Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: VM i fotboll 2011
VM i fotboll för damer i Tyskland spelades mellan 26 juni och 17 mars 2011. Till slut vann Japan guld, med USA som tvåa. Trea kom Sverige, och fyra blev Frankrike.
Tyskland–Sverige 5–0. Det är inget resultat från EM. Inte heller något tips. Utan det handlar om ställningen i min jämförelse mellan arrangemangen vid VM 2011 i Tyskland och EM 2013 i Sverige.
Fast känslan är att resultatet kanske snarare bör skrivas ut: Fifa–Uefa 5–0.
För klart är att VM-arrangemanget för två år sedan leder överlägset mot EM. Greppet kopplades för övrigt långt innan turneringen startade. För redan i ackrediteringsförfarandet strulade det rejält.
Ingen journalist fick klartecken till att bevaka turneringen förrän någon enstaka dag före avspark. I det läget är det skönt att man bara åker från Borås, och inte från Ryssland eller Spanien.
Det är ju liksom bra för den egna planeringen att veta om man fått okej på sin ansökan om ackreditering eller inte.
Sedan har det tillkommit flera större eller mindre missöden under resans gång.
I dag lyckades exempelvis arrangören inte visa matcherna Ryssland–England och Frankrike–Spanien i presscentret i Halmstad.
Den reklamfria sändningen kom man inte åt. Och man tilläts inte sätta på Tv4:s eller Eurosports sändningar för Uefa, på grund av reklamen.
Det är både uselt, och i högsta grad pinsamt, ett ha ett presscentra där man inte tillåts visa matcherna från den egna turneringen.
I Tyskland visades alla matcher för pressen. Det fanns för övrigt så många tv-skärmar i alla presscenter att man inte kunde missa när matcherna var igång…
Sedan har vi översättningen vid alla officiella presskonferenser. I Tyskland hade man ett system där man fick en liten radiomottagare samt hörlurar med sig in på alla presskonferenser. I mottagaren kunde man välja om man ville ha svaren översatta till engelska eller tyska. Således kunde man alltså även att förstå vad Nordkoreas tränare sa utan någon tidsförlust.
I EM är det bara tolkning ibland. När Sverige håller presskonferens får internationell press/etermedia några minuter för att ställa sina frågor på engelska. Sedan sitter de som frågetecken när resten av presskonferensen hålls på svenska.
Vi svenska journalister har det lite bättre förspänt. Vid dagens italienska presskonferens fanns det en tolk på plats som översatte till engelska. Men när varje fråga och svar både skall sägas på italienska och engelska så blir det tid till färre frågor. Så även här förlorar EM mot VM.
Många av de här sakerna skall alltså inte den svenska arrangören lastas för – utan det är Uefa som är ansvarigt. Men det förhindrar inte att Tyskland ändå leder överlägset mot Sverige.
I går hade jag en vansinnigt tung dag. Verkligen vansinnigt tung. Men efter regn kommer sol, och i dag är det ju födelsedag. Den här bloggen fyller nämligen två år.
På ettårsdagen berättade jag om hur den först kom till under VM 2011, och sedan även om min bakgrund. Jag berättade även i de inläggen om hur det gick till när bloggen först lades ner, men plötsligt återupptogs igen.
Det finns ingen större anledning att repetera de sakerna mer. Men för er som är nyfikna på vem jag är, och på min bakgrund rekommenderas inläggen. Och som tillägg kan jag konstatera att jag under det senaste året har nått expertstatus på ytterligare ett ganska stort antal lag…
En sak tänker jag dock blicka tillbaka lite på så här på tvåårsdagen. En anledning till bloggens existens, som jag inte tog upp i de länkade inläggen, är tillgängligheten.
Jag älskade att följa vårt landslag under VM i Tyskland. Visst hade tjejerna stängda träningar, men spelarna och ledarna var ändå så otroligt tillgängliga, och trevliga. Och glada. Det kändes som att de från hjärtat tyckte att det var kul att vi i media var på plats och följde dem.
När man är van vid att bevaka herrlandslaget – och herrallsvenskan – där media ofta ses som något katten släpat in, så var det fantastiskt trevligt att mötas av en så stor mängd positiv energi under några veckor.
Den positiviteten hjälptes förstås av att Sverige hade framgångar under mästerskapet i Tyskland. Men känslan var ändå att det fanns något äkta i botten. Och det var den känslan som skapade min drivkraft att följa spelarna även i sina klubblag.
Lotta Schelin blev min absoluta favorit under de där veckorna i Tyskland. Det strålade om henne. Hon var alltid glad, positiv och fyndig. Och trots att alla drog i henne tog hon sig tid för oss allihop. Hon var så långt ifrån herrfotbollens mest firade stjärnor man kan komma. På ett otroligt positivt sätt.
Därför blev jag så vansinnigt besviken när jag nyligen såg ett uttalande från Schelin om att hon gärna slapp att prata med media. Ni som följer bloggen minns säkert inlägget ”Två citat som gör mig besviken”.
Enligt den artikel i Expressen från vilken jag hämtade uttalandet skulle Schelin i SVT-dokumentären Den andra sporten uttala sig ”om hur hon faktiskt inte är så road alla gånger av att ställa sig framför tv-kameran och förklara varför det gick som det gick.” Och så kom ett citat där Schelin jämför med hur Zlatan Ibrahimovic kan jobba mot media.
Det fick mig att reagera.
För kort sagt kan man säga att jag inte ser Ibrahimovic som ett föredöme när det gäller mediahantering.
Nu när jag själv har sett dokumentären kan jag dock med glädje konstatera att jag överreagerade. Och det rejält.
Dessutom lurades jag av Expressenartikeln. För som jag ser det handlar inte Schelins uttalande alls om att ”hon faktiskt inte är så road alla gånger av att ställa sig framför tv-kameran och förklara varför det gick som det gick.”
Jag uppfattar nog att uttalandet handlade om att behöva göra intervjuer eller reportage om sånt som inte är kopplat till fotbollen.
Så numera är jag inte ett dugg besviken på Lotta Schelin. Hon är tvärtom tillbaka på tronen i ämnet mediehantering.
Med det sagt har det blivit läge att sammanfatta bloggens andra år. Jag gör det genom att precis som i fjol presentera topplistan över de tio mest klickade inläggen.
Eftersom många tar sig in via bloggens förstasida kan andra inlägg ändå ha haft fler läsare. Men listan säger ändå en hel del. Så här är de tio mest klickade inläggen från den 28 juni i fjol:
Flera av de inläggen skrevs alltså under bloggens första år. Det är ett tecken på att blogginlägg kan leva rätt länge.
Här är lite siffror från bloggens två första år:
* Jag har skrivit 1108 inlägg.
* Ni läsare har kommenterat inläggen 603 gånger.
* Bloggen har haft 242 325 sidvisningar. Snittet under det senaste året ligger på 521 sidvisningar per dag. Det snittet ökar sakta men säkert. Av de fyra senaste månaderna har tre legat på över 600 sidvisningar i snitt. Den fjärde hamnade på 598.
* Jag har haft besökare från 124 olika länder. Topp tio ser ut så här: Sverige, USA, Tyskland, Finland, Norge, Frankrike, Storbritannien, Japan, Spanien och Uruguay.
* De tio sökord som lett flest läsare in på bloggen är: ”Alex Morgan”, ”Lotta Schelin”, ”Johan Rydén”, ”Johan Rydén blogg”, ”Jessica Landström”, ”Kosovare Asllani”, ”mot em 2013”, ”Damfotboll blogg”, ”Tobin Heath” och ”Lisa Dahlkvist”.
* Utöver vanliga sökmotorer, Facebook och Twitter hittar klart flest läsare in till bloggen via följande sidor, i nämnd ordning: Linköpings FC:s hemsida, bt.se, bloggen Spelare 12, Röa IL:s hemsida och via Dagens damallsvenskan. Tack för att ni länkar in på min blogg.
Slutligen vill jag passa på att även tacka alla er som läser bloggen – det är ni som håller den i gång.
Och missa inte att F17-landslaget spelar EM-final 14.30. Matchen direktsänds på Eurosport. Det kanske kan bli fler skäl till firande i dag…
Klockan 16.00 håller Pia Sundhage presskonferens, där hon presenterar truppen till Brasilienmatchen på Söderstadion den 19 juni.
Jag är upptagen från just 16.00, och kommer inte att kunna kommentera truppen förrän i morgon.
Det kan bli någon ny skräll, eftersom Sundhage inte är klar på alla positioner. Men räkna med att samtliga de 16 spelare som var på planen mot Norge också finns med.
Det är bland de 16 som startelvan i EM-premiären kommer att formeras. Möjligen kan det bli skifte på högerbacksplats. Men jag tror ändå att Sundhage kommer att välja Jessica Samuelsson framför Lina Nilsson.
Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.
Men Nilsson lär komma med till EM, vilket gör att EM-truppen känns klar till 17/23. Det är alltså ytterligare sex spelare som Sundhage söker efter. Framför att handlar det om att hitta två reserver på mittbacksplats, ytterligare en central mittfältare samt förstås rätt uppsättning yttermittfältare. Troligen finns de sex spelare hon söker bland de som hon redan testat.
På skadelistan finns Linda Sembrant, Emma Berglund, Johanna Almgren och Hanna Folkesson – fyra spelare som samtliga sannolikt hade varit med i EM-truppen, om de varit friska.
Den spontana känslan är att alternativen nu börjar bli rätt få. Sundhage har nämligen vänt på de flesta stenarna.
Skall jag leta namn som vår förbundskapten inte har testat hittills så blir det:
* Louise Fors
* Therese Sjögran
* Johanna Frisk
* Petra Larsson
Sedan har vi förstås de yngre talangerna. Men det verkar ju klart att exempelvis Lina Hurtig och Marija Banusic (som just nu är skadad) kommer att spela F19-EM i stället för att vara reserver i stora EM. Däremot vore det fräscht att ta med några spelare ur U23-landslagstruppen till EM. Jenny Hjolman och Amanda Ilestedt var med mot Norge. Ytterligare någon eller några borde kunna vara aktuella. Som Elin Rubensson och kanske Magdalena Ericsson.
Jenny Hjolman
Jag noterar att bloggkollega Anders Nilsson har skrivit om Sundhages jakt på ytterligare en central mittfältare här. Jag håller med honom om att det är väldigt tunt på positionen. Lisa Dahlkvist och Caroline Seger känns ganska ohotade i startelvan, och det är Marie Hammarström som är första backup, men henne vill jag helst se på ena kanten.
Synd på Hanna Folkesson, som var vårens fynd. Hon kunde varit en bra ersättare som bollvinnare, men nu är ju hon inte längre aktuell för EM. Därmed är det som Nilsson skriver i sin blogg – Nilla Fischer är egentligen det alternativ som Sundhage söker.
Fast med den nuvarande skadesituationen på mittbackssidan behövs ju Fischer där.
Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.
När projektet med att skola om Fischer påbörjades var jag skeptisk. Jag ville – och vill – att någon sätter eld i baken på Seger.
Vid sitt tillträde sa förbundskapten Sundhage att hon tänkte utmana givna spelare, något som gjorde att jag blev glad. Men när hon nästan omgående därefter förklarade att Seger var lagkapten, storstjärna, och given i laget – då började jag undra lite.
För som jag ser det är just Caroline Seger en av de som borde utmanas hårdast i truppen. Ni som följt den här bloggen länge vet att jag efter fjolårets OS till och med ifrågasatte om Seger skulle ha en plats i framtidens svenska landslag. Det inlägget hittar du här.
Caroline Seger
För även om Seger är den spelare som kanske har störst talang i vårt landslag, så har vi klarat oss väldigt bra utan henne.
I de två senaste mästerskapen har vi spelat sju matcher mot länder som ligger på tio i topp på världsrankingen. Och vi har tagit fler poäng (sex) i de tre matcher där Seger suttit vid sidan än vi gjort i de fyra matcher där hon varit med (fem poäng). Det innebär ett poängsnitt på 2,0 utan Seger, och 1,25 med henne.
Nu är det ett väldigt litet statistiskt urval, och det är förstås fler faktorer än bara Seger som påverkar. Och sedan Fischer blev mittback blir det här mest ett hypotetiskt resonemang. För nu är Seger självskriven i laget. Men visst är siffrorna ändå lite intressanta?
Som jag ser det hade idealet varit att använda Caroline Seger som inhoppare. Hon är i princip alltid riktigt bra i 10–20 minuter per match. Att låta henne komma in med energi de sista 25 minuterna, när övriga spelare börjar tröttna, tror jag hade varit perfekt för laget.
Att jag tar upp den här funderingen beror framför allt på att förbundskapten Sundhage efter Norgematchen började prata om att återgå till Dennerbyspelet – alltså rakt, och med väldigt liten risktagning på centralt mittfält.
Det tycker jag är rätt, med tanke på hur vårt spelarmaterial ser ut. Det är dock ett spel där jag anser att Dahlkvist och Fischer är vårt optimala innermittfält.
Det verkade Thomas Dennerby inse efter VM 2011. Han ville dock ha med Seger i startelvan, och skräddarsydde en position åt henne som tia i en 4-2-3-1-uppställning. I den rollen klarade Seger inte av att leva upp till förväntningarna under OS, vilket gör att vi numera har gått tillbaka till 4-4-2.
Jag hoppas verkligen att Seger klarar av att leva upp till Sundhages förväntningar om att spela en stjärnroll i EM. För det krävs om vi skall ha någon chans att stå där på Friends Arena med pokalen den 28 juli.
Slutligen är här de sju matcher mot lag från världsrankingens topp tio som jag skrev om tidigare, samt vilka spelare som utgjorde svenskt innermittfält i dem.
2011
Nordkorea 1–0 Dahlkvist + Seger
USA 2–1 Dahlkvist + Fischer
Japan 1–3 Dahlkvist + Hammarström
Frankrike 2–1 Dahlkvist + Fischer
2012
Japan 0–0 Dahlkvist + Seger + Almgren
Kanada 2–2 Fischer + Seger + Asllani
Frankrike 1–2 Dahlkvist + Fischer + Seger
När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.
När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.
Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:
Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.
Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.
Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011
Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.
Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.
Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.
Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy Fawcett, Michelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.
Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.
När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.
Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:
”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”
Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:
”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”
Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.
Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.
Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.
För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.
I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?
Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.
Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.
Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.
Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.
Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.
EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:
”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”
I morgon skall jag ta en sväng till Växjö och se hur landslaget ligger till med EM-förberedelserna.
I kväll har jag sett att den största guldfavoriten Tyskland håller riktigt hög klass – trots att förbundskapten Silvia Neid inte har hittat rätt i sitt lagbygge ännu.
Matchen mot USA i kväll slutade 3–3, sedan tyskorna kommit ikapp från 1–3 de sista sex minuterna.
Neid håller på att föryngra sitt lag ganska rejält. Som ett led i det projektet provar hon en mängd olika bitar för att få pusslet att gå ut.
Ännu känns det som att hon har en bit kvar innan hon är klar. Men Tyskland har så många klasspelare att de kan ta EM-guld, även om Neid inte är klar med sitt arbete i juli.Neid startade i dag med fyra nya spelare som inte ens var med i VM-truppen 2011, nämligen Luisa Wensing, Leonie Maier, Nadine Kessler och Dzsenifer Marozsan.
Megan Rapinoe
Jag missade de första 25 minuterna, men fick ändå intrycket att hela den första halvleken gick svagt i tysk fördel. Efter paus låg Megan Rapinoe bakom ett rejält ryck från USA. Först stod Lyonspelaren för ett läckert förarbete – som inkluderade en tunnel på Verena Faisst – till Abby Wambach och 1–0. Sedan pricksköt Rapinoe själv in 2–0 med vänstern.
Tyskland och Kim Kulig gjorde 1–2 efter fint förarbete av Kessler och Bianca Schmidt, men även efter riktigt svagt försvarsjobb av Crystal Dunn.
Halvleken såg länge ut att gå i USA:s och Rapiones riktning. Hon blev lurad på ett andra assist när hon slog en frispark, som Lauren Cheney snyggt nickade in. Domaren dömde dock felaktigt bort målet för offside.
I minut 71 gjorde i stället Alex Morgan 3–1 på en läcker lobb, efter en minst lika läcker djupledspassning från Cheney. Det handlade verkligen om ett riktigt vackert fotbollsmål.
Där kändes den amerikanska segern klar. Tyskorna var bleka, och hade svårt att skapa målchanser.
Men man kan aldrig räkna bort Tyskland. Aldrig.
Först gjorde Celia Okoyino da Mbabi 2–3 på en distinkt straff, efter att hon själv fällts av Christie Rampone. Eller. Huruvida hon verkligen fälldes var inte helt lätt att se, men straff blev det i alla fall. Det inträffade i matchminut 85.
Anja Mittag
Två minuter senare satte Malmös Anja Mittag kvitteringen i tomt mål. Shannon Boxx tvekade när hon skulle rensa, vilket gjorde att tyskorna kunde få till ett anfall på vänsterkanten.
Faisst fina inlägg gick mellan Nicole Barnhart och Okoyino da Mbabi. I läge två damp den ner framför Mittags fötter – och 3–3 var ett faktum.
Fast USA var snubblande när att hinna slå tillbaka. För i 94:e minuten räddade Faist en nick mållinjen. Det var verkligen en spektakulär räddning, med högerfoten högt upp. Nicken tror jag kom från inhopparen Sydney Leroux. Det såg i alla fall ut som att nickaren hade en tvåa på tröjan.
Det var verkligen en högklassig andra halvlek, där tyskorna visade hög moral. De blir som sagt att räkna med i sommar.
Så här startade lagen:
Tyskland Nadine Angerer – Maier, Wensing, Saskia Bartusiak, Babett Peter – Melanie Behringer, Kulig, Kessler, Linda Bresonik – Marozsan och Okoyino da Mbabi.
USA
Barnhart – Dunn, Whitney Engen, Rampone, Christie Mewis – Heather O’Reilly, Boxx, Cheney, Rapinoe – Wambach och Morgan.
Som synes ställde USA upp med en ganska orutinerad backlinje. Tom Sermanni håller verkligen på att testa friskt. Dock noteras att han bara gjorde två byten, och lät de fyra backarna spela hela matchen.
* I går spelade en annan av de fyra stora medaljfavoriterna i EM en intressant träningsmatch. Frankrike tog emot Kanada med 1–1 som slutresultat. Jag har haft mycket att göra på jobbet i veckan, och har inte sett mer än det här klippet med höjdpunkter.
Av det verkar fransyskorna ha dominerat ganska rejält chansmässigt, men haft svårt att få hål på fjolårets Dalsjöforsmålvakt – Erin McLeod. Elodie Thomis var ensam om att lyckas. Det gjorde hon på övertid i den första halvleken. Och som hon gjorde det. Här snackar vi hårt skott i krysset…
I regnet ser det ut som att Kaylyn Kyle hade alla Kanadas målchanser. Det blev fjärde gången gillt. För i minut 93, avslutade Kyle ett snyggt anfall till 1–1.
Bra gjort av Kanada. Frankrike ser ut att fortsatt spela fin fotboll, men utan att ha den där riktiga udden. Ungefär som i VM och OS alltså.
Pauline Hammarlund
* I går spelade även Sveriges F19-landslag EM-kval. Här handlar det om huruvida 94:orna kan klara av att försvara det guld som 93:orna bärgade i fjol. Den andra kvalomgången började i alla fall bra, då värdnationen Holland besegrades med 1–0. Bilder från matchen finns här.
Charlotte Rohlin och Josefine Öqvist är tillbaka i landslagstruppen. Det var de stora nyheterna från Pia Sundhage vid dagens presskonferens i Växjö.
De små nyheterna var att Annica Svensson och Susanne Moberg inte längre är med i truppen.
Efter att förbundet under en period varit föredömligt bra på att sända sina presskonferenser så kändes det ovant att få sitta och vänta in ett pressmeddelande på svenskfotboll.se.
När det väl kom blev jag nöjd med de nya spelarna, men missnöjd med vilka som valts bort. För både Svensson och Moberg har egenskaper som saknas i aktuell trupp.
Svensson är en ytterback med klart större defensiv skicklighet än uttagna alternativen Lina Nilsson och Jessica Samuelsson.
Och Moberg är en av få offensiva spelare i truppen som man kan slå inlägg mot. Ingen av de andra spelarna på mittfälts- eller forwardsposition är speciellt bra på att nicka.
Dagens uttagning innebär nog också att Therese Sjögran kan glömma EM. Veteranen måste göra en makalöst stark vår i damallsvenskan för att bli landslagsaktuell igen.
Ser man på den nu uttagna truppen så reagerar jag lite över att den består av bara sex backar, medan det är hela fem forwards. Hade Sundhage valt ett gäng olika spelartyper som forwards hade jag förstått bredden. Men nu är det fyra utpräglade djupledslöpare, samt Kosovare Asllani.
Thomas Dennerby
Under Algarve cup funderade jag lite på vad Sundhage egentligen har förändrat jämfört med det lag som Thomas Dennerby lämnade efter sig. Och även om det är ganska många nya bänkspelare, så kom jag fram till att det trots allt är väldigt lite som är nytt.
I startelvan handlar det i princip om exakt samma spelare nu, som det var i VM 2011 och OS 2012.
Sundhages startelva ser ju ut så här i nuläget:
Målvakt: Kristin Hammarström.
Ytterbackar: Lina Nilsson och Sara Thunebro.
Mittbackar: Emma Berglund och Nilla Fischer. Här är dörren öppen för Rohlin.
Yttermittfältare: Antonia Göransson och Marie Hammarström.
Innermittfältare: Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Forwards: Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Tittar man sedan på hur Dennerby fördelade speltiden under OS 2012 såg det ut så här:
Målvakt: Hedvig Lindahl 360 minuter
Backar: Linda Sembrant 360
Emma Berglund 360
Sara Thunebro 360
Lina Nilsson 192
Annica Svensson 172
Mittfältare:
Caroline Seger 360
Marie Hammarström 334 Sofia Jakobsson 316
Lisa Dahlkvist 304
Nilla Fischer 203
Kosovare Asllani 139 Johanna Almgren 120 Antonia Göransson 29
Forwards:
Lotta Schelin 343 Madelaine Edlund 8
Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani. Av de 13 har Lindahl och Sembrant försvunnit på grund av skador.
Pia Sundhage
Slutsatsen är att Pia Sundhages sportsliga förändringar av landslaget handlar om:
1) Byte av spelsystem från 4-5-1 till 4-4-2. Fast det är inte ett dugg kontroversiellt. Dennerby spelade också oftast 4-4-2, och han var efter OS inne på en återgång.
2) Omskolningen av Nilla Fischer. Det är väl egentligen den stora, överraskande förändringen. Inte minst då vi redan innan hade väldigt många dugliga spelare på just mittbackspositionen.
Personligen hade jag hellre sett att Sundhage hade skolat om ett par yttermittfältare till ytterbackar. Utan att ha örnkoll på Emmelie Konradsson så är min spontana känsla att hon skulle bli en utmärkt högerback. Även Hanna Folkesson känns som en tänkbar ytterback.
3) Inmatchningen av Antonia Göransson. Potsdammittfältaren har tagit sig in i laget på Jakobssons bekostnad. Inte heller det här är speciellt oväntat.
Det är mer frukten av att Göransson tagit steg i positiv riktning samtidigt som Jakobsson haft en strulig vinter.
Dennerby gjorde ju också försök med att ge Göransson chansen på kanten. Men då tyckte varken han eller jag att hon var redo.
4) Rivstart i matcherna med ett högt, aggressivt försvarsspel.
Sundhage har sagt att laget skall starta matcherna med högsta intensitet, för att få ett tidigt övertag.
Det är att sätta ord på hur det såg ut under Dennerbys tid. För titta på hur det har sett ut i VM 2011 och OS 2012, och inse att Sverige har gjort huvuddelen av sina mål under den första halvan av de första halvlekarna.
Så sportsligt ser jag inte att Sundhage har bidragit med så mycket till vårt landslag. Och det var kanske inte heller att vänta att hon skulle vända upp-och-ner på allt med tanke på hur kort tid det var till EM när hon tog över.
Det innebär dock inte att jag är negativ till Sundhages tid vid rodret. Inte alls. Hon har nämligen varit oerhört viktig på andra plan.
Som jag ser det är Sundhages stora bidrag till landslaget en ny attityd – och framför allt väldigt mycket större uppmärksamhet.
Sundhage syns i alla möjliga sammanhang, och har blivit det affischnamn inför EM som vi skrikit efter. Det är förstås lysande, även om det hade varit ännu bättre om någon av spelarna hade profilerats i samma utsträckning.
Jag såg någon säga att Sundhage gör lite som Real Madrids omstridde tränare Jose Mourinho – alltså att hon sätter sig själv i fokus på ett sätt som tar bort en del press från spelarna. Så tror jag kanske inte att hon tänker, men visst är det en kittlande jämförelse?
Gårdagens stora snackis inom damfotbollen var LB07 och deras nya löneupplägg. Jag måste säga att jag tycker synd om Malmöklubben som har lag i svensk fotbolls dyraste serier – damernas elitetta och herrarnas division 1.
Det var den här artikeln i Sydsvenskan som gav LB07 – sammanslagningen av Limhamn och Bunkeflo som ägde rum 2007 – stor uppmärksamhet i hela landet.
Först tycker jag förstås att det är lysande att en klubb väljer att dela upp sina pengar så att både herrar och damer kan spela i de serier de har kvalificerat sig till. Så resonerade man exempelvis inte i Lindsdal.
För jag inser att det inte är billigt för en Malmöklubb att spela i den nya elitettan. Det är ju en serie som kommer att spelas i medieskugga, men dra stora kostnader för klubbarna, framför allt när det gäller resor. Precis samma sak gäller för herrarnas division 1.
I fjol hade LB07 publiksnitt på 396 för herrarna, och 122 för damerna. Deras lag är således knappast några kassakor, och jag förstår att klubbledningen vill strama åt lönerna för herrlagets spelare.
Det har framförts åsikter av olika slag kring LB07:s agerande. Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa till Sydsvenskan att:
”LB07 gör ett fint jobb och är ett föredöme ur jämställdhetsperspektiv.”
Nilsson utelämnade att förbundets regler inte direkt uppmanar till jämställdhet. Aktuella regler tvingar ju klubbarna ner till och med division 2 (alltså de fyra högsta divisionerna) på herrsidan att betala lön till alla spelare. Bland damerna är det bara damallsvenskan som omfattas av ”lönetvång”.
Samtidigt har förbundet inte något alternativ. För det hade inte varit rimligt att tvinga fler damklubbar att avlöna sina spelare. De pengarna finns inte i damfotbollen. Intresset är helt enkelt för dåligt.
Som följd av LB07:s agerande har det nu framförts åsikter om att fler klubbar skall flytta pengar från sina herrlag till sina damer. I många fall är det förstås rimligt.
Men i längden håller det inte för tjejerna att kräva pengar från herrfotbollen. För det är bara konstgjord andning. Damfotbollen måste kunna stå på egna ben.
Lika lön för lika arbete må vara bra i många sammanhang, men det funkar inte i underhållningsbranschen.
Där tjänar de som är bäst också mest pengar. Så funkar det vare sig man tycker att det är bra eller inte.
En målare som presterar en dålig produkt kan inte hävda att han ju faktiskt har jobbat fler timmar på sitt verk än en kollega som presterar verk av högsta kvalitet. Det är publiken/köparna som bestämmer vem som drar in storkovan.
Samma sak gäller inom idrotten. De som har störst publik tjänar de stora pengarna. Och stora pengar är det – i herrfotbollen. Damfotboll är däremot i allmänhet en usel affär.
Här är ett exempel. Min moderklubb Elfsborg är ett okänt lag på den internationella herrfotbollsscenen. Totalt okänt. Umeå IK däremot är välkänt i damfotbollsvärlden.
Okända IF Elfsborg hade under 2012 hela 10 513 åskådare i allsvenskt publiksnitt. Totalt räknades 157 695 åskådare in på Borås Arena.
Bara fyra damallsvenska lag hade under 2012 en totalpublik som översteg Elfsborgs snitt. Välkända Umeå IK hade 8 140 åskådare totalt på hemmaplan under hela damallsvenskan 2012 – alltså ett snitt på 740.
Elfsborg tar 200–275 kronor för sina ordinarie biljetter. Umeå IK tar 80 kronor.
Förenklat kan man säga att det nästan tar Umeå fyra år att dra in de biljettintäkter som Elfsborg har på en match.
Jag kan fortsätta jämförelsen. Under 2012 hade fyra lag i herrarnas fotbollsallsvenska publiksnitt som låg på över 10 000 åskådare.
Inom damfotbollen kan jag under fjolåret bara hitta tre lag i hela världen som nådde femsiffrigt publiksnitt – landslagen från USA, Kanada och Japan.
Inga klubblag var ens i närheten. Bäst är intresset i Japan, där snittet i Nadeshiko League hamnade på fina 2 572. Flest åskådare i Japan, och världen, hade mästarinnorna Inac Kobe Leonessa – med 6 300 i snitt.
Noterbart är att bara ett lag i den japanska ligan hade ett snitt under 1 000 åskådare, Fukuoka J. Anclas som slutade på 894.
I damallsvenskan hamnade snittet på 836. I division 1 var snitten 194 (södra) och 160 (norra). Och då ligger vi ändå bra till i Sverige.
I vårt grannland Norge är intresset för damfotboll på en ännu mycket lägre nivå. Faktum är att bara en enda klubbmatch i Norge under hela 2012 hade över 1 000 åskådare – och det var cupfinalen. Och bara ytterligare tio matcher noterade publiksiffror på över 500. Se listan över de 20 bästa publiksiffrorna i Norge under 2012 här.
Damfotbollen måste hitta kreativa vägar till att öka intresset.
Ofta hör man spelare och ledare säga att ”vi når inte ut”. Det tycker jag är rent trams. För problemet är betydligt större än så. Det handlar om att skapa en bättre produkt.
Och när jag skriver produkt tänker jag inte i första hand på komfort på arenor eller på kringarrangemang – utan på själva spelet. Det måste bli bättre.
Jag vet att damfotbollen har dragit stort intresse vid vissa happenings de senaste åren. Under stora delar av fjolårets OS-turnering, hela VM i Tyskland, fjolårets Champions League-final har det smällt till rejält. Det är förstås bra att damfotbollen engagerar på allra högsta nivå. Och där är produkten definitivt bra nog.
Men det räcker inte. Skall ett stort antal tjejer kunna leva på sin fotboll måste publiksiffrorna också upp i vardagen.
Den amerikanska fotbollsbasen Sunil Gulati sa följande i samband med lanseringen av den nya amerikanska ligan, NWSL:
”Vi behöver en mer hållbar modell: mindre hajp, bättre prestation. Hajpen kommer om vi presterar.”
Det skriver jag under på.
Men hur förbättrar man den genomsnittliga prestationen?
Som jag ser det krävs det en rejäl analys där man vänder på alla stenar, och ställer alla obehagliga frågor. Man måste låta det vara högt till tak.
De högljudda protestkörer som exempelvis hörs varje gång någon ens antyder att tjejer skulle kunna spela med mindre boll, eller ha mindre målburar, hjälper inte damfotbollen. Tvärtom kväver de en välkommen debatt.
Fotbollsåret 2012 är slut. Det finns många sätt att sammanfatta det. Jag väljer modellen med korta rubriker för bloggens årskrönika. Hoppas det kan erbjuda en stunds nöje.
Här är årets…
Betyg på den svenska OS-truppen: Här är mina spelarbetyg, och här en mer allmänt hållen analys av landslagets insats i Storbritannien.
Bästa spelare: Christine Sinclair, som slog målrekord i OS, och förde Kanada till brons. Fast att hon varit bäst förstod inte juryn till Ballon d’Or…
Damallsvenska All star-team: Något officiellt sådant finns inte. Men hade jag fått sätta ihop ett skulle det förstås ha tagit guld. Och det skulle ha sett ut så här, med uppställning 4-3-3: Thora Helgadottir – Meghan Klingenberg, Faith Ikidi, Linda Sembrant, Line Röddik Hansen – Sara Björk Gunnarsdottir, Veronica Boquete, Nilla Fischer – Ramona Bachmann, Anja Mittag, Marta.
Ersättare: Kristin Hammarström (målvakt), Sif Atladottir, Ifeoma Dieke, Anita Asante, Pernille Harder, Kosovare Asllani och Christen Press.
Drömlottning: Den fick vi. För Sveriges EM-lottning är så 100-procentigt perfekt att den nästan känns tillrättalagd. Röda mattan ligger utlagd mot finalen på Friends Arena.
Elände: Alla korsbandsskador. Ett tag gick nästan ett korsband av per omgång i damallsvenskan. Så vansinnigt tråkigt. Rohlin, Dieke, Lindahl, Sjögran och Sembrant blev några av de tunga namnen på årets tråkigaste skadelista. Internationellt kan vi lägga till exempelvis Krieger och Bajramaj.
Framtidsnamn: De hittar vi i F19-landslaget som vann EM-guld i somras. Flera av namnen Rubensson, Ilestedt, Hurtig, Wahlberg, Diaz, Nordin, Rolfö med fler kommer säkert snart att vara välkända även bland massorna.
Frisparkar: För dem stod den japanska talangen Yoko Tanaka, som satte två frisparkar i samma match i U20-VM. En med högerfoten, och en med vänstern. Gör om det om du kan…
Mimmi Löfwenius
Glädjefnatt: Det drabbades Mimmi Löfwenius av efter hennes mål och assist mot Italien med F19-landslaget. Det här underbara klippet kan man se hur många gånger som helst. För övrigt kvalar väl hennes mål dessutom in som ett av årets läckraste solomål?
Hjärnsläpp: Det stod Ramona Bachmann för när hon tog med hands två gånger i Umeå, och blev stor syndabock när Malmö tappade SM-guldet till Tyresö.
Jag intervjuar Alex Morgan
Internationella genombrott: Alex Morgan. Inledde säsongen på bänken i USA:s landslag. Avslutar den som USA:s skyttedrottning, poängdrottning i OS, samt finalist i Ballon d’Or.
Japanska reklamfilmer: Jaja, några av dem kanske är från i fjol. Men jag är väldigt svag för japansk reklam. Är du det också finns här länkar till ett smörgåsbord av damfotbollsrelaterade, kommersiella klipp…
Kanonstart: Sveriges inledning i OS-turneringen. Efter 25 minuter hade vi 3–0 mot Sydafrika, och allt såg väldigt bra ut. Tyvärr var kanske de 25 minuterna våra bästa i London.
Konkurs: Boråslaget Dalsjöfors Goif ledde söderettan i stor stil, och var på god väg mot damallsvenskan, när man gick i konkurs.
Konstigaste petning: Frankrikes förbundskapten Bruno Bini som plötsligt inte längre ville ha med en av världens allra bästa vänsterbackar, Sonia Bompastor, i sitt lag.
Kriser: De var ekonomiska, och visade sig i var och varannan klubb i damallsvenskan. Värst drabbade var Kif Örebro och LdB FC Malmö. Men även Piteå IF, Linköping, Umeå och ytterligare några klubbar hade det kämpigt med att hålla budgeten.
Lundgren sågade
Kritik 1: För den stod Sofia Lundgren, som talade ur hjärtat när hon sågadeThomas Dennerby för hans agerande i målvaktsfrågan. Kritik 2: Pia Sundhage var skoningslös i sin kritik av de svenska insatserna i franska toppmötet PSG–Lyon. Både Lotta Schelin och Kosovare Asllani fick höra kännbara sanningar.
Kunskapsmiss: Den stod den nya förbundsbasen Karl-Erik Nilsson för, när han vid den damallsvenska upptaktsträffen inte visste skillnaden på Kronprinsessan Victorias och Susanne Erlandssons pokaler.
Kvotering: Den bjuder media på i slutet av varje år, då spelare som man knappt skrivit en artikel om under året plötsligt platsar på alla möjliga bästalistor. Allt för att kvotera in lite tjejer på listorna.
Hans Löfgren och Leif Edeborg
Lögn: Tyresö, som hela säsongen hävdade att ”Hans Löfgren har ingen funktion”, trots att han hela tiden hade en framträdande roll kring laget.
Mardrömsdebut: Stackars Tove Enblom fick chansen att vakta Djurgårdens mål borta mot Linköping. Då rasade lagets försvarsspel ihop fullständigt, och 17-åringen tvingades släppa in hela elva bollar.
Match: Den underbart svängiga OS-semifinalen USA–Kanada. I tuff konkurrens med finalen, USA–Japan.
Moraldiskussion 1: Den om huruvida Japans agerade i 0–0-mötet med Sydafrika i OS var inom ramarna för vad som är moraliskt tillåtet. Moraldiskussion 2: Den i Japan om huruvida det var rimligt att landets mediokra herrlag fick flyga business class, medan de regerande världsmästarinnorna fick fortsätta längre bak i samma plan, och sätta sig i ekonomiklass.
Mål 1: Kosovare Asllani, klackvolley i en träningsmatch mot Sundsvall i mars. Mål 2: Yuki Ogimi, volley mot Arsenal. Mål 3: Cristiana Girelli, trixar in 1–0 mot Lazio. Mål 4: Patricia Hanebeck sätter bollen i krysset mot Duisburg. Det handlar alltså om hennes 2–0-mål, som kommer med 1,40 kvar av klippet. Fast 1–0-målet är rätt snyggt det också.
Mörkläggning: Svenska Fotbollförbundet som verkade anstränga sig för att damlandslaget skulle spela sina träningslandskamper så långt ifrån rampljuset som det bara gick. Först dröjde de 8,5 månader efter VM-bronset innan man visade upp laget på hemmaplan. Sedan undvek man att ge direktrapporter från de matcher som spelades, som här mot Norge i januari. Eller som här mot Kina i Algarve cup.
Yuki, när hon hette Nagasato
Namnbyte 1: Yuki Nagasato blev Yuki Ogimi. Namnbyte 2: LdB FC Malmö blev FC Rosengård. Eller skall jag kanske snarare skriva att de snart blir FC Rosengård. Hur snart återstår att se…
Nedläggning: Den amerikanska proffsligan WPS, som lades ner i januari efter tre års verksamhet. I oktober stod det klart att det blir en ny liga i USA till nästa år, och för ett par veckor sedan meddelades namnet: NWSL.
Carli Lloyd
OS-hjältinna 1: Carli Lloyd. Avgjorde OS-finalen 2008. Gjorde det igen 2012. OS-hjältinna 2: Hope Solo. Var inte normalt briljant under hela OS-turneringen. Men när det blev final, och det skulle avgöras. Då var hon makalös.
Promenadseger: Nya Zeeland, som hade en pinsamt enkel väg till OS. Medan världstvåan Tyskland misslyckades i de europeiska kvalet, så behövde The Football Ferns bara vinna ett dubbelmöte med korpgänget Papua Nya Guinea. Vad det blev? Jo, totalt 15–0, via 8–0 och 7–0. Pinsamt var ordet.
Publiksuccé 1: OS-turneringen som drog massorna till arenorna. Finalen sålde ut Wembley, det gjorde även en gruppmatch. Och i USA drog fotbollstjejerna störst tv-publik av alla under OS. Publiksuccé 2: Champions League-finalen som lockade 50212 till Münchens olympiastadion. Läs mer om den här. Publiktapp: Publiksnittet i damallsvenskan, som sjönk trots att Marta lockade storpublik vart hon än drog fram. Lägg till landslagets usla publiksiffror, och EM känns som en livsviktig vågdelare.
Ramaskri: Uppstod när Djurgårdens ordförande Anders Emanuelsson framförde synpunkter om storleken på boll och mål inom damfotbollen. Det tog inte många minuter förrän debatten var kvävd.
Rubriknamn: Bor man mindre än en timmes bilresa från Göteborg älskar man lätt rubrikvänliga namn som Bock, Fiser och Pulver. Eller varför inte Horan, Skoda, Testa, Christ, Wakt, Botten eller Husballe? Ja, det finns fler. I ett inlägg i somras frossade bloggen i namn som är som gjorda för ordvitsar.
Skapar rubriker
Rubrikskapare: Här vinner Hope Solo i stor stil. Bland mycket annat noteras rubriker om dopning, girighet, ett omdiskuterat bröllop, en omtalad biografi – samt om en och annan hyfsad räddning…
Räddning 1: Hope Solo i OS-finalen. Hennes guldräddning på Mana Iwabuchi:s friläge i slutet av finalen ledde just till guld. Räddning 2: Solo igen. Nu mot Kanada i juni. Inte lika viktig som den första, men väl så spektakulär. Räddning 3: Sif Atladottir mot Tyresö. Isländskans fantastiska hemjobb och räddning när Marta rundat Lindahl är tveklöst årets räddning i damallsvenskan. Den kommer 1,50 in i klippet.
Skandal: Den som redan nämnde Hans Löfgren ställde till med i våras.
Smäll: Potsdamspelarna Stefanie Mirlach och Alex Singer gick båda kompromisslöst på samma boll i slutet av mötet med Frankfurt. Smällen som uppstod när de nickade ihop var inte att leka med. Här är lite info om följderna.
Marlene Sjöberg
Straffskytt: Marlene Sjöberg som njöt till fullo när hon i Göteborgs favör avgjorde cupfinalen från straffpunkten.
Succévecka: Veronica Boquete:s i oktober med EM-kvaldrama med lyckligt slut samt en mirakulös återkomst in i kampen om SM-guldet. Och utökar vi succéperioden till tio dagar så inrymmer den även själva guldet…
Tyresö jublar
Svenska mästarinnor: Tyresö FF förstås, som ju spurtade förbi LdB FC Malmö på den damallsvenska upploppsrakan. Men svenska spelare blev mästarinnor i andra nationer också. Sofia Jakobsson blev rysk mästarinna, Lotta Schelin fransk, Antonia Göransson tysk och Rebecca Johnson isländsk.
Sofie Andersson på språng mot nya mål
Svit 1: Lyon, som inte förlorade en enda tävlingsmatch på hela året. Och som totalt nu står på fler än 100 matcher i rad utan förlust under ordinarie tid. Svit 2: Sofie Andersson, som gjorde mål i 20 seriematcher i rad.
Sämsta försvar: Vitryska Molodechno, som slutade på målskillnaden 7–271 efter 27 omgångar i vitryska Premier League. De fyra största förlusterna var på 18–0, 19–0, 21–0 och 22–0. Kul att vara målvakt i det gänget…
Sämsta speaker: Han i Halmstad som skötte snacket under Volvo Winners Cup i somras. Han hade jätteproblem med båda japanska och amerikanska uttal. Så oproffsigt hoppas jag verkligen inte att speakerjobbet kommer att skötas i sommarens EM-slutspel.
Tränarkaruseller: Här vann Linköping knappt, men klart före Tyresö. TFF inledde säsongen med Stefan Fredriksson, som hoppade av, och ersattes av Leif Edeborg innan man avslutade med Tony Gustavsson.
Hos LFC var det snurrigare ändå. De började med kommandot Denise Reddy/Christian Andersson, bytte till Jörgen Petersson, som lämnade, och ersattes av Andersson, som i sin tur avslutade som assistent till årets sista huvudtränare, Martin Sjögren. Visst var väl det en riktig karusell…
Caroline Seger uttalar sig
Utspel: Det gjordes av Caroline Seger, som knappt hann gå av planen efter förlusten i OS-kvartsfinalen förrän hon krävde Thomas Dennerby:s avgång.
Utlänningar i damallsvenskan: 69 stycken blev det till slut, och de lyfte definitivt seriens kvalitet flera snäpp i positiv riktning. Bland annat var åtta av de tio spelare som gjorde flest mål utländska – bland annat tre i topp: Anja Mittag, Christen Press och Manon Melis.
VM-avancemang: Alla länder som kan spela fotboll i Nordamerika, Asien och Oceanien blev i praktiken VM-klara i början av juni när Fifa meddelade fördelningen av VM-platser till Kanada 2015.
Marta Viera da Silva
Värvning: Den av Marta förstås. Viktig, inte minst för intresset kring damfotbollen. Men även för Tyresö på vägen mot klubbens första SM-guld.
Världslag: Något officiellt sådant utses inte när det inte är VM-år. Men här är mitt lag, uppställt enligt 4-3-3. Och jag har byggt ett lag som jag tror skulle kunna fungera, och alltså inte bara satt upp de elva bästa spelarna: Hope Solo – Yukari Kinga, Wendie Renard, Christie Rampone, Stephanie Houghton – Camille Abily, Viola Odebrecht, Aya Miyama – Elodie Thomis, Christine Sinclair, Alex Morgan.
Ersättare: Miho Fukumoto (mv), Azusa Iwashimizu, Sonia Bompastor, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Marta, Yuki Ogimi, Celia Okoyino da Mbabi och Abby Wambach.
Återuppståndelse: Damfotboll.com, som lades ner i februari, men väcktes till liv igen i början av april.
Har jag missat något viktigt? Lägg gärna till den egen rubrik.
Här är Thomas Dennerby:s sista startelva som svensk förbundskapten: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Antonia Göransson – Lotta Schelin.
Det är en ovanligt offensiv uppställning för att vara Dennerby. Kanske till och med en för offensiv uppställning, det finns ju bara en bollvinnare på mittfältet. Fast även det här laget bör kunna ge i praktiken EM-klara Holland en bra match.
Det enda som överraskar mig lite med startelvan är att vår klart bästa poängspelare i OS, Marie Hammarström, inte får vara med.
Att Dennerby skulle spelar Lindahl i målet är ju däremot ingen överraskning. Men som jag ser det är det förbundskaptenens stora misstag under de sju år han lett oss.
För jag har hört och läst om att Sverige har tappat mark under Thomas Dennerby. Det är ju helt fel. De som säger det har ingen koll.
Nej, Dennerby har inget dåligt facit. När han tog över som förbundskapten i juli 2005 var Sverige rankat sexa i världen. När han nu lämnar över till Pia Sundhage är Sverige rankat – sexa.
Dennerby har gjort ett stabilt och bra jobb under sina dryga sju år. Han har hållit kvar Sverige i världstoppen – och det är bra gjort.
För titta här. Så här såg toppen av damfotbollens världsrakning ut för sju år sedan:
1) Tyskland
2) USA
3) Norge
4) Brasilien
5) Frankrike
6) Sverige
7) Nordkorea
8) Kina
9) Danmark
10) Italien
11) Japan
12) Kanada
Nu ser världsrankingen ut så här:
1) USA (310 miljoner)
2) Tyskland (82 miljoner)
3) Japan (126 miljoner)
4) Brasilien (201 miljoner)
5) Frankrike (64 miljoner)
6) Sverige (9,5 miljoner)
7) Kanada (33 miljoner)
8) England (GB – 60 miljoner)
9) Australien (20 miljoner)
10) Italien (62 miljoner)
11) Nordkorea (23 miljoner)
12) Danmark (5,5 miljoner)
Siffran bakom respektive land visar ländernas folkmängd i oktober 2011 – enligt wikipedia.
Jämför listan från 2005 med den från 2012, och se att Sverige är det enda land med färre än 60 miljoner invånare som låg på topp tio för sju år sedan – och som fortfarande ligger kvar. Det är imponerande.
Och verkligheten är ju bättre än så. För under nästan hela Dennerbys sjuårsperiod har vi legat på en högre placering än sexa. Större delen av tiden har vi faktiskt legat topp fyra. Så trots att damfotbollen utvecklats enormt sedan 2005 är vi med bland de länder som leder utvecklingen.
I länkad artikel på damfotboll.com konstateras att Dennerby har 25-3-0 i kvalmatcher till stora mästerskap. Och att samma siffror i mästerskapens gruppspelsmatcher är 9-4-2. Det är två fantastiska tabellrader.
Trots det har Dennerby ryktet om sig att vara en förlorare. Och hans facit i stora mästerskap är trots allt inte lysande:
* VM 2007: Utslagna i gruppen
* OS 2008: Utslagna i kvartsfinal
* EM 2009: Utslagna i kvartsfinal
* VM 2011: Brons
* OS 2012: Utslagna i kvartsfinal
Det innebär att Dennerbys statistik i mästerskapens utslagsmatcher är 2-0-4. Och det är förstås de siffrorna som gjort att han fått en förlorarstämpel.
Fast om vi skall vara ärliga har Dennerby haft ett sämre spelarmaterial att jobba med än föregångaren Marika Domanski-Lyfors. Det laget peakade 2003–05, en period där de spelade minst semifinal i tre raka mästerskap. Och kärntruppen där var på väg ner när Dennerby tog över.
Han har fått påbörja en generationsväxling, och jag tycker att han skött det bra.
När jag har träffat Dennerby har han varit trevlig och prestigelös, en person som det är lätt att tycka om. Men alla spelare har inte varit på hans sida de senaste åren, och därför var det dags nu att ge landslaget en ny energikick.
Så med bara timmar kvar på en era säger vi tack Dennerby, välkommen Sundhage.
I går kväll stod damallsvenskans domare i fokus. Jag har tidigare kritiserat vägvalet att köra närmast uteslutande med kvinnliga domare, både i damallsvenskan, och på internationell nivå. Här är ett exempel på när frågan varit uppe tidigare.
Jag tycker helt enkelt inte att det finns tillräckligt många som håller nivån. Och jag vet att jag långt ifrån är ensam.
I går skrev till exempel landslagsmålvakten Sofia Lundgren så här på sin twitter:
“Domarna i damallsvenskan är inte riktigt vad dom borde vara.”
Jag håller med, och jag vill ha in fler manliga domare i damallsvenskan. Trots att jag vet att det är ett kortsiktigt tänkande. Vid den damallsvenska upptaktsträffen i våras pratade norska Karen Espelund, den enda kvinna som är ledamot av Uefas exekutivkommitté, med stolthet om det ökande antalet kvinnliga elitdomare i världen.
Hon jämförde med andra lagidrotter, och menade att fotbollens väg var framgångsrik när det gäller att fostra kvinnliga domare. Gott så.
Men jag tycker att det är för kort väg till toppen för alldeles många. Jag har sett väldigt mycket division I-fotboll de senaste åren, och tyvärr också väldigt många riktigt usla domare. För är du tjej, och dömer fotboll, så har du gräddfil till elitfotbollen.
Det är bra på ett sätt – för det innebär att domarna känner att man satsar på dem. Men det innebär också att alldeles för många domare snabbt hamnar på en nivå som de inte behärskar.
Och min känsla är att domarna inte hängt med i utvecklingen nu när spelarna blir bättre och bättre för varje år som går. Så släpp in fler manliga domare i dameliten, och låt våra kvinnliga domare utvecklas i lugnare takt.
Annars är domslut och domarkritik något intressant. Har man förlorat med 5–0 går det inte att lägga ens en liten del av skulden på domaren. För det låter ju så illa. Och 5–0 är ändå 5–0…
Så brukar det heta. Och jag tillhör de som tycker att man bör undvika offentligt gnäll på domarna efter matcher. Men jag är också medveten om att alla situationer på olika sätt är avgörande i en match. En passning extra till rätt adress kan förändra allt. Precis som ett uselt domslut.
Och för ett bottenlag som Örebro är det förstås extra viktigt att allt går med när man möter guldfavoriten Tyresö. Allt.
Man har inte råd att drabbas som man gjorde i minut 35 i går. Ni kanske såg hur Sarah Michael var helt fri på väg in i straffområdet, då hon sprangs ner av Emilia Appelqvist. Domaren Annika Andric från Västerhaninge, som hade givit ett högst tveksamt intryck under hela halvleken, tvekade igen.
Sedan sprang hon ut till sin ena assisterande domare. Efter en lång diskussion kom de fram till att ge Appelqvist gult kort. Det var ett fegt, och felaktigt domslut.
Ett domslut som på många sätt avgjorde matchen. För med numerärt överläge i närmare en timme hade Örebro haft bra chans att ta poäng. Nu blev det inte så.
Andric höll inte allsvensk klass på Behrn Arena. Och tyvärr har jag också sett ett antal av hennes kollegor som befinner sig på en klart mycket lägre nivå än spelarna i årets damallsvenska. Tråkigt.
Så till matchen. Jag ifrågasatte ju huruvida det skulle bli någon publik på en match som spelades just innan Sveriges herrlandslags VM-kvalpremiär. Och som dessutom visades på tv.
Som tur är för Örebro så hade jag fel. Jag hade missbedömt Marta:s dragningskraft. För det kom fina 2012 till arenan. Kul.
Och Marta lär knappast ha gjort dem besvikna. För vilket förarbete hon gjorde till Caroline Seger:s 1–0-mål. Sedan placerade hon snyggt in 2–0.
Många har sett Marta som en besvikelse i årets serie. Men nu står hon på tio mål och tolv assist. Det är väl ändå rätt okej?
Jag får känslan av att 1–0-skytt Seger har lyft sina prestationer rejält sedan Tony Gustavsson anslöt till Tyresö. För visst ser hon klart mer rörlig ut nu?
En spelare som jag tycker är väldigt underskattad i Tyresö är Kirsten Van de Ven. Hon brukar bidraga med rejält med fart. Det gjorde hon däremot inte i går. Då ökade istället farten när hon klev av.
Apropå fart är amerikanska Meghan Klingenberg en klasspelare. När hon presenterades såg jag att det diskuterades om hon ens skulle platsa i Tyresö. Jag trodde att hon skulle rakt in i startelvan. Nu har jag bara sett henne i en damallsvensk match, men av det jag såg tvekar jag inte på att hon tveklöst hade gått rakt in i det svenska landslaget. Och hennes 4–0-mål i går var riktigt läckert. Riktigt läckert.
I Örebro ser det ut som att 16-åriga talangen Linda Hallin börjar ta för sig rejält. Kul. Hon är en av de unga spelare som har potential att spela A-landslagsfotboll om några år.
Sitter och kikar på kvartsfinalen USA–Nordkorea i F20-VM. Hör kommentator Marcus Bühlund berätta att USA:s 1–0-skytt Vanessa DiBernardo:s pappa har spelat OS för USA. Han heter för övrigt Angelo DiBernardo och är född i Argentina.
I dagens första kvartsfinal spelade Dzsenifer Marozsan för Tyskland. Hennes pappa Janos Marozsan gjorde fyra A-landskamper för Ungern.
För övrigt skrev jag rätt. Det verkar som att DiBernardo skall skrivas just så här…
Hur som helst. Jag kom att tänka på träd, fallande äpplen, päron och så vidare. För att prata klarspråk, alltså på elitspelare med framgångsrika föräldrar.
Från fjolårets VM minns jag att såväl norska duon Isabell Herlovsen och Madeleine Giske var födda i Tyskland, då deras bägge fäder var Bundesligaproffs. Det skrev jag om här.
I Sveriges landslag har vi förstås Lisa Dahlkvist, som väl nu passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål.
Här är några till som jag spontant kommer på:
* Linköpings ytterback Matilda Agné är dotter till Hammarbyikonen Kenneth ”Kenta” Ohlsson.
* I Vittsjö spelar Emma Sjödahl. Hennes pappa Olle Sjödahl tog SM-guld med Halmstads BK 1979.
* I Vittsjö finns även Emma Kullberg, vars pappa Stephan Kullberg en gång i tiden var en duktig back. Han spelade bland annat för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF.
* AIK:s talangfulla back Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att bli en legend som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om Krister Nordin.
* Göteborgs talang Mimmi Löfwenius, har en mamma som har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF – Lotta Löfwenius.
* Malmös andramålvakt Hilda Carlén har en pappa som heter Per Carlén, och är en av Sveriges största handbollsprofiler genom tiderna. Det innebär således att Hilda har en bror i det nuvarande handbollslandslaget, Oscar Carlén.
* En framgångsrik bror har även Jitex Annica Sjölund. Hennes bror Daniel Sjölund spelar både för Djurgården och Finlands landslag.
Det var några exempel. Jag har säkert missat en hel mängd. Hjälp mig gärna att bygga ut den här artikeln genom att komma med fler…
Läser i dagens Aftonbladet att Kosovare Asllani tycker att Sverige borde vara en av världens tre bästa nationer inom damfotbollen.
Hon säger så här om Thomas Dennerby:
”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”
Hon får den här följdfrågan: vad tycker du är en rimlig nivå för Sverige?
”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”
När jag träffade Asllani inför damallsvenskan tyckte hon att det var självklart att vår svenska serie är världens bästa.
Jag tycker att det är kul med självförtroende. Men det gör ju inget om man har lite verklighetsförankring.
För sanningen är ju den att Sverige för tillfället inte är nära topp tre i världen. Där finns USA, Japan och Tyskland. Och de tre är i särklass.
Efter den trion kommer inget. Sedan kommer Frankrike, Brasilien, Kanada, Sverige och England. Det innebär att vi när vi har en formtopp kan vara med och slåss om medaljer. Som i VM i fjol.
Men att det normala är att vi åker ut i kvartsfinal, som i årets OS.
Och när det gäller damallsvenskan har jag ju ganska många gånger konstaterat att vår svenska liga ligger en bra bit bakom tyska Frauen-Bundesliga i kvalitet. Vi slåss med franska feminine division 1 om andraplatsen i Europa, och världen. Och det är ju förstås inte dåligt.
Men vi har för få internationella storstjärnor i damallsvenskan för att kunna ta den riktiga kampen med den tyska ligan. Bara det att vårt eget stora affischnamn, Lotta Schelin, spelar i Frankrike är ju dålig reklam.
Men det är även så att ingen av de 54 spelare som lämnade OS med medalj kring sin hals spelar i damallsvenskan. Ingen av spelarna i fjärdeplacerade Frankrike heller. Alltså ingen av de 72 spelare som gick längst i OS. Ingen.
Och tittar man på de fem länder som ligger högst på den nya världsrankingen så är det bara tre toppspelare från någon av dem som spelar i damallsvenskan, nämligen Marta, Elaine och Anja Mittag.
Vi har alltså ändå många duktiga utländska spelare i vår serie. Men tittar vi på de bästa spelarna från världens bästa landslag så spelar knappt någon av dem sin klubbfotboll i Sverige. Tyvärr.
Damallsvenskan och F20-VM, det är helgens godbitar inom damfotbollen.
I morgon drar damallsvenskan igång efter OS-uppehållet. Jo, jag vet att det spelades två damallsvenska matcher i veckan. Men det var uppskjutna matcher från våren. Nu börjar det på riktigt.
Och även om serieledande LdB FC Malmö spelar i morgon så sätter jag mitt fokus på bottenstriden i de fyra matcherna. Alla tabellens fyra lägst placerade lag är nämligen i farten.
Jitex spelar hemma mot Linköping, Kif Örebro spelar borta mot Kristianstad, AIK tar emot Göteborg FC och Djurgården åker till Malmö. Inget av bottenlagen känns som favoriter i sina matcher.
Jag har ju sedan länge mer eller mindre fastslagit att AIK och Djurgården kommer att åka ut. Även om något av lagen skulle få igång spelet maximalt tror jag att de som mest kan ta tolv poäng på de tio omgångar. Det innebär att de som bäst kan sluta på 18 poäng.
Jitex har tolv nu, och Kif Örebro har tio. De får verkligen rasa ihop totalt för att släppa något av de två lagen från Stockholmsregionen förbi sig.
Omgångens mest intressanta match spelas annars på måndag 19.15. Då tar Tyresö emot Vittsjö – en match som sänds på Tv4sport.
* Så till F20-VM. 16 nationer är i Japan för att göra upp om guldet. Spelarna får som tidigast vara födda 1992. Så här ser gruppindelningen ut:
Grupp A
Japan
Mexiko
Nya Zeeland
Schweiz
Grupp B
Brasilien
Italien
Nigeria
Sydkorea
Grupp C
Argentina
Kanada
Nordkorea
Norge
Grupp D
Ghana
Kina
Tyskland
USA
Grupp A och B startar i morgon på morgonen. Eurosport sänder alla matcherna, med start 8.00. Grupp C och D startar måndag morgon 9.00.
Sportsligt ser ju förstås grupp D mest intressant ut. Sanningen att säga så har jag ganska dålig koll på de flesta av lagen. Men USA är alltid starka på flicksidan, och Tyskland har ett väldigt starkt och namnkunnigt lag.
Andra guldkandidater är Sydkorea som anförda av Yeo Minji vann F17-VM för två år sedan, Nordkorea som alltid har bra flicklandslag, och så värdnationen Japan. Det skall bli spännande att se vad japanskorna har bakom dagens A-landslag. Det skall även bli intressant att se om Brasilien har en ny generation på gång.
Hos tyskorna har spelare som Dzsenifer Marozsan, Luisa Wensing och Lena Lotzen redan provat på spel i A-landslaget. Även Jennifer Cramer och Silvana Chojnowski är bekanta namn. Och duon Annabel Jäger och Lina Magull låg med sina 20 respektive 19 mål bakom att FSV Gütersloh 2009 tog sig upp i Frauen-Bundesliga i våras. Tyskland känns alltså som ett lag att räkna med.
USA har väldigt många nya namn i sin trupp. Inga av spelarna är meriterade på seniornivå, men kvartetten Mollie Pathman, Crystal Dunn, Samantha Mewis och Maya Hayes var med i F20-VM redan för två år sedan.
I flera av de andra trupperna finns spelare som varit med i mästerskap på seniornivå. Nya Zeelands trupp innehåller två OS-spelare, i Hannah Wilkinson och Rosie White. Dessutom var målvakten Erin Nayler och mittfältaren Katie Bowen med i fjolårets trupp till stora VM.
Norge är Nordens hopp. De har med två VM-spelare från i fjol, Emilie Haavi och Kristine Wigdahl Hegland. Dessutom har de ett intressant namn i toppseriens skytteligaledare Ada Stolsmo Hegerberg.
Brasilien har OS-forwarden Thais Guedes som sin på förhand mest lysande stjärna. De har även Beatriz, som ingick i fjolårets VM-trupp.
Nigeria har med fyra spelare från sin trupp till stora VM i Tyskland i fjol, Desire Oparanozie, Josephine Chukwunonye, Francisca Ordega och Ebere Orji.
Nordkorea är ett snäpp värre och har fem spelare från fjolårets VM-trupp, målvakten Kim Chol Ok samt utespelarna Jon Myong Hwa, Kim Su Gyong,Kim Un Ju och Yun Hyong Hi. Nordkorea brukar alltid vara starka i ungdomsmästerskapen, och är det säkert i år också.
Slutligen så har Mexiko sin förstemålvakt från fjolårets stora VM i sin F20-trupp, alltså Cecilia Santiago.
OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?
Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.
En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.
För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.
Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.
För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.
Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.
Ni minns ju hur det slutade.
Svensk bronsglädje
Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.
Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.
Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.
Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.
Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.
Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.
Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.
Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.
För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.
Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.
Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.
När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.
Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.
Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.
Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro
Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.
Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.
Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.
Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.
Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.
Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.
Marie Hammarström
Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.
Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.
I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…
USA tog OS-guld igen. Det fjärde av fem möjliga. Fantastiskt.
Pia Sundhage vann OS igen. Andra gången med USA av två möjliga. Fantastiskt. Och hon har med sig Tony Gustavsson i ledarstaben den här gången. Grattis båda.
Och grattis damfotbollen.
För frågan är om inte den största segraren i det här mästerskapet trots allt är själva sporten. För jag vet inte hur många som kommit fram och velat prata om den höga kvaliteten på matcherna i slutspelet. Fantastiskt.
Om det här blogginlägget är fantastiskt är upp till er att bedöma. Men det visar en före detta herrfotbollsspelare som upptäckt damfotbollens storhet under OS…
Och dagens final gjorde ju ingen besviken. Eller jo, man hade väl helst också velat se en förlängning…
Rent fotbollsmässigt blev det tvärtom fjolårets VM-final. Då vann Japan, trots att USA var det bättre laget spelmässigt sett. Nu vann USA, trots att Japan var det bättre laget spelmässigt sett.
I min räkning vann japanskorna målchanserna med 8–6. Och de skulle ju alltså ha haft en straff vid underläge 1–0 i första halvlek. Men tyvärr kan även världens bästa domare, Bibiana Steinhaus göra grova misstag. Tråkigt. För en kvittering där hade förändrat förutsättningarna rejält.
Tråkigt inte minst för att USA inte behöver ha någon hjälp för att vinna mästerskap. De har nog med vinnarskallar ändå.
En av de största sitter på Carli Lloyd. Hon är verkligen drottningen av OS-finaler. Lloyd avgjorde 2008 års final i förlängningen. Och hon blev tvåmålsskytt i dag. Det första målet efter en uppoffrande löpning. Det andra på ett mäktigt distansskott.
Japan reducerade genom Yuki Ogimi, på retur efter att Shinobu Ohno givit Homare Sawa öppet mål, men Sawa missat.
Det höll på att bli en repris av VM-finalen, där Christie Rampone bjöd Japan på kvitteringen i slutet av ordinarie tid. Även i kväll bjöd hon på een superchans på slutet. Men när inhopparen Mana Iwabuchi var helt fri så gjorde Hope Solo en mäktig räddning.
Solo var grym, och är en av de stora guldhjältinnorna. Jag ser på twitter att många säger att hon var den största. Visst, hennes räddningar räddade USA. Men jag ser ändå Lloyd som den stora guldmakaren.
Hon var bänkad när OS började, och halkade in i laget när Shannon Boxx skadade sig mot Frankrike. Lloyd tackade för förtroendet genom att bara bäst när det gäller – och göra två mål i en OS-final. Visst är väl det en liten saga?
Nu är jag trött, och tänker stänga bloggen för dagen. Det finns anledning att återkomma med en sammanfattning av OS.
Och det finns även andra saker att kommentera. Bland annat har jag har noterat att det under dagen har presterats en ny proffsliga i USA. Bra tajming. Dessutom aviserade just damfotboll.com att de skall avslöja Tyresös nya tränare i kväll. Kanske lite sämre tajming. Men håll utkik.
En blogg om internationell damfotboll 