Andra delen i min genomgång av våra motståndare i VM handlar om The Matildas från Australien.
The Matildas tränar
Läget Down Under liknar på många sätt det i USA. Precis som amerikanskorna bytte The Matildas förbundskapten under fjolåret – bort med en utländsk och in med en inhemsk ”nödlösning”.
Det var lite halvdramatiskt när holländska Hesterine de Reus fick sparken den 17 april, strax innan de Asiatiska mästerskapen. Hon ersattes tillfälligt av Alen Stajcic – tränare för Sydney FC och före detta U20-förbundskapten. Han fick sådana framgångar som nödlösning att han fick jobbet på riktigt i september i fjol.
Jämförelsen mellan USA och Australien håller rätt långt. Tom Sermanni som ju var Hesterine de Reus föregångare i Australien fick kicken i USA efter att först ha fått bärande spelare mot sig och sedan misslyckats i Algarve cup. de Reus hade inte heller spelarnas förtroende, utan det blev splittring i truppen och efter svaga resultat i Cypern cup tvingades hon söka ett nytt jobb.
de Reus fick lämna trots att hon hade lett Matildas till segrar både mot Frankrike och Brasilien under sina 15 månader på jobbet.
Vad var det då som gjorde de Reus impopulär bland Australiens spelare?
The Matildas är ett förhållandevis ungt lag. Och en fråga som väckte känslor var huruvida landets talanger skulle dubblera genom att spela både i A- och ungdomslandslag eller inte.
Att Australien åkte till Asiatiska F19-mästerskapet 2013 utan fem starka spelare som Caitlin Foord, Stephanie Catley, Teigen Allen, Brianna Davey och Alanna Kennedy väckte exempelvis känslor. Att man sedan bara vann en match och missade sommarens F20-VM gjorde inte saken bättre. Det slutspelet hade landet haft en bra chans att nå med den stjärnspäckade kvintetten i laget.
Alla fem är nämligen troliga starters tidigt på morgonen den 9 juni, svensk tid, när Matildas ställs mot USA i VM.
Så här såg den australiska finalelvan i Asiatiska mästerskapen ut: Lydia Williams – Allen, Clare Polkinhorne, Kennedy, Catley – Lisa de Vanna, Emily van Egmond, Elise Kellond-Knight, Samantha Kerr – Katrina Gorry, Michelle Heyman.
Andra högaktuella spelare: Davey, Foord, Kyah Simon och Kate Gill.
Samantha Kerr och Caitlin Foord skriver autografer
Områden där det är väldig skillnad mellan USA och Australien är statistik och debatt. Det är väldigt svårt att hitta laguppställningar, statistik och liknande kring The Matildas. Det australiska fotbollsförbundets hemsida är bra på vissa områden, men statistik och historik är inte ett av dem.
Jag har inte heller hittat några riktigt bra australiska damfotbollssidor där man kan hänga med i hur diskussionen går kring lagbygget. Men klart är att Matildas har genomgått en rejäl generationsväxling de senaste åren. Den pågick redan under VM i Tyskland för fyra år sedan, där man hade med ett helt gäng tonåringar i truppen. En av dem var Foord, som korades till VM-slutspelets bästa unga spelare.
Jag har följt Foord, Kerr och van Egmond lite extra sedan jag hamnade vid bordet bredvid dem på spelarhotellet i Augsburg dagen efter att Sverige slagit ut Matildas ur VM i Tyskland. Jag minns också hur de då tonåriga spelarna satt och gick igenom vilka samlarbilder på sig själva de saknade i sina Paninialbum.
Nu börjar de många 90-talisterna bli riktigt rutinerade, även om de fortfarande är unga. Foord har fyllt 20 och har två säsonger med Sky Blue FC i NWSL bakom sig. Hon är en snabb och kraftfull kantspelare, användbar både som ytterback, yttermittfältare eller ytterforward.
Ett år äldre yttermittfältaren Kerr har också två år i NWSL bakom sig, fast med Western New York Flash. Där blev hon i år bästa målskytt och poängplockare, trots att hon har lagkompisar som Abby Wambach och Carli Lloyd. Kerr har tagit stora kliv de senaste åren och är väl numera närmast att betrakta som en världsspelare.
Lisa De Vanna
Australien är för övrigt väldigt vassa på kanterna. Utöver Foord och Kerr har man ju Catley och förstås rutinerade Lisa de Vanna – som vi alla ju vet vad hon kan i sina bästa stunder.
Även de Vanna spelar i NWSL. Det gör även ytterligare fyra unga australiska spelare, nämligen Catley, Allen, 21-åriga van Egmond och 22-åriga Gorry.
Gorry är Matildas nummer 10. Hon har ett fantastiskt skott, vilket gick att se i min sammanfattning av 2014 där hon hade med flera kandidater till årets mål. Trots att hon fick tillbringa en hel del tid på bänken i FC Kansas City i fjol korades hon i höstas till Asiens bästa spelare 2014. Att hon var bänkad i Kansas berodde ju i stor utsträckning att hon konkurrerade om samma position som lagets stora stjärna Lauren Holiday.
Annars har Australien haft problem med korsbandsskador på senare år. 24-åriga måltjuven Kyah Simon var också NWSL-proffs när hon drog av sitt. Hon har nyss gjort comeback och kommer att vara högaktuell för VM-truppen.
Rutinerade forwarden Leena Khamis drog av sitt korsband i juni och bör kunna vara tillbaka i tid till VM. Även före detta Piteåmålvakten Lydia Williams kämpar för att ta sig tillbaka från en korsbandsskada.
Lydia Williams
Det innebär att snart 20-åriga Brianna Davey, som ju gjorde ett gästspel i Linköping 2013, för tillfället är Australiens förstamålvakt.
Australien har ett väldigt intressant lag på gång. Utöver de många redan rutinerade spelarna födda 1992–95 har man två 96:or (Emma Checker och Amy Harrison) i den trupp förbundskapten Stajcic nominerat för årets första landslagsläger.
Fattar jag saken rätt kommer Stajcic att samla de landslagsspelare som inte är utlandsproffs och träna dem som ett klubblag under våren. Den australiska ligan är ju redan färdigspelad för året.
Hur kommer det då att gå för det unga australiska laget i VM?
Över tid tror jag på The Matildas. Fortsätter deras unga spelare att utvecklas kan de vara medaljkandidater i VM 2019. Men de är inte framme där 2015.
Fast laget är såpass bra att om de hade hamnat i vilken annan grupp som helst hade jag varit rätt säker på minst åttondelsfinal. Men nu vet jag inte. På förhand skall både USA och Sverige vara bättre vilket innebär att Matildas bör göra upp med Nigeria om tredjeplatsen, en placering som kan räcka till slutspel.
Men visst, om rutinerade rävar som de Vanna och Gill prickar in toppformen och drar med sig de unga, då kan de bli en obehaglig överraskning i Kanada. Och förbundskapten Stajcic säger sig inte vara rädd för motståndet. Så här sa han i samband med lottningen:
“Jag är absolut inte rädd för USA, jag är absolut inte heller rädd för Sverige eller Nigeria. Jag har respekt för alla länderna, historiskt är de supermakter inom damfotbollen –men historia är historia. Och vi vill skapa vår egen…”
Innan jag sätter punkt för den här genomgången konstaterar jag att Tom Sermanni nyligen blev invald i Australiens Hall of Fame. Han är alltså något mer uppskattad Down Under än i USA…
Dessutom tänkte jag komma med ett tips till Karl-Erik Nilsson:s jorden-runt-resa, alltså på saker som andra länder gör bättre än Sverige. I Australien kan man sätta upp sig på en mejllista där man får info från damlandslaget. Dessutom har Matildas ett utmärkt twitterkonto.
Australien i VM:
9 juni 01.30 (svensk tid): Australien–USA
12 juni 23.00: Australien–Nigeria
17 juni 02.00: Australien–Sverige
Årets Algarve och Cypern cup är extra viktiga för de asiatiska lagen. De skall ju nämligen spela slutspel i Asiatiska mästerskapen, vilket även räknas som VM-kval, i mitten av maj.
I fjol åkte Japans landslag Nadeshiko till Algarve med ett lite yngre, och mer orutinerat lag än de haft i de senaste VM- och OS-turneringarna. När förbundskapten Norio Sasaki häromdagen presenterade årets Algarvetrupp innehöll den däremot alla de välbekanta namnen.
I truppen, som bland annat skall möta Sverige, finns bland annat målvakterna Ayumi Kaihori och Miho Fukumoto, backarna Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai och Aya Sameshima, mittfältarna Homare Sawa, Kozue Ando, Asuna Tanaka, Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi samt forwardsen Yuki Ogimi, Shinobu Ohno och Megumi Takase.
Det är alltså exakt de spelare som nådde final både i VM och OS. Noterbart här är att den japanska startelvan klarat sig väldigt bra ifrån skador de här senaste åren. Man frågar sig om det bara är tur, eller om vi i Sverige exempelvis kan lära oss något av japanskorna?
Dessutom frågar man sig om det inte någon av de yngre spelare som coach Sasaki släppte in i fjol är redo att att matchas in i startelvan. Den frågan fick man delvis svar på i den här artikeln från Japans fotbollsförbunds hemsida.
Norio Sasaki och Mizuho Sakaguchi
I den aktuella truppen är bara en ung spelare, 18-åriga backen Miyake Shiori, uttagen i A-laget. Men parallellt med Algarve cup spelas en U23-turnering i La Manga, där Japan också har ett lag. Sasaki säger sig hoppas på flera av spelarna där:
”Några av de unga spelarna visade hög klass på vårt senaste läger, och jag var nära att ta med dem i A-landslaget. Om de gör bra ifrån sig nu har de bra chans att komma med i truppen i maj.”
Sasaki säger också att Japan åker till Algarve för att vinna:
”Jag vill att våra etablerade spelare visar att de är värda sina platser. Det här är förberedelse inför turneringen i maj, och där vill jag ha bästa möjliga trupp.”
Utöver unga Shiori finns ett par spelare som jag inte känner till så bra i Japans Algarvetrupp. En av dem är 24-åriga Nanase Kiryu, som i veckan blev klar för Sky Blue FC i NWSL.
Allt fler japanskor är numera utlandsproffs. Inte mindre än elva av spelarna i Algarvetruppen skall i år spela i Europa eller USA. Kiryu blev den tredje japanska spelaren efter Sameshima (Houston) och Kawasumi (Seattle) att skriva på för ett NWSL-lag i år.
I och med att den NWSL i år utökar sin kvot av så kallade utländska spelare – alltså spelare som inte är från USA, Kanada eller Mexiko – till tre per lag är det lite intressant att se varifrån utlänningarna hämtas. Utöver Japan verkar Australien ligga bra till. I veckan har exempelvis Portland Thorns kontrakterat den australiska mittbacken Stephanie Catley, som därmed blir femte australiska spelaren i ligan.
Jag gjorde en liten koll på vilka utlänningar som hittills är klara för NWSL-klubbar i år. Här är namnen:
Boston Breakers:
* Kyah Simon, Australien
* Lianne Sanderson, England
* Melissa Ortiz, Colombia
Seattle Reign:
* Jessica Fishlock, Wales
* Kim Little, Skottland
* Kawasumi, Japan
Sky Blue FC:
* Lisa De Vanna, Australien
* Caitlin Foord, Australien
* Kiryu, Japan
Washington Spirit:
* Jodie Taylor, England
* Vakant
* Vakant
Jodie Taylor
Western New York Flash:
* Adriana Martin Santamaria, Spanien
* Samantha Kerr, Australien
* Vakant *
* Vakant (har bytt till sig en fjärde utlänning från Kansas)
Totalt finns det alltså plats för ytterligare tio utländska spelare. Chicago Red Stars har kvar att fylla alla sina tre lediga platser, medan Washington Spirit och Western New York Flash har två var. Några klubbar kanske väljer att inte fylla kvoten. Men Flash lär ju i alla fall göra det. För annars hade man ju inte bytt bort sitt andraval i nästa års draft för att få ha en fjärde utlänning.
Som en parentes så kan det finnas plats för elva utlänningar. För jag är lite osäker på hur Nikki Krzysik egentligen räknas. Hon är ju amerikanska med polskt pass. Men eftersom hon valt att spela landslagsspel för Polen verkar hon räknas som utlänning.
Alex Morgan skall intervjuas
* Apropå USA och NWSL så har Alex Morgan återigen fotats i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. Och hon gör alltså även reklam för Coca-cola. Man kan ha en hel del invändningar mot det lämpliga i det, och jag måste säga att jag i grunden är väldigt splittrad.
Men jag väljer ändå nu att vara svagt positiv, eftersom att det ändå är väldigt bra för damfotbollen att dess stjärnor profileras och syns.
* Tillagt i efterhand: Redan samma kväll som det här inlägget skrevs presenterade Western New York Flash en av sina två sista utländska spelare. Det handlar om Nya Zeelands Emma Kete, som det senaste året spelat i Bad Neuenahr och Sydney FC.
Samtidigt presenterade Flash även före detta Rossiyankaspelaren Kristen Edmonds som nyförvärv. Hon har tidigare spelat för Stjarnan på Island.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Petra Larsson kvitterade till 1–1 för Melbourne Victory i finalen av Australiens W-league. Men det räckte inte, utan Sydney FC vann matchen med 3–1 – och är därmed nya mästarinnor.
Larsson slog till på en frispark i 41:a minuten. Bollen gick in via ribban. Men fler mål orkade alltså inte Melbourne, och det blev Sydney som fick fira Victory i morse svensk tid.
Precis som i semifinalen var det landslagsspelaren Samantha Kerr som gjorde segermålet. Det här gången på en hyllad språngnick i början av den andra halvleken. 1–0 satte Nicola Bolger efter svagt försvarsarbete i Melbourne, och i slutminuterna punkterade Kyah Simon finalen genom att göra 3–1 från straffpunkten.
Därmed vann alltså laget som slutade fyra i grundserien hela mästerskapet. Faktum var ju att Sydney FC låg femma inför den sista omgången, och behövde hjälp för att ens få plats i slutspelet. Men väl där imponerade man och vann både semifinal och final på bortaplan. Starkt.
Publiksiffran i finalen var 4 181 åskådare på AAMI Park i Melbourne. Det är alltså fler än vad vi hade på vår svenska guldfinal i november. Då kom ju 4 032 till Malmö IP.
* Petra Larsson är inte ensam svensk målskytt i helgen. I Italiens Serie A gjorde Maria Karlsson i går sitt andra mål för säsongen. Hon satte 2–0-bollen när Bardolino vann med förkrossande 9–0 mot Torino. Karlsson spelade hela matchen. Stephanie Öhrström vilade därmed för andra matchen i rad.
Samtidigt tappade serieledande Torres Calcio överraskande poäng borta mot starka nykomlingen Napoli. Det slutade 0–0, ett resultat som innebär att tvåan Tavagnacco nu trots allt börjar få ett hanterbart avstånd till Torres. Vinner Tavagnacco tisdagens möte med Pordenone har man bara fyra poäng upp till serieledning när alla lag spelat 18 av 30 omgångar.
Bardolino ligger på fjärde plats, tio poäng bakom Torres.
Det är i Melbourne det händer i helgen. Som hyfsat tennisintresserad kommer jag att försöka se både lördagens dam- och söndagens herrfinal i Australian Open. Men det spelas ytterligare en intressant final i Melbourne i helgen.
Söndagens Grand final i Australiens W-league är nämligen en av mycket få höjdpunkter i damfotbollsvärlden den här helgen.
I Europa kan det nog till och med vara den tunnaste helgen på hela året. I Frankrike är det cupomgång, och flera av matcherna är redan uppskjutna. BeNe League A tjuvstartade i onsdags med att ADO Den Haag vann med 3–0 mot Anderlecht. Men av helgens tre matcher är redan två uppskjutna. Den enda av de större europeiska ligorna som har full omgång i helgen är den i Italien. Men så särskilt spännande lär det inte blir, för samtliga de fyra topplagen spelar mot lag de bör besegra. För inte kan väl Napoli ta poäng av Torres?
Alltså blir helgens höjdpunkt söndagsmorgonens (05.30 svensk tid) Grand final i Australiens W-league. Och vi har ju som bekant svenskt deltagande, då Petra Larsson och Melbourne Victory har hemmaplan på AAMI Park mot Sydney FC.
Victory tog en seger och spelade ett kryss mot Sydney i grundserien, och med tanke på att de spelar hemma samt att Sydney är utan två ordinarie spelare är det ingen tvekan om att Larssons lag är guldfavoriter.
Jag vet fortfarande inte om Larsson slog någon straff i den kontroversiella straffläggningen i förra helgens semifinal. Däremot går det att se några straffar och samtliga spelmål från de båda semifinalerna på det här klippet. Samantha Kerr:s 3–1-mål för Sydney mot Brisbane är helt klart värt att ses. Och Collette McCallum:s frisparksmål till 1–1 i den andra semifinalen är årets mål så här långt. En riktig godbit.
Så här startade finallagen i sina semifinaler:
Melbourne Victory: Brianna Davey – Danielle Johnson, Maika Ruyter-Hooley, Rebekah Stott, Gulcan Koca – Enza Barilla, Petra Larsson, Stephanie Catley, Amy Jackson – Laura Spiranovic och Jessica McDonald.
Sydney FC: Shamiran Khamis – Ellyse Perry, Elizabeth Ralston, Caitlin Foord – Teresa Polias, Renee Rollason, Annalie Longo, Alanna Kennedy, Samantha Kerr – Kyah Simon och Emma Kete.
Sydney får dock klara sig utan avstängda Emma Kete samt Ellyse Perry, som är i väg på landslagsuppdrag – i cricket… Jag skrev om Perrys dubblering under VM i fjol.
Helgens höjdpunkt är tveklöst svenskmötet, och tillika seriefinalen i franska Feminine Division 1 mellan PSG och Lyon. Matchen tv-sänds på franska Eurosport, för er som kan få in den.
Kosovare Asllani och Lotta Schelin
Trots att Kosovare Asllani, och hennes lag, har hemmaplan i morgon 13.00 så är Lotta Schelin och Lyon skyhöga favoriter.
Lyon har inte förlorat under ordinarie tid på 97 raka tävlingsmatcher, och skall nästa vecka åka till Japan för att bevisa att man är Världens bästa klubblag.
* Annars har vi kommit till det stadium på säsongen där samtliga serier som spelas helårsvis är slut, vilket innebär att utbudet av matcher har minskat ganska kraftigt.
Nu är det dessutom cuphelg i Tyskland, vilket innebär att Frauen-Bundesliga ligger ner. Cupen, DFB-Pokal, har bara nått åttondelsfinal, och det är inga riktiga toppmatcher, om man inte räknar Bad Neuenahr–Turbine Potsdam och Duisburg–Wolfsburg som sådana.
* Utöver Asllani, Schelin och Antonia Göransson (Potsdam) är dock ytterligare ett antal svenskor i farten i helgen. I Italien spelar Stephanie Öhrström och Maria Karlsson (Bardolino Verona) mot Como 2000 på hemmaplan i morgon. I Australiens W-league spelar Petra Larsson (Melbourne Victory) hemma mot mästarinnorna Canberra United och Louise Fors (Western Sydney Wanderers) spelar borta mot Brisbane Roar. Båda matcherna i morgon bitti, svensk tid. Och i Ryssland spelar Sofia Jakobsson och Linnea Liljegärd (Rossiyanka) borta mot Ryazan på söndag.
Thora Helgadottir
Tillbaka till Australien. Utöver de båda svenskorna hittar vi ytterligare några spelare som åkt direkt från damallsvenskan till W-league. Malmömålvakten Thora Helgadottir – som ju korades till årets målvakt vid fotbollsgalan i måndags – förväntas debutera för Western Sydney Wanderers i morgon.
Lisa De Vanna, som likt Fors lämnat Linköping, har redan debuterat, och gjort mål, för Perth Glory. Hon missar dock helgens omgång. För Australien har det udda upplägget att seriespelet ibland krockar med landslagsuppdrag. Så när landslaget, The Matildas, åker till Kina för andra omgången av Östasiatiska mästerskapen så får klubbarna klara sig utan sina toppspelare. Hårdast drabbade är Sydney FC, som får klara sig utan fem landslagsspelare i morgon – Samantha Kerr, Caitlin Foord, Alanna Kennedy, Kyah Simon och Ellyse Perry.
Trots att det bara är två dagar till OS så pågår det ligaspel lite runtom i världen.
I helgen återstartade till exempel norska toppserien. Och höstsäsongen inleddes med ett tronskifte.
Ett sent mål från Vålerengas Elisabeth Giske Bakken innebar nämligen 3–3 och en poäng i Osloderbyt borta mot tidigare serieledarna Stabaek. För dem gjorde för övrigt nu 17-åriga skytteligaledaren Ada Stolsmo Hegerberg ytterligare två mål.
Samtidigt förde Isabell Herlovsen sitt LSK Kvinner (Lilleström) upp i serieledning genom att göra tre mål vid 4–1-segern hemma mot Amazon Grimstad.
Nu är det LSK som leder en poäng före Stabaek och fem före Arna-Björnar. Fyra ligger mästarinnorna Röa, sju poäng från täten. Röa vann i helgen med 4–1 mot Kolbotn efter tre mål av Lene Mykjåland.
* I Japan pågår spelet i L2-ligan. Och där går nystartade Vegalta Sendai fram som tåget. Sendai är ju den största staden som drabbades av tsunamin förra våren.
Då tvingades regionens bästa lag, Tepco Mareeze, att dra sig ur den högsta ligan. Och lagets stjärnor Aya Sameshima och Karina Maruyama fick leta nya klubbar.
Aya Sameshima i aktion
Men regionens storklubb på herrsidan, Vegalta, valde inför årets säsong att ta över Tepco Mareezes organisation, och damlag. De flesta spelarna är kvar, och håller nu på att spela upp laget i Nadeshiko League igen.
Och härom veckan meddelade Sameshima att hon lämnar topplaget Montpellier i den franska ligan. Ny klubb blir just Vegalta Sendai. Det är inte svårt att gissa att det var ett klubbval gjort med hjärtat.
* Under de senaste månaderna har de båda halvprofessionella ligorna i USA genomfört sina grundserier. Jag har inte följt dem speciellt noga. Men nu är det dock dags för slutspel i båda. Och då är det förstås lite kul.
I WPSL Elite league har de fyra första lagen i grundserien tagit sig till helgens slutspel.
Det handlar alltså om i tur och ordning Boston Breakers, Western New York Flash, New York Fury och Chicago Red Stars.
Segern i skytteligan delades av Bostons australiska forward Kyah Simon och Flash-spanjorskan Adriana Martin Santamaria på tolv mål.
Slutspelet avgörs på onsdag och lördag. I semifinalerna på onsdag är det först New Yorkderby och sedan möts Boston och Chicago.
* Den andra ligan, USL W-league, är mycket svårare att överblicka än WPSL Elite League. I W-league är slutspelet redan igång. Man spelar så kallat conference-playoffs.
I den västra konferensen vann The Pali Blues finalen mot stjärnspäckade Seattle Sounders Women – som i och för sig sällan kunna använda alla sina stjärnor – med 1–0. Pali är därmed ett av de lag som åker till Ottawa i helgen för att spela det stora slutspelet.
De andra tre konferensvinnande slutspelslagen är DC United Women, Ottawa Fury och Quebec City Amiral. Alltså två kanadensiska lag, och två från USA. Semifinalerna spelas på fredag, och finalen på söndag.
I grundseriens skytteliga vann för övrigt Grace Hawkins, Long Island Rough Riders, på 17 mål. Det var hela fem fler än tvåan, Seattles mexikanska landslagsspelare Veronica Perez och sju fler än trean, Lynn Williams från Pali Blues.
* Kanske håller mitt favoritlag i vitryska Premier League Women, Molodechno på att växa in i ligan. Senast blev det nämligen bara förlust med 3–0. Och det innebär att man inför morgondagens bortamöte med svåra Zorka-BDU i 17:e omgången bara har 5–148 i målskillnad. Det innebär att Molodechno nu alltså är en bra under tio insläppta i snitt. Det tar sig.
Japan visar jobbigt bra form i sin avresematch hemma i Tokyo. I halvtid leder man med 2–0 mot Australien.
Spelmässigt är det en överkörning. Det japanska övertaget i klara målchanser är hela 11–1.
På många sätt kan man säga att Japans landslag, Nadeshiko håller på att lyfta.
Direkt efter damernas match är det för övrigt dags för Japans OS-lag för herrar att spela sin avresematch. Och i morgon skall båda lagen flyga till Europa.
De australiska kommentatorerna på den stream jag följer (expertkommentator är för övrigt den före detta Malmöspelaren Heather Garriock) berättade att själva resan till Europa har blivit en het potatis i Japan. Medan herrarna får sätta sig framme i planet i business class tvingas damerna längst bak i planet, till ekonomiklass.
Tjejerna menar att de är världsmästare, medan herrarnas U23-landslag inte har uträttat så mycket. Förbundet menar att herrarna är helproffs, och vana vid att flyga lyxigare.
Ja, vad säger man…
Noteringar från själva matchen är att Homare Sawa verkar vara på väg mot sin storform. Hon har gjort ett väldigt mycket större intryck i den här matchen än i de båda i Sverige i juni.
Målen har gjorts av Aya Miyama på straff, sedan Tameka Butt onödigt fällt Nahomi Kawasumi. Och så styrde Yuki Ogimi in ett fint inspel från duktiga högerbacken Yukari Kinga.
Värt att notera är att Australiens lag inte är i säsong, och därmed rätt ringrostigt. Så man kanske inte skall dra hysteriskt stora växlar av utspelningen. Men VM-spelare som Butt, Caitlin Foord, Kyah Simon, Laura Alleway, Servet Uzunlar och Melissa Barbieri finns med i startelvan. De har dock inte kunna hindra Japan från att spela riktigt läcker fotboll.
Slutligen var domare uppe till diskussion i den här bloggen igår. Efter en halvlek av Japan–Australien är det redan dags igen. Homare Sawa har totalt felaktigt blivit avvinkad för offside två gånger. Assisterande domarens insats vid de två situationerna har varit så usel att man undrar om hon kan offsideregeln. Det är verkligen tråkigt för tjejerna att domarnas klass är så extremt mycket sämre än spelarnas.
Enligt sajten Women’s Soccer News, eller snarare enligt deras twitterkonto, så skall LdB FC Malmö arbeta på dels USA:s mittfältare Tobin Heath. Dels på Mexikos offensiva mittfältare Veronica Perez.
Dessutom ryktas tyska Annike Krahn bli Jane Törnqvist:s ersättare i Göteborg FC.
Tobin Heath
Heath är en yngre, och som jag ser det även bättre variant av Therese Sjögran. Heath debuterade för övrigt för NY Fury i WPSL Elite League så sent som i lördags. Då föll hennes nya klubb mot Boston Breakers, där Heather O’Reilly för övrigt debuterade, med 2–0. Båda målen gjordes av ligans skytteligaledare, Australiens landslagsforward Kyah Simon.
Perez spelar för tillfället för stjärnspäckade Seattle Sounders i USL W-league, där hon är bästa målskytt med sex mål på åtta matcher.
Både Heath och Perez skulle enligt uppgifterna vara aktuella för spel i Sverige från och med augusti.
FCR 2001 Duisburg berättar i dag på sin hemsida att lagkaptenen Annike Krahn lämnar klubben efter åtta år. Redan i vintras ryktades det om att Krahn skulle vara på väg till Göteborg. Jag skrev om det i det här inlägget.
Nu har ryktet fått ny fart. Inte konstigt med tanke på Jane Törnqvist bara har en match kvar på sin karriär.
I morgon startar Toppserien i Norge. Jag kan inte säga att jag är insatt, men jag har definitivt ett favoritlag – mästarlaget Röa IL.
Hur det kommer sig?
Jo, för ett par månader sedan upptäckte jag att jag började få allt fler norska besökare i bloggen. Jag följde spåret bakåt, och upptäckte att min blogg hade lagts upp på Röas utmärkta länksida, som enda utländska blogg.
Det stod ”Johan Rydéns riktigt bra blogg”.
Och ja, jag är mottaglig för fjäsk, och blev lite stolt.
Genom Röas utmärkta hemsida har jag hittat lite lite saker att blogga om så här inför premiären. Jag kommer alltså att hålla mina tummar för Röa under året. Och vad jag förstått kan det behövas, för Toppserien verkar vara riktigt jämn i toppen. I varje fall var den det i fjol. I sluttabellen låg fyra lag inom fem poäng. Här är hela den övre halvan:
1) Röa IL 54
2) Stabaek IF Fotball 51, +47
3) Kolbotn IL 51, +33
4) Arna-Björnar Fotball 49
5) LSK Kvinner FK, Lilleström 40
6) SK Trondheims-Örn 35
Ni som tycker om att läsa guldartiklar på norska kan här frossa i sådana som skrevs om Röas guld ifjol.
Ni kanske minns att Osloklubben även vann en annan omdebatterad guldstrid under hösten. Striden för att få in guld i form av pengar.
Den tog sig en udda tur i början av september. När ekonomin var som sämst ställde tio spelare upp som auktionsobjekt. Man kunde ropa in en middag på tu man hand med spelarna.
Och ja, det blev förstås en rejäl snackis i Norge. Och i damfotbollsvärlden som helhet.
Totalt drog auktionerna in 73000 norska kronor som då motsvarade cirka 90000 svenska kronor.
Till klubbens egen hemsida sa Joachim Westher Andersen, medieansvarig så här:
”Det var modigt gjort av tjejerna, men ingen i klubben är förvånad över initiativet. Det här är tjejer med stort hjärta för Röa, och som gång på gång visar sitt stora engagemang.”
Han sa också att initiativet gav klubben ett moraliskt lyft, och att det var en väldigt rolig vecka.
Så här mycket kostade för övrigt middagsdejterna (i norska kronor):
1) Lene Mykjåland 20 000
2) Marthe Braavold Johansen 15 000
3) Gunhild Herregården 7 000
4) Janne Stange 6 800
5) Katrine Andresen 6 000
6) Emilie Haavi 5 200
7) Celine Kommandantvold Pettersen 4 100
8) Siri Nordby 3 500
9) Andrea Frøshaug 3 500
10) Kirvil Odden 1 900
Jag har inte bestämt vad jag egentligen tycker om auktionerna. De satte i alla fall strålkastarfokus på klubben. Men det var förstås inte de 90000 kronorna som räddade klubbens ekonomi. Utan i slutet av september fick man ett gäng större sponsorer, vilket garanterade en fortsättning.
Faktum är att så sent som 2008 kämpade just Röa om att kunna värva Marta.
Sedan dess har hela den norska damfotbollen genomgått en riktigt tuff period. Flera lag har tvingats dra sig ur Toppserien på grund av usel ekonomi.
Och landslaget är inte längre en utmanare om medaljer i de stora mästerskapen. Jag var på plats i Wolfsburg och såg Norge mot Brasilien i VM i fjol. Jag minns att jag tyckte att det norska laget trots allt var ganska bra. Men att de saknade en matchvinnare.
Några dagar senare satt jag just i presscentret i Wolfsburg och såg Kyah Simon nicka ut norskorna ur VM.
Hösten blev tung, med tveksamma resultat i EM-kvalet. En orsak är förstås att flera spelare har valt att tacka nej till landslagsspel – en inställning jag aldrig har förstått mig på.
I nuläget känns det logiskt att alla unga norska bolltalanger väljer handboll framför fotbollen. Handbollsjenterna är ju världsledande.
Och på hemmaplan är intresset för Toppserien minst sagt uselt. I fjol var publiksnittet i serien pinsamma 179 åskådare. Röa drog bara 201 åskådare i genomsnitt – och då vann de ju ändå guld.
Inte konstigt att lagen i Toppserien tidigt slog fast att de inte hade någon chans att konkurrera om de många WPS-spelare som ville till Europa efter ligans sammanbrott.
Men kanske kan ljuset nu åter börja lysa över norsk damfotboll. För plötsligt är landslaget i högsta grad med i kampen om gruppsegern i grupp 3 i EM-kvalet igen.
F19-landslaget var snubblande nära EM-slutspel, och även om Röa nu är långt ifrån att kunna värva Marta så borde man med rätt lottning definitivt kunna vara med och slåss om minst en kvartsfinalplats i Champions League till hösten.
Laget innehåller ju trots allt sju spelare från fjolårets norska VM-trupp i Caroline Knutsen, Hedda Strand Gardsjord, Guro Knutsen Mienna, Lene Mykjåland, Emilie Haavi, Elise Thorsnes och Madeleine Giske, samt ytterligare en tidigare landslagsspelare (Siri Nordby).
Fast nyförvärvet Giske är inte aktuell för spel den här säsongen. Hon drog nämligen av korsbandet för en månad sedan, och är borta hela säsongen. Tråkigt.
Kan då intresserade se några matcher från Toppserien på tv eller internet? Jo, i år är det NRK som har sändningsrätten. Och de sänder en match per omgång på sin hemsida. Här är en länk med listan över vilka matcher det handlar om.
Slutligen, hur slutar då Toppserien? Jo, med Röa i topp, hoppas jag…
Här tippar bloggen Spelare 12 serien.
Antagligen var det bara för att jag tidigare idag konstaterade att ingen av USA:s landslagsspelare ännu valt att spela i WPSL Elite League som Heather O’Reilly alldeles nyss meddelade att hon skall spela med Boston Breakers i år.
Först gick klubben ut med nyheten via twitter:
”Heather O’Reilly kommer att ansluta till Boston Breakers för att träna och spela matcher med laget när hon inte är på landslagsuppdrag.”
Sedan skrev O’Reilly själv i samma forum:
”Så laddad för att spela för Boston Breakers den här säsongen”
Därmed har alltså WPSL fått sin första landslagsspelare från USA. Och med O’Reilly samt Kyah Simon, Tameka Butt, Cat Whitehill och USA:s U23-försvarare Bianca D’Agostino i truppen känns Boston som klar favorit till ligasegern – i alla fall i nuläget..
Gårdagens matcher för LdB FC Malmö och Kristianstads DFF blev kostsamma. Det ser ut som att Skånelagen ådragit sig varsin korsbandsskada på viktiga spelare.
Hos Malmö är det Frida Nordin som verkar missa hela säsongen. Och hos KDFF är de isländska Gudny Björk Odinsdottir som inte bara blev målskytt mot Stjarnan – hon fick också troligen se sin säsong ta slut. Tråkigt.
Jag vill betona att ingen av skadorna är helt bekräftad, de är bara befarade. Men ha inte för stort hopp att det är feldiagnoser…
När det gäller korsbandsskador är det vetenskapligt bevisat att tjejer löper väldigt mycket större risk att drabbas än killar. Men det finns träningsprogram, som Knäkontroll, som minskar risken ganska rejält. Kör inte elitlagen de programmen?
* Dags för lite uppsamling från veckan som gått. Jag nämnde ju Oceaniens förkval till OS precis när det drog igång.
Nu är det klart, och det blir favoriten Papua Nya Guinea som ställs mot Nya Zeeland i final om den tolfte och sista OS-platsen till London. Matcherna spelas den 31 mars (i Nya Zeeland) och den 4 april (på Papua Nya Guinea). Så tidigt på morgonen den 4 april svensk tid så vet vi att Nya Zeeland har tagit den sista OS-platsen. För de måste väl vinna det här rätt lätt?
* Apropå Nya Zeeland såg jag att de blev tredje laget att anmäla sig till The LA Viking Cup 2012 – en turnering i slutet av november för att marknadsföra damfotbollen i södra Kalifornien. Det är plats för åtta lag, och utöver Nya Zeeland har Kanada och ett lag kallat LA Vikings anmält sig.
* Intresset för damfotboll i USA var det. Samtidigt som Sky Blue FC förbereder sig för en tiodagarsturné i Japan, konstaterar jag att WPSL:s elitliga nu har åtta lag sedan Philadelphia Fever har anslutit sig. Men ännu har jag inte sett att en enda amerikansk landslagsspelare kontrakterats för någon av de åtta lagen i den elitliga som blir USA:s högsta serie i år.
Däremot har Australiens landslagsduo Kyah Simon och Tameka Butt skrivit på för Boston Breakers och New England Mutiny kontrakterade nyligen Kelsey Hood – amerikanskan som i vinter har provspelat för Göteborg FC.
Men profilmässigt är fortfarande konkurrentligan USL W-league mest intressant. Där har ju Seattle Sounders Women gjort klart med stjärntrion Hope Solo, Sydney Leroux och Alex Morgan.
* I Italien vann Torres Calcio igår sin hängmatch, vilket innebär att svensklaget (Stephanie Öhrström och Maria Karlsson) Bardolino Verona är tabelltrea efter 17 spelade omgångar. Avståndet upp till ledande Brescia Femminile och tvåan Torres är dock bara en poäng. Ner till fyran Tavagnacco har Bardolino nu sex poäng. Det känns således som att det italienska guldracet står mellan tre lag.
Nu till helgen ställs alla topplagen mot bottenlag, och man skall inte förvänta sig några omkastningar i toppen. Men den 24 mars, då är det seriefinal, Torres–Brescia. Och omgången efter ställs Brescia mot Tavagnacco i ett annat intressant toppmöte.
* Så vill jag passa på att puffa för en blogg som egentligen inte är inriktad på damfotboll. Det är inte bara för att jag gör ett gästspel i bloggen i morgon… Men lite då och då gör Mattias Balkander:s utmärkta blogg på GP även damfotbollsnedslag.
Här är några exempel, som en intervju med Jitextränaren Stefan Rehn och en med Göteborg FC:s Ingrid Wells, där hon pratar om lagkompisen Christen Press, och om sina landslagsuppdrag.
Ännu så länge har inga WPS-förvärv presenterats av någon allsvensk klubb. Man väntar med spänning på när de första namnen blir offentliggjorda. Och vilka spelare vi får till Sverige.
Pia Sundhage har ju uppmanat USA:s landslagsspelare att stanna kvar på den nordamerikanska kontinenten.
Men Yael Averbuch, som är uttagen i Sundhages senaste – 28 spelare stora – trupp vill i alla fall till Europa. Hon twittrade så här häromdagen:
”Har jobbat hårt för att finna en klubb för säsongen 2012. Sökandet fortsätter. Visst finns W-league och WPSL i USA, men för tillfället söker jag mest på andra sidan Atlanten.”
Vilken klubb gör den kanonvärvningen?
Det finns ju fortfarande en hel del lediga platser i de allsvenska trupperna. Jag såg att en twitterkollega, Daniel, häromdagen gjorde ett snabbt överslag på hur många det handlar om. Han kom fram till åtta, fördelade enligt följande:
Göteborg FC 2
Umeå IK 1
Linköpings FC 1
Vittsjö GIK 3
Kristianstads DFF 1
Fast listan kan vara i underkant. För i går stod det klart att Jitex BK värvar Kanadas landslagsforward Christina Julien. Och enligt Daniels lista fanns det ingen ledig plats hos Mölndalslaget.
Och jag minns inte om listan gjordes före KIF Örebros värvning av Stephanie Labbé eller inte.
Vilka fler spelare finns det då att fynda i WPS? Jo, förstås en hel mängd från USA. Men många av dem kommer nog alltså att hamna i nämnda W-league eller WPSL.
Däremot finns det anledning att tro att de många utländska spelarna i WPS kommer att söka sig mot Europa, eller Japan.
Toppnamnen på listan är redan nämnda Marta (Brasilien) och Christine Sinclair (Kanada). Av dem förordar jag Sinclair av fotbollsskäl. Hon är både en målskytt och en framspelare. Dessutom gissar jag att hon är väldigt mycket billigare än Marta.
Av PR-skäl går däremot Marta först. Ingen annan spelare kan locka storpublik till alla allsvenska arenor. Men stämmer det att Marta har lönekrav på närmare sex miljoner kronor, så undrar jag om hon kommer att hitta någon klubb.
Vad finns det för fler utlänningar i WPS? Här är några heta namn:
* Kelly Smith, England
* Alex Scott, England – var utlånad till Arsenal i december.
* Maurine Goncalves, Brasilien
* Tameka Butt, Australien
* Manon Melis, Holland
* Kyah Simon, Australien
* Laura del Rio, Spanien
* Ali Riley, Nya Zeeland – men USA-född.
* Adriana Martin Santamaria, Spanien
* Anita Asante, England
* Laura Kalmari, Finland
* Gemma Davison, England
* Kimberly Brandao, Portugal – men USA-född.
En blogg om internationell damfotboll 