Etikettarkiv: FC Rosengård (LdB FC Malmö)

Startade som Malmö FF:s damlag. Bröt sig i april 2007 ur MFF och blev LdB FC Malmö. Gick inför säsongen 2014 upp i FC Rosengård. Inklusive MFF:s fem guld har klubben vunnit elva svenska mästerskap (1986, 1990, 1991, 1993, 1994, 2010, 2011, 2013, 2014, 2015 och 2019). Största internationella meriten är semifinalplatsen i Champions League 2004, då som Malmö FF. Har även nått kvartsfinal i Womens Champions League säsongerna 2012, 2013, 2015, 2016 och 2017.

Stor dag för Mittag och Jakobsson

Publicerad den av
13

Efter en usel period har Anja Mittag hittat tillbaka till målformen. När Rosengård vann med 4–0 mot Cluj blev hon målskytt för andra matchen i rad. Därmed blev hon även historisk i damernas Champions League.

Tyskan blev nämligen först av alla att nå upp till 50 mål i turneringen. Topp tio i skytteligan genom tiderna går att läsa här.

I listan går att notera att flera av spelarna har Sverigeanknytning. Utöver Mittag även:

3) Marta, 46 mål – samtliga gjorda för svenska klubbar.
4) Lotta Schelin, 42 mål.
6) Hanna Ljungberg, 39 mål.

Skytteligan i årets turnering leds av Ada Stolsmo Hegerberg på fem fullträffar. Noterbart är att 22-åringen redan har gjort totalt 27 mål i Champions Leaguesammanhang. För att komma in på topp tio genom tiderna krävs 33 mål. Den norska Lyonstjärnan kan mycket väl vara uppe på topplistan redan under den här säsongen.

Hegerberg gjorde två mål under onsdagskvällen. Lika många satte Sofia Jakobsson när Montpellier vann med 2–0 borta mot Zvezda Perm. Det första kom efter fin framspelning från Stina Blackstenius:

https://twitter.com/WSUasa/status/918163429067837446

Och det andra målet kom på retur efter att Blackstenius nickat i ribban:

https://twitter.com/WSUasa/status/918168449863516164

Det är förstås otroligt kul för Jakobsson att göra sådan succé direkt i sin comeback. Jag gläds enormt med henne.

Samtidigt måste jag säga att det kändes som rent vansinne att låta henne spela 85 minuter i Ryssland. När man kommer tillbaka från en så allvarlig skada som en korsbandsskada ändå är bör man matchas mycket försiktigt i början. Att följa upp söndagens 45 minuter med 85 på onsdagen är knappast vad som går under försiktig matchning. Men vi får hoppas att Montpelliers lagledning vet vad de gör.

De båda svenska lagen tog säkra segrar i kväll. Linköping vann med 3–0 mot Apollon – höjdpunkter finns här. Dock hade LFC lite otur med övriga resultat, vilket gör att laget med största sannolikhet blir oseedat i åttondelsfinalen.

Det usla seedningssystem som Uefa har för damernas Champions League har nämligen gjort att nästan hälften av de seedade lagen har åkt ut. Av de 14 lag som gått vidare är det åtta seedade och sex oseedade. LFC är just nu lag nummer åtta. Men eftersom Manchester City med stor sannolikhet går vidare på torsdagskvällen kommer LFC att petas ner till niondeplatsen.

Det innebär att man riskerar att ställas mot storlag som Lyon och Wolfsburg i nästa omgång. Det finns dock även drömlotter bland de seedade lagen. Där tänker jag i första hand på de båda tjeckiska representanterna Slavia och Sparta Prag, men även italienska Brescia vore en bra lottning.

Rosengård blir förstås seedat. För dem står det i första hand Chelsea och Montpellier på de sportsliga nitlotterna.

Chelsea vann onsdagens mest spännande match, även om man förlorade. Bayern München vann ju nämligen returen med 2–1, men Chelsea gick vidare med totalt 2–2 och fler mål på bortaplan.

För Bayern var det här ett nytt bakslag i den turnering där alla andra tyska lag brukar ta sig mycket långt. Men Bayern är ett undantag till den regeln. Det här var tredje gången av fyra som man försvann redan innan jul. Enda gången man klarat sig förbi åttondelen var i fjol, och då åkte man ut i kvartsfinal.

Den här gången hade Bayern dock väldigt mycket otur med domslut. Fast det såg länge rätt mörkt ut. Fran Kirby sprang igenom i 60:e minuten och fixade så att Chelsea fick det där viktiga bortamålet som skulle tvinga Bayern att göra tre för att avancera.

Münchenlaget pressade på, inte minst genom att mata in höjdbollar i Chelseas straffområde. Det jag såg var Millie Bright fantastisk på att ta bort de där höjdbollarna. Men hon skulle ändå hamna i centrum av andra skäl. Även om Fridolina Rolfö officiellt är bokförd för Bayerns kvittering är det ju nämligen ett oturligt självmål från just Bright i 75:e minuten.

https://twitter.com/WSUasa/status/918190738512412672

Och drygt sex minuter senare var det 2–1 efter att Lucie Vonkova utnyttjat en ganska grov tavla från Hedvig Lindahl. Plötsligt hade Bayern ganska okej med tid att fixa avancemanget.

https://twitter.com/WSUasa/status/918192172335271936

Men man hade inte domaren med sig. För nog är väl det här en situation där det mycket väl kunde ha blivit, och till och med borde ha blivit straff? Det är för övrigt just Millie Bright som är syndaren igen.

https://twitter.com/WSUasa/status/918194330833219584

I 95:e minuten fick Bayern in ett 3–1-mål. Fast det blev bortdömt på något som jag upplever som mycket vaga grunder.

https://twitter.com/WSUasa/status/918195717478461443

Det är tydligt så att Champions League inte är Bayern Münchens turnering.

https://twitter.com/wosocomps/status/918274724299530240

Nilsson slutar – oroande diagnos för Schelin

Publicerad den av
5

Lina Nilsson

I eftermiddag (15.30) spelar FC Rosengård sin första match i vinterns Champions League. Man gör det utan Lina Nilsson, som verkar tvingas sluta med fotbollen, och Lotta Schelin, som drabbats av en whiplashskada.

Mer om skadenyheterna strax. Först tänkte jag bara konstatera att matchen i Cluj tydligen skall streamas, men var den går att se verkar ännu oklart. Så här skrev klubben i går på sitt Twitterkonto:

Uppdaterat i efterhand: Här är en länk som skall funka:

Nu på förmiddagen kommer dock matchen alltså i skymundan av ett par skadebesked. Det första handlar om Lina Nilsson, som i en artikel i Sydsvenskan säger att hon sannolikt tvingas sluta till följd av sin ryggskada:

”Jag har nog gjort mitt, ja. Innerst inne har jag bestämt mig. Det finns ett liv efter fotbollen också”

Artikeln är pluslåst, vilket gör att jag inte kan läsa mer än intressen. Men klart är att det här är ett väldigt tungt tapp för FC Rosengård. Nilsson har varit ett väldigt bra anfallsvapen med sitt fina passningsspel och goda speluppfattning. Hon har saknats rätt rejält den senaste tiden, där jag helt enkelt tycker att Rosengårds uppspel har hållit för dålig klass.

Bristen på duktiga ytterbackar är ju för övrigt jättestor inom svensk damfotboll. I princip har vi numera bara en av god internationell klass, och det är Jessica Samuelsson. Sannolikt kommer Rosengård därför att få titta utomlands för att hitta en ersättare till Nilsson, om de inte vill skola om någon – eller vågar satsa på sina egna, unga talanger.

Ett tips till unga, talangfulla spelare är förresten att sikta in sig på ytterbacksplatsen – där är vägen in i landslaget klart kortast. En orsak är säkert att de bästa talangerna i princip alltid placeras centralt i sina flicklag, eftersom det är bäst för laget.

Lotta Schelin

Så till Lotta Schelin. GP:s Joel Tivemo blev den reporter som tog upp Schelinfrågan på allvar, och äntligen börjar vi få svar på hur det egentligen står till med Schelin.

Först producerade Tivemo den raka nyheten om att Schelin är sjukskriven, sedan följde han upp med att fråga landslagsläkare Mats Börjesson om hur det kom sig att Schelin spelade så mycket i EM. Nu har även Aftonbladet klivit in och ger oss beskedet att det är en form av whiplash- eller pisksnärtsskada som drabbat Rosengårdsstjärnan.

Oroväckande är att Rosengårds läkare inte vågar kommentera om skadan kan avsluta karriären. För det innebär ju just det, att skadan kan avsluta karriären. Därmed inte sagt att den kommer att vara slutet på Schelins framgångsrika karriär, men den kan vara det.

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Publicerad den av
17

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Grattis Växjö – och snart även Linköping

Publicerad den av
8

Växjö DFF

I dag har vi fått ett nytt damallsvenskt lag. Strax innan 15.00 säkrade nämligen Växjö DFF sin plats i damallsvenskan 2018.

Man gjorde det genom att Assi tappade poäng hemma mot Mallbacken. Därmed ligger både AIK och Assi 15 poäng bakom Växjö med fem omgångar kvar att spela. Och eftersom de möts i nästa omgång kan inte båda lagen passera Växjö.

Stort grattis till Växjö som gjort en fantastisk säsong. Ändå måste man nog stärka upp laget en aning inför nästa säsong. De föll mot Vittsjö i Svenska cupen i veckan, vilket ger en föraning om att steget upp är väldigt stort. Samtidigt har ju lagen från elitettan klarat övergången bra de senaste åren. Därför blir det intressant att följa Växjö framöver.

Vilka de ersätter i damallsvenskan är ännu långt ifrån klart. I dag var jag och såg Göteborg och Kvarnsveden spela 2–2 på Valhalla. Jag återkommer med lite fler tankar kring den ångestladdade matchen.

Resultatet var som en förlust för båda lagen. Dagens stora vinnare i botten var istället Hammarby som tog tre blytunga poäng mot Eskilstuna. Därmed finns det rätt stora möjligheter att Stockholm har tre damallsvenska lag nästa år. För jag håller AIK som favoriter i kampen om andraplatsen i elitettan.

Och Hammarby har nu fyra poäng ner till nedflyttningsstrecket. Och det svårtippade Södergänget lär nog ta minst en trepoängare till – vilket borde räcka.

Slutligen så kan Svenska Fotbollförbundet börja jobba på transporten av Kronprinsessan Victorias pokal mot Östergötland. I dag gjorde Linköping alla tre målen (Kristine Minde, Anna Oskarsson och ett självmål av Maja Kildemoes) när Djurgården bortabesegrades med 2–1. Resultatet innebär nio poängs serieledning med fem omgångar kvar. Och det kan inte LFC tappa. Det går inte.

Noterbart i toppstriden är att de lag som jagar LFC har extremt dålig form. Kollar vi de tre senaste omgångarna är det just Rosengård, Eskilstuna och de tre nedflyttningskandidaterna som tagit minst antal poäng av alla:

Kvarnsveden  5–6   2
Rosengård     5–6   2
Eskilstuna       3–4   2
—–
Göteborg       4–6   1
Örebro           4–7   1

Den tabellen leder Kristianstad på nio poäng, närmast före Piteå och Linköping på sju.

Även om vi tittar på de fyra senaste omgångarna återfinns Rosengård långt ner i formtabellen:

Kvarnsveden  8–9    3
Rosengård     7–8    3
LB07             3–9     3
—–
Örebro          7–10   2
Göteborg       4–8    1

Här leder Piteå på tio poäng och bättre målskillnad än Linköping, som också tagit tio. Trots att det blev kryss i seriefinalen mellan Rosengård och LFC har alltså Linköping dragit ifrån med sju poäng de senaste fyra omgångarna. Anmärkningsvärt.

Just Linköping och Piteå är för övrigt de två lag som tagit flest poäng efter EM-uppehållet, 13 vardera.

Schryvers läckra mål sänker Rosengård

Publicerad den av
17

En fantastisk frispark från Kristianstads belgiska forward Tine Schryvers ledde till Kristianstads första damallsvenska seger någonsin mot den klubb som hetat Malmö FF, LdB FC Malmö och nu heter FC Rosengård.

Drömmålet ledde också till att Kristianstad nu är klart för damallsvenskan 2018, och kan ägna resten av säsongen åt att jaga medalj. Med tanke på KDFF:s nuvarande form känns det inte omöjligt att laget kan ta sig in på topp fyra.

Men viktigast av allt – Schryvers mål och Kristianstads seger innebär också att guldstriden nu känns avgjord. Jag skrev redan efter förra omgången att Rosengård sannolikt inte ens skulle kunna vinna damallsvenskan vid full poäng i de sista sex omgångarna.

Nu har LFC sex poängs försprång trots en match mindre spelad, det guldläget skall man inte kunna missa. Men det är förstås för tidigt att skicka ett grattis till Östergötland redan nu. Fast vinner man i morgon så…

För Malin Levenstad blev det alltså en fiaskostart som inhoppande tränare i Rosengård. Det är självklart inte lätt att sätta sin prägel på ett lag efter bara två dagar på jobbet. Jämfört med den senaste damallsvenska matchen gjorde Levenstad ett byte i backlinjen – Ida Lyberg ut, Edina Filekovic in, vilket även innebar kantbyte för Ali Riley.

Det andra bytet i startelvan var framtvingat, formstarka Sanne Troelsgaard var ju avstängd.

Jag har bara sett sporadiska delar av matchen. Men av det jag har sett fanns det ingen tendens till energikick för Rosengårdsspelarna, det var nästan tvärtom. Jag tyckte de såg ut att vara väldigt viljelösa och andefattiga.

För Rosengård är det bara att glömma guldet. Laget får nu fokusera på att ta en Champions Leagueplats. Vinner Eskilstuna i morgon skiljer det bara tre poäng mellan lagen.

I dagens andra match blev det också Malmöförlust. Vittsjö vann mot LB07 med 2–0, ett resultat som gör att det mesta talar för att vi får fyra Skånelag även i nästa års damallsvenska.

Vi får även ett Smålandslag, för Växjö vann med 2–0 mot Sundsvall är nu i praktiken klara seriesegrare i elitettan. Vi skickar väl ett litet grattis till Växjö.

Slutligen har Holmalunds damsektion i dag presenterat förslaget till hur deras nya elitklubb skall se ut. Man har tänkt heta Alingsås FC och här är lite mer info:

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Publicerad den av
4

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

https://www.instagram.com/p/BZj49lTn-cC/?taken-by=crisrozeira

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Majgaard Jensen ut, Levenstad in

Publicerad den av
24

Jack Majgaard Jensen

Nyheten kom just innan lunch, Jack Majgaard Jensen är inte längre tränare för FC Rosengård.

Han och klubben har tydligen olika uppfattningar om olika saker. Vilka saker det handlar om är oklart.

Att beskedet kommer känns inte helt oväntat. Klart är ju att Rosengård trots ett massivt favoritskap inför säsongen inte ser ut att kunna vinna SM-guldet. Som läget är nu är guldet helt i Linköpings händer. Majgaard Jensen har alltså inte lyckats med sitt uppdrag.

Skall man försvara honom har han inte haft det lätt i sitt lagbygge. Den ena stjärnan efter den andra har lämnat, vilket har gjort att han gång på gång har fått börja om. Kollar man Rosengårds trupp på svenskfotboll.se är den dåligt utrensad.

Där finns namn som Amanda Ilestedt, Natasa Andonova, Marta Viera da Silva, Gaelle Enganamouit, Sofie Junge Pedersen, Emma Berglund, Sara Björk Gunnarsdottir och Lieke Martens. Åtta rätt hyfsade spelare som lämnat de senaste 18 månaderna. Klart det påverkar balansen i laget.

Sara Björk Gunnarsdottir

Framför allt var tappet av Björk Gunnarsdottir blytungt. Med henne tappade Rosengård sin vinnarinstinkt. De har inte varit nära att hitta någon jämbördig ersättare.

När jag träffade Majgaard Jensen för ungefär ett år sedan förstod jag att han såg stor potential i Ebba Wieder. Men det är klart att tränaren retar upp sitt äldre garde när han byter ut Anja Mittag efter 63 minuter i Örebro, och sätter in just Wieder.

Låt vara att Mittag bara gjort fyra mål i årets allsvenska, och varit en av seriens allra största besvikelser. Om man som tränare byter ut en rutinerad världsstjärna och sätter in en ung talang, då måste bytet bli succé – annars är risken stor att man har får problem. Både i form av oro internt i truppen och genom ifrågasättanden utifrån. Och det har väl inte gått någon obemärkt förbi att det finns många starka åsikter i FC Rosengård…

Malin Levenstad

Inhopparen Malin Levenstad är ett helt oprövat kort på tränarsidan. På ett sätt har hon en tacksam uppgift, guldet är ju redan i praktiken kört, så där kan hon inte misslyckas – bara göra succé. På ett annat sätt har hon en väldigt tuff utmaning framför sig. Hon har ju varit lagkompis med många av de äldre spelarna, och det är verkligen inte okomplicerat att bli ledare till sina kompisar. Det är lätt att bli misstänkliggjord. Här gäller det för Levenstad att visa att hon har skinn på näsan.

Varför accepteras vissa typer av fusk?

Publicerad den av
35

För andra helgen i rad har mycket av eftersnacket till en damallsvensk omgång handlat om domarinsatser. Tråkigt. Men tyvärr tror jag att vi skulle kunna ha en sådan debatt efter varje omgång.

Som jag var inne på förra veckan tycker jag att domarnivån är för låg i våra högsta serier. Det är mer regel än undantag att man upplever att domaren har varit en av planens sämre aktörer när man varit på matcher i damallsvenskan eller elitettan. För egen del har det gått så långt att jag under en lång period undvikit att kommentera domarinsatserna eftersom det varken känns kul eller konstruktivt att gång på gång sparka på de som redan ligger. För så blir det.

Nu har dock ämnet blivit högaktuellt, därför har jag hakat på, och jag tycker att det är värt att kommentera lite till. Jag har exempelvis sett flera kommentarer om det bara är Rosengård som gnäller. Så är det förstås inte.

Det är mängder av tveksamma domslut som inte hamnar i fokus, på gott och ont. Att tveksamheter i Rosengårdsmatcherna får stor uppmärksamhet beror förstås på att Malmöklubben är den enda som har ett tillräckligt stort genomslag i media för att höras och synas.

Varför har då Rosengård störst genomslag? Vissa verkar tro att det handlar om någon form av konspiration. Glöm det.

Att Rosengård syns mest beror ju huvudsakligen på att medierna i Malmöområdet sett till omfång har den överlägset bästa damfotbollsbevakningen i landet. Händer något i Rosengårds matcher sprids det i många medier. Det är ju förstås i grunden väldigt bra, och inte något negativt.

Att man sedan kan tycka att flera av Malmöreportrarna är charmigt (eller ocharmigt) hemmablinda är ju en annan sak…

Om andra damallsvenska lag hade fått lika närgången mediebevakning som Rosengård skulle vi troligtvis ha kunna läsa i Stockholmsmedia om att Djurgården i går gick miste om ett till synes regelrätt segermål mot Eskilstuna.

För kolla bilden nedan. Johanna Rytting Kaneryd:s skott träffar Madeleine Stegius, som efter diskussioner mellan huvuddomare Pernilla Larsson och hennes assisterande bedöms vara offside. Men nog ser det väl ut som att Petra Johansson upphäver offsiden på Stegius?

Det här hände i minut 83, alltså nära slutet. Och om Djurgården hade vunnit skulle de varit uppe jämsides med Eskilstuna. Nu skiljer det fyra poäng.

Ett annat tveksamt domslut i helgen inträffade i matchen Kristianstad–Kif Örebro. Såg jag rätt blev Kristianstad där lurat på ett kvitteringsmål i 39:e minuten när Alice Nilsson jobbade fram bollen till Rita Chikwelu. På tv-bilderna är det svårt att se exakt vad som hände i Carola Söberg:s målområde. Men det verkar inte som att Söberg har kontroll på bollen, utan att hon fick en väldigt billig frispark när hon borde åkt på ett baklängesmål.

I det här fallet vann ju KDFF matchen ändå, så det blev inte matchavgörande.

Jag har ju skrivit om att jag tycker att domarna i damallsvenskan är fega när det gäller att döma straffar. Personligen vill jag att det skall bli många mål, därför ser jag hellre att domarna dömer en straff för mycket än en för lite. Ett undantag från den där regeln är mitt eget lag, mot dem ser jag helst att det aldrig utdöms några straffar överhuvud taget…

Eftersom jag vill se många mål tycker jag också att domarna tillåter för mycket ”fusk” från försvarsspelare. Som bekant tar ju spelarna till alltfler knep för att lura domarna.

Det knep som väcker hetast känslor är filmning, i varje fall här i Sverige. Att bli kallad ”filmare” är bland det värsta epitet en svensk fotbollsspelare kan få.

Jag gillar inte heller filmningar, utan jag tycker att det är ett otyg. Men under vinjetten ”otyg” placerar jag alla taktiska regelbrott. Fast det känner jag mig ibland rätt ensam om.

För en försvarsspelare kan hindra hundra målchanser genom att använda knuffar, lätta tröjdragningar, fasthållningar och stängningar utan att bli stämplad som fuskare – tvärtom kallas spelaren för smart och rutinerad. Eller finns det någon som känner till någon ”tröjdragare” eller ”knuffare”?

En forward däremot kan bli stämplad som fuskare bara genom att inte kämpa emot när någon försöker ge sig på en fällning. Hur blev det så? Varför är det allmänt accepterat med fuskande försvarare, men inte med fuskande anfallare?

Innan jag lämnar helgens damallsvenska omgång konstateras att seriefinalen sågs av 185 000 tittare på SVT – en väldigt bra siffra.

* Till landslaget. I dag har Peter Gerhardsson samlat sin första landslagstrupp i Kroatien.

Av den torftiga medierapportering som varit i dag antar jag att knappt några svenska journalister är på plats och följer laget. Hittills har jag nämligen varken sett någon artikel eller något tv-inslag, däremot har jag hört ett inslag från pålitliga Radiosporten. Men inte heller där får man några ledtrådar om hur laget skall spela. Förhoppningsvis blir bevakningen bättre ju närmare Kroatienmatchen vi kommer.

När det gäller spelarna kommer de till samlingen med olika saker i ryggsäcken. Från den franska ligan lär Stina Blackstenius ha packat ner ett gott självförtroende.

Hennes och Linda Sembrant:s Montpellier leder nämligen ligan med två raka segrar och hela 15–0 i målskillnad. Blackstenius har gjort tre mål på två matcher, men ligger ändå bara fyra i skytteligan.

Det har nämligen blivit hysteriskt mycket mål i serieupptakten. I skytteligan leder Ada Stolsmo Hegerberg på fem. På delad andraplats med fyra mål finns Ouleymata Sarr, som har gjort alla Lilles mål, och Paris FC:s Gaetane Thiney. Thiney spelar alltså i nya Paris FC, det handlar om det lag som tidigare hette Juvisy, men som numera är uppköpt av Paris FC.

Just Montpellier, Lyon och just Paris står på full poäng efter två omgångar. Emma Berglund:s PSG har en seger och ett kryss, svenskan har spelat full tid i båda matcherna.

I Tyskland har Fridolina Rolfö startat båda matcherna för Bayern München, men hon har inte haft någon utpräglad forwardsroll, utan har mer agerat mittfältare. Som sådan stod hon för ett tungt bolltapp i lördags, ett bolltapp som ledde till Freiburgs segermål när Bayern föll med 1–0. Se höjdpunkter från den matchen här.

Både Rolfö och Amanda Ilestedt blev utbytta i helgens omgång. För Ilestedt och Turbine Potsdam blev det dock seger, laget är en av fyra fullpoängare efter två omgångar. Övriga är Freiburg, Frankfurt och Wolfsburg.

I Wolfsburg har Nilla Fischer spelat 90 minuter i båda matcherna. Hennes lag har hållit nollan och gjort tio mål framåt, så Fischer lär precis som Blackstenius ha gott självförtroende med sig till Kroatien.

På sistone har Fischer också förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg till att gälla ända fram över säsongen 2020. Hon har alltså inga tankar på att trappa ner satsningen ännu på några år. När hon gör det kanske hon avslutar karriären på Nillavallen i Verum.

* Det är ju väldigt spännande att se hur Gerhardsson tänkt sig sitt landslag. Även Danmark har en ny förbundskapten. Men där råder en annan typ av spänning. För där fortsätter konflikten mellan spelarna och förbundet. Inga spelare dök i dag upp till första samlingen efter EM.

* Även i England är det en konflikt som står i fokus. Där rullar frågan om huruvida förbundskapten Mark Sampson agerat rasistiskt vidare. Förbundet har friat Sampson, men nu skall frågan upp på parlamentsnivå.

 

En seriefinal med massor av rubriker

Publicerad den av
19

Det här har varit en sådan helg där jag inte haft tid att sitta och kolla in matcherna live. Jag hann i och för sig se lite av Vittsjö–Piteå tidigare i dag, men i övrigt har det mest varit klipp med höjdpunkter.

Dagens höjdare har ju på alla sätt varit Rosengård–Linköping. Jag kunde alltså inte se den när den spelades. Men precis som vid cupfinalen spelade jag in matchen. Dessutom lyckades jag undvika att höra slutresultatet, så nu på söndagskvällen har även jag sett matchen ”live”.

Det blev verkligen en match med massor av bottnar. Med massor av rubriker, och vändningar. Vi tar det i turordning:

1) Efter en fjärdedel av matchen, alltså efter halva den första halvleken kände jag att Rosengård var det klart bättre laget, även om jag bara hade 2–1 i riktigt klara målchanser.

2) I minut 26 gjorde i stället Linköping och Kristine Minde 0–1.

Kristine Minde

3) Tio minuter senare fick Jonna Andersson sin karriärs första gula kort (jag skrev om den frågan här) och Rosengård tilldömdes straff. På repriserna kändes straffen hårt dömd, men live tyckte jag spontant att det var straff. Alltså kan jag inte klandra domare Laura Rapp för domslutet. Andersson tog ju en stor risk när hon bara gick på spelare (Anja Mittag) och inte på boll.

4) Straffen slog Caroline Seger utanför Cajsa Andersson:s mål.

5) Direkt i upptakten av den andra halvleken bjöd Marija Banusic på ett riktigt klassnummer till 0–2.

6) Mitt i den andra halvleken kändes det som att Linköping hade god kontroll på matchen. Visst var det 8–2 i hörnor, men jag hade bara 4–3 i målchanser till Rosengård, som kändes rätt uddlöst.

Här gör jag en paus. Om 0–2 hade stått sig tiden ut skulle damallsvenskans guldstrid i princip ha varit avgjord. I det läget skiljde det sju poäng mellan topplagen.

Så långt var jag imponerad över hur LFC klarat sig utan både Claudia Neto och Tove Almqvist. Så långt var Sanne Troelsgaard och Seger stora syndabockar i hemmalaget. Troelsgaard stod för stora missar vid båda LFC-målen, medan Seger först var lam vid 0–1 och sedan stod för den vansinnigt svagt slagna straffen. Att slå en straff utanför är för mig jämställt med grova målvakts- eller domartavlor.

Jack Majgaard Jensen

Efter EM har Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen verkligen provat sig fram med sin skadeförföljda trupp. Ebba Wieder har exempelvis hoppat mellan högerback, högerytter, central mittfältare och forward under de fyra matcherna. När det gäller högerbacksposten har Rosengårdstränaren haft svårt att pricka rätt i Lina Nilsson:s frånvaro. Troelsgaard var alltså väldigt olycklig i defensiven i dag.

Apropå Majgaard Jensen undrar jag lite över valet att ge Seger kaptensbindeln direkt som ny i laget. Ofta behöver man ha en period på sig för att komma in i ett nytt lag. Det är ganska ofta som sommarförvärv inte hittar rätt i sina nya lag förrän de även fått en försäsong ihop med de nya lagkompisarna. Att ge en helt ny spelare kaptensuppgiften innan hon är inne i laget kan vara att lägga väl stor press på spelaren. Vet inte om det är det som hänt med Seger, men jag tycker verkligen inte att hon har varit speciellt bra i höst.

Däremot är det bara att lyfta på den bildliga hatten för Marija Banusic. Jag skrev ju inför seriefinalen att det skulle bli intressant att se vad hon kunde göra mot toppmotstånd. Jag skrev även att jag anser att landslagsforwarden är ett relativt oprövat kort i tuffa matcher mot toppförsvar. Det gav ju upphov till en rätt het debatt i kommentatorsfältet här i bloggen.

Banusic själv lämnade ett bra svar på Malmö IP. Hon slog frisparken till 0–1 och gjorde alltså 0–2. Frisparken vid 0–1 var väl egentligen halvt misslyckad, men blev ju väldigt bra när två nämnda hemmaspelare gjorde dåliga insatser och målskytt Minde två bra.

Däremot finns det inget att invända mot 0–2-målet. Där är det först tydligt att Banusic högljutt ger sig till känna när Lina Hurtig anfaller på vänsterkanten. När väl passningen kommer står Linköpingsforwarden för två fantastiska tillslag. Det är klass rakt igenom, kul att se.

Men Banusic fick inte bli matchvinnare. Hon byttes ut i 66:e minuten. Och därmed är det dags att fortsätta att rada upp rubriker från seriefinalen:

7) I minut 69 fick Rosengård lite vittring. 1–2 genom Ella Masar McLeod som kom perfekt på Iva Landeka:s väl avvägda inläggsfrispark. Däremot hade Cajsa Andersson en konstig position – hoppades hon kanske kunna gå ut och plocka inlägget? Och Janni Arnth förlorade nickduellen klockrent.

8) Från minut 80 och framåt var det bara Rosengård. Linköping såg helt slutkört ut, laget verkade nästan ha vuxit fast vid eget straffområde. Här saknades Neto kopiöst mycket, alltså en spelare som kan hålla i bollen och se till att medspelarna får lite andrum.

På hemmalagets nionde solklara målchans kom också kvitteringen. Återigen var Arnth snett ute på ett inlägg. Den här gången var det uppflyttade mittbacken Glodis Perla Viggosdottir som fick öppet läge – och som gjorde mål.

9) Enda gången Linköping lyckades lyfta laget den sista kvarten var i minut 90, men då åkte man istället på en kontring. Anja Mittag blev frispelad – och fälldes av Maja Kildemoes. Där kom tyvärr dagens gigantiska domarblunder. Fram till den här situationen hade jag inga stora invändningar mot domare Rapp. Men i slutminuten tappade hon allt.

Först blåste hon inte alls, men där fick hon hjälp av sin assisterande domare Sandra Fogelberg. Och när man valt att blåsa frispark för fällning av en fri spelare, då måste man även ta upp det röda kortet. På tv-bilderna ser man hur Rapp också placerar högerhanden på sin bakficka. Men sedan händer något, och hon springer ut till Fogelberg.

Direkt när jag såg händelsen anade jag att de fyra domarna helt enkelt inte hade koll på vilken LFC-spelare som stod för fällningen. Det visade sig att jag hade rätt. Det blev inget kort alls.

Kildemoes lyckades alltså rädda sitt lag genom ett regelbrott, och kom dessutom undan helt utan straff – det kändes inte bra. Fadäsen var självklart inte heller bra för domarkåren, inte med tanke på hur debatten har gått den senaste veckan.

Som grädde på moset visade fjärdedomaren att Rapp hade lagt till minst fyra minuter. Palavern kring frilägesfällningen tog två minuter och 15 sekunder. Ändå blåste Rapp av efter 95,01. Svagt att inte lägga till mer för sitt eget tillkortakommande.

Matchen slutade alltså 2–2. Det blev 10–2 i hörnor och jag hade 10–3 i klara målchanser. Ändå är det väl Linköping som måste räknas som dagens vinnare. De har ju fortfarande fyra poängs ledning och ett klart grepp om SM-guldet.

Innan jag lämnar seriefinalen tycker jag att Ali Riley, Hanna Folkesson, Masar McLeod och Wieder var bra i Rosengård i olika delar av matchen. Hos Linköping tycker jag att målskyttarna Banusic och Minde var framträdande. Men jag gillade även vad Emma Lennartsson uträttade.

Därmed över till den betydligt tråkigare drabbningen Vittsjö–Piteå 0–0. När jag kikade på den chansfattiga matchen noterade jag att Josefin Johansson återigen var framträdande i Piteå. Det jag framför allt imponerades av var hur fantastiskt bra på hon är på att läsa av var andrabollarna hamnar, kan någon annan i landet slå henne på fingrarna där?

Hilda Carlén

En annan notering rör Hilda Carlén. Jag har ju varit väldigt skeptisk till om hon skall kunna bli en riktigt pålitlig landslagsmålvakt. Fast här börjar jag svänga. I år har jag inte sett de där situationerna där det blir panik i hennes målområde vid hörnor och inläggsfrisparkar. Carlén verkar ha lärt sig att hantera luftbollarna, vilket är väldigt lovande. För på skott och i närspelet är hon ju högklassig.

Kanske har Carlén använt June Pedersen i träningen? Det borde ju vara en stor tillgång för en målvakt att kunna ställas mot en av världens bästa hörnläggare på träning.

Så till bottenstriden. Där är LB07 nu väldigt nära säkrat kontrakt, Kristianstad likaså. Efter deras segrar i går står de nu på 20 respektive 18 poäng. Jag kollade tabellerna under den senaste tioårsperioden, och de lag som åkt ut med flest poäng är Hammarby på 18 poäng 2015 och Djurgården på 19 poäng 2012.

Det kan krävas över 20 poäng för att hänga kvar i år, med tanke på hur jämnt det är. Det innebär att Kristianstad behöver åtminstone en seger till. Det gör även formstarka Vittsjö. De har inte förlorat efter EM-uppehållet och står efter dagens 0–0-match mot Piteå på 17 poäng.

Jag tror att nedflyttningslagen finns i kvartetten Hammarby, Kvarnsveden, Göteborg och Örebro. Sett över de matcher som spelats sedan EM-uppehållet är Örebro och Kvarnsveden de mest formsvaga gängen, och således även de som ligger mest illa ut. De har tagit ett respektive två poäng på de här fyra omgångarna. De är således också de båda lag som sannolikt är gladast över det landslagsuppehåll som kommer nu.

Kvarnsveden är för övrigt ett konstigt lag. Det är bara det båda topplagen som har gjort fler mål än Borlängegänget, men defensivt är Kvarnsveden seriens klart sämsta lag. Därför ligger man där man ligger i tabellen.

Första helgen i oktober skall Kvarnsveden till Göteborg. Det är förstås en otroligt viktig match, inte minst för KGFC. Det kändes som att Göteborg var på väg uppåt direkt efter EM-uppehållet. Men gårdagens förlust i Malmö gör att Göteborg återigen är väldigt illa ute. Det värsta för laget är att Pauline Hammarlund verkar ha tappat självförtroendet. Hon har inte gjort några mål efter EM.

Som det ser ut nu kommer det att bli fem eller sex lag från Skåne och Småland i nästa års damallsvenska. Serien kanske skall döpas om till damsydsvenskan i så fall.

Växjö lär i alla fall gå upp. Laget vann toppmötet i elitettan mot AIK med 4–2 efter två nya mål av Anna Anvegård. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

Anna Anvegård

IFK Kalmar låg på damallsvensk plats inför helgen. Men man åkte på en riktig käftsmäll, förlust med hela 7–2 hemma mot bottenlaget Sundsvall. Höjdpunkter från den superskrällen finns här.

Förlusterna för AIK och Kalmar gjorde att Assi gick upp på damallsvensk plats i och med dagens 1–0-seger mot Västerås BK 30. Assi har alltså numera saken i egna händer. Man har dock även det tuffaste spelschemat av de fyra topplagen i de sju återstående omgångarna, Kalixgänget har bland annat kvar att möta alla de tre andra topplagen.

I botten av elitettan vann alltså Sundsvall i Kalmar, och i dag tog Östersund tre blytunga poäng i och med 1–0 mot Mallbacken. Därmed har både Sundsvall och Östersund nu kontakt med just Mallbacken och Böljan. Det kan bli jämnt kring nedflyttningsstrecket där också till slut.

Här är mer kritik mot domarna

Publicerad den av
17

Efter gårdagens match i damallsvenskan mellan Rosengård och Vittsjö har domarna hamnat i fokus. Dels de som dömde den aktuella matchen, dels hela domarupplägget i damallsvenskan.

Den som står bakom kritiken är Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen, en man som inte lindar in sina åsikter. Enligt Kvällsposten sa han så här på presskonferensen efter matchen:

”Vi måste ha bättre domare, jag skiter om det är killar eller tjejer eller fan vad det är. Men vi måste ha bättre domare i damallsvenskan. Det kan inte vara rätt att det ska avgöras på det här sättet.”

Och:

”Det är Kalle Anka-domarsystem!”

Först kan vi ju slå fast att Majgaard Jensen svingade i affekt efter poängförlusten. Uttalandet…

”Det var ett klart mål efter hörnan, det kan alla se.”

… är ju inte ett dugg trovärdigt. På tv-bilderna är det ju exempelvis fullständigt omöjligt att se om hela bollen är inne eller inte. Det är möjligt att det är mål, men det är väldigt långt ifrån säkert. Man måste ju stå på den förlängda mållinjen för att kunna se det säkert.

Två som befann sig på den förlängda mållinjen var Caroline Seger och den assisterande domare Camilla Stendahl. Och de hade helt olika uppfattningar om huruvida det var mål eller inte. Till Sydsvenskan säger Seger att:

”Efter nicken står jag bakom mål och ser hur hon [målvakten] står inne i målet. Då är bollen inne. Sedan är det inte kameror från alla vinklar i damfotbollen och det är svårt att se det, men nu spelar det ingen roll för det är redan färdigt”

Först har ju Sydsvenskan missuppfattat citatet. Det var ju Lisa Klinga som stod inne i målet, inte målvakten. Sedan har Seger missuppfattat reglerna, att den spelare som räddar är inne i målet är ingen garanti för att hela bollen är i mål.

Huvuddomare Sara Persson, Stendahl och övriga i domarteamet bedömde det inte som mål. Det kan ha varit ett korrekt domslut, däremot är det otroligt dåligt att hon inte blåser straff för Vittsjö minuten senare. Persson står perfekt placerad, men struntar i att blåsa när Emmi Alanen fälls av Ida Lyberg. Fast den situationen nämnde väl inte Majgaard Jensen i sitt utspel?

Jack Majgaard Jensen var alltså väldigt enögd i sin kritik kring gårdagens match. Till hans försvar ser jag att han konstaterade till Sydsvenskan att Rosengård inte borde ha tilldömts den omdiskuterade hörnan, för det var ju Ella Masar som skickade ut bollen över sidlinjen, inte någon Vittsjöspelare.

Om vi lämnar de avgörande situationerna i matchen Rosengård–Vittsjö och ser till den större bilden håller jag med Majgaard Jensen. Svensk damfotboll har ju nämligen ett jätteproblem på domarsidan. Ett jätteproblem.

Jag har skrivit om det här vid flera tillfällen. För tillfället har vi tyvärr inte någon kvinnlig domare som hänger med på internationell nivå. Våra bästa domare brukar numera skickas hem från mästerskapen innan vårt lag. Vår högst rankade domare, Pernilla Larsson, fick ju exempelvis bara döma en match i EM – och där missade hon mästerskapets tydligaste hands i straffområdet. Nämnda Sara Persson som stod i fokus för Rosengårds kritik är ju för övrigt Sveriges andra internationella domare.

Faktum är att de kvinnliga domare som håller damallsvensk klass är lätträknade. Min uppfattning är att standarden på spelarna är överlägset bättre än den på domarna. Domarna gör massor av enkla misstag, och vad värre är – de gör även väldigt många stora misstag. Framför allt när det gäller straffar. De damallsvenska domarna verkar vara livrädda för att döma ut straffar, även solklara sådana. I ett inlägg i fjol skrev jag att:

”Domare som blåser för skitsaker ute på planen har tyvärr ofta tio gånger högre tröskel i straffområdet. Det är inte rimligt.

Tyvärr är min bild att orsaken ligger i att domarstandarden är för dålig. Domarna behärskar inte situationen, är osäkra – och struntar i att blåsa för solklara straffar för att de inte vill avgöra matcher. Men genom att undvika att blåsa straffar avgör de ju ändå matcherna. Tråkigt.”

Det där gäller i högsta grad även i år. I aktuell omgång såg jag utöver den straff Vittsjö gick miste om även att Linköping skulle ha haft straff i slutet av den halvlek (den första) jag sett i matchen mot Göteborg. Även där stod domaren välplacerad, men blundade/vågade inte blåsa för en väldigt tydlig förseelse. Jag har väldigt svårt att tro att hon hade struntat i att blåsa om samma sak hänt vid mittlinjen.

Men det är inte bara i damallsvenskan som problemet finns. I elitettan är problemet ännu större, där är domarstandarden ett gigantiskt problem. Vid de matcher jag har sett i år har det stundtals varit rent parodiskt. Domare som inte är redo att döma elitfotboll tycks ha flyttats upp alldeles för snabbt genom divisionerna. Därmed blir domaren matchens klart sämsta aktör, vilket snabbt leder till gnäll och dålig stämning på planen. Tråkigt.

Det är självklart inte lätt att vara domare. Jag är inte avundsjuk på de som dömer. Men precis som för målvakter kräver man att domare skall minimera sina misstag. De som gör tavlor i mer eller mindre varje match är helt enkelt på fel nivå.

I den länkade artikeln i Kvällsposten säger domare Persson att:

”Man kan inte säga att det är vi domare som avgör damallsvenskan. Jack måste vara mer konkret och förklara vad vi gör för fel. Jag vill ha mer konstruktiv kritik. Vi blir inte bättre om vi inte får reda på vad vi gör för fel.”

Visst är det bra med konstruktiv kritik. Men ibland är det otroligt svårt att ge sådan. Vid flera av de solklara straffsituationer där domarna vinkat avvärjande har de varit bra placerade och har sett situationen, men har ändå struntat i att blåsa. Hur ger man konstruktiv kritik på sådant? Det är ju tyvärr bara för dåligt.

Som jag ser det måste de domaransvariga på Svenska Fotbollförbundet svälja stoltheten och lägga ner tanken på att damfotboll skall dömas av damer. I varje fall för tillfället. Varken domarna eller lagen gynnas av att matcherna döms av personer som inte håller klassen.

Det blir ju för övrigt inte lättare för domarna nu i den damallsvenska slutspurten när Jack Majgaard Jensen har satt press på hela domarkåren. Hur kommer domarna att tackla det?

Bottennotering för Sundhages Sverige

Publicerad den av
7

För någon timme sedan kom den nya världsrankingen. Nu finns det svart på vitt, det som man har haft på känn sedan EM-avslutningen – Sverige tillhör inte längre världens tio högst rankade lag.

På den nya rankinglistan är vi på plats elva med 1934 poäng. Det är såväl Sveriges klart sämsta placering som rankingpoäng någonsin. Poängmässigt sett har vi numera längre avstånd till ettan USA än till 23:an Belgien.

Pia Sundhage

I och med att den här rankingen kom kan man vi göra ett sista bokslut över Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Här är de fem viktigaste beståndsdelarna:

EM 2013: Brons. Efter gruppseger åkte vårt lag ut mot Tyskland i semifinalen i hemma-EM. Betyget blev en svag trea – även om man hoppats på mer är medalj trots allt bra.

VM 2015: Ut i åttondelsfinal, 16:e placering. Efter att Fifa använt sig av ett mycket tveksamt seedningsupplägg lottades Sverige in i den överlägset tuffaste gruppen. Där slutade man trea, och gick vidare som 16:e och sista lag. I åttondelsfinalen blev Sundhages gäng utklassat av Tyskland. Det var Sveriges klart sämsta mästerskap någonsin, ett megafiasko. Betyget är en solklar etta.

OS 2016: Silver. Sverige fick en gratischans att kvala till OS genom att Storbritannien tackade nej till att ta Englands plats. Väl inkvalade slutade vårt lag grupptrea, trots en väldigt bra lottning. Sedan följde två minnesvärda segrar via straffsparkar som innebar att OS slutade med ett oväntat silver – vilket ju måste klassas som Sveriges främsta mästerskapsmerit någonsin. Betyget en stark fyra.

EM 2017. Ut i kvartsfinal. Sverige hade en bra lottning och inledde starkt med två raka nollor som innebar poäng mot Tyskland och seger mot Ryssland. Sedan tappade laget i stabilitet, blev grupptvåa och åkte ut mot Nederländerna i kvartsfinalen. Kvartsfinal är tangerat det sämsta svenska EM-resultatet någonsin. Betyget blir således icke godkänt – en etta.

Världsrankingen. Tog över som sexa, lämnar som elva. Hon tog över på 2019 poäng och lämnar alltså över som elva med 1934. Hon lämnar på det som både är tidernas klart sämsta placering och poäng. Betyget är förstås en etta.

Det innebär att Sundhages slutbetyg består av tre ettor, en trea och en fyra – vilket ger ett snittbetyg på 2,0 – godkänt, men inte mycket mer. Två lite mer omfattande sammanfattningar av Sundhages fem år på posten finns här och här.

Det som är nytt i det här inlägget jämfört med de båda andra sammanfattningarna av Sundhages förbundskaptenstid är ju att vi nu alltså även vet på vilken världsranking hon lämnar. När hon tog över för fem år sedan hade Aftonbladet en intervju med Kosovare Asllani, där hon sa så här om Sundhages föregångare Thomas Dennerby:

”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”

Hon fick följdfrågan om vilken nivå hon tycker är rimlig för Sverige. Svaret blev:

”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”

Nu vet vi att Sverige aldrig ens var nära topp tre under Sundhages ledning. Dock har jag ännu inte hört någon spelare uttala sig kritiskt kring det fiaskot. Man kan ju undra lite över varför spelarna verkade tycka att det var ok att kritisera Dennerby, men inte Sundhage.

Sannolikt är det svenska landslag Sundhage lämnar över tidernas sämsta, fast det är inte helt säkert. Världsrankingen infördes först 2003, och vi hade några svaga år på 1990-talet.

Jämför man rankingen för de tre förbundskaptener som verkat sedan 2003 är Sundhage dock klart sämst i klassen.

2003 var Marika Domanski Lyfors svensk förbundskapten. Under henne var Sverige som bäst rankat fyra och hade som högst 2103 poäng. Den rankingen noterades i juni 2004.

När Thomas Dennerby tog över i juni 2005 var landslaget rankat som sexa med 2021 poäng – vilket då var sämsta noteringen dittills. Under Dennerbys ledning var Sverige uppe som trea i ett par omgångar, man hade som bäst 2100 poäng och som sämst 2005.

När han lämnade över till Sundhage var den svenska rankingen nästan exakt likadan som när han tog över. Vi låg på plats sex och hade 2019 poäng. Så långt hade Sverige aldrig varit lägre rankade än just sexa, och poängmässigt hade vi aldrig varit under 2000.

Rankingmässigt har Sundhage varit sämst i klassen. Under hennes fem år vid rodret har vi aldrig varit bättre rankade än femma (vilket vi var från mars 2014 till och med rankingen i mars året efter) och vi har aldrig haft högre rankingpoäng 2028.

Till Sundhages försvar kan man säga att fler länder har valt att satsa seriöst på sin damfotboll under den här perioden. Men som jag ser det har hon ändå underpresterat. Sverige har helt enkelt rasat betydligt lägre på listan än vi borde ha gjort.

För Peter Gerhardsson är det här däremot förstås rätt tacksamt på flera sätt. Det borde inte vara omöjligt att ganska snabbt ta några kliv uppåt. Det är ganska långa avstånd till lagen bakom på listan, medan Nederländerna, Japan, Brasilien och Nordkorea finns inom hyfsat räckhåll.

I övrigt borde det här ”rankingfiaskot” få igång en bred debatt om hur vi skall föra tillbaka svensk damfotboll till den yttersta världseliten. Även om det händer saker i många andra länder har vi fortfarande ett försteg, ett försteg som vi inte får slarva bort.

Som jag ser det håller vi dock på att just slarva bort det. Debatten måste föras i hela Damfotbollssverige, inte bara på förbundskansliet. Högst ansvarig för det här är Marika Domanski Lyfors. Jag skulle gärna se att hon drog i gång debatten genom att redovisa sin plan för hur Sverige skall ta tillbaka förlorad mark. Gärna i ett debattinlägg i någon av de större svenska medierna, eller varför inte på svenskfotboll.se?

* Alldeles nyss genomfördes lottningen till Champions Leagues sextondelsfinaler. För svensk del blev det en väldigt bra lottning. Rosengård får åka till Rumänien för att möta Cluj och Linköping till Cypern för att möta svensklaget Apollon. Det är två möten där de svenska lagen är jättefavoriter.

Apollon, där Julia Molin och Therese Björck spelar, har ju faktiskt slagit ut ett svenskt lag en gång. Det var Umeå som åkte på en förnedrande 4–1-förlust 2010. Men gör LFC sitt jobb bör det inte vara några problem.

Eftersom seedningssystemet är uselt blir det alltid några lite för bra matcher redan i sextondelsfinalerna. Den här gången lottades båda de tyska lagen mot tufft motstånd. Det blir nämligen Atletico Madrid–Wolfsburg och Chelsea–Bayern München. Fridolina Rolfö drabbar alltså samman med Magdalena Eriksson och Hedvig Lindahl.

De norska lagen brukar ju alltid dra Svarte Petter i de här lottningarna. Det blev ingen drömlottning den här gången, men inte heller någon riktig mardröm. Avaldsnes får det tufft mot Barcelona medan LSK känns som favorit mot ett brandskattat Bröndby.

Redan nu ser man att det kommer det att finnas flera sportsliga drömlotter till åttondelsfinalerna. Jag tänker på vinnarna i följande möten:

Paok–Sparta Prag
Stjarnan–Rossiyanka
BIIK Kazygurt–Glasgow City
Gintra–FC Zürich
Minsk–Sparta Prag

Dock kan det bli rätt dyra resor i några av de där fallen.

Slutligen lottades de oseedade svensklagen Fiorentina och Montpellier med Hjörring respektive Zvezda, vilket känns som riktigt bra lottningar för båda.

Sextondelsfinalerna spelas med första matchen 4–5 oktober och returer 11–12 oktober. Båda de svenska klubbarna börjar borta.

Derbyn och ny fransk förbundskapten

Publicerad den av
14

Rosengård vann Malmöderbyt mot LB07 med 1–0 inför 7 825 åskådare. Jag har jobbat och inte kunnat kolla matchen speciellt noga.

Av det jag såg var segern rättvis, men långt ifrån solklar. LB07 hade flera kanonchanser, och lyckades även få till ett rätt bra tryck på slutet. Dock noterade jag att LB-spelarna verkar lida lite av ”Barca-syndromet” – alltså att hellre slå ett par extra passningar kring motståndarnas straffområde än att gå på avslut. Det kan ha kostat en poäng.

Publiksiffran var förstås bra. Men vi får ännu vänta på den första femsiffriga publiksiffran i serien. Kommer den i något av nästa års Malmöderbyn? För sådana lär det ju bli.

Apropå FC Rosengård. Såg jag det här klippet från Sydsvenskan om klubbens vd.

https://twitter.com/FundbergJesper/status/902403011481395201

Stämmer det att vd:n åkte till Uddevalla i stället för Linköping i söndags tycker jag nog att han behöver ha väldigt bra skäl till sitt agerande. Väldigt bra.

Så till Stockholmsderbyt. Där fick 2 074 personer se att Djurgårdens damer klarar det som herrarna inte gör – alltså att vinna derbyn. 1–0-segern innebär att Djurgården kanske kan ta upp kampen med Eskilstuna om tredjeplatsen i serien.

* I övrigt i dag har Växjö fortsatt att flytta fram sina positioner. Den här gången i form av ytterligare ett fint sponsorskontrakt. Enligt SMP har klubben skrivit ett femårskontrakt värt 2,5 miljoner kronor med bostadsutvecklingsföretaget APP Properties, som har den tidigare Växjö Lakers-ordföranden Anders Öman som huvudägare.

* Så till Frankrike, där man hastigt och lustigt hade en ny förbundskapten. Hon heter Corinne Diacre och är en meriterad tränare. Närmast kommer hon från tre års tjänst som huvudtränare för franska andraligalaget Clermont. Det handlar alltså om andraligan för herrar.

Det här innebär alltså att Olivier Echouafni har fått sparken. På ett sätt är det kanske inte helt oväntat, då ett stjärnspäckat Frankrike i EM återigen misslyckades med att ta medalj i ett stort mästerskap.

Samtidigt har Echouafni bara en enda förlust på ett år som fransk förbundskapten. Och det är knappast hans fel att båda landets bästa kantspelare Amel Majri och Delphine Cascarino missade EM på grund av knäskador. Två skador som bidrog till att det franska anfallsspelet blev väldigt statiskt och stillastående.

* Slutligen så fortsätter Norgesoppan. I dag har Ada Stolsmo Hegerberg mött norsk media, och passat på att dela ut en liten tjuvsmäll i riktning mot landslagsledningen och förbundskapten Martin Sjögren.

”De försöker framställa mig som den som sviker laget och inte är med på vägen tillbaka. Det är härskarteknik. För samtidigt klarar de inte att se på sig själva, och vad som kan göras bättre. De ser inte något behov av förändringar”

Derbydags – och mer drama i Norge

Publicerad den av
14

I dag är det derbykväll i damallsvenskan. Dels är det Malmöderby mellan LB07 (Swedbank Stadion 18.30) och FC Rosengård, dels Stockholmsderby mellan Djurgården och Hammarby (Stockholms stadion 19.00).

Till den senare matchen har man nu sålt fyrsiffrigt antal biljetter. Kul med tanke på att Stockholmslagen brukar ha sämst publiksnitt. I vårderbyt kom 2 137 till Zinkensdamm, en siffra som lyft Hammarby till femte plats i publikligan. Nu kan alltså Djurgården också göra ett litet lyft.

Det lag som ligger sist i publikligan är LB07. De har haft totalt 1 943 åskådare på sina sex hemmamatcher. Till kvällens match har man sålt över 6 000 biljetter och arrangörerna (LB07, Rosengård och Malmö FF) hoppas att fler än 10 000 åskådare skall ta sig till Swedbank Stadion. Det skulle innebära att det damallsvenska publikrekordet på 9 413 från Linköping–Umeå 2008 ryker.

Jag tycker dock att det är synd att biljetterna reas ut till Malmöderbyt. Det kostar mellan 30 och 50 kronor att se matchen, det tycker jag faktiskt närmast är skamligt billigt. Man får ju hoppas att besökarna handlar mycket i kioskerna så att Malmöklubbarna ändå gör sig en hacka på derbyt.

Sportsligt finns det stor laddning i båda derbymatcherna. I Stockholm skall Djurgården försöka ta upp jakten på Eskilstuna och tredjeplatsen. Och Hammarby skall försöka skapa avstånd till nedflyttningsstrecket.

I Malmö är förstås guldstriden i fokus. För att ha guldstriden i egna händer måste Rosengård vinna. LB07 däremot har medaljplats i sikte, seger och man är uppe på bronspositionen.

* Så till Norge, där Ada Stolsmo Hegerberg:s avhopp från landslaget har satt strålkastaren på interna problem i landslaget. Direkt efter att Hegerbergs besked offentliggjordes såg jag att hon fick en hel del stöd i sin kritik av det norska förbundet.

Det var många damfotbollsexperter som tyckte att hon visade att hon har skinn på näsan efter att de läst hennes pressmeddelande (går att läsa i den här artikel).

Några timmar senare framställdes dock Hegerberg snarare som en bortskämd stjärna som inte klarar av motgångar, och som vill bestämma allt själv. Sannolikt ville hon bland annat få ha med storasyster Andrine Hegerberg i landslagets startelva.

Gissar att mamma Gerd inte heller var nöjd med äldsta dotterns speltid i EM, så här twittrade hon dagen efter Norges EM-utträde:

Andrine Hegerberg var inte direkt lysande i EM, hon startade bara i en av matcherna och är även petad nu i Martin Sjögren:s trupp till VM-kvalmatcherna mot Nordirland och Slovakien. Det är för övrigt något hon kommenterade så här på twitter:

Det verkar finnas många bottnar i det här, och det lär bli spännande att följa fortsättningen. Klart är dock att Sjögren inte har någon lätt situation på jobbet. Jag gissar att han så smått börjar ångra att han lämnade Linköping i vintras…

I skymundan av Hegerbergsoppan offentliggjorde för övrigt även Nora Holstad Berge i går att hon slutar i det norska landslaget:

https://twitter.com/noraholstad/status/902590349310296065

* Slutligen till Frankrike där Hegerbergs klubb Lyon presenterade ett nytt hett nyförvärv i går. Det är Shanice van de Sanden som tar klivet från Liverpool till de franska Champions Leaguemästarinnorna.

Lyon kan få en rätt offensiv högerkant den här säsongen med Lucy Bronze och van de Sanden…

Det står Chelsea och Montpellier på nitlotterna

Publicerad den av
2

I dag spelades den sista gruppomgången i Champions League, och på fredag lottas sextondelsfinalerna.

Nu vet vi alltså vilka lag som Rosengård och Linköping kan lottas mot. LFC hade för övrigt lyckan att bli sista laget på den seedade halvan, vilket bör innebära fördelar vid lottningen.

Eftersom den europeiska klubbrankingen bara grundar sig på insatser från ett eller två lag per land och år haltar tyvärr seedningen ganska rejält. Herrarnas seedning som bygger på fler än dubbelt så många lag per år känns exempelvis mycket mer tillförlitlig.

De lag som missgynnas är framför allt tredje- och fjärdeklubbarna i Tyskland och Frankrike, men även från Sverige och England. När de här lagen väl tar en plats i Champions League får de alldeles för låg ranking. Representanterna från toppligorna borde lyftas betydligt mer i rankingsystemet. Här tycker jag att Uefa har en svår nöt att knäcka.

För det känns ju orimligt att klubbar som Linköping, Montpellier och Chelsea har lägre rankingpoäng än lag som schweiziska FC Zürich, ryska Rossiyanka, tjeckiska Slavia och Sparta Prag samt skotska Glasgow City.

Gränsen mellan vilka lag som är seedade och vilka som inte är det går just mellan Linköping och Montpellier. Den franska svenskklubben är således den riktiga nitlotten för de seedade klubbarna. Den engelska svenskklubben Chelsea är näst sämsta lottning.

Alla seedade och oseedade lag går att se här. De riktiga drömlotterna för våra svenska lag är väl grekiska Paok och litauiska Gintra.

De lag som tog sig vidare från gruppspelet var för övrigt nämnda FC Zürich, Paok och Gintra, samt norska Avaldsnes, nederländska Ajax, isländska Stjarnan, vitryska Minsk, polska Medyk Konin, kazakiska BIIK-Kazygurt, rumänska Olimpia Cluj samt svenskklubben Apollon från Cypern.

För Apollon gjorde för övrigt Julia Molin 1–0-målet i dagens 4–1-seger mot österrikiska Sturm Graz.

* Australiens Samantha Kerr har alltid varit lite av en favoritspelare. Hon är snabb, teknisk och spänstig. Nu är hon även bästa målgöraren genom tiderna i amerikanska NWSL.

I helgen gjorde hon nämligen sitt 16:e mål för säsongen för Sky Blue FC. Just 16 mål är det rådande målrekordet i ligan. Det hålls av Kim Little från säsongen 2014 – och nu således också av Sam Kerr. Dock har Kerr fyra matcher på sig att göra ytterligare mål och därmed bli ensam rekordhållare.

* Jag skrev i ett tidigare inlägg om klara förluster för engelska topplag i träningsmatcher mot franskt och tyskt motstånd. I går inträffade ett lysande när Manchester City mycket överraskande vann med 3–2 mot självaste Lyon.

Skrällen är extra stor eftersom det var Lyons genrep inför söndagens ligapremiär. Manchester City har däremot nästan fyra veckor till sin första ligamatch för säsongen, vilket borde innebära att de engelska lagen är lite mer nedtränade.

Rosengård var lite tyngre, och lite bättre

Publicerad den av
7

Då har jag också sett cupfinalen. Mitt lag hade match tidigare under kvällen, vilket gjorde att jag har sett matchen i efterhand. Men för en gångs skull lyckades jag undvika att höra resultatet, vilket var trevligt. Därmed levde ju spänningen för min del nästan ända fram till midnatt…

Prestigemötet mellan Sveriges i särklass två bästa lag var rätt slött och tråkigt de första 20–25 minuterna. Under den andra halvan av den första halvleken kändes det som att Linköping höll på att koppla ett litet grepp, dock utan att skapa någon riktigt farlig chans.

Efter paus tyckte jag att Rosengård däremot hade rätt bra kontroll. De var lite tyngre, lite bättre. De lyckades då plocka bort Claudia Neto rätt väl ut matchbilden, vilket skapade defensiv kontroll. Dessutom fick Rosengård in viktiga duon Anja MIttag och Ella Masar McLeod i matchbilden.

Lite typiskt att segermålet kom sedan Neto och Kosovare Asllani sprungit ihop på mitten, och Mittag snott bollen. Resten av anfallet var lysande med Caroline Seger till Masar, till Mittag och till Sanne Troelsgaard. Att danskan sköt via ribban kändes väl i och för sig som att hon använde sig av onödigt små marginaler…

Det märktes väl i båda lagen att man inte är klara med sina lagbyggen, att det är många roller som återstår att besätta. Det kändes på att passningarna på offensiv planhalva ofta hade väldigt dålig adress. Mest jobb med lagbyggen återstår nog i Linköping, som dock bör ha större potential. Det finns nämligen mycket kreativitet i den truppen. Men där finns också väldigt många valmöjligheter, vilket försvårar lagbygget. Rosengård däremot har numera en ganska tunn trupp, något som märktes på hur bemanningen på bänken såg ut under cupfinalen.

Med tanke på alla de kreativa spelare som Linköping har blev jag lite besviken över hur lite de lyckades skapa. Jag fick det bara till en riktigt het målchans, och det var i den andra halvleken när Lina Hurtig:s inspel nådde Kristine Minde. Sedan hade man även några halvchanser, men ingen som kändes speciellt farlig.

Under tiden jag har skrivit det här inlägget har det blivit måndag, och i dag 14.00 presenteras Peter Gerhardsson:s första landslagstrupp (se presskonferensen här). Det blir väldigt spännande att se vilka spelare som tas ut där.

I någon intervju sa Gerhardsson ju att de 23 spelare som kommer med här, det är de 23 han och Magnus Wikman tror mest på. Frågan är om inte den allra mest intressanta frågan är vilka forwards som kommer med.

I forwardsfrågan är det flera av er som brukar kommentera här på bloggen som förordar att det svenska anfallet skall byggas kring Marija Banusic. Hon är en smart och teknisk spelare som jag gärna ser i truppen. Men ännu tycker jag att hon har rätt mycket att bevisa innan hon är en spelare för startelvan.

Det har i och för sig varit från tv, vilket är långt ifrån klockrent när man skall kolla in spelare, de riskerar ju att vara utanför bild under långa stunder. Men jag har nu försökt studera Banusic i de två senaste matcherna. Betyget är ganska långt ifrån lysande, hon har varit väldigt stillastående i båda matcherna. I cupfinalen var hon inte inblandad i något alls av värde, tvärtom blev hon totalt bortplockad av Rosengårds backlinje och dessutom utbytt när Linköping behövde jaga kvittering. Det är inget bra betyg för en forward.

Tyvärr var det få svenska spelare som kvitterade ut höga betyg i cupfinalen, det var i första hand utländska spelare som var bäst. Men skall jag nämna några så blixtrade Lina Hurtig till, Tove Almqvist hade en bra period i den första halvleken och så tycker jag att Caroline Seger såg bra ut efter paus. Det skall bli spännande att se om den trion finns med bland Gerhardssons 23 spelare. Mycket spännande.