Det svenska landslaget lämnade Algarve cup med diverse frågetecken för anfallarna. En som inte var med i Algarve är Fridolina Rolfö.
Hon gjorde i dag sin första match från start i år – och hon blev målskytt. Rolfö satte 2–0-målet i 37:e minuten när hennes Bayern München vann med 3–1 borta mot Frankfurt i tyska cupens kvartsfinal. Rolfö spelade 83 minuter.
Tidigare i år har hon gjort två inhopp i ligan, och på dem stått för ett mål. Utan att ha sett henne spela känns det i alla fall hennes målsnitt som lovande för landslaget in mot VM.
Utöver Bayern München har även Hoffenheim säkrat en semifinalplats i dag.
I Spanien har Barcelona vunnit med 4–1 mot Real Sociedad. En bra uppladdning inför helgens seriefinal i Madrid, till vilken Atletico nu har sålt över 50 000 biljetter.
— Atlético de Madrid Femenino (@AtletiFemenino) March 10, 2019
För Atletico gäller det nu att inte glömma att man även har match i morgon. Då är det nämligen Madridderby borta mot Rayo Vallecano. Inför morgondagens match leder Ateltico serien med tre poäng. Seger i morgon innebär alltså att man har sex poängs ledning med sig till seriefinalen.
Utöver det rent sportsliga har det hänt en hel del den senaste tiden. Några av sakerna har ni redan skrivit om i bloggens kommentatorsfält. Kul att det tas upp nya ämnen där, så jag slipper att sätta agendan för alla diskussioner. Jag tänkte ändå göra ett litet nyhetssvep.
Internationellt sett är väl det amerikanska landslagets stämning av förbundet den största nyheten. När Alex Morgan slog igenom i landslaget kändes hon inte som någon som stod på barrikaderna och kämpade. Men ju större stjärna hon blivit, desto större plats har hon tagit. Nu är det Morgan och Megan Rapinoe som sköter landslagsspelarnas talan (se länkat SVT-klipp). Kul.
Apropå USA har jag njutit av det här målet från Tobin Heath rätt många gånger de senaste dagarna. Det är ett mål som har så mycket. Löpningen, hur hon skär in framför motståndaren, frispelningen – och framför att avslutet. Vänta gärna in reprisen från bakom mål för att se hur läckert bollen sitter i krysset.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) March 6, 2019
Så till Sverige. Här på västkusten har det varit fokus på IFK Göteborg och Elfsborg den senaste veckan. Blåvitt klubbade igenom att de skall starta damlag på sitt årsmöte i går. Och allt talar för att Elfsborg tar ett likadant beslut på sitt årsmöte i morgon. Kul med storklubbar på herrsidan som startar damlag. Dock återstår det att se hur hård satsning det blir.
Apropå årsmöten har både Växjö DFF och Linköpings FC haft sådana i veckan. Båda klubbarna redovisar stora förluster för 2018. Det är värst i Linköping, där LFC gick back med 1,4 miljoner kronor förra året. Därmed ligger klubben totalt på minus 1,3 miljoner kronor.
Även Växjö ligger på ett rejält minus – totalt 563 000 kronor. Det efter att ha gjort en förlust på drygt 700 000 kronor under 2018. Växjö står dessutom utan ordförande, och behöver ha ett extra årsmöte om några veckor.
Tråkigt att de här nyheterna om klubbar med svag ekonomi återkommer varje år. Det är självklart inte lätt att driva damelitverksamhet. Men det borde ändå vara lättare i damallsvenskan än i elitettan.
Jag tror faktiskt att elitettan i år kan vara den svenska serie som har längst resor – och då inkluderar jag alla sporter. Bara avståndet mellan Borgeby och Kalix (Assi) är ju väldigt långt. Men även i övrigt är ju lagen väldigt väl utspridda över landet. Klart är att lagen i elitettan behöver starka sponsorer i år.
Apropå sponsorer meddelade klädföretaget Adidas nyligen att man tänker betala lika höga segerbonusar för de Adidasspelare som tar VM-guld i sommar som man gjorde till deras manliga motsvarigheter i fjol. Det är ett stort steg.
Adidas ligger också bakom den svenska landslagströjan.
Damlandslagets nya matchtröja är en hyllning till de kvinnor som, likt landslagsspelarna själva, skapat och skapar historia. Därför vill vi hylla dessa kvinnor genom att lyfta fram dem på landslagets nya matchtröja från adidas och stolt bära dem på ryggen när #ViSkaparHistoria. pic.twitter.com/GrYuAj2kd9
En annan klädsponsor, Nike, samlade en mycket stor mängd världsstjärnor i går för att göra reklam för sina dräkter inför sommarens VM-slutspel. Det här är ju en rätt hyfsad selfie som Sam Kerr fick till.
Så till Norge där man väljer att göra om serieupplägget från och med säsongen 2020. Med röstsiffrorna 186–40 valde den norska förbundsstämman i lördags att klubba igenom ett seriesystem med bara tio lag i toppserien. Och där de fyra främsta lagen möts i en mästerskapsserie i dubbelmöten på hösten. Samt att lag 5–10 plus två lag från andradivisionen spelar i en nedflyttningsserie i enkelmöten.
Jag kan inte den norska situationen. Men jag är glad att vi inte diskuterar något sådant här i Sverige. Jag är ju som bekant tvärtom en förespråkare av en utökad damallsvenska.
Visst finns det fördelar med en mästerskapsserie. Spänningen i guldstriden kommer ju att leva in i senhösten, vilket är bra. Samtidigt gillar jag att det lag som varit bäst över hela säsongen också vinner guldet. Så behöver det inte bli i Norge framöver.
Det har också framkommit en del kritik mot förändringen. Inte minst mot upplägget med att segraren i nedflyttningsserien får spela Champions League-playoff mot tvåan i mästerskapsserien. I teorin innebär det att ett lag som tar noll poäng i grundserien faktiskt kan gå till Champions League. Den möjligheten borde inte finnas.
Sluttspill i fotball er et kjempekonsept. Kom på 5 plass og spill om e-køpp plass. pic.twitter.com/JN5EEclJxS
Vi slutar väl där vi började, med en svensk målskytt i utlandet. I det här fallet handlar det om en träningsmatch. Men kul ändå att Julia Spetsmark har hittat målet för sin nya klubb, North Carolina Courage.
Inför en utsåld arena i Le Havre gjorde Frankrike i kväll bästa möjliga reklam för sommarens VM-slutspel.
Fransyskorna fullständigt utklassade världsettorna från USA. Matchen slutade 3–1 (1–0) efter två mål av Kadidiatou Diani och ett av inhopparen Marie-Antoinette Katoto. Mallory Pugh reducerade på övertid.
Frankrike ägde matchen från första till sista minuten och hade ytterligare minst fem 100-procentiga målchanser. Jag såg matchen på en stream som låste sig några gånger, vilket gjorde att jag missade sex–sju minuter. Av det jag såg hade USA bara en riktig målchans på hela matchen – den Pugh gjorde mål på.
Den här kartan över amerikanska bolltouchar under den första halvleken visar att fransyskorna höll gästerna borta från straffområdet.
Det bör ju poängteras att Frankrike är i full säsong, medan amerikanskorna just har dragit igång sin försäsong. Det bör även poängteras att USA kom till spel med ett ganska reservbetonat lag.
Frankrikes lag (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Aissatou Tounkara, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino (Katoto, 69), Gaetane Thiney, Eugenie Le Sommer – Diani (Vivianne Asseyi, 83).
USA:s lag (4–3–3): Alyssa Naeher – Emily Sonnett (Carli Lloyd, 71), Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Emily Fox (Tierna Davidson, 46) – Crystal Dunn, Morgan Brian, Lindsey Horan (Samantha Mewis, 83) – Mallory Pugh, Alex Morgan (Jessica McDonald, 83), Christen Press.
Fear not USWNT fans. It’s January. Lots of players out. Lots to learn from today. These losses are what drive the best teams. No need to panic. #USAvFRA
I VM lär USA ha bytt halva startelvan. 20-åriga vänsterbacken Emily Fox är en av de som tappade mark i kampen om platserna i USA:s VM-trupp. Hon lär drömma mardrömmar om Delphine Cascarino i natt. Fransyskan sprang nämligen i cirklar kring amerikanskan. Bland annat kom 1–0-målet efter en duell mellan de båda.
I paus fick Fox lämna plats åt Tierna Davidson, som skötte vänsterkanten mycket bättre. Men då kom fransyskorna fram i mitten i stället…
Det är inte bara på vänsterbacksplats USA kommer att ha bytt personal till VM. Då lär åtminstone tre ur kvartetten Tobin Heath, Megan Rapinoe, Rose Lavelle och Julie Ertz starta. De var alla borta till följd av skadekänningar eller sjukdom. De tre första är otroligt viktiga för USA:s anfallsspel. Ertz är spelaren som tagit hand om nyckelrollen på defensivt mittfält.
Efter att Lauren Holiday slutade, vilket hon gjorde efter VM-guldet 2015, sökte förbundskapten Jill Ellis efter en ny defensiv mittfältare med ljus och lykta. Svaret visade sig vara att flytta upp Ertz från mittförsvaret.
Det testade Ellis mot Brasilien i juli 2017. Sedan dess hade USA 28 raka matcher utan förlust fram till i dag. Och då spelade inte Ertz.
Eighteen months ago, Julie Ertz subbed into a match as the #USWNT’s No. 6.
I en annan landskamp tidigare i dag vann Nederländerna med 2–1 mot Sveriges motståndare på tisdag, Sydafrika. Noterbart från den matchen var att Lieke Martens byttes ut med skadekänning i mitten av den första halvleken.
Målen gjordes av Sherida Spitse (läckert lobbskott) och Vivianne Miedema för Nederländerna och Thembi Kgatlana för hemmalaget.
I kväll såg jag Sveriges premiärmotståndare i VM i cirka 40 minuter. Chiles landslag – La Roja Femenina – spelade ju nämligen landskamp mot Italien i kväll.
Till slut vann italienskorna med 2–1. Men det satt väldigt hårt åt, segermålet kom först i 93:e minuten. Här är höjdpunkter från matchen:
Utifrån höjdpunkterna ser det ut som att de första 50 minuterna var ungefär som de 40 jag såg. Av det jag såg tyckte jag att Chile imponerade genom att visa både mod och bollskicklighet.
Jag har givit Sverige oddsen 92–6–2 i matchen mot Chile. Det skulle alltså innebära svensk seger i ungefär tio av elva matcher. Jag står nog fortfarande fast vid den uppskattningen, men blev i dag ändå lite osäker på om jag undervärderat det chilenska laget. För Chile visade offensiva kvaliteter.
De spelade 4–2–3–1, och man spelade verkligen. För det var inte snack om att rensa bort bollarna, utan chilenskorna försökte spela sig ur alla situationer, även i och kring eget straffområde.
Dessutom överraskade Chile mig lite genom att sätta hög press. Man var ända uppe vid Italiens straffområde och försökte vinna bollen. Man skapade också en handfull bra målchanser. Så Chile är inte ofarligt.
Men Sydamerikas näst bästa lag visade också brister. Inte minst på fasta situationer. Man har en väldigt bra målvakt i PSG:s Tiane Endler, men i övrigt är laget kortvuxet och man har svårt i luftrummet.
Det var också oroligt i Chiles straffområde vid varje italiensk hörna. Dock tog Chile ledningen just på hörna. Claudia Soto har en bra vänsterfot. Hennes hörna skarvades, och Cristiana Girelli hann inte undan, utan nickade in bollen i eget mål.
Även kvitteringen kom på hörna. Ingen chilensk spelare klarade av att matcha nickstarka Ilaria Mauro vid första stolpen. Och på övertid spelade Aurora Galli fram inhopparen Stefania Tarenzia till segermålet.
Chiles brister låg inte bara i luftrummet. De hade även problem med fysiken. Då tänker jag inte bara på att ett par spelare fick kramp, utan även på att chilenskorna drog på sig väldigt många frisparka på slutet. Känslan var att de inte orkade, och när de inte hängde med tvingades de fälla sina motståndare.
Matchens spelades inför ganska glesa läktare i Empoli. Här kan man se lagens trupper:
Det var tydligt att Chile ville ha ett bra resultat, för de gjorde inga onödiga byten. Första bytet kom i 77:e minuten. Sedan tvingades man till två byten till i slutminuterna på grund av skador/kramp.
Chile spelade så här: Endler – Ámbar Soruco (Bárbara Santibáñez, 89), Su Helen Galaz, Camila Saez, Fernanda Pinilla (Javiera Toro, 85) – Karen Araya, Soto – María José Rojas (Yanara Aedo, 77). Yessenia Lopez, Yessenia Huentero – Daniela Zamora.
I går tränade Sverige genom att spela 3×30 minuter med fria byten mot Sydafrika. Det var en högst inofficiell match, vilket gör att vi inte fått se några bilder från matchen. Men vi har fått veta att Sverige vann med 4–0 efter två mål av Olivia Schough och ett vardera av Mimmi Larsson och Mia Carlsson. Det är ju för övrigt tre spelare som behöver visa klass den här våren för att komma med i VM-truppen.
I övrigt i veckan har det kommit nya försäljningssiffror från landskampen mot Tyskland den 6 april på Friends. Förbundet har nu sålt över 18 000 biljetter, och allt talar för att landslagets publikrekord på 20 302 åskådare kommer att utraderas rejält.
Under aprilsamlingen fortsätter för övrigt vårt landslag till Österrike för bortalandskamp den 9 april på Admira Wackers hemmaplan, BSFZ Arena i Wiens södra utkant.
Årets första officiella landskamp spelas mot Sydafrika på tisdag 18.00 (sänds av TV12). Då är inte Elin Rubensson med. Hon är sjuk och kvar hemma i Sverige och har ersatts i truppen av Linköpings Filippa Angeldahl.
Apropå Linköping har veckans damallsvenska nyhet varit att Stina Blackstenius tycks vara tillbaka till LFC. Det hade förstås varit en väldigt rolig värvning, eftersom det satt lite extra stjärnglans på vår högsta serie.
Samtidigt verkar LFC:s underskott ligga på minst 700 000 kronor i nuläget, och man har redan en väldigt stark anfallslinje. De pengar man har kvar att lägga på truppen borde man kanske i första hand lägga på defensivt inriktade spelare. Den uppfattningen delar jag med Correns krönikör Per Bergsten som skrev så här häromdagen:
”I en tid med elakt lysande röda siffror (minus 700 000!) och en trupp som redan känns framtung värre måste frågan ändå ställas: har LFC egentligen behov av att värva ännu en forward, som dessutom är av samma typ som en av dem som redan hämtats in? Ärligt talat så är svaret nej.”
För VM vore det däremot klockrent med Blackstenius i LFC under våren. Forwarden har inte fått det att lyfta i Montpellier, och skulle nog må bra av en nystart på hemmaplan.
I övrigt i veckan har Göteborg presenterat ett spännande nyförvärv. Finländska landslagsspelaren Natalia Kuikka har skrivit på. Det är en spelare som jag imponerades av under U20-VM 2014. Utöver Kuikka var Emma Koivisto en av de finländska spelare jag fick ögonen på då. Nu skall båda spela i Göteborg.
Apropå Göteborg läste jag den här hyllningen av deras norska nyförvärv Vilde Böe Risa i veckan. Fjolårets serietvåa har värvat spännande.
Vilde Bøe Risa is so good – KGFC done very, very well in getting her in. Can't help but feel bigger clubs in Europe missed out on a good deal here, but no doubt they'll be there in a year or two.
En intressant nyhet här på hemmaplan är att nykomlingen i elitettan, Brommapojkarna, har lämnat in en motion till Stockholms Fotbollförbund om att de skall driva frågan om att göra om damfotbollens seriesystem.
Huvudfrågan är kvalet mellan division I och elitettan. BP vill minska antalet division I-serier till två eller tre, så att seriesegrarna kan gå rakt upp.
🗳 | Inför Stockholms Fotbollförbunds årsmöte har BP lämnat in en motion för att ge StFF i uppdrag att upprätta en dialog med Svenska Fotbollförbundet i syfte att förändra seriesystemet inom damfotbollen.
När elitettan skapades var det här en önskan från de sju Norrlandsdistrikten, men distrikten i mellersta och södra Sverige ville ha kvar sex division I-serier, mycket på grund av kostnaderna. Både elitettan och division I är dyra serier. Serier med långa resor och små inkomster. Men kanske att Fotbollssverige nu är redo för att spetsa till seriepyramiden lite.
Som jag ser det är det bästa sättet att fixa så att seriesegrarna går upp att göra som man gjorde inom herrfotbollen, alltså att lägga till en ny serie mellan elitettan och division I. På så sätt behöver man inte göra om i divisionerna under ettan.
Därmed är det dags för en internationell utblick. Det är ju landslagsuppehåll nu. Den enda toppliga som rullar är Australiens W-league. Där väntar flera viktiga matcher kring slutspelsstrecket i helgen.
Men i övrigt är det fokus på landskamper runt om i världen. På nyhetsfronten var Nordamerika i fokus under veckan.
Först utsågs Alex Morgan till Nordamerikas bästa spelare 2018. Det var andra året i rad Morgan fick utmärkelsen.
For the second straight year, @alexmorgan13 is awarded the Concacaf Female Player of the Year after an outstanding performance!
¡Por segundo año consecutivo, después de una actuación sobresaliente en el 2018, Alex Morgan, fue electa la Jugadora del Año de Concacaf! pic.twitter.com/sKR6MSuvGK
Morgan kom förstås också med i Nordamerikas drömelva för 2018. Noterbart där att man även tar med spelare som gjort stora insatser i ungdomsturneringar:
— Women's International Champions Cup (@iccwomen) January 16, 2019
Det var alltså två U17-spelare från Mexiko som kom med i Nordamerikas drömelva för 2018. Ni minns väl att Mexiko tog sig hela vägen till finalen i F17-VM för 1,5 månader sedan?
Just Mexiko är ett land där det har hänt saker den senaste veckan. När landets trupp till Cypern cup presenterades hade man plötsligt bytt förbundskapten. Roberto Medina hade fått ge plats åt Cristopher Cuellar – som till den tidigare förbundskaptenen Leo Cuellar. Mexikanska damfotbollsskribenter trodde först att det möjligen var en tillfällig lösning.
FMF dropping the news that Roberto Medina is no longer #MexWNT coach and was replaced by Christopher Cuellar. https://t.co/hM65tOr9p0
Så till de landskamper som spelats den här veckan. Italien–Chile 2–1 har jag redan avverkat. I Kina pågår en fyrnationsturnering där värdnationen möter Nigeria, Sydkorea och Rumänien. Där väntar final på söndag mellan Kina och Sydkorea. Den sydkoreanska lagkaptenen Cho So-Hyon skrev för övrigt på för West Ham häromdagen.
Kanada och Schweiz gjorde precis som Sverige och Sydafrika, alltså spelade en inofficiell landskamp utan publik. Kanada–Schweiz slutade för övrigt 0–0.
Två officiella landskamper som spelades i onsdags. Norge vann med 3–1 mot Skottland och Spanien och Belgien spelade 1–1.
— Selección Española Femenina de Fútbol (@SEFutbolFem) January 17, 2019
I Norges segermatch gjorde Rosengårds Lisa Marie Utland ett mål. De övriga två för norskorna gjordes av Caroline Graham Hansen. Wolfsburgssstjärnans båda mål går att se i intervjun med henne på den här länken.
Lördagens höjdpunkt är träningsmatchen mellan Frankrike och USA i Le Havre. Två tänkbara VM-vinnare gör upp inför en utsåld arena.
France🆚Etats-Unis se déroulera à guichets fermés au Havre ! 🙌
22 870 supporters sont attendus pour ce match de préparation à la Coupe du Monde 2019 🇫🇷 pic.twitter.com/cQXsO8CSAo
Vi fick drömlotten – vi fick Thailand. Det är det viktiga från kvällens lottning.
Men vi börjar mot Chile i Rennes den 11 juni. Ett chilenskt lag som har en väldigt bra målvakt i Tiane Endler och som lyckades skrälla borta mot Australien i en träningsmatch nyligen. Men som Sverige bör ha sisådär 92–6–2 mot.
Andra matchen går mot Thailand den 16 juni i Nice. Där ger jag Sverige 95–4–1 – alltså en väldigt bra chans att vinna.
Vi har alltså väldigt goda chanser att stå på sex poäng och redan vara klart för slutspel när vi möter världsettan USA i Le Havre den 20 juni. I den matchen är amerikanskorna förstås favoriter. Vad som väntar efter gruppspelet är lite oklart.
Precis innan lottningen drog igång upptäckte jag nämligen att det finns två olika uppgifter kring slutspelsträdet på Fifas officiella VM-hemsida. Jag tror numera att det spelschema som jag utgick ifrån i mitt tidigare inlägg är felaktigt.
För efter lite letande hittade jag det här officiella dokumentet, med reglerna för VM – och där ser slutspelsträdet annorlunda ut. Där är det tre gruppsegrare på vardera slutspelshalva, och där är det inte är tillrättalagt för Frankrike på det sätt som det såg ut. Jag hoppas och tror att det är det här slutspelsträdet som gäller.
Med det slutspelsträdet får vi följande slutspel, förutsatt att det högre rankade laget vinner i alla matcher:
Åttondelsfinaler:
2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–Nya Zeeland
1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–Sydkorea
1st F v. 2nd E = Winner 4: USA–Nederländerna
1st E v. 2nd D = Winner 5: Kanada–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Australien–Kina
2nd B v. 2nd F = Winner 7: Spanien–Sverige
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–Italien
Nu på förmiddagen har den nya, uppdaterade världsrankingen släppts. Den största förändringen på den är att Nederländerna avancerar tre platser från tionde till sjunde och Brasilien tappar två från åttonde till tionde. Däremellan återfinns Sverige, som ligger kvar på plats nio.
Samtidigt släpptes även seedningsgrupperna till morgondagens VM-lottning. Och det visade sig att Fifa den här gången väljer att följa världsrankingen till 100 procent. Det tycker jag är bra, för det luktade väldigt mycket mygel över upplägget inför det förra världsmästerskapet.
Dels dribblades Sverige bort i seedningsförfarandet (jag skrev lite om det här och här), sedan riggade man lottningen för Kanadas skull. Riggningen bestod av att man placerade ut ettan USA, tvåan Tyskland och trean Frankrike på samma sida i slutspelsträdet.
Jag har förstås kollat in de olika seedningsgrupperna och kommit fram till att det finns en riktig drömlott i morgon. Och som rubriken berättar står det Thailand på den. För Thailand är i särklass sämst i seedningsgrupp 3. De lag som hamnar i Thailands grupp har således väldigt stor chans att ta sig igenom gruppspelet.
Det är ju ettan och tvåan i alla de sex grupperna samt de fyra bästa grupptreorna som avancerar. Det är således fullt möjligt att ta sig vidare på tre poäng. I VM 2015 avancerade ju Sverige som grupptrea med tre poäng och nollmålskillnad.
Här är mina tankar om lottningen:
* Förutsättningarna är sådana att två lag från samma världsdel inte kan hamna i samma grupp. Europa är undantaget från den regeln eftersom det är nio europeiska lag och bara sex grupper. Men det kan inte bli tre europeiska lag i samma grupp, utan max två.
* Seedningsgrupp 1: USA (1), Tyskland (2), Frankrike (3), England (4), Kanada (5) och Australien (6).
Här finns det förstås ingen lätt lottning. Men jag ser gärna att Sverige undviker att hamna i Australiens grupp, trots att The Matildas har lägst ranking. Skulle vi lottas mot Australien kan vi nämligen inte få Thailand i vår grupp.
Jag pratade med TT om lottningen i går. Då uttryckte jag Kanada som den bästa lottningen här. Jag har inte heller något emot att få ett nervöst Frankrike i en öppningsmatch. Det hade varit otroligt kul. England känns också okej.
Utöver Australien undviker man ju gärna Tyskland av historiska skäl – även om vi tog poäng av dem senast i EM. USA är bäst och bör på så sätt undvikas. Samtidigt känns amerikanskorna inte så otroligt bra att det är omöjligt att ta poäng av dem.
* Seedningsgrupp 2: Nederländerna (7), Japan (8), Sverige (9), Brasilien (10), Spanien (12) och Norge (13).
Det här är Sveriges grupp, vi kan alltså inte ställas mot något av de här lagen. Noterbart att varken Nederländernas lyft eller Brasiliens fall påverkade något inom seedningsgrupperna. Båda lagen ligger kvar i den här gruppen.
Noterbart också att den här gruppen innehåller tre regerande världsdelsmästare. I de andra tre grupperna finns bara en världsdelsmästare vardera.
* Seedningsgrupp 3: Sydkorea (14), Kina (15), Italien (16), Nya Zeeland (19), Skottland (20) och Thailand (29).
Här är alltså Thailand avsevärd mycket sämre än övriga fem lag. Thailand är ett lag som jag upplever att Sverige har ungefär 95–4–1 mot. Eftersom Japan och Thailand inte kan hamna i samma grupp ökar vår chans att få drömlottningen.
Men det finns ingen anledning att vara direkt rätt för något av de övriga lagen i den här gruppen. Dock är det inte heller lag som Sverige besegrar med vänsterhanden, utan kompetenta motståndare.
Det finns ingen solklar mardrömslottning i den här gruppen. Men med tanke på att vi nu har två raka förluster mot Italien vore det kanske skönt att slippa dem.
* Seedningsgrupp 4: Argentina (37), Nigeria (38), Chile (39), Kamerun (49), Sydafrika (50) och Jamaica (64).
Den här gruppen består av sex lag som Sverige bör besegra. Samtidigt vet vi att de afrikanska lagen kan vara lite luriga. Det satt ju hårt åt mot Sydafrika i OS för två år sedan – då vann vi med 1–0 efter ett relativt sent mål av Nilla Fischer. Och vi tappade ju poäng mot Nigeria i det senaste världsmästerskapet.
Men vilket lag vi än får härifrån kommer Sverige att räknas som klara favoriter i aktuell match. Noterbart här är att Jamaica inte kan hamna i samma grupp som USA eller Kanada. Samt att Chile och Argentina inte kan hamna ihop med Brasilien.
* Sammanfattningsvis bör Sverige ha goda chanser att klara gruppspelet oavsett hur lottningen faller ut i morgon. Det är ju 16 av
Men här är i alla fall två riktigt bra lottningar:
* Kanada, Sverige, Thailand och Argentina
* Frankrike, Sverige, Thailand och Jamaica
Och här är ett exempel på en mindre bra:
* USA, Sverige, Italien och Sydafrika
Lottningen startar 18.00 i morgon och sänds av TV12.
I går kom även nyheten att damfotbollen i Europa har skrivit ett sponsorsavtal med Visa fram till och med 2025.
Det är förstås bra att damfotbollen har hittat en huvudsponsor. Egna sponsorer är den allra bästa vägen framåt för sporten. Bland alla fina ord i pressmeddelandet saknar jag dock en viktig uppgift – nämligen hur mycket pengar damfotbollen får genom det här sjuårsavtalet.
Nilla Fischer:s tacktal från gårdagens fotbollsgala har i dag fått ett intressant efterspel. Det har visat sig att herrlandslaget har gått ner i ersättning vid landslagsuppdrag, vilket jag tycker är rimligt.
Ni som följt den här bloggen länge vet att jag tycker att landslagsspel är ett hedersuppdrag, inte något som skall göra spelarna rika.
Jag har under dagen hört både Andreas Granqvist (länken ovan) och Sebastian Larsson prata om att herrarna har hjälpt damerna, och att herrlandslaget upplever att de blir orättvist utpekade. De tycker att förbundet borde ha varit tydligare med det.
Nu under kvällen har generalsekreterare Håkan Sjöstrand påtalat att herrarna sänkte sina ersättningar efter att damernas avtal blir klart. Damerna fick alltså inte herrarnas pengar. Men likväl hamnade lagens ersättningar närmare varandra, vilket ju kanske borde ha berättats.
I övrigt från Fischers tal tycker jag att det är synd att hon tar upp frågan om storlek på boll, plan och mål på ett sätt som gör att man får känna sig som kvinnohatare om man tar upp den.
Ni som följt den här bloggen länge vet att jag tycker att man bör vända på alla stenar vid utvecklingen av damfotbollen, även måtten. Under de senaste 150 åren är det herrar som har utvecklat fotbollen för andra herrar. Damerna har fått hänga på, utan att kunna påverka. Tror ni att planen, målen och bollen hade haft dagens mått om kvinnor hade fått bestämma?
Men det var ett stickspår. Nu till Schweiz. Där blev det i kväll 1–1 mellan hemmalaget och Nederländerna. Det är ett resultat som innebär att Europamästarinnorna tog den sista europeiska VM-platsen och den 19:e totalt.
När Vivianne Miedema gjorde 0–1 i 52:a minuten var det i princip klart.
Efter det behövde Schweiz göra fem mål för att vända. Schweiziskorna gjorde ett. Och en stund senare blev det orange firande, eller i dag kanske snarare blått:
I natt lär Argentina ta den 20:e VM-platsen, och till helgen startar de Afrikanska och Oceaniska mästerskapen, där de fyra sista VM-platserna kommer att fördelas.
Det har även spelats några intressanta träningslandskamper i dag. Det europeiska toppmötet Tyskland–Spanien slutade 0–0. Jag trodde att tyskorna skulle byta ut i princip hela laget sedan helgens seger mot Italien. Men så blev det inte, utan i sin sista landskamp som förbundskapten behöll Horst Hrubesch sju av de spelare som startade i lördags. Det blir intressant att se hur Martina Voss-Tecklenburg matchar laget nu när hon tar över.
I förmiddags vann Australien som väntat returmatchen mot Chile. Den slutade 5–0 efter att alla målen kommit i den andra halvleken. Portland Thorns Caitlin Foord gjorde för övrigt tre av dem.
HAT-TRICK! What a performance from @CaitlinFoord 🔥🔥🔥
I Asien har OS-kvalet påbörjats. Det avgörs i tre steg, och i dag avslutades den första kvalomgången, en omgång jag inte lagt så stor notis vid eftersom inte något av de stora länderna går in i turneringen på det här stadiet.
Det lag som har imponerat mest i det här inledande kvalet är Taiwan, eller Kinesiska Taipei som landet heter i idrottssammanhang. De gjorde 33–0 på sina fyra matcher. Bland de andra lagen som tagit sig vidare finns Iran, Filippinerna, Hongkong, Myanmar och Jordanien. Inget av de här lagen lär ju dock ha en chans när det drar ihop sig nästa år. Andra kvalomgången skall för övrigt spelas i april.
Slutligen har U17-VM dragit igång i Uruguay i dag. Vi har nordiskt deltagande i form av Finland, som dock förlorade med 1–0 mot Nya Zeeland i dagens öppningsmatch.
Det har varit en väldigt målfattig öppningsdag. Både Japan–Brasilien och Mexiko–Sydafrika slutade 0–0. Det är också ställningen mitt i den första halvleken i den nu pågående matchen mellan värdnationen Uruguay och Ghana.
Vad jag förstått verkar Eurosport sända U17-VM från kvartsfinalerna och framåt.
Frågan man ställer sig efter det resultatet är ju den i rubriken – alltså om det var bra eller dåligt för Rosengård.
När de här lagen möttes för två år sedan vann Rosengård med 3–1 borta och 3–0 hemma. I bortamatchen hade man 3–0 redan i paus efter mål av Ella Masar McLeod, Lina Nilsson och Gaelle Enganamouit. Det var i och för sig ett helt annat Rosengård än dagens. Bara Zecira Musovic var kvar från den startelva som vann i Prag för två år sedan.
Ändå känner man att Rosengård har ett så bra lag att de inte skall förlora hemma mot ett Slavia som startade med nio tjeckiska spelare, en slovakisk samt den finskklingande kanadensiskan Kylla Liisa Sjöman. Och framför allt skall man inte släppa in tre mål.
Senast Rosengård släppte in tre mål hemma var mot Djurgården för ganska exakt ett år sedan. Men då gjorde man sex framåt. Dessförinnan får vi backa till 3–3-mötet med Wolfsburg i mars 2015.
Jag jobbade och har inte sett matchen speciellt koncentrerat. Men från det jag såg var bortasegern långt ifrån omotiverad. Slavia kom till Malmö och både pressade och stressade sönder Rosengårds spel.
Redan i femte minuten blev jag lite fundersam när Caroline Seger spelade med hög risk i eget straffområde, vilket ledde till ett fint skottläge för gästerna. Det blev inte mål där, men man fick ändå känslan av att hemmaspelarna inte var förberedda på att tjeckiskorna skulle spela så aggressivt på bortaplan.
Det är för tidigt att komma med fiaskostämpeln, för det ju bara halvtid i dubbelmötet. Men Rosengård har satt sig i en tuff sits. Det räcker ju inte med 1–0- eller 2–1-vinster i Prag, utan man måste sannolikt vinna med två måls marginal – vilket kan bli knivigt.
Samtidigt innebär ju torsdagskvällens match att det är noll procents risk att Rosengård kommer till Prag med tveksam inställning. Nu vet spelarna att de möter ett kompetent lag, och att det kommer att krävas en 100-procentig insats för att vända underläget.
Dessutom fick Rosengård en väckarklocka inför måndagens damallsvenska seriefinal. Fast frågan är om man behövde en sådan, för till matchen mot Piteå är ju risken minimal att Malmöspelarna missbedömer kvaliteten på motståndet. Och det borde inte behövas någon extra revanschlusta heller.
I Nordamerika blev det USA som tog hem spelet via 2–0 i finalen mot Kanada. Som jag har skrivit några gånger nu på sistone håller amerikanskorna på att få ihop det riktigt bra.
Nattens seger var odiskutabel, även om Alex Morgan:s 2–0-mål borde ha dömts bort för en ganska klar offside. Tråkigt med dåliga domslut i avgörande lägen.
Men medan Kanada har några klasspelare, framför allt tänker jag på Christine Sinclair och Jessie Fleming, vimlar det av klass i det amerikanska. Om jag hade lagt upp taktiken mot det amerikanska laget skulle jag styrt det egna försvarsspelet så att Julie Ertz hade fått sköta mycket av amerikanskornas uppspel.
Och då är ju inte Ertz speciellt dålig. Tvärtom fick hon pris som hela turneringens bästa spelare…
USA besegrade Brasilien med 4–1 i natt, ett resultat som innebär att amerikanskorna stod som slutsegrare i Tournament of Nations på bättre målskillnad än tvåan Australien.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) August 3, 2018
Den amerikanska damfotbollssidan The Equalizer konstaterar efter segern att USA nu har 19 raka landskamper utan förlust, och utropar laget som stor guldfavorit i nästa års VM-slutspel.
The #USWNT is unbeaten in 19 games, a stretch which includes most of the traditional world powers. Right now, the Americans are clear favorites ahead of the 2019 World Cup.
Visst, sedan 1–0-förlusten mot Australien i slutet av juli i fjol, en match som ingick i 2017 års Tournament of Nations, har USA 16 segrar och tre kryss. Det är förstås otroligt imponerande, och jag håller med om att USA i nuläget finns bland guldfavoriterna till nästa års VM-slutspel.
Innan jag fortsätter mina funderingar har skall jag berätta att det var länge sedan jag såg USA spela. Deras landskamper avgörs ofta mitt i natten svensk tid, så även de tre matcherna i den senaste veckans turnering.
Därav har jag ingen bild av hur USA:s spel ser ut för tillfället. Dock har man ju förstått att de hittat defensiv stabilitet genom att spela stabila Julie Ertz som defensiv mittfältare framför ett mittbackspar med spelskickliga Becky Sauerbrunn och talangfulla Tierna Davidson.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) August 2, 2018
Dessutom har man höjt den offensiva kreativiteten rejält när man kunnat spela Lindsey Horan på centralt mittfält och både Megan Rapinoe och Tobin Heath på kanterna. Framför allt verkar Heath inte bara vara frisk, hon verkar även vara i toppform.
Det är bra för internationell damfotboll med ett starkt USA eftersom det är ett stort land där damfotbollen har hög status.
Det som gör att jag ändå vill avvakta med att ropa ut att USA är klara VM-favoriter är ju att 18 av de här 19 matcherna har spelats i USA, inför en stor hemmapublik, Huvuddelen av motståndarna har inte bara haft bortaplan, utan även tidsomställning att ta hänsyn till.
Den enda bortamatchen USA haft det senaste året spelades mot Kanada i Vancouver, och slutade 1–1. De andra kryssen har varit mot Frankrike och Australien, två lag jag ser som ungefär lika stora guldfavoriter i VM som amerikanskorna.
Klart är att USA är tillbaka på banan igen, vilket är kul. Ett annat lag som är på banan är nämnda Australien. The Matildas har jag sett i nästan tre halvlekar under den senaste veckans turnering.
Jag såg dem försvara sin ledning mot Brasilien i första matchen och jag såg dem vinna mot ett trubbigt Japan med 2–0 i natt. Även om Japan faktiskt vann mot Australien i finalen av de Asiatiska mästerskapen tidigare i år skulle jag säga att förbundskapten Asako Takakura har problem, anfallsproblem.
Australien–Japan var nämligen en match där japanskorna var klart bättre i spelet fram till mitten av motståndarnas planhalva. Så långt har Japan har ett väldigt bra passningsspel. Däremot saknas både djupledshot och spelare som kan slå en öppnande passning med hög kvalitet. Japan har helt enkelt inga nycklar att ta sig igenom starka försvar.
Därför förlorade Japan alla sina tre matcher i Tournament of Nations. Därför tror jag att japanskorna får det väldigt svårt att ta sig till en tredje raka VM-final nästa år. Det framgångsrika laget under Norio Sasaki hade snabbhet på kanterna i Shinobu Ohno och Nahomi Kawasumi och man hade kanske världens bästa passningsspelare och tia i Homare Sawa. I OS 2012 hade man dessutom en toppforward av högsta världsklass i Yuki Nagasato.
Även om Kawasumi var med i veckans trupp, och Nagasato börjar komma upp ur en lång formsvacka, känns alltså dagens Japan väldigt trubbigt. Det blir intressant att se hur förbundskapten Takakura kommer att agera under det närmaste året för att lösa sina anfallsproblem.
Alanna Kennedy
Australien har däremot inga anfallsproblem. Genom segern kommer man att passera Japan på världsrankingen, och återigen vara Asiens bästa lag.
The Matildas är lite av Japans motsats. De har lite problem med uppspelen, även om Alanna Kennedy nog är en av världens tre–fyra bästa mittbackar. Däremot har man inga offensiva problem. När man väl kommer till anfall har man sylvassa Sam Kerr längst fram och extremt hög fart på en hel hög spelare, inte minst på ytterbacksplatserna med Hayley Raso och Ellie Carpenter.
Hayley Raso
För mig var just 18-åriga Carpenter det stora utropstecknet hos The Matildas. Tidigare har jag tyckt att hon varit med mer för att hon är ett ungt framtidsnamn än för att hon är redo för A-landslaget. Så var det inte nu, Carpenter har vuxit in i den internationella seniorfotbollen och är redan en internationell toppspelare. Får hon fortsätta att vara skadefri finns inga gränser för hur bra hon kan bli.
Carpenter är född 2000. Under turneringen fick även Amy Sayer (född 2001) och Mary Fowler (född 2002) göra sina debuter i A-landslagssammanhang. Det finns förstås faror med att släppa fram sina talanger i väldigt tidig ålder. Skulle de stanna i utvecklingen är det risk att den tidiga debuten mer blir ett hinder än en uppmuntran, att spelarna knäcks mentalt.
Men Australien har goda erfarenheter av att släppa fram spelare tidigt. Och om Sayer och Fowler får samma utveckling som Carpenter och Kerr (båda debuterade som 15-åringar) och Caitlin Foord (debuterade som 16-åring) är framtiden riktigt ljus för The Matildas.
Caitlin Foord
Nämnda Foord har varit skadad en längre period, och missade bland annat Asiatiska mästerskapen. Under Tournament of Nations gjorde hon tre korta inhopp. Det längsta var 22 minuter i natt mot Japan, och jag tyckte allt att hon ser ut att vara på väg tillbaka till toppformen igen – och då lyfter Australien ytterligare.
Min känsla är att Australien definitivt blir att räkna med i VM nästa år. Den spets laget besitter gör dem till en minst lika stor guldfavorit som USA. I varje fall för mig.
Slutligen några övergångar. PSG:s trupp kändes tunn i International Champions Cup, där laget kom sist. I dag har man gjort klart med Kinas duktiga mittfältare Wang Shuang.
I engelska WSL håller nykomlingen West Ham på att bygga ett spännande lag. Senast att ansluta är Nya Zeelands duktiga ytterback Ria Percival. Sedan tidigare har man knutit upp spelare som Jane Ross, Julia Simic, Claire Rafferty och Gilly Flaherty.
Under onsdagen hände det lite på silly seasonfronten. Djurgården, Göteborg och Hammarby hittade varsin ny spelare.
Djurgården plockade in amerikanska backenMaddie Bauer. Det innebar att man snabbt fyllde luckan efter Petronella Ekroth.
Hammarby har ju en lucka efter Julia Zigiotti Olme. Den luckan verkar serbiska Milica Mijatovicvara tänkt att fylla.
Slutligen breddar Göteborg sin backbesättning genom att värva Emma Pennsäter från Bröndby. Göteborg har på sistone plockat in rätt många spelare från Rosengårds överskottslager, med Elin Rubensson och Nathalie Persson som två fullträffar. Nu hoppas man säkert på ett liknande utfall med Pennsäter.
Jag tycker att det är bra att Göteborg värvar unga svenska spelare, precis som Linköping gjorde för några år sedan. Dock har jag skrivit det förut, och skriver det igen – totalt sett är Göteborg och Linköping alldeles för dåliga på talangutveckling.
Båda klubbarna är bra på förädling av andras talanger, men de har ingen ungdomsverksamhet och utvecklar således inga egna talanger. Följden har blivit att två av landets mest folkrika kommuner (Göteborg och Linköping) är klart underrepresenterade i våra landslag och i elitfotbollen. De tre andra mest folkrika kommunerna (Stockholm, Malmö och Uppsala) har däremot massor av elitspelare.
Kollar man på inbjudningsklassen för tjejer (F17 Elit) i pågående Gothia cup saknas just LFC och Göteborg. Däremot är övriga tre topplag med; Piteå, Rosengård och Kristianstad. Det är tre lag som varit väldigt bra på att få fram egna talanger. Även om Rosengård med föregångare har haft svårt att släppa fram talangerna för den sista förädlingen till elitspelare har klubben i alla fall fått fram talanger, vilket är det klart viktigaste.
Av övriga två måste ju Kristianstad hyllas. Tittar man på lagets damallsvenska trupp vimlar det av egna eller ”närproducerade” spelare. Kanske att flera av de andra damallsvenska klubbarna borde ta en sväng till KDFF och kolla hur man arbetar?
I Göteborg har IFK Göteborg klivit fram och tagit ansvar för talangutveckling, vilket är intressant. Man undrar ju om Blåvitt bara kommer att släppa talangerna framöver, eller om man kanske har egna ambitioner på damsidan.
Det om svenska talanger.
Rosengård har för övrigt under onsdagen bekräftat att man skall testa den kenyanska talangen Corazone Aquino.
I nästa vecka är det dags för inbjudningsturneringen Tournament of Nations där värdlandet USA i år bjudit in Australien, Brasilien och Japan. Australien presenterade under tisdagen sin trupp så här kreativt:
Dagen efter meddelade man att truppen utökats med en 21:a spelare, den 15-åriga talangen Mary Fowler. Förbundskapten Alan Stajcic är knappast rädd för att släppa fram unga spelare. I grunden är jag positiv till det här, men samtidigt skall man vara medveten om att en för tidig debut inte är bra – det kan tvärtom vara förödande för karriären. Det gäller alltså att man verkligen känner att de riktigt unga spelare som får chansen är mentalt redo för det.
Apropå USA berättade Rainer i bloggen Hattrick under onsdagen om hur det är att vara proffs i Sky Blue. Jag skall inte ge mig in på ämnet mer än att jag konstaterar att klubben verkar ha trivsamma faciliteter…
The RV set up by Sky Blue’s training field to provide a bathroom/shower (for real, actual pic). There’s only so much the club can do on short notice w 8 wks left in the season, but a temp measure that’s better than nothing is just that: temporary, not actual progress #NWSLpic.twitter.com/GFG3Pbtr7E
— Steph Yang | Horrible Soccer Goose (@thrace) July 18, 2018
I juletid kom nyheten om att alla matcher i franska D1 Feminine den kommande ligasäsongen skall tv-sändas. Nu har formerna för sändningarna blivit klara. Dee bygger på att det blir två huvudmatcher i varje omgång.
Från en trevlig nyhet från Frankrike till en otrevlig från Tyskland. Lyons och Tysklands storstjärna Dzsenifer Marozsan har nämligen dragit på sig lungemboli, vilket är blodproppar i lungorna. Den närmaste tiden blir det därför ingen träning för Marozsan. Det är bara att hoppas att problemen går över så snabbt det bara är möjligt.
Some bad news regarding Dzsenifer Marozsan: Our ladies team captain is suffering from a pulmanory embolism and it is uncertain at this stage when she will be able to return to action.
Slutligen så drog F19-EM igång under onsdagen. Där blev det succé för Norge och Piteås Andrea Norheim. Hon gjorde nämligen båda målen när norskorna vann med 2–0 mot favorittippade Spanien. Jag har inte hittat något klipp med målen, men väl en kort intervju med Norheim:
I övrigt vann Tyskland med 1–0 mot Danmark och Nederländerna med 3–1 mot Italien. Slutligen reste sig värdnationen Schweiz från 2–0-underläge mot Frankrike och fixade kryss. Den sistnämnda matchen är den enda där Uefa ännu så länge har lagt upp klipp med höjdpunkter. Sett till klippet verkar det oavgjorda resultatet ha speglat matchen rätt bra.
Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.
Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.
Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.
En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.
I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:
Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.
Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.
Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.
Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.
I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:
Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.
Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.
För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.
Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.
I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.
USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.
Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.
Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.
Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.
Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.
Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.
Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.
Vi är alltså inne i silly season. Göteborg rivstartade den delen av säsongen genom att i dag presentera Julia Roddar som nyförvärv, en signal om att man inte tänker harva i bottenträsket nästa år.
För Göteborg gäller det ju att hålla kvar sina nyckelspelare Elin Rubensson och Pauline Hammarlund, samt att få tillbaka Jennifer Falk i matchform.
Värvningen av Roddar borde ju stärka klubbens aktier i kampen för att få ha kvar Rubensson och Hammarlund.
Kvarnsveden tappar alltså Roddar, men värvar i stället en ny landslagsspelare från Malawi i Sabina Thom.
I övrigt vad gäller silly season har ju flera spelare aviserat att de kommer att lämna Eskilstuna. En av dem är Nathalie Björn, som kommer att avslöja sin nya klubbadress under veckan.
En som inte kommer att spela fler matcher är Carola Söberg. Hon tackar för sig efter en snygg karriär, lite i skymundan. Det blev inte så många A-landskamper, men väl tre Champions Leaguefinaler, vilket inte är fy skam. Bra jobbat.
Dagens stora debattämne är förstås fortfarande landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Lite om bakgrunden går att läsa i det här blogginlägget från Olof Lundh. Men det hade ju varit intressant att få veta mer exakt vad förhandlingarna konkret handlar om.
Gäller de ekonomi kan ju spelarna glädjas åt att förbundet fått väldigt mycket mer pengar i kväll, i och med herrlandslagets fantastiska avancemang till VM – grattis.
Tillbaka till svensk damfotboll, och de nya damallsvenska lagen. Växjö DFF firade sin allsvenska plats genom att vända ett 3–0-underläge i paus till 6–3-seger mot Uppsala. Därmed satte man nytt poängrekord i elitettan med 69 poäng. Däremot fattades det ett mål för att tangera målrekordet. LB07 gjorde 84 mål i fjol, Växjö ”bara” 83 i år.
Däremot var plusmålskillnaden +66 (83–17) nytt rekord med fem mål. Kvarnsveden hade +61 för två år sedan.
Allt borde förstås varit uppåt i Växjö DFF, men i ett blogginlägg beskriver Smålands-Postens Daniel Enestubbe elefanten i rummet under Växjös firande – alltså det faktum att mannen bakom uppflyttningen inte fick vara med. Även om elitidrott inte är någon välgörenhet agerade ju faktiskt klubben otroligt underligt när man sparkade sin tränarhjälte Pierre Persson i slutet av serien.
Pierre Persson
Oavsett hur glatt det var i Växjö i går lär man inte ha nått upp till den lycka som rådde i IFK Kalmar. Här är först ett gäng glada klipp från Gröndals IP, och här är ett långt inslag från segerbanketten. För det kallas väl segerbankett även när man kommit tvåa i elitettan?
Med det är det dags att kolla lite händelser utanför Sveriges gränser. I returmatchen mellan USA och Kanada blev det amerikansk seger med 3–1. Noterbart här att Kanada och förbundskaptenen John Herdman tänker framtid när han matchar sitt lag. Han använde nämligen totalt sett sex tonåringar i matchen.
Etablerade 19-åringen Jessie Fleming spelade hela matchen, 18-åringen Deanne Rose startade, och sista 19 minuterna byttes även tre stycken 16-åriga spelare (födda 2001) in i form av Jordyn Huitema, Jayde Riviere och Ariel Young. Dessutom fick 17-åriga Julia Grosso hoppa in på tilläggstid.
USA vann alltså matchen. Julie Ertz nickskarvade in det första målet på fast situation. Har vi sett det förut?
Segermålet till 2–1 gjorde Alex Morgan – hennes 80:e i landslagssammanhang. Hon gjorde det efter att Fleming misslyckats med att slå en tunnel på egen planhalva:
Men även om USA alltså vann med 3–1 tror jag att Kanada vann mest på matchen genom att de gav sina unga talanger erfarenhet mot världsmotstånd. Känslan är ju faktiskt att Kanadas framtid kan vara ljusare än den amerikanska.
Ett annat lag som jobbar på samma sätt som Kanada, alltså med att släppa fram talanger tidigt är Australien. De hade tre tonåringar, varav två spelare födda 2000 på planen i en av sommarens landskamper. Då förklarade förbundskapten Alen Stajcic att han vill ha in unga spelare för att de tar med sig erfarenhet och professionalitet till ungdomslandslagen. En intressant tanke.
På tal om ungdom. Jag älskar den här bilden på nederländska EM-stjärnan Jackie Groenen, från när hon var tolv år:
Det ser lite farligt ut med lilltjejen bland de stora killarna. Men rent spelmässigt måste det ha varit väldigt utvecklande. Groenen spelar ju för Frankfurt, som föll mot Wolfsburg med 1–0 i går. Höjdpunkter från matchen finns här.
Segerskytt för die Wölfinnen var Pernille Harder, danskan som nyligen korades till världens bästa spelare av fotbollssajten goal.com. Det var Harders sjunde mål i ligan, en notering som gör att hon leder skytteligan.
För den snygga framspelningen stod polska stjärnskottet Ewa Pajor, som äntligen fått sitt lyft. Hon har haft en tuff tid med synproblem, men efter två ögonoperationer har hon nu full syn – och då börjar Pajor växa fram till den världsspelare som man trott att hon skulle bli.
I tabellen är det fortsatt Freiburg i topp, det trots att man ”bara” fick 2–2 i den svåra bortamatchen mot SC Sand. Det var rejält blåsigt på Sands åker, och serieledarna var i underläge två gånger – men redde ut det.
Fridolina Rolfö gav Bayern München ledningen med 2–1 i svenskmötet med Turbine Potsdam. Men hemmalaget Potsdams 17-åring Gina Chmielinski smällde in en frisparksretur till 2–2. Potsdam är fortsatt obesegrat, men med fem kryss är man ändå åtta poäng ifrån Freiburg i tabelltoppen. Wolfsburg och Bayern är tvåa och trea, en poäng från serieledningen.
Apropå Potsdam har deras Tabea Kemme gjort ett av årets allra läckraste mål. Minns inte om jag lagt upp den här lobben i bloggen tidigare. Men i så fall är den värd att köras i repris:
I England tappade Chelsea för första gången poäng. Det blev 2–2 mot Reading sedan kvitteringen kommit på ett högst olyckligt självmål från Magdalena Eriksson. Därmed är Manchester City enda fullpoängaren i WSL.
Innan jag sätter punkt blir det lite herrfotboll. Man kan ju inte låta bli att skänka en tanke åt stackars Jakob Johansson, som befaras ha dragit av korsbandet i dagens VM-kvalmatch. Det skulle ju innebära att han sköt Sverige till ett VM-slutspel som han inte kommer att kunna vara med i. Snacka om bitterljuv upplevelse. Jag kramar självklart båda tummarna för att det handlade om en lindrigare skada.
Mitt fokus har varit ganska hårt riktat mot EM de senaste veckorna. Men det har ju hänt en del på andra håll under och just efter mästerskapet.
Först händer det saker kring FC Rosengård. Att Caroline Seger är på gång har man ju hört länge. Och nu verkar affären ha tagit fart på allvar.
Att Rosengård även skulle försöka värvaKosovare Asllani var lite mer överraskande, även om Therese Sjögran har varit bra på att locka till sig sina gamla landslagskompisar.
Apropå Rosengård kom beskedet om nyförvärvet Simone Boye Sörensen:s knäskada. Det handlade om en lite broskskada, vilket är glädjande ur den synvinkeln att det bör innebära kortare konvalescens än om exempelvis korsbandet gått av.
Men egentligen är inte broskskador så långt ifrån glädjande man kan komma, eftersom brosk aldrig går att laga eller återbilda. En broskskada gör att knät aldrig kommer att kunna bli friskt igen.
Med alla de här förändringarna känns det som att Rosengård kommer att få det väldigt tufft att ta in de där fem poängen man ligger bakom LFC. Det riskerar att ta ett tag att få ihop det nya laget, och den närmaste dryga månaden väntar ju bland annat cupfinalen och den andra seriefinalen mot Linköping.
* Under EM har det spelats en spännande träningsturnering i USA, kallad Tournament of Nations. Det var andra gången i år USA bjöd in tre toppnationer för fyrnationsturnering. Den här gången var det Australien, Brasilien och Japan det handlade om.
Och återigen misslyckades USA med att vinna. Det blev Australien som tog hem cupen, efter 1–0-seger mot USA, 4–2 mot Japan och förkrossande 6–1 mot Brasilien.
USA är inne i en riktig svacka. I och med förlusten mot Australien har man nu förlorat tre matcher på hemmaplan samma år, vilket inte hör till vanligheterna. Man var även väldigt illa ut mot Brasilien, underläge med 3–1. Fast en bra slutspurt gjorde att amerikanskorna vann den matchen:
Australiens seger innebär att 2017 har inneburit följande segrar i olika turneringar:
EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Fem turneringar med fem ”nya” segerlag. Den internationella damfotbollen håller verkligen på att breddas.
* Kollar vi lite på det svenska landslaget blir det spännande att se var som kommer att hända under Peter Gerhardsson:s ledning. Inte minst vilka uppställningar/spelsätt han väljer. Gerhardsson brukar för övrigt inte gilla att prata i sifferkombinationer typ 3–5–2 eller 4–4–2 eftersom spelsätt är mer komplicerade än så.
Han har givit flera intervjuer den senaste tiden där man kan hitta lite ledtrådar om vad som väntar, de flesta länkarna finns i slutet av det här inlägget från bloggen Spelare 12. Gerhardsson var även dagens gäst i P4 Extra häromdagen, det samtalet hör du här.
När jag nyligen kollade ett referat på svenskfotboll.se från förra året reagerade jag över att Emilia Brodin ingick i den svenska laguppställningen. Det visade sig att det är Emilia Appelqvist som har gift sig och numera har ett nytt namn.
* Kanske kan Antonia Göransson framöver återigen bli aktuell för vårt landslag. Hon har i sommar skrivit på för italienska mästarinnorna Fiorentina.
Fiorentina kommer till hösten att utmanas av det nya damlaget i Juventus. Turinklubben har värvat friskt från Brescia, och presenterade i dag norska landslagsspelaren Ingvild Isaksen samt Sverigebekanta finskan Tuija Hyyrynen.
* En av sommarens mest intressanta övergångar är att Eskilstuna värvade AIK:s talang Loreta Kullashi. Det blir kul att se hur Kullashi hävdar sig i allsvenskan. Det blir även intressant att se hur AIK klarar sig utan sin måldrottning.
Initialt verkar man ha det lite tufft. AIK föll ju nämligen i går mot Uppsala i återstarten av elitettan. Ett resultat som innebär att AIK tappar mark i kampen om de båda damallsvenska platserna. Avståndet upp till Kalmar är numera fyra poäng.
* På internationell nivå har det startat ett nytt Europamästerskap, det är F19-EM som är i gång på Nordirland. Jag har inte jättebra koll på lagen, men vet att Tyskland och Spanien har bra lag i den här årgången. Båda vann också i går i första gruppspelsomgången mot Skottland respektive Nordirland. Noterbart att framgångarna fortsätter för Nederländerna, som vann mot Frankrike i går. Sista segerlaget var England som besegrade Italien.
Det har blivit dags för den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Det är således dags att avslöja hur guld och silver fördelas i mitt tips. Mina finallag är alltså England och Tyskland.
Innan jag fortsätter vill jag klargöra att procentsiffrorna i guiden vad gäller guld- och medaljchans är bedömda chanser nu, alltså inför mästerskapet. Jag har försökt att hålla isär de bedömningarna och mina tips. Det har exempelvis gjort att min bedömning är att Sverige på förhand har större medaljchans än Norge, mycket beroende på att svenskorna har en på pappret enklare grupp.
Nu till de båda lag jag tippat fram till finalen. Medan nästan alla experter nämner Tyskland och Frankrike som de stora guldfavoriterna har England fått smyga med i skymundan. Det känns lite konstigt, eftersom det engelska laget är högklassigt.
Det är dessutom ett lag som har byggts upp under en längre tid och är väl samspelt. Det blev bästa europeiska lag i VM för två år sedan, där man tog bronset efter seger mot just Tyskland i matchen om tredje pris. Där var ju laget dessutom smärtsamt nära en finalplats, ni minns väl att man föll på ett självmål i 92:a minuten mot Japan i semin.
En del av mig vill sticka ut hakan och tippa engelskt guld. Men jag har ju dragit fram Tyskland till finalen, och i stora finaler har ju tyskorna haft en makalös förmåga att vinna. Tyskland har totalt varit i tolv finaler i OS, VM eller EM – och vunnit elva. England har nått två finaler – och förlorat båda.
— Steph Houghton MBE (@stephhoughton2) July 13, 2017
2) England
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 4.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Skottland den 19 juli 20.45, 2) Spanien den 23 juli 20.45, 3) Portugal den 27 juli 20.45.
Guldchans: 20 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner sin grupp, tar sig till final – men där förlorar man mot Tyskland.
Profiler: Stephanie Houghton, Lucy Bronze och Jordan Nobbs.
Trolig startelva: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Toni Duggan, Jade Moore, Jill Scott, Jordan Nobbs – Francesca Kirby och Jodie Taylor.
Kommentar: England gjorde fiaskoresultat vid EM i Sverige 2013. Laget tog bara en poäng, blev sist i sin grupp – och fick åka hem med svansen mellan benen. Misslyckandet blev slutet på posten för förbundskapten Hope Powell.
Hon ersattes av Mark Sampson, som nu haft nästan fyra år på sig att bygga sitt lag. Han lär känna sig färdig, i varje fall drar jag den slutsatsen ifrån att han tog ut sin EM-trupp redan den 3 april, alltså tre månader innan han behövde och även innan den engelska ligan drog i gång för året.
Den rekordtidiga uttagningen var förstås bra för de uttagna, som kunde känna trygghet under våren. Men det var ju förstås tveksamt för spelare på gång uppåt. De fick ju aldrig chansen.
England är nu rankat som tredje bästa europeiska lag bakom Tyskland och Frankrike. Och engelskorna skall verkligen ses som första utmanare till de stora favoritnationerna. Under året har förbundskapten Sampson i princip spelat med två olika landslag – och båda har visat klass.
Man har i och för sig förlorat med uddamålet både mot just Tyskland och Frankrike, men man har vunnit med 1–0 borta mot USA…
…och på sistone visat god form genom att rada upp segrar mot Österrike, Schweiz samt Danmark.
Kollar man på truppen skulle jag säga att svagheten finns på målvaktssidan, även om jag fått känslan av att båda alternativen Karen Bardsley och Siobhan Chamberlain är betydligt säkrare nu än de var för några år sedan.
I backlinjen har man många intressanta spelare. Jag tycker ju att England just nu har världens bästa högerback i Lucy Bronze. Hon är duktig defensivt, och dessutom ett offensivt vapen. Lödet i hennes högerdoja går ju inte av för hackor. Framför allt har hon smällt en ett par grymma mål på halvvolley.
Man har även en väldigt bra frisparksskytt i mittbacken Steph Houghton. Hon ställde in siktet under lördagen:
Offensivt kommer garanterat den lilla liraren Jordan Nobbs att ligga bakom mycket. Hon smyger in från kanten och letar efter luckor för att slå precisa genomskärare. Nobbs är en underskattad speluppläggare med härlig speluppfattning och bra känsla i de fasta situationerna. Min uppfattning är att hon redo att få ett brett internationellt genombrott.
Och skulle Nobbs ha en dålig dag kan England alltid kasta in pålitliga Karen Carney, som ju också är en kreativ spelare som utgår från kanten. Centralt är Jill Scott en duktig djupledslöpare.
Längst fram på topp har man fyra heta forwards. Fran Kirby och Jodie Taylor har varit förstavalen under våren, de har också båda varit vassa på att hitta målet. På sistone har dock även Ellen White visat het målform, vilket innebär angenäma problem för förbundskapten Sampson.
Som grädde på moset finns ju även spektakulära Toni Duggan, som blev klar för Barca i förra veckan.
Jag skriver spektakulära eftersom Duggan är lite av expert på att göra drömmål. Utöver Duggan är alla i det engelska laget hemmabaserade. Att de engelska klubblagen numera erbjuder professionell träning har förstås också hjälp till att lyfta landslaget.
Och i det här mästerskapet kommer England att gå vidare ur gruppspelet. Laget skall slå Skottland och Portugal. Frågan är bara hur långt det bär. Jag tror att engelskorna har bra chans i en kvartsfinal, även om man skulle stöta på Frankrike.
Men mer troligt är att det blir som mitt EM-tips, alltså att England vinner grupp D och slipper fransyskorna i kvarten. Vilket det än blir av Schweiz, Island eller Österrike är det en match England skall vinna. Engelskorna känns även som klara favoriter i semifinalen mot Norge eller Sverige. Men något engelskt guld tror jag alltså inte på. Guldet går nämligen till…
Tyskland
1) Tyskland Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Sverige den 17 juli 20.45, 2) Italien den 21 juli 20.45, 3) Ryssland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 70 procent
Tips: Tar EM-guld – som alltid.
Profiler: Dzsenifer Marozsan och Sara Däbritz.
Trolig startelva: Almuth Schult – Anna Blässe, Kristin Demann, Babett Peter, Carolin Simon – Sara Däbritz, Linda Dallmann, Lina Magull – Dzsenifer Marozsan – Svenja Huth, Hasret Kayikci.
Kommentar: Tyskland har en fantastisk EM-historia. Efter ett inledande misslyckande 1984 – man missade topp åtta i det första Europamästerskapet – har man dominerat stort. Tyskorna har vunnit åtta guld på de senaste nio EM:en.
Till slutspelet i Sverige 2013 kom man med ett nytt och orutinerat lag. Man inledde också svagt med kryss mot Nederländerna och förlust med Norge, vilket väckte massor av frågetecken. Men till slut stod tyskorna ändå där med guldmedaljerna – som de brukar. Ni minns väl Anja Mittag:s guldmål?
Lagbilden en bit upp i inlägget är för övrigt Tysklands startelva från finalen på Friends Arena för fyra år sedan. Där hade man följande uppställning (4–2–3–1): Nadine Angerer – Leonie Maier, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Jennifer Cramer – Nadine Kessler, Lena Goessling – Lena Lotzen, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Celia Sasic (hette då Okoyino da Mbabi).
Det är inte många spelare från det guldlaget som är kvar fyra år senare. Tyskland har inte bara bytt förbundskapten från stenhårda Silvia Neid till mjukare Steffi Jones, man har också genomfört en närmast total generationsväxling.
Faktum är att man även får klara sig utan stora delar av det gäng som vann OS-guld i fjol. Trion Melanie Behringer, Krahn och Bartusiak har slutat att spela med landslaget. Dessutom har startspelarna Alexandra Popp och Melanie Leupolz fallit bort på grund av skador. Goessling ingår i truppen, men är matchotränad efter att ha missat hela våren till följd av skador.
Även i OS inledde Tyskland för övrigt knackigt, man föll bland annat mot Kanada i gruppspelet. Men återigen reste sig tyskorna och stod till slut där med guldet. Man har helt enkelt en svårslagen vinnarkultur, som gör att man lätt tippar tyskt.
Nu är det långt ifrån självklart med tyskt guld i Nederländerna. Det är fler lag än vanligt som utmanar, och generationsväxlingen har gjort att årets tyska lag alltså är ännu mer oprövat än det som vann 2013.
Tyskland har ändå massor av högklassiga spelare, så många att man ju återigen har ansett sig ha råd att peta Lyonspelaren Pauline Bremer – precis som i OS. Man frågar ju sig vad hon kan ha gjort förbundskaptenerna för ont. För i min värld borde hon vara självklar i den tyska truppen.
Trots få profiler och avsaknad av Bremer tycker jag att nya förbundskaptenen Steffi Jones håller på att skapa något spännande. Hon har lämnat den gamla tyska stilen med fysik och tyngd för att bygga ett lag som spelar på teknik och fart. Spelstilen är ett 4–3–3 där lagkaptenen och storstjärnan Marozsan har en fri roll. Det är just hon som skall bära laget.
Men det finns fler spännande spelare i den preliminära startelvan. I genrepet mot Brasilien hade Jones exempelvis valt ett otroligt offensivt balanserat tremmannamittfält. Det bestod av Sara Däbritz, Linda Dallmann och Lina Magull – tre rätt småväxta spelare som jag snarare ser som forwards än bollvinnare. Det blir spännande att se hur deras arbetsfördelning kommer att se ut.
Här är förresten ett väldigt roligt litet tips till Pia Sundhage på hur man effektivt kan stoppa Magull…
Linda Dallmann är en annan ny bekantskap på mittfältet. Hon har en grym teknik, är en riktig bolltrollare som blir spännande att följa.
Men det saknas alltså en mer utpräglad bollvinnare på det tyska mittfältet. Det är överhuvud taget stora frågetecken för defensiven. Målvakt Almuth Schult blandar och ger. I genrepet mot Brasilien bjöd hon exempelvis på ett väldigt billigt mål.
Det finns även frågetecken för mittförsvaret. Där hade tyskorna problem i fjol, och det känns inte starkare i år. Ändå är jag alltså så tråkig att jag tror att det går som vanligt – att Tyskland ändå vinner.
Jag tror nämligen att tyskornas anfallsspel kommer att vara såpass bra att det kompenserar försvarsbristerna. När det gäller målgörandet är det inte självklart vem det är som skall kliva fram.
Tyskorna gjorde 35 mål i EM-kvalet, Alexandra Popp var bästa målskytt med sina fem fullträffar. Ingen annan gjorde fler än tre mål.
Nu när Popp är skadad är det upp till andra att ta över. Som det har sett ut på våren kommer Steffi Jones satsa mer på kvicka, tekniska och rörliga forwards än på fysiska. Det var exempelvis duon Hasret Kayikci (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam) som startade på topp i genrepet. Lite intressant att Jones valt oprövade Kayikci som blev trea i Frauen-Bundesligas skytteliga på tolv mål före vinnaren Mandy Islacker, som gjorde 19.
Slutligen en liten kommentar till tipsen kring tyskorna. Jag tror att laget vinner grupp B, mycket beroende på att de möter Sverige i första omgången, och svenskorna aldrig brukar vara bra i sina öppningsmatcher.
I kvartsfinal tippar jag en spännande drabbning mot Nederländerna, en match som borde kunna bli rätt målrik. Men både där och i semin mot Spanien tror jag att den tyska vinnarmentaliteten väger tungt. Det gör den även i finalen mot England – och därmed fastnar jag vid ett förutsägbart och allmänt dödstråkigt tips: Tyskland tar guld igen.
Det var min presentation av alla EM-lagen. Vill ni läsa fler genomgångar rekommenderas de som finns i engelska tidningen The Guardian. Den är förstås på engelskal, och där har skribenter från respektive land fått kommentera sitt eget lag i ett kort stycke. Det är mycket läsvärt.
Så här med mindre än 24 timmar till avspark tänkte jag även passa på att dela ut en titel till Island.
Det är ju inte mycket som talar för att laget kommer att vinna någon medalj i EM. Men islänningarna vinner uppladdningen på knockout. Man blir ju närmast rörd när man ser bilderna från när laget i går lämnade flygplatsen Keflavik för att åka till Nederländerna:
Om det finns en risk att det inte blir någor firande efter EM gäller det att passa på innan. Guld till Island i den disciplinen alltså.
Det blir isländskt guld även i disciplinen om från vilket land de mest påkostade och väl genomarbetade reklamkampanjerna med EM-spelare kommer. Har ni inte sett dem är det bara att njuta av de här båda klippen:
Nu är det dags att sätta punkt, och börja ladda för söndagens öppningsmatch mellan Nederländerna och Norge.
Förutsättningarna för den beskrivs här på holländska av Sverigebekanta Kirsten van de Ven. Trots att jag normalt tycker att holländska är ett omöjligt språk förstår man ju vad hon säger i det här inslaget. Eller hur?
Vid slutsignalen av Sverige–USA 0–1 hade jag känslan av ”jaha – vad skall jag skriva om det här?”
Jag har lyckats sätta ihop en krönika om matchen, men jaha-känslan finns kvar. För det blev en landskamp där jag tycker att de tydliga svaren lyste med sin frånvaro. Mer om det i kommande inlägg.
Den första halvleken var i stora drag bra från det svenska laget, sannolikt årets bästa halvlek. Den andra kändes länge väldigt avslagen. Fast de sista fem minuterna fick Sverige till en liten anstormning och borde ha fått med sig minst ett oavgjort resultat. Det är 10–6 i avslut och 10–3 i hörnor signaler om.
Och USA, oj vad svagt det nya USA ser ut att vara. Framtiden känns långt ifrån ljus för amerikansk damfotboll. Jag var förbluffad över hur dåligt det amerikanska laget och spelet var.
Innan jag packar ihop här på Gamla Ullevi så blir det lite kort spelarkritik. Många gjorde stabila insatser, inte minst i startelvan. Mina överbetyg går till Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger. Dessutom håller jag med Pia Sundhage om att Julia Spetsmark var pigg och visade att hon vill ha mer speltid. Däremot tyckte jag synd om Mimmi Larsson, som var tydligt övertaggad och kom helt fel in i matchen. Tråkigt för Larsson, som ju gjort en kanonvår.
Slutligen konstateras att Elin Rubensson skulle ha ingått i startelvan. Dock drog Göteborgsmittfältaren på sig en lättare bristning i framsida lår på gårdagens träning, vilket gjorde att hon tvingades stå över kvällens match. Jag pratade lite med henne på läktaren, och hon uteslöt inte spel på tisdag. Hon sa:
”Vi tar det dag för dag”
Men spontant vore det väl vansinnigt att riskera något på tisdag. Det är väl bättre att Rubensson vilar även från den matchen och ser till att vara frisk till själva EM-slutspelet.
En blogg om internationell damfotboll 