Etikettarkiv: korsbandsskada

Gerhardsson marginellt före Sundhage på rankingen

Publicerad den av
3

Sverige faller på världsrankingen. När den nya listan presenterades under midsommaraftonen saknades vårt landslag för andra gången någonsin på topp tio. Ett av skälen till fallet är förstås förlusten i Lviv härom veckan.

Japan är den nation som avancerar mest i toppen, förstås till följd av segern i de Asiatiska mästerskapen. Sverige ligger på elfte plats, vilket placeringsmässigt innebär en tangering av vår sämsta ranking någonsin. Poängmässigt ligger dock landslaget marginellt före den notering man hade när Peter Gerhardsson tog över.

När Pia Sundhage lämnade över efter fjolårets EM-slutspel låg vi nämligen på plats elva med 1934 poäng. Nu ligger vi elva med 1941 poäng. Sammantaget kan man alltså konstatera att vi totalt sett har vår näst sämsta världsranking någonsin.

I Fifas världsranking jämställs för övrigt VM-kvalmatcherna med matcher i EM-slutspelet. Hemmasegern mot Kroatien i början av juni var således mer värd än krysset mot Tyskland i fjolårets EM-slutspel, något man kan ha en del synpunkter på.

När jag ändå är inne på Fifa så har de valt att låta Deyna Castellanos marknadsföra damfotbollens mästerskap under herrarnas VM. Jag hade föredragit om man skickat någon mer etablerad stjärna som Marta eller Alex Morgan. Fast de har ju fullt upp med spela i NWSL, så med tanke på det kanske Venezuelas stjärnskott kan vara en bra ambassadör.

Jag hade missat nyheten om att Kalmars skyttedrottning Amanda Fredriksson dragit av korsbandet. Förstås en otroligt tråkig nyhet, både för Fredriksson själv och för IFK Kalmar.

Sedan tidigare hade laget skador på Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada), Maja Träff Williams (knäskada, skall kunna vara tillbaka i augusti), Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet) och Kristin Haugstad (bäckenet, tillbaka i träning om en månad). Nu tillkommer alltså Fredriksson till den långa listan.

Det skulle ju kunna vara så att man tränar fel eller inte låter småskadade spelare få tid att bli återställda innan de kastas in i spel igen. Fast det känns inte så, för i en artikel i lokaltidningen Barometern säger ordförande Niklas Klope att:

”Vi gör allt vi ska göra – knäkontroller, vi tittar på belastning och ackumulerad trötthet, vi pratar med experter, hämtar in råd och tips. Känslan är att det blivit fler skador i takt med ökad noggrannhet.”

Men de många skadorna känns ändå inte som någon slump. Kanske att det kan höra ihop med ökat tempo och ökad träningsmängd när laget gått upp en division?

Slutligen har Milan i dag presenterat den tränare som skall leda klubben damfotbollssatsning. Det blir italiensk damfotbolls största stjärna någonsin, Carolina Morace, som får förtroendet. En intressant utnämning.

Siffrorna på näthinnan: Nio och noll

Publicerad den av
2

Torsdag har just övergått i fredag, och siffrorna man har på näthinnan är 9–0. Mötet mellan fjolårets tvåa (Rosengård) och trea (Eskilstuna) slutade alltså nio mot noll.

I fjol tillhörde Eskilstunas försvarsspel de bästa i damallsvenskan. Man släppte bara in 24 mål på 22 omgångar. I år har man redan släppt in 13 efter tre matcher.

Det finns förstås en förklaring, och den heter skador. Jag vet inte vad som är orsaken till Eskilstunas skadeelände. Man brukar ju prata om att nya tränare innebär nytt träningssätt, vilket innebär annorlunda slitage på spelarna – och risk för skador. Men att de skadorna bara skulle drabba backar måste ju ändå anses som maximal otur.

För till dagens bortamöte i Malmö stod följande sex backar utanför Eskilstunas startelva: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel. Det är klart att det är hysteriskt tunga avbräck. Avbräck som inget damallsvenskt lag hade klarat av att hantera.

När det gäller amerikanska Menchel har hon tydligen ådragit sig en korsbandsskada och är borta hela säsongen – vansinnigt tråkigt. Svensson och Bergman drog av sina korsband i fjol, och borde väl vara på gång tillbaka?

Utöver skadorna blev inte saken lättare av att laget blev försenat till Malmö IP och att man dessutom fick en mardrömsstart med två baklängesmål de första fyra minuterna.

För Rosengård flöt det däremot på väldigt lätt och smidigt. Det visade sig inte vara någon fara med Anja Mittag:s knä. Tvärtom gjorde hon fyra av målen och blev dessutom fälld vid straffen som betydde 3–0. Rosengård ångar på.

För Eskilstuna ser det alltså tyngre ut. Laget är nu tabelljumbo, och efter dagens match har jag sett att laget plötsligt nämns som tänkbar nedflyttningskandidat. Och visst, om man fortsätter att ha sex backar på skadelistan finns risken.

Men om bara några av de där spelarna på skadelistan snart är tillbaka borde laget ha kapacitet att bli ett mittenlag. Jag tyckte ju att de visade kvaliteter när de föll mot Linköping med 2–1 i cupen i mitten av mars. I den matchen hade man för övrigt med Glas, Barsley och Reed i backlinjen.

Fast nu finns det ju en risk att det inte bara är skadorna som spökar. Nu lär självförtroendet vara i botten hos rätt många av spelarna. Hemmamatchen mot Hammarby nästa söndag känns otroligt viktig för laget.

 

Ett lag som har två högklassiga startelvor, och som möjligen hade klarat av en skadelista av Eskilstunamått är Wolfsburg. När man vann onsdagens hängmatch mot tabelljumbon Jena med 4–0 behövde ingen av de utespelare som spelade 90 minuter mot Chelsea i helgen spela hela matchen.

Nilla Fischer, Sara Björk Gunnarsdottir och Alexandra Popp startade båda matcherna, men trion kunde bytas ut mellan 57:e och 75:e minuten. Fischer var den som spelade längst.

Men har man spelare som Ella Masar McLeod, Claudia Neto och Kristine Minde (som inte får spela i Champions League) samt landslagsmässiga bänkspelare som Zsanett Jakabfi, Tessa Wullaert och Isabel Kerschowski att kasta in går det ju för sig att erbjuda hyfsad vila för sin Champions Leagueelva.

Apropå Tyskland och Frauen-Bundesliga missade jag att lägga upp helgens snyggaste assist. Den svarade Freiburgs 17-åring Klara Bühl för. Så här läckert serverade hon Lina Magull till segermålet mot Hoffenheim:

När jag ändå är i Tyskland konstateras att torsdagens damfotbollsnyhet internationellt sett var att Martina Voss-Tecklenburg som väntat lämnar det schweiziska landslaget efter det pågående VM-kvalet för att ta över Tyskland. En nyhet som kommenterades så här av Schweiz Lia Wälti:

Voss-Tecklenburg skall ha skrivit kontrakt över EM 2021 med det tyska förbundet.

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Publicerad den av
15

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Tråkiga nyheter – Berglund korsbandsskadad

Publicerad den av
27

Emma Berglund

Vid lunchtid i dag kom det tråkiga beskedet att Emma Berglund är korsbandsskadad. Det innebär att säsongen är över för PSG-backen.

Det var i helgens cupmatch mot Lille som olyckan var framme. Korsbandsskador kommer ju alltid olämpligt. Så även i Berglunds fall. Efter att ha stått och stampat en ganska lång period tyckte jag att hon såg väldigt bra ut under senhösten.

Att hon tagit en av de tre centrala backplatserna i PSG stärker den bilden. Hon spelade full tid i elva av tolv ligamatcher före jul. Berglunds fina form ledde ju bland annat till att den 33-åriga franska landslagsveteranen Laura Georges först förpassades till bänken, och sedan nyligen lämnade för Bayern München.

I och med Berglunds skada har PSG plötsligt bara två utpräglade mittbackar kvar i Erika och Irene Paredes. En trolig lösning blir att Grace Geyoro får ta den tredje mittbacksplatsen tills vidare. Men Geyoro är i första hand mittfältare, så gissningsvis behöver PSG nu värva en mittback till i det nu öppna transferfönstret.

I landslagstruppen till nästa veckas Sydafrikaresa blir det Linköpings Anna Oskarsson som ersätter Berglund. Den uttagningen överraskade mig en aning, för jag tycker att Oskarsson har en bit till landslagsklass. Men Peter Gerhardsson har tydligen sett mer i Linköpingsbacken än jag har gjort.

* Om Berglunds skada var en ytterst tråkig svensk nyhet, kan däremot engelsk damfotboll jubla i dag. Det engelska fotbollförbundet, FA, presenterade nämligen en jättesatsning på olika projekt.

Som jag fattat det kommer man bland annat att lägga drygt en halv miljard kronor över en sexårsperiod på damfotboll. Till 2020 skall det byggas 3 200 nya centrum för flickfotboll, och den engelska ligan, WSL, skall också få rejäl stöttning.

Det är en imponerande satsning som från FA. En satsning det svenska fotbollförbundet bara kan drömma om. Enligt det här är ju en halv miljard just vad förbundet inklusive sina bolag omsätter per år.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

Publicerad den av
26

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Publicerad den av
4

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

https://www.instagram.com/p/BZj49lTn-cC/?taken-by=crisrozeira

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Tråkigt besked – Line Jensen korsbandsskadad

Publicerad den av
1

Ibland vill man inte få rätt. Men tyvärr kom nyss den tråkiga nyheten att danska mittfältaren Line Sigvardsen Jensen drog av korsbandet i gårdagens EM-semifinal.

Line Sigvardsen Jensen

Vid själva kollissionen fattade jag inte att det var så illa att korsbandet gick av. Men man började ju ana det värsta när tv-produktionen visade bilderna på hur läkaren/sjukgymnasten kollade stabiliteten i Jensens knä. Både hans reaktion och den smärta hon uppvisade gav riktigt dåliga vibbar.

Det här är förstås blytungt i först hand för Washington Spirit-spelaren själv, men även för det danska laget. De hade spelat in Julie Trustrup på centralt mittfält, men hon drog av korsbandet redan inför EM. Under turneringen har Sigvardsen Jensen klivit fram och spelat en stor roll på mittfältet.

Nu får man bygga om det centrala mittfältet igen inför finalen. Det kan bli så att Sofie Junge Pedersen får kliva in på Jensens plats, eller så väljer förbundskapten Nils Nielsen att spela med Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes.

Det här är tredje danska skadan under mästerskapet. Tidigare har mittbackarna Janni Arnth och Mie Jans åkt på skador som gör att de inte kan spela mer i EM. Och redan före EM drabbades man alltså av korsbandsskador på Trustrup och på Johanna Rasmussen.

Vad jag kan komma på var det här den tredje korsbandsskadan under mästerskapet, vilket får anses vara mycket i en turnering med 32 matcher. Kanske är det ett tätt matchande samt tuffa och intensiva matcher som tar ut sin rätt?

De två tidigare korsbandsskadorna jag kan komma på är Italiens Valentina Cernoia (mot Tyskland) och Österrikes Lisa Makas (kvartsfinalen mot Spanien).

 

Danmark straffade sig till final

Publicerad den av
5

Jag hade på känn att den första semifinalen kunde gå hela vägen till straffläggning. Men jag tippade fel segrare. Jag glömde ju en avgörande faktor – nämligen att Danmarks målvakt Stina Lykke Petersen är briljant på straffar.

Även Manuela Zinsberger gjorde en bra straffläggning – räddade en och gick åt rätt håll på övriga tre.

Men Stina Lykke Petersen… Hon räddade en hel hög straffar redan i EM 2013, då hon tog laget till semifinal. I årets mästerskap har hon upprepat det. Danskorna har nu haft sex straffar mot sig i turneringen – en har gått i mål. I kväll räddade Lykke Petersen två, medan österrikiskorna skickade upp två i himlen.

Stina Lykke Petersen

Spelmässigt var det förstås helt rättvist att Danmark tog finalplatsen. Men Österrike gjorde en fantastisk turnering. De släppte alltså bara in ett mål på 510 spelminuter. Man gjorde det för att man hade den sällsynta förmågan att klara av att kombinera hög press med ett lågt försvarsspel.

Något som bland annat imponerade på det svenska landslagets presschef:

Tråkigt i matchen att det blev flera skador, några som såg rätt otäcka ut. Jag håller inte minst tummarna för att Line Sigvardsen Jensen inte drog av korsbandet. Det såg dock illavarslande ut.

Mer om den första semifinalen senare. Nu har matchen där vi skall få fram Danmarks finalmotståndare börjat.

En damfotbollsresa genom Nordeuropa

Publicerad den av
1

Så är man hemma igen. Min lilla utflykt till Nederländerna slutade på 318 mil, nästan 14 dygn, 10 matcher med 13 olika lag och på fem olika arenor.

På vägen hem passade jag på att köpa på mig lite tidningar från Nederländerna, Tyskland och Danmark. Och slutsatsen är att både nederländare och danskar nu har vaknat.

För skall jag vara ärlig tycker jag att arrangörslandet knappast har ansträngt sig under mästerskapet. Jag prioriterade ju att följa det svenska lagets aktiviteter samt att hinna se så många matcher som möjligt. Därmed orkade jag inte åka in i stadskärnorna och insupa atmosfär, utan det blev mest motorvägar och infartsleder till arenorna.

Och längs motorvägarna fanns inga som helst spår av att ett Europamästerskap i fotboll spelades. Jag bodde i den lilla staden Zevenaar (drygt 30 000 invånare). Utöver att Sverige tränade på den lokala fotbollsarenan såg jag inga spår av EM i stan.

Inget i affärer, och faktiskt väldigt lite i media. Man kan säga att vad jag har sett av EM-bevakning i nederländska tidningar har det nästan till 100 procent handlat om det egna laget. Men det har inte varit daglig bevakning, det har varit en införtext på matchdagarna och en–två sidor efter.

Det har känts som en väldigt trött och plikttrogen bevakning. När värdnationens landslag hade pressträff två dagar innan kvartsfinalen mot Sverige var det mest svenska reportrar där.

Även dagen innan kvartsfinalen var det fler svenska journalister än nederländska på matcharenan i Doetinchem. Kanske att vi i Sverige även var fler under matchdagen, men där har jag svårt att bedöma, för då var det så många från andra länder som också var där.

Men nu har Nederländerna vaknat. Nu verkar det äntligen vara EM-feber i värdnationen. När jag tog en kaffe i Zevenaar i söndags hörde jag Martens och van de Sanden nämnas i flera samtal. Och de tidningar jag köpte på hemresan i måndags var äntligen späckade med artiklar om landslaget, Oranje Leeuwinnen.

De här härliga lagbilderna som togs under Wolter Kroes hyllningssång Viva Hollandia dök upp i alla tidningar.

Nederländska tidningar efter EM-kvartsfinalen

Och nu verkar det plötsligt ha blivit lite av hysteri i Nederländerna. Den här gången är det både fans…

…och media som är med på tåget. Visst var det tråkigt för Pia Sundhage och Sverige att åka ut i kvartsfinalen. Men för damfotbollen som sport är det här förstås vansinnigt kul.

De extra biljetter till semifinalen mot England som släpptes i dag var slut på fem minuter.

Det om Nederländerna. I Tyskland har man kommit längre, och i tyska tidningar har landslaget fått rätt bra uppmärksamhet i ett par års tid.

Det stod därmed rätt mycket om det tyska uttåget i de olika tidningarna. Och om det faktum att matchen regnade bort på lördagskvällen. På något ställe var det någon lustig som kopplade ihop de två sakerna. Alltså att vattnet forsade från himlen på lördagen, och ur de tyska spelarnas ögon på söndagen.

Och de var flera som grät, bland annat förbundskapten Steffi Jones. Hon är förstås en av de som får kritik, i hennes fall för att hon körde med olika startelvor i alla matcherna.

En annan som kritiseras är stjärnan Dzsenifer Marozsan, det var ju hon som skulle bära det tyska laget i EM, men hon har varit en besvikelse. Marozsan och Anja Mittag var för övrigt de enda spelarna som fick lägsta betyget av Bild i Danmarksmatchen.

Men känslan jag får från de artiklar jag läst är att Jones kommer att få fortsätta på jobbet. Hon hade ju oflytet av att ta över samtidigt som ett stort antal spelare slutade i landslaget, och de flesta experter verkar överens om att hon skall få längre tid på sig för att fortsätta genomföra den pågående generationsväxlingen.

I tidningen Die Welt ser man även något positivt med det egna uttåget. Det har ju varit så självklart att Tyskland skall vinna EM att man tidigare knappt blivit glad över gulden. Att nu alltfler länder börjar komma ikapp gör att EM blir mer intressant framöver.

Tyska tidningar efter EM-uttåget

Vill man läsa mer om debatten i Tyskland rekommenderas det här inlägget.

På färjan till Danmark sålde man två olika danska tidningar, Ekstra Bladet och BT. Båda hade tre hela sidor om den danska kvartsfinalskrällen.

Ekstra Bladet toppade sin sportbilaga med rubriken ”Vi kan vinna”. Det är förstås en korrekt insikt, för tidningen är det sannolikt även en lätt pinsam insikt. Det är nämligen lätt att se att Ekstra Bladet inte är på plats i Nederländerna.

Av fyra texter är tre från den danska nyhetsbyrån Ritzau, och den fjärde är en intervju med DR:s (Danmarks Radios) expertkommentator Arnela Muminovic.

Jag har sett Danmark på plats två gånger, båda gångerna har jag noterat att det är väldigt få danska journalister på plats i Nederländerna. Så få att det inte varit någon dansk på de danska ”efter matchen-presskonferenserna”.

Däremot har det varit några i den mixade zonen, en av dem är BT:s Christian Winther Johansen. Jag kände igen honom på hans byline.

BT är alltså på plats, deras uppvaknande har alltså kommit tidigare än konkurrenttidning Ekstra Bladet. De danska tidningarna ligger dock mycket långt efter de svenska. Faktum är att Pia Sundhage på sin avslutande presskonferens uttryckte viss förvåning över storleken det svenska medieuppbådet under de fem senaste åren.

”Jag hade inte förväntat mig att ni är så många. Men det är jag jätteglad för.”

Det svenska medieuppbådet var förstås ännu större för fyra år sedan. Det var knappast det danska. BT:s sportchef Morten Crone Sejersböl konstaterar i sin krönika att han såg Danmark–Tyskland från Sverige, där Sundhages lag är lika stort som det danska damlandslaget i handboll.

Crone Sejersböl erkänner att han för fyra år sedan inte ens visste om att Danmark skulle spela EM-slutspel i Sverige. Den här gången har han koll på mästerskapet och det danska laget. Det är ju förstås en stor förbättring.

Och kanske att det kan bli lite ”Pernille Harder-feber” i Danmark nu. Det skulle Harder vara förtjänt av på alla sätt. Jag har inte träffat henne så många gånger, men har bara positiva ord att säga. Hon verkar vara omtyckt av alla.

Dessutom är hon en unik spelare, en som är bra på det mesta. Hon är den typ av stjärna som varje tränare vill ha i sitt lag, en som leder laget både genom kreativitet i offensiven och genom stenhårt arbete i defensiven.

Danska tidningar efter EM-skrällen

Det fjärde landet på min hemresa är förstås Sverige. Väl hemma noterade jag den här utmärkta och intressanta TT-intervjun med Peter Gerhardsson. Har ni inte läst den, gör det.

Han säger ganska mycket det man vill höra i det här läget. Bland annat att han vill ha tillgång till alla spelare han kan få och att han tänker skapa en tydlig spelidé.

Här hemifrån har jag även noterat två tråkiga skador som kan påverka utgången av EM. Dels var det en fraktur som Englands målvakt Karen Bardsley drabbades av mot Frankrike. Därmed är EM över för den före detta Linköpingsmålvaktens del.

Jag måste säga att jag var förvånad att hon stod kvar så länge som hon gjorde. Redan andra gången hon låg ner, borde hon ha givit upp. Både för sin egen och för lagets skull.

En ännu tråkigare skada har drabbat Österrikes Lisa Makas. Hon som gjorde ledningsmålet i gruppspelsmatchen mot Frankrike drog av korsbandet i kvartsfinalen mot Spanien, och är alltså borta både från EM och från hela den kommande säsongen i tyska Duisburg.

Förstås vansinnigt tråkigt.

En annan tråkig sak, fast på en helt annan nivå, är att den match jag såg i söndags var Camille Abily:s sista i det franska landslaget. Jag hade inte hört det innan, att EM var hennes avskedsturnering. Men det är förstås ytterligare en stor spelare som lämnar Frankrikes lag. Louisa Cadamuro i fjol, och så nu Abily.

Englands förbundskapten Mark Sampson höll för övrigt en fantastiskt bra presskonferens efter kvartsfinalsegern. Där inledde han med att hylla Abily för hennes enastående karriär. Det gillade jag. Så agerar en stor segrare.

Mer om England och Sampson i kommande inlägg. Nu tänkte jag sätta punkt med en liten anekdot från min egen EM-resa.

Jag bodde på ett rätt ocharmigt hotell i Zevenaar, hotellet låg precis vid motorvägen. De första dagarna var det väldigt varmt, vilket gjorde att det gick åt väldigt mycket dricka. I det skedet trodde jag bara att Zevenaar var en by med ett industriområde.

För det fanns bara en Burger King och tre bensinstationer på vägen från hotellet till idrottsplatsen. Några affärer såg jag inte till. Den dricka jag behövde ha på mina utflykter köpte jag på den välsorterade Shell-macken.

Det var samma man som expierade mig de tre första dagarna. Han lärde sig snabbt att den där utlänningen bara köpte dricka. Så när jag fjärde dagen ställde upp en refillpåse med spolarvätska bredvid vattenflaskorna och läsken tittade den omtänksamme bensinmacksföreståndaren på mig och sa:

”Not to drink”

Händelserika veckor där Eskilstuna fått ett lyft

Publicerad den av
2

Det har hänt rätt mycket under de drygt två veckor jag varit i bloggdvala. Innan jag tänkte göra en liten genomgång av en del av allt som hänt så måste jag ju passa på att tacka för alla krya på dig-hälsningar.

Månadsskiftet april/maj brukar alltid vara en jobbig period, men totalt sett har det ändå gått bra i år. Och jag har sett rätt mycket damfotboll på olika nivåer de senaste veckorna.

Jag har även noterat att damfotboll.com har dragit igång i tysthet. Konstigt att de inte försökt göra någon större reklam för sin återstart. Jag antar att det är samma folk som står bakom sidan som tidigare. Men jag är inte säker, för deras redaktionsruta har vissa luckor…

Redaktionsruta för damfotboll.com

Kul ändå att rapporteringen om damfotboll blir bredare. Det behövs.

Tyvärr har rapporteringen innehållit några tunga skaderapporter de senaste dagarna. Både Kvarnsvedens målvakt Lina Lundqvist och Eskilstunas ytterback Annica Svensson har drabbats av korsbandsskador och har spelat färdigt för i år.

Det är självklart tråkigt för båda spelarna och deras klubbar. Värst är det ändå för Kvarnsveden som redan tidigare drabbats av en tung korsbandsskada i defensiven, lagkaptenen och mittbacken Denise Sundberg drabbades ju innan seriestarten.

Jag noterar att det är krisrubriker i lokaltidningen i Borlänge. Artiklarna om krisen är dock plus-låsta, så jag kan inte se exakt vad som sägs.

På skadefronten har även vår landslagsmålvakt Hedvig Lindahl dragit på sig en fingerskada som håller henne borta ett tag. Det är bara att hålla tummarna för att det inte är något som gör att Lindahl kommer till EM med begränsad matchvana.

Kollar vi på tabellen i damallsvenskan börjar den ”ordna till sig”. När alla lag hade spelat fyra matcher började det se ut som jag tippade inför seriestart. De sex lag jag tippade på övre halvan låg just på övre halvan.

I toppen hackar storfavoriterna Rosengård något. Även Linköping har hackat, men har ändå lyckats krångla sig ur problemen och står på full poäng. Topplagen hackar dock inte lika mycket som damallsvenskan.tv, som startat med högst varierad kvalitet. Bland annat fick inte vi som inte kunde ta oss till Kristianstad i lördags fick se den andra halvleken. Inte ens på höjdpunkterna framgår det hur dramat avgjordes.

Känslan från det jag sett av LFC är att laget är väldigt beroende av att ha Marija Banusic på planen. Utan henne saknas rätt mycket spets.

Banusic bör vara en av flera svenska forwards som ställer till problem för Pia Sundhage för tillfället. Jag skriver bör, för vi vet ju att vår förbundskapten oftast prioriterar erfarenhet och kontinuitet framför stark form.

Men Sundhage borde ha blivit rätt fundersam när hon satt på Tunavallens läktare för två veckor sedan. Då fick hon se hur Eskilstunas tränare Viktor Eriksson petade landslagsspelarna Hanna Glas och Olivia Schough till förmån för andra svenska spelare, samt hur även Rosengårds landslagsduo Hanna Folkesson och Lotta Schelin började på bänken.

Dessutom fick Sundhage se Zecira Musovic darra en aning. Sedan Musovic blev landslagsspelare har hon haft det rätt jobbigt. Det var logiskt att världsmålvakten Erin McLeod vaktade Rosengårds mål mot Göteborg förra helgen. För Musovic var det förstås inte jättebra att McLeod höll Malmölagets första nolla för säsongen.

Matchen Eskilstuna–Rosengård var förresten väldigt intressant. Jag tyckte att Eskilstuna såg rätt svaga ut i de två första omgångarna. Men mot Rosengård föll bitarna på plats, tränare Eriksson hittade sitt lag. Sedan var segern lätt tursam, för det andra målet borde nog ha dömts bort för knuff. Jag lämnar en liten brasklapp eftersom det inte går att se hur Mimmi Larsson hamnar i ryggen på Musovic.

Intressant annars att Eskilstunas aggressiva press avslöjade brister i Rosengårds backlinje. När Rosengårdsbackarna var satta under press hackade lagets spel rätt rejält. Jag rekommenderar att fler lag satsar på att pressa backlinjen när de möter Rosengård.

För Malmölagets styrka ligger högre upp i planen. Och ger man Rosengård tid i speluppbyggnaden, som Göteborg gjorde förra helgen, har Malmölaget fantastiska kvaliteter. Även på Tunavallen skapade Rosengård gott och väl lägen för att göra fyra–fem mål. Ändå kändes det inte riktigt farligt.

Skillnaden låg i offerviljan. Eskilstuna var berett att offra rätt mycket för att vinna matchen, medan Rosengård var rätt håglöst, och inte såg ut att vara berett att ta några blåmärken. Om Eskilstuna fortsätter att hitta den intensitet och aggressivitet som man hade mot Rosengård kan man faktiskt hänga med i toppen länge.

Tillbaka till Sundhage och hennes dilemman. Forwardssidan känns ju hyperintressant för tillfället. Lotta Schelin har fortsatt se rapp ut efter sin skadefrånvaro. Under lördagen gjorde Stina Blackstenius fyra mål i den franska ligan, och Olivia Schough blev tvåmålsskytt när Eskilstuna vann borta mot LB07. Dessutom är Fridolina Rolfö tillbaka i spel i Tyskland.

Sedan har vi Banusic som leder skytteligan i damallsvenskan med fem gjorda mål på drygt två spelade matcher och i Göteborg fortsätter Pauline Hammarlund att producera.

Lägg till de två som varit allra hetast de senaste 14 dagarna, Eskilstunas Malin Diaz och Mimmi Larsson. Larsson är grymt stark för tillfället. Det känns lite som att hon bara springer rakt igenom motståndarlagen, och att hon nästan skapar sina chanser på egen hand.

Och vad skall man säga om Diaz? Sedan Diaz blev forward har hon gjort ett jättelyft. Just nu tycker jag att hon är seriens bästa spelare. Det lilla jag såg av lördagens match ägde hon planen. Det blir inte lätt för Sundhage att välja två forwards till de kommande matcherna…

Men det finns fler intressanta spelare i Eskilstuna. En är Nathalie Björn – en spelare jag faktiskt inte sett live sedan 2014.

Nathalie Björn

Jag har försökt närstudera Björn under de senaste matcherna, för jag ser henne som en tänkbar svensk vänsterback i EM. Hon fyllde 20 för någon vecka sedan – grattis. Därmed borde hon kunna vara aktuell för spel i Pia Sundhage:s landslag, där det ju finns en oskriven 20-årsgräns.

Jämför man Björn med Jonna Andersson är Eskilstunaspelaren en klart bättre fotbollsspelare. Med det menar jag att hon är tryggare med bollen och har ett bättre passningsspel. Så om Sverige skall kunna föra matcher i EM måste nog Björn starta.

Hoppas Björn får chansen att visa upp sig i någon av matcherna i juni. Då får vi även se hur hon klarar defensiven, för där sätter jag fortfarande ett frågetecken. Det ser ut som att hon blir lite passiv ibland.

Tillbaka till damallsvenskan. Bakom LFC, Eskilstuna och Rosengård spelas under söndagen ”matchen om fjärde plats” mellan Göteborg och Piteå. I Göteborg älskade jag att Stefan Rehn visade modet och lät Felicia De Feo starta mot Vittsjö häromveckan.

Felicia De Feo

De Feo är född 2001 och fyllde nyligen 16 år. Där har vi en härligt respektlös talang.

Innan det är dags för en liten internationell koll noteras att Växjö fortsätter att jogga sig igenom elitettan. De har fem raka segrar nu. De kommer sannolikt att slåss om de damallsvenska platserna i första hand med IFK Kalmar och AIK. Möjligen kan Umeå och kanske, kanske även Assi blanda sig i striden.

I botten tog Hovås Billdal nyligen en efterlängtad poäng. Och under lördagen såg jag Sundsvall ta sin första poäng genom 2–2 borta mot Holmalund. Därmed är Mallbacken numera seriens enda nollpoängare. I dagens match i Alingsås hade Sundsvall lite otur. Det var inte orättvist med oavgjort, men det hade inte heller varit orättvist om gästerna tagit alla poängen.

Därmed dags att gå utomlands. Jag börjar på Wembley där det hade sålts över 30 000 biljetter till FA-cupfinalen mellan Manchester City och Birmingham redan för två veckor sedan.

I dag spelades matchen inför 35 271 åskådare, och Kosovare Asllani blev cupmästarinna i kavaj. Hon ingick nämligen inte i matchtruppen när City vann med 4–1 i en match som i praktiken var avgjord redan före paus. Här ser vi Carli Lloyd nicka in 3–0-målet när Birminghams tyska målvakt Ann-Katrin Berger var ute och hängde tvätt:

https://twitter.com/WSUasa/status/863437693157560320

I Frankrike var det toppmöte i dag, där klara ligamästarinnorna Lyon vann med 3–0 mot PSG efter ett mål vardera av Lyons tre forwardsstjärnor Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer och Alex Morgan. Resultatet innebär att PSG måste vinna Champions League för att spela i turneringen till hösten.

Svensklaget Montpellier vann nämligen samtidigt med 10–0 mot Soyauex och säkrade därmed andraplatsen i franska ligan. Som nämnts gjorde Stina Blackstenius fyra av målen.

I Italien säkrade Fiorentina och Stephanie Öhrström ligatiteln förra helgen. Grattis.

Till Tyskland. Där kan Wolfsburg i dag säkra ligatiteln i den näst sista omgången via poäng borta mot Freiburg. Det är en match som sänds på DFB-tv klockan 14.00. Den senaste matchen jag försökte se på DFB-tv var geoblockad. Jag vet inte om det är något nytt, eller om det var ett misstag. Men möjligen går det att se Nilla Fischer bli ligamästare på länken ovan.

Guldstriden är ju dock redan i praktiken avgjord. Så den match som egentligen är mest intressant i dag 14.00 är ju matchen om andraplatsen mellan Potsdam och Bayern München. Där har Potsdam en poängs försprång inför den inbördes matchen.

Apropå Tyskland spelar deras F17-lag EM-final mot Spanien i dag 18.15. Den matchen sänds av Eurosport 1. I Spaniens liga var det toppmöte mellan Barcelona och Athletico Madrid under lördagen.

6 268 åskådare såg lagen spela 1–1, ett resultat som innebär att båda klubbarna står på 75 poäng inför sista omgången. Obesegrade Athletico har dock guldet i sin hand, då de leder tabellen på inbördes möte.

Apropå Barcelona offentliggjorde de härom dagen att de skall starta ett lag i USA:s liga NWSL. Kul.

Orlando spelar redan i NWSL. Marta gjorde sitt första mål för dem förra helgen. Det såg ut så här:

Tyvärr kommer jag att avsluta det här inlägget med något tråkigt – en riktig skandal i Asien. Där röstades Australiens Moya Dodd under udda omständigheter bort från sin plats i Fifas ledning.

Varje världsdel måste rösta in en kvinna, och Asiens plats går nu till Mahfuza Kiron från Bangladesh – en kvinna med högst begränsad kunskap om damfotboll. Kiron verkar exempelvis inte veta vilka som är världsmästare:

Reaktionerna lät inte vänta på sig:

Så här kommenterade Dodd själv det anmärkningsvärda valet:

Fransk final, 30+ och helgens damallsvenska matcher

Publicerad den av
11

Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.

Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:

https://twitter.com/WSUasa/status/858413005964488705

Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.

Saki Kumagai

Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.

Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.

Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:

https://twitter.com/WSUasa/status/858355574282620928

I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.

Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.

Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…

Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.

Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.

Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:

* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .

Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.

Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.

Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.

Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.

Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.

Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.

I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.

Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.

Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).

Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.

Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.

Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.

Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.

Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.

Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.

Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!

Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…

Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.

Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.

Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.

Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.

Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Prakt dragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.

 

Sundberg, Sundhage/Majgaard och Rodriguez

Publicerad den av
9

Damallsvenskans andra omgång hann knappt sparka igång förrän vi nåddes av den tråkiga nyheten att ytterligare en damallsvensk nyckelspelare har drabbats av en korsbandsskada.

Det handlar om Kvarnsvedens lagkapten Denise Sundberg som missar hela säsongen.

Det var förstås in bara dåliga nyheter för Sundberg själv, det var väldigt dåliga nyheter för Kvarnsveden. Man tappar sin försvarsgeneral, något som kan bli väldigt kostsamt.

Faktum är att om jag vetat om det här för en vecka sedan hade jag tippat Kvarnsveden under nedflyttningsstrecket.

Det spelades ju en match i går också. Precis som förra året ställdes Djurgården mot Rosengård i sin hemmapremiär. I fjol blev det 0–3 inför 821 åskådare. I går blev det 1–3 inför 842 åskådare. För Djurgårdens del var det alltså några små steg i rätt riktning.

Även Rosengård har tagit bra steg den senaste veckan. Att sätta in Lieke Martens centralt känns som ett genidrag. Hennes speluppfattning och smartness gör henne klockren i rollen. Hon har varit direkt inblandad i sex mål på två matcher.

Lieke Martens

I går fixade Martens ett självmål, hade ett assist och ett hockeyassist. Mot Kvarnsveden gjorde hon två mål och hade ett hockeyassist. Förstås ett lysande facit.

Oroväckande för Rosengård var att de återigen släppte in ett enkelt mål. Jag såg att bloggkollega Rainer tyckte att Zecira Musovic gjorde ett svagt ingripande på Kvarnsvedens 1–0-mål i söndags. Där håller jag inte med honom. Den typen av inlägg är bland de svåraste som finns för en målvakt. Så det målet lastar jag inte Musovic för.

Däremot var Rosengårdsmålvakten rejält snett ute på gårdagens baklängesmål. Det var inte landslagsklass på det ingripandet.

Totalt sett tyckte jag att Rosengård såg vassa ut. Jag känner även att jag borde ha lyft Djurgården i mitt tips. Jag lurades av att de förlorade alla sina fyra träningsmatcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen. Men känslan nu är att de troligen kommer att vara ett stabilt mittenlag.

Tillbaka till Rosengård. För i tisdags gick Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen till attack mot Pia Sundhage för hanteringen av Lotta Schelin och hennes skada.

Jag förstår att Majgaard Jensen är frustrerad. Det var vansinnigt att starta Schelin i alla fyra matcherna i Algarve – Sundhage slet onödigt hårt på sina nyckelspelare i Portugal. Det var även vansinnigt att låta Schelin spela så mycket mot Kanada och Trelleborgs fotbollsgymnasium.

Sprickan mellan Sundhage och klubbarna är sedan ett tag tillbaka total. Sundhage själv har givit upp hoppet om en bra kommunikation med klubbarna. När jag intervjuade henne i december sa förbundskaptenen följande om sitt samtal i höstas med klubbarnas representant, EFD-basen Annika Grälls:

”Jag fick pumpa ur mig saker och ting. Men jag tror inte att det ledde till så mycket, om jag skall vara ärlig. Jag kommer aldrig att kunna hämta upp det här. Jag har ju ett halvår kvar, så nu kör jag bara.”

En stor del av problemet är nog att Sundhage ”bara har kört” redan från start.

Hon gjorde ju ett jättemisstag i kontakten med klubbarna direkt när hon tog över efter Thomas Dennerby. Hon kom från ett USA där förbundet betalar landslagsspelarnas lön, där det är landslaget som lånar ut spelarna till klubbarna. Hon kom till ett Sverige där det är precis tvärtom. Där klubbarna betalar lönerna och där landslaget lånar spelarna.

Den bild man får när man pratar med klubbarna är att Sundhage inte fattade skillnaden mellan USA och Sverige, utan att hon alltså bara körde på. Hon struntade helt enkelt i att ta några djupare kontakter med klubbarna, i att få med dem på tåget. När Sverige åkte ur VM i juni 2015, alltså när Sundhage haft jobbet i mer än 2,5 år hade hon fortfarande inte hälsat på hos klubbarna.

Då gick hon ut och krävde bättre samarbete. Hon ville ha längre tid till förberedelseläger inför mästerskapen. Klart att det väckte irritation hos klubbledarna. Det måste ju ligga på den som lånar någon annans personal att visa störst hänsyn.

Det var där i juni 2015 som den stora sprickan mellan Sundhage och klubbarna blev påtaglig för oss utanför den inre kretsen. Jag vet inte hur långt det hade gått, men känslan var att det kanske hade gått att lösa saken där – om Sundhage verkligen hade försökt få till en kommunikation. Men som en tränare har sagt till mig:

”Hon säger att hon vill samarbeta, men det måste vara på hennes villkor.”

I stället blev sprickan bara större. I fjol röstade samtliga damallsvenska klubbordförande för att byta förbundskapten. Sundhage förlorade alltså omröstningen med 12–0. Det är förödande siffror. Förödande.

När jag träffade henne i december var hon verkligen nedstämd över det här. Och man måste inse att det här inte är lätt. Det finns ju nämligen en inbyggd konflikt mellan landslag och klubblag.

Det är kring landslaget som det stora engagemanget finns, det är landslaget som drar publik och medieintresse. Men det är klubbarna som betalar.

Landslaget har rätt till spelarna i omkring 100 dagar per år – vilket är väldigt mycket, typ dubbelt så många som för herrarna. Det innebär att klubbarna under långa perioder inte kan bedriva den träning de vill. Ofta kommer dessutom spelarna tillbaka från landslagen slitna, vilket ytterligare försämrar träningskvaliteten i klubbarna.

Jag vet att Jack Majgaard Jensen är frustrerad över att inte kunna bedriva riktig kvalitetsträning. Han sa till mig förra året att det under säsong i princip bara är matcher och återhämtningsträning när landslagsspelarna är på plats i Rosengård. Möjligheterna till kvalitetsträning under säsong kan räknas på ena handens fingrar.

Så det här är inte lätt för Sundhage. Och frågan jag ställer mig är om det här bara är hennes fel? Självklart har klubbarna en del i att sprickan uppstått. Det är sällan den enes fel, och så vidare.

Men jag kan inte heller släppa funderingen över ansvaret från damfotbollsledningen på förbundet. Vad gör de egentligen? Vad gör Marika Domanski Lyfors?

Klart är ju att, även om jag inte håller med Pia Sundhage om hennes uttagningar och val av spelsystem, så har Sundhage betytt – och betyder – otroligt mycket för svensk damfotboll. Hon är tillgänglig för media och hennes frispråkighet skapar rubriker och sätter sporten i centrum. Det är förstås väldigt bra. Hon är värd att hyllas när hon kliver av efter EM.

Det är ensamt på toppen, och Sundhage hade behövt draghjälp – och stöd. Här tycker jag att landslagschefen Domanski Lyfors borde ha spelat en större roll. Men tyvärr är min bild av henne inte speciellt god. Medan Sundhage är väldigt trevlig och tillmötesgående när man träffar henne tycker jag mest att Domanski Lyfors ser arg och butter ut. Det är verkligen ingen man går fram och småpratar med.

Och man varken ser eller hör Domanski Lyfors i debatten. Borde inte hon ta en större roll, eller bytas ut?

Det om veckans hetaste potatis i Damfotbollsverige.

I USA:s NWSL är var det två comebackande landslagsforwards som stod i centrum i premiäromgången. Både Sydney Leroux Dwyer och Amy Rodriguez (gift Shilling) blev målskyttar för Kansas City i duon första match efter en säsongs mammaledighet.

Tyvärr satte de jublet i halsen. Rodriguez Shilling gjorde 2–0 i 48:e minuten. Sju minuter senare drog hon av korsbandet – och blir borta resten av säsongen. Verkligen fruktansvärt tråkigt.

En miljon skäl att fira

Publicerad den av
5

Under eftermiddagen i dag passerade den här bloggen en milstolpe. Nu har bloggen haft fler än en miljon sidvisningar.

Ni som vet vilka volymer som gäller för de stora drakarna på nätet känner förstås till att en miljon inte är så märkvärdigt. Exempelvis kan Aftonbladets sajt ha en miljon sidvisningar på en timme.

Att det har tagit bloggen närmare sex år att nå miljonen visar att läsekretsen inte är speciellt stor. Men det känns som att ni som läser är ganska pålitliga, och jag gillar framför allt att det ofta blir intressanta debatter om olika saker. Och en miljon är ändå en miljon – så det blev en lite mer festlig fredagsmiddag än vanligt i kväll.

Det blev en liten debatt om det förra inlägget, en debatt som handlade om den oreglerade spelmarknaden. Det är ett intressant område, framför allt är det intressant att se var idrotten drar sina gränser, för de varierar ju rätt rejält. Herrishockeyns SHL har ju exempelvis gått så långt att man skrivit ett avtal med Nordicbet. Och svensk fotboll sänds i kanaler som drar in stora summor från oreglerade spelbolag. Det kan kanske bli anledning att återkomma till det ämnet framöver, vem vet.

Nu väntar det kvartsfinaler i Svenska cupen under helgen. Alla fyra matcherna är intressanta på olika grunder. Piteå–Rosengård känns kanske allra mest spännande. Dels för att det blir intressant att se hur Piteås nya lagbygge står sig, dels för att Rosengård bör närma sig en tidig formtopp, om de skall kunna ta sig till semifinal i Champions League.

I veckan har för övrigt Piteå bjudit på en underhållande miljöbeskrivning av hur det är att bo i Norrbotten…

https://www.youtube.com/watch?v=oqJgcVDtIFc

En annan spännande kvartsfinal är Linköping–Kif Örebro – den enda av matcherna som spelas på söndag. LFC var tydligen starkt mot Rosengård förra helgen, och jag är övertygad om att årets Linköping har en väldigt hög högstanivå. Det som skall bli intressant att se är om laget kan hålla samma enormt höga lägstanivå som i fjol. För helsvenska Örebro blir det här en väldigt bra värdemätare. Det skall bli intressant att se vilken nivå Örebro ligger på.

Apropå Örebro, lider jag något vansinnigt med Linda Hallin. Jag har aldrig träffat henne, men jag har tillbringat tre träningsår med att träna rehab efter knäskador, och vet tufft det är mentalt. Hallin har nu åkt på sin fjärde större knäskada, en korsbandsskada och hon missar hela säsongen.

Maria Synnerdahl och Linda Hallin.

De två sista cupkvartarna är Kvarnsveden–Kristianstad och Mallbacken–Djurgården. För både Kvarnsveden och Kristianstad finns det en del frågetecken inför säsongen. Båda har intressanta lag, men får svårt att undvika den undre tabellhalvan. Djurgården är förstås favoriter borta mot Mallbacken, men känslan är att Stockholmslaget möjligen är lite sämre i år än i fjol. Kanske har jag en annan känsla efter helgen.

Det har för övrigt varit cupmatcher i både Tyskland och Frankrike den senaste veckan. I tyska cupen var det kvartsfinaler i onsdags. Då vann Wolfsburg prestigemötet med Bayern München med 2–0 på bortaplan. Både Fridolina Rolfö och Nilla Fischer spelade 90 minuter i den matchen.

På söndag 17.00 möts lagen igen, då i hyperviktigt ligamöte i Wolfsburg. Nu är ju serieledande Turbine Potsdam skadedrabbat, och det är inte alls säkert att skrällgänget kommer att kunna försvara sin position högst upp i tabellen. I nuläget handlar söndagens svenskmöte om vilket av Wolfsburg och Bayern som skall vara första utmanare till Potsdam.

Men det kan alltså även vara matchen som avgör var ligatiteln hamnar. För det är mellan Wolfsburg, Bayern och Potsdam som guldracet står. Söndagens match direktsänds på DFB-tv. Här är länken.

Utöver Wolfsburg tog sig även Freiburg, SC Sand och Bayer Leverkusen vidare till semifinal i tyska cupen. I den franska cupen är man också framme vid semifinaler. I kvartsfinalerna föll oväntat Montpellier med 1–0 hemma mot St Etienne och PSG behövde straffläggning för att slå ut Juvisy.

Just St Etienne och PSG möts i den ena semifinalen. I den andra ställs skrällaget Henin-Beaumont från tredjedivisionen mot storfavoriten Lyon. I helgen är det serieomgång i Frankrike. Där bör de tre topplagen ta varsin seger.

Slutligen tillbaka till Sverige, och lite ekonomi. Först ett positivt besked från Hammarby IF, som sålt över 200 seriebiljetter:

Sedan betydligt tråkigare siffror från elitettan. Där redovisar tydligen Växjö DFF ett minusresultat på två miljoner kronor för 2016. Det låter både högst anmärkningsvärt och alarmerande, och tyvärr även ansvarslöst. Det är en jätteförlust i elitettan, och jag är inte avundsjuk på de ledare som skall försöka reparera den förlusten samtidigt som klubben gör en satning mot damallsvenskan. Det känns som att Växjö DFF:s taktik bygger på ”bära eller brista”.

Även Holmalund kämpar med finanserna. Där fattas det flera hundra tusen kronor för att dra runt årets elitettansatsning. Elitettan måste ju vara Sveriges dyraste fotbollsserie. Man får knappt ett öre från förbund eller EFD, publikintäkterna är obetydliga medan resekostnaderna är stora.

Tråkiga nyheter – Jakobsson skadad

Publicerad den av
4
Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Så här på tidiga natten nås jag av uppgiften att Sofia Jakobsson verkar ha drabbats av en korsbandsskada.

Det är förstås väldigt tråkiga nyheter, inte minst för Jakobsson själv. För det här innebär ju att säsongen är över. Det innebär också att hon missar sommarens EM-slutspel.

Appelqvist korsbandsskadad

Publicerad den av
2

Alldeles nyss kom den vansinnigt tråkiga nyheten från Djurgårdens IF att Emilia Appelqvist är korsbandsskadad.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Hon har verkligen varit otursförföljd de senaste åren. Hon har ju varit med både i trupperna både i VM 2015 och OS 2016, ingen av gångerna har hon dock varit i 100-procentigt skick. Nu är även EM 2017 kört för mittfältaren.

Det här är tråkigt både för henne personligen, Djurgården och landslaget. Det här var inte den start på landslagsåret som man hoppats på.