Då har jag lämnat Winnipeg och checkat in i Edmonton. Det här verkar vara en lite modernare och trevligare stad. Jag har lämnat gästvänliga Melanies radhus långt ut i förorterna och bor numera på hotell mitt i stan.
Jag har varit kritisk till Winnipeg – och det är ingen stad man längtar tillbaka till. Men jag känner ändå att jag behöver säga att jag trivdes allt bättre där när jag började få lite grepp om sakerna. Den lugna och fina villastadsdel där jag bodde var exempelvis väldigt trevlig. Och jag förvånades lite av att alla hälsade artigt när jag tog promenader bland husen.
I går var det resdag. Jag satt på Winnipegs flygplats ihop med både den svenska och den australiska truppen. Så där från distans verkade det vara bra stämning i båda gängen – förklarligt eftersom båda gjorde goda resultat i fredags.
Jag gillar verkligen hur spelarna ställer upp när unga supportrar kommer fram och vill ha bilder. Jag såg hur en cirka tioårig tjej gick fram till Lotta Schelin och bad om ett foto. Då samlade Lotta ihop ytterligare några spelare och ordnade så att den lilla tjejen fick ett minne för livet. Guldstjärna till Schelin där.
På planen har hon haft det tuffare. Faktum är att vår storstjärna har lägst snittbetyg av alla de som jag har betygsatt i BT i de båda matcherna. Där ser snitten ut så här:
4,0: Therese Sjögran.
3,0: Hedvig Lindahl, Lisa Dahlkvist, Jessica Samuelsson (betygsatt i 1 match) och Amanda Ilestedt (1).
2,5: Elin Rubensson, Caroline Seger och Nilla Fischer.
2,0: Lina Nilsson, Emma Berglund (1) och Linda Sembrant (1).
1,5: Lotta Schelin.
1,0: Kosovare Asllani (1) och Olivia Schough (1).
Senast funkade defensiven utmärkt. Däremot skapade vi inte en enda riktigt farlig chans i spelet. Vi har alltså bara spelat oss till en målchans på två matcher. Skall Sverige kunna gå långt i VM krävs det att vi får till målchanser på annat än bara fasta situationer.
Och då måste Schelin hitta rätt. Både mot Nigeria och USA tycker jag att hon varit alldeles för passiv och stillastående i mitten. Jag eftersöker fler löpningar ut mot kanterna för att dra isär motståndarnas backlinje och på så sätt göra det lättare att hitta luckor för genomskärare.
Jag ser i Expressen att krönikör Tomas Pettersson också hoppas att Schelin skall vakna. Och att vårt forwardsess försvarar sig med att hon ofta lämnas ensam. Det känns som ett rätt blekt försvar. Schelin vet väl mycket väl att det är så här det är i mästerskap. Mot starka motståndare får lagen inte 25 öppna målchanser som Lyon kan ha i franska ligan. I mästerskap måste man ta de halmstrån som kommer. Och i det svenska laget är det Schelin som skall göra det.
Förhoppningsvis hittar hon rätt mot Australien på tisdag (natten mot onsdag svensk tid).
Apropå Australien tänkte jag hälsa på dem i dag. Jag läser i Expressen att:
”Australien är välkänt för att vara ett atletiskt lag – men med vissa brister i tekniken.”
Jag har sett båda The Matildas matcher på plats och det är knappast det atletiska jag imponerats av – det är det snabba och fantastiskt läckra passningsspelet. Samt den goda grundteknik som de flesta spelarna har. GP:s Eric Hilmersson sa till mig att ”Australien spelar som Sverige vill spela.”
Det är ett citat jag definitivt skriver under på.
Slutligen ett lästips. Under flygningen från Winnipeg satt jag och en mycket lång, men fantasiskt detaljerad artikel om OS-semifinalen 2012 mellan USA och Kanada. Det är grym läsning – jag gillar inte minst delen där de kanadensiska spelarna berättar om hur Abby Wambach hela tiden bearbetar domaren. Har du en stund över finns länken här.
Australien har just slagit Nigeria med 2–0 efter två mål av Kyah Simon och givit oss det utgångsläge vi ville ha. Nu ”räcker” det med seger mot Australien i sista omgången för att avancera.
Startelvorna till dagens match har just kommit. Den svenska blev som Expressen skrev, med skillnaden att Sofia Jakobsson är uppsatt som yttermittfältare medan Therese Sjögran är forward.
Pia Sundhage åtgärdar alltså den defensiva balansen i laget. Även USA har gjort en förändring för att stärka defensiven på mittfältet. Abby Wambach börjar nämligen på bänken. Det innebär att Morgan Brian går in på mittfältet och flyttar upp Christen Press som forward. Här är båda startelvorna:
Sverige: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Jessica Samuelsson – Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Lina Nilsson – Sjögran och Lotta Schelin. USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan Brian – Sydney Leroux och Christen Press.
Expressen skriver attPia Sundhage kommer att göra två ändringar i sin startelva till nattens match, nämligen att Jessica Samuelsson och Amanda Ilestedt kommer in i laget på bekostnad av Emma Berglund och Kosovare Asllani.
Jessica Samuelsson med bollen, Amanda Ilestedt i förgrunden
Vi vet inte ännu om det stämmer, men uppgifterna känns inte orimliga.
Som jag skrivit förr tycker jag att det är rimligt att Asllani ställs åt sidan – om hon inte spelar på en forwardsposition. När Sundhage nu har valt att satsa på Sofia Jakobsson som komplement till Lotta Schelin känns det här som rätt beslut.
Jessica Samuelsson är snabbare och bättre i defensiven än Lina Nilsson. Däremot tappar vi lite kvalitet i uppspelen. Med Nilsson på mittfältet får vårt lag en balans som i mångt och mycket liknar den vi hade i VM 2011. Då spelade ju Linda Forsberg yttermittfältare till höger och säkrade defensiven. Jag minns att hon fick mycket kritik för sina spelmässiga insatser, men få såg exempelvis vilken nytta hon gjorde vid motståndarnas fasta situationer.
Om bytet av Berglund mot Ilestedt säger jag varken bu eller bä. Berglund är en lite bättre bollspelare, men har inte imponerat på sistone. Dessutom har hon dragit på sig kramp i två raka matcher, vilket sannolikt är det som gör att hon tappar sin startplats. Ilestedt är snabb och rejäl, men spelar ibland lite väl chansartat.
Amanda Ilestedt
Skulle Expressen ha rätt hamnar vi ungefär med det lag jag själv skulle ha spelat i kväll. Ett lag som är betydligt bättre balanserat för att möta USA än premiärelvan. Bra.
Jag sitter på Investor Group Field i Winnipeg och väntar på andra halvleken mellan USA och Australien.
Och jag börjar känna oro för vårt svenska lag. Sett till dagens matcher är Sverige nämligen den här gruppens sämsta lag.
På ett sätt kan vi förstås vara besvikna över att Sverige tappade en ledning i slutminuterna mot Nigeria. Men sett till hela matchen hade jag 8–5 i målchanser till Nigeria och fyra av de svenska kom på hörnor. Linda Sembrant:s 3–2-mål var alltså enda chansen vårt lag skapade i spel.
Vi skall alltså vara tacksamma att vi fick med en poäng från första omgången. Framför allt oroade det att laget varken var bra offensivt eller defensivt. Backlinjen kändes stabbig och Lotta Schelin blev avklädd av två tuffa markeringsbackar.
Personligen reagerade jag över bytet i halvtid. Att man tog ut Kosovare Asllani var inte så konstigt, men jag frågade Pia Sundhage varför hon inte bytte in Jessica Samuelsson för att säkra defensiven och istället flyttade upp Lina Nilsson ett steg.
Sundhage menade att det kunde vara oroande för Nilsson att hamna på en ny position igen när hon hade haft en tuff halvlek. Möjligen, men personligen tycker jag att det är oförklarligt att man släpper in Olivia Schough i det läget. Vi ledde ju med 2–0 och behövde stabilitet.
Stabilitet lär behövas i de två kommande matcherna också. För i första halvleken i den pågående matchen har Australien visat vilket fantastisk bra lag man är. Vänsterkanten med Caitlin Foord och Sam Kerr är grym och Emily van Egmond och Katrin Gorry äger centralt mittfält. Länge såg USA stabbigt ut, men på slutet av halvleken visade man sin tyngd. Fast det är tydligt hur USA saknar bollvinnare på mittfältet. Det måste Jill Ellis göra något åt om klackens ”I believe that we will win” skall slå in i det här mästerskapet.
Det är 5–3 i målchanser till Australien och 1–1 i mål. Oavsett hur det här slutar har Sverige en väldigt jobbig väg till slutspel. Jag får återkomma med fler funderingar kring Sveriges premiär senare. Nu börjar strax den andra halvleken här.
Med mindre än 75 timmar till avspark i VM måste jag tyvärr säga att jag tycker att uppsnacket inför mästerskapet för tillfället är rätt tråkigt här i Sverige.
Jag gissar att en stor anledning till det är landslagets mediestrategi som innebär korta pressträffar med få spelare. Det innebär i sin tur en tråkig likriktning i bevakningen eftersom alla närvarande journalister i princip intervjuar samma spelare och hör varandras frågor.
Därför har man inte mycket för att surfa runt och läsa/se olika mediers artiklar/intervjuer, alla är ju ändå nästan likadana.
Men en och annan kul eller intressant grej dyker upp då och då. I dag har Aftonbladet en artikel om att de damallsvenska tränarna hade valt Kosovare Asllani före Sofia Jakobsson på platsen bredvid Lotta Schelin.
Min syn är ju som bekant att Asllani i alla fall inte gör någon större nytta som yttermittfältare. Normalt ser jag också Asllani som ett bättre komplement till Schelin, men forwardsvalet är svårt för tillfället då Jakobsson har visat väldigt bra form. Tyvärr har ju Sundhage knappt tagit med några alternativa yttermittfältare i sin trupp, vilket gör att jag i nuläget hade valt Asllani på topp och Jakobsson på kanten.
Om Jessica Samuelsson blir frisk hade jag nog chansat på att sätta in henne på vänsterbacken och använt Lina Nilsson som höger yttermittfältare. Det hade givit laget en bättre defensiv balans. Vem av Asllani och Jakobsson som skulle spela bredvid Schelin hade avgjorts av dagsform.
En annan sak som dragit till sig min uppmärksamhet är Fifas omröstning om tidernas snyggaste VM-mål. De 15 klippen ger dels en tydlig bild av vilken enorm utveckling sporten har haft. Visst är Ingrid Johansson:s långskott från 1991 snyggt, men känslan av bilderna är att de föreställer en annan sport:
Som jag ser det är det också målen från de senaste två mästerskapen som är de snyggaste. Jie Li:s frispark mot Danmark 2007 är läcker. Det är likaså Marta:s solomål mot USA från samma år.
Personligen har jag dock röstat på Marie Hammarström. Det känns känslomässigt rätt, även om det kanske inte är det allra snyggaste målet. Eftersom risken är att fler än jag följer sina känslomässiga instinkter vid röstningen har säkert Abby Wambach chansen att vinna. Det målet ger också mig ståpäls, men mer eftersom man vet hur viktigt det var än för att det är riktigt snyggt. Wambachs mål är ju ärligt talat på många sätt i första hand en målvaktstavla.
De två snyggaste målen i omröstningen tycker jag nog ändå är Martas och Homare Sawa:s fantastiska klackskarv från senaste VM-finalen. Det målet är för övrigt ett av alla de många exempel på japanska mål i samband med Aya Miyama:s fasta situationer som jag skrev om i förra inlägget.
Det som förundrar mig lite är urvalet av målen. När Fifas jury tog fram kandidaterna till Puskas Award 2011 – alltså priset till årets mål i fotbollsvärlden aktuellt år – var ett mål från Tysklands-VM med. Det var Heather O’Reilly:s långskott mot Colombia:
Fyra år senare nomineras fyra mål från VM 2011 till tidernas snyggaste VM-mål, men det som Fifa ansåg vara snyggast då finns inte med. Konstigt. Samtidigt är det här ju mest en kul grej så man skall kanske inte haka upp sig på detaljer…
Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.
Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.
I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.
Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.
I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.
Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.
Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:
Backar (8): Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).
Mittfältare (7): Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).
Forwards (5): Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).
Reserver: Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).
I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.
Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).
Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.
Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.
För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.
Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.
Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.
Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:
”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”
Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.
Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?
Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.
Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.
Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…
Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
Pia Sundhage har presenterat startelvan till morgondagens möte med Tyskland. Den ser ut så här:
Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jessica Samuelsson – Caroline Seger – Lisa Dahlkvist, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.
Lotta Schelin har problem med nacksmärtor och migrän och får inleda Algarve cup från bänken. Hade hon varit med hade sannolikt Jakobsson spelat på högerkanten och Dahlkvist börjat på bänken, vilket i sin tur indikerar att Sundhage har bestämt sig för att Seger bakom Jakobsson, Folkesson och Sjögran är vårt VM-mittfält och att Schelin/Asllani är vårt VM-forwardspar.
Dessutom är Lindahl tillbaka i målet, något som känns naturligt. Allt talar ju för att hon är vår VM-målvakt även den här gången.
Det är i backlinjen frågetecknen finns. Som laget är uppställt på förbundets hemsida inleder Rubensson till höger och Samuelsson som vänster mot tyskorna. Jag hade nog spontant satt upp dem tvärtom, men kanske Sundhage resonerar att hon då går miste om Rubenssons fina inläggsfot.
Linda Sembrant
I mittförsvaret blir det Sembrant som tar plats bredvid Fischer. Det innebär att vi har ett mittbackspar som håller högsta världsklass i luften och som har ett utmärkt passningsspel. Däremot finns det stora frågetecken för snabbheten.
En annan notering man gör är att det är ett lag med ovanligt stor defensiv balans som Sundhage ställer upp med. Hon brukar balansera sina elvor väldigt offensivt – ofta lite väl offensivt enligt min mening. Men här gör hon alltså en kursändring. Om den är tillfällig återstår att se, men visst blir det intressant i morgon 17.00 att se hur vi står upp mot världsettorna från Tyskland?
Tidigare i dag presenterades truppen till bortamötet med Finland den 12 februari. Det var på många sätt väntade namn bland de 20 spelare som Pia Sundhage tog ut.
Genom att hon ökade med två från de 18 hon tog ut till Norgematchen i La Manga samt att Malin Reuterwall och Fridolina Rolfö är skadade gavs plats för samtliga inkallade reserver till den förra samlingen plus att Charlotte Rohlin tillkommer.
Lägg till att Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson också finns på skadelistan och vi behöver bara stryka en målvakt för att ha en klar VM-trupp med 23 spelare.
Det lär krävas rätt mycket för att någon utanför de här spelarna skall slå sig in. Ännu tuffare blir det att ta plats i startelvan, i varje fall för offensiva spelare. Både mittfältare och forwards känns ganska klara i nuläget, i backlinjen är det däremot fortfarande konkurrens, både om en mittbacks- och om båda ytterbacksplatserna.
Även om Sundhage försöker lägga en dimridå om vem som skall vakta målet så har Lindahl ett bra grepp om den platsen – bara hon blir frisk. Gissningsvis är det bara en supervår från Sofia Lundgren som kan ändra på den saken. Carola Söberg, Reuterwall och Hilda Carlén känns inte som några hot mot en frisk Lindahl.
När jag skriver att platser är klara i nuläget så tänker jag på laget till VM-premiären. Sedan vet vi väl alla att det sällan är premiärelvan som även spelar i en turnerings sista match, inte ens om man klarar sig utan skador. Vissa spelare växer, medan andra tappar. I VM 2011 minns vi exempelvis hur Josefine Öqvist snodde startplatsen bredvid Lotta Schelin från Jessica Landström under pågående mästerskap. Vem kan bli sommarens sensation?
I morgon är det Tjugondag Knut och då dansas julen ut. Under julgransplundringen kan man slå på TV12 och se Sveriges första landskamp VM-året 2015.
Glädjande nog är alltså morgondagens landskamp mot Norge i La Manga tv-sänd. Just den här typen av matcher brukar annars spelas inför en mycket begränsad åskådarskara, vilket är tråkigt. Men beröm till de/den på förbund och TV12 som fixat att det blir fotboll till julgransplundringen. 18.30 är det för övrigt avspark.
Även om vi ännu är tidigt på säsongen men morgondagens möte med Norge kommer ändå att kunna säga ganska mycket om vad som väntar framöver. Pia Sundhage har ju nämligen varit ganska tydlig med att det breda testandet är över och att fokus under vårens matcher blir att spela ihop en startelva.
De 18 spelare som är med i La Manga och de tre som lämnat återbud är sannolikt tillsammans med Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson de 23 som i nuläget ligger närmast en VM-resa. För övriga gäller det att övertyga Sundhage om sin kvalitet under våren.
Klart är nog också att det skall väldigt mycket till om någon utanför de 23 skall lyckas slå sig in i startelvan till VM-premiären mot Nigeria den 8 juni 22.00. Alltså måste exempelvis en spelare som Charlotte Rohlin göra en supervår om hon skall vara aktuell.
De positioner som känns mest ovissa är hur backlinjen skall formeras. Nilla Fischer är förstås given, medan det finns flera alternativ på övriga tre platser. En första indikation på hur Sundhage tänker kommer sannolikt redan i kväll – om hon nu presenterar sin startelva lika tidigt som hon brukar.
Nilla Fischer
I ett lagbygge behöver man förstås många olika typer av spelare och personligheter. I mitt inlägg om USA nyligen skrev jag om vikten av att ha vinnartyper på planen när det avgörs. Som jag ser det är vinnartyper en bristvara inom svensk damfotboll. Jag snackar om spelare som är beredda att offra allt för att vinna, spelare med järnpsyke som kliver fram och bär sitt lag när det är illa ute.
Som jag ser det har vi bara en sådan vinnare – och det är Fischer. Det är inte lätt att hitta någon mer under våren, för spelare med sådan inställning växer inte på träd. Under VM 2011 visade Lisa Dahlkvist att hon kan ikläda sig den här rollen. Tyvärr har hon inte fortsatt att utvecklas till den stora ledare som man hoppats.
En spelare som har mycket skalle är Lisa Ek. Den här GP-intervjun säger ganska mycket om vilken inställning hon har. Spontant ser jag inte Ek som VM-spelare, i varje fall inte i nuläget. Hon är ju ändå 32 år och har varit väldigt skadeförföljd. Men skulle hon visa form under våren vore hon ändå en intressant joker genom sitt psyke.
Lisa Ek
För som sagt, när Sundhage letar spelare till sin VM-trupp är det i första hand järnpsyken hon skall leta efter.
Det är för övrigt även en uppgift för förbundskaptenerna på flick- och juniorsidan att leta upp de spelare som har starkast psyke. Som jag ser det är det kanske den allra viktigaste uppgiften om vi skall kunna ta ytterligare ett litet kliv och bli en seriös utmanare om guldmedaljerna i de stora mästerskapen.
* Det spelades en del fotboll i helgen som var. Bland annat drog fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen igång. Den är intressant eftersom samtliga fyra lag även kommer att spela i VM. I den inledande omgången vann Kanada med 2–1 mot Sydkorea medan Kina och Mexiko spelade 0–0.
Jag såg stora delar av den andra halvleken i Kinas match. Där skapade kinesiskorna chanser för att göra ett par mål. Effektiviteten var dock dålig, något som jag upplever som ett genomgående problem för Kina, Sydkorea och Nordkorea – tre bollskickliga lag som liknar varandra på många sätt.
Mexiko var väldigt blekt, men bjöds kanske på matchens allra bästa chans av den kinesiska backlinjen. Den och andra höjdpunkter från matchen går att se på den här länken.
* Franska D1 Feminine återstartade i helgen efter sitt korta juluppehåll. Där blev både Lotta Schelin och Caroline Seger målskyttar. Båda gjorde mål som betydde 3–0. Schelins kom i 9–0-segern mot bottenlaget Issy, medan Seger fastställde slutresultatet i det prestigeladdade Parisderbyt mot Juvisy.
PSG:s seger innebär att Juvisy nu kan glömma spel i Champions League till hösten – om inte reglerna för turneringen görs om. D1 Feminine är för övrigt rätt tråkig i år. Utfallet hittills sammanfattas bäst så här:
* Lyon har vunnit alla matcher.
* PSG har vunnit alla matcher utom den mot Lyon.
* Juvisy har vunnit alla matcher utom de fyra mot Lyon och PSG. * Övriga lag gör upp om fjärdeplatsen.
I toppen av skyttligan tätnade det ytterligare sedan Eugenie Le Sommer blev tremålsskytt för Lyon. Det är just suveräna serieledarnas tre forwards som gör upp om titeln. Schelin och Le Sommer leder på 21 mål, ett före Ada Stolsmo Hegerberg. Fjärdeplatsen delas av Kosovare Asllani och Gaetane Thiney på tio mål, alltså tio bakom Hegerberg.
* Slutligen är det ikväll som vi får veta vem som får Ballon d’Or och koras till världens bästa spelare 2014. Vi får också veta om Stephanie Roche blir första kvinna att vinna Puskas Award, priset till årets snyggaste mål i världen. Eurosport sänder Fifagalan med start 18.15.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
I går sammanfattade jag damallsvenskan 2014 i ord. I dag följer jag upp med ett gäng bilder.
Under året har jag haft med mig kameran till de damallsvenska matcher jag besökt. Framför allt är tanken att få bilder på så många spelare som möjligt för att kunna bildsätta inläggen här på bloggen.
Det tar ju dock rätt mycket tid att gå igenom och fixa till bilderna och tid har varit en bristvara tidigare under året. Men nu i helgerna har det funnits möjlighet att gå igenom materialet.
Resultatet blev att jag nu har laddat upp 175 bilder från säsongen som gått, bilder på nio av de tolv damallsvenska lagen. Om jag skulle ha namngivit någon eller några spelare på felaktigt sätt välkomnar jag rättelser, men jag tror och hoppas att jag har lyckats identifiera alla rätt.
Här är först ett bildspel:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Och här är även alla de 175 bilderna som miniatyrer:
Alldeles strax spelar Sverige träningsmatch i Kanada. Det är ytterligare en av de många bortamatcher som inte går att se om man inte är på plats på arenan. Man kan nog dock höra den, för Radiosporten har utlovat rapportering.
Den svenska startelvan ser ut så här: Carola Söberg – Lina Nilsson, Charlotte Rohlin, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Caroline Seger – Therese Sjögran, Hanna Folkesson, Malin Diaz – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Mest intressant är ju backlinjen – den rejält ålderstigna backlinjen. Visst har skador gjort att varken Elin Rubensson eller Jessica Samuelsson är aktuella, men man reagerar ändå över lagets ålderstruktur. Här är de elva startspelarnas ålder: 32 – 27, 33 (blir 34 nästa vecka), 30, 35 – 29 – 37, 26, 20 – 24 och 30. Hela lagets snitt är 29,5 år. Väljer man bara ut målvakt och backlinje blir snittet 31,4 år.
Jag ser inte föryngring som ett självändamål, men känner ändå att man måste våga prova nya spelare. Om det är i några matcher innan VM man skall testa nya spelare är det i matcher som de här två mot Kanada.
Charlotte Rohlin
Mest intressant är ändå kampen om vem som skall bli partner till Nilla Fischer i mittförsvaret. Man trodde nog kanske att Rohlin var på väg bort från Sundhages lag. Men i kväll får hon chansen igen. Det skapar ytterligare frågetecken om hur den inbördes statusen är mellan Rohlin, Linda Sembrant och Emma Berglund hos förbundskapten Pia Sundhage.
Motståndarna Kanada är ett fysiskt och svårspelat lag som sällan förlorar med stora siffror. Dock känner jag att de har varit klart sämre i år än de var för två år sedan då de tog brons i OS och dessutom var snubblande nära att slå ut USA i semifinalen.
Ett stort skäl till försämringen är att storstjärnan Christine Sinclair haft ett tungt år. 2012 såg jag henne som världens bästa spelare. I år har hon däremot sett trög ut.
Jag lär inte kunna analysera Kanadamatcherna speciellt ingående. Däremot har jag kollat vår senaste match noga, alltså 2–1-förlusten mot Tyskland i Örebro. Något blogginlägg om mina iakttagelser har jag dock inte fått till. Det är således hög tid nu.
Therese Sjögran
Det var ju den där matchen där Therese Sjögran nådde fantastiska 200 landskamper och Lotta Schelin hyllades som tidernas svenska landslagsmålskytt efter att hon gjort sitt mål nummer 73. Matchens mål ser du här:
Matchen var konstig. Delar man in den i fyra delar spelade Sverige väldigt bra och hade tryck på tyskorna under den första fjärdedelen – alltså de första 22,5 minuterna. Så långt var Tyskland dåligt. Tyskorna såg pressade ut och hade bara korta anfall.
Trots det vann tyskorna klart antalet heta målchanser under den perioden, 0–3.
Den första halvlekens andra hälft fick Tyskland mer boll och längre anfall. Sverige föll tillbaka och spelade ett kompakt försvarsspel. Så slutade min räkning över heta målchanser 1–1. Totalt sett gick alltså den första halvleken till Sverige sett till spelet. I målchanser vann Tyskland med 4–1.
Den tredje 22-minutersperioden var jämn på alla sätt, bland annat genom 0–0 i målchanser. Den sista fjärdedelen var den enda där Sverige vann min statistik över heta målchanser, siffrorna blev 3–2. Dock gjorde tyskorna då mål på båda sina…
Mycket var alltså ologiskt. Logiskt dock att det lag som vann målchanserna med 6–4 också vann matchen med 2–1.
Lotta Schelin
Efter att jag kollat igenom matchen började jag fundera över vad vår storstjärna Lotta Schelin hade uträttat mer än ett mål. Jag kunde inte komma på en enda grej. Jag funderade på vad det berodde på och valde att snabbspola mig genom matchen igen och bara följa Schelin.
Som bekant är hon en utpräglad målskytt. Hon är snabb, stark och teknisk. Jag skulle säga att hon är en av världens allra bästa spelare när hon kommer rättvänd med boll.
Jag skall också direkt här säga att min uppfattning är att en forward som gör mål alltid skall ha ett godkänt betyg, oavsett vad hon/han uträttat i övrigt. Jag ger alltså Lotta Schelin godkänt för Tysklandsmatchen.
Men hennes rörelsemönster var väldigt långt ifrån godkänt. Vet man som Schelin att man är som bäst när man kommer rättvänd med bollen borde man hela tiden sträva efter att få göra just det – komma rättvänd med bollen.
Sverige var alltså spelmässigt bra i den första halvleken mot tyskorna. Dock skapade vi bara en målchans. En orsak kan ha varit att Schelin bara var rättvänd med bollen en enda gång under de första 45 minuterna. Och då var hon stillastående med flera motståndare runt sig.
Det som förvånade mig mest var hur förutsägbart vårt anfallsess rörde sig. Oftast hade hon en utgångsposition i mitten där båda de tyska mittbackarna utan problem kunde se och kontrollera henne. När vi fick kontringslägen tog Schelin fart i riktning mot hörnflaggorna, bort från målet. När vi spelade mot ett uppställt tyskt försvar kom Schelin ner och mötte bollföraren. Efter att hon spelat tillbaka blev hon ofta kvar i samma yta, vilket innebar att hon dels var felvänd, dels i vägen för sina medspelare.
I den andra halvleken hade Schelin bollen rättvänd fyra gånger. En av dem fick hon turligt bollen efter en tysk miss. Bara en gång vände hon upp själv.
En gång blev det mål. När jag kollade in Schelins första halvlek var det lätt att fråga sig om hon har någon som helst speluppfattning. Men vid målet visade hon storhet – och speluppfattning. För det syns på klippet ovan hur tidigt hon läser att det kan bli en andra tysk bakåtpassning. Och avslutningen är ju mästerlig.
Fridolina Rolfö
Lotta Schelin hade alltså bollen rättvänd fem gånger i matchen. I minut 85 byttes Fridolina Rolfö in. Under sina minuter på planen lyckades Linköpingsspelaren röra sig så att hon kom rättvänd med bollen fem gånger.
Min slutsats är att Lotta Schelin med ett bättre rörelsemönster skulle kunna vara världens bästa spelare. Nu är hon ”bara” en av världens bästa målskyttar – vilket ju trots allt ändå är rätt ok…
En tanke som jag inte kan låta bli att dela med mig av väcktes när jag läste att Anja Gatu på Sydsvenskan uppgav att Diamantbollens jury hade valt Schelin i år delvis på grund av att Nilla Fischer saknar den höga jämnheten. Det är ett intressant resonemang.
En back måste ju nämligen ha en extrem jämnhet. Den måste hela tiden röra sig rätt, för ett misstag kan göra den till syndabock. En forward behöver däremot inte alls vara jämn. Den kan ju göra hur många misstag som helst, bara den gör en eller två riktigt bra grejer som leder till mål. Världen är allt bra orättvis ibland.
Med det sagt hoppas jag att både Schelin och Fischer visar hög jämnhet i den match som börjar nu.
I morgon är det återigen tyskt toppmöte. 18.00 kan man se Wolfsburg ta emot Bayern München på svenska Eurosport och på DFB-tv. Det är förstås en riktigt spännande match.
I väntan på den, och på torsdagens damallsvenska toppmöte mellan Göteborg och Rosengård tänkte jag bjuda på mina bilder från den senaste landslagssamlingen. Alltså både från mötet med Bosnien-Hercegovina och från mötet med Skottland.
Här är de som bildspel, håll till godo:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Och här är de en och en:
Svensk målglädje
Sverige klart för VM 2015
Klara för VM
Skönt budskap
Pia Sundhage
Lycklig Lindahl
Firar VM-platsen
Sverige firar
Anna Signeul och Joanne Love
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Rachel Corsie
Elin Rubensson
Frankie Fantom-Brown
Kim Little
Ifeoma Dieke
Frankie Fantom-Brown
Caroline Seger jagar Kim Little
Hayley Lauder
Caroline Seger och Kim Little
Jennifer Beattie
Caroline Seger
Sofia Jakobsson jagar Kim Little
Rachel Corsie
Elin Rubensson
Lotta Schelin
Pia Sundhage
Teodora Albon
Gemma Fay
Hanna Folkesson
Nilla Fischer
Sofia Jakobsson
Skottland
Rachel Corsie
Nicola Docherty
Megan Sneddon
Eilish McSorley
Emma Mitchell
Nicola Docherty
Anna Signeul
Anna Signeul och Kim Little
Joanne Love
Caroline Weir
Kim Little
Ann-Helén Grahm
Jessica Samuelsson
Malin Diaz
Amna Lihovic
Marija Banusic klackar
Jubel över 2-0
Hanna Folkesson
Olivia Schough
Sveriges bänk
Svensk hörna
Linda Sembrant
Sara Thunebro
Kosovare Asllani
Olivia Schough
Eldina Ahmic
Kosovare Asllani
Lidija Kulis
Nikolina Dijakovic
BH Fanaticos
See my pictures of Scotland WNT from the WWC qualifier agains Sweden on Gamla Ullevi in Gothenburg in september 2014. Sweden won the game with 2–0.
I dag är det exakt ett år till avspark i nästa VM i fotboll som kommer att ha Sverige som deltagare. Eller bör ha Sverige som deltagare.
För självklart så både hoppas och tror jag att Pia Sundhage:s landslag kommer att ta sig till Kanada på ett sätt (gruppsegrare) eller annat (playoff). Eftersom Sundhage i det här skedet behöver ha fullt fokus på kvalet så tänkte jag hjälpa henne genom att redan nu ta ut VM-truppen.
Jag såg att Göteborgs klubbledning häromdagen var kritisk mot att Sundhage inte har någon GFC-spelare i den senaste landslagstruppen. Den kritiken tycker jag nog känns lite missriktad. För även om Marlene Sjöberg, Catrine Johansson och Sara Lindén är duktiga spelare så får ingen av dem heller plats i min VM-trupp.
Min trupp handlar alltså om de 23 spelare som jag tror är bäst lämpade för att åka till Kanada nästa år. Jag följer min mall om hur man bygger en mästerskapstrupp. Grunden består av de 16–17 spelare som i första hand är tänkta att spela. Sedan fyller man på med sex–sju spelare som antingen har spetsegenskaper som gör dem lämpliga som inhoppare eller är unga och har framtiden för sig.
På den senare punkten har Sundhage inte imponerat. För samtidigt som hon uppmanar de damallsvenska klubbarna att satsa på unga talanger väljer hon själv att hålla tillbaka talangerna tills de lämnat tonåren. På den punkten är exempelvis Tysklands Silvia Neid betydligt vassare.
Vi börjar med den stora problempositionen. Medan de 20 utespelarna till slut var ganska lätta att välja ut är målvaktssidan för tillfället extremt tunn i Sverige. Faktum är att vi inte har någon riktig världsmålvakt. Och målvaktssidan är den som känns svår att spika redan nu.
Hedvig Lindahl är trots allt klar etta. Man blir ju glad när man hör från Kristianstad att hon har vuxit rejält i år. Fast tyvärr har jag inte blivit helt övertygad i de båda matcher jag sett henne i år. Hoppas hon mentalt fixar ett VM som förstamålvakt.
Bakom henne är det däremot helt öppet. Först hade jag Carola Söberg utanför truppen, eftersom hon darrade i avgörande matcher i fjol. Men en match – Champions Leaguefinalen – tog upp henne på andraplatsen. Där visade hon ju att hon kan klara pressen i stora matcher.
Tredjeplatsen är extremt svårbesatt. Jag väljer Jennifer Falk i Jitex eftersom jag imponerats av henne den här våren. Men hade jag sett Malin Reuterwall eller Stephanie Öhrström lika många gånger hade de kanske haft platsen. Och i bakhuvudet finns Sofia Lundgren – eller har hon slutat helt?
Lundgren sa i vintras att hon skulle se till att bli frisk i ryggen innan hon hittade en ny klubb. Sedan har det inte skrivits något alls om henne. Gör hon comeback i tid skulle hon till och med kunna bli vår förstamålvakt i VM.
Jessica Samuelsson
Backar (8): * Jessica Samuelsson
* Lina Nilsson
* Emma Berglund
* Nilla Fischer
* Charlotte Rohlin
* Linda Sembrant
* Elin Rubensson
* Magdalena Ericsson
Den här uppställningen känns både stark och intressant. De spelare som funnits med i diskussionen, och således står nära en plats i truppen är Sara Thunebro, Marlene Sjöberg, Amanda Ilestedt och Mia Carlsson. Ett namn som inte känns helt avskrivet för mig är Annica Svensson. Men jag har inte sett Eskilstuna i år, och kan därför inte bedöma hennes form.
Mest anmärkningsvärt är kanske valet av vänsterbackarna Rubensson och Ericsson på Thunebros bekostnad. Men tyvärr tycker jag inte att Thunebros prestationer i landslaget den senaste tiden har legat på den nivå som krävs. Hon har bra tillslag med båda fötterna, men det väger inte upp att hon ofta gör felval och att hennes passningsspel är för slarvigt.
Ilestedt är en spelare jag fortfarande hoppas mycket på. Men som jag ser det är hon bara femma bland mittbackarna. Men med ytterligare slipning av passningsspelet så…
Marija Banusic
Mittfältare (8):
* Caroline Seger
* Hanna Folkesson
* Sofia Jakobsson
* Antonia Göransson
* Lisa Dahlkvist
* Therese Sjögran
* Marija Banusic
* Malin Diaz
Det här är åtta ganska självskrivna val. Banusic är bubblaren i truppen. En joker med kapacitet att avgöra matcher.
Faktum är att bredden är klart minst på mittfältet. Här har jag i första hand valt bort Emilia Appelqvist, Emmelie Konradsson, Fridolina Rolfö och Olivia Schough. Fast faktum är att ingen av dem egentligen kändes nära truppen. Schoughs roll som underhållare i truppen skall inte underskattas. Men det räcker inte att vara nyttig vid sidan av planen.
Det här är den riktigt intressanta lagdelen. En bra blandning av gammalt och ungt – helt enkelt fyra hyperintressanta spelare, där inte ens superstjärnan Schelin kan känna sig säker på en plats i startelvan.
De forwards som fanns med på den bruttolista jag valde spelare från, men som valdes bort var Emma Lundh, Jenny Hjohlman, Madelaine Edlund och Sara Lindén.
Det här är min VM-trupp till VM 2015. Så vad tycker ni? Har jag prickat rätt, eller har jag kanske till och med missat några självskrivna spelare?
En blogg om internationell damfotboll 