Som bekant är det VM-kvalhelg i Europa, vilket innebär uppehåll i alla de större ligorna. Sverige spelar i kväll 20.30 i Nordirland.
Det är en match som faktiskt börjar kännas otäck. På SVT:s inslag igår såg underlaget ut att vara allt annat än av internationellt snitt. Och som bekant är det svårare att spela anfallsfotboll på dåligt underlag.
Valet av arena är alltså klockrent för ett hårt arbetande nordirländskt lag. Jag kan väldigt lite om Nordirland. Men de har faktiskt vunnit i tävlingssammanhang mot Norge, vilket vittnar om att laget kan blixtra till. Och enligt Anette Börjesson på damfotboll.com och Radiosporten så har laget snabba kantspelare, vilket känns otäckt då Sverige inte har sin snabbaste backlinje i kväll.
Vår startelva ser ut så här: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Linda Sembrant, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Hanna Folkesson – Sofia Jakobsson, Therese Sjögran, Olivia Schough – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.
Spontant känns det som den svagaste vi haft i en tävlingslandskamp på många år. Skador och annat har ställt till det rätt rejält. Jag roade mig med att kolla hur det såg ut för ett år sedan.
Den 6 april, alltså för nästan på dagen för ett år sedan mötte vi Island. Då såg startelvan ut så här: Kristin Hammarström – Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Thunebro – Antonia Göransson, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Marie Hammarström – Asllani och Schelin.
Kvar är alltså bara ytterbackarna och forwardsparet. Och då bör man ha i åtanke att ytterbacksparet Nilsson/Thunebro håller på att fasas ut till förmån för Jessica Samuelsson och Elin Rubensson.
Att vi spelar med ett nyformerat lag utan speciellt mycket samträning är också till fördel för Nordirland.
Det hindrar förstås inte att vi är storfavoriter, och ändå bör vinna. Men som sagt, matchen känns alltmer otäck.
Tyvärr får vi inte chansen att se hur det nykomponerade svenska laget sköter sig. Däremot går det att höra på Radiosporten, vilket ju är en liten tröst.
Jag har ju gång på gång gnällt på hur obefintligt Svenska Fotbollförbundets engagemang är i damlandslaget. Tyvärr finns det inga tendenser till förbättring. Tvärtom har exempelvis den officiella hemsidan svenskfotboll.se bara haft två införartiklar under landslagssamlingen. Och någon webb-tv har man inte lyckats få till.
Jag tycker att det är så dåligt att man borde vara upprörd. Men jag börjar nog ge upp, för jag orkar inte lägga någon energi på att vara arg på förbundet…
* Medan Sveriges match alltså inte visas på någon tv-kanal går en mängd andra VM-kvalmatcher att se i dag. Här är länkar till pågående eller kommande matcher:
Av de som pågår noteras att sensationslaget i Cypern cup, Irland, faktiskt leder med 1–0 mot Tyskland efter en dryg halvtimme. Intressant.
Toni Duggan
En tv-sänd match är slutspelad. Jag såg slutminuterna när England vann med klara 9–0 mot Montenegro inför 8900 åskådare. Toni Duggan gjorde hattrick, och de minuter jag såg var det mest intressanta om engelskorna skulle kunna nå upp till tvåsiffrigt.
* Det är även EM-kval i dag. Klockan 18.00 spelar vårt F19-landslag sin första match i det riktigt svåra slutkvalet till EM. Det är Polen som står för motståndet, och Sverige mönstrar följande elva: Zecira Musovic – Elin Björklund, Nathalie Björn, Elin Karlsson, Nellie Karlsson – Filippa Curmark, Fanny Andersson, Julia Wahlberg, Lotta Ökvist – Stina Blackstenius, Lina Hurtig.
* På tal om juniorfotboll satt jag uppe i natt och såg Japan vinna F17-VM. Japanskorna var helt överlägsna i finalen mot Spanien. Här är höjdpunkter från matchen. På dem syns att Spanien inte skapade en enda målchans på hela matchen.
Egentligen borde finalen ha varit avgjord redan efter sju minuter. Då gjorde nämligen Spaniens målvakt ett självmål som borde ha betytt 2–0, men japanskorna fick se målet dömas bort av domaren. Hon ansåg nämligen att bollen skulle ha varit över kortlinjen innan målvaktsmissen.
De få repriser som visades tydde på att det domslutet var en stöld av ett mål. Jag tyckte nog att de fysiskt inriktade spanjorskorna hade fördel av domarinsatsen under hela matchen. Det hjälpte dock inte mot de tekniskt överlägsna japanskorna.
Spontant känner jag att det här japanska laget är något av det bästa som hänt damfotbollen på många år. För den underbara grundteknik som samtliga spelare visade upp ger hopp om att den tekniska nivån i spelet är på väg att stiga något enormt. För jag njöt verkligen av Japan i samtliga de matcher jag såg dem.
Sällan har ett mästerskap vunnits på ett mer välförtjänt och odiskutabelt sätt. Grattis.
* I Japan är Nadeshiko League igång i helgen. Mästarlaget Inac Kobe Leonessa föll i morse även i andra omgången. Den här gången var det Vegalta Sendai som med 1–0 kom i väg med poängen. Resultaten i de båda inledande omgångarna gör att man börjar tro på att det är tronskifte på gång i Japan. Man får gå nästan fyra år tillbaka i tiden för att hitta när Inac Kobe Leonessa senast föll i två raka ligamatcher.
Ju mer uppgifter som kommer fram om Tyresö, desto mer blir känslan att klubbens fantastiska resa kommer att sluta med tidernas kollaps.
Tyvärr har vi ju här i Boråsområdet haft ett antal krisklubbar i olika sporter de senaste åren. Och erfarenheten från de kriserna är att sponsorer inte är speciellt intresserade av att hjälpa de klubbar som är illa ute, utan tvärtom helst flyr sjunkande skepp. Ingen vill nämligen pumpa in pengar i ett konkursbo.
Jag har således svårt att se hur Tyresö skall kunna klara krisen utan konkurs. Det enda som skulle kunna tänkas vara räddningen är om någon miljardär nu direkt är beredd att kliva in och rädda verksamheten, som Dan Olofsson gjorde när LdB FC Malmö var illa ute i fjol.
För fattar jag rätt får inte Tyresös rekonstruktör chansa, och likt klubbledningen hoppas på att Champions League skall lösa allt. Han måste agera direkt. Och med en miljon kronor per månad i lönekostnader så är tiden knapp. För skuldberget riskerar ju att bara växa och växa. Jag tror att han tycker att 7,8 miljoner kronor är illa nog.
Här bör poängteras att den statliga lönegarantin bara är ett lån. Om bolaget överlever rekonstruktionen måste pengarna betalas tillbaka. Så även om det blir ett ackord där skulderna skrivs ner med 75 procent kommer lönebördan att vara riktigt tung för klubben framöver.
Visst blir den bördan nästan halverad när kontrakten för Marta, Veronica Boquete och Caroline Seger löper ut. Frågan är ju dock om klubben har råd att ens behålla Marta och Vero så länge. Lönegarantin har ju tydligen ett tak på knappt 200 000 kronor. Och risken är väl att det taket redan överskrids i den löneutbetalning som ligger tio dagar framåt i tiden.
Många frågor väcks kring den här soppan.
Och de senaste dagarna har vi presenterats ganska många svar. Inte från klubben, utan från media. Jag tycker att vi har fått se en väldigt balanserad, bred och totalt sett mycket bra mediebevakning av krisen. Det har inte varit något drev, utan alla artiklar har känts relevanta. Här skall nog Tyresö vara lyckligt att man sysslar med damfotboll och inte herrfotboll eller herrishockey – för då hade krisen inte skildrats så här återhållsamt.
Spontant känns det ju numera som att soppan kan bli ihågkommen som damfotbollsvärldens största skandal någonsin. Någon som kan komma på någon skandal som når upp till den här nivån?
Tänk er vilken katastrof det skulle vara för sporten om Tyresö vinner Champions League i maj, bara för att gå i konkurs någon månad senare.
Här har fotbollen ett problem. Det går alltså att fuska sig till den finaste av titlar utan att man kan bli stoppad på vägen. I andra sporter kan man diska segrare i efterhand, men sådana åtgärder går inte att ta till mot ekonomisk dopning inom fotbollen.
Gissa om någon i Uefas ledning önskar att Tyresö skall vinna Champions League? Knappast va. Jag är rätt säker på att många tummar kommer att hållas i smyg för att Neulengbach skall skrälla redan i kvartsfinalen, så att man slipper fokus på dålig ekonomi under resten av turneringen. Lika lite lär Svenska Fotbollförbundet önska att Tyresö skall vinna Svenska cupen eller damallsvenskan i år.
Jag såg att damfotboll.com i sin blogg tycker att Stockholmspressen tävlar om vem som är bäst på att ”kunna vrida runt kniven ytterligare varv i det blödande Tyresö FF AB.” Det är en vansinnigt dålig skrivning. Inte bara för att det inte finns något Tyresö FF AB. Som jag ser det är Tyresös egen klubbledning de enda som har vridit kniven. Den klubbledningen som i januari skrev så här på sin hemsida när man presenterade de ekonomiskt oförsvarbara värvningarna av fyra brasilianska landslagsspelare:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Kreativt tänk…
Uefa och Svenska Fotbollförbundet ser garanterat helst att Tyresö löser sin kris i eftermiddag. För risken är annars att klubben kommer att förstöra hela den här säsongen för europeisk och svensk damfotboll.
Damallsvenskan lär Tyresö nog få svårt att vinna med en trupp där spelare efter spelare troligen kommer att tvingas lämna. Men den 6 (eller 7) augusti är det sannolikt så att klubben spelar final i Svenska cupen. Då kan förbundet tvingas fira en klubb som redan har dömts till tvångsnedflyttning för fusk.
I går började de hårda krönikorna om Tyresös fusk att dyka upp. Simon Bank i Aftonbladet skrev att ”idrottsmoraliskt är det inget annat än kriminellt”. Och Sydsvenskans Max Wiman tyckte att man måste agera mot den ekonomiska dopningen.
Att Tyresö i fjol tog hjälp av 4,5 miljoner kronor som inte fanns borde få konkurrenterna att koka av ilska. Nu har ju dock många andra klubbar liknande problem med ekonomin, fast i mindre skala. Det har gjort att opinionen hittills varit ganska lugn.
I går tog dock Vittsjös tränare Thomas Mårtensson bladet från munnen. I den här artikeln fördömer han Tyresös ledning, och han säger att han skall uppmana dem att söka till Lyxfällan…
Mårtensson har anledning att vara upprörd. För lagen i damallsvenskan riskerar att bli stora förlorare i den här soppan. Den tvångsnedflyttning som verkar oundviklig lär inte verkställas förrän inför nästa års seriespel. Förbundet kommer ju inte vilja göra om i serierna så här nära avspark.
Det gör just nu lagen i elitettan till soppans vinnare. Reglerna säger nämligen att det tvångsnedflyttade lagets plats – förutsatt att det har slutat topp tio – skall fyllas av det tredjeplacerade laget från elitettan.
Är tvångsnedflyttningen klubbad innan seriestart hoppas jag dock att förbundet och EFD här kan få till en tillfällig ändring, så att bara ett lag (utöver Tyresö då) flyttas ner från damallsvenskan i år.
* Fotbollsmässigt vann AIK med 5–0 mot Kvarnsveden i cupen i går. I en träningsmatch vann Umeå med samma siffror mot Sunnanå. Där var Emma Berglund målskytt.
* F17-VM drog i gång i natt. Resultat och tv-klipp därifrån går att se på den här länken.
Helgens träningsmatcher är mer ointressanta än vanligt, eftersom alla lag är brandskattade på sina A-landslagsspelare på grund av cuperna i Algarve och Cypern. Dessutom är ju F19-landslaget i La Manga, vilket gör att flera klubbar bara har tillgång till tunna trupper för tillfället.
Emma Berglund
Men en riktigt kul nyhet har noterats i dag, och det är att Emma Berglund gjorde comeback för Umeå IK i dag. Knappt elva månader efter sin korsbandsskada gjorde landslagsbacken ett inhopp i UIK:s 3–0-seger mot Umeå Södra.
Några andra resultat från i dag är Hammarby–Eskilstuna 1–1 och Kif Örebro–Qbik 1–0.
Men som sagt, det är landslagen som står i fokus den här helgen. Och när man tittar genom höjdpunkterna från Sveriges 1–0-seger mot USA blir det rätt uppenbart att amerikanskorna hade ett vansinnigt stort övertag i öppna målchanser efter paus.
Riktigt så stort upplevde jag inte det när jag såg matchen. Men sannolikt var det faktumen att vi var i ledning, och att amerikanskorna var stressade, som gjorde att man ändå upplevde det som att vi hade hyfsad kontroll.
Så här ser det ut när Svenska Fotbollförbundet har valt sina höjdpunkter:
Och här är det US Soccer som har valt sina höjdpunkter:
Den största skillnaden mellan klippen är hur de har filmats. Det är tydligt att den svenska kameran inte i första hand är på plats för att serva en vanlig tv-publik, utan för att lagledningen skall kunna kolla hur olika spelare rör sig i olika situationer.
Innan jag lämnar Sverige–USA för nu så är här en intervju med Pia Sundhage. Den är intressant för att hon tycker att Sverige ”måste vara smartare i ett VM”, men kanske framför allt för uttalandet om Hedvig Lindahl:
”Hon skapar sådant lugn. Det kan också bli en världsmålvakt.”
Lindahl var verkligen jättebra mot USA, och får väl anses vara en världsmålvakt. Men jag kan ändå inte säga att jag får känslan av att hon skapar ett lugn i backlinjen. Jag är i alla fall inte lugn framför tv:n när alla gånger när hon är ute på vådliga utflykter i och kring straffområdet.
* Sverige mötte för övrigt USA även i dag. Det var F19-landslaget som i La Manga gick upp till en 3–0-ledning efter två mål av Stina Blackstenius och ett från Lina Hurtig. Men tre amerikanska mål de sista 25 minuterna gjorde att det inte blev en ny svensk seger. Men 3–3 är ändå ett bra resultat.
En spelare som håller F19-åldern är Marija Banusic. Hon var ju dock med U23 i La Manga tidigare veckan. Jag noterade dock att hon fick noll spelminuter i de tre landskamperna. Någon som vet om hon var skadad, eller bara petad? Om det var det senare undrar jag lite hur förbundsfolket tänkte. För det hade väl i så fall varit bättre för alla parter om hon spelats in i F19-laget inför deras EM-kval?
* Sverige har tappat ännu en spelare till ett annat land. AIK:s 19-åring Eldina Ahmic har nämligen valt att spela för Bosniens landslag. Hon blev målskytt i sin debut i veckan. Då vann Bosnien med 2–1 mot Slovenien. I Bosniens landslag fanns redan tidigare en svenska, nämligen Iris Kadric från Herrljunga.
Det har blivit modernt för svenska talanger att välja andra länder. Nyligen tappade vi ju Sunnanås målvakt Susanne Nilsson till Serbien.
* Slutligen en genomgång av gårdagens resultat från Algarve och Cypern. Jag har försökt att hitta så många bilder som möjligt. Här är de, med Algarve först:
* Japan–Danmark 1–0
Japan ställde upp med ett B-lag mot Danmark. Bara tre spelare var kvar i den japanska startelvan från USA-matchen. Jag såg Eurosports eftersändning i går kväll, och det här var verkligen ingen rolig match. Japan vann dock rättvist efter mål av Mana Iwabuchi, som kallas Manadona av vissa. Jag gissar att Japan kommer med bästa elvan till matchen mot Sverige på måndag. Och med tanke på hur många spelare som Norio Sasaki kunde vila i går så måste Nadeshiko räknas som favoriter till att ta finalplatsen. Mer om matchen finns att läsa här.
Apropå Sasaki och coachning chockade han i matchen mot USA genom att byta vänsterback i 38:e minuten. Undra hur utbytta Saori Ariyoshi (som ersattes av Megumi Kamionobe) tog den smällen?
* Tyskland–Kina 1–0
Anja Mittag avgjorde på slutet, framspelad av Sara Däbritz. Tyskorna vann helt rättvist, även om Kina stod emot bra, och det dröjde länge innan segermålet föll. Känslan är att Kina efter flera års svacka återigen håller på att bygga ett lag som kan skaka om lagen i världstoppen.
* Island–Norge 2–1
Harpa Thorsteinsdottir blev segerskytt i slutminuterna i Rosengårdmålvakten Thora Helgadottir:s landskamp nummer 100. Helgadottir har ju varit skadad under försäsongen, men kunde alltså spela mot Norge.
Här är en intervju på isländska med henne, gjord efter matchen:
* Portugal–Ryssland 1–3
* Nordkorea–Österrike 2–0
Cypern cup:
* Frankrike–Australien 3–2
* Skottland–Holland 4–3
Jag skrev förra helgen om att Potsdamspelaren Lisa Evans är i toppform. Det visade hon mot holländskorna genom att göra ett tvättäkta hattrick i den första halvleken. Holland närmade sig, men Jennifer Beattie satte segermålet i den andra halvleken. Kul för Beattie som ju var sista spelare på Frankrikes kvittering i onsdags.
* England–Finland 3–0
* Kanada–Italien 3–1
* Irland–Sydkorea 1–1
Chelseaförvärvet Ji So-Yun har gjort båda Sydkoreas mål på Cypern. Här är ett klipp med det från Irlandsmatchen:
Och här är även ett klipp från onsdagens match mellan Sydkorea och Schweiz (1–1), där So-Yun drog in en snygg volley till 1–1.
I dag presenterade Lilie Persson truppen som skall till Frankrike om ett par veckor. Bland de 21 spelarna fanns fem som inte gjorde någon A-landskamp i fjol: Carola Söberg, Stephanie Öhrström, Magdalena Ericsson, Emma Lundh och Lina Hurtig.
De fyra sistnämnda är debutanter, medan Söberg spelade en landskamp 2007.
Just målvaktssidan är intressant. Hedvig Lindahl lär ju vara tillbaka som förstemålvakt nu efter att Kristin Hammarström slutat och Sofia Lundgren är skadad. Lindahl lär få förtroendet i Frankrike. Förhoppningsvis kan även Öhrström få några minuter. Hon är lite kort i rocken, men känns välskolad och intressant.
Tittar vi på utespelarna så saknas bara Emma Berglund, Lina Nilsson, Jenny Hjohlman, Marie Hammarström, Jessica Samuelsson och Sofia Jakobsson bland de som gjorde fem landskamper eller fler i fjol. De tre förstnämnda till följd av skador, Hammarström har slutat och Samuelsson är i Australien. Däremot är Jakobsson petad. Jag har svårt att protestera mot det beslutet. Jakobsson har inte fått det lyft som man hoppats på i landslaget, och jag kan inte bedöma hur hon skött sig i Cloppenburg.
En som ännu inte fått chansen efter sin korsbandsskada är Linda Sembrant. Flera av de som såg Tyresö löpande under hösten tycker att hon borde vara redo igen. Personligen tyckte jag inte att Sembrants tempo var tillräckligt i höstas, men jag såg å andra sidan bara ett par matcher.
Av debutanterna är Ericsson och Hurtig de jag tycker är mest intressanta, eftersom de är spelartyper vi behöver för att bredda landslagstruppen. Emma Lundh är mer en spelartyp som vi redan har en hel hög av. Stämmer det att Elin Rubensson är uppsatt som ytterback är det kanske den allra mest intressanta uttagningen. Med både Samuelsson och Nilsson utanför truppen är ju högerbacksplatsen ledig.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Vi är framme vid årets allra sista dag. Därmed har det blivit hög tid att äntligen publicera det här inlägget, som påbörjades redan dagarna efter damallsvenskans avslutning.
Nu kan jag inte vänta längre. För man vill ju inte ta med sig 2013 års damallsvenska in i 2014. Så här är inlägget.
Från början var det tänkt som en genomgång av säsongen, lag för lag. Men ju längre tiden har gått, har det mer blivit framåtsyftande. Ett tag var det en silly seasongenomgång. Men på den fronten har ju Spelare12 och damfotboll.com varit så föredömliga att jag valt att inte redovisa alla klara övergångar här.
Inför avspark i damallsvenskan 2013 skrev jag i mitt tips att serien kommer att bli väldigt förutsägbar, och lättippad. Och i stora drag var det ju precis så det blev. För även om jag bara tippade två lag på helt rätt placering, så var jag max en plats ifrån korrekt tips på 75 procent av lagen, alltså nio av tolv. Det tionde, Linköping, missade jag med två placeringar.
Årets två svårplacerade lag var Kif Örebro och Kristianstads DFF. Det förstnämnda stod var den positiva överraskningen, medan KDFF var den negativa.
Här är hela genomgången, som dock mer ser framåt än tittar tillbaka. Lagen är placerade efter årets placering:
1) FC Rosengård (LdB FC Malmö) Mitt tips: 2
Jag trodde inför seriestart att ett bristande försvarsspel skulle kosta Malmö guldet. Fast de svagheter som fanns under 2012 och under försäsongens Champions Leaguespel jobbade laget sakta men säkert bort. Till slut imponerade Malmö med att rada upp hållna nollor.
Dessutom visade Ramona Bachmann under hösten att hon håller allra högsta världsklass, och borde ha funnits med bland toppkandidaterna till Ballon d’Or.
Känslan är att man gjort ett bra jobb med sin spelartrupp under hösten. Visst spelade Manon Melis en riktigt viktig roll genom att göra flera viktiga mål. Men att hon lämnar bör inte behöva vara så tungt. Kirsten vad de Ven är ju ett bra nytillskott, och den något minskade konkurrensen på kanterna öppnar dörren för exempelvis Elin Rubensson. Är hon redo att ta nästa steg?
Anita Asante
I mittförsvaret skall Anita Asante ersätta Malin Levenstad. Sett till spelskicklighet kommer den engelska landslagsspelare att fylla luckan. Det frågetecken man kan sätta här är huruvida Levenstads ledaregenskaper kommer att saknas eller inte.
I övrigt får Katrine Veje lämna, liksom Yoreli Rincon. De ersätts inte utifrån, utan klubben låter de många egna produkterna komma lite närmare startelvan.
Mot Wolfsburg i Champions League noterades att Malmö inte helt hade lyckats jobba bort de defensiva bristerna. Tränare Jonas Eidevall får slipa vidare under vintern.
Noterbart är också att LdB FC Malmö har gjort sin sista match. Från och med nu heter man ju FC Rosengård. Klubbens resa är värd att fundera över. Minns att man ursprungligen är Malmö FF:s damsektion. Därifrån slog man sig fri, för att prova de egna vingarna. När man inte klarade ekonomin där fick man återigen gå upp i en förening som även har herrfotboll på agendan.
2) Tyresö FF Mitt tips: 1
Under våren såg mitt guldtips klockrent ut. Marta dominerade stort i serien, och mästarlaget gick fram som en slåttermaskin. Men med Martas ryggskada kom det in rejält med grus i maskineriet.
Guldet försvann i princip i de båda seriefinalerna, där målvaktsspelet fällde Tyresö. Carola Söberg bjöd Malmö på billiga mål i båda matcherna, mål som blev väldigt dyra för TFF.
Till slut blev 2013 ett misslyckat år, helt utan titel. Till slut var avståndet klart kortare till trean Linköping än till Malmö. Segern över PSG i Champions League räddade dock äran, och känslan är att 2014 kan bli riktigt kul. I varje fall fram till sommarens transferfönster.
En av de saker som fällde Tyresö i år var bristen på kontinuitet i truppen. Spelare kom och gick, och Tony Gustavsson fick gång på gång bygga om sitt lag.
Känslan är att 2014 inte heller kommer att innebära lugn och kontinuitet. För flera spelare, bland annat Marta, Caroline Seger och Veronica Boquete, har bara kontrakt fram till sommaren.
Och hur långt kommer man att skriva med amerikanskorna? Viktiga skyttedrottningen Christen Press har ju exempelvis sagt sig vilja spela i NWSL under kommande år.
Madelaine Edlund
Hittills under silly season har man värvat en ny målvakt i starka finska landslagsspelaren Tinja-Riikka Korpela. Dessutom kommer Madeleine Edlund tillbaka efter ett års uppehåll för barnafödande.
På minuskontot finns Kirsten vad de Ven, Sara Thunebro, Jennifer Egelryd och Ashlyn Harris. Dessutom lär de flesta av alla klubbens utlånade spelare försvinna. För inte kommer väl exempelvis Annica Svensson tillbaka?
3) Linköpings FC Mitt tips: 5
Unga LFC visade sig vara klart starkare än väntat. Trots att laget tappade Nilla Fischer i somras gjorde man en urstark höst. Och efter avslutad säsong har tränare Martin Sjögren fortsatt med sitt jobb att samla 2012 års F19-Europamästarinnor i Östergötland.
Fridolina Rolfö
Jitex duktiga vänsterytter Fridolina Rolfö är senaste tillskottet från det laget. Man har dessutom gjort en av damallsvenskans allra mest spännande värvningar i Kristine Minde.
Minde? Vem är det kanske några av er undrar. Det är Norges ytterst talangfulla kantspelare Kristine Wigdahl Hegland som gift sig till ett nytt efternamn.
Känslan är att Linköpings offensiv kan bli riktigt jobbig att möta nästa år. Med spelgeniet Pernille Harder bakom sprinters som Minde, Linda Sällström och Stina Blackstenius lär det bli riktigt farligt att ge LFC ytor att anfalla på.
När det gäller målvaktsfrågan har man ersatt Sofia Lundgren och Brianna Davey med Katie Fraine. Det känns också stabilt. LFC har byggt sitt lag på ett klokt sätt, och känns som 2014 års givna outsiders.
4) Göteborg FC Mitt tips: 3
Även om Göteborg bara kom en placering sämre än mitt tips var laget en av seriens tre största besvikelser. Vid EM-uppehållet hade man fortfarande kontakt med topplagen. Men efter att Jodie Taylor stack var laget närmast pinsamt uddlöst.
Tränare Torbjörn Nilsson tog ansvaret för höstens ras och avgick. Med honom försvann också stora delar av årets lag. På minuskontot finns utöver Taylor även Anita Asante, tvillingarna Kristin och Marie Hammarström, Yael Averbuch, Camille Levin, Olivia Schough och Jessica Landström. Dessutom finns det fortfarande ett stort frågetecken för om Johanna Almgren kommer att kunna spela något mer.
Kathlene Fernström
Nye tränaren Stefan Rehn kommer alltså att få bygga ett helt nytt lag. Hittills har man värvat holländskorna Manon Melis och Loes Geurts samt Jitextrion Kathlene Fernström, Annica Sjölund och Julia Wahlberg.
Med tanke på hur tunn årets trupp var kommer det att behövas ytterligare minst tre–fyra etablerade spelare i truppen.
Intressant dock att klubben äntligen skall skaffa ett F19-lag. GFC har varit damallsvenskans svarta får när det gäller talangutveckling. Nu verkar det vara en skärpning på gång.
Men förändringarna i laget är så stora att det känns som att laget kan få svårt att hamna på medaljplats även 2014. Men den som lever…
5) Umeå IK Mitt tips: 6
Umeås framtvingade satsning på svenskt och hemvävt gav god utdelning under året. Under sitt sista år som tränare för laget lyckades Joakim Blomqvist slipa bort delar av den naivitet som kännetecknat laget tidigare.
UIK var stabilare än väntat. Och att Emma Berglund drog av korsbandet på ett tidigt stadium kostade antagligen en medalj.
Nu är Berglund tillbaka. Däremot slutar Katrin Jonsdottir, och Ogonna Chukwudi lämnar. Dessutom är Jenny Hjohlman knäskadad. Hon skall kunna vara tillbaka till seriestart, men spelare som får sin försäsong söndertrasad av skador riskerar att drabbas av en mellansäsong.
Lina Hurtig
Däremot hoppas man att Lina Hurtig är redo att ta sista steget in i A-landslaget. Med sina tio mål blev hon bästa svenska målskytt i damallsvenskan redan 2013. Nästa år borde hon kunna ta ytterligare ett steg.
Den mest intressanta nyheten i UIK hittills i vinter är de nye tränaren Jonas Wikström. För mig är han ett stort frågetecken. Men kan han tajta till lagets defensiv ytterligare kan både han och laget bli ett stort utropstecken under 2014.
6) Kif Örebro Mitt tips: 10
Det är bara att bocka och buga för årets skrällgäng. Jag borde ha insett lagets styrka redan på försäsongen när jag såg dem spela 3–3 mot Tyresö. Men känslan av att truppen var för tunn gjorde att jag tippade närkingarna just ovanför nedflyttningsstrecket.
Sarah Michael
I stället var laget med i kampen om medaljerna ändå in på mållinjen. Framtidsrecepten hette organisation, disciplin – och Sarah Michael. Och om bara nigerianskan konserverar formen, och laget inte drabbas av ett riktigt stort skadeelände bör de kunna fortsätta slåss på tabellens övre halva nästa år.
För hittills ser det ut som att man får behålla hela truppen utöver Helén Eke. Dessutom ansluter Chukwudi från Umeå samt att talangerna Linda Hallin och Michelle de Jongh bör vara tillbaka från korsbandsskador.
7) Piteå IF Mitt tips: 7
Se där – ett lag jag tippade på helt rätt placering. Likt Örebro är Piteå ett riktigt välorganiserat lag. Man var rätt länge indraget i bottenstriden, men när Josefin Johansson började ösa in mål på hösten så kom lyftet för laget.
Till nästa år står man inför ett målvaktsbyte. Den duktiga australiska landslagsmålvakten Lydia Williams lämnar, eftersom klubben har inte råd att behålla henne. Hon ersätts av Hilda Carlén, som får sannolikt slåss med Maria Rönnbäck om målvaktsplatsen.
Maria Rönnbäck
Lämnar gör även flera andra spelare, bland annat Hallbera Gisladottir (Torres Calcio) och Anna Westerlund (LSK Kvinner). Men Piteå får behålla nyckelspelarna Johansson, Faith Ikidi och June Pedersen. Känslan är att norrbottningarna till slut kommer att få ihop ett lag som är jämbördigt med årets.
8) Vittsjö IK Mitt tips: 8
Precis som med Piteå var jag helt rätt ute när jag tippade Vittsjös slutplacering. Laget var lite trögstartat i våras, men när Jane Ross började göra mål lyfte också skånskorna upp på säker mark i tabellen.
Jane Ross
Under hösten har man bytt målvakt. Loes Geurts har lämnat, och ersatts av Jitex finska landslagsmålvakt Minna Meriluoto. Som jag ser det har man bytt upp sig. Dessutom har man ökat sitt antal skotska spelare genom att hämta Hayley Lauder från Mallbacken.
Ifeoma Dieke har fått 1,5 år förstörda av knäproblem. Om hon kan få vara hel och frisk är hon dessutom som ett nyförvärv.
Även om det ännu finns ganska många frågetecken kvar kring truppen, bland annat kring vad som händer med höstlånet Annica Svensson, så känns det som att Nordskånes bästa lag 2013 kommer att få ihop en slagkraftig trupp även till 2014.
9) Kristianstads DFF Mitt tips: 4
Här var jag verkligen helt fel ute. Med Josefine Öqvist som affischnamn skulle Kristianstad utmana om de ädlaste medaljerna. Öqvist hann med fyra mål innan hon stack till Frankrike.
Och ett tag var topptippade KDFF rejält indraget i nedflyttningsstriden. Mycket på grund av att man släppte in alldeles för många mål. Till nästa år har man mycket att bevisa, inte minst i defensiven. Och med en världsback som Sif Atladottir i truppen borde det vara möjligt att minska läckaget rätt rejält.
Sif Atladottir
Offensivt stod man sig bra, och blev fyra i tabellen över antalet gjorda mål. Ett rejält avbräck här är dock att lagets skyttedrottning Margret Lara Vidarsdottir (13 mål) missar hela den kommande säsongen på grund av barnafödande.
Det innebär ett ökat tryck på talangen Marija Banusic. Hon visade periodvis högsta klass, men fick hösten sönderhackad av skador. Till slut blev det fyra mål på 18 matcher – det skall dock konstateras att hon bara spelade sex hela matcher. Om Kristianstad åter skall lyfta upp på tabellens övre halva måste nog Banusic spela en nyckelroll i offensiven nästa år.
10) Jitex BK Mitt tips: 9
Trots massor av skador klarade man kontraktet. Med någorlunda ordinarie uppställning var 2013 års Jitex välorganiserat och vasst på fasta situationer. Det var ingen tvekan utan att Stefan Rehns lag höll damallsvensk klass.
Men ekonomin har varit svag, och organisationen kring laget minst sagt svajig. Det har märkts efter säsongen, då i princip hela årets lag har stuckit. Det ser inte ut som att någon av de spelare som gjorde tio matcher eller fler kommer att finnas kvar under 2014.
Även tränare Rehn har lämnat. Tidigare klubbchefen Anders Holmvén tar nu klivet ut på planen. Känslan är att han står inför ett närmast omöjligt uppdrag. Med ett helt nytt, och dessutom ungt och oprövat, lag skall han försöka hålla Jitex kvar i damallsvenskan.
Jennifer Falk
Visst är Emily Zurrer ett riktigt bra nyförvärv. Och Jennifer Falk är en intressant målvakt. Men klarar Jitex av att hänga kvar trots förluster av Minna Meriluoto, Annica Sjölund, Kathlene Fernström, Sofia Karlsson, Fridolina Rolfö, Mimmi Löfwenius, Frida Höglund, Elin Sandgren, Julia Wahlberg med fler – då har man gjort en riktig bragd.
11) Mallbackens IF Mitt tips: 12
Mallbacken visade att en stabil defensiv kan bära långt. Väldigt få trodde på värmländskorna inför avspark. Men hade det inte varit för ett högst olyckligt domslut borta mot Jitex, så kunde man faktiskt ha hängt kvar.
Laget var välorganiserat, och svårspelat. Men avsaknaden av en riktig måltjuv blev till slut lagets fall. Ingen Mallbackenspelare gjorde fler än tre mål, och det håller förstås inte.
Efter säsongen har man tappat sina utländska förstärkningar till damallsvenska klubbar. Viktiga målvakten Katie Fraine går till Linköping, mittbacken Maija Saari till AIK och yttermittfältaren Hayley Lauder till Vittsjö.
Mimmi Larsson
Men man har lyckats hålla kvar huvuddelen av sina svenska spelare, bland annat lovande forwarden Mimmi Larsson. Och hittar man bara en ny, stabil målvakt bör Mallbacken bli ett topplag i elitettan nästa år.
12) Sunnanå SK Mitt tips: 11
Om Göteborg och Kristianstad var besvikelser var Sunnanå rena fiaskot. Försvaret läckte som ett såll, och man gick igenom serien helt utan trepoängare.
De enda tabeller man toppade var den över flest insläppta mål – och den över 2000-talets sämsta damallsvenska lag alla kategorier.
Visst ställde skador till det för Skellefteklubben. Men lagets offensiva, och rejält naiva, grundspel var största misstaget. Det krävs otroligt mycket av en nykomlings anfallsspel om det skall kunna bära laget i damallsvenskan.
Carina Holmberg
Men anfallsspelet höll inte heller, och Sunnanå var aldrig nära att hänga kvar. Nu får de kliva ner i elitettan. Man behåller nyckelspelare som målvakten Susanne Nilsson och utespelarna Carina Holmberg och Perpetua Nkwocha samt får tillbaka Nina Jacobsson från korsbandsskada.
Det gör att chansen finns att man blir ett topplag i näst högsta serien. Men om man har planer på att bli en damallsvensk klubb igen bör årets huvuduppgift vara att organisera upp defensiven,
Eskilstuna United Jag tippade ju aldrig elitettan, men att Eskilstuna skulle spela i damallsvenskan 2014 hade jag inte kunnat ana.
Jag har inte sett laget, och vet inte så mycket om det. Men att man bara åkte på två förluster och att man inte släppte in fler än 21 mål är lovande. För det vittnar ju om en god grundstabilitet – något som är otroligt viktigt i högsta serien.
Efter uppflyttningen stod det klart att klubben hittat en huvudsponsor som går in med 7,5 miljoner kronor över en treårsperiod. Det ger möjlighet att bygga ett riktigt starkt lag.
Sara Thunebro
Prestigevärvningen av regionens stora dotter, Sara Thunebro, visar att United inte tänker bli strykflickor i allsvenskan. I övrigt har man säkrat upp Kim Ekebom Arodin, Elena Sadiku, Siriusduon Emelie Almesjö och Alyssha Chapman samt intressanta forwarden Gaelle Enganamouit.
Känslan är att Eskilstuna kommer att få ihop ett slagkraftigt lag. Frågan är hur stark deras offensiv blir. Men minns jag rätt hade Göteborg problem med att stoppa Enganamouit i fjolårets Champions League. Och det känns ju lovande. Det blir även intressant att se hur årets 14-målsskytt Felicia Karlsson klarar sig i damallsvenskan.
AIK Det blev bara ett år i näst högsta serien för AIK. Man återvänder till damallsvenskan med ett ungt och lovande lag. Dessutom har man spetsat med två hyperstabila mittbackar i Malin Levenstad och Maija Saari.
Känslan är att AIK kommer att stå på en stabil, defensiv grund inför comebacken. Frågetecknen sätts för offensiven. Det krävs oftast att man har en riktig måltjuv för att hävda sig i damallsvenskan.
I år hade alla de nio bäst placerade lagen minst varsin spelare som gjorde nio mål eller fler. Tian Jitex bästa målskytt noterades för sex fullträffar, medan båda 2013 års nykomlingslag inte hade någon målskytt som gjorde fler än tre mål.
Emma Lundh
Men kanske kan någon ur kvartetten Daniella Chamoun, Emma Lundh, Jessy Sharro eller Sarah Storck ta för sig i skytteligan.
I morgon klockan 14.00 håller förbundskapten Pia Sundhage presskonferens för att presentera truppen till de båda VM-kvalkamperna borta mot Bosnien-Hercegovina och hemma mot Färöarna.
Det handlar om två väldigt lätta matcher. Matcher som Sverige kommer att vinna, och där vi totalt bör göra minst tio mål.
Det blir intressant att se hur Sundhage formerar sin trupp inför matcherna. Till Polenmötet senast gjorde hon bara ett par små förändringar jämfört med EM. Det tyckte jag var helt rätt tänkt. Men nu är motståndet så väldigt mycket sämre att det går att testa mer.
Sundhage har ju pratat om att hon vill bygga ett bolltryggt landslag till VM 2015. Försvarsspelet skall fortsatt bygga på duellspel, medan anfallsspelet skall innehålla fler långa anfall. Spelsystemet skall kunna varieras mellan ett traditionellt 4-4-2 och ett 4-1-3-2.
Jag har hela tiden ställt mig frågande till landslagets försvarsspel under Sundhage. Och jag måste säga att jag är högst tveksam till om duellspel är rätt väg att gå när man förbereder sig för ett mästerskap på konstgräs. Det är ju ofta så att det blir färre dueller på konstgräs.
Det finns säkert anledning att återkomma till defensiven. Det här långa inlägget skall dock fortsättningsvis handla om vilka spelare som passar bäst i det bolltrygga landslaget.
Just de glasögonen hade jag på mig när jag såg om Polenmatchen.
Som ni säkert minns var resultatet (2–0) helt ok – det viktigaste i tävlingsmatcher är ju att vinna. Spelet var däremot inte alls bra. Den första halvleken var rent usel på många fötter, medan den andra totalt sett var okej.
Slutsatsen var att Sundhage nog får hålla i ganska många fler lektioner om hur man bäst får hål på ett igelkottsförsvar.
En väg är ju att mata in inlägg mot nickstarka forwards. Eftersom vi inte har några sådana får vi välja andra vägar. Och då är passnings- och bollskicklighet två väldigt viktiga faktorer. På den fronten finns det brister i vår backlinje.
Jessica Samuelsson
Mot Polen fick Jessica Samuelsson mycket beröm för sin insats som högerback. Det var välförtjänt beröm. Fast man bör ha i åtanke att hon oftast var helt oattackerad, och hade hur mycket tid som helst på sig med bollen. Och sett till det så gjorde hon inte mycket mer än vad man kan kräva av en ytterback i ett av världens tio bästa landslag.
När jag såg om matchen studerade jag Samuelsson extra noga. Fysiken har hon, och hon är på rätt väg när det gäller sitt passningsspel. Men det är ändå väldigt mycket jobb kvar innan hon är en internationell toppspelare på ytterbacksposition.
Sara Thunebro är ett pålitligt kort på vänsterbacken. Men trots att hon har väldigt bra tillslag med båda fötterna har jag varit lite besviken på hennes passningsspel i år. Jag tycker att hon borde kunna ha betydligt bättre precision i sina uppspel.
Sundhage har ju lanserat Antonia Göransson som ny vänsterback. Jag tycker att det är en intressant tanke. Jag gissar att Sundhage har tanken att ställa upp vårt landslag som hon ofta ställde upp USA:s. Alltså en kant med en mer defensiv back bakom en hyperoffensiv yttermittfältare. Och en kant med en mer bollvårdande yttermittfältare framför en hyperoffensiv back.
Göransson skulle kunna bli den ytterbacken. Hon har en bra vänsterfot, och är svårstoppad när hon kommer med fart. Frågan är om spelintelligensen räcker till.
Skulle inte försöket med Göransson lyckas så tjatar jag om Elin Rubensson. Jag tror inte att hon kommer att bli en forward av landslagsklass. Men jag tror att hon kan bli en fantastisk back – eller yttermittfältare. Hon är smart, snabb och bolltrygg.
När det gäller mittbackarna är förstås Nilla Fischer en av de bolltrygga och passningsskickliga spelarna att bygga det här laget kring. Men jag har svårt att släppa tanken på att ha henne på mittfältet. Hon är ju den spelare man helst vill ha i straffområdet när inläggen slås in.
Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.
Vi får nog dock räkna med att Fischer blir kvar i mittförsvaret. Och att den stora frågan är vem som skall placeras bredvid henne. Frågan är om inte Charlotte Rohlin:s dagar i landslaget är räknade. Hon är väldigt långt ifrån den nivå hon höll under VM 2011. Känslan är att hon under sin långa skadefrånvaro både har tappat i snabbhet och i passningsskicklighet. Kanske kan hon jobba sig tillbaka. Kanske inte.
Jag tippar dock att Emma Berglund tar platsen bredvid Fischer när hon kommer tillbaka efter sitt långa skadeuppehåll. Berglund är både snabb och bolltrygg, och dessutom åtta år yngre än Rohlin.
På mittfältet tycker jag att Caroline Seger bör vara självklar i rollen som den defensiva innermittfältaren i 4-1-3-2-systemet. Seger är vår mest bolltrygga spelare, och hon är även passningsskicklig. Hon borde således vara som gjord för rollen. Jag kan kanske tycka att hon spelar med för små marginaler ibland för den här rollen. Men det bör gå att slipa bort.
Caroline Seger
Jag vill minnas att Lilie Persson sa i samband med Polenmatchen att hon inte ville att Seger skulle bli en ny Tobias Linderoth. Jag undrade spontant: varför inte?
Linderoth var ryggraden i ett väldigt starkt svenskt herrlandslag. Det är en spelartyp som Erik Hamrén riktigt skriker efter.
Och som sagt, Seger borde kunna bli en bra Linderoth. Det är just i den defensiva rollen hon bör spela. Jag anser nämligen att hon är en för dålig poängspelare för den mer offensiva rollen. Seger tänker nämligen nästan aldrig två moment framåt, och har inte blick nog att öppna ett motståndarförsvar.
I den offensiva rollen är Marie Hammarström just nu det bästa alternativet. Hon ser ganska ofta lite trög och sävlig ut i spelstilen. Men hon är en poängspelare. Hon slår betydligt fler genomskärare än Seger. Och Hammarström är ofta väldigt bra när hon får läget. Mot Polen var hennes avslut på uppstuds i första halvlek verkligen högklassigt. Synd bara att en polsk försvarare stod precis i bollbanan, och lyckades nicka undan projektilen.
Therese Sjögran
På kanterna söker alltså Sundhage troligen en bollhållare och en snabb djupledslöpare. Bollhållaren lär vara Therese Sjögran ett tag till. Jag var frågande till att hon kom med i EM-truppen. Men det var bara att applådera uttagningen. För med facit på hand borde Sjögran ha fått än mer speltid än hon fick. Och från EM och framåt har hon varit lysande på sin kant. Visst är hon ålderstigen. Men jag tror absolut att Sjögran kan hålla i två år till. Och jag tycker att det är självklart att hon skall spela så länge ingen petar henne.
För tillfället finns det inte så många klockrena alternativ i den här rollen. På sikt är nämnda Elin Rubensson kanske ett. Ett annat intressant alternativ är Louise Fors. Med henne hade vi fått in ytterligare ett riktigt vasst vapen vid fasta situationer. Kanske kan även Johanna Almgren komma tillbaka igen efter sin knäskada. Fast vågar man ens hoppas på det?
På den andra kanten skall vi alltså ha en riktigt snabb spelare. Här är det klar fördel Josefine Öqvist. Hon gjorde ett utmärkt EM – och blev ju något överraskande till och med uttagen i Allstarlaget.
Alternativen här är för tillfället Sofia Jakobsson, Emmelie Konradsson, Olivia Schough och kanske även Antonia Göransson. Schough har varit en positiv överraskning sedan hon fick Sundhages förtroende. Jag tycker att Falkenbergstjejen snart borde få en rejäl chans i startelvan.
Däremot är jag frågande till Jakobsson och Konradsson. När det gäller Umeåspelaren är jag tveksam till hennes arbetskapacitet. När det gäller Jakobsson är det speluppfattning och bollbehandling som väcker frågor.
För två år sedan var jag övertygad om att det bara var en tidsfråga innan Jakobsson skulle vara en given landslagsforward. Sedan dess har jag bara blivit mer och mer frågande. Och insatsen mot Polen var rent usel. Jakobsson har snabbheten. Men hon slog knappt en passning till rätt adress. Och mot en snabb back blev hon ett lätt offer. För Jakobsson slår oftast bara bollen rakt fram och försöker springa ifrån sin motståndare.
Jag vet att Jakobsson har haft 1,5 struliga år bakom sig. Om hon bygger upp självförtroendet igen, och jobbar stenhårt med sitt passningsspel, så kanske hon kan komma tillbaka till hög landslagsklass igen. I nuläget tycker jag däremot att vi har yngre, mer intressanta spelare som borde gå före.
Kosovare Asllani och Lotta Schelin
Jakobsson och Schough är ju även tänkbara som forwards. Där är ju dock Kosovare Asllani och Lotta Schelin just nu Sundhages givna förstaval. Överhuvud taget har Sundhages anfallsspel i stort byggt på snabbhet. Något som är oerhört vasst när man leder, och får utrymme till kontringar. Men snabbhet är sällan effektivt mot samlade försvar.
Mitt inlägg med statistik över att våra forwards sällan avgör tävlingslandskamper väckte som väntat känslor hos er läsare. Siffrorna hör ihop med avsaknaden av en powerforward. För med nickstarka spelare i straffområdet är det betydligt lättare att slå hål på samlade försvar.
Exempelvis var det inte våra forwards som bröt dödläget någon gång under EM. I stället fick vi hål på motståndarna genom två fasta situationer, ett distansskott och ett självmål.
På forwardssidan har alltså förbundskapten Sundhage en del att fundera över. Det räcker ju inte med snabbhet för att slå hål på välorganiserade motståndare. Det krävs smarta löpningar för laget, löpningar som flyttar motståndarnas backar både i sid- och djupled. Mot Polen noterade jag att våra forwards – Schelin och Öqvist – jobbade väldigt dåligt mot det låga, polska försvaret.
De sprang för lite i sidled, och blev ofta stillastående, vilket gjorde att de var lättmarkerade. Följden blev att våra forwards ofta var steget efter sina backar.
Jag minns att den gamle skyttekungen Gary Lineker en gång i tiden fick frågan om hemligheten bakom varför han så ofta gjorde enkla mål i straffområdet.
”När jag ser att ett inlägg är på gång ser jag till att sätta hög fart in på en tom yta. Om bollen kommer dit säger ni experter att jag bara gör enkla mål. Om bollen inte kommer säger ni att jag alltid är på fel ställe…”
Att vara på rätt ställe handlar alltså både om känsla och om tur. Man måste chansa lite. Ligger man däremot ett steg bakom sin back gör man inga mål. Det gjorde exempelvis Lotta Schelin väldigt många gånger mot Polen. Hon såg ofta lite vilsen och tvekande ut. Med mer bestämdhet i straffområdet, och fler v-löpningar hade vår skyttedrottning gjort ännu fler mål.
I ämnet noterade jag hur norska stjärnskottet Ada Hegerberg gjorde som Lineker under EM. Hegerberg såg till att vara först in på en yta. Hon gjorde inga mål på det i EM, men räkna med att norskan kommer att göra många ”enkla” mål framöver…
Lotta Schelin gör ofta bra löpningar mot första stolpen i anfallens förstaskede, vilka har lett till mängder av mål. Men kommer inte bollen i skede ett känns hon vilsen. Mot Polen överglänstes Schelin av Öqvist, som faktiskt sprang både mer och bättre. Men det är Schelin som är vårt affischnamn, och vår bästa målskytt. Jag tycker att hon är given i startelvan. Men hon har snabbheten och tekniken för att kunna göra ännu fler mål. Förbundskapten Sundhage har sagt att Schelin borde titta på hur Olivia Schough löper. Förhoppningsvis kan Sundhage lära Schelin att springa smartare. Då blir Lyonstjärnan ännu bättre.
Mot Polen var alltså inte Asllani med. Hon är vår mest bolltrygga och smarta forward, och borde passa mot den typ av handbollsförsvar som Polen ställde upp. Och som garanterat även Bosnien och Färöarna kommer att använda sig av. Asllani har tveklöst gjort sig förtjänt av platsen bredvid Schelin. Fast jag vill se fler mål från PSG-proffset. Framför allt fler poänggivande mål. För sådana gör hon väldigt, väldigt sällan i gulblått.
Lina Hurtig
Bakom Schelin/Asllani finns alltså nämnda Öqvist, Jakobsson och Schough. Dessutom gav Sundhage lite speltid till Jenny Hjohlman i Polenmatchen. Hon är duktig, men jag ser henne inte som en landslagsspelare. Hjohlman har gjort fem spelmål i damallsvenskan. Jag har tjatat om Hjohlmans anfallspartner Lina Hurtig, och fortsätter göra det. 18-åringen har gjort dubbelt så många spelmål i damallsvenskan som Hjohlman. Hurtig är smart a la Asllani, men mer nickstark. Förhoppningsvis finns hon med i morgondagens A-landslagstrupp.
Kanske kan även Marija Banusic få en ny chans. Kristianstadstalangen var uttagen till Polensamlingen, men fick lämna återbud på grund av skada. Nu spelade hon 45 minuter mot Jitex senast, och det är ju drygt två veckor till nästa samling.
Det är dags för ett nytt bildkollage, den här gången från landskampen Sverige–Island på Myresjöhus Arena i Växjö i våras. Jag åkte dit delvis för att utöka min bildbank, därför blev det väldigt många bilder.
Jag tänkte även passa på att skriva några ord om Island, som var ett av de sista lagen att presentera sin EM-trupp.
Det är en trupp som lär få det svårt i Smålandsgruppen, där de ställs mot Norge, Tyskland och Holland. Men isländskorna kan spela utan att känna någon press. De har ju gjort sin stora prestation genom att kvala in till sitt andra raka slutspel.
Det är en megaprestation med tanke på att Islands totala befolkning ligger på ungefär 320 000 invånare. Som jämförelse har Göteborgs kommun cirka 530 000.
Sju spelare i den isländska truppen har sin klubbtillhörighet i Sverige. Noterbart är att den före detta Örebrospelaren Edda Gardarsdottir, numera i engelska Chelsea, inte fick plats i truppen. Den ser ut så här:
Backar: Katrin Jonsdottir (Umeå), Sif Atladottir (Kristianstad), Hallbera Gisladottir (Piteå), Glodis Perla Viggosdottir, Thorunn Helga Jonsdottir och Anna Björk Kristjansdottir (Stjarnan), Olina Vidarsdottir (Chelsea) och Elisa Vidarsdottir (Vestmannaeyjar).
Mittfältare: Sara Björk Gunnarsdottir (Malmö), Gudny Odinsdottir (Kristianstad), Dora Maria Larusdottir (Valur), Katrin Omarsdottir (Liverpool), Dagny Brynjarsdottir (Valur), Katrin Asbjörnsdottir (Thor/KA).
Klockan 16.00 håller Pia Sundhage presskonferens, där hon presenterar truppen till Brasilienmatchen på Söderstadion den 19 juni.
Jag är upptagen från just 16.00, och kommer inte att kunna kommentera truppen förrän i morgon.
Det kan bli någon ny skräll, eftersom Sundhage inte är klar på alla positioner. Men räkna med att samtliga de 16 spelare som var på planen mot Norge också finns med.
Det är bland de 16 som startelvan i EM-premiären kommer att formeras. Möjligen kan det bli skifte på högerbacksplats. Men jag tror ändå att Sundhage kommer att välja Jessica Samuelsson framför Lina Nilsson.
Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.
Men Nilsson lär komma med till EM, vilket gör att EM-truppen känns klar till 17/23. Det är alltså ytterligare sex spelare som Sundhage söker efter. Framför att handlar det om att hitta två reserver på mittbacksplats, ytterligare en central mittfältare samt förstås rätt uppsättning yttermittfältare. Troligen finns de sex spelare hon söker bland de som hon redan testat.
På skadelistan finns Linda Sembrant, Emma Berglund, Johanna Almgren och Hanna Folkesson – fyra spelare som samtliga sannolikt hade varit med i EM-truppen, om de varit friska.
Den spontana känslan är att alternativen nu börjar bli rätt få. Sundhage har nämligen vänt på de flesta stenarna.
Skall jag leta namn som vår förbundskapten inte har testat hittills så blir det:
* Louise Fors
* Therese Sjögran
* Johanna Frisk
* Petra Larsson
Sedan har vi förstås de yngre talangerna. Men det verkar ju klart att exempelvis Lina Hurtig och Marija Banusic (som just nu är skadad) kommer att spela F19-EM i stället för att vara reserver i stora EM. Däremot vore det fräscht att ta med några spelare ur U23-landslagstruppen till EM. Jenny Hjolman och Amanda Ilestedt var med mot Norge. Ytterligare någon eller några borde kunna vara aktuella. Som Elin Rubensson och kanske Magdalena Ericsson.
Jenny Hjolman
Jag noterar att bloggkollega Anders Nilsson har skrivit om Sundhages jakt på ytterligare en central mittfältare här. Jag håller med honom om att det är väldigt tunt på positionen. Lisa Dahlkvist och Caroline Seger känns ganska ohotade i startelvan, och det är Marie Hammarström som är första backup, men henne vill jag helst se på ena kanten.
Synd på Hanna Folkesson, som var vårens fynd. Hon kunde varit en bra ersättare som bollvinnare, men nu är ju hon inte längre aktuell för EM. Därmed är det som Nilsson skriver i sin blogg – Nilla Fischer är egentligen det alternativ som Sundhage söker.
Fast med den nuvarande skadesituationen på mittbackssidan behövs ju Fischer där.
Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.
När projektet med att skola om Fischer påbörjades var jag skeptisk. Jag ville – och vill – att någon sätter eld i baken på Seger.
Vid sitt tillträde sa förbundskapten Sundhage att hon tänkte utmana givna spelare, något som gjorde att jag blev glad. Men när hon nästan omgående därefter förklarade att Seger var lagkapten, storstjärna, och given i laget – då började jag undra lite.
För som jag ser det är just Caroline Seger en av de som borde utmanas hårdast i truppen. Ni som följt den här bloggen länge vet att jag efter fjolårets OS till och med ifrågasatte om Seger skulle ha en plats i framtidens svenska landslag. Det inlägget hittar du här.
Caroline Seger
För även om Seger är den spelare som kanske har störst talang i vårt landslag, så har vi klarat oss väldigt bra utan henne.
I de två senaste mästerskapen har vi spelat sju matcher mot länder som ligger på tio i topp på världsrankingen. Och vi har tagit fler poäng (sex) i de tre matcher där Seger suttit vid sidan än vi gjort i de fyra matcher där hon varit med (fem poäng). Det innebär ett poängsnitt på 2,0 utan Seger, och 1,25 med henne.
Nu är det ett väldigt litet statistiskt urval, och det är förstås fler faktorer än bara Seger som påverkar. Och sedan Fischer blev mittback blir det här mest ett hypotetiskt resonemang. För nu är Seger självskriven i laget. Men visst är siffrorna ändå lite intressanta?
Som jag ser det hade idealet varit att använda Caroline Seger som inhoppare. Hon är i princip alltid riktigt bra i 10–20 minuter per match. Att låta henne komma in med energi de sista 25 minuterna, när övriga spelare börjar tröttna, tror jag hade varit perfekt för laget.
Att jag tar upp den här funderingen beror framför allt på att förbundskapten Sundhage efter Norgematchen började prata om att återgå till Dennerbyspelet – alltså rakt, och med väldigt liten risktagning på centralt mittfält.
Det tycker jag är rätt, med tanke på hur vårt spelarmaterial ser ut. Det är dock ett spel där jag anser att Dahlkvist och Fischer är vårt optimala innermittfält.
Det verkade Thomas Dennerby inse efter VM 2011. Han ville dock ha med Seger i startelvan, och skräddarsydde en position åt henne som tia i en 4-2-3-1-uppställning. I den rollen klarade Seger inte av att leva upp till förväntningarna under OS, vilket gör att vi numera har gått tillbaka till 4-4-2.
Jag hoppas verkligen att Seger klarar av att leva upp till Sundhages förväntningar om att spela en stjärnroll i EM. För det krävs om vi skall ha någon chans att stå där på Friends Arena med pokalen den 28 juli.
Slutligen är här de sju matcher mot lag från världsrankingens topp tio som jag skrev om tidigare, samt vilka spelare som utgjorde svenskt innermittfält i dem.
2011
Nordkorea 1–0 Dahlkvist + Seger
USA 2–1 Dahlkvist + Fischer
Japan 1–3 Dahlkvist + Hammarström
Frankrike 2–1 Dahlkvist + Fischer
2012
Japan 0–0 Dahlkvist + Seger + Almgren
Kanada 2–2 Fischer + Seger + Asllani
Frankrike 1–2 Dahlkvist + Fischer + Seger
Hanna Folkesson missar EM. Hon skadade tydligen högerknät på dagens träning, och enligt landslagsläkarenPer Lindblom har Umemittfältaren sex veckors vila framför sig.
Bittert för Folkesson, som varit lite av årets överraskning. Hon kändes verkligen högaktuell för EM-truppen.
Bittert även för Umeå som på kort tid tappat två av sina viktigaste defensiva kuggar. Fast för UIK blir den här skadan sannolikt inte tillnärmelsevis lika kostsam som Emma Berglund:s. För stämmer läkare Lindbloms prognos missar Folkesson bara tre damallsvenska omgångar.
Utan Folkesson tillgänglig för Pia Sundhage minskar förstås konkurrensen på centralt mittfält i landslaget. Fast där rör vår förbundskapten ändå runt lite till morgondagens Norgemöte.
Hade någon frågat mig för ett par veckor sedan hade jag tvärsäkert sagt att Sundhage inte kommer att göra mer än någon enstaka ändring i sin uppställning jämfört med Islandsmatchen i Växjö.
När truppen kom blev jag lite mer osäker, men trodde nog fortsatt att startelvan från Islandsmatchen skulle vara intakt till tio elftedelar. Ett byte är ju framtvingat då Emma Berglund är borta.
Men det blev alltså tre nya spelare, och ytterligare två positionsbyten. Intressant.
De nya spelarna är då först och främst förstås Charlotte Rohlin, men Sundhage provar även en helt ny högerkant med Jessica Samuelsson och Emmelie Konradsson. Dessutom flyttar hon över Antonia Göransson på vänsterkanten och tar in Marie Hammarström i mitten.
Ut ur startelvan får utöver Berglund även Lina Nilsson och Lisa Dahlkvist. Defensivt har jag inget stort förtroende för Nilsson, så det bytet välkomnas. Dock återstår det även för Samuelsson att visa att hon håller på den internationella scenen.
När det gäller Dahlkvist är jag lite splittrad. Hon är en makalös vinnarskalle, och på så sätt vill man gärna ha henne på planen. Dock håller hennes kortpassningsspel ofta ganska tveksam klass, vilket ju är dåligt för vårt anfallsspel. Det blir således intressant att se var Hammarström kan göra ihop med Caroline Seger centralt.
Det skall sägas direkt, att i ingen av de matcher där jag har sett Göteborg i år har jag imponerats av Hammarström. Men hon är å andra sidan den typen av spelare som gör stor nytta i det tysta, och som man märker mest när hon inte är med – eftersom det då märks att något saknas.
I övrigt är Norgekampen högintressant med tanke på att det är sannolikt att vi stöter på norskorna igen i EM. Det kan nämligen ske både i kvartsfinal och i semifinal. Med tanke på den snöpliga strafförlusten i Algarve cup skulle det sitta fint med en seger nu.
Personligen vill jag gärna se Kosovare Asllani och Lotta Schelin fungera bra ihop som anfallspar. Det tycker jag inte de har gjort så ofta hittills. Det har mest varit arbete en och en.
Totalt sett tycker jag att Sundhage har alldeles för många likadana forwards i sin trupp. Asllani, Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Josefine Öqvist och Jenny Hjolman är alla sex snabba djupledslöpare. Men det är inga spelare som man kan spela ett inläggsspel mot. Det är inte heller forwards man kan lyfta fram bollar mot.
Jag skulle gärna se att Sundhage plockar bort några av djupledslöparna och tog med någon spelare som kan ändra matchbilden mer. Exempelvis någon av våra unga juniorer.
Inte heller yttrarna lär springa in i straffområdet och nicka in bollar. Vi gör alltså bäst i att hålla bollen så nära Linköping Arenas usla gräsmatta som möjligt mot nickstarka norskor i morgon.
Apropå norskor så hittar du Norges trupp till morgondagens landskamp här.
Även om jag antar att de flesta räknat ut hur Sveriges startelva ser ut så avslutar jag med att ge hela här: Kristin Hammarström – Samuelsson, Nilla Fischer, Rohlin, Sara Thunebro – Konradsson, Seger, M Hammarström, Göransson – Schelin och Asllani.
Avpark är 15.30, och matchen direktsänds på Tv4sport.
Jag är ju lite sen på bollen, men Linköping–Malmö i tisdags var på många sätt en riktigt intressant match. Tyvärr fick man ännu en gång känslan av att årets upplaga av Malmö inte håller den klass som krävs för att ge Tyresö en match om guldet. Men mer om det senare.
Jessica Samuelsson och Pernille Harder
Först är det återigen dags att hylla fantastiska Pernille Harder. Ni som följer den här bloggen kan inte vara överraskade av den 20-åriga danskans storhet. Hon har helt enkelt en makalöst bra bollbehandling.
Där är hon minst topp tre i damallsvenskan. De hårdaste konkurrenterna om titeln bästa bollbehandling är väl Marta, Veronica Boquete, Anja Mittag, Caroline Seger och kanske även Anita Asante och Ramona Bachmann.
Det som imponerar mest med Harder är att hon använder sin touch så effektivt. Det är inte en massa onödiga sidledspassningar, eller tunnlar för tunnlandets skull. Utan det hon gör är väldigt konstruktivt, och hon skapar därför väldigt mycket på egen hand. Dessutom har hon bra träffbild på sina avslut. Av hennes 27 avslut i årets serie har 20 gått mot mål, och två i målställningen. Hon har alltså bara skjutit fem skott utanför – vilket är makalöst bra gjort.
I Malmömatchen klädde hon först av, och förnedrade sedan hela motståndarbacklinjen. Och här håller inte argumentet om svagt motstånd. För även om backlinjen är Malmös svagaste lagdel innehåller den ju med undantag för Kathleen Radtke rakt igenom landslagsaktuella spelare.
Pia Sundhage uttryckte sin beundran för Harder i Tv4sport efter matchen. Det har Sundhage anledning till. För Harder bör stoppas i EM-premiären den 10 juli.
Apropå EM så var gräsmattan på Linköping Arena sanslöst usel. Jättetorvor lossnade alldeles för lätt, och alldeles för ofta. Underlaget kommer att försvåra skönspel mot Norge på lördag. Men förhoppningsvis lyckas arrangören i Linköping få ordning på gräset under de veckor som återstår tills EM drar i gång.
Då hoppas man även att publiken kommer. För utöver invigningsmatchen har Linköping haft riktigt svaga siffror i år. 336, 5361, 304 och 682 är den något ojämna raden för LFC.
Apropå Sundhage och Linköping så har vår förbundskapten gång på gång efter Emma Berglund:s korsbandsskada förklarat att det är Charlotte Rohlin och Nilla Fischer som har förtroendet som mittbackspar.
Som duo blir de bättre och bättre för varje gång man ser dem. Och de börjar komma upp på en nivå som håller mot internationellt toppmotstånd. Men ännu ser jag ett antal onödiga skönhetsfel. Fischer ligger ner och spelar lite för ofta. Chansartade glidtacklingar kan man ägna sig åt på mittfältet. Men i mittförsvaret är det bättre att stå upp än att chansa.
Däremot är Fischers passningsspel en jättetillgång i backlinjen. Jag förstår inte varför inte Malmö försökte styra bort uppspelen från henne. De hade vunnit på att Rohlin skött alla uppspel. Hennes passningsspel var stundtals en bra bit ifrån landslagsklass. Hon har 41 dagar på sig att hitta den rätta touchen.
Totalt sett imponerade LFC genom hårt arbete, och genom Harder. Det känns som att man börjar få bitarna att falla på plats, och laget är garanterat rejält svårspelat. För faktum är ju att Sofia Lundgren hade en ganska lugn dag på jobbet.
För Malmö är det lite tvärtom. Jonas Eidevall provar och provar, men har inte fått pusslet att gå ut ännu. Känslan är att han lider lite av överflödets förbannelse.
Dessutom är det så att flera nyckelspelare visar svag form. I backlinjen känns Malin Levenstad riktigt darrig. Hon blev bortskojad gång på gång av Harder, och uppvisar för tillfället inte den podus som man vill att en landslagsaktuell mittback skall göra.
Manon Melis
Offensivt väntar Eidevall på Manon Melis. Holländskan fick tillräckligt med chanser för att göra något mål, men hade riktigt svaga avslut. Melis står på tre mål hittills i år. Följer hon fjolårets utveckling så lossnar det för henne när som helst. Då stod hon på två mål efter åtta omgångar – men slutade på 16.
Som jag var inne på i början av inlägget är Malmö en bra bit ifrån Tyresö lagmässigt sett. Och om det ser ut nu lär det inte bli någon tät guldstrid. Men jag vill inte räkna ut LdB FC ännu.
För individuellt har man så många matchvinnartyper att man kanske inte kommer att behöva hitta det optimala lagspelet. Det kan räcka med att få igång någon eller några av Melis, Mittag och Bachmann.
Den trion, och några Malmöspelare till, har kapacitet att göra som Pernille Harder – alltså avgöra matcher på egen hand. Men Malmö har nog inte råd att ge Tyresö mycket större försprång än det nuvarande. Lagens inbördes möte på Malmö IP den 12 juni är exempelvis en måstematch för Malmö.
Slutligen har jag nu fått se Elin Rubensson som ytterback i en back. Det var inte lysande, men känns fortsatt intressant. Man skall nog ge henne ytterligare ett antal matcher innan man gör någon större analys. Dock tror jag att backspelet stärker hennes aktier att komma med i en EM-trupp. För plötsligt kan hon ju vara användbar i alla tre lagdelarna – vilket ju är något som en tränare tycker om.
* I går vann Tyresö säkert mot Kif Örebro. Tyresö ligger därmed kvar på det poängsnitt som de hade i fjol – vilket talar mot att det kommer att tappa elva poäng totalt. Malmö har redan tappat sju, Göteborg och Umeå har tappat tio och Linköping har tappat elva. Mer än så säger jag inte…
Tyresö och Göteborg är för övrigt de enda obesegrade lagen i serien.
Johanna Almgren
* Apropå Göteborg så var det precis så illa med Johanna Almgren som befarat. Och inte nog med att hon missar EM, nu funderar dessutom hon på att sluta helt med fotbollen. Visst är väl det ett riktigt tråkigt besked?
Man vill ju ha tillbaka henne på planen igen. Samtidigt så har hon varit extremt skadeförföljd ända sedan de tidiga tonåren, så man förstår ju om hon känner att hon gjort sitt i rehabsammanhang.
* Louise Fors blev målskytt i WSL i går. Hon gjorde 3–1-målet när Liverpool vann med 3–2 hemma mot Lincoln. Stämmer siffrorna på soccerway.com så är det nu dubbelt svenskt i skytteligan i WSL. Sofia Jakobsson leder på fyra mål, ett före Fors.
Vid en presskonferens som förbundet har gjort så minimalt med reklam för – se föregående inlägg – att man undrar om de ville att någon skulle rapporter om den så presenterade Pia Sundhage faktiskt flera skrällar.
Efter att ha jobbat med samma 25 spelare under hela våren får plötsligt ett antal nya spelare chansen. Amanda Ilestedt och Josefine Öqvist har varit med i truppen tidigare. Men mot Norge den 1 juni får även Hedvig Lindahl, Marina Pettersson Engström och debutanten Jenny Hjolman chansen.
Jenny Hjolman
Kul med Hjolman som är en intressant spelartyp. Men som jag skrev i går – Umeås bästa offensiva spelare heter Lina Hurtig.
Spelare som är borta från den förra truppen är förstås skadade Emma Berglund, men även Malin Levenstad, Stina Segerström och Johanna Almgren. Almgrens petning förklaras på förbundets hemsida med hennes knäproblem. De andra två verkar vara ute i kylan.
Segerström har inte varit dålig i de matcher jag har sett henne i Göteborg i vår. Men hon har inte heller känts landslagsmässig. Angående Levenstad reagerade jag för att hon ofta vände ryggen och rumpan till i duellerna mot Örebro. Så vill inte jag att en landslagsmittback skall agera i närkamper.
Andra spelare som verkar helt iskalla är Annica Svensson och Susanne Moberg, som ju båda åkte ur truppen efter Algarve cup. Och man kan nog konstatera att sista tåget har gått för Therese Sjögran i hennes kamp för att få spela ett sista mästerskap. Hon hade definitivt behövt vara med här för att ha en rimlig chans.
För egen del tycker jag att det är synd att inte Lina Hurtig och Marija Banusic får chansen att visa upp sig i A-landslaget. Även om Sundhage tycker att de båda bör spela i F19-EM i stället, så handlar det troligen om två framtida nyckelspelare i A-landslaget. Två spelare som skulle kunna få lite extra positiv energi av att bara få vara med i truppen.
Den 25 juni 18.00 på Torslandaverken skall den definitiva EM-truppen presenteras. Fram tills dess ser landslagets schema ut så här:
* 28 maj–2 juni, läger i Linköping. Inklusive match mot Norge på Linköping Arena den 1 juni 15.30.
* 15–20 juni, nytt läger. Troligen inklusive match den 19 juni.
I mitt förra inlägg gissade jag att en allmänt sportintresserad svensk inte kan nämna fem spelare i det svenska landslaget. När TT alldeles nyss presenterade Sundhages senaste trupp fick jag vatten på min kvarn. Där ingick nämligen Amanda Ilstedt och Olivia Scough. Kunskapen om namn och stavning i vårt landslag är verkligen begränsad.
Här är förresten hela truppen till lägret i Linköping, och matchen mot Norge:
Målvakter: Kristin Hammarström, Lindahl, Sofia Lundgren och Carola Söberg.
Backar: Nilla Fischer, Ilestedt, Lina Nilsson, Pettersson Engström, Charlotte Rohlin, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Mittfältare: Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Marie Hammarström, Antonia Göransson, Carina Holmberg, Emmelie Konradsson och Caroline Seger.
Forwards: Kosovare Asllani, Hjolman, Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Olivia Schough och Öqvist.
Först en liten tillbakablick på gårdagen. Bloggkollega Anders Nilsson reagerade hårt, och konstaterade att han inte alls är emot att vi har utländska spelare i damallsvenskan.
Det är möjligt att jag var otydlig i mitt inlägg, och då ber jag om ursäkt. Och jag har mildrat en formulering för att undvika fler liknande missförstånd.
För jag tror nämligen inte att någon av de personer jag nämnde i mitt inlägg är helt emot att vi har utländska toppnamn i serien. Inte alls.
Däremot har alla på olika sätt framfört åsikten att vi nu börjar få för många utländska spelare i serien, och det är där jag har en avvikande åsikt.
Det om det. Nu till kvällens övningar.
Jag var en av de 375 betalande åskådare som såg Göteborg FC ta emot Umeå på Valhalla. Som ni säkert vet slutade matchen 1–1, vilket innebär att Göteborg redan nu i praktiken kan avskrivas från allt var guldstrid heter.
Och fortsätter de spela som de gjorde i dag så kommer de att få mycket stora problem att ens hamna på medaljplats. För GFC var verkligen en stor besvikelse i kväll.
Men vi vrider tillbaka klockan några timmar. När jag inför matchen körde de 6,5 milen västerut så var jag väldigt intresserad av att få se Lina Hurtig live för första gången. Jag har sett henne på tv flera gånger, och har blivit rejält imponerad.
Lina Hurtig
På upptaktsträffen hörde jag tränare Joakim Blomqvist med övertygelse framföra åsikten om att Hurtig är en spelare för EM-truppen. Det visade sig att han hade med sig övriga tränarkåren på den båten.
Däremot har jag förstått att förbundskapten Pia Sundhage inte tycker att Hurtig är redo för att spela i ett senior-EM. Sundhage som för övrigt också var på plats på Valhalla i dag.
Nu är det ju så att spelare bara får vara med i ett EM. Och Hurtig är ju även högaktuell för F19-EM, där Sverige i dag lottades in i samma grupp som Norge, Finland och Tyskland. I den andra gruppen blir det brittiskt derby mellan Wales och England. Dessutom ingår Danmark och Frankrike där.
Vilket EM skall då Hurtig vara med i?
Jo, trots att Hurtig på ett vaket sätt gjorde Umeås ledningsmål, så måste jag tyvärr ändå säga att utifrån dagens match så får jag nog gå på Sundhages linje. I kväll var nämligen inte Lina Hurtig någon EM-spelare.
Nu är en match ett väldigt dåligt beslutsunderlag. Och utifrån kvällens match var det flera landslagsspelare i Göteborgs lag som definitivt inte borde vara med i sommarens stora mästerskap. Mer om det senare.
Lina Hurtig spelade höger yttermittfältare mot Göteborg. Personligen hade jag nog hellre sett henne centralt i planen.
Hon har ett bra rörelsemönster, och en fin bolltouch. Hon är välväxt, och kommer garanterat att bli riktigt bra i luftrummet framöver. Men i kväll visade hon tyvärr inte den kreativitet och passningssäkerhet som jag hade förväntat mig att få se.
När Umeås spelare radade upp sig inför avspark saknades nästan en hel backlinje. Att Emma Berglund är skadad visste man ju. Men jag noterade att även Katrin Jonsdottir och Tuija Hyyrynen saknades ur backlinjen och Emmelie Konradsson på mittfältet.
Och med tanke på hur bra Göteborg var efter paus senast mot Tyresö kändes det på förhand upplagt för en klar hemmaseger.
Johanna Nyman
Umeå uppträdde modigt. Trots att de kom till spel med 18-åriga debutanten Johanna Nyman på högerbacken, och ett år äldre Jasmin Nejati som mittback, bredvid Alexandra Nilsson, så satte UIK riktigt hög press från start.
Pressen bet rejält i början, och Göteborg fick inte i gång något riktigt anfallsspel. Jag noterade dock att det bildades en ganska stor lucka mellan Umeås backlinje och mittfält, och tänkte att ”när UIK:s spelare börjar tröttna kommer GFC att kunna utnyttja den ytan, och kontra laget sönder och samman.”
Jag fick fel. Under hela den första halvleken lyckades knappt hemmalagets otroligt meriterade mittfält spela sig förbi gästernas en enda gång. Spelmässigt ägde Umeå halvleken rätt totalt.
Dock vägde gästerna lite lätt i offensiven – och vid fasta situationer. Det var egentligen bara kvicka Jenny Hjolman som förmådde skapa lite oro i hemmaförsvaret. Och hon kom bara i genom en gång.
Så trots att Umeå spelade bäst hade Göteborg 3–2 i målchanser i paus. Samtliga hemmalagets chanser hade kommit i samband med fasta situationer.
Marlene Sjöberg:s kvittering föll exempelvis på hörna i minut 45+1. Exakt en kvart tidigare hade gästerna tagit ledningen. Det handlade om en riktig bjudning.
I förstaläget, när Malin Reuterwall skickade i väg en lång utspark, var inte min uppmärksamhet riktad mot bollen. Det gjorde att jag inte vet vart Göteborgs backlinje tog vägen. Men plötsligt hade utsparken passerat alla Göteborgs utespelare.
Då gjorde Kristin Hammarström ett riktigt grovt misstag. Jag såg direkt när hon beslöt sig för att rusa ut, att hon inte ens skulle vara nära att hinna först på bollen. Lina Hurtig kom från högerkanten och känslan var att hon hade ett par sekunder på sig att lyfta bollen över vår landslagsmålvakt.
Det ingripande från Hammarström lär knappast ha glatt förbundskapten Sundhage på läktaren. Kanske fick Sofia Lundgren här en biljett in i EM-elvan?
Faktum är att inte heller tvillingsyster Marie Hammarström hade någon bra dag. Inte alls. Hennes insats var tyvärr också långt ifrån den nivå man vill se i EM. Man undrar faktiskt lite över vad som gick fel på Göteborgs mittfält. För även Yael Averbuch var nämligen helt under isen. Jag brukar kunna sitta och njuta av hennes fina passningsspel. I kväll fanns inget att njuta av.
Inte heller Anita Asante hade någon av sina bättre dagar – även om jag ger henne godkänt. Godkänt får också kantspelarna Johanna Almgren och Olivia Schough. Almgren tog ett steg i rätt riktning jämfört med den svaga insatsen senast mot Tyresö, och Schough försöker hela tiden göra något konstruktivt.
Efter paus klev Göteborg upp högre i planen, och inledde med tio bra minuter. Då kändes det som att laget trots allt skulle kunna vinna matchen. Men sedan dog hemmaoffensiven ut, och Umeå kunde ganska smärtfritt jobba till sig en poäng.
En stor notering görs vid att Torbjörn Nilsson gick upp på två forwards i minut 82. När han bytte ut Averbuch valde han inte att sätta in något av sina båda namnkunniga nyförvärv Jessica Landström eller Cathrine Dyngvold – utan gav Amanda Edgren förtroendet.
Vad det säger om hans syn på Landström och Dyngvold kan man bara spekulera i. Jag tycker dock att Edgren gjorde ett piggt inhopp, och förtjänade förtroendet.
Tråkigast av allt under kvällen var att hemmalagets amerikansk ytterback Camille Levin först leddes av planen, och sedan bars till omklädningsrummet på en bår. Hon såg ut att ha väldigt ont, och det såg ut som en knäskada. Min spontana känsla var tyvärr att jag kanske hade fått bevittna ytterligare ett brustet korsband.
Jag hoppas verkligen att det var en helt galen känsla. Dels för att Levin är en av GFC:s genomgående bästa spelare. Dels för att jag inte unnar någon att drabbas av korsbandsskador.
(Enligt damfotboll.com rör det sig om en sträckning, eller bristning. Hoppas det är rätt)
Som ni förstår var det inte speciellt mycket som var positivt i Göteborg FC i kväll. Hos Umeå såg jag däremot flera roliga saker.
Inte minst blev jag glad av att se debuterande högerbacken Johanna Nyman. Inför avspark noterade jag hur liten och tunn hon såg ut. Men skenet bedrog. Jag tycker att hon var en av matchens allra bästa spelare. Klart bättre än flera etablerade landslagsspelare.Visst slog hon två högriskpassningar på egen planhalva under den sista kvarten. Men annars har jag inte mycket att anmärka på. Hon skötte sin defensiv bra, och visade härligt mod i offensiven. På tränare Blomqvists inrådan tog hon en hög utgångsposition i offensiven, och tvekade inte att agera extra högerytter. Riktigt kul att se.
Även övriga spelare i backlinjen klarade sig utmärkt. Det är inte lätt att spela mot en så snabb forward som Jodie Taylor. Men UIK såg till att skytteligaledaren inte någon gång var riktigt nära att bli målskytt. På mitten gjorde Hanna Folkesson ett stort arbete i det tysta. Hon är helt klart en underskattad spelare.
Slutligen några ord om övriga resultat. Linköpings 3–0-seger hemma mot Vittsjö indikerar att det nordskånska gänget kan få en riktigt tuff säsong. De behöver nog ha tillbaka Ifeoma Dieke i sin fjolårsform illa kvickt.
Efter 5361 följde 304. Var det så att övriga 5000 åskådare vid invigningen på Arena Linköping var där för Markoolio?
När jag såg att Tyresö ledde med 2–0 i halvtid hemma mot Piteå tänkte jag att det kanske var dags för årets första storseger. Men sådana verkar inte mästarinnorna ägna sig åt i år. Tvärtom var det match hela den sista halvtimman. Men 2–1 ger också tre poäng – och Tyresö ångar på mot ett nytt guld.
Fotnot: Jag lyckades trycka publicera typ en sekund efter att klockan slog över till torsdag. Alltså blev dateringarna ovan tyvärr lite missvisande. Bara så ni vet…
Jag hade förstås hoppats slippa skriva det här inlägget. Men rubriken säger väl allt? Eländet bara fortsätter.
De senaste spelarna att drabbas är Piteås Hanna Pettersson (läs mer här) och Kif Örebros talang Linda Hallin (läs mer här).
Jag har inte löpande skrivit ner alla som drabbats under året. Men ur minnet kan jag dra fram följande åtta namn:
Linköpings FC: Linda Sällström LdB FC Malmö: Anna Thörnqvist Piteå IF: Pettersson och Emelie Lövgren.
Sunnanå SK: Hanna Glas och Nina Jakobsson.
Umeå IK: Emma Berglund Kif Örebro: Hallin
Tillagt i efterhand: Som väntat hade jag missat minst en skada. Vittsjös Erika Martinsson tillhör tyvärr också den drabbade skaran. Minst nio spelare är det alltså.
Vi är alltså i början av maj, och vår damallsvenska har redan drabbats av minst åtta korsbandsskador. Tyvärr talar det mesta för att vi kommer att nå upp till fjolårets tråkiga korsbandssiffror även i år.
Jag såg häromveckan på tv att det var 18 damallsvenska spelare som drabbades av korsbandsskador i fjol. Själv räknade jag till 14 i det här inlägget i början av oktober. Där saknades Piteås Lena Blomkvist. Och efter inlägget drog även Umeås Linda Molin av sitt. Men vilka de två sista spelarna var har jag missat.
Fast vare sig det handlade om 16 eller 18 drabbade spelare i fjol så var det alldeles för många. Det är ju i princip en hel spelartrupp.
Det måste förstås vara högprioriterat från förbund och EFD att hitta vägar att undvika den uppsjö av allvarliga knäskador som slår mot vår elitfotboll.
Det är ju inte bara de åtta namnen ovan som saknas på planerna. En stor mängd av de som skadade sig i fjol har ju inte heller kommit tillbaka i spel ännu.
Man vill ju gärna avsluta ett sådant här tråkigt inlägg med något positivt. Och visst var det väl härligt att höra att Hedvig Lindahl gjorde comeback i helgen. Nu är frågan om hon kan hitta en så vass form att hon skall kunna utmana om en plats i EM-truppen.
I torsdags körde jag rakt österut från Borås, till Kalmar. Dagen efter körde jag samma sträcka hemåt. Resan handlade egentligen till 100 procent om herrfotboll, och det allsvenska mötet Kalmar–Elfsborg.
Men på gott och ont blev det även en del damfotboll på vägen. Det onda var förstås fredagens nyhet om att Emma Berglund missar EM. Det var ju väntat, men inte desto mindre tråkigt.
Annars var det mest på gott. P4 Kronoberg körde exempelvis en hel timmes intervju med Östers tränare Marie Bengtsson i fredags. Trevligt.
Och på Guldfågeln Arena i Kalmar gjorde speakern reklam för sommarens EM minst tre gånger under och inför matchen. Två av dem läste han upp alla EM-matcher som skall spelas i Kalmar.
På P4 Kalmar hade man ett inslag om EM i torsdags. Det hörde ihop med att alla arrangörsstäderna hade ett sista gemensamt möte innan mästerskapet, just i Kalmar. Det mötet skrev för övrigt även lokaltidningen Barometern om i fredags.
Barometern om EM-förberedelserna.
I artikeln pratar man förstås mycket om arbetet med att locka publik. Just i torsdags gjorde även TT en artikel om publik på damfotboll. Fast där var damallsvenskan i fokus.
Den artikeln går bland annat att läsa här. Jag fastnade för ett citat från Torbjörn Nilsson:
”Vårt lag har större status i dag än för fem år sedan. För två år sedan, när vi slogs om titeln och de allsvenska herrlagen inte hade något att spela för – då fick vi mer plats i medierna än herrlagen.”
Jag är beredd att hålla med honom om att Göteborg FC har fått väldigt mycket större utrymme i GP de senaste två åren. Trots det hade man 418 åskådare på sin hemmapremiär mot Linköping.
418.
Hade det varit en väldig konkurrens om fotbollspubliken i Göteborg aktuell dag hade jag förstått siffran. Men inget annat av stadens större lag hade hemmamatch aktuell dag. Inget annat.
Visst spelade Häcken borta i herrallsvenskan, men utöver det var GFC helt utan konkurrens om Göteborgs fotbollspublik dagen för sin hemmapremiär. Dessutom var det årets kanske dittills skönaste väder.
Trots det kom det bara 418 åskådare.
Det är premiäromgångens näst lägsta siffra. Men den mest allvarliga för damfotbollen. För i Linköping, där den lägsta siffran noterats, lär LFC trots allt kunna känna sig ganska säkert på att få en ganska stor mediebevakning.
Men i Göteborg slåss GFC med ganska många om utrymmet i media. Och kan de inte omsätta den högre statusen i ökade publiksiffror är risken stor att uppmärksamheten ganska snart har krymper igen. För de vinstdrivande medierna skall ju skriva om det som folk bryr sig om. Och göteborgarna verkar inte bry sig om Göteborg FC.
En blogg om internationell damfotboll 