Kategoriarkiv: Kanada – Canada WNT

Kanadas landslag i fotboll för damer. Främsta meriterna är OS-brons 2012 och 2016.

Den stora guiden till åttondelsfinalerna

Publicerad den av
10

På midsommardagen drar åttondelsfinalerna i VM i gång. Det är alltså nu som turneringen startar på allvar för de stora lagen.

Värt att observera är ju att VM också fungerar som OS-kval för Europa. Tre OS-platser skall fördelas, och det enda europeiska lag som är utslaget är Skottland – det lag som inte ingick i OS-kvalet.

Inget av de åtta återstående lagen möts i åttondelsfinal, det innebär att vi i teorin kan få åtta europeiska lag i kvartsfinal. I så fall krävs det medalj för att få spela OS-fotboll i Japan nästa år. Noterbart är att det enda europeiska land som deltagit i alla OS- och VM-turneringar hittills är Sverige. Nu kommer det att bli väldigt tufft att upprätthålla den sviten. Jag håller fem europeiska lag som favoriter i sina åttondelsfinaler – och Sverige är inte ett av dem.

Här är mina funderingar kring åttondelsfinalerna, match för match. Notera att oddsen gäller vilket lag som går vidare – alltså inte ställning efter 90 minuter:

Midsommardagen

17.30: Tyskland–Nigeria
Odds: 92–8

Thomas Dennerby:s Nigeria har överträffat förväntningarna bara genom att ta sig vidare ur gruppspelet. Senast mot Frankrike gjorde man en utmärkt match, försvarsmässigt sett – vilket är väldigt positivt. Starkt att göra det utan skadade Faith Ikidi. Det var ju bara på en omdiskuterad straff som fransyskorna lyckades göra mål.

Tidigare har Nigeria läckt ganska rejält i defensiven. Det var ju just Frankrike som stod för motståndet i Dennerbys debut som nigeriansk förbundskapten i april 2018. Då blev det hela 8–0. Snacka om förbättring…

Trots den positiva defensiva utvecklingen är det troliga att Nigeria åker hem efter åttondelsfinalen. Man gynnas ju inte direkt av att viktiga Rita Chikwelu är avstängd. Noterbart i Nigeria är att laget känns väldigt mycket stabilare sedan man bytte målvakt från 32-åriga Tochukwo Oluehi till 18-åriga talangen Chiamaka Nnadozie.

Även om Tyskland har storstjärnan Dzsenifer Marozsan på skadelistan skall alltså det tyska laget vara minst en klass bättre här. Man har en överlägsen bredd, och har visat god stabilitet genom att hålla nollan genom gruppspelet.

Allt talar för att det är Tyskland som väntar i kvartsfinalen för segraren mellan Kanada och Sverige. I kvartsfinalen får tyskorna (eller nigerianskorna, om de vinner) en fin fördel genom två fler vilodagar än sin motståndare.

 

21.00: Norge–Australien
Odds: 49–51

Det här är verkligen en vidöppen drabbning, den på förhand klart mest ovissa åttondelsfinalen. Jag tippar seger för The Matildas mest eftersom de har traditionen att nå kvartsfinal i världsmästerskap. De har varit bland de åtta bästa i de tre senaste VM:en – och på pappret är årets lag bättre än de tidigare upplagorna.

På planen har Australien jobbat sig in i mästerskapet efter en jobbig övertidsförlust mot Italien i öppningsmatchen. Och det var förstås otroligt viktigt för laget att måldrottningen Sam Kerr fick sätta fyra mål senast. Kerr är ju en matchvinnare, en spelare som kan vara droppen som får bägaren att rinna över i australiensisk favör.

Jag såg varken Australiens eller Norges matcher i den sista gruppomgången. Men mot Nigeria och Frankrike imponerade norskorna. Spelmässigt skulle jag nog ändå säga att de sett bättre ut än Australien så här långt.

Det är en väldig styrka att ha en kreatör på varje kant, som Norge har. Både Guro Reiten och Caroline Graham Hansen har ju kapacitet att skapa målchanser på högsta världsnivå.

Hansen skadade foten senast, men rapporterna från Norge säger att hon skall kunna spela. Det är förstås otroligt viktigt att hon är 100-procentig. För det är ju inte så svårt för en motståndare att stänga en kant. Men det är vansinnigt svårt att stoppa ett lag som har kreatörer på båda kanterna.

Utgångstipset är alltså Australien. Men det här är en match som bör helgarderas. Det kan således både bli förlängning och straffar. Vinnaren här ställs för övrigt mot England eller Kamerun i kvartsfinal.

 

Söndag

17.30: England–Kamerun
Odds: 95–5

För andra världsmästerskapet i rad har Kamerun tagit sig till utslagningsmatcherna. Man tog sig vidare genom ett segermål mot Nya Zeeland från Ajara Nchout i 95:e minuten. Stor glädje då. Fast nu lär det vara färdigskrällt från de otämjbara lejoninnorna.

England är såpass stabilt att man skall ta hem den här matchen. Har de bara lite koll på duktiga Gabrielle Onguene bör det här bli en stabil seger. Faktum är att England fått smyga under radarn hittills i mästerskapet. När man hör folk nämna tänkbara världsmästarlag nämns USA, Frankrike och möjligen Tyskland och Nederländerna. Phil Neville:s gäng får däremot inte så många guldtips.

Jag hade England på bronsplats inför mästerskapet, och som slutspelsträdet ser ut har laget absolut en semifinalplats inom räckhåll. Och väl där kan allt hända.

Ett frågetecken har ju funnits för vem som skall göra målen för England. Där har Ellen White klivit fram. Den 30-åriga Birminghamanfallaren gjorde två senast mot Japan och har därmed stått för tre mål på två spelade VM-matcher.

Förbundskapten Neville brukar röra runt mycket i sin startelva – men känslan är att han kommer att satsa på White som toppforward framöver i turneringen. Fast osvuret är bäst – Jodie Taylor gjorde ju också mål i sin senaste match.

 

21.00: Frankrike–Brasilien
Odds: 75–25

Det här är en riktigt otäck match för värdnationen. Alla förväntar sig att vi skall få se en kvartsfinal mellan USA och Frankrike – det som blir ett slags moralisk VM-final. Men Brasilien har kapacitet att lura oss på godbiten.

Även om brasiliansk damfotboll är på tillbakagång är laget inte ofarligt i enstaka matcher. Och Brasiliens största tillgång i den här matchen är ju det faktum att alla kräver fransk seger.

Faktum är ju att Frankrike inte har imponerat jättemycket i de två senaste matcherna. Både mot Norge och Nigeria har man vunnit på omdiskuterade VAR-straffar. I båda matcherna har man haft ganska svårt att skapa klara målchanser.

I åttondelsfinalen behöver nog fransyskorna få ordning på anfallsspelet. Annars är risken stor att drömmen om mästerskapsmedalj fortsatt bara kommer att vara en dröm.

I Brasilien återkommer Formiga efter avstängning, något som är väldigt viktigt. 41-åringen defensiva jobb på mittfältet är extra viktigt i en match där Brasilien förväntas försvara och ligga på kontring.

Just det där att spela på kontring borde ju faktiskt passa Brasilien väldigt bra. Kvicka Debinha har imponerat spelmässigt hittills i VM. Men hon har inte gjort något mål ännu. Kommer det mot Frankrike?

Personligen tycker jag att hon var värd att göra det på den här underbara klackskarven:

Faktum är att Brasiliens samtliga sex mål har gjorts av rutinerade Marta och Cristiane. Martas två har kommit från straffpunkten, medan Cristiane gjort fyra spelmål. Klarar trotjänarna av att bära laget vidare till kvartsfinal?

Brasilien var ju skadedrabbat redan innan turneringen. Under VM har viktiga Barcelonaspelaren Andressa Alves dragit på sig en lårskada, som gör att hon har spelat klart i mästerskapet.

För övrigt har Frankrike och Brasilien mötts fyra gånger de senaste fem åren. Det har blivit två franska segrar (2–1 och 3–1) samt två kryss. Så det skulle inte vara någon skräll om det här blir en riktigt jämn historia.

 

Måndag

18.00: USA–Spanien
Odds: 90–10

Spanien är ett bollskickligt lag, som gillar att kontra. Däremot har man väldiga problem att slå hål på uppställda försvar. Mot USA kommer spanjorskorna att få ligga på kontring. Ändå tror jag att det blir en alldeles för svår uppgift. Inte minst eftersom Spanien brukar behöva ganska många målchanser för att göra mål.

Spaniens chans här är att man är effektivt. Samt att laget kan hålla emot den amerikanska anstormningen. Hamnar man i underläge är det sannolikt kört.

Lagen möttes i Alicante i januari – då vann USA med 1–0 efter ett solomål av Christen Press. Som synes av klippet var det USA som hade det mesta och bästa i den matchen:

I USA är det ett litet frågetecken för Julie Ertz, som vilade mot Sverige. Hon är det defensiva navet på mittfältet, hon är dessutom en riktig pådrivare – och ett hyperfarligt vapen på fasta situationer. Det är även ett litet frågetecken för skyttedrottningen Alex Morgan, som klev av i halvtid mot Sverige.

I övrigt gäller det för de spanska backarna att hålla koll på Tobin Heath. Den kvicka bolltrollaren på den amerikanska högerkanten är i toppform – något Jonna Andersson fick känna av i torsdags.

 

21.00: Sverige–Kanada
Odds: 45–55

Det här är en ganska svårtippad match, där Kanada måste räknas som knapp favorit. Laget är rankat som femma i världen, medan Sverige är på nionde plats. Dessutom var Kanada det bättre laget i vårens möte i Algarve. Det var för övrigt en match jag gjorde en väldigt genomgripande genomgång av.

Noterbart är att det förväntas bli otroligt varmt i Paris på måndag, kring 35 grader. Vilka som gynnas mest av det är något oklart.

Det brukar vara jämnt mellan Kanada och Sverige. Men klart är att Kanada totalt sett varit det bättre laget under det här året. Kanada har bara släppt in tre mål på elva landskamper. Två av de baklängesmålen kom i torsdags mot ett hypereffektivt Nederländerna. Sverige har som jämförelse släppt in åtta mål på årets tio landskamper.

Jag såg en halvlek av Kanada–Nederländerna, och tyckte att kanadensiskorna trots förlusten såg ganska bra ut. Inte minst var det viktigt för dem att Christine Sinclair fick göra mål igen. Tidigare i VM hade hon haft ett par ramträffar, nu gjorde hon mål, och blev därmed den andra bredvid Marta att göra mål i fem raka VM-slutspel.

Sinclair är hjärnan bakom Kanadas spel. Men hon är inte den enda toppspelaren i laget. Personliga favoriter är den defensiva innermittfältaren Desiree Scott, eleganta backen/kantspelaren Ashley Lawrence och tian Jessie Fleming. Naturligtvis skall även försvarsgeneralen Kadeisha Buchanan nämnas. Hon har en fantastisk högstanivå, fast ibland är hon lite slarvig. Och det är nog slarvigheten som gör att hon inte fått så mycket speltid i Lyon.

Kanada är alltså starkt. Hur bra Sverige är just nu kan jag däremot inte bedöma. Jag såg att Expressens Emelie Zaar Ölander uttryckte att det svenska medaljhoppet har ökat efter matchen mot USA. Ärligt talat förstår jag inte vad hon bygger det på. Vi har ju inte fått se Sverige spela på riktigt ännu.

Visst, vårt reservbetonad lag gjorde en bra prestation mot USA. Men faktum är ändå att vi var chanslösa i matchen. Amerikanskorna gjorde vad de behövde, och var aldrig pressade. Mot Kanada får vi se om det var ett genidrag av Peter Gerhardsson att vila spelare. Vi får även äntligen en riktig värdemätare på vårt lag. Måtte det inte bli den sista i VM.

Värt att notera inför matchen är att både Sverige och Kanada varierar sitt spelsätt mellan det jag kallar 4–4–1–1, men ibland snarare är 4–2–3–1, och en uppställning med tre mittbackar. När Kanada spelar med tre mittbackar flyttar man ner mittfältaren Sophie Schmidt i backlinjen, medan Sverige brukar välja att spela med fem backar.

Tidigare har Peter Gerhardsson valt att spela med tre mittbackar i den här typen av matcher. Fast han gjorde faktiskt ett spännande undantag i just mötet med Kanada i Algarve cup. Då spelade faktiskt Gerhardsson med fyra mittbackar. Han formerade en fyrbackslinje där Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson spelade på kanterna. Blir det repris på det?

En annan tänkbar lösning är att ta in Ilestedt som en av de tre mittbackar, och spela Eriksson som kantspelare. Hennes inlägg håller ju hög klass. Och Ilestedt imponerade mot USA. I det svenska lägret är det ett litet frågetecken för Kosovare Asllani, som haltade efter torsdagens match.

En parentes från USA-matchen är att jag har läst om att Sverige hade tre–fem mästerskapsdebutanter i matchen. Jag hittar bara två, Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme. Alla övriga har såvitt jag kan minnas spelat i mästerskapsmatcher tidigare.

Det var en parentes. Tillbaka till Sverige–Kanada. Den svenska startelvan känns alltså oklar. Den kanadensiska däremot känns klar till tio elftedelar. Det lär bli Stepanie Labbé i mål. Lawrence, Buchanan, Shelina Zadorsky och Allysha Chapman lär spela i backlinjen, möjligen i sällskap med Schmidt. Annars spelar Schmidt på det centrala mittfältet ihop med Scott och Fleming. På ena kanten kommer Janine Beckie att spela och längst fram blir det Sinclair.

I de två första matcherna har snabba Nichelle Prince varit elfte kugge. Men mot Nederländerna satsade man på nickstarka talangen Jordyn Huitema. Det troligaste känns att man satsar på fart – och Prince – mot Sverige.

Räkna med att den kanadensiska lagledningen har 100-procentig koll på Sverige. Som assisterande förbundskapten sitter ju svenske Andrée Jeglertz.

Det lär bli fler spekulationer kring den här matchen innan måndag. Det mesta talar för en het, jämn och målfattig match, som kan gå hela vägen till straffläggning. Vågar man tro på nya svenska framgångar på Zlatan Ibrahimovic:s gamla hemmaplan, Parc de Princes?

 

Tisdag

18.00: Italien–Kina
Odds: 60–40

Båda lagen är positiva överraskningar hittills i turneringen. Jag trodde absolut att Italien skulle gå vidare – men att de skulle vinna gruppen följde inte mitt tips. Och Kina har visat att laget återigen är på rätt väg. Man har hittat tillbaka till sin defensiva stabilitet, och har spännande kombinationer i omställningsspelet.

Just omställningar är annars Italiens specialitet. Och det är på grund av italienskornas snabba och precisa kontringar som jag håller laget som favorit i den här matchen. Framför allt har ju Barbara Bonansea visat hög klass. Men även spelare som Cristiana Girelli, Aurora Galli och ytterligare några är duktiga i kontringsspelet.

Noterbart är att båda lagen har målvakter som har utmärkt sig. Både Laura Giuliani och Peng Shimeng har överträffat mina förväntningar så här långt i turneringen. Det kan bli avgörande vem av dem som har den bästa dagen.

Hos Kina förvånas man lite av att lagets båda affischnamn Wang Shuang och Wang Shanshan har matchats så lite hittills. Sannolikt måste de båda hitta rätt om Kina skall få igång något målskytte.

Laget har målskillnaden 1–1 i turneringen, och mycket talar för att det här blir ytterligare en målfattig match. Utgångstipset är 1–0 till Italien. Men det här kan sluta hur som helst. Det vore inte överraskande om det går till straffläggning.

 

21.00: Nederländerna–Japan
Odds: 80–20

Europamästarinnorna ställs mot de asiatiska mästarinnorna redan i åttondelsfinal. Där tror jag på en ganska klar seger för Nederländerna.

De orange lejoninnorna har i och för sig inte imponerat så mycket rent spelmässigt. Bland annat har viktiga mittfältstjärnan Lieke Martens inte alls fått spelet att stämma, vilket förstås påverkar hela laget. Och defensivt har det stundtals sett ganska darrigt ut.

Laget har dock vägt upp bristerna med en mäktig effektivitet. Mot Kanada senast förlorade man avsluten med 12–8, men vann matchen med 2–1. I den andra halvleken hade man bara två målchanser – och gjorde mål på båda. Det är en styrka. Effektiviteten talar för att holländsk seger. Med tanke på lottningen har ju laget faktiskt nu en semifinalplats inom klart räckhåll.

Vinnaren i den här matchen ställs ju mot vinnaren mellan Italien och Kina – vilket känns som en kanonlottning i en VM-kvartsfinal.

Faktum är att även Japan känns som en drömlottning för Nederländerna. Japanskorna  har nämligen vägt väldigt lätt i den här turneringen. Laget är bollskicklig, men saknar den nederländska effektiviteten. De saknar överhuvud taget effektivitet.

Japan var mållöst både mot England och Argentina. Orsaken till att man gått vidare är att man hade flyt med domsluten i 2–1-segern mot Skottland. Dels fick japanskorna dels en väldigt billig straff, dels struntade VAR-rummet i att rapportera en fullständigt solklar hands i eget straffområde på japanska Risa Shimizu.

Jag tror således att det här är Japans sista VM-match för den här gången. Till nästa års OS på hemmaplan måste man addera offensiv tyngd till truppen. Varför inte ta tillbaka Yuki Nagasato?

 

 

Här är slutspelsträdet

Publicerad den av
10

Den halva svenska B-uppställningen gjorde en helt okej match mot USA. 2–0-förlusten är inget att skämmas över.

Det där 2–0-målet tycker jag borde ha varit bortdömt. Men den nya offsidebedömningen är tydligen sådan att man får påverka spelet från offsideposition, bara man inte tar bollen. Precis som Carli Lloyd ju gjorde.

Svenska spelare som utmärkte sig var Julia Zigiotti och Kosovare Asllani. I första halvleken tyckte jag även att Sofia Jakobsson var bra. I USA var Tobin Heath fantastisk, vilket Jonna Andersson fick känna på.

För Sverige väntar nu Kanada i åttondelen, en match där vi slår ur underläge, typ 45–55.

I den andra kvällsmatchen vann Chile med 2–0 mot Thailand. Chile behövde vinna med tre mål för att gå vidare, och hade en straff på slutet. Den slog Fransisca Lara i ribban, vilket innebär att Nigeria går vidare till åttondelsfinal. Grattis till Thomas Dennerby, Jörgen Petersson, Rita Chikwelu och övriga i det nigerianska laget. Surt dock för Chikwelu att vara avstängd i åttondelen.

Här är hela det klara slutspelsträdet:

A2 – C2 = Vinnare 1: Norge–Australien (Nice)
D1 – 3 B/E/F = Vinnare 2: England–Kamerun (Valenciennes)

B2 – F1 = Vinnare 7: Spanien–USA (Reims)
A1 – 3 C/D/E = Vinnare 8: Frankrike–Brasilien (Le Havre)

B1 – 3 A/C/D = Vinnare 3: Tyskland–Nigeria (Grenoble)
F2 – E2 = Vinnare 4: Sverige–Kanada (Paris)

E1 – D2 = Vinnare 5: Nederländerna–Japan (Rennes)
C1 – 3 A/B/F = Vinnare 6: Italien–Kina (Montpellier)

VM-tipset, sista gruppomgången

Publicerad den av
1

I dag drar den tredje och sista gruppomgången igång med fyra matcher. 18.00 är det först grupp B, och sedan 21.00 även grupp A som skall färdigspelas. Här är förutsättningarna, samt mina uppskattningar för veckans återstående matcher:

B: Sydafrika–Tyskland 5–10–85
B: Kina–Spanien 25–50–25

Tyskland   2–0  6
Spanien    3–2  3
———-
Kina         1–1  3
———-
Sydafrika  1–4  0

Tyskland är redan klart för åttondelsfinal från målfattiga grupp B. Laget säkrar gruppsegern vid en poäng mot Sydafrika. Sydafrika däremot måste vinna mot Tyskland – helst med ett par måls marginal,  samtidigt som matchen Spanien–Kina får en segrare.

Det känns inte som en jättevild gissning att tyskorna kommer att vila flera av sina ordinarie spelare i slutomgången.

Både Spanien och Kina avancerar på kryss. Troligen går båda lagen vidare även om det skulle bli seger för något av lagen, men det är inte helt säkert.

Noterbart här är att grupptvåan blir motståndare till gruppsegraren i Sveriges grupp (USA eller Sverige) i åttondelsfinal.

A: Nigeria–Frankrike 5–20–75
A: Sydkorea–Norge 10–25–65

Frankrike    6–1   6
Norge         4–2   3
—————–
Nigeria        2–3   3
—————–
Sydkorea    0–6   0

Frankrike är klart för åttondelsfinal. Man säkrar gruppsegern vid en poäng mot Nigeria. Oavgjort skulle för övrigt passa båda lagen, då det innebär att Nigeria går till slutspel.

Precis som för Tyskland är det inte en jättevild gissning att tro att Frankrike väljer att vila flera av sina ordinarie spelare.

För Norge gäller att man behöver vinna sin match för att säkra andraplatsen i gruppen. Man har chans att bli gruppsegrare, men då måste man ha hjälp av Nigeria.

Emilie Haavi

Tråkiga nyheter från det norska lägret är att Emilie Haavi har dragit av korsbandet på träning, och därmed har åkt hem. För henne väntar minst nio månaders rehabilitering.

För Sydkorea är läget ganska dystert. Det krävs nog en storseger mot Norge för att det skall kunna bli avancemang.

C: Italien–Brasilien 45–30–25
C: Jamaica–Australien 1–4–95

Italien       7–1   6
Brasilien   5–3   3
—————–
Australien 4–4   3
—————–
Jamaica   0–8   0

Här är det som väntat väldigt jämnt, och det kan bli dramatik i kampen om gruppsegern. Trion Italien, Brasilien och Australien kan alla fortfarande hamna på placeringarna ett, två eller tre. Det finns således väldigt många varianter på hur det kan sluta. Jag nöjer mig med vad som gäller för gruppsegern.

Italien vinner gruppen om de tar poäng mot Brasilien. Italien vinner också vid uddamålsförlust – om Australien samtidigt vinner med mindre än fem måls marginal mot Jamaica.

Brasilien vinner gruppen om de vinner med minst två måls marginal mot Italien, samtidigt som Australien vinner med max ett måls större marginal. Alltså, om Brasilien vinner med två mål för Australien max vinna med tre. Och om Brasilien vinner med fem mål får Australien max vinna med sex.

Noterbart kring Brasilien är att Formiga är avstängd.

För att Australien skall kunna vinna gruppen krävs hjälp av Brasilien, plus att man måste vinna med minst fyra måls marginal mot Jamaica – helst fem eller sex. Noterbart är att om Australien vinner med fem måls marginal mot Jamaica blir The Matildas sämst tvåa i gruppen – oavsett resultat i den andra matchen.

Jamaica kan inte vinna gruppen. Laget har faktiskt en teoretisk chans att bli grupptvåa – men den är just bara teoretisk. Med tanke på den dåliga målskillnaden har laget i praktiken obefintlig chans att gå vidare. Först måste man ju bli minst grupptrea. Det lättaste sättet att bli det är att gå förbi Australien. För det krävs seger med minst fyra måls marginal. Det räcker för tredjeplatsen – men det är långt ifrån säkert att det är tillräckligt för avancemang. Sannolikt krävs seger med sju–åtta måls marginal för att Jamaica skall få spela åttondelsfinal.

D: Skottland–Argentina 60–10–30
D: Japan–England 20–40–40

England     3–1   6
Japan        2–1   4
—————
Argentina   0–1   1
—————
Skottland   2–4   0

England och Japan är båda klara för åttondelsfinal. De gör upp om segern i målfattiga grupp D. England tar hem gruppen om de tar poäng. Japan blir gruppsegrare vid vinst.

England kan sämst bli tvåa, men Japan riskerar tredjeplatsen om de förlorar samtidigt som Argentina vinner mot Skottland – och att en av matcherna slutar med tvåmålsseger. Frågan är hur hårt de båda slutspelsklara lagen går för gruppsegern. Det känns som att det kan bli aktuellt att vila spelare.

Argentina går vidare till åttondelsfinal vid seger mot Skottland. Om Japan samtidigt förlorar mot England kan alltså Argentina till och med bli grupptvåa – vilket vore en megaskräll.

För Skottland gäller det att ta tredjeplatsen, och för det krävs seger mot Argentina. För att gå vidare behöver man dessutom ju bli bland de fyra bästa treorna. Det kan räcka med uddamålsseger, men ju större segermarginal, desto större chans till avancemang.

Noterbart är att risken är stor att både Argentina och Skottland är utslagna vid kryss. Det skulle således kunna bli riktig ”raggarfotboll” på slutet, om matchen då har ett oavgjort resultat.

E: Kamerun–Nya Zeeland 45–10–45
E: Nederländerna–Kanada 28–40–32

Nederländerna   4–1   6
Kanada              3–0   6
————————
Kamerun           1–4    0
————————
Nya Zeeland      0–3   0

Nederländerna och Kanada har redan säkrat sitt avancemang till åttondelsfinalerna. De blir antingen etta eller tvåa i gruppen, och gör upp i en ren gruppfinal.

Nederländerna vinner gruppen om de tar poäng. Kanada måste vinna för att bli gruppetta. Noterbart är att tvåan möter tvåan i Sveriges grupp i åttondelsfinal – alltså antingen USA eller Sverige.

Kamerun och Nya Zeeland gör upp om tredjeplatsen. Vinnaren i mötet har hyfsad chans att bli bland de fyra bästa grupptvåorna. Men även här gäller att ju större segermarginal, desto större chans till avancemang.

Klart är att kryss innebär att båda lagen är utslagna. Så precis som mellan Skottland och Argentina kan det bli en udda avslutning på matchen om det fortfarande är oavgjort i slutskedet.

F: Sverige–USA 10–30–60
F: Thailand–Chile 10–10–80

USA        16–0   6
Sverige      7–1   6
—————
Chile          0–5   0
—————
Thailand   1–18   0

Grupp F är den sista gruppen att slutspelas. Det innebär att lagen här vet vilka förutsättningar som gäller – både vilket motstånd som väntar i åttondelsfinaler och vad som gäller för att kunna bli en av de fyra bästa treorna.

Klart är att USA och Sverige kommer att spela åttondelsfinal. De gör upp om första- och andraplatsen i gruppen. USA blir gruppsegrare om de tar poäng mot Sverige. Sverige måste vinna gruppfinalen för att bli etta i gruppen.

För Chile och Thailand gäller att bästa chansen att gå till åttondelsfinal är om de båda matcherna Skottland–Argentina och Nya Zeeland–Kamerun slutar oavgjort. Då går vinnaren mellan Chile och Thailand vidare.

Chile har dock hyfsad chans att ta sig vidare ändå. Vinner laget med några måls marginal mot Thailand bör det kunna räcka för att kvala in till åttondelsfinal.

För Thailand som har genomusel målskillnad gäller däremot att slutspelshoppet i praktiken är borta om någon av treorna i grupp D eller E når upp i tre poäng.

Sammanfattningsvis noteras att Skottland är det enda europeiska laget som på allvar riskerar att missa åttondelsfinal. Just Skottland är också det enda europeiska lag som förlorat mot icke-europeiskt motstånd. I matcherna mellan Europa och övriga kontinenter är det 11–1.

Noterbart också att bara en av 24 matcher har slutat oavgjord – skrällen Japan–Argentina 0–0.

Upprördhet, stabilitet, slutspelsträd – och svenska VM-låtar

Publicerad den av
7

I eftermiddags blev jag upprörd. Jag upplevde det nämligen som att Nederländerna och Kamerun spelade efter olika regelböcker.

Medan den australiensiska domaren Casey Reibelt blåste för de nederländska spelarna i alla situationer hon skulle – plus några till, krävdes det väldigt mycket mer för Kameruns spelare skulle få avblåsningar med sig.

Det är möjligt att jag överreagerar. Men framför allt upprördes jag över hur den nederländska högerbacken Desiree van Lunteren gång på gång tilläts köra över Kameruns stjärna Gabrielle Onguene.

I min värld hade van Lunteren mycket väl kunnat få rött kort för alla missriktade tacklingar mot Onguene – men det blev oftast inte ens frispark.

Det hände flera gånger i den första halvleken, och i början av den andra började den stora nederländska publiken bua åt Onguene. Det kändes missriktat. Själv satt jag och buade åt domare Reibelt.

Som i början av den andra halvleken. I minut 47 gav hon Danielle van de Donk en rätt billig frispark i duell med duktiga Raissa Feudjio, en frispark som jag vågar säga att Reibelt aldrig hade blåst till Kamerun.

Det blev dessutom en frispark som ledde till Nederländernas segermål. På en snygg variant stod Kameruns försvar sov. Och i andraläget missade Michaela Abam grovt när hon skulle rensa. Följden blev att Dominique Bloodworth från nära håll kunde sätta 2–1.

Några minuter senare (matchtid 50.30) fick Onguene en djupledspassning. Då stoppade van Lunteren den snabba Kamerunstjärnan genom att kliva fram och sätta axeln i Onguenes huvud, alternativt bröstkorg – det var lite svårt att se på tv-bilderna exakt var tacklingen träffade. Det var minst varning i min värld. Om tacklingen träffade huvudet tycker jag att det till och med är rimligt med utvisning. I domarens var det ingenting.

Den svenska tv-kommentatorn Lena Sundqvist gick på domarens linje. Jag reagerade flera gånger över Sundqvists kommentarer. Bland annat att hon vände sig mer mot att Onguene låg kvar, än åt att den bryska behandling som kamerunskan faktiskt fick utstå.

I den aktuella situationen konstaterade Sundqvist först att det var en korrekt tackling, sedan vände hon sig till expertkommentator Marklund för bekräftelse. Marklund började med att säga att:

”Det är absolut en hård och rätt juste tackling.”

Sedan kom hon in på att bollen måste vara spelbar när man tacklar, och det var den ju kanske inte. Hon sa det dock aldrig i klarspråk – att det var en hård och ojust tackling.

Man får ju bara tackla bollförande spelare i fotboll, och Onguene var inte bollförare. Dessutom får man bara skuldertacklas, man får inte sätta axeln i motståndarnas bröstkorg/huvud.

Så, nu får det räcka. Nu har jag strax skrivit av mig min frustration. Men jag tror faktiskt att Kamerun hade haft chans att ta minst en poäng – om de hade bedömts utifrån samma förutsättningar som sina motståndare.

Nu blev det till slut 3–1, efter 1–1 i paus. Kameruns mål gjordes just av nämnda Onguene, som sprang igenom strax efter att Nederländerna tagit ledningen. På kvitteringsmålet var den nederländska målvakten Sari van Veenendaal helt snett ute. Det nederländska försvaret känns överhuvud taget väldigt darrigt hittills i turneringen. Både målvakt van Veenedaal och fyrbackslinjen är otajmade.

Sari van Veenendaal

Kanske är det just det som gör att även anfallsspelet hackar. Alltså att de offensiva spelarna oroar sig över defensiven, tvingas ta lite mer tillbakadragna positioner och därmed tappar några viktiga procent i anfallsspelet.

Dock skall sägas att det nederländska 1–0-målet var långt ifrån något hackande – det var verkligen ett 100-procentigt anfall. Ett anfall enligt EM-guldsmodell, där Jackie Groenen väggade loss Shanice van de Sanden på högerkanten, och där Vivianne Miedema pardonlöst nickade in inlägget.

Miedema punkterade också matchen på slutet. Hennes två mål innebär att hon numera är tidernas bästa målskytt i det nederländska landslaget. Hon har nått upp till 60 mål – det i en ålder av exakt 22 år och elva månader. Otroligt imponerande.

Känslan är att Miedema har chansen att nå över 200 mål – om hon får vara skadefri och om måltörsten sitter i.

Nederländernas seger innebär att de blev femte lag att säkra sin plats i åttondelsfinalerna. Starkt ändå att göra det utan att spelet sitter där. Det är dessutom trevligt att Nederländerna går vidare utifrån det faktum att laget har det största stödet på plats här i Frankrike. Det sägs att det var drygt 10 000 nederländare på plats i Valenciennes i dag. Fantastiskt bra.

Med lite eftertanke kanske det förresten just var publiktrycket från alla nederländska fans som ledde till att domare Reibelt var så ojämn i sina bedömningar. Dessutom var det ju så att närkamperna mellan van Lunteren och Onguene skedde på den kant där det saknades assisterande domare. Det, i kombination med att det går fort när Onguene ställer om, gör att närmaste domare oftast var väldigt långt från situationerna. Det innebär inte att det blir acceptabelt att ha olika bedömningsnivåer från olika lag – men det kanske kan vara förklaringar till varför det blev så.

Nederländerna

Vinnaren i grupp E har en bra väg fram emot semifinal. Och det blir som väntat antingen Nederländerna eller Kanada, som båda säkrade sina avancemang till åttondelsfinal i dag. När de möts på torsdag gäller att Nederländerna tar gruppvinsten på oavgjort, eftersom de har fler gjorda mål än Kanada.

Trots att de orange leder gruppen skulle jag säga att det är Kanada som har imponerat mest i gruppen. Kanadensiskorna har ju i princip inte haft en enda målchans mot sig på de två matcherna. Man har faktiskt bara släppt till ett enda avslut mot mål hittills i VM. Det är faktiskt en högst anmärkningsvärd prestation – och stabilitet. Till och med USA släppte ju till fler skott mot mål (två) i sin utklassningsseger mot Thailand.

I dag vann Kanada med 2–0 mot Nya Zeeland efter mål av Jessie Fleming och Nichelle Prince. En närmare titt på matchstatistiken visar total överlägsenhet för kanadensiskorna:

Avslut: 22–2 (11–1), varav avslut mot mål: 6–0
Bollinnehav: 70–30 (73–27)
Hörnor: 8–1
Passningar till rätt adress: 523–145 (256–55)

Noterbart var att Kanada tycks ha exakt samma taktiska varianter som Sverige. Jag konstaterade ju i premiären att de spelade 4–3–3 i anfall och 4–4–1–1 i försvar, precis som Sverige brukar göra.

Sverige varierar ju med ett upplägg med tre mittbackar. Just så gjorde Kanada i dag. När Sverige kör med tre mittbackar har vi dock i princip en fembackslinje, eftersom det brukar vara Hanna Glas och Jonna Andersson som agerar kantspelare. Kanada spelade mer offensivt genom att köra Janine Beckie och offensiva debutanten Jayde Riviere som kantspelare.

I den tredje mittbacksrollen körde man Sophie Schmidt, medan Ashley Lawrence var tillbaka på mittfältet. Den senare slog ju igenom som central mittfältare, men har sedan skolats om till ytterback.

För Kanada var det här den nionde hållna nollan på årets tio landskamper. Lagets försvarsspel är alltså hyperstabilt, vilket gör att laget ändå kan vinna säkert en sådan här dag när inte Christine Sinclair var så bra som hon brukar. Storstjärnan kändes lite otajmad i passningsspelet, och hade inte heller ordning på sina avslut. Dock skall sägas att hon hade två bollar i målramen, men kraven är höga på Sinclair.

Så här med bara två matcher kvar av den andra gruppomgången kan det kanske vara lite intressant att kolla på hur slutspelsträdet ser ut just nu:

Åttondelsfinaler:
2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–trea

2nd B v. 1st F = Winner 7: Spanien–USA
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–trea

1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–trea
2nd F v. 2nd E = Winner 4: Sverige–Kanada

1st E v. 2nd D = Winner 5: Nederländerna–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Italien–trea

I kampen om att bli de fyra bästa grupptreorna är läget så här:

Grupp A: Nigeria 2–3, 3 poäng
Grupp B: Kina 1–1, 3 poäng
Grupp C: Australien 4–4, 3 poäng
Grupp D: Argentina 0–1, 1 poäng
Grupp E: Kamerun 1–4, 0 poäng
Grupp F: Chile 0–2, 0 poäng – har dock bara spelat en match.

Här noteras att det troliga är att det kommer att behövas tre poäng och hyfsad målskillnad för avancemang.

Från upprördhet via slutspelsträd till något helt annat. Det här blir helt enkelt ett härligt spretigt inlägg.

Jag får då och då lite tips om olika saker. Under VM har jag fått några som jag tänkte dela med mig av. Dels har jag fått ett tips om en relativt ny damfotbollspodd, den heter ”Alla Våra Damer” där det pratas vitt och brett om svensk och internationell damfotboll. Den finns på acast och spotify.

Dessutom fick jag ett tips från ett gäng som kallar sig för Dödens grupp, som har spelat in en svensk VM-låt.

När jag googlade på aktuella VM-låtar hittade jag ytterligare några. Här är de. De första tre nedan är tydligen officiella. Och den allra första är gjord av Olivia Schough:s syster Lydia:

Den stora VM-guiden – grupp E

Publicerad den av
Svara

Den näst sista gruppen, grupp E, startar med en match under måndagskvällen och ytterligare en under tisdagen. Det är en grupp där kampen om gruppsegern känns vidöppen mellan Kanada och Nederländerna. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp E:

Stephanie Labbé

Kanada

Världsranking: 5

Guldchans: 5–10 procent

Nyckelspelare: Christine Sinclair – 35-åringen (fyller 36 i nästa vecka) behöver göra fyra landslagsmål till för att bli tidernas bästa målskytt någonsin i landslagssammanhang.

Spelare med Sverigekoppling: Trion Sabrina D’Angelo (Vittsjö), Jenna Hellstrom (Kif Örebro) och Shannon Woeller (Eskilstuna) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Stephanie Labbé (Piteå, Örebro och Linköping), Allysha Chapman (Sirius och Eskilstuna), Shelina Zadorsky (Vittsjö) och Sophie Schmidt (Kristianstad) spelat i Sverige.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Sophie Schmidt, Desiree Scott – Janine Beckie, Jessie Fleming, Nichelle Prince – Christine Sinclair.

Kommentar: Kanada har spelat åtta landskamper i år. På dem har de fem segrar, en straffseger och två kryss – och totala målskillnaden 8–1.

Då har man ändå mött lag som Norge, Sverige, England och Spanien. Kanada anno 2019 är ett starkt och stabilt lag. Man var redan bra i OS 2016 – där vann man fem av sex matcher och kom hem med ett brons.

Det har hänt mycket under veteranen och superstjärnan Christine Sinclair:s karriär. När den snart 36-åriga måldrottningen slog igenom var Kanada ett fysiskt benknäckargäng. Nu har man ett mycket mer spelskickligt lag.

Man har också två raka OS-brons i bagaget. Däremot väntar Kanada ännu på landets första VM-medalj. Som bäst blev det en fjärdeplats i Sinclairs debutmästerskap 2003. Då gjorde hon tre mål. Hon har gjort mål även i mästerskapen 2007, 2011 och 2015. Totalt står hon på nio VM-mål inför turneringen i Frankrike.

Sinclair är spelaren att kolla in. Hon är också en av de äldre spelarna i truppen. Generationsväxlingen har gått lite längre än man hade tänkt sig genom att skador stoppar målvakten Erin McLeod och hårt jobbande mittfältaren Diana Matheson från VM-spel.

Trots deras bortavaro har Kanada många skickliga spelare. På målvaktssidan har man tre kandidater av god internationell nivå, med fjolårets LFC-målvakt Stephanie Labbé som etta. Framför dem har man en väl samspelt backlinje . Längst fram har både Janine Beckie och Nichelle Prince bra fart på benen.

På mittfältet finns kreativa mittfältaren Jessie Fleming – en spelare jag personligen är väldigt svag för. 21-åringen gör redan sitt andra VM-slutspel. Hon har en skön bollbehandling. Det har även PSG:s offensiva ytterback Ashley Lawrence.

Några unga spelare att hålla ögonen på är passningsskickliga 18-åringen Julia Grosso och tillika 18-åriga forwarden Jordyn Huitema. Den senare är väldigt stark i luftrummet, och kommer garanterat att få göra sina inhopp i VM. Hon skrev för övrigt nyligen på för PSG.

Jag har tippat Kanada som turneringens skrällag. Och det kommer jag inte att ändra nu. Både ettan och tvåan i grupp E är på motsatt sida av slutspelsträdet från vinnarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper, vilket förstås är ett gynnsamt läge. Det finns alltså en hyfsad chans att Christine Sinclair äntligen får spela en stor final.

Nederländerna

Nederländerna

Världsranking: 8

Guldchans: 5–10 procent.

Nyckelspelare: Sari van Veenendaal. Offensivt har Nederländerna massor av hot. Nyckeln till framgång ligger i defensiven – samt i att målvakt van Veenendaal spikar igen.

Spelare med Sverigekoppling: Målvakten Loes Geurts spelar för Göteborg. Även duon Lieke Martens (Göteborg och Rosengård) och Danielle van de Donk (Göteborg) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Kommentar: Nederländerna har en otroligt vass offensiv. Man har extrem fart till höger i Shanice van de Sanden. Man har teknisk briljans till vänster genom Lieke Martens. Och mellan dem spelar en av världens allra bästa målskyttar – Vivianne Miedema.

Bakom sig har man två utmärkta passningsspelare i Sherida Spitse och Jackie Groenen samt en fysiskt spelande djupledslöpare i Danielle van de Donk. Jag vill nog hävda att Nederländerna har världens vassaste anfallsspel.

Groenen har för övrigt nyligen skrivit på för Manchester United.

Det nederländska laget är ganska framtungt. Det finns ganska stora brister i försvarsspelet. Inte blev det bättre av att ordinarie vänsterbacken Kika van Es skadade handen bara två minuter in i genrepet mot Australien.

van Es är dock inte borta från VM. Hoppet lever om att hon kan matchas in i turneringen.

När Nederländerna överraskande vann EM-guld på hemmaplan lyckades man väldigt bra i defensiven. Det var lite av ”anfall är bästa försvar”. Då var dessutom målvakten Sari van Veenendaal i absolut toppform. Den senaste säsongen har hon inte varit lika bra.

Nederländerna blev ju bara tvåa i sin kvalgrupp bakom Norge och tvingades till playoff för att ta sig till Frankrike. Då petades van Veenendaal efter förlusten i Oslo. I de fyra matcherna i playoffspelet fick i stället Göteborgs Loes Geurts vakta målet.

Under en lång del av säsongen har van Veenendaal varit formsvag och petad i England. Hon har problem i spelet med fötterna, vilket numera är något som är ett viktigt inslag i engelsk fotboll. Problemet för förbundskapten Sarina Wiegmann är att Geurts varit bänkad i Göteborg under våren – vilket gör att det troligen blir van Veenendaal som får förtroendet från början i VM.

Frågetecken på målvaktssidan alltså. Men som helhet känns lagets form god. I genrepet visade man god effektivitet när man besegrade Australien med 3–0.

Just Australien kan vänta på vägen fram mot en finalplats. Som tidigare konstaterats har både ettan och tvåan i Nederländernas grupp placerats på samma halva av slutspelsträdet. Så borde det inte vara, men det misstaget från Fifa kan alltså gynna Nederländerna eftersom gruppsegrarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper är på slutspelsträdets andra gren.

Grupptvåan i E ställs för övrigt mot tvåan i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Det kan alltså bli Sverige–Nederländerna i Paris den 24 juni.

Mitt tips har varit hemresa för Nederländerna efter åttondels- eller kvartsfinal. Men efter genrepet känner jag mig inte alls säker. Kan de ta med sig den effektiviteten till VM, samt slippa skador – då kan laget faktiskt ta sig hela vägen.

Kameruns otämjbara lejon

Kamerun

Världsranking: 46

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Gabrielle Onguene. Den tekniska och kvicka CSKA Moskvaspelaren utsågs till bästa spelaren i Afrikanska mästerskapen 2016. Användbar både som offensiv mittfältare och som forward.

Spelare med Sverigekoppling: Gaelle Enganamouit har vunnit skytteligan i damallsvenskan för Eskilstuna. Hon har även spelat för Rosengård. Och Ajara Nchout har spelat för Sundsvall i elitettan. Dessutom var Augustine Ejangue skriven i Tyresö när klubben gick i konkurs. Hon spelade dock inga matcher i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Annette Ngo Ndom – Claudine Meffometou Tcheno, Christine Manie, Marie Aurelie Awona, Yvonne Leuko – Raissa Feudjio, Meyong Menene, Jeannette Yango – Christiane Bissong, Marlyse Ngo Ndoumbouk, Henriette Akaba.

Kommentar: Jag var på plats i Edmonton för fyra år sedan när damfotbollen i Kamerun hade sin största dag hittills. Landslaget skrällvann mot Schweiz och tog sig vidare till åttondelsfinal i VM.

Jublet efter slutsignalen visste inga gränser. Om inte Sverige och Australien skulle haft avspark en stund senare på samma plan tror jag att Kameruns otämjbara lejoninnor fortfarande hade varit kvar på planen i Edmonton och firat…

Kamerun firar segern.

Det roliga tog slut i åttondelsfinalen den gången. Tyvärr har inte Kamerun byggt vidare på framgången för fyra år sedan. Tvärtom har man behandlat sitt landslag på ett väldigt styvmoderligt sätt.

Efter att ha blivit trea i Afrikanska mästerskapen och därmed kvalat in till VM har vägen till Frankrike varit strulig. I januari sparkade man förbundskaptenen och ersatte med en av fystränarna, Alain Djeumfa. Den nya förbundskaptenen har inte haft många chanser att sätta sin prägel på laget. Kamerun spelar nämligen nästan inga landskamper.

Jag kan bara hitta att laget har spelat tre officiella landskamper under året, plus en match mot spanska klubblaget Levante. Två av landskamperna var en turnering i Kina, där man föll mot värdnationen med 1–0.

Känslan är att Kamerun hade kunnat vara ett bra lag, men att man har haft för dålig uppladdning för att kunna göra sig rättvisa.

Genrepselvan är från 4–0-förlusten mot Spanien. Jämfört med den matchen bör Kamerun få in de offensiva affischnamnen Gabrielle Onguéné och Gaelle Enganamouit i VM-elvan. Den förstnämnda är snabb och bra en mot en, medan Enganamouit är den stora målskytten. Vi som såg Enganamouit i Eskilstuna vet vilken enorm potential hon har. Tyvärr är det några år sedan i alla fall jag såg Kinaproffset visa det.

Noterbart också att Kamerun har en ”sen värvning”. Rutinerade mittbacken Estelle Johnson anslöt till landslaget så sent som i maj. 30-åringen är född i Kamerun, men har levt större delen av sitt liv i USA. Hon har spelat proffsfotboll både i WSL och NWSL sedan 2010, och lär vara ett väldigt bra tillskott till Kameruns mittförsvar.

Jag tror att Kamerun åker hem efter gruppspelet. Men säker är jag inte. För laget är inte chanslöst mot Nya Zeeland. The Ferns brukar ha svårt att föra matcher, och för Kamerun borde det passa bra att ligga på kontring. Det finns alltså en liten möjlighet att ta en tredjeplats i gruppen, och avancera till åttondelsfinal även den här gången. Men utgångstipset är att de otämjbara lejoninnorna bara spelar tre matcher i Frankrike.

Ali Riley

Nya Zeeland

Världsranking: 19

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Målvakten Erin Nayler måste göra en stark turnering om Ferns skall kunna nå slutspelet.

Spelare med Sverigekoppling: Ali Riley är svensk medborgare. Har tidigare spelat för Rosengård. Catherine ”CJ” Bott spelar för Vittsjö. I Vittsjö spelade även tidigare Hannah Wilkinson. Även Anna Green har tidigare spelat i damallsvenskan, i hennes fall för Mallbacken.

Startelva i genrepet (3–5–2): Erin Nayler – Rebekah Stott, Abby Erceg, Anna Green – Katie Bowen, Annalie Longo, Ria Percival, Olivia Chance, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Sarah Gregorius.

Kommentar: Nya Zeeland är ett svårspelat lag. Man har en ganska tät defensiv med en bra målvakt i Erin Nayler, och flera starka huvudspelare i backlinjen. Mittbacken Abby Erceg är mycket stark i luftrummet, något som gör att Ferns även är väldigt tunga på fasta situationer.

Offensivt har man svårt att föra matcher. Men när man får kontra spelar man en rak och ganska vass fotboll. Laget har bland annat slagit Norge och England under förberedelserna, resultat som indikerar just det att man inte bara går ut och hämtar poängen från Nya Zeeland.

Problemet ligger väl i jämnheten. Utöver de fina segrarna har Ferns även åkt på en 5–0-förlust mot USA. Och i genrepet föll man med 1–0 mot Wales.

Oceaniens mästarinnor har haft en ganska strulig väg fram till VM. Ett massivt missnöje med den förre förbundskaptenen gjorde att många av nyckelspelarna antingen lade av, eller tackade nej till landslagsspel. Sedan rutinerade lagbyggaren Tom Sermanni tog över har nyckelspelarna lockats tillbaka en efter en. Under våren fick Ferns bland annat tillbaka viktiga Erceg.

Dessutom har skador ställt till det. I sista stund tvingades man stryka tilltänkta startspelaren i mittförsvaret, Meikayla Moore ur VM-truppen och ta in Nicole Stratford. Och det ordinarie anfallsparet Amber Hearn och Hannah Wilkinson har båda varit långtidsskadade. Viktiga Hearn missar VM, medan Wilkinson precis kommit tillbaka från den korsbandsskada hon drog på sig i Vittsjös cupmatch mot Jitex i fjol. Wilkinson har spelat i tre matcher i förberedelserna, och kanske kan vara redo för 45–60 minuter.

Lagkapten är numera en svensk. Ali Riley blev ju svensk medborgare innan hon lämnade Rosengård för Chelsea. Den snabba ytterbacken gör sitt fjärde VM-slutspel.

Noterbart kring Nya Zeeland är att landet ser ut att ha en ljus framtid. I fjolårets U17-VM tog landet brons, vilket självklart är en signal om att man har många spännande talanger på väg upp i A-landslaget.

Mitt tips är att Nya Zeeland tar tredjeplatsen i gruppen. Sedan gäller det för laget att kvala in bland de fyra bästa grupptreorna för att få spela åttondelsfinal. Om man tar sig till slutspel är laget en ganska otrevlig motståndare. Laget gillar ju som sagt att ligga på kontring, och som är vasst på fasta situationer. Jag tror att Football Ferns kommer att stå för någon skräll under VM. Det troliga är ändå att laget åker hem efter åttondelsfinalen.

 

Tankar kring den svenska VM-elvan

Publicerad den av
1

Just nu spelas den stängda landskampen mellan Sverige och Sydkorea. Den får vi inte se något ifrån. Sannolikt får vi i eftermiddag veta resultat och kanske även målskyttar.

Tillagt i efterhand: Sverige vann med 4–0 över 3×30 minuter. Som förbestämt spelade alla tre målvakterna varsin period. Målskyttar blev Julia Zigiotti Olme, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Magdalena Eriksson.

Vi som är nyfikna på hur Peter Gerhardsson kommer att formera sin startelva i VM får vänta några dagar till. För kanske att vi får svaret i den officiella landskampen på fredag.

Personligen tror jag att det blir fyrbackslinje och det upplägg jag brukar kalla 4–4–1–1, men som förbundskaptenerna kallar 4–3–3 i de två första VM-matcherna. Och från USA-matchen och framåt blir det tre mittbackar och det som antingen kan kallas 5–3–2 eller 3–5–2.

Mitt tips är att elvan i de två första matcherna blir Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

De spelare som är närmast elvan är Jonna Andersson och Sofia Jakobsson. När det blir trebackslinje lär Andersson komma in på vänsterkanten.

Jakobsson kan vara med redan från början i stället för Hurtig. Här är det lite svårt att analysera Gerhardsson. För alla fyra i kvartetten Rolfö, Hurtig, Jakobsson och Asllani har haft givna platser i startelvan när de varit friska. Dock har inte alla fyra varit tillgängliga samtidigt någon gång under Gerhardssons förbundskaptenstid. Således vet vi inte vilken inbördes ranking han har vad gäller forwards.

Risken är ju att Rolfö vilar på fredag, och att vi får vänta på svaret ytterligare ett tag.

Fotbollskanalens Andreas Sundberg har analyserat Gerhardssons startelvor och kommit fram till en elva där Jakobsson spelar på Hurtigs bekostnad. Men som sagt, de båda har inte varit spelbara samtidigt, och båda känns som favoriter hos förbundskaptenen.

Min gissning om att Gerhardsson kommer att välja Hurtig före Jakobsson i de första VM-matcherna bygger på att Hurtig är mer spelskicklig, vilket lär bli viktigt mot lag som Chile och Thailand, som sannolikt kommer att spela med ett ganska lågt stående försvar. Men Jakobsson har varit formstark under våren, så man vet aldrig. Känslan är dock att Jakobssons egenskaper blir viktigare i matcher där Sverige kommer att få mer yta att anfalla på.

Rolfö tror jag är given – om hon är frisk. Blackstenius lär också vara förstaval från början. Men där finns det massor av alternativ, så Linköpingsstjärnan måste nog prestera från start i VM om hon vill vara kvar i startelvan.

Hur tror ni att Gerhardsson ställer upp mot Chile i VM-premiären?

I går var sista dagen för laget att anmäla sina VM-trupper. Här är de 552 spelarna:

Fifa har gjort en genomgång av trupperna och tagit fram lite spännande fakta. En intressant sak är att spelarnas medelålder är 26,5 år – vilket är den överlägset högsta snittåldern i ett fotbolls-VM för damer.

På den här punkten är dock damerna fortfarande långt efter herrarna. I fjolårets VM i Ryssland var det bara tre lag som hade lägre snittålder än 26,5.

Att snittåldern ökar är ett väldigt bra tecken, för det visar ju att de duktiga spelarna fortsätter längre. Det lär ju hänga ihop med klart förbättrade möjligheter att leva på fotbollen.

Apropå ålder kommer Formiga att slå rekord varje minut hon spelar i VM. Hon är äldre än nuvarande rekordhållerskan Christie Rampone, så bara brasilianskan kommer in på planen är hon tidernas äldsta VM-spelare.

Christine Sinclair är inte äldst. Men hon har gjort flest landslagsmål med 181. Även hennes 282 landskamper är flest av alla i VM – faktiskt fler än alla Jamaicas 23 Reggae Girlz tillsammans.

Jamaica har dock den spelare mest bäst målsnitt i landskamper. VM-kvalets skyttedrottning Khadija Shaw har ett målsnitt på 1,45 inför VM. Det lär sjunka under turneringen – även om Shaw är en klasspelare.

 

Slutligen spelar U23-landslaget landskamp i kväll klockan 18.00. Man möter Nederländerna, och matchens tv-sänds på Cmore live eller streamat på cmore.se.

En riktig maktdemonstration av Lyon

Publicerad den av
1

Europas bästa lag säsongen 2018/19 heter samma sak som det gjorde även 2015/16, 2016/17 och 2017/18 – alltså Olympique Lyonnais.

I några av de där tidigare finalerna har den franska superklubben varit illa ute. Och inför dagens final skrev jag att:

”Jag tror inte på någon överkörning.”

Men oj vad fel jag hade. Lyon var flera klasser för stora för Barcelona den här kvällen. När Toni Duggan sköt utanför i ett bra läge i fjärde minuten tänkte jag att det där var just den typ av läge som en underdog som Barca behöver göra mål på för att ha chansen att vinna titeln.

Några minuter senare hade den uppfattningen stärkts. För Lyon var nämligen närmast 100-procentigt under den första halvtimman. Hemmaspelaren Dzsenifer Marozsan gjorde 1–0 minuten senare på fransyskornas första målchans.

Och strax efter satte Ada Hegerberg 2–0. Båda de målen kom efter fint förspel från Shanice van de Sanden på högerkanten. Reynald Pedros har i princip delat på speltiden i lika stora delar den här säsongen mellan van de Sanden och Delphine Cascarino på högerkanten.

Den här gången föll valet på nederländskan – vilket var ett succédrag. Jag skulle nämligen säga att det var just van de Sanden som vann matchen åt Lyon.

Ja, jag vet att Ada Hegerberg stod för ett äkta hattrick på 21 minuter. 3–0 och 4–0 kom på framspelningar från Amel Majri och Lucy Bronze. Men jag känner ändå att det var van de Sanden som var den stora skillnaden mellan lagen. Barcelona hängde helt enkelt inte med på sin vänsterkant.

I den andra halvleken hade Barca flera 100-procentiga målchanser innan inhopparen Asisat Oshoala, fint framspelad av Lieke Martens, satte tröstmålet fram till 4–1.

Just Martens och Alexia Putellas hade varsin superchans som kanske kunde ha givit lite nerv åt en final som kändes avgjord efter en halvtimma. Till slut vann Lyon med 4–1 i mål och 11–2 i avslut mot mål.

Det är bara att buga och gratulera tidernas bästa damfotbollslag. För den här finalen var en riktig maktdemonstration.

Ada Hegerbergs hattrick innebär för övrigt att hon nu vid 23 års ålder är uppe på fjärdeplatsen i tidernas skytteliga för Champions League. Norskan har gjort 44 mål. Framför sig har hon Anja Mittag på 51, Conny Pohlers på 48 och Marta på 46.

En mycket jämnare final spelades under fredagseftermiddagen i F17-EM. Där vann Tyskland guldet efter straffläggning mot Nederländerna. Det var en rätt udda straffläggning där båda lagen satte sina två första straffar. Sedan brändes sju raka, innan Tysklands Mieke Schiemann avgjorde genom att skicka upp bollen i krysset.

En spelare att hålla ögonen på är Nederländernas Nikita Tromp som gjorde mål i finalen och totalt nådde upp till sex mål i slutspelet – och totalt 18 under den här upplagan av U17-EM. Det är tangerat rekord med landsmaninnan Vivianne Miedema.

Tromp gjorde dessutom nio mål i fjol, vilket innebär att hon är bäst genom tiderna i U17-EM-sammanhang med 27 mål. Där är Miedema tvåa på 20 och Elin Rubensson delar tredjeplatsen med 15.

https://www.youtube.com/watch?v=FW4tq4WgflQ

I kväll har en betydligt mycket äldre måldrottning än Tromp tagit ytterligare ett steg närmare världsrekordet. Christine Sinclair gjorde nämligen ett mål och ett assist när Kanada vann med 3–0 mot Mexiko i kanadensiskornas sista landskamp innan avresan mot VM.

Därmed står nu Sinclair på 181 landslagsmål – bara tre ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Slås rekordet i Frankrike?

Nu är det dags att sätta punkt. I morgon är en annan dag. Då påbörjas den sista damallsvenska omgången inför VM-uppehållet med toppmötet Vittsjö–Piteå. Det blir riktigt spännande.

Linköping inledde med en styrkedemonstration

Publicerad den av
12

Den damallsvenska premiäromgången avslutades med en styrkedemonstration från Linköpings FC. Laget vann som premiär med hela 5–0 hemma mot Växjö. Som ni säkert noterat tippade jag i fredags att både LFC och Växjö skulle bli negativa överraskningar i årets serie.

Tipset av LFC som sexa har väckt starka känslor, vilket jag faktiskt tycker är kul. Jag trodde faktiskt inte att tips engagerade er läsare så mycket.

Klart är att om Linköping fortsätter som de startade kan mitt tips av laget snart avskrivas som helt galet. Jag kanske får avgå som tippare. I fjol tippade jag Piteå på sjätte plats – och de vann guld. I år tippade jag LFC på sjätte plats…

Men även om dagens resultat imponerar vill jag nog se ytterligare någon LFC-match innan jag hyllar laget fullt ut. Jag såg i och för sig dagens match rätt okoncentrerat. Det jag såg var ett LFC som var väldigt vasst och farligt i offensiven, men inledningsvis även ganska darrigt i försvarsspelet.

Vid 1–0-ledning tvingades målvakt Emma Holmgren visa hög klass vid minst två tillfällen, när hon räddade vassa avslut från Anna Anvegård. Anmärkningsvärt i LFC var annars att uppskrivna nyförvärvet Julia Ashley började på bänken, och att lagkaptenen och tidigare innermittfältaren Emma Lennartsson var mittback medan Anna Rakel Petrusdottir spelade på defensivt innermittfält. Isländskan värvades ju i första hand som vänsterback, även om det vid värvningen nämndes att hon även hade spelat innermittfältare.

Offensivt har jag varit lite fundersam till hur LFC skall hitta bra uppgifter till både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson, två spelare som i grunden vill ha samma roll. I premiären kändes det som att den saken går att lösa. Larsson blev tvåmålsskytt och Blackstenius hade två assist.

Växjö vill nog helst glömma premiären fortast möjligt. Laget hade redan innan avspark kvintetten Katie Fraine, Nellie Ohlsson, Stina Lennartsson, Simona Koren och Adelisa Grabus på skadelistan. Utöver 5–0-smällen fick målvakten och stjärnförvärvet Erin McLeod kliva av redan i 16:e minuten. Tungt.

Positivt dock att Jelena Cankovic kunde göra sin första halvlek för året. För mindre än en vecka sedan hade tränare Henrik Larsson ingen aning om hur länge det kunde dröja innan serbiskan var tillbaka i spel. I dag spelade hon en halvlek. Saker händer snabbt ibland.

Utöver sista matchen i den damallsvenska premiäromgången spelades i dag den första matchen i elitettans andra omgång. Där vann Asarum med 1–0 mot Morön, ett resultat som innebär att blekingarna toppar tabellen på fyra poäng.

Den första omgångens snackis var ett domslut i Stockholmsderbyt mellan Hammarby och BP. Eller snarare ett uteblivet domslut.

Efter att BP-backen Alice Carlsson nickat undan ett inlägg blev hon rammad av Hammarbys Emilia Larsson. Larsson vände sig sedan om, och sköt bollen i mål. På klippet nedan är det lite svårt att se exakt hur Larsson träffar Carlsson, men känslan är att det nog även borde ha blivit ett kort av någon sort.

Det anmärkningsvärda är att domaren var nära och såg kollissionen klart, men ändå valde att döma mål. Ett domslut jag har väldigt svårt att förstå.

Innan vi lämnar svensk mark blev det klart i måndags att cupfinalen spelas på hybridgräs på Gamla Ullevi. Förutsatt att planen där är spelklar till den 1 maj.

Den spontana känslan från det är att valet av underlag är en fördel för gästande Kristianstad. De spelar ju normalt på just hybridgräs, och borde vara mer inspelta på det.

Det har spelats lite matcher utanför Sveriges gränser i dag också. Troligen avgjordes tyska Frauen-Bundesliga i dag, då Bayern München noterade sitt andra raka kryss. Nina Burger och Gina Lewandowski gjorde målen när SC Sand och Bayern spelade 1–1. Den kanonform som Bayern inledde 2019 med tycks vara som bortblåst.

I och med dagens resultat leder Wolfsburg serien med en poängs marginal, trots att man har en match mindre spelad. Det läget missar inte Nilla Fischer med vänner.

I Italien har Juventus och Fiorentina i dag säkrat sina platser i cupfinalen. Det är verkligen en avgörande vecka i Italien. På påskafton spelas nämligen sista ligaomgången. Juventus har guldläge med 53 poäng, Fiorentina är tvåa på 52 och trean Milan har 51.

För Juventus väntar bortamatch mot ett Verona som säkrade kontraktet i förra omgången. För Fiorentina väntar hemmamatch mot Roma medan Milan tar emot Chievo.

I kväll var det alltså returer i cupens semifinaler. Juventus och Milan spelade 1–1, vilket innebar att Petronella Ekroth:s lag gick till final med totalt 3–2, och Stephanie Öhrström:s Fiorentina nådde finalen via 2–0 i dag och totalt 3–1 mot Roma.

I England firade Manchester United i kväll uppflyttning till WSL, man gjorde det efter 5–0-seger mot Aston Villa. Det blir spännande att följa Uniteds framtida framfart. Det känns ju troligt att laget redan under sin debutsäsong i högsta ligan kan utmana i toppen.

Slutligen noteras att Alex Morgan kommit med på Time Magazines lista över de 100 mest inflytelserika människorna i världen i år.

Det beror förstås på mer än bara sport. Hennes och det amerikanska landslagets kamp för bättre förhållanden lär ha bidragit till att hon kom med i det här fina sammanhanget.

Slutligen ett mindre roligt besked. Efter mycket funderande har jag beslutat att jag framöver inte kommer att tillåta direkta diskussioner mellan signaturerna ”axel” och ”The Observer”. Jag gillar inte censur, men känner att det bara leder till smutskastning när aktuella signaturer interagerar med varandra.

Så här slutar (nog) damallsvenskan 2019

Publicerad den av
46

Silly season är över och i morgon sparkas damallsvenskan igång i Varberg. En damallsvensk premiär skall förstås föregås av ett damallsvenskt tips.

Så här är ett mycket långt inlägg med mina tankar inför årets seriespel. På slutet har jag även ett kort stycke om vår näst högsta serie, elitettan.

Men fokus ligger på damallsvenskan. Och det är verkligen inte lätt att tippa serien i år. I går var det upptaktsträff, och där blev Linköpings FC utropat som guldfavorit. Tyvärr kändes det tipset meningslöst.

För EFD hade gjort om det misstag som gjordes på herrallsvenskans upptaktsträff häromåret, man hade öppnat för alla att rösta. Sånt brukar bara leda till att den klubb som har flest aktiva supportrar får guldtipset. Och de klubbar som har minst aktiva supportrar hamnar i botten. Där hittar vi Växjö och Kungsbacka.

Här är tipset från damallsvenskans upptaktsträff 2019.

Det hade varit mycket mer intressant att verkligen få höra hur experterna i och kring damallsvenskan tippar. Hoppas man gör rätt igen på nästa års upptaktsträff.

Den mest intressanta genomgången av heta kandidater till att vinna eller åka ur som jag har hittat har faktiskt tidningen Norra Halland stått för. Den hittar ni här. Där är det bara Linköpings Olof Unogård som tippar LFC som guldmedaljörer. LFC nämns också av Göteborgs Marcus Lantz, men han gör ju en rejäl gardering.

Totalt sett är det Göteborg som nämns av flest (sex av tolv), knappt före Rosengård (fem) och Kristianstad (tre). Noterbart också att det bara är nämnde Marcus Lantz som nämner regerande mästarinnorna från Piteå i sitt guldtips.

Min tips överensstämmer ganska väl med tipsen i tidningen Norra Halland. Men det är som sagt inte lätt. Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.

I fjol kändes det i och för sig också öppet. Men inte så öppet som det till slut blev. Kanske att vi får se en omvänd utveckling i år. Alltså att det känns vidöppet nu, men att vi ändå till slut får en ganska klar segrare.

Säsongsupplägget är något som försvårar tippandet. Eftersom VM börjar redan i början av juni består vårsäsongen bara av sju matcher. Sedan blir det ett långt uppehåll följt av 15 omgångar i höst.

Ganska snart väntar alltså en ny silly season, vilket kan kasta om i trupperna. Bland annat vet vi ju redan att Linköping får in Nilla Fischer, samt att Rosengård har fyra tunga kontrakt som löper ut efter våren. Vi vet också att exempelvis Göteborg har valt att börja med en tunn trupp, men att det kan bli tal om breddning under sommaren.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar årets damallsvenska brukar jag rätta fjolårets tips, delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig min gissning är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på är att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. I fjol var mitt tips ovanligt bra. Jag fick godkänt på hela tio av tolv lag – nytt personbästa i damallsvenskan.

Det hela drogs dock ner av att jag missade guldvinnande Piteå rejält, jag hade ju dem som sexa. Så den lilla skämskudden fick ändå plockas fram.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Tre lag – Göteborg, Kristianstad och Kalmar.
En placering fel: Fyra lag – Eskilstuna, Djurgården, Vittsjö och LB07.
Två placeringar fel: Tre lag – Rosengård, Linköping och Hammarby.
Tre placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – mästarinnorna Piteå…

Vi får se om jag kommer att ligga lika nära facit i årets tips, eller om den stora skämskudden åker fram efter den sista omgången den 26 oktober.

När man gör ett tips är historiken en viktig faktor. Därför har jag bland annat tittat tillbaka på fjolårets damallsvenska ur lite olika synvinklar. Jag har kollat hur lagen stod sig på hemmaplan:

Damallsvenska hemmatabellen 2018:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21
7) Eskilstuna         +8    19
8) Djurgården       +4    18
9) LB07                –3    16
10) Vittsjö             +3    13
11) Hammarby     –6     12
12) Kalmar          –30      0

…och hur man klarade sig på bortaplan:

Damallsvenska bortatabellen 2018:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13    22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö                +3   13
6) Linköping          +3   12
7) Hammarby        –4    12
8) Eskilstuna        –14    12
9) LB07               –12    10
10) Djurgården      –9      9
11) Växjö              –12     8
12) Kalmar           –38     3

Jag har också kollat in hur hösttabellen såg ut. På något sätt är det ju ändå höstens sinnesstämning som lagen tar med sig in i 2019, även om det nästan har gått ett halvår sedan senaste seriematchen.

Damallsvenska hösttabellen 2018:
1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Sedan har jag först bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat lite på resultat under försäsongen, framför allt är ju Svenska cupen intressant. Flera av lagen har jag dessutom sett på tv eller live under våren, vilket förstås är en väldigt viktig faktor.

När det gäller nyförvärv och förluster finns hela listan, inklusive befintliga spelartrupper, på bloggens separata Silly season-sida.

I slutändan har det ändå varit magkänslan som har fått bestämma. Det finns som sagt fem–sex lag som med rätta siktar på att slåss om guldet i år. Det är även så att varje serie alltid har något lag som överraskar positivt, och något som gör en bottensäsong. Att pricka de lagen är en extra stor utmaning.

Innan jag börjar min genomgång av damallsvenskan 2019 tänkta jag bjuda in er läsare att vara med och tippa damallsvenskan och elitettan. Skriv gärna in era tips i kommentarsfältet, så kan vi jämföra vem som lyckats bäst framåt hösten.

Och tveka inte på att tippa även om det redan skulle ha spelats någon eller några matcher när du ser det här.

Därmed är det dags. Här är mitt tips av damallsvenskan 2019:

Elin Rubensson steget före Petra Johansson

1. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 54–27.
Bästa nyförvärv: Vilde Böe Risa
Tyngsta förlust: Olivia Schough

Anfört av en formstark Elin Rubensson och en målhungrig Rebecka Blomqvist gjorde Göteborg en stark höst i fjol och tog den andraplats som innebär spel i Champions League till hösten.

Efter säsongen förlängde man med alla sin toppspelare utan Olivia Schough. Där strandade förhandlingen, och till slut lämnade hon för Djurgården.

Känslan är ändå att Göteborg har ett bättre lag nu än man hade i höstas. Man har fått in en riktigt bra innermittfältare i norska landslagsspelaren Vilde Böe Risa, en spelare med kapacitet att kämpa om titeln som seriens mest värdefulla spelare.

Kantspelet har förbättrats genom finska landslagsmittfältaren Natalia Kuikka. Plus att spetsen förbättrats genom att Pauline Hammarlund är frisk och tillbaka.

Göteborg är helt klart starkare nu än man var i höstas. Man har visat upp ett otroligt vägvinnande spel under försäsongen, och laget är ju klart för cupfinal. Allt bygger på ett väldigt snabbt och fint passningsspel med hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart.

På gårdagens upptaktsträff beskrev tränare Marcus Lantz sina duktiga finländska kantspelare Kuikka och Emma Koivisto så här:

”Man sätter igång dem i första minuten, sedan springer de i 95 minuter upp och ner.”

Tränare Lantz sa även i går att laget utöver arbete med offensiven och ett högt presspel även har lagt kraft på att förbättra vinnarkulturen:

”Vi vill ändra om Göteborg från att vara det där härligt goa Göteborg som är nöjt med saker. Ställer vi upp skall vi vinna.”

Guldtipset kändes länge solklart. Men sedan såg jag Göteborg på plats i genrepet mot Kif Örebro. Då stod laget för ett riktigt ras, och jag började tvivla en aning. Efter den matchen sa Lantz till mig att han inte tyckte att jag skulle tippa Göteborg först.

En koll på hur tunn bänk laget hade skapade ytterligare funderingar. För utöver den hyperstarka målvaktsduon Loes Geurts och Jennifer Falk är Göteborgs spelartrupp fortsatt tunn. Laget var tunt i höstas och man kommer definitivt att behöva bredda inför höstsäsongen där man skall varva spel i damallsvenskan med Champions League.

Jag tror att Göteborg tar in några nya spelare under sommarfönstret. Och jag tror alltså att klubben får fira sitt första SM-guld i höst. Det är inte omöjligt att man kan bli dubbla mästarinnor. För laget är ju även favorit att vinna cupfinalen hemma mot Kristianstad den 1 maj.

FC Rosengård

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 55–18.
Bästa nyförvärv: Jessica Samuelsson
Tyngsta förlust: Simone Boye Sörensen

FC Rosengård är ett väldigt svårbedömt lag. Som synes ovan vann man hösttabellen i fjol. Man var även bäst på hemmaplan, gjorde flest mål och släppte in minst.

Ändå slutade man bara trea. Man gjorde det trots att man ledde serien inför sista omgången, och trots att man skapade massor av målchanser på Ullevi i avslutningsmatchen.

Utöver att man tappade guldet i Göteborg åkte man överraskande ut mot Slavia Prag i Champions League under senhösten. Och i vår lyckades man inte ta sig till semifinal i Svenska cupen. Kristianstad vann Rosengårds grupp efter att ha rest sig från 0–2 till 2–2 på Malmö IP.

Allt det här tillsammans indikerar att den vinnarkultur som tidigare funnits i FC Rosengård inte är kvar. Tvärtom har känslan varit de senaste åren att Malmöklubben drabbats av stora darren när det dragit ihop sig. I varje fall i seriespelet. För tidigare år har man ju faktiskt varit väldigt bra i Svenska cupen.

Stora Rosengård håller på att anpassa sig efter en ny verklighet. Och man kämpar med att få igång en ny vinnarkultur. Som jag skrev på Silly seasonsidan behöver Rosengård fler vinnare för att återigen kunna bli ”Sveriges ledande förening inom damfotboll”, som man presenterar sig på sin hemsida.

Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst. Det trots att det finns en del frågetecken kring truppen. Bland annat har man bara halvårskontrakt med fyra bärande spelar: Iva Landeka, Hailie Mace, Sanne Troelsgaard och Anja Mittag.

Spelmässigt har jag tyckt att laget gjort för få mål på sina många chanser. Jag har efterlyst en måltjuv som är snabb i djupled, som kan avlasta Mittag. Jag har varken sett Mace eller nya nigerianskan Anam Imo i aktion. Kanske att någon av dem kan lösa den biffen?

I övrigt på spelarfronten gjorde man nyligen en uppmärksammad värvning av Jessica Samuelsson. Det är bara att hoppas för hennes, och Rosengårds skull att hon får vara frisk. Tråkigt att läsa att hon missar premiären. Frisk är däremot numera Johanna Rytting Kaneryd, som ju får räknas som ett nyförvärv eftersom hon inte spelade på hela förra året.

Vid gårdagens upptaktsträff pratade tränare Jonas Eidevall om vad laget jobbat med under vintern, och det var mer fokus på omställningar än på effektivitet.

”Det var inte så att vi bara skall gnugga målskytte under försäsongen, och det skulle lösa alla våra problem. … Vi har behövt utveckla vårt omställningsspel. Vi var seriens överlägset bästa lag i uppställt spel. Vi var absolut inte i topp när det gäller omställningsspelet, varken när det gäller att göra mål framåt eller att undvika att släppa in mål bakåt. I övergången när vi vinner eller förlorar bollen har vi stor förbättringspotential.”

Eidevall konstaterade också att det inte spelar någon roll vad det finns för förväntningar från annat håll. Och han skojade lite om att det är många lag som har satt upp som mål att slå till nästa år.

”Med tanke på hur många som skall vinna 2020 så känns det som att det är i år man skall vinna, ju.”

Malin Levenstad var också med på upptaktsträffen. Hon sa att den interna kravbilden i klubben är oförändrad, samt att:

”Det skall bli en spännande säsong. Det är ganska många lag man inte vet var de står. En oviss säsong.”

Det skall verkligen bli spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om 2019 är FC Rosengårds år i damallsvenskan. Inte minst då man har sluppit att toppa formen till Champions League under försäsongen, samt att man bara kan fokusera på damallsvenskan i höst. Fast magkänslan är inte 100-procentig, och utgångstipset blir därför alltså ändå en tvåa…

Kristianstad jublar

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 30–26.
Bästa nyförvärv: Svava Ros Gudmundsdottir
Tyngsta förlust: Becky Edwards

Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets. Då hängde man med de andra topplagen bra på hemmaplan, men tappade guldchansen på att man bara fick ihop 15 bortapoäng.

Den här våren har man dock tagit sig till cupfinal via meriterande bortainsatser mot heta guldkandidater som Piteå och Rosengård. Det är verkligen imponerande av Elisabet Gunnarsdottir:s gäng.

I fjol var laget väldigt stabilt i defensiven, där viktiga Sif Atladottir har en nyckelroll. Klubben hade det däremot svårare med anfallsspelet. Man fick i stor utsträckning förlita sig till fasta situationer. På gårdagens upptaktsträff var sa tränare Gunnarsdottir så här:

”80–90 procent av vår träning har handlat om anfallsspel. Vi är väldigt trygga med vårt försvarsspel. … Vi släppte inte in så många mål och hade en högre både lägsta- och högstanivå än tidigare.”

Gunnarsdottir berättade också att klubben har identisk spelarbudget i år som man haft 2017 och 2018. Eventuella nya pengar har man lagt på att bygga upp sin organisation.

Inför den här säsongen har spelarbudgeten räckt till två spännande, isländska forwards samt den passningsskickliga pådrivaren på mittfältet Anna Welin. Den senare bör täcka upp för förlusten av nyttiga Becky Edwards.

Och det lilla jag sett av Svava Ros Gudmundsdottir är 23-åringen ett kap. På försäsongen har isländskan bildat anfallspar med unga talangen Evelina Duljan. Just unga talanger har Kristianstad många.

Tränare Gunnarsdottir konstaterade på upptaktsträffen att klubben jobbat väldigt strategiskt med sina ungdomar, och att man börjar se resultat. Det noterade även den egna produkten, och tillika lagkaptenen Alice Nilsson:

”Jag har varit med om en lång resa och vill vara med och ta det ännu längre. Vi har många duktiga talanger som är på väg att ta nästa steg.”

Kristianstad är för övrigt en av de klubbar som har en vision om SM-guld 2020. Det känns faktiskt inte omöjligt. Om några av alla talanger blommar tidigt finns chansen redan i år. Jag tror nämligen att fjolårsfyran kan ta ytterligare något steg i positiv riktning den här säsongen.

Piteå IF

4. Piteå IF

Placering i fjol: Etta med 48 poäng och målskillnaden 42–24.
Bästa nyförvärv: Fernanda da Silva
Tyngsta förlust: Jocelyn Blankenship

I fjol tog Piteå guldet efter en säsong helt fri från kryss. Det blev 16 segrar samt två förluster vardera mot Rosengård, Kristianstad och Vittsjö.

Efter guldfirandet var Piteå även första klubben att få klart sin trupp till 2019. Man vann guldet på kontinuitet, och faktum är ju att den nya truppen ser ännu starkare ut än fjolårets.

Inte så mycket för att nyförvärven är imponerande starka, utan mer för att Josefin Johansson är tillbaka, samt att Madelen Janogy är frisk och hel från start i år. I fjol dröjde det länge innan ytterforwarden spelade sin första hela match i damallsvenskan.

Trots det tippar jag inte Norrbottens fotbollsstolthet som guldmedaljörer. Jag har tre huvudsakliga skäl till det. Ett är att laget inte har imponerat på försäsongen. Bland annat föll man i genrepet mot Morön, som ju är nykomlingar i elitettan.

Försäsongsskälet väger dock inte speciellt tungt. För Piteå hade ju en väldigt tung försäsong förra året, något som fick mig att tippa dem som sexa. Det visade ju sig snart att försäsongen och damallsvenskan är två vilt skilda punkter.

Det är de andra två punkterna som är viktigast. Den ena är att Piteå som regerande mästarinnor plötsligt befinner sig i en helt ny situation. Varje match de spelar i år kommer de att mötas av heltaggade motståndarlag.

Även om de inte är storfavoriter kommer de inte att kunna smyga under radarn. Det kommer tvärtom att vara rätt stort fokus på det rödvita laget.

Den sista punkten är att det väntar en vansinnigt tuff höst. Där skall Piteå utöver 15 damallsvenska matcher även spela i Champions League. Det kommenterade tränare Stellan Carlsson så här på upptaktsträffen:

”Det blir spännande, och ger säsongen ytterligare en dimension. Man kan direkt se effekt på spelschemat. I september har vi sju matcher på 21 dagar. Men dit är det ett tag…”

Piteå har redan tidigare överlägset längst resor i serien. Frågan är om laget kommer att orka det tuffa schemat?

Fotbollsmässigt hade jag trott att man skulle försöka värva ytterligare någon målfarlig forward, men så blev det inte. Det var ju lite tunt i offensiven i fjol, och man förlitade sig i stor utsträckning till fasta situationer från June Pedersen:s vänsterfot och Ronja Aronsson:s högerfot.

I själva spelet är bollmottagaren Nina Jakobsson otroligt viktig, det är även djupledslöpande Janogy. Förhoppningen är sannolikt att den senare skall kunna öka sin målskörd, samt att det brasilianska Assiförvärvet Fernanda da Silva skall kunna bidraga till lite vassare offensiv.

Jag tror att Piteå kommer att slåss om guldet i år också. Men tipset är alltså att laget slutar på fjärde plats den här gången. Tränare Carlsson fick sista ordet i genomgången av alla lagen på upptaktsträffen. Han konstaterade att det ju faktiskt var extremt jämnt både i topp och botten i fjol:

”Väldigt mycket talar för att det blir så igen. Det kanske är den största grejen vi behöver skicka ut i Sverige – vilken fantastisk produkt som startar nu till helgen.”

 

Tove Almqvist

5. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Nia med 26 poäng och målskillnaden 32–26.
Bästa nyförvärv: Tove Almqvist
Tyngsta förlust: Sofie Junge Pedersen

I fjol tappade Vittsjö skyttedrottningen Linda Sällström på sommaren. Trots att det väcktes vissa farhågor om nedflyttning såg först ut att klara sig utmärkt utan den snabba finländskan.

Men på slutet drog laget rejält in i nedflyttningsstriden igen. Inför de två slutomgångarna såg det ut som att man skulle bli nedflyttning. Då slog man till med 4–0-seger hemma mot Eskilstuna och följde upp med en 3–0-seger borta mot Hammarby i slutomgången – vilket räddade kontraktet.

På gårdagens upptaktsträff noterade tränare Thomas Mårtensson att tio av de elva spelarna som startade i de där två avslutningsmatcherna är kvar i Vittsjö. Han konstaterade också att laget tog fler poäng mot lagen på övre halvan än de på nedre. Jag kan lägga till att man dessutom tog lika många poäng på bortaplan som hemma på Vittjsö IP.

Allt det här vittnar ju om potential, men att laget behöver bli stabilare. Att man fått behålla sin startelva ger Vittsjö en bra grund att stå på.

”Vi behöver bli bättre på anfallsspel. Försvarsspelet är vi redan bra på.”

Utöver kontinuiteten har man värvat väldigt bra i vinter. Redan när man började presentera sina nyförvärv förstod jag att klubben håller på att bygga något väldigt spännande.

Man har två målvakter som sannolikt får åka till VM i sommar, Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Den senare är en målvakt som imponerat på mig när jag sett henne.

Jag gillar även Paulina Nyström och Tove Almqvist samt tycker att Summer Green låter som ett väldigt spännande nytillskott. Lägg till att framtidsnamnet Michelle de Jongh är kvar och att kanske Linda Sällström kan komma tillbaka i sommar. Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.

Den känslan hade jag redan innan jag läste om klubben i magasinet Offside. Men reportaget gjorde mig ännu mer övertygad.

En förlorad värld

 

Stina Blackstenius

6. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma med 33 poäng och målskillnaden 47–31.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Janni Arnth

Linköping blev alltså utropat till guldfavorit på upptaktsträffen. Och laget vimlar av landslagsspelare. Ändå sätter jag dem först på sjätte plats.

Det kan vara så att jag är helt ute och reser här. Men efter det turbulenta fjolåret med dubbla tränarbyten, och den ojämna försäsongen där man bara kom trea i sin grupp i Svenska cupen, är känslan att LFC ännu inte har fått ihop det.

Tränare Olof Unogård sa på upptaktsträffen att hans lag ligger i fas. Dessförinnan hade han varit lite lätt frustrerad över att försäsongen är hackig eftersom man tappa landslagsspelarna tio dagar per månad. Det där är ju i och för sig ett problem som alla klubbar med landslagsspelare drabbas av.

Men som jag ser det slår det hårdare mot Unogård och LFC än mot de flesta andra. Han satte själv ord på varför:

”De fyra klubbar som kom före oss förra året hade större kontinuitet både på spelar- och ledarsidan.”

De andra toppklubbarna har alltså ett bättre utgångsläge än Linköping. Den biten blir inte bättre av att LFC var sent ute i arbetet med sitt lagbygge. Fortfarande en vecka in i januari hade man bara 14 utespelare i truppen.

Till slut fick man ihop en namnkunnig trupp. Framför allt ser det väldigt starkt ut i offensiven med toppförvärv som Mimmi Larsson och Stina Blackstenius. Sedan tidigare fanns redan offensivt skickliga spelare som Kosovare Asllani, Frida Maanum, Lina Hurtig, Filippa Angeldahl och Dajan Hashemi att tillgå. Det gör att LFC:s anfall på pappret är seriens vassaste.

Frågetecknen finns i defensiven, och i bredden. Som bekant har ju LFC numera bara ett A-lag. Därmed har man inte råd med speciellt många skador. Vad gäller kontinuiteten är det bara lagkapten Emma Lennartsson som varit kvar hela vägen från guldåret 2016 i ett LFC som håller på att byggas om från grunden.

På pappret ser det alltså bra ut. Men det gäller ju att få laget att fungera på planen också. Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest. Men jag känner att de fem lag som jag placerat i topp ligger längst fram med sitt bygge av lag och spel.

Därför får LFC nöja sig med sjätteplatsen i tipset. Det positiva med det är ju att jag förra året hade Piteå som sexa. Och vi vet ju hur det slutade…

 

Hanna Folkesson

7. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Åtta med 27 poäng och målskillnaden 25–30.
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson
Tyngsta förlust: Julia Spetsmark

Inför avspark i fjol var jag osäker på Djurgården. Jag trodde att laget skulle ha potential att slåss om medaljer. Så blev det inte. Med bara nio insamlade poäng på bortaplan var laget länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

Man reste sig på slutet och tog en åttondeplats som inge djurgårdare var nöjd med. På upptaktsträffen sa pålitliga målskytten Mia Jalkerud så här:

”Laget känns bredare i år. Det här blir som ett revanschår för oss, siktet är inställt på den övre halvan.”

Övre halvan är inte alls omöjligt. Inte medalj heller. Men en del av fjolårets problematik låg i många skador. Och även 2019 har inletts med tunga frånfall i form av korsbandsskador på Kim Sundlöv och Michaela van den Bulk. Det gjorde att Alexandra Lindberg (i fjol i Hammarby) som hade slutat fick göra snabb comeback för några veckor sedan.

På plussidan finns att Malin Diaz skall vara frisk och spelklar igen efter nästan ett års frånvaro, något som bidrar till att Djurgårdens mittfält ser väldigt spännande ut. Där finns Irma Helin och nya Hanna Folkesson centralt, samt nya kantspelaren Ogonna Chukwudi.

Kanske även att Emilia Brodin (tidigare Appelqvist) kommer att göra comeback under säsongen. Men det lär inte bli innan sommaruppehållet, och tränare Joel Riddez konstaterade att Djurgårdens framgångar i hockeyslutspelet försvårar det ytterligare.

”Det hade varit en jättebra karaktär att få in. Men hon har en sambo som kan gå till SM-final, så om Djurgården åkte ur hockeyslutspelet hade hon kunnat träna mer…”

Vare sig Brodin hinner komma i form under säsongen eller inte har Stockholms stolthet ändå ett otroligt spännande mittfält.

En viktig anledning till att Djurgården räddade sig kvar var sommarvärvningen Julia Spetsmark, som bidrog med just spets. Hon har dock lämnat för internationella toppklubben North Carolina Courage.

Det ser ut som att Olivia Schough får uppdraget att ersätta Spetsmark bredvid Jalkerud på topp. Det känns som en spännande anfallsduo. Och i bakgrunden finns talangfulla juniorlandslagsspelaren Tilde Lindwall.

Det lilla jag sett av Uppsalaförvärvet Ariam Berhane Gebreyohannes är också intressant. Hon är en irrationell spelare.

Med allt strul som varit räknar jag inte in Stockholmslaget som någon av guldkandidaterna. Men som sagt, i medaljstriden bör man kunna vara en utmanare om man slipper fler skador och framöver istället kan fokusera på lagbygge.

 

Frida Abrahamsson

8. Kif Örebro

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 55 poäng och målskillnaden 60–23.
Bästa nyförvärv: Heather Williams
Tyngsta förlust: Hanne Gråhns

Här har vi mitt andra skrällag. Nykomlingar är alltid svåra att tippa, och Kif Örebro har hoppat upp och ner på min lista.

Ursprungligen låg man väldigt lågt. Jag såg laget en gång i fjol, och blev inte speciellt imponerad. Till slut blev man tvåa i elitettan i fjol, närkingarna gjorde fler mål än segrande Kungsbacka, och släppte in färre. Min känsla var ändå att de saknade de vapen som krävs för att hävda sig i damallsvenskan.

Under silly season lyfte jag dock sakta men säkert Örebro högre och högre. De värvade nämligen väldigt smart genom att plocka in flera av elitettans största profiler i Emma Kullberg, Kayla Braffet och Heather Williams. När Svenska cupen började kände jag att Kif hade en spännande trupp och kanske skulle kunna vara ett skrällgäng i år ändå.

Men de tunga smällar man åkte på i gruppspelet gjorde att jag omgående flyttade ner dem under nedflyttningsstrecket. Där låg de kvar till för någon vecka sedan. De såg jag dem vinna med 4–2 mot min guldkandidat, Kopparbergs Göteborg FC.

I den matchen visade Kif att man är bra defensivt organiserat, och att man har flera riktigt snabba anfallsvapen. Det går fort när spelare som Addison Steiner, Braffet, Williams och Jenna Hellstrom sätter fart. Plötsligt började jag tro att Örebro både kommer att kontra sig kvar i serien, och även hamna på hyfsat fast mark. Nyckelspelare blir utöver anfallarna också målvakterna Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice som måste visa sig hålla på högsta nivån. Självklart måste även backlinjen med lagkapten Frida Abrahamsson i spetsen visa att man håller över 22 omgångar.

Tränare Stefan Ärnsved konstaterade på upptaktsträffen att nio av 21 spelare i Örebros trupp är från närområdet. Det väger upp att det bara är nordamerikanska spelare bland de ovan nämnda offensiva hoten.

 

Loreta Kullashi

9. Eskilstuna United

Placering i fjol: Sexa med 31 poäng och målskillnaden 30–36.
Bästa nyförvärv: Fanny Andersson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

I fjol hade Eskilstuna osannolikt många skador i backlinjen under säsongsupptakten. Följden blev dåliga resultat, ett tidigt tränarbyte samt att det dröjde till hösten innan man på allvar lämnade nedflyttningsstrecket bakom sig.

Då byggde räddningsupplägget på tätt försvar och kontringar på Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Sedan dess har Larsson lämnat, vilket förstås är ett väldigt tungt tapp.

Ersättarna Kaisa Collin och Halimatu Ayinde är oskrivna kort för mig. Men en som har mer att ge är Loreta Kullashi. Hon fick fjolårssäsongen förstörd av skador. Förhoppningsvis är hon frisk och hel i år. Då kan United sluta flera steg högre upp än mitt tips.

På upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att man har jobbat mycket på anfallsuppbyggnad i år, och att fjolårets extremt djupledsorienterade spel inte längre är aktuellt.

Karlsson sa även så här om hur kravbilden ser ut på laget:

”Topp sex – annars har jag inget jobb.”

Mitt tips är därmed att Karlsson riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb i höst. Men det är inget säkert tips. För Eskilstuna är ett av flera lag som är svårt att veta exakt var de står. Det är också ett lag med många kvalitetsspelare, vilket innebär att mycket hänger på hur lagbygget går.

När man hade backkris i fjol fick Petra Johansson spela back. Då var det en nödlösning. Nu verkar det som att Johansson skall matchas in i backlinjen från start i år. Det blir intressant att följa.

 

Anna Anvegård

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Sjua med 29 poäng och målskillnaden 29–33.
Bästa nyförvärv: Erin McLeod
Tyngsta förlust: Jonna Ståhl

I fjol gjorde Växjö DFF lite av succé som nykomling. Man tog den högsta poäng som en nykomling från elitettan någonsin gjort.

Ofta brukar man prata om det svåra andraåret. Fast det är inte just det faktum att Växjö går in på sitt andra år i damallsvenskan som gör att jag tror att de riskerar att behöva kämpa för kontraktet.

Det som gör att jag tvivlar på Växjö är istället dels att man bytt tränare, dels det vi kan kalla Cankovic-affären.

Som bekant gick Växjö upp i damallsvenskan på ett arbetssätt som lanserats av tränaren Pierre Persson. Det arbetssättet togs över i fjol av ersättaren Pierre Fondin. Nu har man bytt tränare till Henrik Larsson, som arbetar på ett annorlunda sätt.

Det verkar bland annat som att trebackslinjen är borta, och att man återgått till fyrbackslinje. Sånt påverkar.

Men framför allt har man problematiken med Jelena Cankovic. Serbiskan var ett stort skäl till Växjös framgångsrika nykomlingssäsong. Under våren har hon varit skadad. Men framför allt har hon varit het eftersom hon tydligt framfört önskemål om att få lämna för Rosengård.

När Växjö valt att sätta ner foten och hålla kvar Cankovic har det funnits uppgifter om att hon skall ha förstört träningar. Sånt är förödande för stämningen i ett lag.

På upptaktsträffen sa tränare Larsson att Cankovic har ljumskproblem och därför inte har kunnat vara med på försäsongen. Han sa också att han hoppas att Växjö skall kunna få tillbaka henne i spel. Fast han hade ingen aning om vilken tidsaspekt som gäller.

Däremot vet han om att klubbledningen har som mål att Växjö skall spela i Champions League nästa år. Alltså skall Larssons lag som sämst sluta tvåa i år för att nå målet.

”Det är det vi förhåller oss till.”

Om man skall kunna göra så bra resultat måste man skärpa upp bortaspelet. Utanför sitt hybridgräs på Myran togs bara åtta poäng i fjol. På hemmaplan höll man däremot mycket hög klass med 21 fina poäng.

Lagets nyckelspelare är förstås landslagsforwarden Anna Anvegård, som skrev på ett tvåårskontrakt vid jul. Frågan är bara vem som skall förse fjolårets skytteligatvåa med bollar nu när Cankovic är borta. Kanske att nya Emmi Alanen kan ta på sig rollen?

På pappret har Växjö en intressant trupp, en trupp som borde kunna nå en placering på tabellens övre halva. Inte minst är man väl rustade på målvaktssidan genom kvartetten Katie Fraine, Erin McCleod, Moa Edrud och Lisa Karlsson.

Det här med fyra målvakter på ett lag känns lite som övervåld. Klart är att McCleod är en riktig toppmålvakt, en som kan vinna matcher åt sitt lag.

Ett spännande namn som jag sett allt oftare på sistone är akademispelaren Violah Nambi som gjorde tre mål på Kungsbacka i lagets genrep. Kanske läge att flytta upp henne i A-truppen?

I fjol tippade jag Växjö på tionde plats, och missade deras slutplats med tre placeringar. Men i år skall de väl ändå komma tia…

 

Glädje i Kungsbacka

11. Kungsbacka DFF

Placering i fjol: Vann elitettan på 59 poäng, målskillnaden 57–26.
Bästa nyförvärv: Jenny Danielsson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

I fjol var det mycket jubel i Kungsbacka. Trots ekonomisk kris gick laget som tåget, och förlorade bara en match på hela förra året i elitettan.

Framgångsreceptet var ett snabbt och rappt anfallsspel. Efter seriesegern dröjde det ända till december innan man började spika sin damallsvenska trupp. Innan dess hade man arrangerat öppna träningar för att sondera intresset, något som är mycket ovanligt i damallsvenskan.

Under processen tappade man viktiga spelare som lagkapten Nellie Persson, Andrea Thorisson och Emma Kullberg till damallsvenska konkurrenter. Nyligen åkte även snabba anfallaren Klara Andrup på en korsbandsskada, vilket gör att hon inte spelar i allsvenskan i år.

Till slut räknades det in tolv nyförvärv, vilket gör att Kungsbacka kommer till spel med ett helt nytt lag i år. Mer än halva truppen är nyförvärv.

Med tanke på att Kungsbacka inte har spelat några cupmatcher under våren är laget väldigt svårbedömt. Resultaten under försäsongen har varit upp och ner. Man tog en fin 4–0-seger mot LB07, men föll i genrepet med samma siffror mot ett reservbetonat Växjö.

Jag såg Kungsbacka i en halvlek i segermatchen mot Lidköping. Där tyckte jag att laget spelade med väldigt hög risk i uppspelsfasen. Känslan var att det skulle bli mycket kostsamt i allsvenskan, vilket i sin tur gjorde att jag flyttade ner laget på nedflyttningsplats.

När jag såg Kungsbacka i fjol upplevde jag laget som darrigt när det hamnade under press, men att man som sagt var väldigt snabba och rappa i offensiven. Trots att man bytt massor av spelare hade jag samma känsla kring laget i Lidköpingsmatchen.

Mitt tips är alltså att Kungsbacka DFF är tillbaka i elitettan nästa år. På upptaktsträffen sa Kungsbackaduon Henrik Korhonen (tränare) och Moa Öhman (målvakt) att laget har ett spel för att kunna vinna varje match. Det var även tydligt att man inte är inställda på bottenstrid.

Det tror jag alltså att man bör vara. Speciellt som man har ett nybyggt lag. Men visst, till Kungsbackas fördel är ju att huvuddelen av nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra i allsvenskan. Så hoppet lever, trots mitt tips…

 

Jubel i LB07

12. LB 07

Placering i fjol: Tia med 26 poäng och målskillnaden 24–40.
Bästa nyförvärv: Erin Gunther
Tyngsta förlust: Anna Welin

I höstas jublade LB07 över SM-guld i F19-klassen. Man vann mot lokalkonkurrenten Rosengård i finalen.

Strax efter fick F19-tränaren Renee Slegers ta klivet upp som huvudtränare i damallsvenskan. Kul för Slegers att få testa vingarna på högsta nivån. Fast jag är rädd att hon inte får något speciellt kul år.

Jag tror inte att LB är så dåligt som Kalmar var i fjol. Jag tror alltså inte att vi kommer att få något strykgäng som bara tar enstaka poäng.

Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att LB07 skall kunna klara kontraktet. I fjol räddade sig laget kvar efter en fantastiskt höstspurt. Med fem omgångar kvar hade man sex poäng och 24 mål upp till fast mark.

Dessutom stod man i det läget på åtta raka förluster. Men därifrån vann man fyra av de fem sista omgångarna, och visade stor förmåga att spela med kniven mot strupen.

Från fjolårets lag har man tappat en hel hög nyckelspelare, inte minst pådrivaren Anna Welin, målskytten Rakel Hönnudottir och försvarsgeneralen Anna Björk Kristjansdottir.

Lägg till att man även tappat Julia Welin vilket totalt innebär att LB har tappat spelare som stod för 14 av lagets 25 mål under fjolårets seriespel. Blytungt.

En het fråga i år blir således vem som skall göra målen. Det känns som att ett tungt ok vilar på lagkapten Mia Persson:s axlar.

Den trupp man till slut byggt är väldigt Malmöbetonad. Tränare Slegers är ju väl medveten om vilken talang som finns i klubben, och det finns en hel del talang på Rosengårds överskottslager. Tyvärr för LB07 är skillnaden mycket stor mellan F19-SM och damallsvenskan. Därför skulle jag faktiskt bli förvånad om inte LB får börja om från elitettan igen nästa år.

Klubben har varit duktig på talangutveckling, vilket är hedervärt. Men damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation. Exempelvis är LB överlägset sämst i serien på information. Både hemsida och sociala medier är långt ifrån damallsvensk klass.

 

Anja Mittag

Skytteligan

I fjol vann Anja Mittag på 17 mål. På delad andraplats kom Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist med 14 vardera. Fyra slutade Julia Zigiotti Olme med tolv mål, Julia Karlernäs blev femma på elva och Elin Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson som alla delade sjundeplatsen med nio mål vardera.

I år tippar jag följande topp tre:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Det här sju tror jag också kommer att finnas med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Utöver de som var med i fjol på topp tio tror jag att följande spelare har kapacitet att hamna högt i år: Addison Steiner, Jenny Danielsson, Clara Markstedt och Summer Green.

Hailie Mace är ytterligare ett tänkbart namn, men risken är ju att hon bara spelar sju omgångar. Den risken finns även för klubbkompisarna Mittag och Troelsgaard, men jag ser större chans att de förlänger sina kontrakt.

 

Elitettan

Slutligen några ord om vår näst högsta serie. Det är tråkigt att den alltid hamnar i bakvattnet, och så även i den här bloggen.

Jag har ju konstaterat att elitettan sannolikt är den serie i Idrotts-Sverige med längst resor alla kategorier. Inte i någon annan sport finns det någon dyrare serie.

Dessutom är uppmärksamheten kring serien obefintlig, både från publik och media. Det lag som vann publikligan i fjol hade ett snitt på 382 åskådare. Och elitettan fick inte ens vara med när Aftonbladet i år gjorde en fotbollsbilaga med lägre serier och betygsatte alla spelare ner till och med herrarnas division II.

Sportsligt har elitettan däremot varit bra. De lag som flyttats upp i damallsvenskan har i allmänhet varit bättre förberedda än de var när det var två division I-serier.

Hur går det då i årets upplaga av elitettan?

Den frågan ställde jag till AIK-tränaren Caroline Sjöblom när vi träffades i Borås under F17-landslagets EM-kval för ett tag sedan. Det visade sig att hon såg ungefär hälften av lagen som segerkandidater.

Känslan är alltså att elitettan i år på förhand är minst lika vidöppen som damallsvenskan. I fjol tippade jag ju på just AIK som segrare. Det var ett väldigt dåligt tips. Solnagänget slutade först på nionde plats.

Men skam den som ger sig. Så även här tänker jag ge mig på en repris. Jag tippar alltså AIK i år också. Jag har bara hört positiva saker om tränare Sjöblom, och fick en väldigt bra bild av henne. Dessutom fick jag en bra bild av AIK när jag såg dem slå Hammarby i cupen. En koll på försäsongsresultaten stärker uppfattningen om att Gnaget blir att räkna med i år.

Och så har man en av landets mest spännande talanger i Rosa Kafaji – en spelare jag gillade skarpt under F17-landslagets EM-kval.

Övriga lag som har potential att slåss i toppen är fjolårets topplag Lidköping, Kvarnsveden och Assi. Dessutom bör förstås nedflyttade Hammarby och IFK Kalmar räknas in. Och så verkar Uppsala och Umeå ha fått ihop intressanta trupper. Inklusive AIK har jag nu nämnt åtta lag.

Om jag måste börja välja bort lag skulle jag kanske ändå först plocka Lidköping och Hammarby. Lidköping har tappat några av sina bärande amerikanskor och Hammarby har fått bygga om hela sitt lag.

IFK Kalmar känner jag mig inte heller säker på. Och Uppsala kanske inte är redo för damallsvenskan ännu. Vad gäller Assi hade de det struligt i fjol med tränarbyte bara dagar innan premiären. Till slut var laget tio poäng från uppflyttning. Men tappet av Fernanda da Silva blir säkert kostsamt.

Kvar är Kvarnsveden och Umeå. Det hade ju känts konstigt att tippa fjolårets nia och tia på de damallsvenska platserna. Så även om UIK har värvat bra gissar jag att de får nöja sig med tredjeplatsen. Värvningarna jag tänker på är duktiga målvakten Tove Enblom från Kalmar samt vassa Ebere Orji från Mallbacken. Det gör att Umeå har ett mycket intressant anfallspar i Orji och Lova Lundin.

Temwa Chawinga

Mitt tips blir alltså att Kvarnsveden följer med AIK upp i damallsvenskan i höst. I Temwa Chawinga har ju Borlängeklubben ett otroligt vasst vapen. Jag gissar att hon vinner skytteligan och blir tungan på vågen.

 

Kort genomgång av VM:s guldfavoriter

Publicerad den av
4

I kväll spelar Sverige borta mot Österrike. Matchen startar 19.10 och sänds av TV12. Utifrån hur Peter Gerhardsson har jobbat hittills under sin period som förbundskapten borde det bli nio–tio ändringar i startelvan från i lördags.

Vi får se om han ändrar det upplägget nu när det är sista landskampen inför att VM-truppen skall presenteras.

Klart är att det blir minst två ändringar. Duon Fridolina Rolfö och Elin Rubensson vilas nämligen av säkerhetsskäl. Sedan tidigare är ju Stina Blackstenius borta på grund av sjukdom.

Och efter att inlägget publicerats får jag se att även Mimmi Larsson är febersjuk och tvingas stå över matchen. Det blir minst tre ändringar således.

Det har spelats rätt många landskamper de senaste dagarna, och med bara två månader till VM börjar guldkandidaterna rada upp sig. Den största är nog trots allt våra gruppmotståndare, de regerande mästarinnorna från USA.

Amerikanskorna har vräkt in mål i det här landslagsfönstret. Först vann man med 5–3 mot ett starkt Australien, och senast blev det hela 6–0 mot Belgien.

Det som framför allt talar för USA är att kreativa nyckelspelaren Tobin Heath äntligen tycks både vara frisk och i absolut toppform. När Heath är i form, då är USA livsfarligt. Sedan blir det ju inte sämre av att måldrottningen Alex Morgan fortsätter att göra mål. Mot Australien kom hennes mål nummer 100 i landslagssammanhang. Och mot Belgien kom nummer 101.

Förutom USA måste man ju nämna Frankrike i försnacket. Kanske att de hade varit de allra största favoriterna om de inte också kommer att kämpa mot sina egna hjärnspöken. För Frankrike har ju fortfarande aldrig tagit en mästerskapsmedalj på seniornivå.

Men när laget väl bryter den där medaljförbannelsen kan det mycket väl leda hela vägen. För dagens lag är starkt, väldigt starkt. På sina tolv senaste landskamper har Frankrike elva segrar och en förlust mot Tyskland. Bland de elva segrarna finns matcher mot både USA och Tyskland.

Under det här fönstret har fransyskorna vunnit med 3–1 mot Japan och 4–0 mot Danmark. Vid 3–1-segern mot Japan fick väl fransyskorna hjälp av den svenska domartrion Sara Persson, Julia Magnusson och Josefin Aronsson med det tidiga ledningsmålet? För vad jag kan se är inte hela bollen över mållinjen efter Valerie Gauvin:s nick.

En tredje guldkandidat är Tyskland. Jag har väntat ganska länge på det nya tyska ”genombrottet”. För Tyskland har genomgående haft spelskickliga och duktiga F17- och F19-landslag de senaste åren. Det har inte handlat om avsaknad på talang, utan mer om att hitta rätt talanger.

Det gjorde Horst Hrubesch under sin period som förbundskapten. Och Martina Voss-Tecklenburg har fortsatt det arbetet. För Tyskland har inte en enda förlust under det senaste året. På sina tio senaste landskamper har man nio segrar och ett kryss.

Och de två senaste bortavinsterna i Frankrike och Sverige har varit riktigt imponerande. Känslan är att Tyskland blir att räkna med i VM.

Bland outsiders finns förstås England. Phil Neville:s lag kan gå hela vägen i VM. Man vann She Believes cup, men kom ner lite på jorden i förra veckan då man föll med 1–0 mot Kanada. I den matchen gjorde för övrigt fantastiska Christine Sinclair sitt landslagsmål nummer 180. Hon har nu bara fyra kvar till världsrekordet.

Kanada är ju ytterligare en riktigt het utmanare i VM. Laget har på sex matcher i år bara släppt in ett mål. Då har man ändå mött starka lag som Norge, Island, Skottland, Sverige, England och Nigeria. Facit på de där sex matcherna är 4,5 segrar och 1,5 kryss. Den halva segern är straffläggningen mot Sverige i Algarve.

Kanada känns väldigt svårslaget.

Ett lag som brukar nämnas i medaljdiskussionen, men i år känns ganska långt därifrån är Brasilien. Jag har länge påtalat att Brasilien haft väldigt svaga flicklandslag, och att damfotbollen i landet har en väldigt negativ utveckling.

Och för tillfället har brasilianskorna också ett väldigt dåligt självförtroende. De senaste dagarna har man förlorat med 2–1 mot Spanien och…

…1–0 mot Skottland. I den senare matchen hade Brasilien massor av chanser – bland annat två bollar i målramen. Men faktum är att Skottlands första seger någonsin mot Brasilien i fotboll (herr- som damlandslag) också var Brasiliens nionde raka förlust.

Visst har Brasilien spelat många matcher mot topplag under hösten och våren. Men man har alltså nio raka förluster – vilket riskerar att vara ett sänke in mot VM-slutspelet.

Det finns förstås ytterligare några lag med medaljchans. Ett sådant är Australien, några andra är Japan, Sverige, Norge, Spanien, Nederländerna och kanske även Italien. Europamästarinnorna Nederländerna har varit lite upp-och-ner det senaste året. Nu i veckan har man vunnit med 2–0 mot Mexiko.

Utöver Österrike–Sverige spelas följande landskamper i dag: Tyskland–Japan, Nya Zeeland–Norge, Nederländerna–Chile, Italien–Irland och hyperintressanta England–Spanien.

En match är redan klar: Sydkorea–Island 1–1. Här är det koreanska målet:

De lagen möttes även i Sydkorea i lördags. Då vann Island med 3–2 inför 15 839 åskådare.

Fler frågor än svar i Algarve cup

Publicerad den av
17

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

Kanon att få möta Kanada

Publicerad den av
18

Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).

Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.

Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.

Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.

I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.

Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.

Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:

Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.

För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.

Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.

Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.

Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.

Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.

Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.

Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.

Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.

Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.

Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.

Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.

Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.

I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.

Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.

De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.

Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.

Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.

Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.

I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.

Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.

Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.

Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.

Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.

Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.

Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.

Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.

Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.

England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.

Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:

I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.

Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:

Koreanskornas mål gjordes av Chelseas Ji So-Yun:

Turneringens mål har dock Vittsjös CJ Bott stått för. Ska man ändå göra sitt första landslagsmål kan man ju lika gärna göra det rejält:

Avslutningsvis spelas placeringsmatcherna i Algarve cup så här:

Final: Norge–Polen

Här är Norges tre mål i segermatchen mot Kina:

Match om tredje plats: Sverige–Kanada

Match om femte plats: Skottland–Danmark

Här är Danmarks segermål mot Kina från i dag (målskytt Pernille Harder):

Match om sjunde plats: Spanien–Schweiz

Match om nionde plats: Portugal–Island

Match om elfte plats: Kina–Nederländerna

 

Mållöst i första landskampen

Publicerad den av
5

Sydafrika–Sverige slutade 0–0. Den första halvleken kunde det nästan inte ha blivit några mål, för den var kliniskt fri från 100-procentiga målchanser. Sverige hade några lägen och Sydafrika ett, men det blev aldrig mer än just bara lägen.

Fast Sverige borde haft en riktigt bra målchans. För nog borde Kosovare Asllani ha fått straff i 40:e minuten?

Halvleken kännetecknades av rätt dåligt passningsspel från båda lagen. Spelarna halkade omkring, dessutom hade de ofta svårt både med tajming, bollkontroll och med att få med sig bollen. I halvtidsintervjun i TV12 berättade Olivia Schough om ett torrt underlag där bollen lätt fastnade i gräset. Det bekräftade det jag hade anat.

Framträdande svenska spelare före paus var framför allt Magdalena Eriksson, Caroline Seger och Jonna Andersson. Men Stina Blackstenius bör nog också nämnas – hon inledde väldigt piggt.

I halvtid klev Seger av till följd av en smäll mot nacken. Noterbart att hon ersattes av Julia Karlernäs. Jag trodde att Julia Roddar var backup till Seger, och att Karlernäs egentligen var tänkt i den lite mer offensiva roll som Julia Zigiotti Olme hade från start.

Roddar kom in för just Zigiotti en kvart in i andra halvleken. Lite synd, för jag tyckte att Zigiotti hade börjat komma in i matchen på allvar i det skedet. En kvart in i den andra halvleken fick även Madelen Janogy göra landslagsdebut (Sofia Jakobsson gick ut), plus att Linda Sembrant avlöste Amanda Ilestedt.

De sista dryga 20 minuterna kom målchanserna. Den första gick till Schough efter inlägg från Hanna Glas. Djurgårdsförvärvets avslut var helt ok, men hemmamålvakten gjorde en fin räddning.

Sydafrika och Linda Motlhalo stack emellan med en bra volleychans innan Glas först serverade pigga Janogy en nickchans och sedan själv drog ett vänsterskott i ribbans underkant.

Med bara nio sekunder kvar hade Sydafrika en frispark som touchade utsidan av stolpen, ända uppe vid ribban. Totalt 3–2 till Sverige i klara målchanser, och 6–0 i hörnor. Men 0–0 var ändå ganska logiskt. Sverige hade inte den där riktiga spetsen.

I den andra halvleken är Zigiottis kvart, Janogys inhopp och Hanna Glas sista 20 minuter värda att lyfta. Även Anna Anvegård:s tolv minuter på planen var lovande. Hon och Mimmi Larsson kom in i 78:e istället för Asllani och Blackstenius.

Totalt sett är det försvarsspelet som skall lyftas, backlinjen skötte defensiven utmärkt. Debuterande Cajsa Andersson skötte sitt, men sattes egentligen aldrig på några svårare tester.

Offensivt var det däremot en svensk insats som andades ringrost. Det är även värt att konstatera att vi saknade många viktiga spelare. Enligt min hemmasnickrade analysmetod från helgen skulle den svenska startelvan få 22 poäng, vilket är en förhållandevis låg siffra. Som jag skrev i länkat inlägg bör vi ligga kring 30 under VM för att kunna nå framgång.

Men vi är ju tidigt på säsongen, och det är ju nu man skall testa olika spelare.

Det spelades totalt fyra landskamper under tisdagen. Ilaria Mauro gjorde båda målen när Italien vann med 2–0 mot Wales. Och när Kanada besegrade Norge med 1–0 hette målskytten föga överraskande Christine Sinclair.

Hon är nu uppe på 178 landslagsmål. Det är därmed bara sex kvar tills hon tangerar Abby Wambach:s världsrekord. Dagens mål var en nick på inlägg från Kif Örebros nyförvärv Jenna Hellstrom. Målet kommer efter 65.45, och går att se här nedan.

I Alicante kom 9182 åskådare för att se Spanien–USA 0–1. Där blev Christen Press segerskytt i den andra halvleken.

Slutligen har vi här även de tre målen från måndagens landskamp mellan Island och Skottland:

 

Chile, Sydafrika, Blackstenius och mycket mer

Publicerad den av
12

I kväll såg jag Sveriges premiärmotståndare i VM i cirka 40 minuter. Chiles landslag – La Roja Femenina – spelade ju nämligen landskamp mot Italien i kväll.

Till slut vann italienskorna med 2–1. Men det satt väldigt hårt åt, segermålet kom först i 93:e minuten. Här är höjdpunkter från matchen:

Utifrån höjdpunkterna ser det ut som att de första 50 minuterna var ungefär som de 40 jag såg. Av det jag såg tyckte jag att Chile imponerade genom att visa både mod och bollskicklighet.

Jag har givit Sverige oddsen 92–6–2 i matchen mot Chile. Det skulle alltså innebära svensk seger i ungefär tio av elva matcher. Jag står nog fortfarande fast vid den uppskattningen, men blev i dag ändå lite osäker på om jag undervärderat det chilenska laget. För Chile visade offensiva kvaliteter.

De spelade 4–2–3–1, och man spelade verkligen. För det var inte snack om att rensa bort bollarna, utan chilenskorna försökte spela sig ur alla situationer, även i och kring eget straffområde.

Dessutom överraskade Chile mig lite genom att sätta hög press. Man var ända uppe vid Italiens straffområde och försökte vinna bollen. Man skapade också en handfull bra målchanser. Så Chile är inte ofarligt.

Men Sydamerikas näst bästa lag visade också brister. Inte minst på fasta situationer. Man har en väldigt bra målvakt i PSG:s Tiane Endler, men i övrigt är laget kortvuxet och man har svårt i luftrummet.

Det var också oroligt i Chiles straffområde vid varje italiensk hörna. Dock tog Chile ledningen just på hörna. Claudia Soto har en bra vänsterfot. Hennes hörna skarvades, och Cristiana Girelli hann inte undan, utan nickade in bollen i eget mål.

Även kvitteringen kom på hörna. Ingen chilensk spelare klarade av att matcha nickstarka Ilaria Mauro vid första stolpen. Och på övertid spelade Aurora Galli fram inhopparen Stefania Tarenzia till segermålet.

Chiles brister låg inte bara i luftrummet. De hade även problem med fysiken. Då tänker jag inte bara på att ett par spelare fick kramp, utan även på att chilenskorna drog på sig väldigt många frisparka på slutet. Känslan var att de inte orkade, och när de inte hängde med tvingades de fälla sina motståndare.

Matchens spelades inför ganska glesa läktare i Empoli. Här kan man se lagens trupper:

Det var tydligt att Chile ville ha ett bra resultat, för de gjorde inga onödiga byten. Första bytet kom i 77:e minuten. Sedan tvingades man till två byten till i slutminuterna på grund av skador/kramp.

Chile spelade så här: Endler – Ámbar Soruco (Bárbara Santibáñez, 89), Su Helen Galaz, Camila Saez, Fernanda Pinilla (Javiera Toro, 85) – Karen Araya, Soto – María José Rojas (Yanara Aedo, 77). Yessenia Lopez, Yessenia Huentero – Daniela Zamora.

I går tränade Sverige genom att spela 3×30 minuter med fria byten mot Sydafrika. Det var en högst inofficiell match, vilket gör att vi inte fått se några bilder från matchen. Men vi har fått veta att Sverige vann med 4–0 efter två mål av Olivia Schough och ett vardera av Mimmi Larsson och Mia Carlsson. Det är ju för övrigt tre spelare som behöver visa klass den här våren för att komma med i VM-truppen.

I övrigt i veckan har det kommit nya försäljningssiffror från landskampen mot Tyskland den 6 april på Friends. Förbundet har nu sålt över 18 000 biljetter, och allt talar för att landslagets publikrekord på 20 302 åskådare kommer att utraderas rejält.

Under aprilsamlingen fortsätter för övrigt vårt landslag till Österrike för bortalandskamp den 9 april på Admira Wackers hemmaplan, BSFZ Arena i Wiens södra utkant.

Årets första officiella landskamp spelas mot Sydafrika på tisdag 18.00 (sänds av TV12). Då är inte Elin Rubensson med. Hon är sjuk och kvar hemma i Sverige och har ersatts i truppen av Linköpings Filippa Angeldahl.

Apropå Linköping har veckans damallsvenska nyhet varit att Stina Blackstenius tycks vara tillbaka till LFC. Det hade förstås varit en väldigt rolig värvning, eftersom det satt lite extra stjärnglans på vår högsta serie.

Samtidigt verkar LFC:s underskott ligga på minst 700 000 kronor i nuläget, och man har redan en väldigt stark anfallslinje. De pengar man har kvar att lägga på truppen borde man kanske i första hand lägga på defensivt inriktade spelare. Den uppfattningen delar jag med Correns krönikör Per Bergsten som skrev så här häromdagen:

”I en tid med elakt lysande röda siffror (minus 700 000!) och en trupp som redan känns framtung värre måste frågan ändå ställas: har LFC egentligen behov av att värva ännu en forward, som dessutom är av samma typ som en av dem som redan hämtats in? Ärligt talat så är svaret nej.”

För VM vore det däremot klockrent med Blackstenius i LFC under våren. Forwarden har inte fått det att lyfta i Montpellier, och skulle nog må bra av en nystart på hemmaplan.

I övrigt i veckan har Göteborg presenterat ett spännande nyförvärv. Finländska landslagsspelaren Natalia Kuikka har skrivit på. Det är en spelare som jag imponerades av under U20-VM 2014. Utöver Kuikka var Emma Koivisto en av de finländska spelare jag fick ögonen på då. Nu skall båda spela i Göteborg.

Apropå Göteborg läste jag den här hyllningen av deras norska nyförvärv Vilde Böe Risa i veckan. Fjolårets serietvåa har värvat spännande.

En intressant nyhet här på hemmaplan är att nykomlingen i elitettan, Brommapojkarna, har lämnat in en motion till Stockholms Fotbollförbund om att de skall driva frågan om att göra om damfotbollens seriesystem.

Huvudfrågan är kvalet mellan division I och elitettan. BP vill minska antalet division I-serier till två eller tre, så att seriesegrarna kan gå rakt upp.

När elitettan skapades var det här en önskan från de sju Norrlandsdistrikten, men distrikten i mellersta och södra Sverige ville ha kvar sex division I-serier, mycket på grund av kostnaderna. Både elitettan och division I är dyra serier. Serier med långa resor och små inkomster. Men kanske att Fotbollssverige nu är redo för att spetsa till seriepyramiden lite.

Som jag ser det är det bästa sättet att fixa så att seriesegrarna går upp att göra som man gjorde inom herrfotbollen, alltså att lägga till en ny serie mellan elitettan och division I. På så sätt behöver man inte göra om i divisionerna under ettan.

Därmed är det dags för en internationell utblick. Det är ju landslagsuppehåll nu. Den enda toppliga som rullar är Australiens W-league. Där väntar flera viktiga matcher kring slutspelsstrecket i helgen.

Men i övrigt är det fokus på landskamper runt om i världen. På nyhetsfronten var Nordamerika i fokus under veckan.

Först utsågs Alex Morgan till Nordamerikas bästa spelare 2018. Det var andra året i rad Morgan fick utmärkelsen.

Morgan kom förstås också med i Nordamerikas drömelva för 2018. Noterbart där att man även tar med spelare som gjort stora insatser i ungdomsturneringar:

Det var alltså två U17-spelare från Mexiko som kom med i Nordamerikas drömelva för 2018. Ni minns väl att Mexiko tog sig hela vägen till finalen i F17-VM för 1,5 månader sedan?

Just Mexiko är ett land där det har hänt saker den senaste veckan. När landets trupp till Cypern cup presenterades hade man plötsligt bytt förbundskapten. Roberto Medina hade fått ge plats åt Cristopher Cuellar – som till den tidigare förbundskaptenen Leo Cuellar. Mexikanska damfotbollsskribenter trodde först att det möjligen var en tillfällig lösning.

Men nu verkar det som att Chris Cuellar är näste ordinarie förbundskapten.

Så till de landskamper som spelats den här veckan. Italien–Chile 2–1 har jag redan avverkat. I Kina pågår en fyrnationsturnering där värdnationen möter Nigeria, Sydkorea och Rumänien. Där väntar final på söndag mellan Kina och Sydkorea. Den sydkoreanska lagkaptenen Cho So-Hyon skrev för övrigt på för West Ham häromdagen.

Kina vann sin semifinal mot Nigeria med klara 3–0. Här är klipp med de kinesiska målen:

Kanada och Schweiz gjorde precis som Sverige och Sydafrika, alltså spelade en inofficiell landskamp utan publik. Kanada–Schweiz slutade för övrigt 0–0.

Två officiella landskamper som spelades i onsdags. Norge vann med 3–1 mot Skottland och Spanien och Belgien spelade 1–1.

I Norges segermatch gjorde Rosengårds Lisa Marie Utland ett mål. De övriga två för norskorna gjordes av Caroline Graham Hansen. Wolfsburgssstjärnans båda mål går att se i intervjun med henne på den här länken.

Lördagens höjdpunkt är träningsmatchen mellan Frankrike och USA i Le Havre. Två tänkbara VM-vinnare gör upp inför en utsåld arena.

Slutligen ett kul citat från den första kvinnliga huvudtränaren i någon av de högre tyska herrfotbollsdivisionerna:

…och en fantastiskt fint genomförd frisparksvariant från Manchester United:

Boye till Bayern – och tankar kring Rosengårds rapport

Publicerad den av
24

Simone Boye Sörensen

Under fredagen kom Sydsvenskan med nyheten att Simone Boye Sørensen lämnar FC Rosengård. Ny klubbadress blir tyska storklubben FC Bayern München. Det är förstås en väldigt dålig nyhet för Malmöklubben, som hade en väldigt stabil backlinje ifjol med danskan som nyckelspelare.

Danskan hade ett halvår kvar på kontraktet, så Rosengård lär ha fått lite pengar för henne. Fast knappast så att det täcker förlusten. För det är inte lätt att hitta spelare av Boye Sørensens klass.

Jag tycker också att Rosengård stod starkt när silly season startade. Man hade i princip löpande kontrakt på hela fjolårets startelva. Jag ritade ner följande lag:

Zecira Musovic – Nathalie Björn, Simone Boye Sörensen, Glodis Perla Viggosdottir – Fiona Brown, Nellie Lilja, Caroline Seger, Iva Landeka, Sanne Troelsgaard – Anja Mittag och Lisa-Marie Utland. Plus att Johanna Rytting Kaneryd var åter efter sin korsbandsskada.

Fiona Brown och Anja Mittag

Även om kvartetten Boye Sørensen, Troelsgaard, Landeka och Mittag bara hade kontrakt över våren var känslan i november att Rosengård hade ett väldigt bra utgångsläge för sitt truppbygge.

Sedan dess har det dock inte hänt så mycket. Man har värvat in målvakten Emma Lind från LB07. Men i övrigt har man bara tappat spelare.

Utöver nämnda spelare finns trion Malin Levenstad, Ebba Wieder och Edina Filekovic med i den uppdaterade spelarförteckningen på klubbens hemsida. När Boye Sørensen nu ser ut att lämna verkar alltså Rosengård stå med en trupp på 15 spelare. Och bland dem är det tre som bara har halvårskontrakt.

Eftersom Rosengård inte har något Champions Leaguespel den här våren är det varken kris eller panik. Inte ännu. Men det säger sig självt att Rosengård just nu har en trupp som är väldigt sårbar för skador. Det blir mycket intressant att se hur man fyller de återstående platserna. Har man några ess gömda i rockärmen?

Just FC Rosengård släppte ju nyligen en rapport kring utvecklingen inom internationell damfotboll. Rapporten känns lite som ett rop på hjälp i en tid där våra toppklubbar har svårt att hålla kvar toppspelare som Simone Boye Sørensen. Även om rapporten inte bjuder på några överraskningar tycker jag att den är läsvärd och innehåller en del intressanta uppgifter.

Uppgifter som att den klubb i Europa som har störst damfotbollsbudget i nuläget ligger kring 70 miljoner kronor per år. Och att den bäst betalda damfotbollsspelaren i världen har en årslön på cirka fem miljoner kronor, och att den lönen utbetalas i Kina.

Utgångspunkten i Rosengårds rapport är att svensk damfotboll tappar mark mot flera andra europeiska nationer. Det är ju inget nytt.

Det intressanta är vart Rosengård vill komma med sin rapport. Tror man verkligen att det finns en chans för svenska klubbar att klara konkurrensen när övriga Fotbolls-Europa flyttar fram sina positioner?

Man skriver:

”Svenska staten, näringslivet och Svenska Fotbollförbundet behöver snabbt agera på denna förändring.”

Jag vet inte om staten eller näringslivet behöver agera – i varje fall inte för deras egen skull. Det är knappast statens uppgift att se till att svenska elitfotbollsklubbar kan hänga med i en allt snabbare lönekarusell. Knappast företagens heller. Däremot är ju svensk damfotboll på klubbnivå i behov av att något händer.

Och jag håller med om att Fotbollförbundet bör ta fram planer för hur man skall tackla utvecklingen. De planerna borde förresten redan ligga klara, för det här är ju inget nytt – utvecklingen har ju gått i den här riktningen de senaste fem–sex åren. EFD borde för övrigt också ha sådana planer.

Jag skrev så här i februari 2014:

”Däremot känner jag att Sverige lever på lånad tid i världstoppen, och att vi successivt framöver kommer att tappa mark. Det är ofrånkomligt. Men med rätt upplägg kan vi nog trots allt kämpa oss kvar på hög nivå i rätt många år. För vi har ett rejält försprång på de flesta.”

Och:

”När resten av världen vaknar på jämställdhetsfronten så kommer vi till slut att tappa vår plats på topp tio på världsrankingen. Det är inget vi kan påverka, hur bra satsning vi än kommer att ha. För Sverige har ett för litet befolkningsunderlag för att över tid kunna vara en maktfaktor i världens största sport. Det kommer att bli som på herrsidan, att vi under bra perioder kan utmana de stora, men att vi under andra perioder faller ner en bra bit på rankingen.”

De här citaten handlade i första hand om landslagsfotboll. Men på klubbsidan är ju risken uppenbar att fallet blir ännu större. Vi ser ju på herrsidan att vårt landslag har bättre möjligheter att göra toppresultat än våra klubbar.

Orsaken till att fallet för svenska elitklubbar är ofrånkomligt är ju att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar inom svensk fotboll.

Damfotbollen har länge bönat och bett om ekonomisk hjälp från herrfotbollen. Det har väl hela tiden varit uppenbart att Sverige skulle vara en av förlorarna när väl den hjälpen skulle komma.

Rosengård lägger fokus vid att man vill att staten skall kräva en mer jämställd fördelning av svenska sponsorspengar. Och visst skulle damfotbollen vinna på jämställd sponsring. Fast det skulle inte på långa vägar räcka för att ta upp kampen med de europeiska toppklubbarna. Svenska företag sponsrar ju nämligen inte fotboll i speciellt stor utsträckning. I varje fall inte om man gör en internationell jämförelse.

2017 drog de herrallsvenska klubbarna totalt in 393 miljoner kronor från sponsring. Och de damallsvenska drog in 56 miljoner kronor. Visst skulle det förbättra läget betydligt för damfotbollens elitklubbar om de 450 miljonerna fördelades helt jämnt mellan herr- och damfotboll. Men det skulle bara innebära att tappet mot Europa bromsas ett tag. För internationellt är tyvärr 225 miljoner lite av kaffepengar –om de inte hela summan hamnar i en eller ett par klubbar.

Tittar vi exempelvis på Portugal är det ett land med väsentligt mycket sämre ekonomi än Sverige. Ändå har portugisiska herrfotbollsklubbar som Porto och Benfica på egen hand ungefär lika stark ekonomi som alla herrallsvenska klubbar tillsammans.

Och titta på Bayern München, som nu ser ut att värva från Rosengård. Den tyska superklubben hade 2017 inkomster på cirka 6,5 miljarder kronor. Säg att de lägger 35–50 miljoner på sitt damlag. Det skulle innebära att man lägger en bra bit under en procent av inkomsterna på damerna. Jag har ingen färsk summa på vad svensk fotboll omsätter totalt, men herrallsvenskan 2017 låg på 1,67 miljarder. Det känns alltså högst troligt att Bayern München ensamt har nästan dubbelt så stor ekonomi som all svensk fotboll tillsammans.

För svensk damfotboll handlar framtiden om att på bästa möjliga sätt anpassa sig till en ny verklighet. Att acceptera att våra klubbar inte kommer att tillhöra den yttersta världseliten framöver. Men att få fram så mycket talang att våra landslag fortsatt är konkurrensdugliga.

Innan jag går vidare noterade jag att Rosengård lyfter fram det danska fotbollsförbundet (DBU) som något slags föredöme när det gäller att utveckla dam- och flickfotboll. Det är ju faktiskt lite paradoxalt. För som jag ser det ligger Sverige före Danmark på de flesta fronter när det gäller satsning på damfotboll. Det danska förbundet lämnade ju exempelvis walkover i VM-kvalet, vilket knappast har varit utvecklande för dansk damfotboll.

Men danska spelare har ju däremot varit glödheta de senaste veckorna. Med Boye Sörensen har danska spelare nu på bara några dagar värvats till topplag i Tyskland, Frankrike, Italien och England.

I övrigt i dag har Eskilstuna värvat finska Kaisa Collin från PK35 Vantaa. Därmed återstår bara en målvakt i Uniteds lagbygge.

Ett lag som verkligen inte saknar målvakter är Växjö. De förlängde i dag med målvakten Lisa Karlsson, vilket innebär att man nu har fyra kontrakterade seniormålvakter med Karlsson samt trion Katie Fraine, Erin McLeod och Moa Edrud. Utlåningar på gång?

Fyra målvakter har numera även Chelsea. I dag har man värvat den nyligen landslagsuttagna tyskan Ann-Katrin Berger. Sedan tidigare finns ju Hedvig Lindahl, Carly Telford och Lizzie Durack i truppen – tre målvakter som alla gjort A-landskamper. Här snackar vi tuff konkurrens.

Apropå Tyskland har det tyska landslagets supportrar valt Svenja Huth som 2018 års tyska landslagsspelare.

I Australiens W-league tajtar det till sig ytterligare i toppstriden efter att Sydney FC vunnit fredagens möte med Newcastle med 3–1. När alla lag spelat åtta eller nio av de tolv omgångarna ligger Sydney sexa, två poäng från slutspelsplats och fyra från serieledning.

Men trots att Sydney vann var det Newcastle och Libby Copus-Brown som stod för matchens mål:

Under helgen rullar W-league vidare. Det är även ligamatcher i England, Italien och Spanien samt cupmatcher i Frankrike.

Anna Oskarsson

En som inte spelar på ett tag är Linköpings Anna Oskarsson. Hon har nämligen lämnat återbud till landslagets Sydafrikaresa till följd av en lårskada. Hon ersätts i truppen av Vittsjös Sandra Adolfsson.

Sandra Adolfsson