I kväll gjorde jag en utflykt till Kungsbacka för att kolla in Assi, som inför avspark var ett potentiellt damallsvenskt lag till 2018.
Kalixlaget kommer fortfarande att ligga kvar på damallsvensk plats inför de tre slutomgångarna, men efter 3–3 mot Kungsbacka i kväll ger jag framför allt AIK, men även IFK Kalmar större chanser att ta den där andraplatsen som leder upp i finrummet.
Assi har ju nämligen kvar att möta både Växjö och just IFK Kalmar under slutomgångarna, och jag har svårt att tro att Kalixlaget går rent i de matcherna, vilket de sannolikt måste göra.
För AIK väntar hemmamöte med Uppsala under lördagen. Vinner man den tror jag att Solnalaget går upp. AIK har ju nämligen tre hemmamatcher under slutomgångarna, och den enda bortamatchen går mot avsågade jumbon Hovås Billdal.
Jag tror alltså inte att Assi står distansen ut. Men vem vet, nykomlingen har ju stått för skräll på skräll under året – kanske har de sparat den största till serieavslutningen.
Jag kollade alltså in Kalixlaget i kväll. Det var en regnig och rätt höstruskig fredagskväll i Kungsbacka. Det blev alltså sex mål, och kvittering på övertid – men trots spänningen var det ingen speciellt välspelad historia.
Kungsbacka har jag sett rätt många gånger i år, och de har en handfull individuellt skickliga spelare, med potential att spela på högre nivå framöver. Däremot är Kungsbackas lagspel mediokert. Man har en tendens att bli väldigt utspridda över planen.
Assi var tvärtom. Laget agerade verkligen föredömligt som ett lag, tajt och disciplinerat. När man vann bollen ställde man om snabbt framåt. De två första målen gjordes just på snabba kontringar.
Efter matchen sa jag till Fredrik Söderholm att jag såg likheter i spelsätt med ”grannen” tolv mil bort, Piteå. Fast det såg Assitränaren inte som någon komplimang. Han sa:
”Jag gillar Stellan, men inte liknelsen med Piteå.”
Söderholm tyckte att jag hade valt en dålig dag att kolla in hans lag, för enligt hon hade Assi underpresterat i matchen, och han var långt ifrån nöjd – trots att poängen räddades på hörna på övertid.
Söderholm menade att hans lag normalt sett brukar vara betydligt mer spelförande och bollvårdande. Dessutom var han väldigt missnöjd med att för första gången under året ha släppt in mål på fasta situationer.
Kungsbacka gjorde nämligen sina två första mål i samband med hörnor och det tredje på ett inlägg i en ”hörnliknande” situation. Assis försvarsspel på inlägg var verkligen bristfälligt. För hemmalaget hade fler klara målchanser på hörnor än de som blev mål.
Å andra sidan skall det sägas att jag under hela året har tyckt att Kungsbacka slagit väldigt bra hörnor. I varje fall såtillvida att bollen har slagits in på farliga ytor. Däremot har jag tidigare under året tyckt att man startat sina inlöp för långt ut, eller för sent, vilket har gjort att hörnorna inte blivit så farliga som de borde. Men i kväll fick alltså Kungsbacka utdelning.
För Assi kommer det alltså sannolikt att krävas full poäng i de tre avslutade omgångarna om laget skall lyckas gå rakt igenom elitettan. Söderholm sa att man har en budget på cirka 4,5 miljoner kronor i år. Kollar man på förbundets genomgång av ekonomin för klubbarna i elitettan för 2016 ligger Assi väl till rent ekonomiskt.
Dock har ju laget väldigt dyra resekostnader. I år flyger man till elva av 13 bortamatcher. Så på resefronten skulle man få lägre utgifter i allsvenskan, där det ju bara skulle bli nio flygresor.
Det om elitettan. Nu en kort genomgång av den internationella damfotbollshelgen.
Höjdpunkten är förstås finalen i NWSL, som spelas på lördag 22.30, svensk tid, mellan North Carolina Courage och Portland Thorns. Matchen skall direktsändas på ligans hemsida.
En annan höjdpunkt sker på söndag 15.00. Då är det nämligen toppmatch i Frauen-Bundesliga, och tillika svenskmöte. Amanda Ilestedt och Turbine Potsdam åker nämligen de cirka 20 milen till Wolfsburg, där de bland annat stöter på Nilla Fischer. Matchen sänds på DFB-tv.
I Frankrike är helgen mest intressanta match söndagens Parisderby mellan Paris FC och PSG. För Montpellier väntar hemmamatch mot Guingamp. Där hoppas jag att bara två svenska spelare får speltid…
I England får inga svenska spelare speltid i helgen. Där är det nämligen uppehåll i helgen, varför vet jag inte. Apropå engelska lag kan jag inte släppa Fran Kirby:s ”segermål” mot Bayern München från i fredags.
Målet kommer 1,24 in i klippet nedan. Men följ inte bollen, utan kolla in Kirby, som befinner sig bredvid domaren, i övre bildkanten. Kolla hur tidigt Kirby ser luckan och startar sin löpning, och hur många meter hon får innan Bayernbacken Verena Faisst inser faran. Härlig speluppfattning. Dessutom följt av ett underbart snyggt avslut.
En annan snygg sak är hur Magdalena Eriksson tröstade sin tidigare lagkompis i Linköping, Fridolina Rolfö, efter slutsignalen:
Slutligen till Norge, där LSK troligen säkrar sin fjärde raka titel på söndag. Vinner man borta mot Kolbotn är saken klar redan i tredje omgången från slutet.
Växjö DFF håller verkligen på att se om sitt hus inför en högst trolig uppflyttning till damallsvenskan.
I dag berättar Smålandsposten om att intressanta amerikanskan Meleana ”Mana” Shim är klar för klubben. Jag såg i morse att Portland Thorns meddelade att Shim lämnar med omedelbar verkan efter att ha spelat i 4,5 säsonger i den amerikanska storklubben.
Under sina fyra hela säsonger i världens mest populära damfotbollsklubb har Shim spelat minst 14 matcher per år, även om hon bara startade i fyra ett av åren. Men i år har det blivit betydligt mer begränsat med speltid för den spelskickliga mittfältaren. Hon har bara gjort tre starter och tre inhopp den här säsongen.
Hennes flytt lär bli en gigantisk kulturkrock. Hon flyttar alltså från världens bästa publiklag (snitt på 17 155 i år) till ett lag som snittar 353. Hon flyttar också från en klubb med stjärnspelare som Amandine Henry, Nadia Nadim, Tobin Heath, Christine Sinclair, Allie Long, Lindsey Horan, Dagny Brynjarsdottir och Meghan Klingenberg till ett ungt och talangfullt lag utan etablerade stjärnor.
Skulle Shim stå för några läckra assist på Myresjöhus Arena lär hon knappast mötas av en sådan här ljudkuliss…
Växjö håller alltså på att bygga för framtiden. I somras skrev Borås Tidning om att klubben även försökt värva Klara Lindberg från Nittorps IK, som sannolikt är bästa svenska division 1-spelaren.
Man håller även på att bygga upp en ekonomisk bas. Härom dagen gjorde man klart med ett långtidskontrakt på sponsorssidan med New Wave Groups grundare och ägare Torsten Jansson. Det blir intressant att följa Växjö framöver.
* Så till Norge, där nyheten att 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg tar timeout från landslagsspel på obestämd tid kom för drygt en halvtimme sedan.
Det är förstås en tung smäll för det norska landslaget och för förbundskapten Martin Sjögren. För även om Hegerberg har ett misslyckat EM-slutspel bakom sig är hon den typen av matchvinnare som varje lag vill ha.
Dessutom är hon den norska damfotbollens affischnamn, alltså en spelare med kapacitet att höja statusen på norsk damfotboll.
Även om Hegerberg under EM öppet visade missnöje med hur det norska laget spelade trodde jag inte att det skulle gå så här. Då kallade jag det att Hegerbergs missnöje var Sjögrens huvudvärk. Den huvudvärken har nu fått en annan karaktär, även om Hegerberg poängterar att timeouten inte har med Sjögren att göra.
I dag har Eskilstuna hängts av från toppstriden, Djurgården har lämnat bottenstriden och Vittsjö har lämnat nedflyttningsplatsen.
Jag hoppade mellan dagens tre matcher på damallsvenskan.tv. Men innan jag ger mig in på lite tankar om det jag sett något annat.
Jag såg i en kommentar på en av de andra bloggarna att man konstaterade att en mycket stor andel av er som förekommer i kommentatorsfältet på de olika damfotbollsbloggarna är LFC-supportrar.
Det är en spaning som jag också har gjort, och som jag funderat lite över. Det är ju inte helt logiskt, eftersom det är andra klubbar som har det största publiksnittet. Det borde ju finnas flest Eskilstuna- och Piteåsupportrar, ändå gör de supportergrupperna nästan inget väsen av sig.
Dessutom har ju Rosengård ungefär lika stort stöd som Linköping. Men kanske är det så att Linköpings supportrar är de mest engagerade. Eller så har de andra supportrarna andra forum än bloggarna för sina diskussioner.
Dagens mest intressanta match ut toppsynpunkt var förstås Rosengård–Eskilstuna. Av det jag såg var hemmalagets 1–0-seger helt i sin ordning, även om gästerna gjorde en rätt bra andra halvlek.
Dock orkade Eskilstuna inte få till någon riktigt desperat kvitteringsjakt. Kanske hade det med ork att göra. Om jag varit Unitedsupporter hade jag i alla fall funderat över varför två av lagets backar drabbades av kramp.
I Rosengård tyckte jag att det var tydligt att Lieke Martens har lämnat ett stort hål efter sig, ett hål som Caroline Seger inte lär ha kapacitet att fylla. Ansvaret för att täcka den kreativitet man tappat med Martens lär behöva spridas på flera spelare, i första hand sannolikt Anja Mittag och Sanne Troelsgaard. Mittag är ännu långt ifrån den nivå hon höll när hon lämnade för PSG för två år sedan.
Seger är också sämre än hon var för något år sedan. Hon kommer från ett svagt EM och jag var inte imponerad av hennes damallsvenska comeback. Visst skötte hon som vanligt sig i det bollvårdande passningsspelet. Men hennes bidrag i offensiven var högst begränsat. Och i defensiven såg hon stundtals lite trög ut. Hon har mycket att bevisa framöver.
Apropå Seger var hon inblandad i en mycket intressant situation med Petra Johansson. Det var precis framför Rosengårdsbänken, där alla blev galna. Från tv-bilderna tyckte jag att det såg ut som att Seger sprang in i axeln på en stillastående Johansson. Jag såg ingen rörelse från Eskilstunaspelaren.
Kanske att jag hade haft en annorlunda uppfattning om jag sett situationen från en annan vinkel, exempelvis den Rosengårdsbänken hade. Men av det jag sett kändes det som en situation där Seger hade fått en offensiv foul om det varit basket.
Matchens resultat innebär att Eskilstuna nu sannolikt bara kan drömma om spel i Champions League nästa år. De är nu åtta poäng bakom Rosengård och risken är uppenbar att det inte ens räcker med full poäng i de tio sista omgångarna för United. Rosengård har ju bara tappat just åtta poäng på de tolv omgångar som spelats.
För topplagen Linköping och Rosengård väntar däremot en spännande period där de båda möts i cupfinalen nästa söndag och i damallsvensk seriefinal om tre veckor. Utifrån den damallsvenska upptakten kan det bli intressanta matcher.
Djurgården lämnade bottenstriden genom att vinna i Kristianstad. De perioder jag såg av matchen var hemmalaget minst lika bra, spelmässigt sett. Det såg ut att bli oavgjort.
Segermålet dröjde nämligen till den 90:e minuten och var en gåva från hemmalaget, där Hanna Sandström nickade ett Djurgårdsinlägg i den enda riktning hon inte skulle nicka. Mia Jalkerud tackade och avgjorde.
Den spaning jag gjorde från matchen var att Johanna Rytting Kaneryd bara blir bättre och bättre. Hon är en bolltrygg och kreativ spelare som börjar bli redo för ett test i landslaget. Vågar man hoppas att hennes namn är med på Peter Gerhardsson:s lista nästa måndag?
I streckmatchen i botten kopplade Vittsjö ett tidigt grepp på Kvarnsveden genom en fin hörnnick från Lisa Klinga. Matchen i matchen var mellan skytteligans etta Tabitha Chawinga och tvåan Linda Sällström. Båda skulle också komma med i protokollet. Sällström på en säker straff i den andra halvlekens upptakt, medan Chawinga nickade in ett tröstmål på slutet.
Eftersom nästan alla lag är inblandade i bottenstriden spelas många matcher av intresse för kampen kring nedflyttningsstrecket. På onsdag är förstås Göteborg–Hammarby en hyperviktig match. Samma dag är det derby mellan Vittsjö och Kristianstad. Vinnaren i den matchen skaffar sig lite andrum.
I dag har det även spelats flera matcher i elitettan. Och som vanligt i år jublas det mest i Småland. Både Växjö och Kalmar vann nämligen. Däremot försämrade Kungsbacka sina chanser till uppflyttning genom 1–0-förlust borta mot Mallbacken.
I botten klev Böljan upp över nedflyttningsstrecket på bättre målskillnad än Sundsvall och Östersund.
Den damallsvenska seriefinalen kommer alltså allt närmare. I Norge var det seriefinal i torsdags. Där vann LSK med 1–0 mot Avaldsnes efter segermål från Silje Blakstad. Höjdpunkter från den matchen ser du här:
Under EM var det upprört i det svenska laget sedan en italiensk spelare hade dragit Kosovare Asllani i håret.
En liknande förseelse gjordes i förra veckan i amerikanska NWSL. Det var Tyler Lussi som drog Danielle Colaprico i håret, och sedan trampade på Colapricos arm. Lussi kom undan utan varning.
Som skrevs i en kommentar här på bloggen så är det där ju vansinnigt fult – och farligt. Den typen av förseelse kan leda till riktigt allvarliga skador, det kan till och med vara livsfarligt.
Hoppas verkligen att NWSL:s disciplinnämnd kliver in och ger Lussi ett riktigt kännbart straff. För det här är ju inte acceptabelt:
— Steph Yang | Horrible Soccer Goose (@thrace) August 13, 2017
I morgon är det final i F19-EM. Klockan 20.15 sänder Eurosport 2 matchen Spanien–Frankrike, en drabbning som borde kunna bli både spännande och välspelad.
Slutligen så pågår guldfirandet fortfarande i Nederländerna. I går firades Danielle van de Donk så här i sin födelseort Valkenswaard…
Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.
Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.
I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.
Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.
När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.
Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:
De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.
När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.
På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?
Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.
Pernille Harder
Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.
Lieke Martens
Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.
Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…
I kväll drar damallsvenskan igång igen efter EM-uppehållet. Serien fick ett fint erkännande häromdagen, när Uefa tillkännagav vilka tre spelare som är i final om priset som bästa spelaren i och från Europa under säsongen 2016/17.
Två av de tre finalisterna Lieke Martens, Pernille Harder och Dzenifer Marozsan har ju nämligen spelat i vår högsta svenska serie under aktuell säsong.
Otroligt kul för damallsvenskan. Tyvärr är ju ingen ur trion kvar nu i höst, utan nu får nya profiler bära serien.
Kvällens match går mellan Piteå och Göteborg, det är en match som är av stort intresse för tabellens undre halva. Göteborg har ju firat sommarledighet som jumbo och är i stort behov av poäng. Man har värvat en ny målvakt och en ny mittback för att stärka upp defensiven. Det känns som kloka tankar.
Piteå var ett av de formsvagaste lagen i vårspurten, med bara fyra poäng på de fem sista omgångarna. Laget har bara en poäng upp till LB07 på den sista medaljplatsen, men det är å andra sidan bara fem poäng ner till nedflyttningsplats. Hemmaförlust i kväll, och laget löper risk att bli akut indraget i bottenstriden. Det finns alltså förutsättningar för en spännande match i kväll.
En spännande match blir det garanterat även i norska toppserien i dag. Det är nämligen seriefinal mellan LSK och Avaldsnes med avspark 19.35. Inför matchen leder Avaldsnes tabellen med en poäng före LSK. De senare har dock en match mindre spelad. LSK har även fått hem Emilie Haavi efter ett halvårs äventyr i USA.
I Norge har det varit en intressant debatt om damfotbollens status de senaste dagarna. Jag tror att allt började med den här krönikan om att norsk damfotboll inte är i närheten av att få ut den potential som finns.
Efter diverse turer, där bland annat storlaget Rosenborgs motstånd till damfotboll kom upp…
Det blir intressant att se vad som kommer ut ur den här debatten.
Utöver seriematcher i både Sverige och Norge är det tv-sända semifinaler i F19-EM i dag. 16.00 på Eurosport 1 spelar Nederländerna–Spanien och 20.00 på samma kanal gör Tyskland och Frankrike upp. Det känns som två hyperintressanta matcher mellan fyra länder med framtiden för sig.
De fyra lagen har för övrigt säkrat sina platser till nästa års F20-VM. Europa har även en femte plats. Den kvalar England och Skottland om i kväll 20.00.
Så en sväng till Asien, där Sydostasiatiska mästerskapen är i gång i Kuala Lumpur. Turneringen är lite intressant eftersom mycket talar för att ett av lagen därifrån kommer att kunna kvala in till VM 2019.
Fem lag gör upp i mästerskapet, där Thailand är favoriter närmast före Vietnam. Men i premiäromgången visade Myanmar att man är på frammarsch och skakade Thailand. Thailändskorna kunde dock till slut vända och vinna med 3–2.
Tillbaka till där inlägget började, alltså Uefa Women’s Player of the Year Award. Vinnaren avslöjas den 24 augusti, och placeringarna 4–10 ser ut så här:
4: Vivianne Miedema
5: Eugénie Le Sommer
6: Wendie Renard
7: Jackie Groenen
8: Lucy Bronze
9: Jodie Taylor
10: Shanice van de Sanden
Notera här att van de Sanden inte platsade i Uefas EM-elva, men alltså räknas som en av de tio bästa spelarna i Europa under det senaste året. Anmärkningsvärt.
Senare i dag kommer även de tio nominerade till Fifas pris till världens bästa spelare att presenteras, alltså damernas motsvarighet till Ballon d’Or. Juryn som tar ut kandidaterna består av de här sex meriterade profilerna:
Det blir väldigt intressant att se hur stor påverkan EM har haft på listan. Gissar att det kan vara rätt stor. Dock borde ju någon australisk spelare (Sam Kerr), någon amerikansk samt förstås Marta finnas med.
Marta och Alex Morgan gör för övrigt succé ihop i NWSL och Marta ligger nu tvåa både i skytteligan och assistligan. I förra veckan stod hon exempelvis för det här läckra målet, efter väggspel med Morgan:
Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.
Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.
Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.
Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.
Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.
Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.
Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.
Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.
Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:
”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”
Neid sa även att:
”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”
Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.
Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.
Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.
Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.
Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.
Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:
Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.
Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:
Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.
Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:
Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.
3) England Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad.
Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.
Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.
Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.
Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.
På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.
Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.
Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.
3) Österrike Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.
Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.
För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.
Scenes from Rathausplatz, Vienna where fans welcomed home the first Austrian team in 63 years to reach a semi-final. pic.twitter.com/GfmuzDuqZ3
De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.
Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.
Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.
Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.
Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.
När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.
Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.
29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.
Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.
Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.
5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.
De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.
Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.
Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.
Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.
En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.
6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?
Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.
Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.
Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.
Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.
Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.
Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?
Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.
Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.
För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.
7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.
Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…
8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.
Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.
För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).
I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.
Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.
Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.
Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.
Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.
Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.
Crucial save by Zinsberger during the penalty shoot-out!
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) July 30, 2017
Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?
9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.
Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.
Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.
#WEURO2017 | I així ha servit Suïssa la falta que ha provocat l'expulsió de Perisset, amb la rematada a gol d'Ana-Maria Crnogorčević pic.twitter.com/cUS1rB9hPX
I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.
Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:
Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.
Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.
10) Belgien Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.
Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.
Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.
Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.
I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.
Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.
Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.
Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.
11) Ryssland Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.
Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.
Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.
Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.
Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.
Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.
I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.
12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.
Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.
Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.
Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.
Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.
En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.
13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.
Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.
Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.
Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.
För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.
14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.
Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.
Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.
Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.
Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.
Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.
15) Norge Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.
Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.
Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.
Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.
Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.
Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.
Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.
En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.
På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?
För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.
16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.
Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.
På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.
I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.
Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.
I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.
Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.
Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.
Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.
I kväll drar kvartsfinalerna i EM i gång. Jag noterar att jag, trots att jag hade flera fel i min stora EM-guide, lyckades pricka sju av de åtta kvartsfinallagen. Det är bara Norge som misslyckats, och Danmark som tillkommit.
Jag har även ännu så länge rätt segrare i skytteligan, för Jodie Taylor leder ju på fyra mål, trots att hon bara har spelat 148 minuter.
Nu är det dags för nya tips. För nu är det nollställt, den enda som hänger kvar från gruppspelet är positiva eller negativa känslor. Så här är mina tankar om de fyra kvartsfinalerna som drar igång i kväll med två riktigt öppna och ovissa drabbningar:
Nederländerna–Sverige Stadion De Vijverberg i Doetinchem, lördag 18.00
Tips: 49–51
Tv: SVT2 och Eurosport1.
Kommentar: Jag har hela tiden haft en bra känsla inför att möta Nederländerna. Det är en match där alla de ”gamla” svenska spelarna borde ha lätt att tända till lite extra. Det är även en match där Sverige inte behöver känna press att ”det här måste vi vinna”.
Tvärtom slår ju vårt svenska lag nu lite ur underläge, vilket brukar vara en fördel. Tankarna kring laget har ju för övrigt svängt rejält, efter två matcher var vi heta guldkandidater, nu efter Italienmatchen har förväntningarna sänkts betydligt.
För hemmanationen är det annorlunda. Man har tre raka uddamålssegrar i ryggen har laget medvind, och man kommer dessutom att ha stöd från drygt 10 000 supportrar. Men faktum är att jag var lite besviken på de orange supportrarna när jag såg Nederländerna–Danmark. De skapade inte alls det tryck som jag hade förväntat mig, i varje fall inte under matchen. Däremot var det skön stämning inför avspark.
Vem vet, kanske blir det bättre tryck på lilla De Vijverberg (uttalas Fajferbärsch) i Doetinchem. Men jag tror faktiskt att den svenska klacken har hyfsade chanser att hävda sig rätt bra.
Rent sportsligt har alltså Nederländerna imponerat. Framför allt har man öppnat alla tre matcherna väldigt starkt. Här är det förstås otroligt viktigt för Sverige att hålla emot i matchupptakten. Dels för att inte ge hemmalaget extra energi, dels för att vårt lag ju har haft det väldigt jobbigt när det kommit i underläge.
De är ju så att de sju senaste gångerna motståndarna har gjort matchens första mål har Sverige förlorat. Möjligen kan man se det som positivt att senast vi fick kryss från 1–0-underläge var just mot Nederländerna i OS-kvalet i mars i fjol. Och att senaste svenska segern från 1–0-underläge också var mot Nederländerna – i VM-genrepet i slutet av maj 2015.
Det skall dock sägas, att när man tittar tillbaka på 1–1-matchen i Rotterdam förra våren blir man lätt lite skraj. Då hade vi väldig tur som fick 1–1 mot ett nederländskt lag som saknade skadade Lieke Martens, och där man inte hade hittat matchat in spelskickliga Jackie Groenen. Nu i EM har de båda lyft hemmalaget rejält.
Minns att Nederländerna tog en tidig ledning i den där OS-kvalmatchen och att de hade total kontroll på den första halvleken. Ända fram till slutminuten, där mittbacken Kelly Zeeman slog en svag bakåtpassning som Olivia Schough snappade upp och förvaltade på bästa sätt.
Knappt 1,5 år senare är alltså hemmanationen ett par strån vassare i offensiven. Å andra sidan har Sverige byggt en stabilare defensiv, så det där kan kanske jämna ut sig.
Sveriges stora fördel i matchen är att vi har den överlägset största erfarenheter av avgörande utslagsmatcher. Ingen i det nederländska laget spelade senast landet vann en utslagsmatch i ett mästerskap – kvartsfinalen i EM 2009.
Där är det alltså plus för svenskt vidkommande, ett plus som lär växa för varje minut som går av matchen. Det svenska laget är tryggt i att ta matcher till förlängning och straffar. Vi borde också ha lite bättre fysik, speciellt som bara två svenskor har spelat full tid hittills, medan Nederländerna har tvingats slita hårt på sin startelva.
Tyvärr ser det ut som att Pia Sundhage ger Nederländerna lite handikapp genom att inte starta med starkaste elvan. Trots att hon nu har sett att det finns ett väl fungerande anfallspar i Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius, samt att Lotta Schelin funkar utmärkt på kanten, var känslan från gårdagens presskonferens att Sundhage tänker starta med forwardsduon Schelin/Blackstenius i kvartsfinalen. Gör hon det måste jag säga att jag har väldigt svårt att förstå hur hon tänker.
Däremot gillar jag att hon pratar om riskmiminering under den första kvarten. Sverige får som sagt inte bjuda hemmaspelarna på något i matchupptakten, för då kan det här bli riktigt jobbigt. Hemmaspelarna har sett trötta ut i slutet av matcherna, det är då Sverige skall slå till.
När det gäller den nederländska offensiven har den imponerat. Man har ett passningsskickligt mittfält och en väldigt stark anfallslinje. Men det är värt att poängtera att man trots det bara har gjort två spelmål. Alltså trots allt ett färre än Sverige.
Och det är värt att tänka på att det inte behöver vara en fördel att det har gått väldigt bra i gruppspelet. I utslagsmatcher nollställs allt, och om ett lag som gått som tåget plötsligt får lite motgång kan spelarna börja fundera. Och då kan de lag som slår ur underläge plötsligt få ett mentalt övertag. Här har man ju OS-ishockeyn 2002 som bästa exempel. Ni kommer väl ihåg hur Sverige hade tagit full poäng efter att bland annat spelat ut Kanada, medan Vitryssland kom till kvartsfinalen med två raka 8–1-förluster i bagaget. Om ni har glömt hur det gick kan ni ju alltid googla på Tommy Salo…
Tyskland–Danmark
Sparta Stadion i Rotterdam, lördag 20.45
Tips: 49–51
Tv: TV12, Eurosport1 och Cmore Fotboll.
Kommentar: Tyskland är det lag i EM som jag har sett minst av. Jag såg deras match ot Sverige på tv, men de andra två tyska matcherna har ju krockat med Sverige, vilket gjort att jag bara sett väldigt sporadiskt.
Dock har jag noterat att Tyskland har gått runt på mycket folk. Och det känns inte som att det berott på att man tänkt vila spelare, utan på att Steffi Jones inte har fått ihop laget och fortsatt håller på att testa sig fram. Senast provade hon exempelvis mittfältaren Lena Goessling som mittback.
Tyskorna har dessutom bara gjort ett godkänt spelmål, vilket är anmärkningsvärt. När det gäller Danmark har jag sett dem två gånger, mot Nederländerna och mot Norge. Och jag har blivit imponerad. Man hade i och för sig lite flyt mot norskorna på slutet. Däremot var det inte långt ifrån att man snodde både en och tre poäng från värdnationen. Danskorna har kvaliteter som borde passa Tyskland rätt dåligt. Exempelvis skulle ju Pernille Harder:s rörlighet kunna ställa till en del problem.
Danskorna har dessutom ingen som helst press på sig, alla tror ju att de skall åka ut. Eller, inte riktigt alla. Jag tror nämligen på god skrällchans här. Men det förutsätter förstås att Danmark verkligen tror på det, och inte viker ner sig av att ställas mot ”omöjliga Tyskland”.
Minns att Danmark slog ut Frankrike i kvartsfinal i det förra Europamästerskapet. Jag skulle alltså inte bli det minsta förvånad om de står för en jätteknall även den här gången.
Österrike–Spanien
Koning Willem II Stadion i Tilburg, söndag 18.00
Tips: 60–40
Tv: TV4, Eurosport1 och Cmore Live.
Kommentar: Österrike var min skrällvarning i det här mästerskapet. Så långt är jag stolt över mitt tips.
Inför avspark tippade jag att Dominik Thalhammer:s lag skulle gå till kvartsfinal, men jag gav dem ändå bara sju procents chans att erövra en medalj. Den procentsatsen är alltså nu uppe i 60.
Det österrikiska laget har ju nämligen varit ännu bättre än jag trott. För vem hade för några veckor sedan kunnat tro att laget skulle vinna grupp C före Frankrike? Österrike har dansat sig fram till kvartsfinal på ett imponerande sätt.
Fast det där med dansen gäller bara efter slutsignalerna. Under matcherna är det stenhårt jobb som varit Österrikes framgångsrecept. Laget har ett imponerande presspel, där flera spelare springer kopiösa sträckor.
När jag såg Österrike spela 1–1 mot Frankrike imponerades jag mest av lagkaptenen och speldirigenten Viktoria Schnaderbeck samt av fantastiskt löpstarka Nicole Billa. I de båda matcher Österrike har vunnit har skadedrabbade Schnaderbeck bara agerat inhoppare. Man har alltså viss bredd i truppen också.
Sett till gruppspelet är alltså Österrike klara favoriter i den här kvartsfinalen. Spanien är ju nämligen en besvikelse. Laget har massor av duktiga passningsspelare, men man saknar offensiv genombrottskraft.
Efter att ha bjudits på två mål av ett taffligt portugisiskt mittförsvar i den första halvleken av öppningsmatchen har Spanien spelat fem halvlekar utan att göra mål. Tänkta skyttedrottningen Jennifer Hermoso, som öst in mål tidigare under säsongen – både i ligan och i landslaget – verkar helt ur form.
Efter torsdagens 1–0-förlust mot Skottland pratade jag med en spansk radiojournalist. Jag frågade henne bland annat hur förbundskaptenen motiverat att inte Vero Boquete är med i EM. Svaret var:
”Han säger att han har 23 spelare som är bättre.”
Men ingen målskytt.
”Nej, han har lämnat Boquete hemma och även Atletico Madrids skyttedrottning Sonia Bermudez. Vi har fått en fantastisk lottning. Men vi trodde att Skottland skulle vara en lätt match. Men se hur det gick, vi klarade inte av att gå vidare själva, utan räddades av England. Hur skall det gå mot Österrike?”
Ja, den frågan känns motiverad. Speciellt som Spanien har problem i backlinjen. Där är framför allt mittbacken Andrea Pereira det svaga kortet. Hon är långsam i vändningarna och både England och Skottland har haft ganska klara strategier att hela tiden söka in med bollar på ytan bakom henne.
Det lär även kontringsstarka Österrike göra.
England–Frankrike
Stadion De Adelaarshorst i Deventer, söndag 20.45
Tips: 65–35
Tv: SVT1 och Eurosport2.
Kommentar: Det här blir den sista matchen jag kommer att se på plats innan jag vänder hem till Sverige. Jag hoppas att min EM-resa skall få en riktigt skön avslutning.
För det är ju en match mellan det lag som varit klart bäst i gruppspelet, England, och det lag som har klart störst potential, Frankrike.
Ännu så länge har jag inte lyckats se de engelska lejoninnorna på plats. Men jag har sett de två matcher där de spelade med sitt A-lag på tv, och man har verkligen en härlig trygghet och stabilitet i försvarsspelet.
Dessutom har man ju glödheta Jodie Taylor som hugger på allt. Hittills har hon gjort mål var 37:e minut i EM. Det är grymt imponerande. Hon har dessutom på egen hand gjort fler än vad Frankrike gjort på tre matcher.
För Frankrike är en besvikelse så här långt. Laget tog sig vidare ur gruppspelet med ett nödrop. Jag har sett deras två senaste matcher på plats, och båda gångerna har de haft extremt svårt att spela sig till målchanser.
På tre matcher har man inte heller gjort ett enda spelmål, utan de tre mål man har gjort har alla kommit på fasta situationer.
På presskonferenserna har deras förbundskapten Olivier Echouafni har hittat olika saker att gnälla på, inte minst på motståndare som backar hem och krymper ytor. Det känns som ett tecken på frustration över att han inte kunnat få ordning på lagets anfallsspel sedan skadan som gjorde att Amel Majri missade EM.
Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney är fantastiska bollspelare, rörliga och med skön bolltouch – men ingen av dem känns helt i toppform. Det tredje forwardsalternativet Marie-Laure Delie är statisk och lättläst, vilket gör att Echouafni lär ha en hel del funderingar över hur han skall lösa anfallsgåtan mot England.
Han får även fundera lite över backlinjen. Ytterbacken Eve Periset är ju avstängd till följd av sin målchansutvisning mot Schweiz, dessutom har mittbacken och lagkaptenen Wendie Renard dragit på sig två gula kort och får också se matchen från läktaren.
Framför allt Renard är ett stort avbräck. Även om både Griedge Mbock Bathy och Laura Georges är mycket duktiga mittbackar har de inte spelat så mycket ihop. Och Renard är ju kanske världens bästa försvarsspelare.
Frankrike har även historiken emot sig. Det är i medaljmatcherna det roliga brukar ta slut för franska lagen. Egentligen ser jag inget som talar för att det här laget skall vara mentalt starkare än tidigare franska upplagor.
Det var ju mer ett grovt schweiziskt misstag än fransk styrka som gjorde att fransyskorna lyckades gå vidare till kvartsfinal. Och när jag efter Österrikematchen pratade med Frankrikes bästa spelare hittills i EM, Amandine Henry, kändes det inte som att hon var övertygad om att laget skulle få ordning på spelet.
Ser man till den fysiska biten har England vilat hela sitt A-lag. Man spelade ju med en ren reservuppställning mot Portugal. Där är det alltså fördel England.
Jag tror alltså på engelsk seger. Men jag kastar in två brasklappar. Den ena är att England faktiskt inte har besegrat Frankrike sedan damfotbollens barndom – 1974. Det andra är att dagens Frankrike är väldigt svårt att besegra. Laget har världens längsta nu löpande sviten av landskamper utan förlust, den är uppe i 14 raka matcher.
Senaste förlusten kom mot Kanada den 13 augusti i fjol. Och just det, det var ju senaste gången fransyskorna spelade en kvartsfinal i ett stort mästerskap…
Den stora EM-guiden är framme vid den fjärde och näst sista delen. Och fyra lag återstår.
Det är dags att presentera de två lag som jag tror tar bronsmedaljerna, plus att jag tippar vilka spelare som kommer att finnas i toppen av skytteligan. På köpet får ni förstås även veta vilka jag tror möts i finalen.
I del ett presenterades lag 13–16, i del två lag 9–12 och i del tre de lag som enligt mitt tips får åka hem efter kvartsfinalerna. Det ledde fram till följande semifinaler:
England–Norge
Tyskland–Spanien
Nedan ser ni vilka jag tror vann de båda drabbningarna. För här är mina bronsmedaljörer:
Norges finallag 2013
3) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankade som nummer 2.
Lottning: Grupp A. Spelar enligt följande: 1) Nederländerna den 16 juli 18.00, 2) Belgien den 20 juli 18.00, 3) Danmark den 24 juli 20.45.
Guldchans: 6 procent
Medaljchans: 35 procent
Tips: Vinner gruppen. Slår Sverige i kvartsfinal, men förlorar mot England i semi.
Profiler: Maren Mjelde, Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Trolig startelva (4–3–1–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maria Thorisdottir, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Frida Leonhardsen Maanum, Maren Mjelde, Andrine Stolsmo Hegerberg – Caroline Graham Hansen – Kristine Minde, Ada Stolsmo Hegerberg.
Kommentar: Norge brukar nästan alltid ha starka lag i de stora turneringarna. Till Nederländerna kommer Fotballjentene med EM:s på pappret allra bästa forwardspar. För första gången kommer nämligen båda de 22-åriga affischnamnen Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg till ett seniormästerskap skadefria.
Det är ett faktum som gör att det finns anledning att höja ett varningens finger för norskorna, även om Hegerberg hittills inte varit någon fullträff i mästerskap. Men kanske att den smarta straffområdesspelaren hittar målet på allvar nu när hon backas upp av härligt kreativa Graham Hansen.
Norge har nu genomfört sin generationsväxling, och känslan är att man har varit på uppgång i några år nu. Man nådde ju överraskande EM-finalen 2013 med en blandning av gammalt och ungt. Och spelmässigt sett var man ännu bättre i VM för två år sedan. Fast där slarvade man bort kvartsfinalplatsen mot England.
Sedan dess har man gjort två byten på förbundskaptenspositionen. Nu är det fjolårets damallsvenska guldtränare i Linköping, Martin Sjögren, som styr. Han har lovat att ge Graham Hansen en fri roll, vilket borde få motståndarna att darra.
Norge lär faktiskt ställa upp med fyra forwards på planen i premiären. Utöver Hegerberg och Graham Hansen hade Kristine Minde i genrepet mot Frankrike (länk nedan) samma roll som i Linköping i fjol. Det innebär att hon anföll som forward, men föll ner som vänster yttermittfältare i försvar. Dessutom har Norge även en forward som vänsterback i Elise Thorsnes. Hon spelar forward i klubblaget Avaldsnes och alltså ytterback i landslaget.
Mot USA för några veckor sedan (1–0-förlust) var Thorsnes väldigt bra i den första halvleken. Hon kom gång på gång farande längs vänsterkanten. I genrepet var däremot vänsterkanten Norges akilleshäl.
När Thorsnes klev framåt öppnades stora ytor bakom henne för snabba Elodie Thomis. Innanför sig hade Thorsnes före detta Linköpingsbacken Nora Holstad Berge, som inte har imponerat på mig i de båda landskamper jag sett i år.
Holstad Berge är en av de spelare som ibland blir väldigt stirrig i eget straffområde, precis som många andra i det norska laget. Ett undantag är Maren Mjelde. Som jag ser det är Mjelde en av världens bästa defensiva spelare, hon har en grym defensiv speluppfattning. Troligen kommer förbundskapten Sjögren att spela den före detta Göteborgsspelaren som defensiv innermittfältare.
I genrepet överraskade Sjögren genom att låta då 17-åriga mittfältaren Frida Leonhardsen Maanum göra landslagsdebut. Jag kan förstå valet, för Maanum var så klok och spelskicklig att hon nog till och med får en startplats i 18-årspresent på sin födelsedag i morgon. Som parentes kan nämnas att Maanum är fostrad i den norska talangfabriken Lyn – precis som Graham Hansen.
Kollar vi på den troliga startelvan ovan är jag övertygad om att Sjögren gärna hade velat ha in Ingvild Landvik Isaksen där. Men hon är skadad och troligen inte i speldugligt skick till den viktiga premiären mot Nederländerna i morgon. Risken finns att Isaksen missar hela EM-turneringen.
Sjögren har flyttat runt lite i sin elva, och utöver de nämnda är det här andra spelare som är tänkbara för en start: Emilie Bosshard Haavi (istället för Minde), Ingrid Schjelderup (för Maanum) och Ingrid Spord (på centralt mittfält om Mjelde spelar mittback).
Norge spelar alltså i stentuffa grupp A. Där känns det som blir lite av gruppfinal direkt, när norskorna ställs mot värdnationen i EM:s öppningsmatch. Efter 1–1 i genrepet, borta mot Frankrike tror jag dock att Norge skaffat sig tillräckligt självförtroende för att vinna gruppen.
Det innebär att man enligt mitt tips kommer att ställas mot Sverige i kvartsfinal. Det känns verkligen som ett vidöppet prestigemöte, där mästerskapshistorien talar för norsk seger. Fast på senare år har vi skapat oss ett litet mentalt övertag på våra grannar i väster. Vi vann ju exempelvis den senaste tävlingsmatchen, den i fjolårets OS-kval.
Men då saknade Norge sin stabila förstamålvakt Ingrid Hjelmseth. Nu är hon tillbaka, plus att det känns som att det norska laget är mer välbyggt är i fjol. Så även om kvartsfinalen känns vidöppen är min magkänsla, och således också mitt tips, att Norge vinner kvartsfinalen.
Däremot tror jag att det roliga tar slut för norskorna mot ett starkt och underskattat England i semifinalen. Mitt tips är alltså att det blir bronsmedaljer för Sjögrens tjejer. Men det är ett öppet EM-slutspel, där skillnaden mellan succé och fiasko är liten. Inte minst för lagen i jämna grupp A. Norge är ett av de lag som kan vinna hela EM. Men får man inte till spelet direkt kan man även åka ut redan i gruppspelet.
Jennifer Hermoso
3) Spanien
Världsrankning: 13 – det är Spaniens högsta ranking någonsin.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Portugal den 19 juli 18.00, 2) England den 23 juli 20.45, 3) Skottland den 27 juli 20.45.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 55 procent
Tips: Går vidare ur gruppen som tvåa. Skräller mot Frankrike i kvarten, men faller mot Tyskland i semifinal.
Profiler: Sandra Panos, Irene Paredes och Jennifer Hermoso.
Trolig startelva: Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Andrea Pereira, Leila Ouahabi – Silvia Meseguer, Vicky Losada, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Amanda Sampedro och Jennifer Hermoso.
Kommentar: Spanien tog brons i EM 1997. Sedan dess har man aldrig varit riktigt nära att få kliva upp på pallen igen. Man nådde i och för sig kvartsfinal senast, men medaljen var ändå inte riktigt nära. I kvarten föll man nämligen med klara 3–1 mot Norge.
I år är förutsättningarna bättre. Med en klockren lottning skulle faktiskt det unga laget kunna ta sig hela vägen till guldmedaljerna. Men Spanien har inte fått någon klockren lottning, utan måste nog slå alla Europas tre bästa lag för att vinna guldet.
Förutsättningarna skulle förbättras sannolikt något om man vinner sin grupp, där man lottats mot starka England. Segrarna i Spaniens grupp D spelar kvartsfinal mot tvåan i grupp C, vilket troligen blir Schweiz eller Island. Skulle spanjorskorna gå den vägen har man en jättechans att ta sig till semifinal. Och väl där kan det boll- och passningssäkra laget talang bli livsfarligt. Spanien har ju under våren vunnit Algarve cup bland annat efter segrar mot Norge, Japan och Kanada.
Man har även vunnit mot Schweiz, och man ledde mot Brasilien så länge man spelade ordinarie. Nyligen besegrade man Belgien med 7–0, ett resultat som bekräftar att det här är ett gäng som är fullt med självförtroende inför det här mästerskapet.
I truppen saknas i och för sig Spaniens största stjärna på senare tid, Vero Boquete. Hon var lagets bästa målskytt i kvalet, men är ändå petad. Förbundskapten Jorge Vilda gjorde nämligen tvärtemot Pia Sundhage – han satsade ungt och lämnade alla spelare som fyllt 30 år hemma.
Men Spanien går ju alltid långt i ungdomsmästerskapen, så unga talanger är ingen bristvara. Och det saknas profiler i den spanska truppen. Ovan har jag valt ut den stabila målvakten Sandra Panos, den meriterade PSG-mittbacken Irene Paredes och lagets forwardsstjärna, den före detta Tyresöspelaren Jennifer Hermoso.
Men egentligen skulle jag kunna plocka ut rätt många offensiva spelare som profiler. Jag gillar exempelvis Alexia Putellas och Mariona Caldentey väldigt mycket. De är kreativa spelare som dessutom har förmågan att på egen hand slå sin spelare och skapa målchanser. Amanda Sampedro är en annan hyperintressant, offensiv spelare. Och i Marta Torrejon har man en skicklig frisparksskytt. Det här klippet är från torsdagens träning:
— Pedro Castilla Ramos (@PedroCastilla74) July 13, 2017
Offensiven är alltså urstark. Men eftersom Spaniens brister finns i försvarsspelet kommer målvakt Panos och försvarare Paredes bli väldigt viktiga i EM. Duon måste sannolikt storspela om det skall kunna bli spansk medalj.
Mitt tips blir ändå att Spanien slutar grupptvåa bakom ett starkt England. Jag gissar att den engelska fysiken passar spanjorskorna dåligt. Därmed väntar med stor sannolikhet spansk kvartsfinal mot Frankrike.
Där får Spanien slå ur underläge, vilket jag tror passar spanjorskorna utmärkt. Mitt tips där är att de vinner mot ett nervöst och darrigt Frankrike. Det innebär att Spanien får sin andra EM-medalj. Någon final blir det nog däremot inte.
I semifinalen väntar enligt mitt tips Tyskland, ett motstånd som sannolikt passar spanjorskorna rätt dåligt. Så det blir bara en spansk skräll den här gången. Men vänta några år. Redan till VM 2019 lär Spanien vara en riktigt seriös utmanare om guldet.
Enligt mitt tips kommer alltså finalen att se ut så här:
England–Tyskland
Mitt tips kring hur jag tror att finalen slutar kommer i den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Men innan jag sätter punkt för det här avsnittet hade jag tänkt kolla lite på skytteligan.
I de senaste EM-slutspelen har det krävts fyra till sex mål för att bli skyttedrottning. 2005 och 2009 vann tyska Inka Grings på fyra respektive sex mål och 2013 blev Lotta Schelin skyttedrottning med fem fullträffar.
Det brukar inte vara så många spelare som gör tre mål eller fler i Europamästerskapen. Och att hitta de som kommer att göra det i år känns långt ifrån lätt.
När jag tippar skytteligor i mästerskap brukar jag utgå från grupplottningen, alltså kolla vilka lag som har en lottning där de har förutsättningar att göra många mål. Sett till det tror jag att Spanien och England har bra förutsättningar. Jag tror även att Tyskland kan göra många mål på Ryssland. Fast där finns en lurighet. Tyskorna kan ju redan vara klara inför Rysslandsmatchen, så de kanske spelar reservbetonat.
Jodie Taylor
Kollar vi mina finallag har Jodie Taylor och Ellen White varit heta under våren i det engelska laget, men även Fran Kirby kan komma att göra tre mål eller fler.
I Tyskland verkar kvartetten Hasret Kayikci, Svenja Huth, Lina Magull och Sara Däbritz få förtroendet i startelvan. Alla de har möjlighet att bli minst tremålsskyttar i mästerskapet. Men det har ytterligare några tyskor, som exempelvis Dszenifer Marozsan – även om hon ju normalt inte är någon utpräglad målskytt. Anja Mittag är en annan bubblare. Hon har haft dålig form under våren, och börjar nog på bänken. Men hon skulle å andra sidan kunna få spela 90 minuter mot ryskorna.
Jag tror alltså även att Spanien kan komma att göra många mål. Där är Jennifer Hermoso en glödhet kandidat till att vinna hela skytteligan, intressanta Amanda Sampedro skulle kunna vara en annan. Spanien brukar dock sprida målen på ganska många spelare, så det är många som med rätt flyt skulle kunna bland sig i skytteligatoppen.
I Norge kanske det är dags för Ada Stolsmo Hegerberg att kliva fram i ett stort mästerskap. Hon brukar ju vara en pålitlig målskytt. I Frankrike står målhoppet till Eugenie Le Sommer och Marie-Laure Delie, men jag hade inte satsat några pengar på duon – de känns båda rätt formsvaga.
Jag hade inte heller satsat några pengar på någon av de svenska spelarna. Däremot måste ju förstås Vivianne Miedema nämnas. Blir EM hennes stora mästerskap? I hemmalaget känns även Lieke Martens som en tänkbar kandidat.
Sedan har vi ju Danmark där Pernille Harder och Nadia Nadim är pålitliga målskyttar. Men går danskorna tillräckligt långt? Samma sak gäller för Schweiz, där Ramona Bachmann och Lara Dickenmann är två tänkbara skyttedrottningar.
Dagny Brynjarsdottir
Islands Dagny Brynjarsdottir, Skottlands Jane Ross, Österrikes Nina Burger och Belgiens Tessa Wullaert är alla normalt väldigt duktiga målskyttar. Men jag är inte så säker på att deras lag kommer att göra så många mål. Därför väljer jag bort dem.
Dags att sätta ner foten, och ta ett beslut. Jag går återigen på min magkänsla, mitt tips kring skytteligan blir att följande spelare slutar i topp:
1) Jodie Taylor
2) Vivianne Miedema
3) Hasret Kayikci
Sedan tror jag även att Jennifer Hermoso, Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer, Sara Däbritz, Ellen White, Amanda Sampedro, Lieke Martens, Stina Blackstenius och Pernille Harder gör minst två mål vardera.
I går funderade jag kringJonas Björkgren:s uttalande om att Tabitha Chawinga är världens bästa forward. I natt presenterade sig flera motkandidater när fyra matcher spelades i NWSL.
Först gjorde formstarka Samantha Kerr sitt femte mål för säsongen på det här spektakulära sättet:
Cykelsparken förde tillfälligt upp Kerr i delad skytteligaledning. Men en stund senare gjorde Marta sitt sjätte mål för året och leder därmed skytteligan på egen hand. Marta och Kerr delar dessutom andraplatsen i assistligan på tre målpass vardera.
Martas mål finns 2,20 in i det här klippet. Precis innan finns repriser ur fler vinklar på Kerrs bicycleta.
Martas Orlando vann för övrigt matchen mot Kerrs Sky Blue med 3–2, ett resultat som gör att Orlando nu är tre poäng från slutspelsplats.
Den sista slutspelsplatsen hålls numera av Seattle Reign. De vann med 2–1 mot tabelltvåan Chicago efter två distinkta straffmål av Megan Rapinoe.
Trea ligger Portland, där Christine Sinclair i natt visade sin höga klass genom att göra två mål när Kansas City besegrades med 3–0. Sinclair ser som bekant ofta lite kantig ut. Men skenet bedrar. Hennes förstatouch med vänsterfoten och avslut med högerfoten vid 3–0-målet är exempelvis rent fotbollsgodis.
Hon gör det så snyggt att det inte ens ser speciellt märkvärdigt ut. Målet kommer 2.45 in i det här klippet:
North Carolina leder ligan och är det enda laget som man känner verkligen kommer att ta sig till slutspel.
Jag kikade några minuter på matchen mellan Orlando och Sky Blue. Det som fick mig att haja till mest utöver de fina målen var att Christie Rampone inte längre existerar. Den 42-åriga legendaren har återtagit sitt flicknamn och heter därmed Christie Pearce igen.
När jag ändå är inne på NWSL och starka insatser från världsstjärnor kan jag inte gå förbi det här skottet från den förra omgången. Carli Lloyd vet fortfarande hur man sätter en boll i krysset.
På sin blogg hos Trelleborgs Allehanda skriver i dag Fiorentinamålvakten Stephanie Öhrström att hon erbjöds en plats i EM-truppen, men tackade nej.
Öhrström till EM hade varit en riktig skräll. Häromdagen, när jag listade mina olika alternativa landslagselvor, började jag på en ”Bortglömda landslagselvan”. Den föll bort för att jag inte fick ihop elva bortglömda spelare, utan egentligan bara tre i Öhrström, Jennie Nordin och Antonia Göransson.
Jennie Nordin
Men Öhrström var alltså inte bortglömd, utan i högsta grad med i landslagsledningens funderingar. Intressant.
Det här skulle väl innebära att följande spelare har tackat nej till den svenska EM-truppen: Öhrström, Hanne Gråhns, Lina Nilsson, Malin Diaz, Marija Banusic och kanske någon till.
Innan vi firar midsommar skall det spelas en damallsvensk match. Och det är en intressant sådan. För tillfället är det ju dock så jämnt i serien att alla matcher är rätt intressanta.
Det handlar om är morgondagens möte mellan formstarka Djurgården och Göteborg. Djurgården har två raka segrar och är plötsligt uppe på sjätte plats, medan Göteborg är formsvagast i hela serien. Man har bara två poäng på de senaste sex omgångarna.
Göteborg har verkligen lidit av Jennifer Falk:s hjärnskakning. De fem matcher hon har missat har givit två poäng och målskillnaden 8–16. Nu har Göteborg plötsligt sämst målskillnad av alla lag i serien. Göteborgskorna är alltså i stort poängbehov om man inte skall gå in i EM-uppehållet på en riktig bottenplacering.
Men det var fler än Falk som missade den senaste matchen. På Göteborgs skadelista fanns även: Fanny Lund, Elin Rubensson, Elin Landström, Pernilla Milton, Filippa Curmark, Victoria Bergquist och Ebba Handfast.
I Göteborgs senaste match fick 15-åriga målvakten Anna Larsson (född 15 september 2001) göra allsvensk debut. Fast hon var inte yngst på planen. Hos Kristianstad blev nämligen både 14-åriga Evelina Duljan (född 12 maj 2003) och 15-åriga Elise Streimer (född 4 januari 2002) inbytta.
I sin första bollkontakt stod Duljan för ett fantastiskt fint förarbete till Ogonna Chukwudi:s 4–1-mål. Man skall inte sätta för stor press på 14-åringar, så jag nöjer mig med att skriva att Duljans raid längs högerkanten såg lovande ut…
* Bara någon dag efter att Juventus avslöjat att man skall starta en damfotbollssatsning är det Real Madrids tur. I dag har klubbpresidenten Florentino Perez meddelat att storklubben skall starta damlag. Kul.
Florentino Pérez confirmó en Onda Cero que el @realmadrid sí tendrá equipo femenino pero que empezará por la base. Descarta otras opciones.
* I USA har Marta:s ankomst till Orlando Pride givit laget ett lyft. Senast stod Rosengårdsförvärvet för två mål och två assist när Pride vann med 4–2 borta mot Houston Dash. Därmed har Pride nu tolv poäng på sjätteplatsen, man är bara tre poäng från slutspelsplats. Marta har gjort fem mål, och är uppe i delat skytteligaledning. När Marta kom låg laget på tionde och sista plats.
Nu får dessutom laget extra förstärkning i form av Alex Morgan, som dock kommer att missa några matcher till följd av sin lårskada.
* I Norge vann LSK helgens toppmöte borta mot Avaldsnes med 1–0. Därmed är obesegrade LSK nu uppe högst upp i tabelltoppen. Tvåan Avaldsnes är däremot inne i en svag period, man har bara två poäng på de senaste tre omgångarna. Kanske är det mellan LSK och Stabaek som guldet kommer att stå. Stabaek är fyra poäng bakom LSK, men med en match mindre spelad.
19.30 i kväll presenterar Pia Sundhage sin EM-trupp. Presskonferensen sänds av SVT2. Den ska även gå att se på Fotbollskanalen.
Speciellt spännande lär det dock inte bli. Efter snart fem år med Sundhage vet vi ju att hon går stenhårt på sin grupp och att det är ålder, rutin och förmåga att sprida glädje som är viktigaste parametrarna när bänkspelare väljs ut.
Därför fick ju exempelvis då 36-åriga Therese Sjögran den sista platsen till hemma-EM för fyra år sedan på bekostnad av flera unga talanger. Just det valet blev ju dock succé. Däremot tyckte jag att flera av de spelare som fick åka med till VM i Kanada för två år sedan åkte på rent turistvisum. De var varken aktuella för spel i mästerskapet, eller för ett framtida landslag.
Nu behöver ju inte Sundhage tänka det mista på framtiden, vilket gör att chansen att några unga talanger finns med på kvällens lista är närmast obefintlig. Som det sett under våren är det nog egentligen bara 1,5 mittfältsplatser som Sundhage funderat över. Resten har varit klart sedan länge.
Så här kommer truppen att se ut:
Hedvig Lindahl
Målvakter: Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Här vore det en jätteskräll om någon annan än de tre nämnda togs ut. Zecira Musovic var med i kampen i våras, men är nu borta. Personligen hade jag helst sett att Göteborgs Jennifer Falk funnits med i truppen, men nu är ju hon borta på grund av hjärnskakning, vilket gör det lätt att strunta i henne.
Sveriges fyrbackslinje
Backar: Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.
Här känns det självklart att Sundhage tar ut de sex första. Och Glas har varit första inhoppare på ytterbacksplats, vilket bör göra att hon tar den sjunde och sista platsen. Personligen hade jag gärna sett Nathalie Björn i truppen, men hennes lilla chans till uttagning försvann nog med skadan på senaste landslagssamlingen.
Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen
Mittfältare: Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Lina Hurtig och Julia Spetsmark (Josefin Johansson).
De sex första är självklara. Jag tror nämligen att Rubensson har en given plats, även om hon är skadad. Jag tror även att Hurtig har en plats, hon har stått högt på Sundhages lista sedan OS – vilket bör innebära uttagning. Men här har nog Sundhage funderat lite.
Den sista mittfältsplatsen är den enda som känns öppen. Men inte mer än att det lär stå mellan Spetsmark och Johansson. Eftersom Sundhage velat ha med någon form av ”skräll” i sina truppen tror jag att Spetsmark får chansen. Det innebär i sin tur att Josefin Johansson återigen skulle hamna precis utanför en mästerskapstrupp. Personligen tycker jag att Katrin Schmidt borde ha haft en självklar plats i truppen, men så lär det inte bli.
Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson
Det känns självklart att de här fem finns med i truppen, även om Larsson gjorde en svag insats mot USA på senaste samlingen.
Jag kommer inte att ta ut någon egen EM-trupp den här gången, det känns inte meningsfullt. Däremot har jag lekt lite och tagit ut ett gäng lag som Peter Gerhardsson skulle kunna har som utgångspunkt när han tar ut sina första trupper i höst.
Här är sex alternativa landslagselvor uttagna utifrån lite olika utgångspunkter:
Lirarlandslaget:
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson – Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist – Malin Diaz och Marija Banusic.
Det fysiska laget:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson – Hanna Folkesson, Petra Johansson, Lisa Dahlkvist, Katrin Schmidt – Stina Blackstenius och Mimmi Larsson.
Dörrknacklandslaget (de som står precis utanför startelvan):
Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Hanna Folkesson, Petra Andersson, Emilia Appelqvist, Lina Hurtig – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
Utmanarlandslaget (de som aldrig riktigt fått chansen):
Jennifer Falk – Hanne Gråhns, Marina Pettersson Engström, Mia Carlsson, Nathalie Björn – Sandra Adolfsson, Katrin Schmidt, Petra Johansson, Julia Roddar – Amanda Edgren – Mimmi Larsson.
Veteranlandslaget (30+):
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Linda Sembrant, Marina Pettersson Engström, Lina Nilsson – Nilla Fischer, Sandra Adolfsson – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Katrin Schmidt – Lotta Schelin.
Ungdomslandslaget (21 eller yngre):
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Sejde Abrahamsson, Freja Olofsson – Ebba Wieder, Ellen Löfqvist – Johanna Rytting Kaneryd, Anna Anvegård, Tove Almqvist – Stina Blackstenius.
Veronica Boquete
* Det var lite lek med namn. Jag antar att Spaniens förbundskapten Jorge Vilda inte lekte när han tog ut sin EM-trupp. Men noterbart är att han inte har med storstjärnan Vero Boquete bland sina 23 spelare. Det är ingen jätteskräll, för vårens uttagningar har antytt att det skulle bli så.
Likväl hajar man till när ett land utelämnar sin allra mest meriterade spelare i en mästerskapstrupp. Och man kan ju slå fast att Vilda och Pia Sundhage inte har gått i samma skola, för risken att Sundhage skulle strunta i att ta ut Sveriges motsvarighet till Vero, Lotta Schelin, i en landslagstrupp är ju obefintlig.
Även utan Vero är dock den spanska truppen otroligt stark. Det här är faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen i sommar:
— Selección Española Masculina de Fútbol (@SEFutbol) June 20, 2017
* Slutligen har Rosengård gjort klart med Amanda Ilestedt:s ersättare i mittförsvaret. Man fortsätter att satsa danskt. Malmöklubbens nya mittback är nämligen den danska EM-spelaren Simone Boye Sørensen – ett mycket spännande förvärv.
Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage den elva som möter USA klockan 19.30 på torsdagskvällen på Gamla Ullevi (sänds av TV12). Det blev till tio elftedelar den elva hon använde på tisdagens träning.
Den enda skillnaden blev att Elin Rubensson fick ge plats åt Olivia Schough på vänstermittfältet. Med tanke på hur Sundhage brukar ranka sina spelare är det inte speciellt överraskande, Schough står ju oerhört högt i kurs hos vår förbundskapten.
Personligen känner jag att det är vänsterkanten med Jonna Andersson och Schough som skall upp till bevis i morgon. För Andersson blir det kanske karriärens tuffaste utmaning. Jo, jag vet att hon ställts mot Marta tidigare. Men det här är absolut på samma nivå, och på spel står en plats i EM-startelvan. USA är ett av världens bästa lag, och de brukar alltid ha snabba kantspelare.
Den svenska elvan ser ut så här i sin helhet: Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schough – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.
I övrigt kan konstateras att det inte var någon fara med Pauline Hammarlund. Flamingolindningen gjorde susen, och hon var med och tränade redan i dag.
Det som kanske har givit flest rubriker kring landslaget i veckan är Caroline Seger:s uttalanden om att hon inte fick spela för Lyon i Champions Leaguefinalen. Det har kallats sågning av tränaren. Och Pia Sundhage försökte mildra uttalandena.
Men personligen tycker jag att både Seger och Lyons avgående tränare Gérard Prêcheur har gjort rätt. Seger har full rätt i att vilja spela, och som ersättare skall hon förstås vara frustrerad över att sitta på bänken.
Samtidigt tycker jag att Prêcheur gjorde rätt i att inte byta in svenskan. Om Lyon hade tagit ledningen kunde det ha varit ett bra drag att sätta in Seger, som ju är bra på att hålla i bollen och spela bort tid. Men när laget behövde göra mål hade tränaren mer konstruktiva mittfältare att tillgå, vilket gjorde att det kändes korrekt att Seger blev kvar på bänken hela Champions Leaguefinalen.
Apropå landslaget har det nu fått en egen sida på Svenska Fans. Den hittar ni här.
USA har kommit till Sverige med en trupp som innehåller rätt många nya spelare. En av de mer etablerade är Lindsey Horan, hon gjorde ett kanonmål i NWSL i den senaste helgen:
— National Women’s Soccer League (@NWSL) June 3, 2017
* Jag har inte skrivit något om helgens matcher i damallsvenskan. Där lyckades Linköping och Rosengård ta trepoängare utan att imponera. Eftersnacket till det senare lagets match handlade om en utebliven straff för Kristianstad.
Det är omöjligt att se på tv-bilderna var bollen tar, men det är ju intressant att KDFF tydligen inte har fått en enda straff på 3,5 år.
Apropå Rosengård var det intressant att se att Amanda Ilestedt lämnar för Turbine Potsdam. Jag gissar att det är en övergång som både Ilestedt och Rosengård kan ha nytta av. Ilestedt får lära sig ett nytt spelsätt, vilket skulle kunna ge ett lyft. Och Rosengård får chansen att spela in en ny, lite mer bolltrygg mittback.
Det som slog mig mest i Champions Leaguefinalen var hur Frankrike hela tiden får fram spelskickliga och snabba mittbackar. Våra svenska mittbackar är oftast antingen snabba eller spelskickliga. Men i Frankrike finns nu Wendie Renard, Laura Georges, Griedge Mbock Bathy och nu även Grace Geyoro som både är snabba och har ett konstruktivt passningsspel. Den sistnämnda imponerade enormt på mig.
Apropå Champions Leaguefinalen och att imponera så gjorde både PSG-fansen och målvakt Katarzyna Kiedrzynek det efter matchen. Kolla på det här:
Les ultimes excuses de Katarzyna Kiedrzynek, la gardienne du PSG, auprès des Ultras pour avoir manqué son penalty 😔❤️ #OLPSGpic.twitter.com/KoPmrOr5lS
Image terrible de Katarzyna Kiedrzynek, la gardienne du PSG, qui vient s'excuser auprès des Ultras pour avoir manqué son penalty 😔❤️ #OLPSGpic.twitter.com/b8NbmAldti
— Canal Supporters (@CanalSupporters) June 1, 2017
En amerikansk spelare som tyvärr inte är med i Göteborg i morgon är skadade storstjärnan Alex Morgan.
Efter att hon varit med i Lyon och vunnit Champions League har nu den snart 28-åriga forwarden vunnit följande titlar: VM, OS, Champions League, NWSL, WPS, Franska ligan och Franska cupen. En hyfsad meritlista…
* I Nederländerna vann Ajax cupfinalen mot PSV Eindhoven i det som blev sista matchen i karriären för både Daphne Koster och Anouk van Hoogendijk. Höjdpunkter här:
* I Spanien kvalade sig Sevilla upp i högsta ligan via 3–2-förlust på bortaplan mot Femarguin, vilket innebar totalt 4–4 och fler bortamål än motståndarna. Så här togs Sevillaspelarna emot på hemmaplan efter avancemanget:
I morgon 20.45 är det dags för årets största match i klubbsammanhang, finalen av Champions League. Här är min stora guide till det franska gigantmötet:
Final i UEFA Women’s Champions League 2016/17
Torsdag den 1 juni 20.45: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain
Plats: Cardiff City Stadium, Cardiff, Wales Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland. Assisterande domare: Katrin Rafalski och Christina Biehl, båda Tyskland. Fjärdedomare: Riem Hussein, Tyskland.
Bibiana Steinhaus
TV: Eurosport 1 20.45, kommentatorer Marcus Bühlund och Sara Thunebro. Tips: 65–35 Lagens tio senaste möten i tävlingssammanhang:
19/5 2017, cupfinal (neutral plan): Lyon–PSG 1–1, Lyon vann efter straffläggning.
13/5 2017, ligan: Lyon–PSG 3–0
17/12 2016, ligan: PSG–Lyon 1–0
2/5 2016, Champions League: PSG–Lyon 0–1
24/4 2016, Champions League: Lyon–PSG 7–0
5/2 2016, ligan: PSG–Lyon 0–0
27/9 2015, ligan: Lyon–PSG 5–0
21/2 2015, ligan: PSG–Lyon 0–4
12/11 2014, Champions League: Lyon–PSG 0–1
8/11 2014, Champions League: PSG–Lyon 1–1
Totalt: Lyon sex segrar (varav en efter straffäggning), PSG två segrar och två oavgjorda matcher. Målskillnad (utan straffar) 24–4 till Lyon.
Kommentar: Fransk damfotboll är glödhet. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten i september har Frankrike varit världens bästa lag. Man har inte förlorat en enda landskamp under Echouafni, och då har man ändå mött lag som Tyskland, USA, England (två gånger), Spanien, Nederländerna och Brasilien.
Dessutom kommer alltså båda lagen i Champions Leaguefinalen för första gången från Frankrike. Det är andra gången två lag från samma land ställs mot varandra. 2006 möttes tyska storklubbarna Frankfurt och Potsdam.
För 2010-talets europeiska suveräner Lyon är det här den sjätte finalen. Man har chansen att ta sin fjärde titel och därmed tangera Frankfurt i flest antal segrar.
Lyon har alltså totalt sett varit världens bästa klubblag under 2010-talet – och är det troligtvis fortfarande. Svensklaget är således storfavoriter i den här finalen. Lyon har både historiken och formen på sin sida, dessutom har man den bästa spelartruppen. Man har ju bland annat alla tre forwardsen från Fifpros världslag.
Lyon har även ett fantastiskt kantspel, världens bästa försvarsspelare i Wendie Renard och ett par otroligt passningsskickliga centrala mittfältare i Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan.
Det mesta talar alltså för att man försvarar sin titel. Svensklaget har ju alltså 24–4 på PSG i lagens tio senaste möten. På de 14 senaste har man 30–5.
Ändå vill jag kasta in en liten varning för PSG. Det är andra gången Parisklubben är i en Champions Leaguefinal. De har ett bättre lag den här gången än de hade 2015, då man föll mot Frankfurt. I höstas var ju faktiskt PSG Frankrikes bästa lag, de vann mot Lyon i höstmötet och ledde ligan utan poängförlust vid juluppehållet.
Men under trettondehelgen kom nyheten som sänkte PSG i ligan. Det visade sig att laget missat att skriva upp en spelare i laguppställningen vid 4–0-segern mot Albi. Där förlorade PSG fyra poäng, och i förlängningen också en plats i höstens Champions League.
PSG måste alltså vinna finalen för att få spela i Champions League till hösten. På så sätt är det tung press på Parisklubben. Även om Lyon har den större vinnarkulturen har PSG flera rutinerade och meriterade spelare som Laura Georges, Shirley Cruz samt brasilianska duon Formiga och Cristiane.
PSG var starkt i cupfinalen härom veckan, där gjorde för övrigt Cristiane ett fantastiskt mål. Jag har lagt upp det här klippet förr, men det går att se om många gånger:
Cristiane känns för övrigt som det stora hotet mot Lyon. Hon är fortfarande en av världens allra bästa forwards. Minns hur Brasilien tappade i kvalitet i fjolårets OS när Cristiane sträckte sig, och inte längre klarade av att spela 90 minuter.
Spelar Lyon på sin toppnivå vinner man finalen med flera måls marginal. Men faktum är att Lyon hittills aldrig spelat på sin toppnivå i en UWCL-final. Och utöver alla styrkor har man förstås även några svagheter.
En svaghet är att det brukar kunna se lite spänt ut i stora finaler. En annan är att målvakt Sarah Bouhaddi ibland kan göra rätt grova missbedömningar. Och en tredje är att den kanadensiska mittbacken Kadeisha Buchanan ibland satsar lite vårdslöst i sina tacklingar, och därmed drar på sig rätt många fasta situationer i och kring straffområdet.
De troliga startelvor jag tagit ut ovan bygger på hur lagen ställde upp i den franska cupfinalen härom veckan. Möjligen kan Veronica Boquete vara aktuell för att starta i PSG, annars tror jag inte på så många förändringar i Parislagets elva från cupfinalen.
Hos Lyon gissar jag på fler ändringar. I varje fall tror jag att Méline Gérard, som vaktade målet i cupfinalen, och Elodie Thomis får ge plats i startelvan för Sarah Bouhaddi och Jessica Houara d’Hommeaux. Men även Pauline Bremer och Alex Morgan skulle kunna vara tänkbara för spel från start. I Morgans fall är hon tillbaka i truppen efter sin skada (bristning i baksida lår på vänsterbenet). Om hon hade varit frisk under någon vecka tror jag att hon hade startat, trots att hon gjort förhållandevis få mål i Lyontröjan – exempelvis ”bara” fem på åtta matcher i ligan.
När det gäller Caroline Seger är hon inte riktigt nära startelvan. Kanske, kanske att det kan bli aktuellt med ett inhopp.
* På svensk mark fick vi en skräll i dag när Djurgården vann med 1–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag kan inte säga att jag kollade matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag såg kunde det ha gått hursomhelst. Båda lagen hade chanser att vinna.
Resultatet innebär att en redan jämn tabell blir ännu jämnare. I helgen kan det bli ännu mer rafflande. Det är ju nämligen tre matcher där bottenlag ställs mot lag i mitten. Vinner bottenlagen Kvarnsveden (mot LB07), Kif Örebro (mot Vittsjö) och Hammarby (mot Göteborg) kommer väldigt många lag vara indragna i nedflyttningsstriden.
Om Rosengård reser sig och slår Kristianstad kan laget plötsligt ha riktig kontakt i guldstriden igen, för Linköping har en tuff bortamatch i Piteå på söndag. Även om LFC är favoriter i matchen utesluter jag inte ett kryss där.
* Jag hade helt tappat bort cupsemifinalerna i mitt förra inlägg. Där gick det som förväntat, alltså med segrar för just Linköping och Rosengård. Det blir en kul cupfinal i höst.
* Ovan har jag nämnt Frankrike och deras landslag. I går presenterades deras EM-trupp. Den ser ut så här:
Et voilà les 23 joueuses qui disputeront l'Euro 2017 aux Pays-Bas à partir du 18 juillet (+6 réservistes)!!🇫🇷🙌 pic.twitter.com/1GWEyStisv
— Equipe de France ⭐⭐ (@equipedefrance) May 30, 2017
Présentation en vidéo des joueuses retenues par Olivier Echouafni pour disputer l'Euro 2017 Féminin cet été aux Pays-Bas! 👊 @UEFAWomensEUROpic.twitter.com/spJHTNJKEU
— Equipe de France ⭐⭐ (@equipedefrance) May 30, 2017
Det är förstås en grymt stark trupp. På pappret har fransyskorna det bästa laget. Det är som vanligt deras bristfälliga vinnarkultur som talar emot dem. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap på seniornivå ännu.
* I går presenterades även vinnaren i BBC:s pris till årets bästa spelare i världen. Det gick till Ada Hegerberg. Jag hade kanske inte valt norskan just nu, men nog är man bra när man vinner den franska skytteligan även när man har en lite sämre säsong.
* I England pågår vårserien, en serie som jag egentligen inte förstår vad den är bra för. Såvitt jag förstått är det mest en träningsserie i väntan på EM.
Jämnt är det i alla fall. Med en omgång kvar ligger fyra lag inom en poäng. Arsenal vann med 1–0 mot Manchester City i helgen. Där stod Jordan Nobbs för ett snyggt frisparksmål:
Det spelades en full omgång i dag. Där vann de tre topplagen Chelsea, Man City och Arsenal sina matcher. Chelsea leder tabellen inför slutomgången på bättre målskillnad än Man City.
* Slutligen till USA där helgens TV-match i Houston väckte känslor. Redan innan avspark fick matchtiden kritik, eftersom det ansågs vara för varmt i Texas mitt på dagen under den här årstiden.
Kritikerna fick vatten på sin kvarn när engelska Rachel Daly kollapsade just efter slutsignalen.
Det är långhelg och i damfotbollsvärlden borde de flesta i första hand ha sitt fokus riktat mot semifinalreturerna i Champions League.
Men tyvärr känns det ju redan avgjort efter dubbla franska 3–1-segrar förra helgen. Jag sätter 99–1 i fransk favör i båda matcherna. Det räcker ju inte ens med 2–0-segrar för Barca och Manchester City, de måste göra minst tre mål på bortaplan för att avancera. Och det känns ju tyvärr osannolikt.
Kosovare Asllani
Från de första semifinalerna passerade det ganska obemärkt förbi att vi hade en svensk målskytt i Kosovare Asllani. Det som är glädjande är att hon gjorde målet (1–1) när matchen levde – vilket ger det mer tyngd. Glädjande också att Asllani fick spela hela matchen, det visar att hon nog har högre status i Manchester Citys trupp än vad jag befarat under försäsongen.
Däremot blev Caroline Seger kvar på Lyons bänk under hela matchen. Svenskan känns som första reserv till ordinarie mittfältstrion Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan. För även om Lyon officiellt sätter upp sitt lag 4–4–2 nuförtiden tycker jag nog att det mest sett ut som 3–5–2 de gånger jag sett dem.
Vi får se hur mycket speltid Asllani och Seger får. Båda semifinalreturerna spelas i morgon, lördag. Avsparkstiderna är:
17.00: PSG–Barcelona 20.45: Lyon–Manchester City
Som vanligt den här säsongen är det ingen svensk kanal som sänder matcherna. Jag hittade inga bra länkar till PSG-matchen, men Lyon–City går att se på Citys Facebooksida. Länken har du här.
Med Champions League-semifinalerna redan i praktiken avgjorda känns det faktiskt mycket mer intressant med helgens omgång i damallsvenskan. Den är utspridd på fem olika matchdagar från i dag och fram till och med onsdag.
Inför omgången är fjolårets båda topplag Linköping och Rosengård de enda som står på full poäng. Det känns lite synd, för det hade varit roligt om något annat lag hade kunna blanda sig i guldstriden, åtminstone nu i inledningen av serien. Både Göteborg och Eskilstuna hade chansen, men tappade av olika skäl poäng i förra omgången. Mer om det strax.
I botten är Hammarby och Kristianstad de enda lagen som står på noll poäng. Det är förstås alldeles för tidigt att dra några slutsatser, men båda har känts väldigt uddlösa, det lilla jag sett av dem. Jag trodde på KDFF inför seriestart, hittills känns det som att jag kanske har överskattat dem.
Det här är en omgång där alla matcher är intressanta. Det startar i kväll 19.00 med Örebro–Hammarby.
Det är en match mellan seriens två helsvenska lag, en match där hemmalaget är klara favoriter. Jag hade Örebro på övre halvan, och har ingen anledning att omvärdera det tipset ännu. Fast det är klart att det lyser en liten varningslampa över att man bara gjort ett mål hittills. Men man har ändå kommit till många avslut, totalt 13 mot mål – vilket gör att jag tror att det kommer att lossna.
För Hammarby gäller det att snart ta sin första poäng, så att man på allvar känner att man är med i serien. Laget har inlett bra defensivt sett, och gjort klart godkända resultat mot tippade topplag. Bajen känns inte som någon slagpåse, men har fått en riktigt lurig lottning i serieupptakten. Efter Örebro väntar ju Piteå och Rosengård – alltså fem lag som tippas på övre halvan i de fem första omgångarna.
I morgon lördag spelas en match, och den är verkligen högintressant. Det handlar nämligen om Skånederbyt LB07–Kristianstad, avspark 15.00.
Sett till de första två omgångarna hade jag tippat en etta här, men garderat med kryss. LB har imponerat på mig med ett modigt och bra presspel, medan KDFF är enda laget som ännu inte gjort mål. Det är förstås lite oroande för det Kristianstad som gjorde näst minst mål förra året, att man tagit med sig måltorkan in i 2017. För lagets offensiva självförtroende hade man behövt få sätta lite bollar de närmaste omgångarna.
På söndag spelas det två matcher. Först Piteå–Kvarnsveden 14.00 och därefter Linköping–Djurgården 16.00.
Piteå har öppnat serien poängmässigt svagt, men har haft övertag i antalet avslut i båda matcherna, och jag tror fortfarande att man har ett lag för övre halvan. Gissningen är att den första trepoängaren kommer mot Kvarnsveden.
Dock såg jag delar av Kvarnsvedens match mot Göteborg. Och Borlängelaget är intressant eftersom det är svårdefinerat. Kvarnsveden har redan släppt in tio mål, och det är ingen slump – man har visat upp seriens klart sämsta försvarsspel så här långt.
Dock visade man mot Göteborg att man både har offensiv spets och tyngd, vilket bör göra att Kvarnsveden ändå är jobbiga att möta. Spetsen i form av fantastiska Tabitha Chawinga har vi ju vetat om sedan tidigare. Det nya var att laget även var väldigt starkt på fasta situationer, samt att man fick bra tryck på Göteborg när man började lyfta lite längre på slutet. Det där kan ju framöver visa sig mer vara en svaghet hos Göteborg än en styrka hos Kvarnsveden.
Marija Banusic
När det gäller Linköping–Djurgården är LFC förstås klara favoriter. När lagen möttes på försäsongen vann LFC med 3–1 efter att Marija Banusic gjort hattrick på tio minuter. Banusic har tillsammans med Rosengårds Lieke Martens varit seriens två stora spelare så här långt.
Banusic har redan kommit till 15 avslut på två matcher, varav fyra blivit mål, ytterligare fyra gått mot mål och en i målställning – det är imponerande siffror. Banusics styrka är att hon gör sina mål med båda fötterna, och med huvudet. Hon är således väldigt svår att försvara mot. Känslan har ju varit att våra förbundskaptener gjort allt för att hålla Banusic utanför sina trupper. Hur länge håller det i sig?
På måndag 17.00 är det möte mellan två av seriens tre fyrapoängare, Göteborg–Vittsjö. Här är det återigen en etta som utgångstips, men Vittsjö har varit väldigt effektivt i upptakten så jag garderar nog med kryss.
Utöver effektivitet har det nordskånska laget även haft lite flyt så här långt. Men bra lag har tur, och Vittsjö behöver inte skämmas över sina fyra poäng. Noterbart är ju att uppsnackde nyförvärvet Emma Lundh ännu inte kunnat spela någon match, där har Vittsjö ett bra sparkapital.
Omgången avslutas på onsdag 19.00 med toppmötet Eskilstuna–Rosengård. Tyvärr tror jag att det blir en ganska säker tvåa. Jag skriver tyvärr eftersom jag gärna hade sett att det blivit jämnt och spännande, inte minst hade Uniteds stora hemmapublik förtjänat det.
Mimmi Larsson
Eskilstuna var svagt i premiären, men vann. Jag såg inte matchen mot Vittsjö, men på klippet med höjdpunkter såg det ut som att man skapade klart fler målchanser än mot Hammarby. Klart är att United blev berövat på ett ledningsmål i Skåne. Det syns tydligt på skuggorna att det inte var offside på Mimmi Larsson, utan att Ifeoma Dieke upphävde med minst någon meter. Det var ett mycket svagt ingripande från den assisterande domaren.
I Rosengård blir det otroligt spännande att följa Martens framfart. Hon har vuxit flera klasser när hon fått en fri roll. Kanske även att Lotta Schelin är redo att gå in från start.
Det om damallsvenskans kommande omgång. I elitettan väntar en spännande omgång där man kan få en indikation på om vissa lag är fågel, fisk eller mittemellan. I morgon lördag spelas ju bland annat tänkta toppmötet Växjö–Umeå – alltså två av de fyra lag jag såg som givna topplag inför serien. Det blir upp till bevis för storfavoriten Växjö, som ju inlett med två ”lätta” matcher.
I morgon sätts även fullpoängarna Kungsbacka och Holmalund på prov genom svåra bortamatcher mot AIK och Uppsala. En tredje fullpoängare, nykomlingen Assi, bör ha stora möjligheter att ta ytterligare en trepoängare när poänglösa Sundsvall kommer på besök. I morgon är det även nykomlingsmöte mellan Böljan och BK30 – en väldigt viktig match för båda lagen.
På söndag spelas två matcher, två intressanta sådana. Medan Östersund–Hovås Billdal gäller kampen för nytt kontrakt – ja, det känns faktiskt så även vi bara är i tredje omgången – så handlar Kalmar–Mallbacken om toppstriden. Mallbacken har inlett med två raka förluster och behöver en seger för att inte helt tappa kontakten med topplagen. Som sagt, en genomgående intressant omgång i elitettan.
Utöver Champions League spelas det förstås en hel del ligafotboll runt om i världen i helgen. I Tyskland har alla tre topplagen matcher de bör vinna. Wolfsburg tar emot Mönchengladbach på söndag, Potsdam skall till Jena i morgon och Bayern München tar emot Hoffenheim på måndag. Den sistnämnda matchen sänds på DFB-TV med start klockan 13.30. Vad jag förstått är fortfarande Fridolina Rolfö skadad, någon som hört någon prognos på hennes frånvaro?
I Italien kan Fiorentina med Stephanie Öhrström i praktiken säkra ligatiteln på lördag genom seger borta mot Cuneo. I Frankrike spelas bara en ligamatch i helgen, viktiga bottenmötet St Etienne–Metz.
Slutligen till USA, där NWSL har inletts på ett otroligt jämnt sätt. Alla tio lag har tagit poäng redan i de två första omgångarna, och bara North Carolina har vunnit båda sina matcher.
En spännande match i tredje omgången är just North Carolina som tar emot seriejumbon Orlando, alltså Marta:s lag på lördag kväll, 22.00 svensk tid. Jag har inte riktigt hängt med på NWSL:s nya tv-upplägg, men det skall tydligen gå att se matcherna live på ligans officiella hemsida.
Damallsvenskans andra omgång hann knappt sparka igång förrän vi nåddes av den tråkiga nyheten att ytterligare en damallsvensk nyckelspelare har drabbats av en korsbandsskada.
Det handlar om Kvarnsvedens lagkapten Denise Sundberg som missar hela säsongen.
Tråkiga nyheter under onsdagen då magnetröntgen visade att "Nisses" korsband är av och missar säsongen 2017 pic.twitter.com/BRbGNLHeM9
Det var förstås in bara dåliga nyheter för Sundberg själv, det var väldigt dåliga nyheter för Kvarnsveden. Man tappar sin försvarsgeneral, något som kan bli väldigt kostsamt.
Faktum är att om jag vetat om det här för en vecka sedan hade jag tippat Kvarnsveden under nedflyttningsstrecket.
Det spelades ju en match i går också. Precis som förra året ställdes Djurgården mot Rosengård i sin hemmapremiär. I fjol blev det 0–3 inför 821 åskådare. I går blev det 1–3 inför 842 åskådare. För Djurgårdens del var det alltså några små steg i rätt riktning.
Även Rosengård har tagit bra steg den senaste veckan. Att sätta in Lieke Martens centralt känns som ett genidrag. Hennes speluppfattning och smartness gör henne klockren i rollen. Hon har varit direkt inblandad i sex mål på två matcher.
Lieke Martens
I går fixade Martens ett självmål, hade ett assist och ett hockeyassist. Mot Kvarnsveden gjorde hon två mål och hade ett hockeyassist. Förstås ett lysande facit.
Oroväckande för Rosengård var att de återigen släppte in ett enkelt mål. Jag såg att bloggkollega Rainer tyckte att Zecira Musovic gjorde ett svagt ingripande på Kvarnsvedens 1–0-mål i söndags. Där håller jag inte med honom. Den typen av inlägg är bland de svåraste som finns för en målvakt. Så det målet lastar jag inte Musovic för.
Däremot var Rosengårdsmålvakten rejält snett ute på gårdagens baklängesmål. Det var inte landslagsklass på det ingripandet.
Totalt sett tyckte jag att Rosengård såg vassa ut. Jag känner även att jag borde ha lyft Djurgården i mitt tips. Jag lurades av att de förlorade alla sina fyra träningsmatcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen. Men känslan nu är att de troligen kommer att vara ett stabilt mittenlag.
Tillbaka till Rosengård. För i tisdags gick Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensentill attack mot Pia Sundhage för hanteringen av Lotta Schelin och hennes skada.
Jag förstår att Majgaard Jensen är frustrerad. Det var vansinnigt att starta Schelin i alla fyra matcherna i Algarve – Sundhage slet onödigt hårt på sina nyckelspelare i Portugal. Det var även vansinnigt att låta Schelin spela så mycket mot Kanada och Trelleborgs fotbollsgymnasium.
Sprickan mellan Sundhage och klubbarna är sedan ett tag tillbaka total. Sundhage själv har givit upp hoppet om en bra kommunikation med klubbarna. När jag intervjuade henne i december sa förbundskaptenen följande om sitt samtal i höstas med klubbarnas representant, EFD-basen Annika Grälls:
”Jag fick pumpa ur mig saker och ting. Men jag tror inte att det ledde till så mycket, om jag skall vara ärlig. Jag kommer aldrig att kunna hämta upp det här. Jag har ju ett halvår kvar, så nu kör jag bara.”
En stor del av problemet är nog att Sundhage ”bara har kört” redan från start.
Hon gjorde ju ett jättemisstag i kontakten med klubbarna direkt när hon tog över efter Thomas Dennerby. Hon kom från ett USA där förbundet betalar landslagsspelarnas lön, där det är landslaget som lånar ut spelarna till klubbarna. Hon kom till ett Sverige där det är precis tvärtom. Där klubbarna betalar lönerna och där landslaget lånar spelarna.
Den bild man får när man pratar med klubbarna är att Sundhage inte fattade skillnaden mellan USA och Sverige, utan att hon alltså bara körde på. Hon struntade helt enkelt i att ta några djupare kontakter med klubbarna, i att få med dem på tåget. När Sverige åkte ur VM i juni 2015, alltså när Sundhage haft jobbet i mer än 2,5 år hade hon fortfarande inte hälsat på hos klubbarna.
Då gick hon ut och krävde bättre samarbete. Hon ville ha längre tid till förberedelseläger inför mästerskapen. Klart att det väckte irritation hos klubbledarna. Det måste ju ligga på den som lånar någon annans personal att visa störst hänsyn.
Det var där i juni 2015 som den stora sprickan mellan Sundhage och klubbarna blev påtaglig för oss utanför den inre kretsen. Jag vet inte hur långt det hade gått, men känslan var att det kanske hade gått att lösa saken där – om Sundhage verkligen hade försökt få till en kommunikation. Men som en tränare har sagt till mig:
”Hon säger att hon vill samarbeta, men det måste vara på hennes villkor.”
I stället blev sprickan bara större. I fjol röstade samtliga damallsvenska klubbordförande för att byta förbundskapten. Sundhage förlorade alltså omröstningen med 12–0. Det är förödande siffror. Förödande.
När jag träffade henne i december var hon verkligen nedstämd över det här. Och man måste inse att det här inte är lätt. Det finns ju nämligen en inbyggd konflikt mellan landslag och klubblag.
Det är kring landslaget som det stora engagemanget finns, det är landslaget som drar publik och medieintresse. Men det är klubbarna som betalar.
Landslaget har rätt till spelarna i omkring 100 dagar per år – vilket är väldigt mycket, typ dubbelt så många som för herrarna. Det innebär att klubbarna under långa perioder inte kan bedriva den träning de vill. Ofta kommer dessutom spelarna tillbaka från landslagen slitna, vilket ytterligare försämrar träningskvaliteten i klubbarna.
Jag vet att Jack Majgaard Jensen är frustrerad över att inte kunna bedriva riktig kvalitetsträning. Han sa till mig förra året att det under säsong i princip bara är matcher och återhämtningsträning när landslagsspelarna är på plats i Rosengård. Möjligheterna till kvalitetsträning under säsong kan räknas på ena handens fingrar.
Så det här är inte lätt för Sundhage. Och frågan jag ställer mig är om det här bara är hennes fel? Självklart har klubbarna en del i att sprickan uppstått. Det är sällan den enes fel, och så vidare.
Men jag kan inte heller släppa funderingen över ansvaret från damfotbollsledningen på förbundet. Vad gör de egentligen? Vad gör Marika Domanski Lyfors?
Klart är ju att, även om jag inte håller med Pia Sundhage om hennes uttagningar och val av spelsystem, så har Sundhage betytt – och betyder – otroligt mycket för svensk damfotboll. Hon är tillgänglig för media och hennes frispråkighet skapar rubriker och sätter sporten i centrum. Det är förstås väldigt bra. Hon är värd att hyllas när hon kliver av efter EM.
Det är ensamt på toppen, och Sundhage hade behövt draghjälp – och stöd. Här tycker jag att landslagschefen Domanski Lyfors borde ha spelat en större roll. Men tyvärr är min bild av henne inte speciellt god. Medan Sundhage är väldigt trevlig och tillmötesgående när man träffar henne tycker jag mest att Domanski Lyfors ser arg och butter ut. Det är verkligen ingen man går fram och småpratar med.
Och man varken ser eller hör Domanski Lyfors i debatten. Borde inte hon ta en större roll, eller bytas ut?
Det om veckans hetaste potatis i Damfotbollsverige.
I USA:s NWSL är var det två comebackande landslagsforwards som stod i centrum i premiäromgången. Både Sydney Leroux Dwyer och Amy Rodriguez (gift Shilling) blev målskyttar för Kansas City i duon första match efter en säsongs mammaledighet.
Tyvärr satte de jublet i halsen. Rodriguez Shilling gjorde 2–0 i 48:e minuten. Sju minuter senare drog hon av korsbandet – och blir borta resten av säsongen. Verkligen fruktansvärt tråkigt.