Det verkar som att det kan finnas ett slags kryphål i reglerna kring ekonomiska missförhållanden som gör att Tyresö kommer att slippa tvångsnedflyttning – om de lyckas rekonstruera sitt bolag.
Till synes så gäller bara tvångsnedflyttning vid konkurs – både av förening och AB – och vid ackord inom förening. Vid ackord inom AB verkar det inte hända något. Tyresö ser alltså ut att räddas av att man har drivit elitverksamheten i ett AB de senaste åren.
Frågan är om de som skapade reglerna hade tänkt att elitlag skulle kunna slippa tvångsnedflyttning genom den här lösningen. Vilket som är det här förstås bra för Tyresö.
Nu till roligare saker, som sport – och landslaget. Startelvan till morgondagens möte med Danmark ligger uppe på svenskfotboll.se. Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Elin Rubensson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran – Antonia Göransson, Kosovare Asllani.
Det är en elva som glädjer mig på många sätt. Jag gillar valet av ytterbackar, att Seger är placerad i den släpande rollen samt att Göransson testas som forward. Dessutom tror jag att Dahlkvist kan vara en tillgång i sin offensiva roll. Där är det minnena från hennes fina djupledslöpningar under VM 2011 som kommer upp på näthinnan.
Efter EM hackade vårt svenska landslag sig fram under hösten. Nu är det dags för en nystart. Jag förväntar mig inga spelmässiga underverk, men jag tycker att Pia Sundhage har gjort så mycket det går med de tillgängliga spelarna.
Däremot känns det som att bänken är den tunnaste landslaget har haft på mycket länge. Det är inte många spelare där som man känner kan förändra en matchbild.
Men startelvan är som sagt intressant, så det blir riktigt kul att se vad laget kan uträtta i morgon.
Om det svenska laget famlade under avslutningen av fjolåret var hösten rena raset för morgondagens motståndare, Danmark. I VM-kvalet kryssade danskorna borta mot svaga Serbien – och man förlorade hemma mot Schweiz.
Nu får man dessutom klara sig utan nyckelspelarna Katrine S Pedersen och Pernille Harder. Den nya danska förbundskaptenen Nils Nielsen står inför en riktigt tuff utmaning i sitt lagbygge.
Även om vi har många skador känns Sverige som klara favoriter i morgon. Matchen startar 19.00 – och direktsänds av Eurosport.
För alla er som älskar damfotboll på allra högsta nivå finns det dock en godbit redan tidigare på dagen. 13.30 direktsänder nämligen Eurosport även USA–Japan från Algarve cup, alltså mötet mellan lagen som spelat mot varandra i de senaste OS- och VM-finalerna. På pappret blir det inte så mycket bättre än så.
Några fler matcher från Algarve och Cypern kommer att vara tv-sända. De länkar jag hittar kommer jag att lägga upp dem här. Håll utkik. Den enda jag hittat hittills är Tyskland–Island (avspark 16.00)
I går presenterade Lilie Persson sin och Pia Sundhage:s trupp till Algarve cup. Det är ofta så att det mest intressanta med truppen är de spelare som inte är med.
Josefine Öqvist
Mest intressant den här gången var att Josefine Öqvisthar tackat för sig i landslaget. Det är verkligen riktigt tråkigt, eftersom hon fortfarande har mycket att bidraga med.
Det är ju faktiskt så att Jossan är bästa svenska målskytt alla kategorier på högsta elitnivå den senaste säsongen genom sina 14 mål i franska ligan. Och hon kom ju faktiskt med i det officiella allstarlaget vid sommarens EM-slutspel.
Förutom att hon är en tillgång på planen är hon en bekymmerslös, spontan och skön typ vid sidan, som garanterat kommer att vara saknad i gänget.
Det hon kommer att bli mest ihågkommen för är ju förstås segermålet mot Kanada i VM-semifinalen 2003.
Apropå att hon är bekymmerslös minns jag starkt en händelse nere i Falkenberg i somras. Landslaget hade pressträff på Strandbaden den 22 juli – dagen innan Jossans 30-årsdag. Aftonbladet uppmärksammade jubilaren genom att bjuda på tårta.
Jag hade precis gjort de intervjuer som jag hade planerat att göra, och råkade passera tårtkalaset just när Jossan tagit sin bit. Jag tycket det var en kul bild till bloggen, och plockade upp mobiltelefonen, och knäppte den här:
Josefine Öqvist med tårta
När jag stod där och fotade hörde jag henne säga till Aftonbladets fotograf att det var synd att ingen mer högg in på tårtan. Sedan tittade hon på mig och insisterade på att även jag skulle ta en bit. Jag lät mig övertalas och slog mig ner mittemot henne i soffan.
Av en anledning som jag inte minns skulle även Sara Thunebro vara med på en tårtbild. Hon satte sig bredvid Jossan, tittade till, och sa:
”Men kan du verkligen äta tårta? Är inte du allergisk?”
Jossan svarade hur lugnt som helst:
”Äsch, en liten bit är ingen fara.”
Det här var alltså två dagar innan EM-semifinalen mot Tyskland. I det där läget tror jag inte så många hade varit beredda att riskera en allergisk reaktion för att äta tårta i Aftonbladet. Men Josefine Öqvist är inte som alla andra. Och det är därför hon blir så saknad i landslaget.
* Utöver att Jossan slutar är det några ytterligare förändringar mellan den trupp som åkte till Frankrike senast och den som är tänkt att få följa med till Algarve. Tillbaka är Charlotte Rohlin, Therese Sjögran, Lina Nilsson, Sofia Jakobsson och Jessica Samuelsson. Truppen utökas med två spelare, vilket innebär att bara tre spelare: Josefin Johansson, Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ställs utanför truppen.
Det innebär samtidigt att Linda Sembrant, som kom in som reserv senast, och som inte fick någon speltid mot Frankrike, ändå är kvar i truppen.
Ett dygns distans har inte fått mig att ändra min uppfattning om gårdagens överkörning i Amiens speciellt mycket.
Det går förstås inte att förvänta att Sverige skall spela ut Frankrike på bortaplan ens under svensk högsäsong, och med absolut bästa startelva. Därför var mina förväntningar på det halvnya, orutinerade lag vi ställde upp med rätt lågt satta.
Men tyvärr var vi sämre än jag väntat mig och hoppats på. Jag hade trott att svensk grundorganisation skulle innebära att vi skulle vara svårspelade, och att det skulle vara svårt att skapa chanser mot oss. Och jag hade hoppats att vi åtminstone skulle ha ett par bra lägen att göra ett eget mål. Ingen av punkterna slog in.
Framför allt var det de äldre, etablerade spelarna som gjorde mig lite besviken. För även om coachningen från sidan var svag så borde spelarna på planen ha insett att Sara Thunebro var chanslös mot Elodie Thomis, och agerat på egen hand.
Och vid en närmare koll på de tre målen stämmer de analyser jag hade i går rätt väl. Vid 1–0 är det Lisa Dahlkvist som öppnar den centrala ytan för Thomis, och lurar Amanda Ilestedt att kliva fram, vilket i sin tur ger Gaetane Thiney fritt fram.
Vid 3–0 får trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Nilla Fischer dela på ansvaret för målet. Seger och Rubensson för att de inte är tillräckligt vakna på Louisa Necib:s löpning. Fischer för att hon lämnar, och öppnar den farliga ytan där målet görs.
Målen ses på det här klippet:
Så här dagen efter har jag noterat att Rosengårds tränare Jonas Eidevall på sin twitter kommit med ett antal funderingar kring landslaget. Här är de:
1. Testa Fischer som def mitt. Sverige behöver en bollvinnare högre upp i plan och man har andra bra mittbackar.
2. Bestäm vilka spelare som skall satsas på inför VM. Välj ca 18 etablerade och komplettera med 6-8 som är ca 21 och yngre. Spela de bästa.
3. Spela mot högkvalitativt motstånd (USA/Jap/Tys/Fra etc) så ofta som möjligt. Vi måste hitta vår väg för att vinna dessa matcher.
4. Satsa ekonomiskt på att svenska klubblag får möta bästa internationella motstånd (ex resebidrag ifrån Efd/SvFF). Erfarenhet för alla.
5. Fokusera på matchen fullt ut och vad som krävs för att vinna den. Vår satsning på spelare kan inte vara för bred för länge.
Det är lite egenintresse i punkt 3, men totalt sett tycker jag att Eidevall är rätt ute. Framför allt gillar jag punkt 2, som känns väldigt vettig ur ett framtidsperspektiv. Men även punkt 5 är helt rätt. Ungdomarna skall ha plats i truppen, men det är de bästa oavsett ålder som skall starta matcherna.
Men om det någon gång skulle inträffa att fem–sju av de 18–20 etablerade saknas skall man inte plocka in fem–sju nya 25–30-åringar, utan verkligen ge de unga chansen.
När det gäller punkt 1 känner jag att det centrala mittfältet är en problemposition. För tillfället har vi ingen kreativ, central speluppläggare av världsklass. Caroline Seger har inte tillräcklig disciplin för att klara rollen. Hon faller hela tiden ner för lågt. Dessutom är hon inte en tillräckligt bra poängspelare.
Att hitta rätt centrala mittfältare blir en riktigt avgörande fråga för Pia Sundhage den närmaste tiden. Kanske kan Fischer vara svaret på den gåtan.
Att hitta en tillräckligt bra målvakt är en annan gåta. Hedvig Lindahl är okej, men inte av allra högsta världsklass. Det är lite för många konstigheter och misstag för att man skall känna sig trygg med henne. Just nu är hon kanske ändå bästa alternativet.
Men jag ser gärna att andra också får chansen att visa upp sig den närmaste tiden. Eller att Sofia Lundgren blir frisk…
Till förbundets hemsida hittade för övrigt Lilie Persson följande positiva saker efter matchen:
”Jag tycker att Elin Rubensson var bra som högerback. Hon är snabb och klarade sig fint där ute. Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer får godkänt och Hedvig Lindahl var okay i målet.”
Jag håller med om att Rubensson var bra och att Lindahl var ok. Det var det om landslaget för nu.
* USA vann med 7–0 mot Ryssland i går. Det var ställningen när jag skrev mitt förra inlägg. I det inlägget finns också målskyttarna. Det var för övrigt ryskornas andra stjärnsmäll på relativt kort tid. Minns att de fick pisk av Tyskland med 9–0 i VM-kvalet i höstas.
Här är höjdpunkter från matchen:
Och här är ytterligare ett klipp med höjdpunkter. Här är bilderna filmade från marknivå:
Det är kul med bilder från marknivå, när de är så här bra filmade. För de ger en bra känsla för matchens tempo.
Lydia Williams
* I sista omgången av Australiens W-league vann Canberra United med 2–1 borta mot Sydney FC. Det var en direkt avgörande seriefinal, vilket innebär att Canberra vinner grundserien. Man gör det med Sverigebekantingar som Lydia Williams, Kendall Fletcher och Nicole Sykes och den före detta amerikanska landslagsmittfältaren Lori Lindsey i truppen.
Canberra tar emot fyran Brisbane Roar i semifinal natten mot lördag svensk tid. Hos Roar heter affischnamnet förstås Nadine Angerer.
Nadine Angerer
Den andra semifinalen blir en direkt repris av fjolårets Grand final. Där tar det regerande mästarlaget Sydney FC mot Melbourne Victory.
Sydney kom tvåa i grundserien. I laget spelar skytteligavinnaren, Sverigebekanta Jodie Taylor. Men även bästa unga spelaren i VM 2011, Caitlin Foord och världsstjärnan i cricket, Ellyse Perry.
Melbourne Victory blev trea med Jessica Samuelsson och ytterligare två spelare med Linköpingskoppling i laget, nämligen Brianna Davey och Lisa De Vanna.
Sydney–Melbourne spelas natten mot söndag, svensk tid.
Jag inleder det här inlägget med en ganska gammal nyhet, nämligen tidernas amerikanska drömelva. Det är över en månad sedan US Soccer presenterade den, men eftersom jag inte sett att någon skrivit om den i Sverige tänkte jag uppmärksamma laget.
Jag tycker oftast att de nuvarande spelarna övervärderas när man tar ut sådana här lag. Någon sådan övervärdering tycker jag dock inte finns här. Tre aktiva spelare finns med i elvan: Christie Rampone, Abby Wambach och Alex Morgan.
Christie Rampone
Det namn man skulle kunna ifrågasätta av de nu aktiva är ju Morgan. Det är ju långt ifrån självklart att hon går före spelare som exempelvis Tiffeny Milbrett och Cindy Parlow Cone. För sett till målstatistik har Morgan en bit upp till de två andra. Men spelmässigt tycker jag att hon platsar. Och om hon bara får fortsätta vara skadefri tror jag att hon även kommer att passera Milbrett och Parlow Cone i tidernas skytteliga.
Kollar man in röstsiffrorna noteras att det är just kampen om den tredje forwardsplatsen som är mest oviss, närmast före målvaktsplatsen. Här är hela elvan:
Briana Scurry – Brandi Chastain, Joy Biefeld (Fawcett), Carla Werden (Overbeck), Rampone – Michelle Akers, Julie Foudy, Kristine Lilly – Mia Hamm, Wambach och Morgan.
* En av de nu aktiva spelare som fått röster i omröstningen om tidernas amerikanska drömelva skall numera ha det holländskt-klingade efternamnet Van Hollebeke på sin tröja. Det är Rachel Buehler som är den senaste i raden av spelare som har gift sig, och samtidigt bytt namn till Rachel Van Hollebeke.
Rachel Van Hollebeke
* När man kikar på den amerikanska drömelvan är det lätt att fundera över hur en svensk motsvarighet skulle kunna se ut. Rent spontant skulle det kanske kunna bli så här:
Elisabeth Leidinge – Anette Börjesson, Jane Törnqvist, Karolina Westberg, Kristin Bengtsson – Malin Moström, Victoria Sandell Svensson, Malin Andersson – Hanna Ljungberg, Pia Sundhage, Lotta Schelin.
Det här gick ganska fort, och sannolikt har jag glömt någon eller några som borde vara med. Kom gärna med förslag, eller ännu hellre med era egna tidernas svenska landslag.
* En spelare som jag väljer bort ur tidernas svenska drömelva är Therese Sjögran. i gårdagens Aftonbladet fanns en väldigt bra intervju med henne, signerad Robert Laul. Har du inte redan läst så rekommenderar jag att du klickar dig in på länken.
* I går uppmärksammade EFD mig på en intressant rapport från Uefa som kom i december. På länkarna kan kan man läsa siffror på hur damfotbollen utvecklas i Europa.
* I veckan har vi också fått veta att Tv4:s dokumentär från sommarens EM sänds på Tv4Sport den 2 mars klockan 17.00. Något att se fram emot.
* I helgen blev USA, Mexiko och Costa Rica klara för U20-VM. För tillfället pågår U20-mästerskapet i Sydamerika, från vilket två lag kvalar in till slutspelet i Kanada i höst.
Det första gruppspelet är avklarat, och fyra nationer: Brasilien, Colombia, Paraguay och Bolivia går nu in i det avgörande gruppspelet där VM-platserna fördelas.
Om ni har glömt så är det ju Tyskland, Frankrike, England och Finland som är Europas representanter i årets U20-VM.
I dag har Eskilstuna fortsatt att visa de ekonomiska musklerna. Annica Svensson är senaste tillskottet hos nykomlingen, som ser ut att få ett ramstarkt försvar. Det brukar kunna leda en bra bit mot nytt kontrakt.
Annica Svensson
Även den andra nykomlingen har ju byggt en stark backlinje. Båda AIK och Eskilstuna verkar visa allvar i ambitionen att inte bara göra en ettårig sejour i högsta serien.
I farozonen bland de etablerade lagen finns ju förstås Jitex. Men i nuläget känns det även som att exempelvis Piteå är ett frågetecken. Laget har en grundstabilitet, men har förlorat flera tunga pjäser.
I nuläget är känslan att Eskilstuna ligger minst jämsides med norrbottningarna. Inte minst sedan man tidigare värvat Sofie Persson därifrån, och på köpet fått en högklassig frisparks- och hörnläggare. Ytterligare en sådan har man ju värvat i Sara Thunebro. Nu tillkommer alltså Svensson, en riktig karaktärsspelare. Intressant.
Elin Sandgren
* På betydligt lägre nivå har Kungsbacka DFF gjort två kanonvärvningar. Jitexduon Sofia Karlsson och Elin Sandgren skall nämligen spela i den storsatsande division 1-klubben i år.
* Från division 1 är steget gigantiskt till Ballon d’Or. Men de siffror som jag presenterade efter galan i måndags visade sig vara fel. Det var också några omkastningar i placeringarna – dock inte för våra svenska representanter. Men nu är inlägget om placeringarna rättat.
* I USA är det stor collegedraft i NWSL på fredag. Där förväntas Crystal Dunn gå först. Andra glödheta spelare i draften är andra U20-världsmästarinnor från 2012 som Kealia Ohai, Julie Johnston, Vanessa DiBernardo, Maya Hayes och Kassey Kallman.
Upplägget i de amerikanska ligorna kan verkligen upplevas som förvirrande. Nyligen var det utökningsdraft, nu är det collegedraft. Och möjligen blir det även en tredje draft i år, precis som det var i fjol. Personligen tyckte jag att utökningsdraften var mest udda. Där fick det nya laget Houston Dash välja ganska fritt bland spelare ur startelvorna i samtliga konkurrentlag. Tänk om vi skulle ha haft det systemet i Sverige? Då hade AIK och Eskilstuna fritt kunnat plocka riktiga stjärnspelare från exempelvis Tyresö och Rosengård.
För övrigt slås man av vilken grym konkurrens det är om proffskontrakten i USA. Deras liga har alltså bara nio lag – tre färre än vår. Om de 99 platserna i varje veckas startelvor slåss även alla kanadensiska och mexikanska landslagsspelare, samt i år upp till 33 spelare från andra länder.
Uppskattningsvis har USA tio gånger så många talangfulla spelare som vi. Situationen får vår debatt om hur svårt det är för svenska talanger att slå sig in i damallsvenskan att kännas närmast löjlig.
* Slutligen så hade vi på Borås Tidning i dag en artikel om hur Pia Sundhage och hennes tre systersöner intog Ballon d’Or-galan i Zürich. Ett citat har redan spritts till i princip alla större medier, så de flesta av er har säkert redan sett det. Men jag bjuder ändå på Tomas Örn:s härliga berättelse om moster Pias samtal med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Inlägget uppdaterat 15/1, eftersom det var några felaktigheter i den lista Framba.de först publicerade. I dag kom den officiella listan. De båda svenska spelarna ligger dock kvar på de placeringar som angavs från början i det här inlägget:
Lotta Schelin var världens sjätte bästa spelare 2013. Och Nilla Fischer den nionde bästa. I varje fall placerade de sig så i Ballon d’Or.
Så här såg det ut:
1) Nadine Angerer 18,85% av rösterna.
2) Abby Wambach 15,02%
3) Marta Vieira da Silva 14,02%
4) Lena Goessling 11,98%
5) Alex Morgan 11,74%
6) Lotta Schelin 7,87%
7) Saki Kumagai 7,19%
8) Yuki Ogimi 5,15%
9) Nilla Fischer 4,25%
10) Christine Sinclair 3,93%
Och så här fördelades rösterna i tränarkategorien:
Som mest kan man få 55,5 procent av rösterna. Således är Silvia Neids notering riktigt stark. Hon tog verkligen en utklassningsseger.
Däremot är de väldigt jämnt i spelarkategorien. Och det är logiskt, då det var väldigt svårt att hitta världens bästa spelare i fjol. EM blev förstås avgörande för Nadine Angerers vinst, men som jag har frågat förr: hur stor roll skall egentligen EM spela i den här omröstningen?
Mitt svar på den frågan är att prestationer i EM inte borde påverka mer än prestationer i de stora ligorna. Jag ser att jag har stöd i den uppfattningen av åtminstone en av de som röstade i Ballon d’Or, The Equalizers Jeff Kassouf. Han hade därmed inte med Angerer på sin topp tre.
Lotta Schelin blev alltså sexa. Vad krävs då för att hon skall kunna ta ytterligare ett par kliv på listan ovan? Givetvis först och främst att hon fortsätter att vräka in mål. Men det lär även krävas att hon spelar den riktiga huvudrollen i en avgörande final. Eftersom Lyon redan är utslaget ur Champions League, och det inte är några mästerskap för de europeiska lagen i år, så lär inte vår svenska världsstjärna få chansen att slå sig in tre i topp förrän tidigast 2015. Tyvärr.
Det blev som väntat inga priser till svensk damfotboll vid dagens båda galor. Pia Sundhage kom trea i Ballon d’Ors damfotbollstränarkategori. Och både Sundhage, och landslaget (Årets lag) blev utan pris på Idrottsgalan. Där var ju Lotta Schelin utslagen ur Jerringpriset sedan tidigare.
Vinnare av Ballon d’Or blev Nadine Angerer och Silvia Neid. Medan Neid vann ledarkatorien i stor stil var det riktigt jämnt i kampen om att vara världens bästa spelare 2013.
Jag har inte sett hela listorna över tio i topp ännu. Men via tyska Framba.de har jag sett följande siffror:
Tränarkategorien:
1) Silvia Neid med 30,29% av rösterna.
2) Ralf Kellermann 13,01%.
3) Pia Sundhage 12,57%
Silvia Neid
Spelarkategorien: 1) Nadine Angerer 17,85%
2) Abby Wambach 15,51%
3) MartaVieira da Silva 14,45%
—
5) Lena Goessling 10,88%
Jag får alltså återkomma med placeringarna för Schelin och Nilla Fischer.
Angerer blir alltså världens bästa spelare i huvudsak för två straffräddningar i EM-finalen. Snacka om att vara bäst när det gäller. För i Frauen-Bundesliga utmärkte hon sig inte den gångna säsongen. Tvärtom var det alla insläppta mål som gjorde att Frankfurt slutade trea bakom Wolfsburg och Potsdam.
Celia Okoyino da Mbabi och Nadine Angerer
I och med priset blir Angerer historisk. Fifa har nämligen aldrig tidigare – varken på herr- eller damsidan – givit en målvakt pris som världens bästa spelare. Under den tid Ballon d’Or delades ut av tidningen France Football, och gick till den bästa herrspelaren i Europa, så fick dock ryske målvaktslegendaren Lev Jasjin det en gång, 1963.
Alla röster i spelarkategorien finns på den här länken. Där noteras att Schelin bland annat toppade listorna för ett tiotal lagkaptener, bland annat Australiens Kate Gill, Costa Ricas Shirley Cruz och Makedoniens Natasa Andonova, samt en handfull förbundskaptener, bland annat Mexikos Leo Cuellar.
Nilla Fischer toppade också cirka tio röstsedlar, och ses som världens bästa spelare 2013 bland annat av både förbundskapten och lagkapten i Österrike (Dominik Thalhammer och Viktoria Schnaderbeck) samt av Hollands lagkapten Daphne Koster och av Norges förbundskapten Even Pellerud.
Samtliga röster i tränarkategorien finns på den här länken. Noterbart där var att segrande Silvia Neid röstade nordiskt: 1) Anna Signeul, 2) Even Pellerud och 3) Pia Sundhage.
Så här röstade Sveriges tre representanter:
Pia Sundhage: Spelare: 1) Goessling, 2) Schelin, 3) Wambach. Tränare: 1) Pellerud, 2) Neid, 3) Kellermann.
På herrsidan vann Cristiano Ronaldo och Jupp Heynckes guldbollarna som bästa spelare och tränare. Dessutom fick vi ett svenskt pris, då Zlatan Ibrahimovic vann Puskas Award – priset till årets mål. Där var ju för övrigt två damfotbollsmål nominerade. Kommer ni ihåg vilka? Om inte finns länkarna här:
Louisa Necib:
Lisa De Vanna:
* I övrigt i dag har Tyresös möjliga semifinalmotståndare i Champions League, Arsenal, värvat holländska Anouk Hoogendijk från Ajax. Hon är i första hand en passningsskicklig mittfältare, men har även i omgångar spelat mittback. Det känns som en bra värvning, men ännu så länge känns det som att Arsenal är på minus under silly season.
I England har även Notts county värvat Nya Zeelands Katie Hoyle.
Anouk Hoogendijk
* I USA vann häromdagen Morgan Brian lite oväntat Mac Hermann Trophy – som ges till årets bästa collegespelare. Många trodde annars att fjolårets vinnare Crystal Dunn skulle ta hem det priset i år igen.
Både Brian och Dunn har redan bokförts för A-landskamper under Tom Sermanni:s ledning.
* Jag har nyligen både berömt och tackat damfotboll.com. Men knappt hade jag tryckt sänd på mitt förra inlägg förrän jag hittade ett inlägg på sidans medarbetarblogg som fick mig att häpna.
”…en icke-nyhet” handlar om Lisa-Marie Woods bloggande om sexuella trakasserier inom norsk damfotboll. Förutom att damfotboll.coms inlägg innehåller felaktigheter om twittrande och våldtäkt är den icke namngivna skribentens åsikt högst anmärkningsvärd. Är det verkligen så att damfotboll.com på sin officiella blogg tycker att uppgifter om sexuella trakasserier är icke-nyheter?
I dag kan Pia Sundhage vid två olika galor koras både till Sveriges bästa ledare 2013 och till världens bästa damfotbollstränare 2013. Det är förstås fantastiskt kul för svensk damfotboll.
Hos mig väcker nomineringarna dock i första hand frågan om hur bra Sundhages 2013 egentligen var?
Det skall direkt göras klart att frågan inte är ställd utifrån att jag skulle ha någon mer genomgripande kritik mot vår förbundskaptens ledarskap. Utan jag är i det stora hela nöjd med vad hon har uträttat.
Det jag funderar över är snarare om Sundhage gjorde så bra resultat under 2013 att det är motiverat att hon klassas som en av Sveriges fyra bästa ledare och som en av damfotbollsvärldens tre mest framgångsrika tränare under året. Är det?
Pia Sundhage
Listar man Sundhages sportsliga facit under 2013 ser det ut så här:
* EM-brons.
* Totalt 16 spelade landskamper, med facit: 10 segrar, fem kryss och en förlust. Här kan man räkna lite annorlunda då ett av kryssen – det mot Norge i Algarve – även kan räknas som förlust, eftersom Norge vann efter straffläggning. Målskillnaden på de 16 matcherna blev 40–11, givetvis exklusive straffläggning.
* Sverige inledde och avslutade året som sexa på världsrankningen. Vi var uppe som femma från juni till december.
Det är ju förstås ett väldigt bra facit. Dock är det ett facit utan någon riktig spets.
Tittar man mer noga på siffrorna är det lätt att konstatera att Sundhages Sverige har gjort vad man kunde förvänta – varken mer eller mindre.
Precis som föregångaren Thomas Dennerby:s landslag har Sundhages lag varit stabilt mot lägre rankade lag, men haft det jobbigt mot toppnationerna. Man kan möjligen säga att vi har närmat oss lagen framför oss i världstoppen en aning. Men jag vill nog vänta lite innan jag hugger den saken i sten. För vi spelade tre landskamper mot högre rankade lag under 2013, med följande facit:
* USA, 1–1 i Algarve cup. En match där USA hade bra kontroll efter Alex Morgan:s 1–1-mål i 56:e minuten. Känslan var att amerikanskorna kunde ha vunnit, om de bara gått för det. Men USA var väldigt nöjt med en poäng, eftersom det innebar säkrad finalplats.
Pia Sundhage och Alex Morgan
* Brasilien, 1–1 på Söderstadion. Ett Sverige, som var några veckor från EM ställdes på hemmaplan mot ett ungt, nytt brasilianskt lag. Ett Brasilien som var i början av prövostadioet på en rejäl generationsväxling.
* Tyskland, 0–1 på Gamla Ullevi. Ett haussat svenskt lag på hemmaplan inför drygt 15000 svenska supportrar mot ett skadedrabbat och ifrågasatt Tyskland. Visst skapade vi chanser för att göra något mål, men min uppfattning på plats var att det unga tyska laget vann rättvist.
Efter EM såg jag att ett antal ”herrfotbollsskribenter” tyckte att vi som bevakade turneringen hade varit för snälla mot Sundhage. Sverige hade tidernas chans att vinna EM-guld, men misslyckades. Aktuella skribenter tyckte att vi borde ha kritiserat förbundskaptenen, och kanske även att vi borde ha ifrågasatt om hon verkligen skulle få förtroende att fortsätta leda laget.
Jag höll, och håller med om att Sverige under EM hade tidernas chans att vinna en tung titel. Men jag håller inte med om att Sundhage borde ha fått hård kritik efteråt. Visst fanns det saker att ifrågasätta, som Birger Jacobsson-avhoppet. Men jag tycker i princip aldrig att man kan kräva att ett svenskt fotbollslandslag skall besegra supermakten Tyskland. Inte ens i ett hemma-EM. Utan Sundhages lag gjorde vad man kunde förvänta sig. Varken mer eller mindre.
Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.
Som jag ser det har Pia Sundhages viktigaste bidrag till det svenska damlandslaget ännu så länge inte varit sportsliga resultat, utan förmågan att få strålkastarna riktade mot henne och damfotbollen. Utan henne finns risken att EM hade blivit ett publikfiasko. För Sundhage var loket som drog EM-tåget. Hon tog ju så stort ansvar att tåget körde in i väggen efter mästerskapet.
Jag har inte koll på vilka grunder som man nominerar till priset Årets ledare vid kvällens svenska idrottsgala. Utifrån sportsliga resultat tycker jag inte att Sundhage borde ha varit nominerad bland de fyra kandidaterna. Men utifrån sin betydelse för sin sport så är hon tvärtom en självskriven vinnare. Frågan är vad juryn prioriterar.
Till Ballon d’Or nomineras man på sportsliga grunder. Där borde således inte Sundhage ha platsat på topp tre. Men gissningsvis lever hon här på de resultat hon gjorde med USA. Hon är ju regerande mästare, och i just Ballon d’Ors damklasser kommer man ju tyvärr långt på gamla meriter.
För mig är det för övrigt udda att inte USA:s förbundskapten Tom Sermanni fanns bland de tio som nominerades från början. Han har ännu inte förlorat någon match sedan han tillträdde. Facit är 13 segrar och tre kryss på 16 landskamper. Nog borde det slå högre än de resultat som exempelvis Skottlands nominerade förbundskapten Anna Signeul har gjort?
Och som jag ser det borde det var självskrivet att Even Pellerud skulle gå före Sundhage. För nog gjorde han bättre resultat under 2013? Norge kom ju före Sverige i båda de turneringar som lagen deltog i under året. Och medan hon tog EM-brons med Europatvåorna så tog Pellerud silver med Europas femte högst rankade lag.
Vilka vinner då? Jag tror inte på Sundhage får något av priserna. När det gäller Årets ledare känns det vidöppet mellan Arild Monsen (längdskidor), Per Mårts (ishockey) eller Lotta Neumann (golf).
När det gäller Ballon d’Or resonerade jag kring tänkbara vinnare i det här inlägget. Jag står fast vid att jag tror på Abby Wambach som världens bästa spelare, framför Marta och Nadine Angerer. Och jag tror och hoppas att Ralf Kellermann prisas för Wolfsburgs fantastiska trippel, och därmed slår Sundhage och Silvia Neid.
Galorna går att se på tv. Eurosport sänder Ballon d’Or-galan med start 18.30. Och Idrottsgalan sänds på SVT1 från 20.00.
Nadine Angerer
* En av de som kan vinna Ballon d’Or i kväll är ju Nadine Angerer. Hon meddelade nyss att hon kommer att spela i NWSL för mästarklubben Portland Thorns efter avslutad säsong i Australien. Thorns hade ju högsta snittpubliken av alla damfotbollens klubblag i världen i fjol – de snittade 13320 under grundserien. Med Angerer, Christine Sinclair och Alex Morgan i laget finns förutsättningar för fortsatt publiktillströmning även under 2014.
* När jag är ändå är inne på priser så passar jag på att rikta ett stort tack till damfotboll.com för att mitt namn nämndes i det inlägg där man rekommenderade experter på damfotboll till Svenska Fans fina sportjournalistpris Guldskölden. På det priset kan man förresten rösta fram till och med den 20 januari. Röstar gör man här.
* Slutligen noterar jag att Zlatangate inte har blåst över helt ännu. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk tog upp ämnet i helgen, och han var nog helt rätt ute i hur världsstjärnans popularitet kommer att påverkas av hans tråkiga syn på damfotboll.
Och här är ett inlägg från amerikanska The Equalizer. De har kanske inte fått allt hundraprocentigt rätt. Men ändå intressant att se hur Zlatangate uppmärksammas utomlands.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
I dag presenterades de tre finalisterna i de olika kategorierna till Fifas pris till världens bästa spelare och ledare 2013, Ballon d’Or. I klassen för damfotbollstränare står det mellan Pia Sundhage och två tyskar – Silvia Neid och Ralf Kellermann.
Däremot har vi inget svenskt i finalen av spelarkategorien. Däremot har vi allsvenskt, då Marta är med som vanligt. Hon ställs mot Abby Wambach och Nadine Angerer, och mitt tips är att amerikanskan tar hem priset för andra året i rad.
Även om det nästan alltid är väldigt svårt att kora världens bästa spelare i lagsporter tycker jag att Ballon d’Or är kul. Fast priset är roligast på herrsidan, där det finns chans att göra ett riktigt val.
Inom damfotbollen är däremot möjligheterna att göra rättvisa val högst begränsade. Framför allt ett år som i år, då inga stora mästerskap har avgjorts.
Någon av er säger kanske att EM ju faktiskt har spelats i år. Visst är det så, men inom damfotbollen är ju Europa bara den tredje bästa kontinenten för tillfället, så bara en liten del av världens bästa spelare fanns med i Sverige. Alltså borde inte juryn till Ballon d’Or gå så hårt på resultaten i EM.
Juryn kan inte heller titta speciellt mycket på Champions League, eftersom den europeiska klubbfotbollen på damsidan inte står i särklass på samma sätt som bland herrarna. Tvärtom tror jag att topplagen i Asien och Nordamerika står sig väldigt väl i konkurrensen.
Således är det vansinnigt svårt att hitta rätt i damklasserna i årets Ballon d’Or. Vansinnigt svårt.
Inte blir det lättare av att väldigt få matcher är tv-sända, vilket gör att många av de som sitter i juryn sannolikt knappt har sett kandidaterna spela under året. Det är förstås en av orsakerna till att namnkunnighet är så viktigt här. Jag är helt säker på att Martas plats i topp tre helt och hållet beror på hennes namn. För hur många i juryn har sett henne spela i damallsvenskan i år?
Jag skrev om röstningsproblematiken redan i januari, när fjolårets priser delades ut. Läs det inlägget här.
Hur tycker jag då att det borde ha sett ur i år?
Bra fråga. För det här är alltså verkligen inte lätt. Börjar vi med tränarsidan så är det en kategori som alltid är sanslöst svår. För hur värderar man Tom Sermanni:s insats i USA? Hans landslag har inte förlorat i år, utan står på 13 segrar och tre kryss på 16 matcher. De har å andra sidan bara spelat träningsmatcher.
Sverige har också spelat 16 landskamper, med facit tio segrar, fem kryss och en förlust. Men Pia Sundhage vann kategorien i fjol, och kom sannolikt med igen i år på sitt namn. Även om hennes facit förstås trots allt är starkt.
De båda andra kandidaterna borde dock vara starkare. För Ralf Kellermann ledde ju uppstickaren Wolfsburg till en historisk trippel, och Silvia Neid blev ju Europamästarinna. Min röst tillfaller Kellermann, men jag skulle inte bli förvånad om Sundhage vann igen.
Bland spelarna är det ju intressant att Tysklands bästa spelare säsongen 2012/13 blev Martina Müller – och inte Angerer. Bästa spelaren (MVP) i USA:s liga NWSL blev Lauren (Cheney) Holiday – inte Wambach – och damallsvenskans bästa spelare blev Ramona Bachmann – inte Marta.
Själv har jag ju flera gånger i höst skrivit att jag tycker att Bachmann är bäst i världen för tillfället, och det står jag för.
Abby Wambach
I fjol tyckte jag Christine Sinclair var solklar världsetta, och Alex Morgan var tvåa. Fast det var Wambach som vann. I år har Wambach imponerat stort på mig varje gång jag sett henne i landslaget, och hon kom tvåa i MVP-omröstningen i NWSL. Därför skulle jag trots allt se henne som en värdig vinnare, om det blir hon som vinner även i år.
Jag har under dagen sett att flera svenska tyckare har velat ha in Lotta Schelin på topp tre. Den åsikten tycker jag är lite väl blågul. Visst har Schelin fantastisk målstatistik för 2013, och hon förtjänar sin plats på tio i topp. Men så högt som en av världens tre bästa spelare rankar jag henne inte.
Mitt topp tre under 2013 är istället Bachmann, Wambach och Yuki Ogimi. Fast som sagt, det har varit sanslöst svårt i år.
Tillagt i efterhand: För att förtydliga varför jag inte tycker att EM borde räknas speciellt högt i det här sammanhanget tänkte jag bara påvisa att europeiska spelares status har varit högst begränsad kontra spelare från andra världsdelar de senaste åren. Exempelvis har ingen europé varit på topp fem i Ballon d’Or varken 2011 eller 2012. 2011 fick spelare från Europa totalt 14 procent av rösterna, och 2012 gick 7,7 procent av rösterna till Europa. Skulle européerna i år ha passerat amerikanskor och japanskor i kvalitet bara för att det har varit EM?
Häromdagen undrade jag vad förbundskaptenerna tycker om att allt fler landslagsspelare väljer utländska klubbar. I dag fick jag svaret genom Aftonbladet. Tack för det.
Kul att kvällstidningarna är på hugget – även om faktakollen angående antalet svenska spelare i Frauen-Bundesliga var lite sisådär i artikeln. För inte har väl Sara Thunebro skrivit på för en tysk klubb igen?
Vad säger då Pia Sundhage till Bladet? Jo, att:
”Personligen ser jag hellre att de stannar i allsvenskan. Visst är det fantastiskt att vi har tjejer som Marta i Tyresö och Ramona Bachmann i Malmö. Faran är när vissa lag har sju utländska spelare i sin startelva. För svensk damfotbolls utveckling är det bättre om vi har sju svenska spelare och att laget kryddas av fyra utländska.”
Sundhages uppfattning stämmer bra med hennes åsikter kring utlänningar i damallsvenskan. Och det är ju bra att hon håller en rak linje i frågan.
Men personligen tror jag att våra landslagsspelare mår bra av att prova på andra ligor några år. Det är utvecklande för individen, precis på samma sätt som det var utvecklande för Sundhage att jobba för Kina och USA.
Som jag skrivit flera gånger tidigare så känns utlänningarna nödvändiga för att bibehålla klassen och intresset för damallsvenskan. För hur många spelare av hög internationell klass har vi i Sverige?
Med Sundhages upplägg uppskattar jag att våra toppspelare räcker till tre klubbar. Om alla hade stannat på hemmaplan.
Så till damallsvenskans silly season. Där är nykomlingen AIK hetaste klubben för tillfället. Det känns som att man bygger sitt lag smart. I förra veckan blev det klart att man lånar in Malin Levenstad från Malmö. I går gjorde man även klart med Finlands lagkapten Maija Saari, som återvänder från Mallbacken. Även om Saaris hälsa är ett litet frågetecken, då hon varit korsbandsskadad sedan i somras, så borde AIK här ha fått ett riktigt bra mittlås. Det handlar om två ledartyper som bör kunna styra lagets defensiv på ett bra sätt.
AIK behöver förstås även en stabil målvakt. Under hösten lånade de Jessica Höglander från Tyresö. Nu finns tydligen uppgifter om att Gudbjörg Gunnarsdottir är aktuell. Det vore ett bra nyförvärv. 2012 års AIK-målvakt Sussie Nilsson kommer däremot inte att återvända till Solnaklubben till nästa år. Hon har nämligen förlängt med Sunnanå.
Sofia Lundgren
Personligen hade jag gissat att Sofia Lundgren borde vara aktuell för en återkomst till AIK. Fast Lundgren är ett intressant fall. Jag gissar att hon med sin meritlista är relativt dyr. Dessutom dras hon med en lurig skada (diskbråck), som gör det till en chansning att värva henne. En av få klubbar som borde ha råd att ha Lundgren som backup är Tyresö. Eller vågar någon annan?
Tillbaka till AIK. I dag presenterade de Siriustalangerna Filippa Angeldahl och Nathalie Björn som nyförvärv. Båda fyller 17 år nästa år, och de borde kunna vara aktuella för att få en hel del speltid i damallsvenskan. Minns jag rätt från F17-EM har Angeldahl ett fantastiskt tillslag, vilket gör henne till ett dödligt vapen på alla fasta situationer. En sådan spelare gör jättenytta för alla lag – inte minst för en nykomling, som behöver ta de chanser man får framåt.
Olivia Schough är tydligen klar för Bayern München. Därmed är snart alla offensiva spelare i Sveriges landslag baserade i utlandet.
Och för vårt landslag tror jag att det är alldeles utmärkt. Spelare som skolats i en svensk spelstil, och som gjort några år i damallsvenskan, får chansen att testa andra spelstilar, och möta nya motståndare.
Det faktum att i princip alla våra offensiva toppspelare sticker utomlands gör ju att det blir nödvändigt för de damallsvenska klubbarna att fortsätta satsa på utländska förstärkningar. Som bekant har ju våra båda förbundskaptener flera gånger uttryckt att de anser att alla utländska spelare i damallsvenskan är ett hot mot svensk damfotboll. Det hade varit intressant att höra vad de tycker om alla svenska spelare i utlandet.
Mimmi Löfwenius
Apropå sådana skall ju även Mimmi Löfwenius spela utomlands nästa säsong. Som jag meddelade för knappt två veckor sedan lämnar hon Jitex för norska LSK Kvinner.
Det händer alltså väldigt mycket i de båda Göteborgsklubbarna. Känslan är att båda kommer att få jobbiga säsonger på olika nivåer. Jitex skrev jag om här. GFC har tappat Kristin Hammarström (slutar), Marie Hammarström, Anita Asante (Malmö), Camille Levin (Western Sydney Wanderers, Australien), Yael Averbuch (klubb ej klar), Jessica Landström (klubb ej klar) och då Olivia Schough. Dessutom stack ju Jodie Taylor redan i somras.
GFC hade tunn trupp redan tidigare. Nye tränaren Stefan Rehn:s lagbygge kommer att bli riktigt tuff när man nu tappat ytterligare sju spelare samtidigt som man säger att man skall ha en bredare trupp. Visst har man värvat fyra spelare också. Men skall man kunna bredda truppen på nödvändig storlek behöver man minst sju spelare till. Kanske tio.
Medan klubbar som Malmö och Linköping verkar i princip klara med sina trupper inför 2014 lär alltså Göteborg fortsätta vara aktivt på spelarmarknaden i vinter. Det borde även Tyresö vara. För man har flera spelare som bara har kontrakt fram till sommaren. Och ännu så länge den här hösten har det mest varit uppgifter om spelare som lämnar, eller är på väg att lämna. Exempelvis har Sara Thunebro tydligen varit och känt sig för hos nykomlingen Eskilstuna United.
Det här är en kväll där det mesta handlar om herrfotboll. Och det är många frågor som ställs om det svenska herrlandslagets framtid.
Här tänker jag ställa en fråga om framtiden för svensk damfotbolls kanske allra mest klassiska klubb. För vad är det som händer i Jitex?
Jitex BK är klubben som ingen bryr sig om. De får minimalt med uppmärksamhet i GP och GT, de har ingen publik, och de är motarbetade av Mölndals kommun. De har dessutom dålig ekonomi, och man verkar tappa i princip hela sin startelva.
Stefan Rehn
För sedan det blev klart att Stefan Rehn lämnar Mölndalsklubben för grannen Göteborg FC har det i princip bara varit negativa nyheter kring den sexfaldiga svenska mästarklubben.
Klart är att Fridolina Rolfö lämnar för Linköping samt att Annica Sjölund och Kathlene Fernström följer med Rehn till GFC.Klart är också att Frida Höglund slutar. Dessutom har jag nåtts av uppgifter om att Mimmi Löfwenius skall vara på väg att flytta till Norge, och LSK Kvinner.
Annica Sjölund och Sofia Karlsson.
Men eländet för Jitex stannar inte där. I söndags var det stor inomhusturnering – Knallen cup – här i Borås. I turneringen deltog Göteborg FC, Hovås/Billdal och Torslanda IK. I det senare laget ingick Jitexspelarna Höglund, Sofia Karlsson och Elin Sandgren. Och snacket gick att både Karlsson och Sandgren också är på gång att sluta. Sandgren förstärkte den bilden när hon skrev så här på twitter:
”Från och med idag ska jag bara hålla på med sporter där jag kan vinna SM-guld. #futsal#bandy”
Minst sju ordinarie spelare är alltså på väg ut. Hur ser exempelvis Minna Meriluoto och Julia Wahlberg med fler på att stanna med tanke på flykten? Blir några spelare kvar? Hur skall Jitex kunna skaffa kompetenta ersättare utan pengar?
Det känns som att Jitex redan i praktiken är klart för elitettan 2015. Nu har jag dålig koll på kvaliteten på AIK och Eskilstuna, men nog har nykomlingarna här fått en jättechans att hänga kvar utan att behöva förstärka sina lag alltför mycket.
Läget i Jitex är riktigt tråkigt. Jämför man med konkurrenten Göteborg FC är det ju Jitex som har kulturen och den stora och framgångsrika ungdomsverksamheten.
Läget i Jitex får mig att tänka på ett ännu mer massivt mörker – det i min hemstad. För damfotbollen i Boråsområdet är sämre än någonsin. Den bygd som ett tag ledde utvecklingen svensk damfotboll genom klubbar som Öxabäcks IF och Kronängs IF och som fostrat spelare som Pia Sundhage, Victoria Sandell-Svensson och Anneli Andelén är alltså numera ett enda stort mörker.
I huvudkommunen Borås finns inget lag högre upp än division två. Och i kommunerna runtom finns två division 1-lag, IFK Örby och Nittorps IK. Det ger en verklighet där de stora talanger som kommer fram tvingas flytta på sig i tidig ålder. Eller till långpendling.
Situationen blev väldigt påtaglig under nämnda Knallen cup. Göteborg FC, Hovås/Billdal och Torslanda IK spelade alla semifinal. I samtliga lag fanns spelare fostrade i Boråsområdet.
GFC hade Sara Lindén på planen samt Johanna Almgren och Linnea Liljegärd i båset. Hovås/Billdal hade Nanna Jansson och Maria Andersson, medan Malin Fors inte kom till spel. Och i Torslanda spelade Sofia Karlsson, Linda Nöjd och Ellinor Ragnvaldsson.
Lägg till Italienproffset Maria Karlsson ochAIK:s Jessy Sharro och vi har en hel elva med elitspelare från Boråsområdet. Men det räcker inte med att fostra talanger när kultur och engagemang saknas.
Så jämfört med problemen i Boråsområdet är krisen i Jitex inte speciellt stor.
Marie Hammarström
* Slutligen så var Kristin och Marie Hammarström med i GFC:s lag i Knallen cup. Kanske gjorde landslagstvillingarna sin sista insats som fotbollsspelare i Fristads- respektive Boråshallen.
Mitt division fyra-lag delade för övrigt omklädningsrum med GFC. Det var inga problem att få Göteborgsspelarna att ställa upp på en gruppbild – något som gjorde dagen för mina spelare.
Bilden får mig att tänka på Marie Hammarströms hjälteinsats på Borås Arena efter Kif Örebros möte med Dalsjöfors 2011. Ni som följt bloggen länge har säkert sett hur hon efter matchen lärde bollflickorna hur man dansar landslagets VM-dans. Ni som inte sett klippet kan göra det via den här länken.
Det är verkligen ett klipp som gör att man kommer på gott humör. Och det kan ju behövas så här några timmar efter att Sverige missat nästa års herrfotbolls-VM.
Det här inlägget skulle handla om kvinnliga domare. Men domarna får en tillbakaskjuten roll i inlägget, för det har ju redovisats flera nyheter från Göteborg i dag. Nyheter som har stor påverkan på vårt landslag.
Marie och Kristin Hammarström fotas av Johanna Almgren
Den del som rör landslaget är tyvärr den tråkiga delen. För systrarna Kristin och Marie Hammarström lägger av. Där tappar vi två riktigt lojala och nyttiga lagspelare. Vi tappar dels en stabil och säker målvakt. Dels en poängspelare som tillhör världens bästa hörnläggare från höger.
Tvillingarnas besked är väldigt tråkigt för Pia Sundhage. Kanske framför allt är det Kristin som kommer att lämna ett jättehål efter sig. För på målvaktssidan är vi svaga för tillfället. Till Radiosporten målade Sundhage i dag upp en dyster bild. Förbundskaptenen konstaterade att:
* Sofia Lundgren har diskbråck.
* Hedvig Lindahl ska bli mamma tillsammans med sin sambo och ”då kan det hända många saker i hennes skalle”.
* Carola Söberg har tackat nej till landslagets novemberläger. Sundhage spekulerade i att Söberg är på väg att sluta.
Lindahl är just nu given etta igen. Bakom henne är Malin Reuterwall tvåa. Tredjeplatsen känns öppen. Jag har länge tyckt att Italienproffset Stéphanie Öhrström bör testas. I går såg jag på hennes twitter att hon nu får chansen för första gången att visa upp sig för Sundhage. Utöver Öhrström har för övrigt även Umeås Elin Landström, Piteås Emilia Appelqvist och AIK:s Petra Andersson kallats in som reserver till nästa landslagssamling.
Elin Landström
Beskedet om systrarna Hammarströms avslutade karriärer kom inte bara som ett tungt bakslag för landslaget. Det är förstås även besvärligt för Göteborg FC. Redan i somras tappade man Jodie Taylor. Efter avslutad säsong har tränare Torbjörn Nilsson slutat och Anita Asante skrivit på för Malmö. Dessutom såg jag att Yael Averbuch skrev på sin blogg att hon söker ny klubb. Det är således hela vårens offensiva centrallinje som försvinner.
Manon Melis
Därför var det förstås nödvändigt för klubben att också få sända ut lite positiva signaler. I dag presenterade man därför fyra nyförvärv, med Manon Melis som det tyngsta namnet. En målfarlig djupledslöpare behövdes, så jag förstår att man öppnat plånboken för att hämta in holländskan.
Utöver Melis presenterades i dag även Vittsjös holländska målvakt Loes Geurts, Jitex mittback Kathlene Fernström och Jitex finska forwardsstjärna Annica Sjölund.
Loes Geurts
Kathlene Fernström
Annica Sjölund
Extra intressant här är att nye GFC-tränaren Stefan Rehn tidigare har sagt att han inte tänkte ta med sig några spelare från Jitex. Nu har han redan plockat två från Mölndalsklubben, som verkar bli rejält brandskattad. Jitex känns som en högst tänkbar räddningsplanka för årets båda nykomlingar AIK och Eskilstuna.
Mer om det någon annan dag.
Men först måste jag förstås ifrågasätta mediekompetensen i Göteborg FC. För dels skall man inte presentera flera bra nyheter på samma gång – i varje fall inte om man vill ha maximalt utrymme i media. Och att gå ut med alla nyheter samma dag som Sveriges herrar möter Portugal i årets viktigaste match – det är ett slags självmål. Tråkigt.
* Dags för en kort koll utomlands. I veckan har Wolfsburg och Potsdam tydligt visat att Frauen-Bundesliga är Europas bästa liga. Utöver nämnda lag håller ju även Frankfurt och Bayern München högsta Europaklass från den tyska ligan.
När jag i går utnämnde Potsdams bragd mot Lyon som årets skräll så menade jag mer årets prestation. För frågan är om inte årets skräll inträffade i den tyska ligan förra helgen. Då tog nämligen superjumbon Sindelfingen sin första poäng för året. Man gjorde det högst oväntat mot just Bayern München.
Skrällen inträffade bara några dagar efter att jag skrivit att Sindelfingen troligen skulle gå genom ligan utan poäng. Se målen från den tyska superskrällen, och från övriga matcher i omgång 8 på det här klippet.
I helgen är det uppehåll i Frauen-Bundesliga. Det hindrar inte att det spelas en riktig prestigematch i morgon. Frankfurt och Wolfsburg drabbar nämligen samman i tyska cupen klockan 14.00. Vad jag sett är tyvärr inte matchen tv-sänd.
Det tyska cupmötet är hursomhelst utan tvekan helgens mest intressanta i damfotbollsvärlden.
* Därmed är jag slutligen då framme vid domarbiten. Åttondelsfinalerna i Champions League har tyvärr kantats av domarkritik. Jag uppmärksammade ju Therese Sjögran:s utspel mot kvinnliga domare efter Malmös förlust på hemmaplan mot Wolfsburg. Kritiken uppmärksammades på fler ställen. Bland annat tog Dagens Nyheters krönikör Johan Esk upp den i en krönika.
Den krönikan fick Malmös Lisa Ek att se rött, och det visade sig att hon hade många i Damfotbollssverige bakom sig. I ett känsloladdat blogginlägg högg hon stenhårt mog Esks åsikter. Och på Eks twitter rasade de stödjande inläggen in.
Jag är som bekant på Sjögrans och Eks sida. Damfotbollen förtjänar domare som ligger på samma nivå som spelarna. Och där är vi inte nu. Så länge kvinnliga domare får konkurrera med manliga domare, och således döma både herr- och damfotboll tycker jag dessutom att det inte är något stort jämställdhetsproblem att män dömer kvinnor.
Samtidigt så lyssnade jag på Uefas högst uppsatta dam, norska Karen Espelund, när hon vid 2012 års damallsvenska upptaktsträff talade sig varm för satsningen på rakt igenom kvinnliga domare i mästerskapen. Hon menade att damfotbollen kommer att vinna mycket på det över tid.Så är det garanterat. Och jag kan se den fina grundtanken. Fast när effekten blir att internationella toppmatcher en efter en avgörs genom svaga domslut – då bör Espelund med fler tänka om.
I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. Således skall vi få en ny vinnare av Diamantbollen. Eller, någon ny vinnare lär vi inte få.
Som jag ser det finns det bara två tänkbara vinnare, och det är dessutom två högklassiga kandidater, nämligen Nilla Fischer och Lotta Schelin. Precis som i fjol röstar jag på Fischer. Det var hon som banade väg för landslaget i EM. Som mittback blev hon dessutom tvåa i skytteligan – vilket är en makalöst bra prestation.
Nilla Fischer
Schelin har förstås också bra meriter från året. Men titelmässigt var 2013 ett sämre år för henne än 2011 och 2012. Det borde alltså vara dags för ett tronskifte.
Och tronskiften är bra. Att hålla på att dela ut priset till samma spelare år efter år gör det bara ointressant.
Så är det med herrarnas Guldbollen, som man ju måste dela ut till Zlatan Ibrahimovic – eftersom det ju bara finns en rimlig kandidat. Det är självklart, men inte ett dugg spännande.
Vårt damlandslag är ju dock betydligt jämnare än herrlandslaget. Och även om Schelin är viktig för laget så bär hon inte det på sina axlar på samma sätt som Ibrahimovic bär herrarnas.
Medan Schelin totalt sett gör massor av mål när vi redan är i ledning, är det som jag tidigare skrivit om här i bloggen ofta Fischer som kliver fram och gör avgörande mål i mästerskap för landslaget. Det bör diamantbollenjuryn ha i åtanke i dag. De bör såldes alltså ge bollen till Fischer!
De flesta av de övriga kvinnliga pristagarna på galan känns rätt självklara. Nomineringarna gjordes av en jury bestående av Pia Sundhage, Lilie Persson, Calle Barrling, Karolina Westberg, Anette Börjesson, Hanna Marklund och Malin Swedberg. Det är en namnkunnig och kompetent samling.
Hade jag fått bestämma hade jag dock nominerat lite annorlunda. Så här är min syn på nomineringarna, och vem jag tycker skall vinna respektive kategori.
Jag har inte total koll på vilka instruktioner nomineringsjuryn har. Men jag tror att det är så att de måste ha med minst en svensk landslagsspelare i varje kategori.
Men jag tycker nog att de varit lite väl gulblå i sina nomineringar. För de nomineringar som jag tycker är tveksamma handlar rakt igenom om svenska spelare som lyfts fram på bekostnad av utländska.
Thora Helgadottir
Årets Målvakt
Min vinnare: Thora Helgadottir Övriga nominerade: Kristin Hammarström och Malin Reuterwall.
Här är Helgadottir solklar vinnare. Hon höll 14 nollor på 22 omgångar i damallsvenskan. Hammarström har gjort en stabil säsong, men borde inte ha en chans på priset. Reuterwall ser jag som ren utfyllnad. Hennes nominering kommer något år för tidigt. Här hade Lydia Williams eller kanske framför allt Katie Fraine varit klart mer rimliga nomineringar.
Som en parantes noterar jag vid en koll på den damallsvenska räddningsligan att Tyresös stjärnmålvakt Ashlyn Harris enligt den officiella statistiken nästan släppte in varannat avslut hon hade mot sig. Fast den där statistiken är ju som bekant långt ifrån 100-procentig, så det kanske inte stämmer.
Årets back
Min vinnare: Nilla Fischer
Övriga nominerade: Faith Ikidi och Jessica Samuelsson.
Min syn på Fischer har jag redan nämnt. Ikidi är en högklassig utmanare, men får nöja sig med silver. Samuelsson däremot är ren utfyllnad av en lite väl gulblå nomineringsjury. Skall man ha med en ytterback hade förstås Meghan Klingenberg varit en klart mer rimlig kandidat.
Ramona Bachmann
Årets mittfältare
Min vinnare: Ramona Bachmann
Övriga nominerade: Caroline Seger och Sara Björk Gunnarsdottir.
Inte heller här är det någon tvekan om vem som skall vinna – Bachmann är överlägsen. Däremot tycker jag att Marta borde räknas som mittfältare, vilket gör att hon borde ha varit med här på Björk Gunnarsdottirs bekostnad. Eller egentligen på Segers bekostnad, men en svensk landslagsmittfältare måste ju vara med, och det är väl trots allt rimligt att det handlar om Seger.
Christen Press
Årets forward
Min vinnare: Christen Press
Övriga nominerade: Lotta Schelin och Marta Viera da Silva.
Här är den första något ovissa kategorien. Troligen ger den blågula juryn trots allt priset till Schelin. Fast jag tycker att Press är den som har vassast facit. Och egentligen har ju Marta varit bäst av alla de tre. Fast som sagt, jag ser Marta som mittfältare i år. Och där är hon bara tvåa. I stället för Marta borde för övrigt Pernille Harder ha varit med här.
Årets genombrott
Min vinnare: Stina Blackstenius
Övriga nominerade: Jessica Samuelsson och Julia Wahlberg.
Även den här kategorien känns öppen. För vilket genombrott är egentligen störst, Blackstenius i damallsvenskan eller Samuelssons i landslaget? Jag tror att Samuelsson kommer att vinna. Men min personliga röst faller på Blackstenius, som gjorde en mäktigt bra höst. Wahlberg har varit stabil, men är här bara med som utfyllnad.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare Min vinnare: Ramona Bachmann.
Övriga nominerade: Christen Press och Marta.
Bachmann är självklar vinnare här. Marta är lika självklar tvåa. Däremot tycker jag att det är konstigt att serietvåan Tyresö får med två spelare i den här kategorien. Jag tycker trots allt att exempelvis Pernille Harder, Sarah Michael och Faith Ikidi är mer värdefulla för sina lag än vad Press är för Tyresö.
Årets tränare
Min vinnare: Rickard Nilsson
Övriga nominerade: Jonas Eidevall och Martin Sjögren.
Det här är den allra mest öppna och svåra kategorien. Alla tre känns som värdiga, och rimliga vinnare. Jag tror att Eidevall kommer att vinna – guldtränaren gör oftast det. Och han har gjort ett kanonjobb med Malmö, så det är inget att säga om. Men kanonjobb har både Nilsson och Sjögren också gjort med sina respektive trupper. Min röst faller alltså på Nilsson, som ledde Örebro till en högst oväntad sjätteplats. Minns att på upptaktsträffen tippades ju faktiskt Kif på nedflyttningsplats.
Så vad tror och tycker ni? Får jag rätt mina tips, eller är jag helt ute och reser?
En blogg om internationell damfotboll 