Kategoriarkiv: Tobin Heath

Matchguide till VM-finalen 2015

Publicerad den av
3

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Sådan är Abby Wambach

Publicerad den av
Svara

Abby Wambach finns alltså inte med i USA:s startelva i natt. Men för er som saknar henne är det här ett grymt klipp där hennes lagkompisar imiterar henne. Se:

USA:s elva är för övrigt lite oväntad. Laget ställs upp 4–4–1–1 enligt följande: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Nu drar matchen igång.

Matchguide, USA–Tyskland

Publicerad den av
Svara

Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.

Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.

Arena: Olympiastadion i Montreal.

Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Teodora Albon, Rumänien.
Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.

Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez.
Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.

Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.

Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.

Simone Laudehr

Simone Laudehr

Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.

USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:

Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.

Alex Morgan och Hope Solo

Alex Morgan och Hope Solo

Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.

Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.

En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?

Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.

Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.

När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.

Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.

Silvia Neid

Silvia Neid

Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.

En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.

Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?

Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.

Jill Ellis

Jill Ellis

Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.

Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.

Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.

Tråkiga nyheten: Norska stjärnan missar VM

Publicerad den av
Svara

Jag har hållit Norge som VM:s stora outsider bakom de fyra stora nationerna.

Caroline Graham Hansen.

Caroline Graham Hansen.

Nyheten om att Caroline Graham Hansen missar VM gör att det norska laget tappar i offensiv slagstyrka. Hansen är ju en världsspelare och en av de som skulle förse Ada Hegerberg med bollar.

Det här är tråkigt för Hansen, tråkigt för Norge och tråkigt för VM.

I övrigt på VM-fronten har våra båda gruppmotståndare USA och Australien vunnit varsin fyramålsseger de senaste dagarna. USA slog Mexiko med 5–1 i går natt och Australien har nyss avslutat sin 4–0-seger mot Vietnam.

Intressant i USA är att Alex Morgan vilade och att hon går en kamp mot klockan för att vara spelklart till VM. Något längre sammandrag från USA–Mexiko ligger inte upp på US Soccers Youtubesida ännu, men där finns klipp från alla de sex målen. Bland annat det här av Abby Wambach efter superläckert förarbete av Tobin Heath:

Kul att det verkar börja byggas upp en VM-feber i USA. Matchen mot Mexiko sågs nämligen av hela 27000 åskådare i Carson, Kalifornien.

Dunn och Van Hollebeke petade i sista stund

Publicerad den av
1

USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.

Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.

Truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).

Backar:
Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).

Mittfältare:
Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).

Forwards:
Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).

 

 

Backarna gjorde det för USA

Publicerad den av
Svara

USA har just besegrat Nya Zeeland med 4–0 i en match inför 35817 åskådare i St Louis i en match som sannolikt både givit svar och väckt frågor för Jill Ellis.

Anförda av duktiga målvakten Erin Nayler var The Football Ferns länge med i matchen, resultatmässigt sett. Mitt i den andra halvleken tyckte jag att nyazeelänskorna även spelmässigt hängde med bra. I det läget stod det 1–0 – vänsterbacken Meghan Klingenberg:s snygga mål från minut 13 var USA:s enda utdelning.

Men i 75:e minuten gjorde inbytta vänsterbacken Lori Chalupny 2–0 på ett sätt som på många sätt liknade Klingenbergs. Det målet öppnade dammluckorna. Strax efter nickade mittbacken Julie Johnston in 3–0 och sedan sprang inbytta, defensiva innermittfältaren Morgan Brian igenom och satte 4–0. Det kunde ha blivit ytterligare något amerikanskt mål på slutet.

Den här säsongen har det varit många frågetecken kring det amerikanska laget. Segern i Algarve cup rätade ut några, men inte alla. Fortfarande är bland annat balansen på mittfältet och vem som skall bilda forwardspar med Alex Morgan två öppna frågor.

I dag valde Ellis att balansera sitt mittfält extremt offensivt. Så länge laget orkade hålla hög och intensiv press funkade det bra. Men tio minuter in i den andra halvleken när man tappade i intensitet märktes det att man saknade bollvinnare. Då kunde Nya Zeeland hålla emot riktigt bra.

Men med några byten fick det amerikanska laget ny energi och kunde vräka in tre mål. Men som jag ser det har man inte löst frågan om mittfältsbalansen ännu. Den här balanseringen funkar säkert mot svagare motstånd, men den är sårbar mot riktigt bra motstånd.

I dag spelade Megan Rapinoe på vänsterkanten. Offensivt var hon stundtals lysande, men defensivt fuskar hon något vansinnigt. Oftast deltar ju faktiskt Rapinoe inte alls i försvarsspelet.
Carli Lloyd kan spela försvarsspel, men slipper det helst. Hon vill nämligen helst ge sig i väg på långa, offensiva djupledslöpningar.
På högerkanten spelade Christen Press, som i grunden är forward. Press fuskar inte i försvarsspelet, men hon är inte heller någon utpräglad bollvinnare – utan vill helst också springa i djupled.

Kvar är Lauren Holiday – som har den mer defensiva innermittfältsrollen, men som helst spelar som tia. Även Holiday har sin största styrka i anfallsspelet, hon är lagets allra bästa passningsspelare. Men när hon får springa och täcka upp för mycket för de andra tre tappar hon offensiv kraft.

Jill Ellis får garanterat anledning att tänka mer på hur hon skall balansera sitt mittfält. Trots att de fyra målen gjordes av tre backar och en defensiv mittfältare kom nog Ellis trots allt närmare ett ordinarie forwardspar.

Alex Morgan och Amy Rodriguez funkade nämligen utmärkt ihop i den första halvleken. Framför allt Rodriguez såg riktigt het ut. Om det inte varit för lite oflyt och en storspelande Nayler hade Kansasforwarden gjort ett par mål. Gissningsvis blir det alltså Morgan och A-rod som startar på topp för USA mot Australien i VM-premiären den 8 juni.

USA:s lag såg ut så här: Hope Solo – Ali Krieger (Kelley O’Hara, 79), Johnston, Becky Sauerbrunn, Klingenberg (Chalupny, 57) – Press (Tobin Heath, 57), Holiday, Lloyd, Rapinoe (Brian, 79) – Morgan (Abby Wambach, 74) och Rodriguez (Sydney Leroux, 57).

Lägeskoll inför VM 2015: USA

Publicerad den av
2

Vi skriver den 5 januari och försäsongen har dragit eller kommer att dra igång de närmaste dagarna i många svenska klubbar.

Det är också exakt fem månader till avspark i VM i Kanada. Och fem månader går rätt snabbt.

Jag har så smått börjat göra research inför VM och de närmaste dagarna tänkte jag gå igenom hur läget är hos våra gruppmotståndare.

Först ut är USA. Där har det varit många diskussioner kring landslaget ända sedan Algarve cup i fjol. Den turneringen kostade som bekant Tom Sermanni jobbet som förbundskapten.

Diskussionerna lugnade sig lite i höstas, men efter fyrnationsturneringen i Brasilien i december där USA bara vann en match av fyra har det hettat till igen. Några av de frågor som är uppe på agendan är:

* Hur skall man lösa problemen på defensivt innermittfält?
* Är det dags att peta Abby Wambach nu?
* Är Jill Ellis verkligen rätt person att leda landslaget?

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Innan jag tittar närmare på de frågorna har jag kollat vilka spelare som fick mest speltid i USA:s landslag under 2014. De elva mest använda hade kunnat bilda följande elva:

Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach.

De fyra som står närmast laget sett till speltid är Whitney Engen, Heather O’Reilly, Tobin Heath och Morgan Brian.

Både Sermanni och Ellis har valt att balansera laget väldigt offensivt, något som blir tydligt när man kollar in vilka 15 spelare som fick mest speltid i fjol.

Den offensiva balansen funkar givetvis mot svaga lag och USA hade inga problem att kvala in till VM. Men mot starkare motstånd har man haft problem på defensivt mittfält. Det var inte minst tydligt när Marta och Brasilien vände 0–2 till 3–2-seger nyligen.

Carli Lloyd trixar

Carli Lloyd trixar

Jill Ellis har givit förtroendet på centralt mittfält till Lloyd och Holiday. Lloyd vill bara anfalla och hennes defensiva disciplin är riktigt dålig. Den som spelar bredvid henne måste alltså ta tungt ansvar för försvarsspelet.
Lauren Holiday är också en offensiv spelare, jag tycker att hon är bäst som släpande forward. Hennes passningsspel är utmärkt vilket innebär att hon klarar de offensiva uppgifterna på centralt mittfält. Men hennes defensiv är inte tillräckligt bra.

Den här debattartikeln är från oktober, men den är fortfarande i högsta grad aktuell. Där konstateras att förbundskapten Ellis i princip inte tog med någon utpräglad defensiv mittfältare i landslagstruppen under sitt första dryga halvår på posten. Den som ligger närmast är Julie Johnston, som väl egentligen är mittback men som även är rätt hemmastadd på mittfältet. Johnson fick dock bara 122 minuters speltid i landslaget under hela 2014.

När Ellis, som ju har Tony Gustavsson som assisterande förbundskapten, nyligen tog ut sin första trupp för 2015 märktes det att man tänkt till kring defensivt mittfält. Shannon Boxx var nämligen tillbaka.

Boxx var den givna lösningen på defensivt mittfält under VM 2011 och OS 2012. Men hon är 37 år, blev mamma i februari i fjol och har inte gjort en landskamp sedan Algarve cup 2013 – alltså på nästan två år. Många trodde nog att hon hade gjort sitt i landslaget. Men kanske att att Boxx kan var lösningen på ett amerikanskt problem.

Boxx fyller dock 38 år under VM och generationsväxling är en annan fråga som diskuteras livligt. En spelare som ifrågasätts är Abby Wambach.

I den här artikeln framförs krav att Wambach måste petas nu, innan det är för sent. Artikeln innehåller flera intressanta synpunkter, bland annat siffror på att USA under 2014 var bättre mot starkt motstånd utan Wambach än med superstjärnan. Mot länder på världsrankingens topp 20 gjorde USA 9 mål och släppte in 8 med Wambach på planen, medan facit utan henne var 15–7.

Visst är Wambach stundtals numera rätt seg i rörelserna och hon är inte på något sätt något djupledshot. Jag ifrågasatte henne redan i januari 2012, dels i det här inlägget, dels i det här. Då spelade USA som nu, med en spjutspets. Jag menade då att Alex Morgan var mer lämpad för rollen och att dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage borde genomföra en generationsväxling.

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage och Alex Morgan

Då löste Sundhage saken genom att byta spelsystem till 4–4–2 och spela både Wambach och Morgan i OS 2012 – ett succédrag som ledde till guld.

Det jag lärde mig av det var att inte räkna bort Abby Wambach. Det gör jag därför inte nu heller. Jag är övertygad om att hon mer än något annat vill vinna ett VM. Hon blir 35 precis innan mästerskapet i Kanada, vilket är hennes sista chans. Hon var skadedrabbad i fjol och har säkert mer att ge om hon är fulltränad.

Jag tycker att Jill Ellis bör sätta rejäl press på Wambach under våren. Kanske även att 35-åringen bör börja från bänken i VM. Men hon måste vara med i truppen.
För om jag skulle få välja två spelare i världen att ha på planen i mitt lag när avgörandets stund närmar sig i ett stort mästerskap, då hade jag valt:

1) Carli Lloyd
2) Abby Wambach

Wambachs facit från VM 2011 och OS 2012 var makalöst och Lloyd har avgjort två raka OS-finaler.

Men den amerikanska debatten om generationsväxling stannar inte vid Wambach. Den rör hela centrallinjen och förbundskapten Ellis. Tom Sermanni påbörjade arbetet med en stor generationsväxling. Han vände på de flesta stenarna och testade friskt. Det verkar ha skrämt de äldre spelarna som visade sin makt och fick bort Sermanni. Jill Ellis har skruvat tillbaka klockan en aning.

Hope Solo

Hope Solo

Hon har byggt sin elva kring en centrallinje med Hope Solo (33 år – fyller 34 efter VM), Christie Rampone (fyller 40 under VM), Carli Lloyd (fyller 33 efter VM) och Wambach (blir alltså 35 dagarna innan VM-premiären).

Dessutom har hon tagit tillbaka 30-åriga Lori Chalupny efter fem års frånvaro, och nu även alltså Shannon Boxx. Tankar kring Ellis sätt att leda laget finns här. I kommentarerna till de länkade debattartiklarna ifrågasätts både Ellis ledarskap och hennes förmåga att vinna.

Det finns alltså många frågetecken kring USA nu fem månader innan avspark i VM. Men även om de har problem nu är det ändå inte så större än att de kommer att vara givna guldkandidater när turneringen väl kör igång. De kommer självklart att avancera från gruppspelet och i utslagsmatcher är USA inte att leka med.

Amerikanskorna förlorade ändå bara tre matcher under 2014 och när Alex Morgan är tillbaka på allvar kanske det även kan lyfta Abby Wambach till forna tiders nivå.

USA i VM:
9 juni 01.30 svensk tid: USA–Australien
13 juni 02.00: USA–Sverige
17 juni 02.00: USA–Nigeria

USA:s senaste resultat mot topp 20-nationer:
Brasilien–USA 0–0
Brasilien–USA 3–2
USA–Kina 1–1
USA–Schweiz 4–1
USA–Frankrike 2–2
USA–Frankrike 1–0
Kanada–USA 1–1
USA–Kina 3–0
USA–Kina 2–0
USA–Nordkorea 3–0
USA–Danmark 3–5
USA–Sverige 0–1
USA–Japan 1–1

Osäkerhet i alla toppnationer

Publicerad den av
Svara

Det svenska landslagsåret har ju i högsta grad varit ojämnt. Tur då att vi går in i VM-året 2015 utan att det känns som att något av de andra länderna i världstoppen har hittat rätt i sina lagbyggen.

Just såg jag Brasilien vinna sin egen fyrnationsturnering genom att spela 0–0 mot ett väldigt blekt USA i finalen.

Det var först under ordinarie tids sista tre minuter och de tre övertidsminuterna som USA förmådde få någon press på hemmalaget. Resten av matchen kontrollerades av ett bollskickligt braslilianskt lag, dock utan att man skapade speciellt mycket.

Den första halvleken gick på poäng till Brasilien. De största jublet från läktarna kom dock vid två läckra jongleringsuppvisningar från Andressa Alves och Formiga. Andressa Alves är en artist som egentligen är mittfältare, men när hon spelar i backlinjen som i dagens första 57 minuter är hon sannolikt världens mest tekniska vänsterback.

En jättechans skapades före paus i halvleken, den fick hemmalagets mittback Monica Hickmann efter att Abby Wambach ägnat sig åt alibimarkering vid en hörna. Monica fick gå upp ostört och nicka från nära håll. Tyvärr för Brasilien passerade dock bollen någon decimeter utanför Hope Solo:s högerstolpe.

Tobin Heath

Tobin Heath värmer upp

Så långt var USA så svagt så det närmast var förbluffande. Brasilien startade sitt försvarsspel högt och amerikanskorna hade hela tiden oerhört svårt att vårda bollen, till och med bollsäkra spelare som Tobin Heath och Lauren Holiday hamnade ofta i tidsnöd och slog felpass.
Nu hör det ju till saken att man saknade många av sina naturliga djupledshot då Sydney Leroux var avstängd, Christen Press hade åkt hem till följd av dödsfall i släkten och Alex Morgan inte är är 100-procentigt återställd från sina skador ännu.

Utan djupledshot lyckades bara USA få till ett avslut på hela den första halvleken – och det gick utanför mål – det är inte vad man är van vid.

USA:s akilleshäl för tillfället är bristen på bollskicklighet på centralt mittfält. I dag spelade Carli Lloyd och Morgan Brian där, med Holiday framför som släpande forward. De få gånger Holiday fick bollen rättvänd fanns det lite idéer i USA:s spel, men det var alltså få gånger.

I 59:e minuten hade Wambach USA:s första riktigt vassa målchans, hon nickade dock utanför. I 88:e kom den andra amerikanska målchansen och enda avslutet mot mål. Becky Sauerbrunn:s nick räddades dock via ribban av Luciana.

Becky Sauerbrunn

Becky Sauerbrunn

En kvart tidigare skulle Brasilien ha haft en straff. Om jag uppfattade det rätt var det en brasiliansk domare. Hon blåste också gärna med hemmalaget. Fast matchens kanske allra mest solklara domslut i brasiliansk favör vågade inte domaren ta. Carli Lloyd var inte nära att hänga med Andressa Alves utan amerikanskan sprang rätt in i den hypertekniska brasilianskan. Ofattbart att domaren friade.

Matchen slutade alltså mållös vilket innebar att Brasilien vann turneringen på bättre totalpoäng. Lagen ställde för övrigt så här:

Brasilien: Luciana – Poliana, Bruna Benites, Monica Hickmann, Andressa Alves (Andressinha, 90) – Thaisa Moreno, Maurine (Tamirez, 58), Formiga, Rosana (Beatriz, 57) – Marta, Debinha.

USA: Hope Solo – Meghan Klingenberg, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Lori Chalupny (Ali Krieger, 55) – Morgan Brian, Carli Lloyd – Kelley O’Hara (Megan Rapinoe, 73), Lauren Holiday, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 81) – Abby Wambach (Amy Rodriguez, 73).

Som sagt saknas det nu ett lag i världseliten som känns som en given finalist i nästa års VM. Tyskland är etta på rankningen och det lag som har sett starkast ut i år. De har vunnit tolv av 13 landskamper, bland annat har man besegrat toppnationer som Japan, Sverige, Kanada och England.
Ändå känns det inte som att Silvia Neid har exakt koll på hur hon skall formera sitt gäng och höstens 2–0-förlust hemma mot Frankrike visar att tyskorna inte är oslagbara.

USA är alltså inne i en riktig svacka, Japan håller på med en föryngringsprocess, Frankrike lyckas aldrig i stora mästerskap och så vidare. Det blir i högsta grad intressant att följa stornationernas lagbyggen fram mot sommaren.

Marta, Press, Diaz, Kessler, Blackstenius, Angerer med fler

Publicerad den av
7

Det har äntligen blivit tid att sammanfatta helgens matcher. Förstås är det Tyresö som blir första anhalt.

Den svenska krisklubben var som väntat bättre än Birmingham från första till sista minut i hemmamatchen. Och jag är rätt nöjd med mitt tips att Tyresö skulle göra två–tre mål i matchen.

Det kändes tidigt att det enda som kunde skaka hemmalaget den målfrossa som laget haft på sistone – och möjligen också Marta.

För Marta höll på att ställa till det, både för sig själv och för laget. Den eftersläng hon bjöd på i den 30:e minuten är ju egentligen oförlåtlig – speciellt när man står på en varning inför matchen. Jag såg ingen repris på situationen, men Radiosportens båda kommentatorer som satt mittför tyckte att det borde ha varit ett solklart rött kort. Och visst såg det misstänkt ut?

Att Marta var ut balans märktes ju även på hennes sätt att slå straffen. Jag gissar att det var en enorm lättnad både för henne, och för lagkompisarna, att hon fick sätta 3–0-målet på övertid.
På ett sätt kan man ju förstå att Marta har det jobbigt. Hon måste ju jaga en ny klubb. För övrigt läste jag att TT skrev att bollen är inte hos världsstjärnan när det gäller Tyresös ekonomi. Men om jag har fattat rätt är det väl just det den är. För eftersom hon inte har fått ut den lön som hennes kontrakt ger henne rätt till så måste väl hon kunna sätta Tyresö Fotboll AB i konkurs vilken dag som helst?

Tyresö har ju nu andra toppspelare än Marta som kan avgöra matcher. Christen Press fortsatte att visa att hon är väl värd den höga lön hon kan kvittera ut. Vilken fantastisk målskytt Press är.
Dessutom visade återigen Malin Diaz härligt hög klass. Talangen var inblandad i många av de avgörande situationerna. Hon fixade ju straffen, och hade den läckra assisten till matchavgörande 1–0-målet och fick ju även assist till 2–0 – även om det mest var en miss. Diaz verkar ändå ha den poänggivande kreativitet som exempelvis Caroline Seger saknar. Fortsätter 20-åringen att spela så här kan hon snart ha tagit över Therese Sjögran:s tröja i landslaget för gott.

Se höjdpunkter från matchen här:

Nu blir det alltså final mot Wolfsburg i Lissabon den 22 maj. Där är tyskorna klara favoriter. Men det borde passa Tyresö utmärkt att få kontra på blixtsnabba spelare som Marta och Press.

Wolfsburg besegrade alltså till slut Turbine Potsdam med 4–2 i hemmareturen. Jag tippade rätt på att Potsdam skulle göra minst ett mål. Däremot hade jag inte räknat med att Wolfsburg skulle göra fyra.
Faktum är att varken Tyresö eller Wolfsburg någonsin har förlorat en Champions Leaguematch. Det är givetvis mest imponerande av tyskorna, som gör sin andra säsong i turneringen.

Att det blev den andra raka finalen skall man framför allt tacka Nadine Kessler för. Även om Lena Goessling och Martina Müller var de Wolfsburgspelare som lyftes fram mest i fjol tyckte jag redan då att karaktärsspelare Kessler var mästarinnornas bästa. Mot Potsdam i söndags var hon fantastisk.

Lagkapten Kessler gjorde själv 1–1 med högerfoten efter ett genombrott. Med vänsterfoten slog hon sedan det fantastiska inlägget till Alexandra Popp:s snygga 2–2-mål. När Popp även nickade in 3–2 var det Kessler som hade dragit upp anfallet, och vid Müllers 4–2 stod Kessler för den fina skarvnicken.
Alltså ett mål, två assist och ett andraassist för Kessler i en Champions Leaguesemifinal. Hyfsat. Se Kessler Show här:

Kessler skall tydligen ha varit nära en övergång till Linköping för några år sedan. Det hade varit en värvning det…

Till Potsdam. De var i överläge i 40 minuter. Men det var inte deras dag. Minuten innan 1–1-målet tvingades formstarka skotskan Lisa Evans lämna planen skadad. Blixtnabba Evans har varit en av världens bästa spelare den här våren, så det var förstås olyckligt för laget. Jag vet inte hur illa det är med henne, men förhoppningsvis är det ingen fara. För även om hon är motståndare till Sverige i VM-kvalet vill man ju få se de bästa spelarna i aktion så ofta som möjligt.

Apropå Potsdam så spelar de ju en gammaldags tysk försvarsfotboll. Bernd Schröder:s man-man-taktik brukar göra att tyska landslagsspelare lämnar klubben när de kommit några år över 20. Norska landslagsspelaren Maren Mjelde funderar nu också på huruvida hon behöver byta miljö för att utvecklas som spelare. Det säger hon i den här artikeln i Bergens Tidende.

Därmed är jag färdig med Champions League för nu, och hoppar över till damallsvenskan. Jag var på Valhalla i söndags och såg Göteborg–Linköping. På läktaren hade jag sällskap av flera välkända profiler. Bland annat var såväl Pia Sundhage, Hollands förbundskapten Roger Reijners och Rosengårdstränaren Jonas Eidevall på plats.

De fick se en match där båda lagen hade anledning att vara missnöjda med att de bara fick en poäng. Göteborg eftersom de totalt sett över 90 minuter var det bättre laget, och borde ha vunnit. Linköping eftersom de missade en straff på slutet.

Linköping har nog ändå störst anledning att vara nöjt med sin poäng. Laget var ju nämligen väldigt reservbetonat. Bland annat spelade norska yttern Kristine Minde mittback i Charlotte Rohlin:s frånvaro. Jag trodde att det jobbet skulle gå till danska Mariann Gajhede Knudsen, men att få in Mindes snabbhet centralt var inte så dumt tänkt. För Minde är en klasspelare, som löste den ovana uppgiften utmärkt.

Skall jag säga något mer om LFC så måste det förstås bli en hyllning av Stina Blackstenius. Det var första gången jag såg henne live, och det gav mersmak. Hon kan ibland se lite kantig ut, men oj vad stark hon är. Och oj vilken förmåga hon har att få med sig bollen. Jag hoppas att Sundhage inte väntar för länge med att ta in Blackstenius i landslagstruppen – för hon är redan redo.

Jag tyckte för övrigt även att 18-åriga inhopparen Tove Almqvist såg ut att vara en intressant spelare. Sett till teknik och smartness kändes det som att hon ligger långt fram. Men hon behöver jobba på sin fysik innan hon är redo för att ta klivet in i startelvan i ett damallsvenskt topplag.

När det gäller Göteborg så hade Manon Melis chanser nog för att göra två–tre mål. Men holländskan har missat väldigt många kanonlägen i de två matcher jag har sett henne. Flera gånger har avsluten varit rätt bleka. Det lär hon inte vara så nöjd med. Å andra sidan är det ett styrkebesked för en forward att hela tiden hamna i bra lägen. Och Melis kommer säkert att göra minst 15–20 mål i år.

Det är ganska tydligt att hon och Sara Lindén inte har lärt sig varandra helt ännu. När deras samarbete börjar bli klockrent kommer smarta Lindén att servera Melis mängder av frilägen. I övrigt i Göteborg tycker jag att Andrine Hegerberg visar klass. Hon har varit väldigt bra både mot Kristianstad och Linköping.

Jag hade som vanligt med mig kameran till Valhalla. Här är några av de bilder jag knäppte:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag var i otakt med sömnen i helgen. Så tidigt i söndags morse var jag vaken och kunde se en fantastisk fotbollsmatch i NWSL. Som ni kanske minns slutade tre lag på samma poäng i grundserien i fjol. Två av dem drabbade samman i söndags morse, nämligen regerande mästarinnorna Portland Thorns och fjolårets ligatvåor FC Kansas City.

Inramningen med drygt 14000 åskådare gav rätt fotbollsstämning. Och det var full fart framåt från båda lagen direkt. Att det bara var 1–0 i halvtid berodde mest på att målvakterna Nadine Angerer och Nicole Barnhardt var fantastiskt bra. Det krävdes straffar för att få hål på dem.
Till slut vann Portland med 3–1 – ett riktigt styrkebesked från ett lag som saknade världsspelare som Alex Morgan, Veronica Boquete, Tobin Heath, Steph Catley och Rachel van Hollebeke. Även om Jessica McDonald blev tvåmålsskytt hette matchvinnarna Angerer och Allie Long. Long är väldigt formstark för tillfället. Hon både fixade och satte straffen till 1–0, och hon stod för den lysande assisten till 2–1-målet.
Hos Kansas var Lauren Holiday lysande. Vilken gudomligt bra spelare hon är. Hade jag varit nästa amerikanska förbundskapten hade jag gjort allt för att skapa en roll åt henne i startelvan.

Höjdpunkter från matchen ser du här:

Även om det inte går att jämföra publiksiffran i Eskilstuna med den Portland har så tänkt jag passa på att hylla succénykomlingarna med några ord. Inte nog med att laget har full poäng och noll insläppta mål efter tre omgångar. Man drog större publik mot Jitex än vad Tyresö gjorde i sin Champions Leaguesemifinal. Imponerande. Och riktigt kul att det är lite damfotbollsfeber i Eskilstuna. För enligt Idrottens Affärers krönikör Åke Stolt är ju damfotboll ointressant för publiken.

Nu känner jag att hag hoppar friskt mellan Sverige och USA. Och Skottland. För jag måste även skriva några ord om skotska playmakern Kim Little. Hon gör verkligen succé i NWSL:s ledarlag Seattle Reign. Mot Houston gjorde hon matchens båda mål, vilket gör att Little leder skytteligan med fyra mål efter tre omgångar. Imponerande.

Nedan är ett klipp med Littles båda mål. I slutet av klippet gör dessutom Sydney Leroux en rätt spektakulär miss. Tur för henne att Seattle ledde med 2–0 där…

För att fortsätta hoppa över Atlanten så imponerar även Piteå IF i damallsvenskan. Med nio poäng efter tre omgångar är man ihop med Eskilstuna de stora skrällgängen. De möts i en högintressant drabbning på torsdag. Då lär inte Emilia Appelqvist vara med. Hennes knä undersöktes med magnetkamera i går. Något besked om vad bilderna visade har jag inte sett ännu. Men tummarna kramas hårt för att allt är helt i knät.

I övrigt i morgon och på torsdag är krislagsmötet mellan Jitex och Tyresö den mest intressanta matchen. Båda lagen står på noll poäng och noll mål hittills. Och båda klubbarna har problem med ekonomin. För utöver att Tyresö blev utan elitlicens igår så höjdes ett varnande finger för Jitex, Umeå IK och Kristianstads DFF. Alla tre måste visa positiva siffror i augusti för att få elitlicens.

Slutligen en liten koll på övriga toppligor i världen. Vi börjar i Norge där stora guldfavoriten Stabaek överraskande tappade poäng genom 2–2 borta mot Trondheims Örn. Utmanarna Lilleström vann däremot med 4–0 mot Grand Bodö, och Mimmi Löfwenius blev målskytt även i sin andra match i toppserien.

I England tog sig Everton, Notts County och Chelsea till semifinal i FA-cupen. De får sällskap av antingen Arsenal eller Birmingham. Vinnaren av den återstående kvartsfinalen ställs borta mot Emma Wilhelmsson:s Chelsea i semifinal.

I Tyskland blev Sofia Jakobsson målskytt när Cloppenburg tog tre livsviktiga poäng  i Frauen-Bundesliga genom att besegra jumbon Sindelfingen med 7–1. Topplaget Frankfurt vann med 3–1 hemma mot Jena, efter att alla matchens fyra mål fallit under de första 13 minuterna. Frankfurt leder ligan med tre poäng före Potsdam, som dock har spelat två matcher färre. En av dem går hemma mot Leverkusen nu på torsdag.

I Japan tog Urawa Reds sin femte raka seger. Tvåa är lite oväntat Vegalta Sendai. Än mer överraskande är att de senaste två årens båda topplag Inac Kobe Leonessa och NTV Beleza har inlett knackigt. Kobe är med fem poäng bara två över negativt kval. Beleza står på åtta poäng, och är alltså redan sju bakom Reds. Jumbolaget i ligan heter för övrigt FC Kibikokusaidaigaku Charme. Det är när man ser sådana namn som man är lycklig att man inte jobbar på radio… Kibi, som de kallas, är poänglöst efter fem omgångar.

Apropå Japan så skall landet spela Asiens VM-kval i mitten av maj. Där ställs man bland annat mot Australien, som står utan förbundskapten. Holländska Hesterine de Reus fick nyligen sparken till följd av missnöje från spelarna. Nu vikarierar Alen Stajcic som kapten. Knappast ett klockrent upplägg strax inför ett avgörande kval.

Men Australien skall ju vara bra nog att ändå kunna spela till sig en VM-plats. Och kanske kan de återta Tom Sermanni som ju blivit tillgänglig igen…

Oj, vilken bredd USA har

Publicerad den av
5

Jag förstörde min nattsömn genom att kliva upp och kika på landskampen USA–Kanada. Jag fick bland annat se Tyresös Whitney Engen kliva av matchen i andra halvleken till följd av en skada.

Det såg inte så allvarligt ut, och jag har inte sett någon diagnos i efterhand. Så förhoppningsvis behöver inte Engen riskera någon längre bortavaro. Fast man vet aldrig.

USA:s mittbackar spelade annars huvudroller i en ganska tråkig match. Engen gjorde ett offsidemål, och hade ytterligare en chans. Och kollegan Becky Sauerbrunn fixade segermålet när USA vann med 1–0.
Sauerbrunn drev upp bollen mot straffområdet, väggade snyggt med inhopparen Christen Press, och spelade sedan i sidled till en helt fristående Sydney Leroux – som inte kunde missa, trots att det var en liten riktningsförändring. Målet och fler höjdpunkter finns på det här klippet:

Annars skrev jag härom dagen i ett svar på en läsarkommentar att jag uppskattar det till att USA skulle kunna sätta ihop minst fem-sex landslagselvor som skulle kunna vara med och slåss om medaljer i OS och VM.

Även om nattens USA-elva inte gjorde någon kanonmatch var de klart bättre än OS-bronslaget Kanada. Och det blev uppenbart att coach Tom Sermanni minst kan sätta ihop två eller möjligen tre elvor som skulle kunna vinna ett OS eller VM. I natt startade Sermanni med följande manskap: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Whitney Engen, Stephanie Cox – Heather O’Reilly, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Sydney Leroux. Brian har jag inte sett så mycket av tidigare, men hennes insats gav mersmak – hon visade att hon är en spelskicklig, central mittfältare.

Med den A-uppställningen skulle Sermanni kunna ställa upp sitt B-lag så här: Nicole Barnhart – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler), Kelley O’Hara – Meghan Klingenberg, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Tobin Heath – Alex Morgan och Christen Press.

Tobin Heath

Tobin Heath värmer upp

Och det lämnar följande spelare till C-laget: Jill Loyden – Crystal Dunn, Julie Johnston, Leigh Ann Robinson, Kristie Mewis – Christine Nairn, Erika Tymrak, Lori Lindsey, Samantha Mewis –  Amy Rodriguez och Lindsey Horan.

Därmed blir spelare som Ashlyn Harris, Kealia Ohai, Sarah Hagen, Yael Averbuch, Camille Levin, Allie Long, Amber Brooks, Beverly Goebel-Yanez med många fler över till D- och E-uppställningarna.

Det enda landet som ens är nära en liknande bredd är Tyskland. De vann EM-guld med ett halvt B-lag i somras. Men känslan är att de bara har knappt två elvor av högsta världsklass.
De andra lagen i högsta världseliten är tunnare. Exempelvis saknar Japan den bredd som man kanske hade behövt ha för att hänga med i toppen över en längre tid.

Tillbaka till USA. Det är inte bara bredden som imponerar där. Intresset är fortsatt enormt. Publiksiffran på 20862 åskådare i Frisco, Texas var den största på en träningslandskamp på drygt tio år. Det är för övrigt nästan lika länge sedan Danmark var senaste lag att slå amerikanskorna på hemmaplan. Sviten utan hemmaförlust är nu uppe i drygt 9,5 år och hörde jag rätt var det 77 matcher.

Kanada då? Jo, de spelade så här: Erin McLeod – Rhian Wilkinson (Sura Yekka, 74), Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Marie-Éve Nault (Carmelina Moscato, 81) – Diana Matheson (Jonelle Filigno, 86), Desiree Scott, Sophie Schmidt – Josée Bélanger (Brittany Baxter, 71), Christine Sinclair, Adriana Leon (Kaylyn Kyle, 61).

Laget skapade en bra chans i vardera halvlek. Men som vanligt handlade det mesta och kraft och organisation. Kanadensiskorna har väldigt svårt att spela sig fram till chanser.

Noterbart är att Sura Yekka får allt större plats i laget. Hon är född 1997, och känns som ett riktigt spännande framtidsnamn.

* Jag lovade i går att lägga upp en länk till franska toppmatchen PSG–Montpellier, om jag hittade någon. Det var dock så fullt upp på jobbet i kväll att jag inte ens hann tänka fransk toppmatch. Hoppas ni som sökte hittade länkar.

Jag vet bara att PSG vann matchen med 2–0, och håller spänningen vid liv i guldstriden. Och att Kosovare Asllani spelade de första 78 minuterna, men blev mållös.

I dagens andra match vann Lyon borta mot Arras med de udda siffrorna 11–2. Noterbart här är att mästarlaget hade sju olika målskyttar. Lotta Schelin var dock inte bland de sju. Hon spelade nämligen inte i matchen. Varför hon stod över vet jag inte.

* Fjolårets båda allsvenska topplag Tyresö och Rosengård spelade båda träningsmatcher i dag, fast med helt olika utfall. Det skall ju dock poängteras att det ju var ganska rejäl klasskillnad på motståndet.

Veronica "Vero" Boquete

Veronica ”Vero” Boquete

Tyresö vann med 5–0 hemma mot finska Honka efter att Veronica Boquete gjort tre mål. Rosengård föll däremot borta mot Turbine Potsdam med 4–1. Malmölagets mål gjordes av Katrin Schmidt.
När det gäller matchreferat på egen hemsida vinner Tyresö över Rosengård med utklassningssiffror. Dock saknar jag matchfakta även hos Tyresö. När det gäller träningsmatcher är jag nämligen mest intresserad av att se hur lagen ställt upp, och hur mycket speltid olika spelare får. Så skriv gärna ett referat, men inte utan matchfakta inklusive laguppställning med byten.

Ojojoj vilken mardrömslottning

Publicerad den av
5

Det blev inte värsta tänkbara lottning för de båda svenska lagen i Champions League. Fast det var inte så långt ifrån. Och vi riskerar att få kvartsfinaler till våren utan svenskt deltagande.

Att oseedade Tyresö skulle kunna få en tuff lottning redan i sextondelen visste man ju om. Och så blev det. De svenska mästarinnorna går in i turneringen med möten med franska PSG. Således stöter två av de klubbar som satsar hårdast mot Europatoppen på varandra redan i sextondelsfinal. Synd.

Jag såg att Uefas damfotbollsrapportör Paul Saffer utropade mötet som den tuffaste sextondelsfinalen i turneringens historia. Och så är det nog. Han ser för övrigt Malmös sextondelsfinal som tidernas näst tuffaste…
Tillbaka till Tyresö. Spontant ser jag det franska storlaget med spelare som Laura Georges, Kosovare Asllani, Marie-Laure Delie och Tobin Heath som ganska klara favoriter. I varje fall så länge Marta finns på skadelistan.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Skulle Tyresö ändå klara av PSG väntar lättare motstånd i åttondelsfinal. Där blir det nämligen danska Fortuna Hjörring eller italienska Tavagnacco som står för motståndet. Bra lag, men inte bättre än att Tyresö skulle vara megafavoriter.

Om Tyresö fick det svårt så var det rena mardrömmen för Malmö. Som seedat och svenskt lag i sextondelsfinalen – vilket innebar att de inte kunde lottas mot Tyresö – så skulle jag säga att norska LSK Kvinner var sämsta möjliga lotten. Lilleström är ett riktigt bra lag, som anförs av rutinerade Isabell Herlovsen. I mål har man duktiga finska EM-målvakten Tinja-Riika Korpela, och i truppen finns ytterligare fyra EM-spelare.

Tinja-Riikka Korpela

Tinja-Riikka Korpela

Som om det inte var nog med LSK i sextondelsfinal. När Malmös eventuella åttondelsfinal lottades fick man näst sämsta lottning. För vinnaren av Malmö och LSK väntar nämligen tyska mästarlaget Wolfsburg, som garanterat kommer att köra över estniska Pärnu i sin sextondelsfinal.

Skall Malmö kunna överleva vintern i Champions League krävs det att man konserverar den nuvarande toppformen, och gärna höjer sig ytterligare lite. För mot Wolfsburg krävs det att alla gör maxprestationer.

Dagens lottning innebär att det inte är orimligt att Sverige för första gången någonsin står utan representanter i vårens kvartsfinaler av Women’s Champions League. Och det skulle inte bero på att vi saknar bra lag – utan för att seedningen och lottningen är som den är.
Jag har tidigare sagt att Uefa bör titta över formerna för sin rankinglista på damsidan. Den åsikten står i högsta grad kvar efter dagens övningar.

Jag tycker även att dagens lottning visar behovet av man seedar lagen i minst en omgång till i Champions League. Kanske även över kvartsfinalerna.

I det här fallet tänker jag inte bara på det svenska utfallet, utan kanske framför allt på att en åttondelsfinal kommer att spelas mellan Europas två högst rankade lag, Olympique Lyonnais och Turbine Potsdam.
Samtidigt kommer ett av turkiska Konak Belediyesi, polska RTP Unia Racibórz, cypriotiska Apollon och österriskiska Neulengbach att spela kvartsfinal. Samt ett av isländska Thór, ryska Zorkiy, finska PK-35 och engelska Birmingham.

Hur rimligt känns det?

Borde inte Uefa sträva efter att ha kvar topplagen så länge så möjligt för att öka intresset för sin turnering? Vem vinner på att det kan bli tvåsiffriga resultat i kvarts- och semifinaler?

Spontant tippar jag att följande åtta lag överlever vintern: Bröndby, Neulengbach, PSG, Torres, Lyon, Zorkij, Wolfsburg och Arsenal.
Det innebär att vi på grund av bristfälligt seedningssystem skulle ha tappat lag som Potsdam, Malmö och Tyresö på vägen. Tråkigt.

Hoppas verkligen att EFD ligger på Uefa i frågan om seedning och lottning. Samt att de samtidigt lobbar för att de stora ligorna skall få med fler lag.

Hela lottningen finns för övrigt här.

Nadine Angerer

Nadine Angerer

* Lotta Schelin fick inte priset som bästa spelaren i Europa. Hon fick nöja sig med bronsmedaljen. Den första vinnaren av ”UEFA Best Women’s Player in Europe Award” blev i stället Nadine Angerer, som vann närmast före Lena Goessling.
Utfallet känns rimligt då röstningen sammanföll med EM-slutspelet, där Angerer ju var tungan på vågen för Tyskland.

Så säger man Tireso

Publicerad den av
3

För någon vecka sedan utlyste Meghan Klingenberg en liten tävling bland sina följare på twitter. Tyresöbacken bad sina amerikanska fans att spela in videoklipp där de skulle försöka uttala klubbnamnet Tyresö FF korrekt.

Resultatet av tävlingen är sevärt. Och hörvärt.

Jag måste säga att jag gillar hur Christen Press uttalar Tyresö med en härlig, stockholmsk touche.

Här är förresten en liten guide för engelskspråkiga följare:

For english speakers. Here’s a little guide to pronounce Tyresö in a correct way:

1) Say ”Ty” like you say it in ”typical”.

2) Then say ”re” like you say it in ”restaurant”.

3) And finally ”sö”. That’s the tricky part. It is pronounced like you say ”su” in ”surgery”.

Easy…

För övrigt är det nu halvtid i finalen av NWSL. Portland leder med 1–0 borta mot Western New York Flash trots att Alex Morgan sitter på bänken. Den första halvleken har varit jämn, tuff och riktigt bra. De båda målvakterna Karina LeBlanc och Adrianna Franch har varit riktigt bra.

Tobin Heath

Tobin Heath

Portland har dock varit lite vassare och har 4–2 i klara målchanser – och alltså 1–0 i mål. Målet var en riktigt läcker frispark från Tobin Heath. Nu drar andra halvlek i gång. Vi hörs.

Blir Sunnanå sämst på 2000-talet?

Publicerad den av
1

Som väntat vann Tyresö och Örebro varsin säker seger i dag. Tyresö vann med 5–0 mot ett sargat Jitex.

Mölndalslaget hade sannolikt inte haft mycket att sätta emot ens om de varit ordinarie. Nu saknade man både skadade nyckelspelarna Minna Meriluoto och Annica Sjölund samt de båda F19-EM-spelarna Julia Wahlberg och Mimmi Löfwenius.

Efter två mållösa matcher i rad gjorde Christen Press åter mål. Hon har nu gjort 17 i damallsvenskan, men står på 16 i officiella skytteligan. Det är inte mycket som talar för att någon skall kunna komma ikapp, även om Anja Mittag verkar ha vaknat till.

Sanna Talonen

Sanna Talonen

I Örebro tog Sarah Michael och Sanna Talonen varsitt kliv uppåt i skytteligan när laget vann med hela 6–1 mot svaga Sunnanå. Michael gjorde tre mål och Talonen två, vilket tar dem upp på åtta respektive sju mål totalt. Båda kliver därmed in på topp tio i skytteligan. Faktum är att bara en av de elva spelarna i den ligans topp är svensk – nämligen Umeås Jenny Hjohlman.

För Sunnanå kan det bli en riktigt jobbig höst. Nytt kontrakt i damallsvenskan kan man glömma. I första hand får nog lagets mål bli att vinna en match. I andra hand att slippa komma in på listan här nedan, över 2000-talets sämsta lag i vår högsta serie.

Listan visar de elva lag som misslyckats med att komma upp i tvåsiffrigt i poängkolumnen. Faktum är att Sunnanå fortfarande lider stor risk att ta topplaceringen på den föga smickrande listan.

För efter 14 omgångar har man tre poäng och målskillnaden 12–56. Håller man det snittet säsongen ut slutar laget på fem poäng och målskillnaden 19–88 – vilket skulle göra Skelleftelaget sämst av alla under det pågående årtusendet.

1) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
2) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
3) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
4) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
5) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52
6) Trion (2003) 9 poäng, 16–84
7) Astrio (2000) 9 poäng, 22–86
8) Umeå Södra (2008) 9 poäng, 13–73
9) Öster (2003) 9 poäng, 20–69
10) Piteå (2009) 9 poäng, 16–59
11) QBIK (2007) 9 poäng, 16–55

I och med att Sirius vann med 3–1 mot Eskilstuna i dagens toppmöte i elitettan är racet fortfarande öppet om vilka lag som kommer att ersätta Sunnanå i allsvenskan. Sirius får ju nu dessutom extra förstärkning genom Tyresös Jennifer Egelryd. Däremot var dagens bud från mästarlaget att de värvat färdigt för hösten, och att Egelryd således alltså inte kommer att ersättas.

* Om Sunnanå har det tufft är det inget emot vad Doncaster Belles upplever under den här veckan i engelska WSL. I onsdags föll man med 6–0 hemma mot Arsenal. I dag blev det en ännu värre smäll på hemmaplan, då Liverpool vann med hela 9–0. På de sju första omgångarna hade Doncaster släppt in 14 mål. Nu har det blivit 15 baklängesmål på två hemmamatcher och tre dagar.

Louise Fors gjorde för övrigt ett av Liverpools mål. Det var en straff som betydde 2–0 i sjätte matchminuten. Flest mål gjorde annars Natasha Dowie med fyra.

Apropå England kommer deras U23-kapten Brent Hills att leda landslaget i inledningen av VM-kvalet, i väntan på att en permanent förbundskapten utnämns.

Tobin Heath

Tobin Heath

* I NWSL blev Portland första laget i final efter en dramatisk vändning i den första semifinalen. Kansas City ledde med 2–0 i den första halvleken, men Portland kom ikapp efter mål av Tobin Heath och inhopparen Tiffany Weimer, som ju tidigare spelat för bland annat AIK och danska Fortuna Hjörring. Efter 90 minuter var det 2–2.

Jag hade väldigt svårt att hitta en fungerande länk till matchen. Men lagom till förlängningen hittade jag en som fungerande.

Där fick jag inledningsvis se Kansas dominera. Sedan hade Portland två bra minuter – och gjorde 2–3. Den före detta PSG-spelaren Allie Long sköt först ett distansskott som Nicole Barnhart gjorde en fantastisk räddning. Minuten senare hittade dock Longs skott förbi Kansasmålvakten.
Jag undrade ju i förra veckan varför Kansas underbart tekniska mittfältare Erika Tymrak inte är landslagsaktuell. Jag fick kanske svaret på den frågan i samband med 3–2-målet. Hon hade nämligen en bra chans att bryta i förstaläget, när Weimer förde fram bollen. Tymraks försök att ta bollen med hjälp av en helikoptersnurr misslyckades dock kapitalt, bollen gick till Long – och vidare i mål. Att försvara som Tymrak gjorde brukar inte leda in i landslagstrupper.

Portland var inledningsvis ligans klart bästa lag, anförda av anfallsduon Christine Sinclair och Alex Morgan. Sedan har de tappat formen, och dalat i tabellen. Trots att Morgan är skadad, och inte kunde spela i dag, tog sig laget till final.

Bloggens andra födelsedag

Publicerad den av
3

I går hade jag en vansinnigt tung dag. Verkligen vansinnigt tung. Men efter regn kommer sol, och i dag är det ju födelsedag. Den här bloggen fyller nämligen två år.

På ettårsdagen berättade jag om hur den först kom till under VM 2011, och sedan även om min bakgrund. Jag berättade även i de inläggen om hur det gick till när bloggen först lades ner, men plötsligt återupptogs igen.

Det finns ingen större anledning att repetera de sakerna mer. Men för er som är nyfikna på vem jag är, och på min bakgrund rekommenderas inläggen. Och som tillägg kan jag konstatera att jag under det senaste året har nått expertstatus på ytterligare ett ganska stort antal lag…

En sak tänker jag dock blicka tillbaka lite på så här på tvåårsdagen. En anledning till bloggens existens, som jag inte tog upp i de länkade inläggen, är tillgängligheten.

Jag älskade att följa vårt landslag under VM i Tyskland. Visst hade tjejerna stängda träningar, men spelarna och ledarna var ändå så otroligt tillgängliga, och trevliga. Och glada. Det kändes som att de från hjärtat tyckte att det var kul att vi i media var på plats och följde dem.

När man är van vid att bevaka herrlandslaget – och herrallsvenskan – där media ofta ses som något katten släpat in, så var det fantastiskt trevligt att mötas av en så stor mängd positiv energi under några veckor.

Den positiviteten hjälptes förstås av att Sverige hade framgångar under mästerskapet i Tyskland. Men känslan var ändå att det fanns något äkta i botten. Och det var den känslan som skapade min drivkraft att följa spelarna även i sina klubblag.

Lotta Schelin blev min absoluta favorit under de där veckorna i Tyskland. Det strålade om henne. Hon var alltid glad, positiv och fyndig. Och trots att alla drog i henne tog hon sig tid för oss allihop. Hon var så långt ifrån herrfotbollens mest firade stjärnor man kan komma. På ett otroligt positivt sätt.

Därför blev jag så vansinnigt besviken när jag nyligen såg ett uttalande från Schelin om att hon gärna slapp att prata med media. Ni som följer bloggen minns säkert inlägget ”Två citat som gör mig besviken”.
Enligt den artikel i Expressen från vilken jag hämtade uttalandet skulle Schelin i SVT-dokumentären Den andra sporten uttala sig ”om hur hon faktiskt inte är så road alla gånger av att ställa sig framför tv-kameran och förklara varför det gick som det gick.” Och så kom ett citat där Schelin jämför med hur Zlatan Ibrahimovic kan jobba mot media.

Det fick mig att reagera.

För kort sagt kan man säga att jag inte ser Ibrahimovic som ett föredöme när det gäller mediahantering.

Nu när jag själv har sett dokumentären kan jag dock med glädje konstatera att jag överreagerade. Och det rejält.
Dessutom lurades jag av Expressenartikeln. För som jag ser det handlar inte Schelins uttalande alls om att ”hon faktiskt inte är så road alla gånger av att ställa sig framför tv-kameran och förklara varför det gick som det gick.”

Jag uppfattar nog att uttalandet handlade om att behöva göra intervjuer eller reportage om sånt som inte är kopplat till fotbollen.

Så numera är jag inte ett dugg besviken på Lotta Schelin. Hon är tvärtom tillbaka på tronen i ämnet mediehantering.

Med det sagt har det blivit läge att sammanfatta bloggens andra år. Jag gör det genom att precis som i fjol presentera topplistan över de tio mest klickade inläggen.
Eftersom många tar sig in via bloggens förstasida kan andra inlägg ändå ha haft fler läsare. Men listan säger ändå en hel del. Så här är de tio mest klickade inläggen från den 28 juni i fjol:

1) Jag tycker som Yuki Nagasato, 972 klick
2) Hammarströms bronsmål – det var höjdpunkten under 2011, 524 klick
3) Bardsley, Asante och Dieke i Storbritanniens OS-trupp, 417 klick
4) Är Hanna Terry Sundhages svenskamerikan?, 402 klick
5) En resa som jag inte ångrar, 398 klick
6) Sembrant om hur Lisa Dahlkvist använder musen, 344 klick
7) Hammarström fick mig att haja till, 327 klick
8) Vad fyller tomrummet efter damfotboll.com?, 325 klick
9) Startelva och kort semester, 272 klick
10) Lång analys av Sverige–Norge, 229 klick

Flera av de inläggen skrevs alltså under bloggens första år. Det är ett tecken på att blogginlägg kan leva rätt länge.

Här är lite siffror från bloggens två första år:

* Jag har skrivit 1108 inlägg.

* Ni läsare har kommenterat inläggen 603 gånger.

* Bloggen har haft 242 325 sidvisningar. Snittet under det senaste året ligger på 521 sidvisningar per dag. Det snittet ökar sakta men säkert. Av de fyra senaste månaderna har tre legat på över 600 sidvisningar i snitt. Den fjärde hamnade på 598.

* Det mest kommenterade inlägget är Lång analys av Sverige–Norge. Det har 13 kommentarer.

* Jag har haft besökare från 124 olika länder. Topp tio ser ut så här: Sverige, USA, Tyskland, Finland, Norge, Frankrike, Storbritannien, Japan, Spanien och Uruguay.

* De tio sökord som lett flest läsare in på bloggen är: ”Alex Morgan”, ”Lotta Schelin”, ”Johan Rydén”, ”Johan Rydén blogg”, ”Jessica Landström”, ”Kosovare Asllani”, ”mot em 2013”, ”Damfotboll blogg”, ”Tobin Heath” och ”Lisa Dahlkvist”.

* Utöver vanliga sökmotorer, Facebook och Twitter hittar klart flest läsare in till bloggen via följande sidor, i nämnd ordning: Linköpings FC:s hemsida, bt.se, bloggen Spelare 12, Röa IL:s hemsida och via Dagens damallsvenskan. Tack för att ni länkar in på min blogg.

Slutligen vill jag passa på att även tacka alla er som läser bloggen – det är ni som håller den i gång.

Och missa inte att F17-landslaget spelar EM-final 14.30. Matchen direktsänds på Eurosport. Det kanske kan bli fler skäl till firande i dag…

Oj vad det smäller i Toronto

Publicerad den av
Svara

Kanada och USA har spelat en halvlek (0–0) i lagens vänskapsmatch i Toronto. Men speciellt vänskapligt är det inte inför 22000 åskådare i en fullsatt arena.

Framför allt är det kanadensiskorna som smäller på rejält i duellerna. Rejält. Redan under matchens allra första minuter visade Lauren Sesselman och Desiree Scott vägen genom att dela ut varsin rejäl tackling.

Det är inte fult, men väldigt, väldigt fysiskt. Det känns att det ligger hur mycket prestige som helst i potten mellan de båda grannländerna. I bakgrunden finns ju det sanslösa semifinalmötet i fjolårets OS.

Sedan OS har båda lagen bytt ut några spelare. USA har Ali Krieger, Crystal Dunn och Whitney Engen i sin backlinje samt Nicole Barnhart i mål, och Kanada har 17-åriga Kadeisha Buchanan som högerback – en spelare som jag ser för första gången.

Det har varit väldigt chansfattigt. USA hade ett hyfsat läge i den 32:a minuten när Heather O’Reilly nickade från nära håll. Men halvlekens enda riktiga målchans hade Kanada tio minuter senare. Christine Sinclair frispelades till höger, men vinkeln var dålig, och Barnhart var ute fint och täckte till hörna.

I Kanadas startelva ingår inte mindre än 3,5 spelare som jag kunnat se på nära håll i Dalsjöfors, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Melissa Tancredi samt den halva, i form av Carmelina Moscato som gjorde ett par matcher i den konkursdrabbade Boråsklubben.

Kanada startade så här: McLeod – Buchanan, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Rhian Wilkinson, Diana Matheson, Scott, Sophie Schmidt – Sinclair (c) och Tancredi.

USA startade så här: Barnhart – Krieger, Engen, Christie Rampone, Dunn – O’Reilly, Carli Lloyd, Lauren Cheney, Tobin Heath – Alex Morgan och Abby Wambach.

Matchen går att se på den här länken.