Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.
Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.
Jonna Andersson
Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.
Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.
Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.
Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.
Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.
Under det här kalenderåret har vi följande facit:
Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.
Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.
Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.
Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.
Hilda Carlén
Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.
I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.
När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.
Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.
Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Casey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Rose Lavelle, Samantha Mewis, Allie Long, Mallory Pugh – Carli Lloyd och Crystal Dunn.
Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan Rapinoe, Sydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.
En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.
Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:
Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.
Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?
Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.
Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:
Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.
Saki Kumagai
Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.
Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.
Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:
I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.
Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.
Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…
Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.
Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.
Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:
* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .
Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.
Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.
Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.
Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.
Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.
Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.
I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.
Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.
Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).
Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.
Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.
Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.
Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.
Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.
Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.
Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!
Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…
Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.
Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.
Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.
Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.
Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Praktdragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.
I morgon lördag spelas första semifinalmatcherna i Champions League. Och som bekant talar ju det mesta för en helfransk final.
Tyvärr verkar ingen av matcherna sändas på svensk tv, det trots att vi alltså har ett rent svenskmöte i ena semifinalen, Manchester City mot Lyon och således även Kosovare Asllani mot Caroline Seger.
Den matchen är även ett möte mellan två storstjärnor från USA, Carli Lloyd mot Alex Morgan, och amerikanska ESPN3 har vaket därmed gått in och valt att sända.
Vi intresserade svenskar kan glädja oss åt att både City och Barcelona har valt att sända morgondagens hemmamatcher på Facebook.
Lördag 22 april:
15.00 Manchester City–Olympique Lyonnais
Tips: 10–90
Tv/Stream: Sänds av Man City på Facebook.
City har ett mycket starkt lag. Ändå känns det som att de engelska mästarinnorna kommer att vara chanslösa mot ett Lyon som varit starkt under våren, och som på sistone fått igång Alex Morgan.
Visst föll Lyon i returen mot Wolfsburg med 1–0 sedan Kadeisha Buchanan bjudit på en straff.
Men i den matchen behövde ju inte Lyon gå för poängen eftersom de hade 2–0 från bortamatchen.
Jag tror att ett motiverat Lyon kan ha avgjort det här dubbelmötet redan under morgondagen.
Frågan är om svenskorna får spela. Skall jag göra en bedömning tror jag att det är större chans för Asllani än för Seger. Det känns inte som att den senare ingår i lagets bästa startelva, och känslan är alltmer att hon kanske kommer hem till Rosengård i sommar. Asllani fick förtroendet i kvartsfinalen och kanske kan få det nu igen.
18.00 Barcelona–Paris Saint-Germain Tips: 40–60
Tv/Stream: Sänds av Barca-tv på youtube och Facebook.
Barcelona har redan nått längre än någonsin tidigare. Spanjorskorna imponerade mot Rosengård och har nu tio raka segrar, och bara två insläppta mål på de matcherna. Det skall dock noteras att de ställdes mot ett Malmölag i en formsvacka.
PSG är ett snäpp vassare än Rosengård, och bör klara det här. Men Parislaget får inte vackla, för då kan faktiskt Barca skrälla sig ett steg till. PSG var ju illa ute mot LSK i höstas, och när de här båda lagen möttes i kvartsfinal i fjol var det väldigt jämnt och målfattigt.
Det blev 0–0 i Spanien och PSG:s segermål gjordes av Cristiane först i returens minut 86. Innan dess hade Barcas BarbaraLatorre fått ett friläge på kontring, ett friläge där det osade både straff och målchansutvisning. Latorre var dock sportslig och kämpade för att stå upp, något som kan ha kostat Barca en semifinalplats i fjol.
Nu är alltså Barca där. Men de bör nog vinna hemmamatchen, för PSG har varit väldigt starkt på hemmaplan i Champions League. Bland annat slog man ju Bayern München med klara 4–0 i kvartsfinalen. Och Barca får säkert ett fint stöd på hemmaplan. Det är nämligen sålt cirka 13000 biljetter, vilket ju är jättekul och visar att intresset är starkt ökande i Spanien.
I morgon och på torsdag avgörs det vilka fyra lag som går till semifinal i Champions League. Rosengård står inför en tuff uppgift, att vinna borta mot Barcelona.
För övrigt var publiksnittet på kvartsfinalerna 4500 åskådare, vilket väl får anses vara ok. Jag tycker nog ändå att siffran i supermötet Wolfsburg–Lyon var en besvikelse (3 705). I München (7 300) och i Malmö (5 037) var det däremot bra siffror.
Så här tackade FC Rosengård för stödet:
Tung förlust, skadad, iskallt och blåsigt. Ändå står @L8schelin kvar och skriver autografer 45 minuter efter matchens slut. Drottning! pic.twitter.com/zO7LpLERjX
Personligen är jag enormt imponerad av hur Lotta Schelin vårdar alla supportrar, hon gör en insats för damfotbollen genom att ta sig så mycket tid. Fantastiskt. Jag såg dock en rubrik i Sydsvenskan på en Max Wiman-krönika som löd:
”Spelarnas uppgift i CL är att vinna – inte att göra PR”
Krönikan är plus-låst, så jag vet inte exakt vad den handlar om. Men ämnet är intressant, och personligen är jag slittrad i frågan. Jag håller med om att huvuduppgiften självklart är att vinna matcherna. Men kontakten med supportrarna, framför allt de unga, är minst lika viktig.
Det om det. Nu till det sportsliga som väntar i veckan. Här är min guide till kvartsfinalreturerna:
Först noterar jag att ingen av matcherna verkar sändas i svensk tv – det är verkligen fruktansvärt tråkigt.
Onsdag
19.00 Barcelona–Rosengård
Står: 1–0
Tips: 60–40
Tv/Stream: möjligen kan det här funka.
Förutsättningarna är enkla. Har Rosengård totalt gjort fler mål än Barcelona när returen är över vinner Malmölaget dubbelmötet. Det kan bli förlängning, det blir det om Rosengård har 1–0 efter ordinarie tid.
Det är absolut inte omöjligt för Rosengård att vinna på bortaplan, men efter den första matchen har favoritskapet helt klart vandrat över i spansk favör.
Båda lagen har avbräck sedan senast. I Rosengård saknas skadade landslagsduon Lotta Schelin och Hanna Folkesson. I Barcelona saknas brasilianska storstjärnan Andressa Alves.
Medan Rosengård har vilat sedan förra matchen spelade Barca ligamatch i helgen. Där besegrades Huelva med 5–1:
Utan att ha sett Rosengård i år – bara höjdpunkter från deras senaste matcher – är känslan att lagets form har varit dålig de senaste veckorna. I morgon måste man vara tillbaka i toppform om det skall kunna bli avancemang.
Det blir nog viktigt att sätta press på Barcas backlinje, och som jag var inne på inför den första matchen – gärna sätta upp Marta och Lieke Martens i en mot en-lägen.
Tråkigt att det inte verkar gå att se matchen på svensk tv. Möjligen går matchen att se via Facebook, här är en länk.
20.00 PSG–Bayern München
Står: 0–1
Tips: 52–48
Tv/Stream: –
Även om Bayern leder efter första mötet visar klippet med höjdpunkter nedan att laget tog en något turlig seger. Lägg till att PSG är hemmastarka, och jag håller det för troligt att det blir fransk seger till slut i den här matchen.
Egentligen tycker jag att ett svårspelat Bayern borde vara favoriter i det här dubbelmötet. Men med nio spelare på skadelistan, bland annat Fridolina Rolfö, blir det nog svårt att stå emot PSG i Paris.
Den tyska landslagsmålvakten Almuth Schult:s grova misstag på Camille Abily:s inläggsfrispark från första mötet blir nog väldigt kostsamt för Wolfsburg.
Jag har hunnit se ungefär halva matchen noggrant, och kunde där konstatera att Wolfsburg också var väldigt bra.
Men statistiken nedan berättar ju att Lyon var ännu bättre. Det franska superlaget slog alltså exempelvis dubbelt så många passningar till rätt adress som Wolfsburg:
Nu måste alltså Wolfsburg vinna med två måls marginal i Lyon. Även om det tyska storlaget är i bra form känns det som en övermäktig uppgift. Men jag ger dem ändå tio procents chans. Ett tidigt tyskt mål skulle kunna göra fransyskorna nervösa, men det rimliga är ju ändå att Lyon tar hem det här.
Lyon spelade i ligan i helgen. Där vilade man nio spelare från torsdagens elva – ändå ställde man ett världslag på benen.
[PRO-D1/J17] Compo OL : Bouhaddi – Petit (c), Mbock, Henning, Houara, Hamraoui, Seger, Tarrieu, Thomis, Lavogez, Hegerberg #OLRAF#TeamOL
Att Caroline Seger spelade i ligan kan möjligen vara en indikation på att hon sitter lite löst för returen mot Wolfsburg. Svenskan blev ju utbytt i paus senast.
I den enda matchen på torsdag är Manchester City storfavoriter. Kul att Kosovare Asllani spelade från start senast i Danmark. Hoppas hon håller en plats i en allt tuffare konkurrens i City.
I Hjörring gjorde Carli Lloyd sin debut i Champions League, och hon visade direkt vilken vinnare hon är:
Jag skulle bli mycket förvånad om inte City spelar semifinal mot Lyon om en knapp månad.
Slutligen ett hyfsat volleyskott från den tyska ligan i helgen. Frankfurts kanadeniska Sophie Schmidt kan nog kvala in bland kandidaterna till Årets mål 2017:
Kvartsfinalerna i Svenska cupen bjöd på ganska väntade resultat. De tre klara favoriterna vann, och den ovissa matchen avgjordes på straffläggning.
Därmed har vi kvar Linköping, Kvarnsveden, Djurgården och Rosengård i turneringen.
Men Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen i Piteå. Hemmalaget skulle ju ha haft straff i matchens slutskede. Jag såg att Piteå-Tidningens bloggare kallade det otur att inte hemmalaget fick domslutet med sig.
Så kan man se det. Jag ser det snarare som en mycket svag domarinsats. Att ingen av tre domare kan se det där tydliga regelbrottet är för dåligt. För jag hoppas verkligen inte att det var av feghet som den självklara straffen uteblev…
Vilket som är det alltid lika tråkigt att konstatera det, men här avgjorde dåliga domare matchen. Straffsituationen kommer för övrigt 4,10 in i klippet. Just innan, 4,00 faller Amanda Ilestedt:s segermål:
Noterbart från matchen var att Piteå ställde upp sitt lag 3–4–3. Det där kan ju förstås likaväl bli 5–4–1, ändå intressant att ett rätt utpräglat 4–4–2-lag som Piteå under Stellan Carlsson testar nya vägar.
Kollar man in Rosengårds elva vilades Marta från start på grund av en överansträng ljumske. I övrigt matchade Jack Majgaard Jensen det han anser är sin starkaste elva för tillfället. Det innebar följande spelare (vet inte om jag ställt upp dem helt rätt): Zecira Musovic – Lina Nilsson, Ilestedt, Emma Berglund, Ali Riley – Anita Asante, Ebba Wieder – Lieke Martens, Ella Masar McLeod, Sanne Troelsgaard – Lotta Schelin.
Noterbart alltså att Wieder går före en sannolik startspelare i EM, Hanna Folkesson. Rosengårdstränaren uttalade sig om petningen av Folkesson i Sydsvenskan inför förra helgens träningsmatch mot LFC:
”Hon har lyckats bra i landslaget men har haft det svårt att övertyga hos oss. Hanna har mer att visa.”
Det blir spännande att se vilken elva Rosengård mönstrar mot Barcelona på onsdag. Får danska Troelsgaard ge plats åt Marta då?
Wieder är alltså ett spännande namn i Rosengård. Wieder är även ett spännande namn i Bayern München. I dagens tyska toppmatch fick nämligen två spelare födda i juni 2000 speltid för Bayern. Forwarden Verena Wieder (född 26 juni 2000) byttes in på slutet, medan mittfältaren Sydney Lohmann (19 juni 2000) spelade från start. Av de båda 16-åringarna imponerad Lohmann mest, hon visade att hon är en spelare att lägga på minnet. Lohmann imponerade framför allt med en god förstatouch och förmågan att slå sin motståndare. Hon blir spännande att följa.
Bayern förlorade dock med 2–0, mycket beroende på en briljant Pernille Harder som gjorde det första och spelade fram till det andra. Se höjdpunkterna här.
Jag skall villigt erkänna att jag varit lite tveksam till alla ohämmade hyllningar av Harder de senaste åren. Att hon har en underbar bolltouch har jag inte tvekat på, men jag har tyckt att hon varit lite tunn, och att hon vikt ner sig i avgörande lägen. Därför har jag funderat på hur hon skulle klara sig i den tuffa tyska ligan.
Men nu är det bara att bocka och buga. Harder har inlett tiden i Wolfsburg fullständigt lysande. Hon har fått ett lag som jag tyckt varit lite stelt och tråkigt det senaste året att blomstra. Känslan är att Wolfsburg faktiskt kan få uppleva en fantastisk vår. Man är favoriter i cupen, har bra läge på ligaguldet och kan mycket väl fälla Lyon i Champions League. Det dubbelmötet i kvartsfinalen blir något i hästväg.
För Bayern ser det däremot lite mörkare ut. Avståndet upp till serieledande Turbine Potsdam är nu sex poäng, och till tvåan Wolfsburg har man fyra pinnar. Risken finns att man missar höstens upplaga av Champions League – om man inte vinner den pågående förstås…
Den tyska skytteligan har sannolikt Frankfurts Mandy Islacker redan avgjort. Hon gjorde alla tre målen i dag när Essen besegrades med 3–0. Totalt har Islacker nu gjort 16 mål – dubbelt så många som tvåan Vivianne Miedema.
I Frankrike går Lyon mot ett nytt guld. De senaste veckorna har alla hot mot Caroline Seger:s lag försvunnit. Först blev det spikat att PSG fråntas fyra poäng för att man missat att sätta upp en spelare i startelvan i premiäromgången. Sedan föll PSG borta mot Olympique Marseille med 2–0 i går, vilket gör att Lyon nu leder med sju poäng med sex omgångar kvar. Guldstriden är alltså avgjord.
Däremot skiljer numera bara en poäng mellan PSG och Montpellier i kampen om andraplatsen. Stina Blackstenius visade vägen för Montpellier med sitt tidiga 1–0-mål när Guingamp besegrades med 2–0 i dag.
Noterbart i den franska skytteligan är att Sofia Jakobsson ligger kvar på andraplatsen, bara ett mål bakom ledande Eugenie Le Sommer, det trots att den långtidsskadade svenskan inte spelat sedan i januari.
Vid en fortsatt rundtur i Europa konstaterar jag att Kosovare Asllani var bänkad i Manchester Citys första tävlingsmatch för året. Här har vi ytterligare en landslagsmittfältare som kommer att få kämpa för sin speltid i vår, för nu har ju Carli Lloyd anslutit till City.
City vann med 1–0 efter ett segermål från Lucy Bronze som jag sätter under vinjetten ”målvaktstavla”:
I FA-cupen noteras att prestigederbyt på herrsidan mellan lagen från norra London, Arsenal och Tottenham, inte är lika intressant i damfotbollen. Arsenal vann nämligen med 10–0 mot lokalkonkurrenten i dag.
Nästa anhalt blir Italien, där Patrizia Panico i veckan kommer att bli historisk. Hon hoppar nämligen in som förbundskapten för Italiens U16-landslag för pojkar i veckan. Det är förstås ett otroligt stort steg i Italien – och i världen, att ett pojklandslag leds av en kvinna.
När leder en svensk kvinna för första gången ett herr- eller pojklandslag?
Slutligen är jag väldigt stolt den här helgen, av flera skäl. Först passerade som bekant bloggen en miljon sidvisningar, sedan fick en av spelarna från det division IV-lag jag tränar i Borås debutera för Barcelona FA i högsta ligan i Cypern.
Amanda Kjöllerström är namnet på Sveriges senaste utlandsexport. Hon har alltså gått direkt från ett mittenlag i division IV till tabelltrean i Cyperns förstaliga. Det är snabbt marscherat. Och det gör hennes före detta tränare omåttligt stolt.
När hon spelade för min klubb gjorde hon sådana här mål:
Årets första tävlingsmatch är spelad på svensk mark, LFC vann i går cupmötet i Växjö med 4–0 efter mållöst i paus. Marija Banusic fortsätter att vara försäsongens stora profil hos mästarinnorna, uppgifterna går isär om hur många poäng hon gjorde – tre eller fyra. Klart är att hon gjorde ett mål, det första.
Den stora nyheten i Linköping är dock en väldigt tråkig sådan, nämligen att nyförvärvet Johanna Rasmussen är korsbandsskadad och därmed sannolikt missar hela årets serie.
Johanna B Rasmussen
Det har varit lite för många korsbandsskador de senaste veckorna för att det skall kännas bra. Det kan förstås vara otur, men man frågar sig ändå lite hur klubbarna sköter sin försäsong.
Jag var på herrallsvenska Elfsborgs allra första träningspass den här försäsongen. Där förundrades jag över den del av träningen som bestod av löpning. Spelarna sprang cirka 30 meter i ganska lågt tempo, och med lång vila emellan. Det såg inte det minsta ansträngande ut.
I min intervju med Elfsborgs båda fystränare berättade de att tempot sedan ökades undan för undan och pauserna blev kortare. De kallade det för vävnadsstärkande träning, vilket enligt modern forskning skulle vara bästa sättet att efter lång vila bygga upp kroppen och undvika skador.
Jag gissar att det finns klubbar som fortfarande väljer den gamla modellen, alltså att träna ner spelarna i källaren och matcha dem hårt i spel när de är nedtränade. Men det är bara en gissning.
Tillbaka till själva spelet. I helgen fortsätter Svenska cupens åttondelsfinaler, bland annat med det intressanta mötet Rosengård–Göteborg. I Rosengård har Lotta Schelin inlett säsongen lovande, hon har gjort mål i varenda träningsmatch.
Rosengård har även presenterat Sanne Troelsgaard som sin nya forward. Hon är väl ingen direkt världsspelare, men det är ändå en intressant värvning. Även LFC presenterade en ny spännande, offensiv spelare häromdagen. Det handlade om 16-åriga finskan Emmaliina Tulkki. I och med Rasmussens olyckliga skada kan det bli så att mästarlaget värvar ytterligare en mittfältare.
Ett mästarlag som gjort en kanonvärvning inför spurten av Champions League är Manchester City. I veckan gjorde man vårens värvning i damfotbollsvärlden när Carli Lloyd skrev på för vårsäsongen.
Carli Lloyd
Värvningen innebär att Citys favoritskap i kvartsfinalen mot Fortuna Hjörring ökar rätt rejält. Den innebär också att speltiden för Kosovare Asllani riskerar att minska betänkligt. Och det är förstås inte bra för landslaget och EM.
Apropå EM och skador börjar skadelistan för mästarinnorna från Tyskland bli väldigt lång. Det är förstås fortfarande lång tid till mitten av juli och avspark i Nederländerna. Men lite oroväckande måste det allt vara.
Klart är att Simone Laudehr verkar vara borta hela vårsäsongen på grund av en knäskada. Knäproblem stoppar även Potsdams viktiga anfallsduo Tabea Kemme och Svenja Huth från spel den närmaste tiden. Kemme har opererat menisken, medan jag inte fått klart för med vad exakt Huth besväras av. Tufft för höstens skrällag Potsdam som nu skall försöka försvara sin serieledning under våren.
Den senaste veckan har det även rapporterats in skador på Zsanett Jakabfi, Lena Goessling, Peggy Nietgen och Marit Priessen. Det finns kanske även anledning att ifrågasätta hur man tränar under den tyska försäsongen…
I helgen återstartar ju nämligen Frauen-Bundesliga på allvar. I morgon, lördag klockan 12.00 visar DFB-tv toppmötet Freiburg–Bayern München. Tyvärr stoppar en skadaFridolina Rolfö från att debutera. Även Bayern har nu en lång skadelista med Laudehr, Rolfö, Stefanie van der Gragt, Viktoria Schnaderbeck, Mana Iwabuchi och Sarah Romert.
Ligan tjuvstartade ju förra helgen. Då gjorde Nilla Fischer båda Wolfsburgs mål i 2–1-segern mot Jena. Se dem här. På länken noteras även att Pernille Harder verkar ha varit väldigt pigg i sin debut för varghonorna. Hon borde ju ha krönt insatsen med något mål. Det är ju faktiskt så att Harder i sin debut ser ut att ha varit vassare än Ramona Bachmann någonsin var i Wolfsburgströjan.
Vittsjö-Tyresö på Vittsjö IP 2012.
Slutligen tillbaka till Sverige, och till Vittsjö. Jag har kollat lite närmare på beslutet om att stoppa spel på Vittsjö Idrottspark.
Det visar ju sig att det inte handlar om ett beslut från några enskilda personer, utan att det är hela Fotbollssveriges önskan att tvinga bort Vittsjö.
Vid Svenska fotbollförbundets representantskap den 25 november lämnade nämligen EFB:s Charlotta Nordenberg in en motion om att damallsvenska klubbar skulle få anstånd med arenakraven till 2018.
Förbundsstyrelsen tyckte inte att motionen skulle gå igenom. Styrelsen ansåg att ett sådant anstånd skulle strida mot likabehandlingsprincipen eftersom de berörda föreningarna redan hade fått dispens, en del vid upprepade tillfällen.
Fotbollssveriges representanter röstade på styrelsens förslag. Efter det utslaget på respresentanskapet borde nog inte Vittsjö ha blivit så överraskat över att deras dispensansökan nu avslogs av tävlingskommittén. De klubbade ju bara det beslut som Fotbollssverige rekommenderat dem.
Det här innebär inte att jag tycker att beslutet om att stoppa spel på Vittsjö IP är bra, inte alls. Jag står för det jag skrev i förra inlägget. Däremot väcker det frågan om inte damfotbollen hade mått bäst av att ha ett eget förbund.
För tyvärr är de representanter som tar beslut i Fotbollssverige i väldigt stor utsträckning Herrfotbollssveriges representanter, inte Damfotbollssveriges. Det är ledare från herrfotbollen som tar stora beslut om damfotboll – som huvuddelen av dem har högst begränsad kunskap om.
För en stund sedan fick Carli Lloyd Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Det var andra året i rad hon vann. Och tyvärr kommer man ganska långt på gamla meriter i de här sammanhangen.
Carli Lloyd
För 2015 tyckte jag att Lloyd var ett klockrent val. Då var hon fullkomligt överlägsen. 2016 kändes det däremot som en rätt underlig utnämning, och det verkade Lloyd också tycka i sitt tacktal. Hon inledde nämligen med att uttrycka sin förvåning och hylla de båda andra kandidaterna:
”Ärligt talat hade jag inte förväntat mig det här. Melanie (Behringer) hade ett fantastiskt OS där hon även vann skytteligan. Även Marta var fantastisk i OS – båda hade varit välförtjänta vinnare.”
Det som gör utnämningen underlig är att Lloyd ju inte vann något stort. OS var ju ett fiasko för USA, mycket beroende på att Lloyd kom in i turneringen som ett frågetecken efter en tids skada. Hon lyckades aldrig hitta sin toppform, och USA åkte som bekant ut redan i kvartsfinal.
Rent statistiskt är dock Lloyds 2016 ett riktigt bra år. Hon spelade 21 landskamper, totalt 1644 minuter – och gjorde 17 mål och 11 assist. Med det var hon den klart bästa poänggörare i USA i fjol. Ingen gjorde heller fler mål, men Alex Morgan gjorde lika många på cirka 100 minuter kortare speltid.
I klubblaget Houston Dash blev det bara sju matcher på grund av skada, OS och en högst omdiskuterad frånvaro som delvis visade sig bero på boklansering. På de sju matcherna gjorde hon dock fem mål och tre assist.
Det här är alltså ingen katastrofutnämning, Lloyd var trots allt fantastiskt bra på våren, innan skadan. Men det är ändå ganska långt ifrån ett klockrent val. Personligen tycker jag exempelvis att Tobin Heath var 2016 års klart bästa amerikanska spelare.
En åsikt som förresten inte är speciellt spektakulär – hon prisades ju nämligen officiellt som USA:s bästa landslagsspelare 2016. Klippet med Heaths höjdpunkter från fjolåret i den där länken är förresten högst sevärt. Klicka in och njut av en hel kartong med fotbollsgodis.
Det var USA:s förbundskaptener, landslagsspelare, NWSL:s ligacoacher samt utvalda journalister och före detta storspelare som röstade fram Heath. Lloyd kom inte ens tvåa i den omröstningen, det gjorde Crystal Dunn.
Det allra mest anmärkningsvärda med årets Fifapris var ju dock ändå att Europas bästa spelare, Ada Stolsmo Hegerberg, inte ens fanns med bland de tio ursprungliga kandidaterna. Det skrev jag lite om här. Hegerberg var alltså inte i Zürich på dagens gala. Hon var däremot i Oslo på den norska idrottsgalan i lördags och hämtade hem priset som Norges bästa kvinnliga idrottare 2016 samt förstås Gullballen – priset till Norges bästa fotbollsspelare alla kategorier.
Silvia Neid
För svensk del var Pia Sundhage nominerad som i ledarkategorien. Men som väntat gick priset till världens bästa damfotbollsledare för tredje gången till Silvia Neid. Här tycker jag dock att Kanadas förbundskapten John Herdman borde ha fått priset. Han har gjort underverk med sitt material.
Tillbaka till Sundhage. Hon har i dag tagit ut Rosengårds Zecira Musovic till landslagets samling nu i januari. Jag har inte sett någon uppgift på om det beror på någon skada, eller om man helt enkelt bara lägger till en målvakt.
Slutligen är det lite roligt att se hur rösterna läggs i de olika kategorierna.
Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:
Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.
Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.
Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.
Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.
Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.
Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.
Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.
Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?
Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.
Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.
Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.
Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.
Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.
Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…
Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.
Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.
Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.
Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:
Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:
Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:
Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:
Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:
Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:
Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:
Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…
Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:
Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.
Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.
Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?
Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?
Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.
PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.
Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.
Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?
Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.
Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.
Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.
SC Sand
Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:
Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.
Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.
Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.
Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.
Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…
Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…
Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.
Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.
Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.
Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.
Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:
”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”
Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.
Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.
Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.
Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:
På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.
Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.
Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.
Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.
Jag har haft en långhelg så späckad av jobb att jag inte hunnit ägna en enda minut åt damfotbollen. Jag har bland annat fortfarande inte hunnit se något av Sverige–Iran.
Däremot har vissa resultat flashat förbi på sociala medier. Jag har exempelvis noterat att det blev 0–0 mellan Portugal och Rumänien i första mötet av EM-playoffet. Returen spelas i Rumänien i morgon, och det känns fortfarande som en rätt öppen historia. Jag hade Portugal som 60–40-favoriter inför första matchen. Nu har istället rumänskorna en liten fördel, typ 55–45.
Apropå Portugal har jag även noterat att vårt F18-landslag gick igenom första EM-kvalrundan till nästa års F19-EM utan poängförlust. Det blev 1–0-seger i går i gruppfinalen mot just Portugal. Ebba Hed gjorde målet. Höjdpunkter går att se här.
I kväll 19.00 spelar Sverige bortamatch mot Norge. Den svenska startelvan har släppts under förmiddagen, och innan jag analyserar den har jag sett höjdpunkter från nattens match mellan USA och Schweiz. Jill Ellis håller på att testa rejält, och årets succéspelare från NWSL har visat framfötterna i de båda matcherna mot schweiziskorna.
I den första gjorde Lynn Williams mål i första minuten i sin landslagsdebut. I natt var det Kealia Ohai:s tur att göra en likadan succédebut. Inbytt i A-landslaget för första gången i 81:a minuten. Målskytt i 82:a:
Ohais mål fastställde slutresultatet 5–1 (1–1) till USA, efter att Schweiz tagit ledningen tidigt. Men det var inte bara debutanter som utmärkte sig för USA i dubbellandskamperna. Gamla Carli Lloyd visade i natt att hon fortsatt har bra kvalitet i högerdojjan. Det var hon som gjorde både 1–1 och 2–1. 1–1-målet var spektakulärt, kolla bara här:
Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Sofia Jakobsson, Olivia Schough.
Jag sätter alltså upp laget 4–3–1–2, till skillnad från Pia Sundhage som kallar det 4–3–3 och har placerat Asllani som central forward i sin uppställning. I de landskamper med det nya spelsättet som jag sett har verkligheten legat mycket närmare min formation. Vi får se hur det ser ut i kväll.
Hedvig Lindahl skadade tydligen knät i går på träning, och har lämnat truppen. Det verkar inte vara någon allvarligare skada, men den öppnar ju för de som är närmast bakom vår givna förstemålvakt. Pia Sundhages första backup har det senaste dryga året varit Carlén. I dag får Pitemålvakten sitt första riktiga test i landslagsdressen. Det blir intressant att se hur hon klarar det.
Hilda Carlén
Personligen tycker jag inte att Carlén är en landslagsmålvakt. Jag anser att den som vaktar vårt A-landslagsmål måste behärska spelet i luftrummet – och det gör inte Carlén. Däremot är hon utmärkt på skott och närspel. Och hon verkar vara en riktigt skön personlighet – jag gillar verkligen hur engagerad hon är på bänken.
Totalt sett sätter jag ändå ett frågetecken efter hennes namn. Men jag skulle bli väldigt glad om jag får sudda bort frågetecknet, om hon alltså kan bevisa att hon är en tänkbar framtida förstemålvakt. För vi behöver konkurrens om målvaktshandskarna i landslaget. Det finns talanger bakom Lindahl, men det är ändå ingen som riktigt utmanar vår förstemålvakt.
I backlinjen är det Linda Sembrant och tre gånger Linköping. Här blir det förstås mest intressant att följa hur Magda Eriksson och Jonna Andersson klarar sig mot starkt motstånd. Noterbart att Eriksson får chansen före Rosengårdsduon Emma Berglund/Amanda Ilestedt – har det möjligen blivit en ändring i Sundhages turordning här?
När det gäller backlinjen är det ju annars vänsterbacksplatsen som är akilleshälen. Det är ju bara att hoppas på att Andersson kan lära sig att försvara, annars kommer nog nödlösningen Rubensson att få vikariera som vänsterback igen i EM nästa år.
Apropå backlinjen är jag för övrigt lite bekymrad över att Nilla Fischer numera så ofta lämnar återbud till landslaget. Räknar jag rätt är väl det här fjärde gången på ungefär ett år.
Mittfältet känns det inte som att man behöver diskutera så mycket. Det känns rätt självklart. Däremot finns det anledning att specialstudera vårt anfallspar i dag. Jag tycker att varken Jakobsson eller Schough under året har gjort insatser som motiverat en plats i startelvan. Båda har rent ut sagt varit för dåliga i landslagsdressen. För Schough har det handlat om att hon inte fixar tempot i matcher mot bättre motstånd, för Jakobsson handlar det mycket om bristande samarbetsförmåga. Ändå har de hela tiden haft Sundhages förtroende.
På senaste tiden har dock båda visat god målform i klubblagen. Kanske kan de även bjuda på en positiv säsongsavslutning i blågult? Jakobsson har ju exempelvis gjort mål i samtliga ligamatcher i Frankrike hittills i höst.
När det gäller Norge är det ju alltid trevligt att se fantastiska duon Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg i aktion. De kommer garanterat att sätta vårt svenska försvarsspel på prov.
19.00 börjar alltså matchen, och har jag tolkat sakerna rätt skall den gå att se gratis här. Men jag är långt ifrån säker på att det är gratis. Däremot är jag säker på att det är gratis att se den här med norsk kommentator.
Silly season har inte startat ännu, men Arsenal har redan gjort en av vinterns bästa värvningar. Man har nämligen gjort klart med Seattles lilla storstjärna Kim Little.
Reign FC has completed transfer of midfielder Kim Little to Arsenal Ladies FC. #ThanksKim
Skotska Little är 26 år spelade för just Arsenal perioden 2008–13. Nu återvänder hon till Londonklubben från och med januari. Den här värvningen är en maktdemonstration från Arsenal, framför allt gentemot sina engelska huvudkonkurrenter Manchester City och Chelsea. Men egentligen också mot alla storklubbar i världen. För jag gissar att i princip varenda en skulle vilja ha Little i sin trupp.
För amerikanska NWSL var det ett jättetapp. Man har på två säsonger nu tappat två av sina tre främsta offensiva spelfördelare i Little och Lauren Holiday. Kvar är Carli Lloyd, som ju dock blir 35 nästa år och sannolikt börjar se slutet på sin karriär.
I övrigt i dag har semifinalerna i F17-VM avgjorts. Det blir en rent asiatisk final sedan Japan besegrat Spanien med 3–0…
och Nordkorea betvingat Venezuela med samma siffror:
I går var jag i Malmö för att bevaka MFF–Elfsborg i herrallsvenskan. Jag hade lite tid över, så jag kikade in på FC Rosengårds kansli en liten stund. Trevligt.
Därifrån fick jag med mig en rätt väntad nyhet, nämligen att Rosengård inte kommer att släppa Zecira Musovic eller Ebba Wieder till U20-VM. Orsaken till att de båda saknades på förra landslagslägret var just att Rosengård hade meddelat förbundet att spelarna inte kommer att få åka till VM. Det lät som att även Eskilstuna har beslutat att hålla kvar sina aktuella spelare, Nathalie Björn och Emma Jansson.
Det är förstås tunga avbräck för Calle Barrling som presenterar sin VM-trupp på torsdag, men jag förstår klubbarna. De måste prioritera sitt Champions League-spel, och har inte råd att släppa i väg tänkbara startspelare till Papua Nya Guinea.
Framför allt tycker man ju synd om Musovic som missar sitt fjärde mästerskap på två år. Hon har varit för bra både för att få vara med och vinna U19-EM och för att få åka till U20-VM. Däremot har hon precis hållits utanför både fjolårets VM- och årets OS-trupp. För hennes skull får vi väl hoppas att hennes tid kommer.
Synd dock att en Champions Leagueomgång krockar med U20-VM, för det lär ju innebära att fler stjärnspelare missar mästerskapet i Papua Nya Guinea. Lyon lär väl exempelvis inte släppa Pauline Bremer. Även flera spanska och franska spelare lär hållas kvar i Europa. Tråkigt.
Innan jag går över på klubbfotboll, och kollar lite på vad som väntar i helgen, tänkte jag rekommendera Malin Jonson:s krönika från EM-kvalavslutningen Danmark–Sverige. Det är en både välformulerad och vass text.
Lite av eftersnacket till den matchen har förresten handlat om matchning av skadade spelare. I Linköping har det varit upprörda reaktioner på att en småskadad Jessica Samuelsson tvingades spela hela matchen i Viborg. Hon har nämligen inte mycket naturlig vila framför sig. För serieledande Linköping väntar nämligen en tuff matchperiod som börjar med hemmamöte med Djurgården i morgon lördag och fortsätter med bortamatcher i Göteborg på onsdag och Örebro på söndag.
Veckan efter Örebromatchen är det seriefinal hemma mot Rosengård. Den kommer för övrigt att tv-sändas av SVT. Kul. Det borde kunna bli rätt bra tittarsiffror.
För Rosengård väntar närmast bortamatch mot Kristianstad på söndag. Det är en av många måstematcher för Malmöklubben, som sannolikt inte har råd att tappa fler poäng om de skall kunna vinna guldet.
Andra intressanta matcher på söndag är Mallbacken–Vittsjö och Umeå–Örebro. Blir det bortasegrar i båda matcherna kan Vittsjö och Örebro börja planera för damallsvenskan 2017. Blir det däremot hemmasegrar i båda matcherna kommer återigen i princip halva serien på allvar att vara indragen i nedflyttningsstriden.
Det verkar förresten inte bara vara i Linköping man rasar över hur Pia Sundhage matchade sin trupp i Danmark. Enligt obekräftade uppgifter riskerar Pauline Hammarlund missa några matcher för Göteborg som följd av hennes inhopp i den andra halvleken i tisdags.
Elin Magnusson
Från damallsvenskan till lite herrfotboll. Den före detta Kif Örebrokaptenen Elin Magnussonhar gjort succé under sin första säsong som tränare. Hon förde upp Yxhults herrar från division fyra till division tre. Starkt jobbat.
Därmed lämnar jag Sverige för en genomgång av vad som väntar i helgen i övriga damfotbollsvärlden. Det är en rätt kul helg som väntar, med gigantmöte i Tyskland, seriefinal i England och avslutande grundspelsomgång i USA.
I Tyskland spelar alltså Bayern München–Wolfsburg på söndag 14.00. Tungviktsmatchen visas förstås på DFB-tv och känns vidöppen. Risken är att det blir en ganska stängd och chansfattig historia, men förhoppningsvis blir det högklassig fotbollspropaganda.
I engelska WSL är det seriefinal och tillika svenskmöte. Manchester City–Chelsea drabbar samman på söndag 15.00. Tar City en poäng är de klara ligamästare.
I USA är det alltså sista grundspelsomgången i NWSL. Konstigt nog har omgången inte gemensam speltid. Den spänning som finns kvar handlar ju om huruvida Western New York Flash eller Seattle Reign tar den sista slutspelplatsen. Men när det är avspark i Seattles bortamatch mot Houston riskerar saken vara avgjord sedan ett dygn tillbaka. Vinner Western New York borta mot tabelljumbon Boston blir det ju nämligen WNY som tar fjärdeplatsen.
I USA har förresten följetongen kring Megan Rapinoe och nationalsången fortsatt. Lite överraskande menade lagkapten Carli Lloyd att saken har besvärat landslaget den senaste tiden. Vid tidigare distraktioner har ju spelarna sagt att de inte har påverkats.
Det här utspelet gjorde Lloyd inför avspark i matchen USA–Nederländerna. Jag såg en rätt stor del av den matchen, och den var riktigt bra. Holländskorna bjöd upp till spel och skakade länge USA. Även om det till slut blev hemmaseger med 3–1 var jag imponerad av farten på det nederländska anfallsspelet. Laget kan helt klart bli en attraktion i nästa års hemma-EM.
Det var en händelserik helg för flera av de amerikanska OS-spelarna i NWSL. Men först till det rent sportsliga, där de fyra lagen på slutspelsplats (Washington, Portland, Chicago och Western New York) tog stora steg mot att också bli de fyra lag som gör upp om titeln.
Gårdagsnattens nyckelmatch mellan Chicago och Seattle slutade nämligen 2–2, vilket gör att tabellfemman Seattle kommer att få mycket svårt att nå ikapp något av de fyra topplagen.
Men det är alltså inte det sportsliga som eftersnacket till helgens matcher handlar om, utan om USA:s tre kanske allra största stjärnor.
Megan Rapinoe skaffade sig rubriker genom att ställa sig på knä under nationalsången. Hon gjorde det som ett stöd till San Fransisco 49ers quarterback Colin Kaepernick som gjorde samma sak häromveckan. Kaepernick gjorde det för att han menar att färgade inte har samma värde som vita i USA.
Rapione motiverade sitt stöd genom:
”Som gay i amerika vet jag vad det innebär att titta på flaggan och känna att den inte skyddar alla våra friheter. Det här var något litet som jag kunde göra och som jag planerar att fortsätta göra i framtiden. Förhoppningsvis kan det sätta igång en meningsfull debatt.”
I nationalistiska USA har Rapinoe förstås väckt en hel del heta känslor.
Heta känslor väcks tydligen hos Carli Lloyd när hon ser journalisten Corey Roepken på lokaltidningen Houston Chronicle. Så heta att hon vägrade starta sin presskonferens efter helgens match mot Orlando innan Roepken hade lämnat lokalen.
Den typen av mediebojkott känns inte speciellt amerikansk. Men Lloyd menar att Roepken har skadat hennes anseende genom att ifrågasätta varför det tog så lång tid efter OS innan Lloyd var tillbaka i sitt Houston Dash. Bland annat genom den här tweeten:
Dash coach Randy Waldrum said Carli Lloyd told him she will be back with team Monday. That is 17 days after USA Olympic team was eliminated.
Personligen tycker jag nog också att det tagit uppseendeväckande lång tid för Lloyd att återvända till sitt klubblag efter OS. I fjol var hon tillbaka i verksamhet med Houston en vecka efter VM-finalen. I år tog det alltså 2,5 veckor innan hon gjorde sin första träning – trots att USA spelade fyra matcher mindre än i VM.
Det var inte ologiskt att en journalist kommenterade Lloyds frånvaro, inte minst som frågan länge hängde i luften. På en presskonferens den 18 augusti efter matchen Houston–Washington sa Houstons tränare Randy Waldrum att han inte visste när Lloyd skulle vara tillbaka, eftersom hon hade vissa åttaganden. Redan i den matchen var för övrigt Ali Krieger tillbaka i spel för Wasington, något som förvånade Waldrum.
Klart är att det faktum att de amerikanska landslagsspelarna har sina kontrakt hos förbundet gör det svårt för klubbarna att planera sin verksamhet. Nästan lika klart känns det att journalist Roepken trampade på en öm tå hos Lloyd.
Hon var för övrigt lysande i sin comeback i Houston.
Eftersnacket till den matchen handlade dock inte bara om Lloyds agerande på presskonferensen. Det handlade minst lika mycket om säkerhet. För som grädde på moset sprang en supporter in på planen och bad om Alex Morgan:s autograf i firandet efter att hon gjort mål.
Alex Morgans mål kom förresten på den här snygga och väl genomförda frisparksvarianten:
Slutligen en liten sväng hem till Sverige, först i form av ett klipp från Linköping. På sistone har många lag nickat i ring i sitt omklädningsrum, och avslutat med att nicka bollen i en papperskorg. LFC ökade i förra veckan svårighetsgraden på leken genom att låta Claudia Neto passa på volley. Det gick ju bra…
Den här veckan spelas det en hel damallsvensk omgång på onsdagskvällen. Det känns förresten ovanligt att en hel omgång spelas på samma kväll. Det bör bli segrar för topplagen, för Linköping skall ju bara vinna mot ett formsvagt Umeå och Rosengård är ju jättefavorit hemma mot Göteborg.
Sara Lindén
Apropå Göteborg såg jag att Sara Lindén i lördags nådde drömgränsen 100 damallsvenska mål i GFC. Jag letade efter statistik som visar var det placerar Lindén bland damallsvenska målskyttar historiskt sett. Men jag hittade ingen. Någon som vet om det finns någon tillförlitlig sammanställning av damallsvenskans bästa målskyttar genom tiderna?
Alla övriga matcher har mer eller mindre inverkan på bottenstriden. Den mest intressanta tycker jag är Mallbackens viktiga hemmamatch mot Djurgården. Värmländskorna har bara tagit en poäng på de fem senaste omgångarna och är i stort behov av att vända trenden.
Med fyra lag och fyra matcher kvar av OS-turneringen tänkte jag lista lite namn. Här är först de spelare som jag tycker har varit bäst hittills i OS-turneringen, och alltså borde vara aktuella för ett allstarlag.
Elin Rubensson
Jag tar dem lag för lag:
Sverige: Fridolina Rolfö och Elin Rubensson.
Brasilien: Formiga, Marta och Cristiane.
Tyskland: Melanie Behringer.
Kanada: Ashley Lawrence, Christine Sinclair och Janine Beckie.
Frankrike: Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.
USA: Tobin Heath.
Australien: Lydia Williams, Katrina Gorry och Samantha Kerr.
I övriga lag hittar jag inga självklara kandidater. Jag välkomnar självklart synpunkter – och fler namn. Jag har säkerligen missat några, för vissa av lagen har jag sett lite dåligt, bland dem finns exempelvis Tyskland.
Bland de valda finns för övrigt OS-turneringens äldsta spelare, Formiga. Hon ser verkligen inte ut som en 38-åring när hon dominerar på Brasiliens mittfält. Jag tyckte att hon var lagets bästa spelare i fjolårets VM. I år har hon konkurrens av fler, men hon är verkligen en kandidat till att prisas som turneringens bästa spelare.
Apropå Formiga, här nedan är de elva yngsta och de elva äldsta spelarna i turneringen. Notera att Kanada har fyra spelare bland de äldsta och två bland de yngsta. De har dessutom ytterligare fem spelare som är födda 1994–95 – det är det som brukar kallas en bra blandning av gammalt och ungt.
Stina Blackstenius
Yngst i OS
1) Ellie Carpenter, Australien, 28 april 2000
2) Deanne Rose, Kanada, 3 mars 1999
3) Linda Motlhalo, Sydafrika, 1 juli 1998
4) Mallory Pugh, USA, 29 april 1998
5) Jessie Fleming, Kanada, 11 mars 1998
6) Jasmine Pereira, Nya Zeeland, 20 juli 1996
7) Meikayla Moore, Nya Zeeland, 4 juni 1996
8) Leicy Santos, Colombia, 16 maj 1996
9) Stephanie Malherbe, Sydafrika, 5 april 1996
10) Eunice Chibanda, Zimbabwe, 26 mars 1996
11) Stina Blackstenius, Sverige, 5 februari 1996
Äldst i OS
1) Formiga, Brasilien, 3 mars 1978
2) Hope Solo, USA, 20 juli 1981
3) Melissa Tancredi, Kanada, 27 december 1981
4) Rhian Wilkinson, Kanada, 12 maj 1982
5) Carli Lloyd, USA, 16 juli 1982
6) Saskia Bartusiak, Tyskland, 9 september 1982
7) Felistas Muzongondi, Zimbabwe, 22 mars 1983
8) Hedvig Lindahl, Sverige, 29 april 1983
9) Christine Sinclair, Kanada, 12 juni 1983
10) Lotta Schelin, Sverige, 27 februari 1984
11) Diana Matheson, Kanada, 6 april 1984
Notera här att Nya Zeelands andremålvakt Rebecca Rolls, född den 22 augusti 1975, var den äldsta spelaren som ingick i någon av trupperna. Men hon spelade inte något i turneringen.
Melanie Behringer
Skytteligan: 4 mål: Behringer.
3 mål: Beckie.
2 mål: Maria Catalina Usme, Louisa Cadamuro, Eugenie Le Sommer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Sinclair, Tancredi, Lloyd, Alex Morgan och Michelle Heyman.
1 mål: bland annat Nilla Fischer, Schelin och Blackstenius.
Det blev inga mål i Sveriges grupp i natt. Det var överhuvudtaget rätt dåliga matcher i den tredje och sista gruppomgången. Såväl Brasilien, USA, Kanada, Australien, Tyskland som Frankrike valde att vila nyckelspelare, vilket gjorde att alla topplagen tappade i spelkvalitet.
Det blev också 2,5 skrällar. Den halva var Sydafrikas poäng mot Brasilien. De stora var dels Colombias poäng mot USA, dels Kanadas seger mot Tyskland. Jag hade satt sannolikheten till nio respektive tio procent på de resultaten.
Jag har mer eller mindre kollat på alla dagens sex matcher. En match har rullat på tv:n, den andra på datorn. Strax mina noteringar, men först, så här ser slutspelsträdet ut:
Kvartsfinalerna spelas så här: Brasilien–Australien – natten mot lördag 03.00
USA–Sverige – fredag 18.00
Kanada–Frankrike – natten mot lördag 00.00
Kina–Tyskland – fredag 21.00
Så till min bild av gårdagskvällens och nattens matcher:
Sverige–Kina 0–0
Efter kryss mot Kina, då väntar värsta möjliga motståndare i kvartsfinalen. Nu tappade USA poäng i dag, och man släppte in två mål – vilket också är positivt för Sverige.
Men med den anfallskvalitet som svenskorna visat upp i de tre matcherna hittills skall det närmast till ett mirakel om vårt lag skall få spela medaljmatcher i den här turneringen.
I dag valde Pia Sundhage att kasta om lite i startelvan jämfört med förra matchen. I backlinjen kom Jessica Samuelsson och Linda Sembrant tillbaka. På mittfältet fick Kosovare Asllani lämna plats för Elin Rubensson och i forwardslinjen bänkades Sofia Jakobsson till förmån för Olivia Schough. Det gav laget en mer defensiv balansering.
Det blev också en väldigt defensiv och chansfattig match. Sverige hade den enda riktigt heta målchansen när Lotta Schelin blev framspelad av Fridolina Rolfö i den nionde minuten. Schelin trycktes undan precis i skottögonblicket och hon fick inte tillräckligt bra träff för att bollen skulle passera den kinesiska målvakten.
Under resten av matchen var det bara nästanchanser för de två lagen. Det var Kina som hade det större bollinnehavet, men skapade alltså ingen riktigt bra målchans. Det var alltså ett gott betyg på försvarsspelet.
Dock skall det väl konstateras att Kina slutade grupptvåa på kryss, vilket gjorde att de oftast anföll med handbromsen nedtryckt. Det kommer inte USA att göra på fredag.
Den svenska offensiven var ganska blek. Återigen saknades det kvalitet i passningsspelet. Det slarvades på rätt många håll, i den första halvleken orsakade exempelvis annars passningssäkra Nilla Fischer väldigt många bolltapp. Hon var inte ensam, utan det slarvades på många fötter. Det skall även sägas att Fischer skärpte sig i den andra halvleken.
Det är så tydligt att de svenska spelarna är mer stressade och mindre bolltrygga än spelarna i de andra topplagen i världen.
Viasats expertkommentator Bojan Djordjic var kritisk mot det svenska spelet. Han frågade sig bland annat att:
”Vad är det för fotboll vi vill spela? Det känns inte som att man bestämt sig. Nu blir det bara mellanmjölk av det.”
Så är det. I dag gjorde Schelin och Schough bra defensiva insatser. Men anfallsmässigt fick de inte jättemycket uträttat. De gjorde många löpningar, men tyvärr tycker jag fortfarande att de ofta springer fel. Återigen var Fridolina Rolfö bästa svenska forward. Offensivt gjorde även Kosovare Asllani ett piggt inhopp.
Jag hade dock gärna sett stora och starka Stina Blackstenius mot det kinesiska laget. Jag tror att hon hade fått uträttat mycket mer än vad Schelin och Schough förmådde göra.
Jag tycker nog ändå att Elin Rubensson var bästa svenska spelare i dag. Hon är en av få spelare som har ett genomgående bra passningsspel, och som inte bara slår alibipassningar utan också söker konstruktiva lösningar.
Totalt sett en ok svensk insats, den bästa i OS. Men även om USA inte har imponerat speciellt mycket i turneringen har man ju tyvärr väldigt svårt att se hur vårt lag skall kunna ta sig till semifinal.
Skall man leta positiva saker är en att Sverige slipper att resa, matchen spelas ju i Brasilia där vårt lag redan befinner sig.
Brasilien–Sydafrika 0–0
Det var den match jag tittade minst på i natt. Dels för att det var final för Sarah Sjöström under den första halvleken, dels för att jag förstås hade fokus riktat mot Sveriges match.
Under den första halvleken noterades ett friläge för Sydafrika och ett stolpskott för ett reservbetonat Brasilien. Den första halvtimmen i den andra såg jag också varsin riktigt vass chans. De sista minuterna låg Brasilien på för ett segermål, och skapade mycket. Men det blev mållöst, vilket självklart var en framgång för Sydafrika. Laget lämnar OS med en poäng och 0–3 i målskillnad. Det är ändå godkänt, med tanke på förutsättningarna. För fyra år sedan hade de 1–7 i målskillnad.
Brasilien spelar intressant kvartsfinal mot Australien. Alltså samma lag som man åkte ut mot i VM i fjol. Båda lagen är bättre sedan dess, och båda lagen har starkare offensiv än defensiv. I fjol höll jag The Matildas som knapp favorit inför åttondelsfinalen. I år får nog Brasilien bära favorittrycket eftersom de har hemmaplan. Men det vore ingen skräll om hemmalaget skulle åka ut natten mot lördag.
Kanada–Tyskland 2–1
Det här var en riktig skräll. Kanada vann alltså mot Tyskland, trots att kanadensiskorna nästan ställde upp med så mycket B-lag man bara kunde.
Kadeisha Buchanan var avstängd och man vilade Christine Sinclair och Janine Beckie helt, Diana Matheson spelade bara en halvtimme och Jessie Fleming och Ashley Lawrence spelade varsin halvlek.
Lawrence är för övrigt en spelare jag gillar. Hon kan spela på massor av olika positioner och är härligt bolltrygg. Precis en sådan spelare ett lag som Kanada behöver.
Visst hade Tyskland också bänkat flera ordinarie spelare, men jag trodde nog allt att den tyska truppen skulle vara bredare och starkare än Kanadas. Så var det inte.
Tyskland hade i och för sig 67 procent av bollinnehavet, och visst kunde tyskorna ha fått en andra straff när Anja Mittag föll vid ledning 1–0. Ledningsmålet kom på straff genom Melanie Behringer. Men totalt sett var det tyska laget rätt uddlöst och blekt.
Jag måste säga att jag är vansinnigt besviken på Dzsenifer Marozsan så här långt i turneringen. Det är hon som skall bära det här tyska laget i offensiven. Hon har en makalös talang, men tyvärr presterar hon för sällan på den höga nivå man vet hon kan.
Faktum är att när jag ser det tyska laget spela så funderar jag över om inte Katrin Schmidt faktiskt borde ha platsat i den här truppen. Men jag är förstås glad om hon istället kan bli aktuell för vårt svenska landslag till nästa års EM-slutspel.
Kanadas båda mål gjordes av Melissa Tancredi. Det var Örebroforwardens sjätte och sjunde mål i OS-sammanhang. Det placerar henne på åttonde plats i tidernas OS-skytteliga. Toppen i den ligan ser för övrigt ut så här:
14 mål: Cristiane
10 mål: Marta och Birgit Prinz
9 mål: Abby Wambach och Christine Sinclair
8 mål: Pretinha och Carli Lloyd
7 mål: Tancredi
6 mål: Lotta Schelin
Kanada gick alltså genom gruppen utan poängförlust. Som tack för det väntar nu Frankrike i kvartsfinal. De möttes i en träningsmatch för några veckor sedan. Då vann fransyskorna med 1–0, men rapporterna säger att Kanada var minst lika bra i spelet. Och Kanada vann ju när lagen möttes i bronsmatch i den förra OS-turneringen. Så John Herdman:s lag har trots allt positiva vibbar från att möta Frankrike i olympiska spel.
För tysk del klarade man andraplatsen i gruppen med ett måls marginal. Det innebär att man får Kina – alltså en klart mycket lättare match än Kanada. Känns ju inte helt logiskt…
Tyskorna kommer att vara favoriter i kvartsfinalen, men det finns viss skrällchans för kinesiskorna.
Australien–Zimbabwe 6–1
Australien sprang rakt igenom direkt, Lisa De Vanna gjorde 1–0 redan efter en dryg minut. Det blev alltså aldrig det minsta spännande i början.
Det blev däremot spännande på slutet. När Tysklands match var slut stod det klart att tyskorna hade stannat på fyra poäng och målskillnaden 9–5. Då återstod tre minuter att spela och Australien hade fyra poäng och 8–5. Det var alltså bara ett mål ifrån lottning om andraplatsen.
Nu tog tyskorna andraplatsen och får möta Kina, medan Australien alltså får spela mot Brasilien i första utslagsmatchen – precis som i fjolårets VM-turnering.
Australien vilade för övrigt formstarka Sam Kerr mot Zimbabwe. Istället blev inhopparen Michelle Heyman bästa målskytt – hon gjorde två. Så här snyggt satte hon sitt andra:
Zimbabwe slutade på noll poäng och 3–15 i målskillnad – det är det sämsta facit någon lag någonsin haft i en OS-turnering. Det hindrade inte att laget firade sitt tredje och sista OS-mål så här:
Kanske firade Zimbabwe att de slipper ligga sist i OS-fotbollens maratontabell. Där återfinns nämligen Colombia, som på två turneringar har noll poäng …
Frankrike–Nya Zeeland 3–0
Till slut blev det ett resultat som passade Sverige. Det innebar nämligen att vårt lag till och med hade chansen att gå vidare till kvartsfinal via uddamålsförlust mot Kina.
Men spelmässigt var inte den franska segern lika solklar som siffrorna. Trots att laget inte var klart för slutspel valde Frankrike att vila flera ordinarie spelare från start. Effekten blev att den vanliga offensiva anstormningen från start uteblev.
Det franska laget var väldigt uddlöst de första 30 minuterna. Där tyckte jag att Nya Zeeland hade full kontroll, och jag började fundera på om inte Ferns till och med skulle kunna vinna matchen.
Sannolikt kände även Philippe Bergerôo att hans lag levde lite farligt. För redan efter 35 minuter bytte han ut Marie-Laure Delie och satte in Eugenie Le Sommer för att få spets. Det bytet betalade sig direkt. Redan efter tre minuter på planen slog Le Sommer till.
Louisa Cadamuro följde upp med två mål och såg till att det franska laget får till en revanschmatch mot Kanada i kvartsfinal. Revansch för förlusten i bronsmatchen i London för fyra år sedan. Det här var Cadamuros första fullträff:
USA vilade folk, och hamnade i lite trubbel. Hope Solo stod nämligen för en riktigt anmärkningsvärd Rembrant när hon lät Maria Catalina Usme göra Colombias första OS-mål någonsin.
Glädjen i Colombia går det inte att ta miste om, och plötsligt fick Colombias spelare massor av energi. Under en period var USA riktigt frustrerat. Under den perioden tog dessutom Frankrike ledningen mot Nya Zeeland, vilket innebar att fransyskorna var förbi USA i tabellen. Det läget varade dock bara i ett par minuter. Sedan slog Crystal Dunn till:
När Mallory Pugh gjorde 2–1 till USA var Colombia nere på sista plats i den olympiska maratontabellen. Men Catalina Usme var inte nöjd med ett mål. Hon hade en frispark i ribban med en kvart kvar. Och i matchens allra sista ordinarie minuter gjorde hon så här:
Colombia tog sin första OS-poäng någonsin. Och skickade ner Zimbabwe på jumboplatsen i den olympiska maratontabellen. USA vann gruppen och spelar alltså kvartsfinal mot Sverige på fredag. En match där USA förstås är jättefavorit. Amerikanskorna har ju aldrig missat en OS-final.
Skytteligan: 3 mål: Beckie och Behringer.
2 mål: Usme, Cadamuro, Le Sommer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Sinclair, Tancredi, Carli Lloyd och Heyman.
Brasilien–Sverige 5–1. Nattens värdemätare slutade alltså med svensk rekordförlust. Och här sitter jag och undrar hur jag kunde varit så hoppfull inför det här mästerskapet. I natt kom verkligheten ikapp det här landslaget.
I natt var Brasilien bättre än Sverige på precis allt. Precis allt.
Marta skojade med det svenska lag, som bland annat jag har överskattat rätt rejält. För i dag fanns det inget som talade för svensk medalj. I dag ställer jag mig istället frågan om vi ens går till slutspel. Resultaten i dag gick emot, vilket gör att vi i högsta grad är i riskzonen att bli sämsta grupptrea.
Matchen mot Kina har jag ända från lottningen känt oro för. Känslan är att Kinas tajta defensiv kommer att passa vårt lag väldigt dåligt. Och med dagens skräcksiffror i ryggen måste vi vinna mot Kina för att undvika tredjeplatsen i gruppen.
VI kan förstås glömma gruppsegern. För grupptvåan väntar sannolikt Kanada i kvartsfinal, medan trean kommer att ställas mot USA – om trean går vidare. För svensk del innebär det alltså att vi måste vinna mot Kina för att undvika USA. Vi har fördelen av att vår grupp avslutas efter de båda andra, vilket gör att vi vid avspark kommer att veta vad som krävs för att avancera som en av de två bästa treorna. Men kryss mot Kina leder troligen till slutspel – och till match mot USA.
Fast det där får vi ta mer om senare. Nu tillbaka till dagens överkörning.
Det hade nästan på dagen gått åtta år sedan Sveriges senaste förlust i en gruppspelsmatch i ett stort mästerskap. Efter 18 förlustfria matcher i rad spräckte Brasilien vår svit med råge.
Inför avspark valde Pia Sundhage att göra två byten i startelvan. Utöver det framtvingade bytet där skadade Jessica Samuelsson lämnade plats för Elin Rubensson gjordes även ett skifte på mittbacksplats. Där klev Emma Berglund in för Linda Sembrant, sannolikt med avsikt att möta Brasiliens snabbhet.
Det skulle visa sig att det bytet inte föll väl ut. Berglund var nämligen väldigt olycklig i matchen. De första tio minuterna var det väldigt virrigt i det svenska laget. Så långt hade man knappt slagit en passning till rätt adress. Å andra sidan hade inte Brasilien haft några målchanser heller.
I elfte minuten skulle Sverige ha tagit ledningen. Fridolina Rolfö serverade Kosovare Asllani öppet läge från ett par meter. Men Asllanis avslut var alldeles för mesigt. Det höll alldeles för dålig kvalitet.
När Brasilien fick sina chanser hade de däremot grym kvalitet. Efter 20 minuter började man ändå känna att Sverige var med i matchen och hade hyfsad kontroll i defensiven. Då ställde Berglund och Hedvig Lindahl till det – de bjöd Brasilien och Beatriz på ett ledningsmål.
Personligen tycker jag att Berglund måste rensa bort den bollen, och således är den största boven i dramat. Men Lindahl är inte oskyldig, hon är för passiv.
Även i nästa svenska läge var kvaliteten för dålig. Rolfö spelade loss Sofia Jakobsson till höger, men Jakobssons försök till inspel var för hårt och för dåligt riktat. Jag tycker nog att hon borde ha gått på eget avslut där.
I slutminuterna fick Cristiane straff efter en kollision med Magdalena Ericsson. Domslutet kändes billigt, men jag har inte sett någon riktigt bra repris på situationen, så det kan ha varit ett korrekt domslut. Straffen från Marta var det däremot inget fel på.
In i pausvilan hade Brasilien 3–0 i mål, 4–1 i målchanser och 3–0 i hörnor. Hemmalaget visade alltså en grym effektivitet och kvalitet när chanserna dök upp.
I halvtid valde Sundhage att byta ut Ericsson och sätta in Jonna Andersson, som skötte sig helt ok. Den andra halvleken var länge rätt avslagen. Brasilien låg rätt i positionerna och kontrollerade spelet helt. De drabbades av en tung jobspost när Cristiane tvingades kliva av med en trolig muskelbristning.
Den första heta målchansen i halvleken dröjde till den 80:e minuten – då gjorde Marta 4–0:
Det blev ytterligare två målchanser i matchen, en åt vardera håll. Båda blev mål, först 5–0 genom Beatriz, sedan 5–1 genom Lotta Schelin. Bra att Schelin fick göra mål, men tyvärr håller hon inte den önskade klassen i den här turneringen heller. Det händer alldeles för lite kring henne.
I dag var Fridolina Rolfö den klart bästa svenska spelaren, vårt enda riktiga offensiva hot. Som tack för det byttes hon ut efter drygt 60 minuter. Det bytet förstod jag väldigt lite av.
Jag har kollat statistiken och vad jag kan hitta har Sverige aldrig tidigare släppt in fem mål i en landskamp. Aldrig tidigare. Vi har förlorat med 4–0 i sex olika träningsmatcher, tre mot Norge och en vardera mot Kina, Tyskland och England. Men vi hade aldrig förlorat med fyra mål i en tävlingsmatch, och aldrig tidigare med 5–1. Det var alltså en historisk överkörning.
Det om raset i Rio.
Utöver Brasilien har även USA och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinal genom segrar. Här är en genomgång av övriga matcher i omgången:
Kanada–Zimbabwe 3–1
Inför fina 30 295 åskådare var det 3–0 och avgjort i halvtid. Kanada imponerade i första halvleken, efter paus spelade de mer eller mindre av matchen. Man såg även till att Kadeisha Buchanan fick sin andra varning och blir avstängd mot Tyskland.
Jag kollade förresten lite extra på uppskrivna Buchanan, och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad. Hon ställdes inte på märkvärdigt svåra prov, men kändes ändå lätt otajmad. Men hon har kanske ett par växlar till att lägga in när det blir riktigt allvar. En situation där hon kom snett var den där Zimbabwe fick sitt tröstmål.
Christine Sinclair gjorde ett mål (straff) och står på totalt två.
Zimbabwe står på noll poäng och målskillnaden 2–9 efter två omgångar. Håller de förlustsiffrorna mot Australien under fem måls marginal slipper man sistaplatsen i OS maratontabell – vilket måste vara lagets huvudmål nu. Grekland innehar den jumboplatsen med noll poäng och 0–11 i målskillnad.
USA–Frankrike 1–0
Matchkvaliteten motsvarade tyvärr inte mina högt ställda förväntningar. Som väntat var Frankrike det lag med bäst spel, men det var USA som hittade ett sätt att vinna. Och föga oväntat var det Carli Lloyd som gjorde målet. Hon har en makalös förmåga att dyka upp på rätt ställe i rätt ögonblick.
Målet kom i den andra halvleken, under en bra amerikansk period. Före paus var Frankrike det klart bättre laget. USA hade mycket boll, men hade märkbart svårt att komma till målchanser. Det är så otroligt tydligt att man inte har hittat hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday i uppspelsfasen. När varken Mallory Pugh eller Lindsey Horan heller fanns i startelvan var passningskvaliteten från mittfältet helt enkelt inte tillräckligt kreativ för att skaka lag ett lag som Frankrike.
Trots det vann alltså USA till slut. Man får tacka en formstark Tobin Heath och ineffektiva fransyskor för det. Frankrike hade rätt många lägen, men det var inte många avslut som gick inom ramen. I det franska laget reagerade jag över att Eugenie Le Sommer fick sitta på bänken hela matchen. Jag tyckte allt att hon såg riktigt pigg ut i premiären. Men hon har kanske någon skadekänning.
Slutligen flaggade jag inför matchen för matchen i matchen, den mellan världens två bästa mittbackspar. Men tyvärr vilade USA Julie Johnston som en säkerhetsåtgärd, vilket gjorde att vi inte fick den kamp jag hade tänkt mig. Men det är nästan alltid en njutning att kolla in Wendie Renard och Becky Sauerbrunn, och de gjorde mig inte besviken i dag heller.
Däremot hade Johnstons ersättare, Whitney Engen, det lite tufft i den första halvleken. Hon blev bolltittare ett par gånger, vilket gjorde att Marie-Laure Delie kunde löpa in på ytan bakom mittbacken. Engen spelade dock upp sig i den andra halvleken.
Tyskland–Australien 2–2
Tyskland kom undan med blotta förskräckelsen. Jag tippade inför turneringen att Australien skulle besegra Tyskland, något som var väldigt nära. Jag byggde tipset på att The Matildas har flera blixtsnabba forwards, vilka skulle bli väldigt jobbiga att hantera för de långsamma tyska mittbackarna. Inte minst som tyskorna ofta trycker upp sina ytterbackar högt.
Det verkar som att Australiens förbundskapten Alen Stajcic hade tänkt liknande tankar, för han mönstrade snabbast möjliga tremannaanfall; Sam Kerr, Lisa De Vanna och Caitlin Foord. Det funkade bra, och Australien gjorde 1–0 genom Kerr:
Jag såg inte hela den första halvleken. Det jag såg hade dock The Matildas det nästan lika jobbigt i försvarsspelet som tyskorna. Efter paus fick Australien mycket bättre defensiv kontroll, och man hade flera lägen att punktera matchen, bland annat var Foord framme tre–fyra gånger.
I 88:e minuten kom kvitteringen. Och det var Saskia Bartusiak som stod för den. Mittbacken som hade haft det otroligt jobbigt i defensiven kom rätt i offensiven.
Resultatet innebär att Tyskland har bra chans till gruppseger. Det mesta talar för att Australien blir trea, och en riktig nitlott för en gruppsegrare. För i dag spelade de den snabba anfallsfotboll som jag såg dem göra i OS-kvalet. Ett otroligt snabbt spel som inget lag går säkert mot.
Det var förresten bra publiksiffror i den här gruppen. Den här matchen sågs av ännu fler än Kanada–Zimbabwe, hela 37 475 personer.
Kina–Sydafrika 2–0
Jag behövde sova någon timme i natt och släppte den här matchen. Jag vet således inte så mycket om den. Jag noterade dock att Sydafrika hade en boll i ribban strax innan Gu Yasha gjorde Kinas ledningsmål. Kolla förresten in den sydafrikanska högerbackens arbete vid målet. Undermåligt.
Även den här matchen sov jag bort. Nya Zeeland tog den trepoängare som gör att laget har en liten chans att få spela slutspel. Segerskytt var lagets specialla målskytt, Amber Hearn:
En blogg om internationell damfotboll 