Kategoriarkiv: Mimmi Larsson

Född: 9 april 1994. Moderklubb: Torsby IF. Främsta meriten är VM-bronset 2019. Damallsvensk i Mallbackens IF och Eskilstuna United. I Linköping från och med 2019. A-landslagsdebut mot Iran den 21 oktober 2016. Uttagen i EM-truppen 2017.

Larsson briljerade mot Linköping

Publicerad den av
21

Fem mål av Mimmi Larsson mot klubben som skickade ut henne på kanten. Och Kristianstad klättrar upp på Champions Leagueplats.

Mimmi Larsson

Det är väl dagens huvudrubriker. Den tionde omgången innebar segrar för Rosengård, Kristianstad, Göteborg, Umeå och Kif Örebro. I Piteå blev det oavgjort mellan hemmalaget och Djurgården.

I dag kunde man se tre matcher samtidigt. Jag hade Rosengård–Linköping som huvudmatch från start. Där förlorade LFC egentligen redan på uppvärmningen. Då slog nämligen Frida Maanum upp sin skada, vilket innebar att Emma Lennartsson fick lämna backlinjen och Lisa Hurtig komma in i mittförsvaret bredvid Nilla Fischer.

Det mittbacksparet hängde inte alls med i Larssons svängar. Då spelade det ingen roll att LFC hade ett fint kontringsspel före paus. Ett väldigt imponerande Rosengård fick förhållandevis enkla mål, och hade återigen en sådan där underbart rolig fotbollsdag.

Jag släppte matchen efter 4–1, men noterade att det trillade in tre mål till på slutet. 16–2 på två matcher mot Uppsala och Linköping är otroligt imponerande. Mimmi Larsson gjorde fem av dagens mål – bland annat ett äkta hattrick i andra halvlek och var förstås lysande. Hon kopplade ett rejält grepp om skytteligasegern.

Jag kollade in Caroline Seger lite extra. Hon har hyllats av Jonas Eidevall, och jag ville kolla om det bara var uppmuntran, eller om det var förtjänat. Och av det jag såg var det förtjänat. Det var länge sedan jag såg Seger så bra. Jag brukar tycka att hon spelar alldeles för mycket i sidled eller bakåt. Men det hon visade idag var någon helt annat. Hon startade många anfall genom att spela igenom Linköpings mittfält. Kul att se Seger så konstuktiv.

Rosengård är verkligen briljant nu. Apropå Malmöklubben undrar jag vart Johanna Rytting Kaneryd tagit vägen? Det sas ju att det inte var någon fara med henne efter att hon gått av matchen mot Piteå med skadekänning. Men hon har inte suttit med på bänken sedan dess. Var det värre än man trodde?

I Vittsjö vann Göteborg med 2–0 efter ganska tidiga mål av Rebecka Blomqvist och Natalia Kuikka. Göteborg kvar i tabelltopp och Vittsjö kvar i botten.

Kristianstad vann också med 2–0, det mot nästjumbon Växjö. Därmed är alltså Kristianstad ny tabelltrea. Växjö presenterade idag Antonia Göransson som nyförvärv. Hon skall ha förändrat sin spelstil sedan hon var landslagsspelare. Det blir kul att se henne i damallsvenskan igen.

Även Kristianstad värvade innan transferfönstret stängde. Två nya spelare förväntas presenteras när som helst.

Piteå–Djurgården 1–1 var en match jag knappt såg något av. Djurgården fick i alla fall ta säsongens första bortapoäng. Piteå tog också en skön poäng efter fyra raka förluster.

I Örebro hade hemmalaget fyra ribbträffar. Uppsala var inte heller ofarligt, och jag tycker att gästerna skulle ha haft straff för hands efter 60.30. Det i ställningen 1–1. Nu vann istället Örebro på ett nickmål från Frida Skogman på slutet. Tungt för Uppsala.

Tungt också för Eskilstuna som fick ett fint ledningsmål bortdömt för offside i den första halvleken i Umeå. På reprisbilderna tycker jag inte att det ser ut som offside på Matilda Plan. Men kameravinkeln är så dålig att jag inte 100-procentigt kan slå fast att målet borde ha godkänts.

I stället blev det UIK som tog en ny seger. Therese Simonsson avgjorde från straffpunkten. Umelaget imponerar stort för tillfället. Elva poäng på de fem senaste omgångarna innebär att UIK nu är på övre halvan. Starkt.

Apropå Eskilstuna såg jag att tränare Magnus Karlsson avslöjade att klubben inte bara varit nära att få låna Denise O’Sullivan. I den länkade artikeln säger Karlsson:

”Vi hade ett liknande, ännu bättre namn, på gång för några veckor sedan och då tycker jag att det är värt att göra något.”

Man undrar ju vad det kan ha varit för namn? Personligen tycker jag att det är otroligt tråkigt att de inte fick in O’Sullivan – för det tycker jag är ett av damfotbollsvärldens allra mest spännande namn.

I november hade amerikanska damfotbollsajten Equalizer Soccer en artikel med rubriken: ”Denise O’Sullivan might be the best player no one is talking about.” Och så är det. O’Sullivan är otroligt underskattad bland damfotbollsexperter.

Fast inte bland spelarna. Två år i rad har hennes lagkompisar i North Carolina Courage – USA:s överlägset bästa klubblag – valt henne till lagets bästa spelare. Och när alla ligans spelare valde NWSL:s allstarlag i fjol fanns irländskan med.

Maktdemonstration, taktisk triumf – och otäck skada

Publicerad den av
24

Det har varit en händelserik damallsvensk lördag. I toppen är Göteborg tillbaka i serieledning. Laget gav bästa möjliga svar på Rosengårds imponerande 9–1-seger från Uppsala. I dag var det Göteborg som stod för en maktdemonstration i Piteå. 5–1-segern var snarast i underkant.

I övrigt blev det segrar för Umeå, Örebro, Eskilstuna och Kristianstad, samt tyvärr en riktigt otäck skada på Kristianstads Mia Carlsson. Men vi tar det i tur och ordning.

Det här var en damallsvensk lördag som startade väldigt stelt. I varje fall för oss som satt och tittade på Sportbladet Play. Inledningsvis var det stillbilder från Piteå, och försnacket från Umeå kunde jag inte se alls.

Det var ändå matchen i Umeå som jag fick igång först, precis efter matchstart. De frusna bilderna från mötet Piteå–Göteborg tinade upp så att det blev rörligt strax efter att Rebecka Blomqvist hade placerat in 0–1 i närmaste krysset.

Rebecka Blomqvist

Den här dagen gick det för övrigt återigen att se en match på dator och en på mobil, vilket ju faktiskt det minsta man kan begära. Jag tycker ju att man även bör kunna se två matcher samtidigt på olika datorer, fast det har inte gått den här omgången.

Min första huvudmatch var den i Piteå, där Göteborg valde att starta med alla sina tre forwardsstjärnor. Rebecka Blomqvist hade i en släpande roll – precis som hon var i slutet av matchen mot Linköping – bakom Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund.

Det innebar att Julia Zigiotti fick ta ett halvsteg bakåt i planen medan Filippa Angeldahl hamnade på bänken. Det känns som en betydligt bättre mittfältslösning för Göteborg som redan från start kändes betydligt mycket vassare i offensiven än man gjort i de första halvlekarna mot Rosengård och Linköping.

Angeldahl har inlett debutsäsongen i Göteborg stabilt utan att glänsa. Jag tycker att det blir lite för mycket sidled från henne. I den roll hon har vill man se lite mer offensiva initiativ.

Precis som jag skrev inför omgången så har Piteå haft det jobbigt med att försvara på kanterna, vilket kändes som ett stort problem inför matchen då ju kantspelet är Göteborgs stora styrka. Det märktes från start. Piteå hade väldigt jobbigt i sitt vänsterförsvar. Därifrån kom 0–1 och ytterligare flera fina lägen redan första kvarten.

Sedan flyttade Stellan Carlsson över Josefin Johansson till vänstersidan. Det hjälpte något, men inte bättre än att även 0–2 kom från Göteborgs högersida. Det var faktiskt en storspelande Guro Pettersen som höll nere siffrorna före paus. 0–4 hade absolut inte varit missvisande.

Piteås enda målchans före paus var slumpartad, när Nina Jakobsson träffades av en rensning. Man hade nog behövt för ett mål där för att få känna lite vittring. Och man hade definitivt behövt få mål på Josefin Johanssons chans i 52:a minuten. Avslutet gick dock i stolpen, och sju minuter senare gjorde istället Hammarlund 0–3.

Pauline Hammarlund

Resten av matchen spelade Göteborg av snyggt. Hammarlund och Blomqvist blev tvåmålsskyttar. Blomqvist hade dessutom ett assist.  Det måste vara svårt att hålla henne på bänken framöver.

På övertid kunde Julia Karlernäs göra ett tröstmål när Jennifer Falk kom lite snett på ett inlägg. Men det ändrar inte det faktum att det totalt sett var klasskillnad mellan lagen.

I Umeå var det jämnt med lite plus för Vittsjö före paus. Hemmalaget UIK var aldrig ofarligt och kom också till ett par 100-procentiga målchanser under de första 45. Efter paus var hemmalaget det klart bättre laget, och man tog till slut en stark 3–0-seger.

Här gjorde Tove Enblom två riktigt fina räddningar i 2–0-ledning. Umeås målvakter har haft det tufft i serieupptakten. Kul för Enblom att få agera lite matchvinnare. Kul också att 17-åriga Monica Jusu Bah fick göra mål. Hon ser riktigt rapp och intressant ut – ett framtidsnamn. Segern ger Umeå lite tillfälligt andrum.

För Vittsjö var det en riktigt tung förlust. Framför allt har man väldiga problem i backlinjen. Gissningsvis kommer man att presentera två defensivt inriktade spelare de kommande dagarna, varav minst en bör vara mittback.

Jag valde bort de första halvlekarna i de båda matcher som startade 15.00. I Eskilstuna var det redan 3–0 i paus, vilket gjorde att matchen på stadion blev huvudmatch i den andra halvleken. Där ledde Örebro med 1–0 efter 45 minuter.

Båda matcherna blev mållösa efter paus. Tre sköna poäng vardera till Eskilstuna och Örebro alltså. Och i båda fallen känns det som att det var högst rättvist. För Eskilstuna gjorde Loreta Kullashi två nya mål, vilket gör att hon är uppe i åtta mål och återigen är ensam ledare i skytteligan. Segern gör också att Eskilstuna avancerar två placeringar till den femte.

Loreta Kullashi

I Stockholm höll Djurgården bollen på Örebros planhalva i halvlekens första 25–30 minuter, dock utan att komma till målchanser. När man trodde att hemmalaget skulle öka trycket och sätta in en rejäl sista anstormning var det istället gästerna som tog över.

Örebro kontrollerade sista kvarten och kunde ha gjort ett par mål till. Bland annat hade Karin Lundin en kanon i ribban och inhopparen Frida Skogman tvingade hemmamålvakten Kathrine Østergaard Larsen till en kanonräddning.

Tre rättvisa poäng till Örebro, som får lite andrum – om man nu kan prata om det i en tabell där det skiljer fyra poäng mellan femte och tolfte plats? Djurgården däremot åkte på första hemmaförlusten och är numera bara över nedflyttningsstrecket på målskillnad. Under det där strecket ligger numera Växjö och Vittsjö.

I Linköping chockade gästerna Kristianstad på flera sätt. Dels med ledningsmål redan i fjärde minuten. Ett fint anfall avslutades av Therese Sessy Åsland. Men Cajsa Andersson, som hade fått chansen i hemmamålet, borde väl ändå ha tagit det skottet? Tidigare landslagsaktuella Andersson har inlett säsongen svajigt, och känns nu som ganska klar tvåa bakom Matilda Haglund.

Matilda Haglund

Den reaktionssnabba och spelskickliga 23-åringen från Järpås i Lidköpings kommun har sett väldigt bra ut i år. Jag har varit nära att berömma henne flera gånger tidigare, men det har fallit bort. Nu saknades hon i Linköpings mål i matchupptakten.

Det var 0–3 i paus. Utöver det första målet går det inte att lasta Cajsa Andersson. LFC körde totalfast i ett ombyggt Kristianstad. Skånskorna hade en nykomponerad trebacklinje med Alice Nilsson, Eveliina Summanen och Mia Carlsson. I försvar spelade man 5–1–3–1 med fokus på att stänga mitten. Och det lyckades lysande.

Linköping vill gärna spela centralt, och fastnade gång på gång i Kristianstads fälla. Man kan kalla det en taktisk triumf från tränare Elisabet Gunnarsdottir. Therese Sessy Åsland hade fantastiska 45 minuter och följde upp 1–0-målet med två läckra assist till Amanda Edgren och Svava Ros Gudmundsdottir.

Elisabet Gunnarsdottir

2–0 var ett fantastiskt mål. Både Åslands läckra passning och Edgrens två toucher var mästerliga. I paus hade jag 5–1 i heta målchanser till Kristianstad. Den officiella statistiken visade 3–0 i hörnor till Linköping men hela 8–1 i avslut på mål till gästerna.

Linköpings drag att ha Nilla Fischer centralt med ansvar för att ta hand om snabba Gudmundsdottir var ingen succé. Landslagsbackens svaghet i löpduellerna avslöjades där skoningslöst. Vid isländskans 3–0-mål agerade Fischer väldigt passivt och gav inte Cajsa Andersson nödvändig hjälp.

Kristianstad kunde dock inte jubla fullt ut i paus. Man åkte nämligen på en riktigt otäck skada på Mia Carlsson. Hennes vänsterfot hängde på ett sätt som tyvärr skapade känslan av fraktur och en riktigt lång frånvaro.

Bilden på Carlssons hängande fot var dagens riktiga skräckupplevelse. Det är bara att hålla alla tummar och tår för Carlsson.

Mia Carlsson

Den andra halvleken hade Linköping bollen utan att komma till speciellt många chanser. Den bästa hade Ebere Orji redan i 47:e minuten. Hennes nick i stolpen hade behövt bli mål för att LFC skulle kunna vända. En reducering där kunde ha ändrat på saker, för Kristianstad såg tröttkört ut ganska tidigt i den andra halvleken. Man orkade inte alls löpa lika mycket i offensiven, utan fastnade oftast på egen planhalva.

Men Kristianstad orkade ändå hålla emot. Skånskorna höll första nollan för säsongen och är nu bara en poäng bakom Linköping i tabellen. Ett LFC som skall till Malmö för att möta Rosengård på onsdag. Samtidigt tar KDFF emot Växjö.

Mia Carlssons skada svider förstås för Kristianstad. På övertid var jag rädd för en ny skada. Ebere Orji stod för en ful aktion när hon knuffade in Alice Nilsson i Brett Maron. Målvakten var i luften när smällen kom, och landningen var inte snygg. Jag var rädd för en ny knäskada, men Maron reste sig och spelade ut matchen. Hoppas att det gick bra med Maron.

Brett Maron

Orji fick gult kort, vilket jag tycker är helt riktigt. Den där typen av smällar mot målvakter som är i luften och har händerna på bollen är farliga, och bör stävjas. Jag minns att Mimmi Larsson hade två sådana mot Jennifer Falk i toppmötet med Göteborg utan åtgärd.

En rolig grej på övertid var att 15-åriga Mathilde Janzen fick ett par minuter på planen. Supertalangen som spelar sin landslagsfotboll för Tyskland är en riktigt spännande spelare. Jag hade hoppats få se henne några minuter till. Men kul ändå att hon nu fått göra sin damallsvenska debut.

I elitettan är det numera bara tre lag kvar i toppstriden. Hammarby vann nämligen i Kalmar med 2–1. Kalmar var det lite bättre laget före paus, och ledde rättvist med 1–0 halvvägs.

Efter paus var det Hammarbys match. Man rullade upp Kalmarförsvaret två gånger första tolv minuterna och gjorde två fina mål – Emma Jansson och Emma Westin målskyttar. Sedan hade Bajen bra kontroll fram till övertiden. Då exploderade Kalmar och hade tre fina kvitteringschanser i samband med hörnor, bland annat en nick i ribban från Tabby Tindell.

Kalmar hade nog behövt få in en kvittering där. För nu krävs det väldigt mycket om småländskorna skall kunna sluta topp två i år. Dels måste man för egen del rada upp segrar. Samtidigt måste man hoppas att två lag i trion AIK, Morön och Hammarby drabbas av rejäla svackor.

Även Jitex tappade mark i toppen. Mölndalslaget tog ledningen borta mot AIK. Men Solnaklubben vände till 4–2-seger, och kommer allt närmare damallsvenskan.

I mitten och botten tog BP och Alingsås viktiga segrar. Som det ser ut nu är det tre av Sandviken, Lidköping, Kvarnsveden och Sunnanå som kommer att åka ur.

Apropå näst högsta divisionen. I Forum elitettan har jag i dag skrivit om tre nyförvärv i serien.

Rosengård sköt sönder Uppsala

Publicerad den av
2

Rosengård är åter i serieledning. Man vann med förkrossande 9–1 i Uppsala, och får den här gången åtminstone njuta av den trevligaste tabellpositionen i 19 timmar. Det kan bli längre, men då måste Piteå ta poäng av Göteborg i morgon.

I förra inlägget skrev jag att det skulle bli spännande att se hur Rosengård skulle hantera Uppsalas låga försvar. Det låter kanske konstigt med de stora slutsiffrorna – men i en halv halvlek hade faktiskt Malmölaget stora problem.

Så långt hade Uppsala fått matchen precis dit de ville. Tränare Jonas Valfridsson hade valt att sätta lagets så här långt bästa spelare, Cornelia Kapocs, på bänken tillsammans med Ellen Toivio och Marika Bergman Lundin. I stället satsade han på snabbhet, bland annat i form av 19-åriga Beata Olsson och 18-åriga Angelina Thoreson.

Det såg väldigt bra ut i början. Olsson sprintade sig igenom till 1–0, och Uppsala hade inledningsvis även ytterligare ett par fina kontringschanser.

Rosengård såg konfunderat ut. Men gästerna hittade ett segerrecept – distansskott. Jelena Cankovic visade vägen genom att först hänga upp ett skott i krysset efter 23.17. Drygt två minuter senare gjorde serbiskan även 1–2. Det på en frispark som bytte riktning på ett Uppsalaben. Det var det lilla flyt som Rosengård behövde.

Från underläge behövde man exakt 15.19 för att göra sex mål. Sofie Svava drog in ett distansskott till 1–3, Anna Anvegård nickade in ett inlägg från Katrine Veje till 1–4 och sedan gjorde Mimmi Larsson först 1–5 efter Uppsalaslarv och sedan även 1–6 på en stolpretur efter skott från Anvegård.

Matchen var ju självklart avgjord redan i paus. I den andra halvleken blev det tre mål till, plus att även missade närmare tio 100-procentiga målchanser. Målen efter paus var en straff från Anvegård, ett kanonskott från Hanna Bennison och en nick från tremålsskytt Cankovic.

Rosengård stod för en maktdemonstration. Uppsala åkte klubbens största förlust genom tiderna, och vill nog helst stryka datumet ur kalendern. Inför omgången var ju Uppsala ett av fyra lag som inte hade minusmålskillnad. Efter den här smällen lär man få svårt att komma över noll igen.

Slutligen noterar jag att man tydligen inte delar ut några assist på Studenternas. Tio mål utan assist blev det i kväll. Om jag uppfattat förbundets assistregler rätt skall åtminstone Caroline Seger, Katrine Veje och Glodis Perla Viggosdottir ha varsitt.

Dagens två mål gör att Mimmi Larsson går upp i delad ledning med Clara Markstedt och Loreta Kullashi i skytteligan. De tre har gjort sex mål vardera. I många sammanhang kommer även Anna Anvegård att vara noterad för sex mål. Men jag hävdar att hennes straff mot Växjö skall noteras som självmål, och att hon således ”bara” har gjort fem.

 

Söndagens vinnare: Rosengård, Växjö, Vittsjö – och Linköping

Publicerad den av
22

Utöver de lag som tog trepoängare var Linköpings FC söndagens stora vinnarlag. Östgötarna fick ju se lagen närmast bakom i tabellen tappa mark.

Därmed förstärktes LFC:s chanser att ta en Champions Leagueplats. Redan innan morgondagens match i Göteborg har nu LFC fyra poäng ner till fjärdeplatsen. Det borde skapa lite trygghet.

Dagens resultat gör bottenstriden otroligt intressant. Men vi börjar i toppen. Där är Rosengård ny serieledare efter 2–1-seger mot Piteå. Malmöklubben kommer att toppa tabellen i minst 29 timmar.

Det var en lite konstig match på Malmö IF i dag. I 25 minuter imponerade Rosengård stort. Man hade åtgärdat mycket i anfallsspelet av det jag anmärkte på i det här inlägget. Man hade bland annat fler inlöp från kanterna, inspel på färre tillslag och dessutom sökte man flera gånger lyftningar in bakom motståndarnas ytterback på motsatt sida.

Det gjorde att Piteå inte bara kunde stå i sina försvarspositioner. Tvärtom var det stundtals riktigt virrigt i gästernas försvar i matchupptakten.

1–0 i minut 13 var ett riktigt snyggt mål från högerkanten, där Hanna Bennison skarvade in bollen på ett tillslag till Johanna Rytting Kaneryd, som kom inlöpande bakom Piteås vänsterförsvar. Precis en sådan snabb kombination som jag efterlyst.

Att Rytting Kaneryd sedan avslutade med en läcker yttersida som satt perfekt vid bortre stolpen gjorde inte saken sämre. Ett klassmål.

För Rytting Kaneryd slutade dock matchen på ett tråkigt sätt. Hon haltade av med knäproblem efter 35 minuter. Det är bara att hålla tummar och tår för att det inte var något allvarligt, utan att kantspelaren snart är tillbaka i spel.

Bennison utmärkte sig med fina instick. Hon hade även ett läckert från vänster till Mimmi Larsson strax efter.

2–0 kom i 20:e minuten, och var precis som 1–0 ett klassmål från högerkanten. Piteå glömde alldeles av att kliva upp och sätta press på Jelena Cankovic. Jag tycker fortsatt att serbiskan ofta borde spela ifrån sig bollen snabbare. Men när hon får stå helt oattackerad utanför motståndarnas straffområde är hon riktigt vass.

Nu stod hon för ett snyggt instick som Rytting Kaneryd släppte (?) till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade distinkt i mål. I det läget var det utspelning. Jag hade 4–0 i klara målchanser efter 25 minuter. Och inget talade för Piteå.

Men precis som senast i Göteborg tappade Rosengård allt eftersom efter 25 minuter. De sista 65 minuterna räknade jag bara in en enda kvalificerad hemmamålchans. I och för sig hade också Piteå bara en målchans. Den blev dock mål. Josefin Johansson förvaltade Astrid Larsson:s fina förarbete i 58:e minuten på bästa sätt. Det gjorde att matchen levde ända in till slutsignal.

Josefin Johansson

Piteå hade mycket boll, och precis som SVT-experten Markus Johannesson var inne på i sändningen så blir Rosengård väldigt passivt när de hamnar i ett lägre försvarsspel. Löpviljan avtar och man blir ett mycket sämre lag. Det känns som att Rosengård måste jobba lite på hur de skall agera när de hamnar lågt.

Totalt sett var förstås hemmasegern fullt rättvis. Men det är ju onödigt att låta det bli spännande i en match där man länge varit helt överlägset.

Piteå åkte på sin tredje raka förlust, och tappar mark i kampen om tredjeplatsen. Dock tycker jag att man gjorde en fullt godkänd insats. Det är starkt av laget att orka jobba sig tillbaka in i en match där man länge var utklassat.

Kristianstad–Umeå 1–1 var en chansfattig och ganska tråkig match. Resultatet var helt i sin ordning sett till matchbilden. Umeå fortsätter att ha seriens allra långsammaste anfallsuppbyggnad.

Trots att UIK hade bollen stora delar av matchen lyckades de egentligen inte av egen kraft spela sig till en enda riktigt kvalificerad målchans. Jag hade 3–2 till KDFF i målchanser, men då är båda målen inräknade – och inget av dem var egentligen någon målchans.

Båda målen kom mer efter att målvakterna mittbedömt inlägg än efter fint anfallsspel. Umeås kvittering i 90:e minuten var ju faktiskt ett inlägg från Elin Nilsson som gick in i bortre hörnet.

Umeås andra målchans kom på en felpass från Josefine Rybrink. Det var ett superläge som Therese Simonsson slarvade bort genom ett stressat skott.

Men i själva anfallsuppbyggnaden känns Umeå fortsatt väldigt trubbigt. Det är som att de inte vet hur de skall göra när de spelat sig förbi någon eller några av motståndarnas lagdelar.

Nu har ju Umeå tagit fem poäng på de tre senaste matcherna. Och det känns som att man är på väg att växa in i serien på allvar. Men om man skall lämna bottenträsket måste man hitta sätt att spela sig till avslut.

För Kristianstad var det två förlorade poäng. Det kändes som att skånskorna hade full kontroll när den lätt slumpartade kvitteringen kom i 90:e. Men 1–0 är ju ingen stabil ledning, och målglada Kristianstad hade ingen bra dag i offensiven. Så 1–1 var alltså rättvist.

Växjö–Djurgården 1–0 var den match jag valde bort under söndagen. Den rullade på min sidoskärm. Och av det lilla jag såg var det mest Djurgården rent spelmässigt. Men Växjö vann alltså.

Man gjorde det på ett straffmål från Signe Holt Andersen. För andra matchen i rad får Växjö en väldigt konstig straff, den här gången utdömd av Sara Persson. Det jag sett av straffsituationen tar Djurgårdsbacken bollen. Men det kanske var något som hände som tv-bilderna inte visade.

Och i rättvisans namn skall sägas att Växjö nog skulle ha haft straff för en hands, så det var kanske någonstans rättvisa som skipades.

Utöver det där straffsituationerna tycker jag faktiskt att domarna skötte sig bra den här omgången. Bland annat gjorde Lovisa Johansson en stabil insats i Malmö.

I Örebro var hemmalaget det klart bättre laget i den första halvleken. Det dröjde dock till övertid i första halvleken innan Kif fick utdelning. Då var det som det brukar när Örebro gör mål, alltså en fast situation från Heidi Kollanen som förpassades i mål av Karin Lundin. Den här gången var det en hörna som Lundin stötte in på volley.

Karin Lundin

Noterbart är ju att Vittsjö i fjol nådde en tredjeplats mycket genom sin ramstarka defensiv. Bland annat var man jättebra på att försvara vid hörnor och inläggsfrisparkar. I år har man redan släppt in flera mål på fasta situationer.

Det är det där stabila försvarsspelet som saknas för Vittsjö i år. För offensivt är man precis lika bra som i fjol. Då slutade man på målskillnaden 33–13. 13 insläppta var minst mål av alla – ett snitt på 0,6 per match. I år står man redan på 15 insläppta, ett snitt på 1,9 insläppta per match.

Man höll även nollan i 14 av fjolårets 22 matcher. I år har man inte hållit en enda nolla. Skall man nå upp till fjolårets siffror vad gäller nollor får man således inte släppa in några fler mål under de 14 sista omgångarna.

Men det kom en vändning på Behrn Arena i dag. När Karin Lundin nickade i ribban i 47:e minuten hade jag 6–1 i målchanser till Örebro. När slutsignalen ljöd var det 8–6 i målchanser och 2–1 i mål till Vittsjö.

Gästerna tog nämligen över matchen mer och mer. Först skapade man mest hörnor. Men sedan kom även chanserna. Och när Emily Gielnik byttes in fick vi se en repris från förra omgången. Då slog ju Gielnik från högerkanten ett hårt inspel bakom motståndarnas backlinje, som Clara Markstedt kunde stöta in till 4–2 mot Uppsala.

Clara Markstedt

I dag, i minut 79, frispelades Gielnik till höger av Ebba Wieder. Australiskan stod för ett sådant där hårt inspel bakom backlinjen och Markstedt stötte in 1–1.

Och i matchens sista ordinarie minut gjorde Nellie Persson Vittsjös segermål. Hon hade flyt att hennes skott styrde på en försvarare och ställde Moa Öhman. Vittsjö fick jubla för andra matchen i rad.

Nellie Persson

Trots segern ligger Vittsjö kvar på nedflyttningsplats. Men deras och Växjös segrar drar ändå ner såväl Djurgården, Eskilstuna, Örebro som Uppsala i den direkta bottenstriden. För Djurgården var dagens nederlag den fjärde raka bortaförlusten. Stockholmslaget är obesegrat hemma, men poänglöst borta.

Det där verkar inte vara någon slump. Även i fjol var det styrka på hemmaplan som räddade Djurgården. Då tog man 19 av sina 25 poäng på hemmaplan.

För Örebro måste dagens förlust vara extremt sur. Det var den tredje raka, laget såg väldigt bra ut före paus, men föll alltså på ett slumpmål i slutminuterna. På lördag möts för övrigt just Djurgården och Örebro på Stockholms stadion.

I nästa omgång har vi även bland annat bottenmötet Umeå–Vittsjö samt viktiga matchen i kampen om Champions Leagueplats mellan Linköping och Kristianstad. Många kul matcher framöver alltså. Två spelas redan i morgon, Göteborg–Linköping och Eskilstuna–Uppsala.

Just nu är det extremt jämnt i botten. Mellan Kristianstad på den fjärde och sista medaljplatsen och jumbon Umeå skiljer det ju nämligen bara sex poäng efter åtta spelade omgångar. Det oavsett hur morgondagens matcher slutar.

 

Oavgjort både i toppen och botten

Publicerad den av
7

Dagens resultat blev Göteborg–Rosengård 1–1 och Växjö–Umeå 2–2. I toppmötet var oavgjort till slut ett resultat båda lagen kan vara nöjda med.

Göteborg skall vara nöjda för att de kunde ha varit i ett par måls underläge i paus. Den första halvleken inleddes i ett makalöst högt tempo. Jag kan inte minnas när jag senast såg en damallsvensk match där allt gick så fort som det gjorde under de första 20 minuterna.

Även om tempot bedarrade under den första halvlekens andra halva hade Rosengård så långt full koll. Det såg däremot hela annorlunda ut efter paus.

Då var det nämligen Göteborg som var bäst. Trots att Rosengård gjorde fem byten och Göteborg bara två var det hemmalaget som var starkast på slutet. Kan det kanske vara en indikation om att Göteborg har tränat bättre under den extremlånga försäsongen?

Det var Göteborgs löpstarka kanter som fixade ledningsmålet i 53:e minuten. Julia Roddar slog ett fint inlägg som nådde Emma Koivisto vid bortre stolpen. Det var Göteborgs första riktiga målchans.

Efter målet skapade Göteborg klart mer än Rosengård, vilket gör att Malmöklubben trots allt kan vara nöjd med att få in en kvittering. Mimmi Larsson utnyttjade nämligen gästernas enda målchans efter paus.

På en djupledspassning från Jelena Cankovic vann Larsson löpduellen med Emma Kullberg och avslutade sedan via Natalia Kuikka. Touchen på Göteborgsbacken ställde Jennifer Falk chanslös.

Strax efter kvitteringen kom Rebecka Blomqvist in för Göteborg. Hon gjorde ett riktigt piggt inhopp och var inte långt ifrån att få huvudet på en inläggsfrispark i 88:e minuten. Det var näst bästa chansen att avgöra. Den bästa var en lobb från Julia Zigiotti, som Zecira Musovic gjorde en fin räddning på.

Det blev 1–1, vilket till slut båda lagen kan vara nöjda med. Därmed leder Göteborg serien före Rosengård efter sju omgångar.

I botten föll Vittsjö ner till sista plats. Det efter att Växjö och Umeå också fått varsin poäng. Där hade UIK matchen i sin hand. Lova Lundin grävde fram ledningsmålet åt Kayla Braffet genom att hugga på en retur. Lundin grävde ännu mer när hon kämpade in 2–0 efter hörna i början av andra halvleken.

I 2–0-ledning hade Umeå även en boll i insidan av stolpen. Men i 67:e minuten bjöd domare Lovisa Johansson in Växjö i matchen genom att ge hemmalaget en helt galen straff. Signe Holt Andersen fick en liten, liten, liten touch från Sanna Kullberg. Danskan tog en rövare och kastade sig. Domare Johansson gick på filmningen, och Holt Andersen satte sedan straffen.

Elva minuter senare lyfte Holt Andersen även in kvitteringen efter att Lisa Dahlkvist missbedömt en långboll från Emilie Henriksen och lurat sina försvarskollegor.

Delad pott, ett resultat som egentligen båda lagen skall vara missnöjda med. Växjö genom att det inte är bra att tappa poäng mot bottenkonkurrenter på hemmaplan. Umeå genom att de hade matchen i sin hand, men tappade den.

Tankar inför ett spännande toppmöte

Publicerad den av
Svara

I kväll spelas en riktig nyckelmatch i kampen om SM-guldet 2020. För även om Linköping fortfarande hänger med bra i tabellen har jag väldigt svårt att tro att LFC skulle stå där med guldet i vinter.

Svenska mästarinnorna 2020 kommer antingen heta Göteborg FC eller FC Rosengård. Och det är ju just de båda lagen som möts på Valhalla IP med avspark 19.00.

Det är alltså på alla sätt en hyperintressant drabbning vi har att se fram emot i kväll. I fjol tog Rosengård fyra poäng av Göteborg, bland annat blev det en blytung 2–0-seger på Valhalla som grundlade SM-guldet.

2018 var det tvärtom. Då tog Göteborg fyra poäng i de inbördes mötena, och man säkrade de stora silvermedaljerna och en Champions Leagueplats genom att vinna med 4–2 på stora Ullevi i slutomgången.

In till dagens match kommer båda lagen med gott självförtroende. Göteborg är obesegrat och har dessutom fyra raka nollor i ryggen. Rosengård har i och för sig åkt på en förlust, men har sakta men säkert lyft sig. Och nu står man med tre raka segrar, matcher där man gjort 12–0.

Faktum är ju att de båda lagen har mötts en gång tidigare i år. Det var precis innan midsommar. Då var Göteborg ganska överlägset och vann med 2–0 – siffror som var i underkant. Rosengård saknade dock ett par nyckelspelare, och har vuxit som lag sedan dess. Noterbart är att båda lagen har målskillnaden 15–2 inför dagens match.

Vad kan vi då förvänta oss för matchbild?

Det är en jättebra fråga, en fråga jag funderat lite över i dag. Det skulle ju kunna bli ett tillknäppt taktiskt schackparti där ingen vill göra misstag. Det skulle också kunna bli en offensiv kraftmätning i racerfart.

Min gissning är att det blir något mittemellan. Det här är ju två lag som inte har vana av att backa hem, utan som båda brukar köra på med högt försvarsspel och bra återerövring.

Hittills under säsongen har man sett att Rosengård har svårt mot lågt stående försvar. Och tittar man på truppsammansättningen har Göteborg egentligen en väldigt bra trupp för att backa hem och spela ett kontringsspel.

Men det finns en risk i att byta till något man inte är van vid i en avgörande match. Och känslan säger att Göteborg har en så stor stolthet att de inte tänker att anpassa sig så jättemycket efter Rosengård. Speciellt inte med tanke på den imponerande segern i träningsmatchen vid midsommar.

Samtidigt har jag inte sett Mats Gren coacha i en match av den här typen tidigare. Han kanske gillar taktiska schackmatcher?

Min bild är dock att Jonas Eidevall är mer förtjust i det taktiska spelet. Dock har inte Eidevall ett lag som är byggt för kontringsspel. Rosengårds trupp är ju byggd för bollinnehav och långa anfall, även om man fått in liter mer djupledsinriktning sedan Mimmi Larsson anslöt.

Tittar man på spelarna som styr lagens spel så är Rosengårds Caroline Seger en central mittfältare som prioriterar bollinnehav framför snabba anfall. Motsvarigheten i Göteborg, norska Vilde Bøe Risa är däremot mycket mer anfallsinriktad.

Det är således ingen överraskning om Göteborg kommer att satsa på snabba anfall – gärna via kanterna, medan Rosengård vill lugna ner och ha ett lite långsammare anfallsspel.

Defensivt blir det väldigt spännande att se vilket av lagen som får bäst bett med sitt presspel.

Hur ser det då ut i de båda trupperna?

Den frågan får jag lämna hängande. Ingen av klubbarna har redovisat någon matchtrupp som sina hemsidor.

På Rosengårds hemsida kan man läsa att laget hade stängd träning i går. En signal om nervositet? Göteborg har en trevlig krönika på sin hemsida, men alltså ingen trupp.

Tyvärr är det ju cupfinal i herrfotboll mellan IFK Göteborg och Malmö FF i kväll också, något som gör att seriefinalen hamnar rejält i bakvattnet i båda lokaltidningarna. Sydsvenskans text kan jag inte läsa, så där hittar jag inget om truppläget i Rosengård.

Det enda jag kan läsa är en rubrik om att Malin Levenstad vill ha revansch för förlusten i träningsmatchen i juni. Men inget mer.

Inte heller i GP får jag någon info om truppläget. GP är ju en tidning där både kompetens och intresse kring damfotboll är begränsat. Inför den tidiga seriefinalen har man två trötta införtexter som inte ger speciellt mycket. Den ena handlar om att Göteborg möter Rosengård, Linköping och Piteå i de kommande omgångarna. Den andra om att Göteborg har tre bra forwards som tycker att konkurrensen är utvecklande.

Inför seriestart hade GP för övrigt en rankinglista över damallsvenskans 30 bästa spelare. Listan toppades av i tur och ordning Caroline Seger, Stina Blackstenius och Nilla Fischer. På plats 29 återfanns Eskilstunas Linn Vickius. Vickius är en stor talang, men hon är väldigt långt ifrån topp 30 i årets damallsvenska. Själv hittar jag 35 spelare bara i Göteborgs och Rosengårds trupper som jag rankar högre.

Och det skall sägas att GP hade 20 spelare från de båda toppklubbarna på sitt topp 30. Det är ändå en signal om vilken nivå vi kan förvänta oss på dagens match.

Som ni förstår är jag lite besviken på uppsnacket i media inför den tidigare seriefinalen. Den bästa texterna hittar jag hos Aftonbladet och Fotbollskanalen. Aftonbladet har en intervju med Fotbollskanalens krönikör Zecira Musovic, som bland annat säger:

”Vår trupp är nog den vassaste på de åren jag spelat i föreningen och det är rätt många.”

Musovic har spelat i Rosengård sedan 2013 och har lite att jämföra med. Personligen håller jag nog upplagan 2014 med Marta, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Sara Björk Gunnarsdottir och Therese Sjögran som starkare. Men årets Rosengård är absolut bättre än på flera år, inte minst breddmässigt. Något Musovic trycker på:

”I våra byten kan vi kan ta in spelare som är minst lika bra som de som startar matchen och kollar man på vår bänk så är det spelare som spelat från start i vilket annat lag som helst. Det är en extrem fördel och styrka vi har i laget. Vår startelva och slutelva är lika stark.”

I Fotbollskanalen har Alva Nilsson gjort en längre intervju med Ali Riley, en spelare som var med 2014 och som nu är tillbaka. Hon berättar om en tung tid i Orlando Pride, laget som sparkades ut ur NWSL Challenge cup på grund av att man hade flera coronasmittade.

Slutligen har TT en intervju med Stina Blackstenius, där hon bland annat säger att hon tycker att det har varit utvecklande att möta så många lag som spelar med lågt försvar. Gissar alltså att hon slipper det i dag.

Toppmötet på Valhalla avgör ordningen på de tre topplagen efter omgång 7. Dagens andra damallsvenska match är också intressant. Den går mellan Växjö och Umeå och avgör ordningen mellan de tre sista lagen.

Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Publicerad den av
12

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.

Så anfaller topplagen i damallsvenskan

Publicerad den av
8

Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.

Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.

Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.

Finalen Houston–Chicago spelas på söndag, 18.30 svensk tid. Även den går att se på Twitch TV från Sverige.

Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.

Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.

Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.

USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.

Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.

Samantha Mewis

Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.

Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.

Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.

Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:

Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.

Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.

Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.

Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.

En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.

Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.

Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.

Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.

Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.

Ali Riley

Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.

Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.

Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.

Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.

Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.

Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.

Caroline Seger

Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.

Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.

När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.

Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.

Mimmi Larsson

Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.

De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.

Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.

Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.

Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.

Emma Koivisto

När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.

Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.

Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.

Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.

Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.

När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.

Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.

Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?

Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.

För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.

Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.

Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.

Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.

Julia Roddar

Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.

De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.

Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.

För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.

Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.

Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.

Frida Maanum

Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.

Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag  att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.

I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.

Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.

Nina Jakobsson

Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.

Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.

Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.

Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.

Cecilia Edlund

För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.

Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.

Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.

När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.

På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.

Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.

Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.

Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.

Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.

Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.

Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.

Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.

 

Tankar från premiäromgången

Publicerad den av
14

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Kaisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.

Det stora tipset av damallsvenskan 2020

Publicerad den av
18

Efter åtta månader och en dag är äntligen tidernas längsta silly season till ända. Det har äntligen blivit dags för damallsvensk avspark. Och därmed är det även hög tid för årets stora damallsvenska tips.

Innan jag började skriva det här inlägget spanade jag på mitt tips i fjol, och noterade formuleringen:

”Det är verkligen inte lätt att tippa serien i år.”

Jag byggde det på att jag i fjol kände att det fanns fem–sex lag som hade rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kunde sluta på medaljplats.

I år ser jag egentligen bara två riktiga guldkandidater. Ändå känns det mer svårtippat än något tidigare år. Dels har den avbrutna cupen gjort att man har färre tävlingsmatcher att bygga tipset på. Dels innebär det stora coronauppehållet att ingen har koll på var lagen står – inte ens de själva.

Inte minst har Norrlandslagen gått under radarn genom att de mest träningsspelat mot pojklag, och andra lag från norr. Men det är många lag som jag tycker är svåranalyserade. På något sätt känns således det här tipset mindre initierat än tidigare. Vi får se om det innebär att utfallet också blir sämre.

Som ni vet är ett tips ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig mina gissningar är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på när man tippar en serie är således att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

2018 var mitt tips ovanligt bra. Då hade jag tre lag på exakt rätt plats och jag fick godkänt på hela tio lag av tolv – nytt personbästa i damallsvenskan. 2019 var utfallet sämre, men ändå helt okej. Ett lag tippades exakt rätt, och ytterligare åtta fanns inom två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – det är jag nöjd om jag även kan uppnå i år.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Ett lag – Kif Örebro.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Växjö, Kungsbacka och LB07.
Två placeringar fel: Två lag – Piteå och Vittsjö.
Tre placeringar fel: Ett lag – Djurgården.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Jag brukar prata om skiktningar i tabellen när jag tippar. I år ser jag i grunden tre skiktningar. I toppen tycker jag alltså bara att det finns två lag som är realistiska mästare. Därefter kommer hela fem lag med realistisk chans att slå sig in topp tre – vilket i år innebär att man får spela i Champions Leauge. Och i botten finns fem lag som får kämpa för kontraktet.

Dock känns det inte som lika stor skillnad mellan lag fem och tolv i år som det varit de senaste två åren. Känslan är tvärtom att alla tolv lag är bra nog för att slåss på allvar om poängen i alla matcher.

Trupperna, och alla nyförvärv och förluster, hittar ni här. Därmed är det dags. Här är mitt damallsvenska tips coronasäsongen 2020:

1. FC Rosengård

Placering i fjol: Etta med 49 poäng och målskillnaden 51–16.
Bästa nyförvärv: Mimmi Larsson
Tyngsta förlust: Ebba Wieder

När jag tippar brukar jag i första hand gå på vad jag sett av lagen. Näst viktigast är magkänslan. När jag såg Rosengård senast blev laget utspelat av Göteborg.

Utifrån vad jag sett är det alltså vansinnigt att tippa att Rosengård skall försvara sitt guld. Men magkänslan får råda, och den säger att Malmöklubben var klart starkast i fjol, och att man borde vara ännu bättre i år.

Rosengård låg ju nämligen väl framme med kontraktsskrivandet redan när silly season drog i gång för åtta månader sedan. Och sedan förlängde dessutom de spelare man ville ha kvar. Till det har man lagt ett par fina nyförvärv.

Offensivt ser Rosengård väldigt starkt ut. Om man räknar Jelena Cankovic som forward har man fem landslagsforwards. Och man har även bra variation på offensiva spelartyper.

Det rimliga är alltså att Rosengård blir bättre än i fjol – och då blir det ett nytt toppår.

Det som oroar är backuppsättningen. De backar man har är väldigt bra, men de är inte så många. Rosengård är alltså väldigt skadekänsligt på backsidan.

Med tanke på årets vråltuffa spelschema är dock alla lag skadekänsliga. Det känns inte som att någon av våra klubbar är fullt rustade för en komprimerad damallsvenska med 22 omgångar utan uppehåll.

De klubbar som är bäst på att hålla sina spelare friska och hela kommer också att göra bäst resultat. Mitt tips är alltså att FC Rosengård är de som gör allra bäst resultat.

2. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 45 poäng och målskillnaden 45–19.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Taylor Leach. (Egentligen är mammalediga Elin Rubensson och knäskadade Beata Kollmats tyngsta avbräcken, men de är ju inga förluster.)

Göteborg har varit tvåa två år i rad. Och två imponerande segrar i genrepen mot Rosengård och Vittsjö de senaste veckan talar för att det skulle kunna bli tredje gången gillt. Ändå tippar jag bara Göteborg som tvåa i år.

I fjol, när jag hade laget som guldfavorit, tappade man chansen till första SM-guldet genom att man hade tre svackor under säsongen, bland annat tog man bara en poäng på tre omgångar i månadsskiftet augusti/september. Rosengård var jämnare, och vann på det.

Göteborgs högstanivå höll guldklass redan i fjol. Det är lägstanivån som måste höjas.

Truppmässigt hade Göteborg precis som Rosengård ett väldigt bra utgångsläge när silly season startade. Man behöll i princip hela startelvan, och har dessutom breddat truppen med spelare som Stina Blackstenius och Emma Kullberg.

Under april och maj fick man dock bakslag genom att först viktiga mittbacken Beata Kollmats drog av korsbandet, och en månad senare meddelade lika viktiga Elin Rubensson att hon tar mammaledigt resten av 2020. De båda var kanske Göteborgs två bästa spelare i fjol.

Trots det vann man alltså klart mot Rosengård och Vittsjö veckan innan seriestart. Det finns alltså mycket som talar för Göteborg.

Det som talar emot är alltså jämnheten. Sedan är det en faktor att Göteborg aldrig har vunnit ett SM-guld. Även om man tagit ett par cuptitlar är frågan om göteborgskorna har den vinnarkultur som krävs.

Lagom till seriestart har även nye tränaren Mats Gren skapat frågetecken genom att visa intresse för utlandsjobb. Vi får se om det stör lagets uppladdning. Annars känns det som att Gren och Jörgen Ericson verkar ha gjort ett bra jobb med laget.

Göteborg kommer att sluta topp tre, och därmed få spela Champions League för tredje året i rad. Jag tippar laget som tvåa, men blir inte förvånad om de lyfter Kronprinsessan Victorias pokal framåt vintern.

3. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma på 36 poäng och målskillnaden 37–20.
Bästa nyförvärv: Petra Johansson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

Av alla vilda gissningar är det här årets vildaste. I fjol var LFC ett stjärnspäckat lag där spelarna inte kunde hålla sams.

Senast under fredagen kunde man läsa i DN om att Emma Holmgren vantrivdes eftersom det var så dålig stämning i laget. Alla spelare hälsade inte ens på varandra i omklädningsrummet. Hon säger bland annat:

”Det fanns orsaker till varför jag bröt mitt kontrakt. Jag vill att alla i laget ska älska att spela fotboll tillsammans. Att varje dag på träningen sträva efter samma mål att utveckla och ta nästa steg. Den delen pratade jag med tränarna om, men tyvärr valde de att se förbi det under säsongen och i stället ta itu med det efter säsongen.”

I tidningen ger Olof Unogård henne rätt. Han säger:

”Tyvärr har hon mycket rätt i sin analys. Det var en grupp som inte drog helt jämnt och vi uppträdde inte som ett lag alla gånger.”

Mitt tips är att Unogård sent omsider har agerat och sett till att alla problemspelare har lämnat. Sannolikt tappade han även någon eller några som han ville ha kvar.

Men oftast är god stämning viktigare är enstaka stjärnor. Att LFC har ett mindre namnkunnigt lag i år behöver alltså inte vara någon nackdel.

Dessutom har man fått in en stark ledare i Petra Johansson, vilket garanterat var något som behövdes. Hon kommer att göra nytta både på och vid sidan av planen. En frisk Nilla Fischer är ju också att se som ett nyförvärv.

Ronja Aronsson är en spelare jag gillar skarpt. Och det blir spännande att se lagets tre nya nigerianska landslagsspelare. Spännande är även Sophie Sundqvist, som gjorde bra ifrån sig i LB07 i fjol. Om Lina Hurtig:s skada inte är för långvarig borde Hurtig kunna förse snabba Sundqvist med en hel del fina bollar.

Under försäsongen har LFC noterat bra resultat, bland annat en seger och ett kryss mot Eskilstuna. Det är en liten chansning, men magkänslan säger att det är Linköping som är årets positiva överraskning i damallsvenskan.

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Trea på 41 poäng och målskillnaden 33–13.
Bästa nyförvärv: Ebba Wieder
Tyngsta förlust: CJ Bott

Fram till härom veckan hade jag försvarsstarka Vittsjö på tredjeplatsen. Jag kände mig rätt övertygad om att Thomas Mårtensson äntligen skulle få ta sin by ut i Champions League.

Men sedan kom den tråkiga korsbandsskadan på Tove Almqvist, och plötsligt är jag inte riktigt lika positiv till Vittsjö längre. Innan Almqvists skada kände jag att truppen totalt sett var starkare än den som kom trea i fjol.

CJ Bott är ett tungt avbräck, men kanske att en av Mia Leth Jans eller Emma Pennsäter kan få ett lyft. Och Ebba Wieder är ett högklassigt nyförvärv, som kändes som ett bra komplement till Almqvist och Michelle de Jongh.

Vittsjö var den stora skrällen förra året. Jag tror att de förmår att ta en plats på den övre halvan även i år. Men tyvärr tror jag alltså att Mårtensson får vänta på byrepresentation i Champions League ytterligare något år.

5. Eskilstuna United DFF

Placering i fjol: Fyra på 38 poäng och målskillnaden 34–19.
Bästa nyförvärv: Anna Oskarsson
Tyngsta förlust: Lisa Dahlkvist

Eskilstuna gjorde en väldigt stark höst i fjol, och kändes glödhett i början av silly season. Men sedan tappade man de båda rutinerade karaktärsspelarna Petra Johansson och Lisa Dahlkvist. Jag tror att de kommer att lämna rätt stora hål efter sig, och att man kommer att sakna dem.

Noterar att GP har med Linn Vickius på sin lista över damallsvenskans 30 bästa spelare. Hennes lyft har jag missat. Men viktigt för United om mittfältaren numera är såpass bra.

United känns ändå lite svagare än i fjol, framför allt defensivt. Och man släpper in fler mål krävs det också fler framåt. Således kommer mycket att hänga på hur Loreta Kullashi, Felicia Rogic och de andra Eskilstunaanfallarna sköter sig.

Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.

6. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Sjua på 33 poäng och målskillnaden 38–30.
Bästa nyförvärv: Elise Kellond-Knight
Tyngsta förlust: Rita Chikwelu

Kristianstad är väldigt svårtippat. Truppen känns lite bättre än i fjol, trots att nyckelspelarna Sif Atladottir (mammaledig) och Rita Chikwelu inte är med.

Man har några spännande nyförvärv, och så har man väldigt många spännande spelare som fyller på underifrån. Bland annat är jag nyfiken på om tysk-svenska supertalangen Mathilde Janzen kommer att få speltid i damallsvenskan i år. Med fem byten per match räknar jag nästan med att få se 15-åringen i spel.

Jag räknar också med att få se Therese Ivarsson nicka in en och annan hörna. Däremot är jag bekymrad för defensiven. Inte minst sedan Moa Olsson drog korsbandet. Vad har KDFF för backup på målvaktssidan om Brett Maron skulle skada sig?

Klarar man sig utan skador kan Kristianstad stå för årets lyft i damallsvenskan. Laget har definitivt potential att ta en Champions Leagueplats. Men laget är alltså sårbart, framför allt på målvaktssidan.

7. Piteå IF

Placering i fjol: Sexa på 34 poäng och målskillnaden 30–21.
Bästa nyförvärv: Guro Pettersen
Tyngsta förlust: Madelen Janogy

I fjol kryssade sig Piteå fram. Laget var fortsatt svårslaget, men man hade svårt med målskyttet. Skillnaden mot guldsäsongen 2018 var inte minst att man gjorde färre mål på fasta situationer.

Och där är känslan att man riskerar att tappa ytterligare i år. Eller har man hittat frisparks- och hörn-fötter som ersätter June Pedersen:s och Ronja Aronsson:s? I djupledsspelet har man även tappat Madelen Janogy.

Piteå har inte visat upp sig speciellt mycket mot ”sydländskt” motstånd under försäsongen. Laget är således väldigt svårbedömt. Men känslan är att det här blir ett mellanår för Stellan Carlsson:s lag. Ett år där man har god marginal till nedflyttningsstrecket, men inte förmår att slåss i toppen.

8. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Tia på 14 poäng och målskillnaden 24–49.
Bästa nyförvärv: Linda Motlhalo
Tyngsta förlust: Mia Jalkerud

I fjol var laget bedrövligt dåligt utifrån vilka spelare man hade. Man tog bara 14 poäng och hade en gräslig målskillnad. Egentligen tycker inte jag att man förtjänade att hålla sig kvar.

Men det gjorde man. Inledningsvis under silly season såg det inte ut som att Djurgården ville vara kvar i högsta serien. Väldigt länge kändes truppen som ett budgetprojekt, ett lagbygge för elitettan.

Men sent omsider hände något, och nu tror jag att Pierre Fondin förfogar över en trupp som skall kunna hänga kvar. Inte minst är jag spänd på att se vad Linda Motlhalo kan göra. Det jag sett av henne har varit väldigt lovande. Den sena värvningen av Hannah Wilkinson visar att Djurgården har ambition.

Och jag tror att stockholmarna är det bästa av de fem lag som jag tippar kommer att slåss kring nedflyttningsstrecket. Men jag skulle faktiskt bli mer förvånad om man kommer på övre halvan än om man åker ur.

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Åtta på 30 poäng och målskillnaden 28–30.
Bästa nyförvärv: Cali Farquharson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

Var länge det riktigt stora överraskningslaget i fjol. Hade häng på den absoluta toppstriden ända in på hösten. Men som nykomling orkade man inte riktigt hela vägen. Utan till slut blev man bara näst största överraskningen bakom Vittsjö.

Sedan fjolåret har man tappat flera bärande spelare. Bland annat Emma Kullberg som höll ihop backlinjen, Eveliina Summanen som drev mittfältet och Heather Williams som var anfallskreatören.

På nyförvärvssidan har man gjort som i fjol, värvat lite mindre namnkunniga, men ändå intressanta spelare. Känslan är ändå att Kif Örebro har en sämre trupp i år. Och det var frestande att sätta Örebro på nedflyttningsplats.

Men så har jag hört snacket om ett stort lyft för Heidi Kollanen. Och jag har hört att Sara Vidlund Lilja är redo för det stora genombrottet. Visar det sig även att amerikanska nyförvärvet Cali Farquharson är så bra som förhandssnacket vill göra gällande så bör Örebro ha tillräcklig anfallskraft för att klara kontraktet. Men toppstrid, som det var ifjol – det tror jag inte på i år.

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Nia på 36 poäng och målskillnaden 25–40.
Bästa nyförvärv: Maria Möller Thomsen
Tyngsta förlust: Frida Boriero

Jämfört med förra våren är Växjös trupp flera klasser sämre i år. Antar att det är därför som många tippar småländskorna på nedflyttningsplats. Men jag tycker att truppen ändå är starkare än den som klarade kontraktet i höstas.

Och det skall bli kul att följa Ria Öling, som jag tyckte var otroligt bra i höstas. Hon är helt klart en av seriens allra mest underskattade spelare. Den snabba finländskan sprang i cirklar kring motståndarbackarna i fjol, ändå har jag inte sett henne på några topplistor över allsvenskans 25, 30 eller 50 bästa spelare.

Utöver Öling är Myran en plusfaktor för Växjö. På gräset på hemmaplanen Myresjöhus Arena är laget nämligen mycket svårslaget. Jag tror att hemmaspelet är det som fixar kontraktet för Växjö i år.

Fast laget kommer inte att spela några hemmamatcher på Myresjöhus Arena det här året. Stadion byter nämligen namn till Visma Arena i nästa vecka, och frågan är om smeknamnet Myran också kommer att bytas ut…

11. Umeå IK

Placering i fjol: Vann elitettan på 60 poäng och målskillnaden 55–16.
Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist
Tyngsta förlust: Ebere Orji

Det är ju otroligt tråkigt att tippa nykomlingarna på nedflyttningsplats. Men även om jag hoppas och tror att både Umeå och Uppsala kommer att stå upp bra i årets damallsvenska är jag skeptisk till om man har tillräckligt bra trupper.

Något som talar för klassiska UIK är ju att med undantag av Kungsbacka i fjol har alla seriesegrarna i elitettan hävdat sig väldigt bra som damallsvenska nykomlingar.

I Umeås fall är jag dock tveksam till om nyförvärven räcker. Framför allt känns backlinjen väldigt orutinerad. Däremot är ju Lisa Dahlkvist ett superförvärv på mittfältet.

I fjol maskerade Kif Örebro sin styrka framgångsrikt under tidig försäsong. Men jag hann se deras kvalitet i en träningsmatch, vilket gjorde att jag lyfte upp dem på fast mark i tabellen. Kanske att Umeå har lurat mig och att de också är bättre än vad tidiga resultat visat. Men som jag ser det har UIK inte presterat något i år som talar för att de skall hänga kvar.

12. IK Uppsala Fotboll

Placering i fjol: Tvåa i elitettan på 55 poäng och målskillnaden 63–25.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust: –

Precis som med Umeå saknar jag tydliga signaler om att Uppsala har kvaliteten för att hålla sig kvar. Jag tror inte att man blir ett avsågat stryklag.

Emma Holmgren är bra nog att spika igen i vissa matcher, och Cassandra Korhonen är en måltjuv som gjorde 25 mål i fjol i elitettan. Hon borde kunna skjuta hem några poäng till sitt lag.

Uppsala kan således bli en otrevlig motståndare för många av de andra lagen. Men jag känner inte så här på förhand att det skall räcka till nytt kontrakt. De matcher man har spelat mot damallsvenskt motstånd under den extremlånga försäsongen har blivit två förluster (4–0 mot Piteå och 3–1 mot Eskilstuna) samt ett kryss mot Kif Örebro.

Det som talar för Uppsala är att tränare Jonas Valfridsson var uppe med IFK Kalmar och fick känna på hur det går för lag som inte är rätt förberedda. Han borde ha lärt sig en hel del där.

Om Uppsala skall hålla sig kvar måste man nog få en bra start. Speciellt som man börjar hemma mot Djurgården och borta mot Växjö – två lag som är tänkbara räddningsplankor. Uppsala behöver nog minst tre poäng på de båda matcherna.

Därmed har jag tagit mig igenom alla tolv lagen. Det är lite kortare kommentarer än vad jag brukar bjuda på. Huvudorsaken till det är förstås att jag inte känner att det är meningsfullt med några längre analyser av lagen. Fjolåret är väldigt långt borta, och försäsongen har varit väldigt matchfattig.

Om inte corona ställer till det mer har vi facit i mitten av november. Då vet vi om mina gissningar var bra eller dåliga. Innan jag sätter mig och bokar ett säsongsabonnemang på Aftonbladet Play hör det ju till traditionen att jag även skall tippa skytteligan.

Det är ett tips där jag historiskt sett oftast har varit väldigt snett ute. Fjolåret var inget undantag. Då tippade jag så här:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Plus att även de här sju skulle finna med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Facit blev så här:
1) Anna Anvegård
2) Rebecka Blomqvist
3) Mia Jalkerud och Therese Ivarsson

Jag hade i alla fall med tre av de fyra toppnamnen på mitt topp tio. Och Hammarlund och Larsson slutade på delad femteplats.

I år ser mitt tips ut så här:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Övriga spelare på tio i topp blir: Anna Anvegård, Loreta Kullashi, Stina Blackstenius, Frida Maanum, Michelle de Jongh, Sara Vidlund Lilja och Therese Ivarsson.

Självklart välkomnar jag även era tabelltips. Skriv dem i kommentarsfältet, så kan vi jämföra framåt november.

Spelet kan börja.

Löfven, Blackstenius, Schelin, Sjögren, Hegerberg, Örgryte och Marozsan

Publicerad den av
17

Inlägget korrigerat i efterhand i delen om Stina Blackstenius övergång.

I gårdagens inlägg lovade jag komma med ett nyhetssvep från runtom i damfotbollsvärlden. Och här är det.

Fast jag börjar med en uppföljning av gårdagens inlägg om hur svensk fotboll har styrts under coronakrisen. Det bör ju nämligen sägas att statsminister Stefan Löfven:s sågning av Stockholms fotbollförbund även var en käftsmäll för Svenska fotbollförbundet.

Distriktsförbunden har självbestämmanderätt, men statsministerns utspel var ändå en väldigt tydlig signal till SvFF om att skaffa sig hårdare kontroll över sina distrikt. Kanske att det är ett av skälen till att SvFF den senaste tiden varit tydligare i sin kommunikation med distrikt och klubbar. Som exempel skrev man så här den 16 april:

”Distriktsförbund och föreningar ska följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter med allmänna råd som, med ikraftträdande den 17 april 2020, anger att matcher, träningsmatcher och tävlingar kan genomföras för barn och ungdomar födda 2002 och senare, medan man avråder från tävlings- och träningsmatcher för vuxna.”

Så till den senaste tidens damfotbollsnytt. I går kunde vi se på SVT att Piteå IF tappar cirka 350 000 kronor på att Piteå Summer Games inte blir av i år.

Piteå IF

I samma inslag konstaterar Piteås ordförande Rikard Fahlman att coronakrisen dessutom sannolikt kommer att leda till dyrare reskostnader i år:

”Vi vet ju inte hur allsvenskan kommer att spelas. Där kommer vi antagligen att åka på en smäll med dyrare kostnader för resor och det är en väldigt stor del av våra kostnader. Nu har vi Umeå på 22 mils avstånd, men annars är närmsta matchen Uppsala, så varje bortamatch är med flyg. Det kostar enorma pengar.”

Klubben har redan tappat 100 000 kronor på biljetter de inte kan boka av. Nu är ordförandens förslag att det bör införas en resekostnadsfördelning i damallsvenskan.

EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek svarar så här på det förslaget:

”Om Piteå önskar en sådan lösning behöver den dras med övriga klubbar i damallsvenskan. EFD har inga ytterligare medel att dela ut än det vi redan gör.”

Det återstår att se om övriga damallsvenska klubbar vill släppa delar av sina intäkter för att hjälpa Piteå och Umeå.

Stina Blackstenius

Den största inhemska nyheten de senaste veckorna är ju Stina Blackstenius övergång från Linköping till Göteborg. I förra veckan presenterade GP intressant bakgrundsinfo kring övergången.

I en lång artikel presenterade tidningen utdrag ur det tävlingsärende som gjorde Blackstenius klar för Göteborg. Det visar att tvisten har hållit på sedan den 12 november. Det är nämligen det datum som Göteborg ansåg att klubbarna var överens. En linje som även förbundets skiljenämnd sedan gick på.

I november skrev Göteborg ett spelaravtal med Blackstenius, som man laddade upp i förbundets datasystem Fogis. Däremot lade man aldrig upp något övergångsärende. Och här stannade allt. Här har det tidigare felaktigt stått att Göteborg även la in en övergång i Fogis. Men det var jag som hade läst texten i GP dåligt.

Formuleringen i tidningen är: ”Det enda som saknades var Linköpings FC:s signatur, erfar GP. Den kom aldrig.” Enligt tidningen berodde det på ett par olika saker:

1) LFC fick in nya sponsorspengar, vilket förbättrade klubbens ekonomiska läge.
2) Mimmi Larsson skrev på för Rosengård, vilket gjorde att Linköpings behov av Blackstenius blev klart större.

Först i slutet av februari tog Göteborg ärendet till skiljenämnd, och den 27 mars avgjordes tvisten. Det är lätt att förstå att Blackstenius har haft svårt att hålla fokus den här vintern.

Vi har nyligen också fått veta vad Lotta Schelin har haft fokus på den senaste tiden. Ihop med sin fru Rebecca Schelin har Schelin skrivit en självbiografi som heter ”I huvudet på Lotta Schelin” och som släpps i höst. Den går redan nu att förhandsboka.

I veckan har Sofia Jakobsson fyllt 30 år. Grattis.

På en mycket lägre nivå har division IV-klubben Örgryte IS gjort ett antal fina nyförvärv. Öis är kanske det av de herrelitlag som i år startar damlag från gärdsgårdsserierna som fått minst uppmärksamhet.

Men Örgryte har skaffat sig en stomme av ett gäng tidigare Jitexprofiler. Först anslöt Sofia Skog med damallsvenska meriter från just Jitex och Göteborg FC samt flerfaldiga bandyvärldsmästaren Elin Sandgren, som spelat damallsvenskt för QBIK och Jitex. Och nyligen fick man in ytterligare ett meriterat nyförvärv i Julia Strahl, som spelat i elitettan med Kungsbacka och Jitex.

Skog och Strahl har för övrigt redan gjort mål för Örgryte.

Tillbaka till högsta nivån. Ute i Europa körs diverse hem- eller familjeutmaningar. Här är hur Linda Sembrant löste familjeutmaningen #FamilyChallenge:

I Norge ligger fotbollsträningen nere, och det är stopp för publikmatcher åtminstone till den 1 september.

Det händer ändå lite grand i vårt västra grannland. Bland annat har Martin Sjögren förlängt sitt kontrakt som norsk förbundskapten. Han blir minst kvar över det EM-slutspel som nu är flyttat till 2022.

Sjögren var för övrigt med i Olof Lundh:s podd för några veckor sedan. Då sa förbundskaptenen att han inte tror att storstjärnan Ada Hegerberg kommer tillbaka till landslaget.

Det ledde till en dispyt med båda systrarna Hegerbergs agenter Alan Naigeon och Victor Bernard. Naigeon tycker både att Sjögren hade dålig tajming med sina uttalanden samt att förbundskaptenen gått över gränsen. Agenten säger:

”Jag förstår inte vad han vill säga? Vad måste Ada göra? Måste hon ringa Martin för att få komma tillbaka? Han tar upp det här med jämna mellanrum. Jag förstår inte vad han har för problem?”

Jag har inte hört podden, men jag minns att Ada Hegerberg tog upp ämnet i magasinet Josimar just innan fjolårets VM-slutspel. Det tyckte jag var väldigt dålig tajming, eftersom det tog bort fokus från de spelare som Norge faktiskt hade med till VM. I det länkade inlägget skrev jag att: ”Så agerar inte lagspelare – bara egoister.”

Och vad jag har hört så har agent Naigeon rätt. Ada Hegerberg måste ta initiativet om hon vill tillbaka till landslaget. Och hon måste även be både spelare och ledare om ursäkt. Exakt för vad det är hon behöver be om ursäkt för har jag däremot inte hört något om.

Sjögren har alltså förlängt. En förbundskapten som däremot inte får förlängt är Englands bas, Phil Neville. Han kommer att köra vidare över OS, där det är Storbritannien som skall spela. Däremot leder inte Neville Englands lag i EM-slutspelet 2022.

För övrigt vill Svenska fotbollförbundet förlänga Peter Gerhardsson:s kontrakt att löpa över EM 2022. Gerhardsson har för övrigt gått ner i lön under den period har är korttidspermitterad.

Trots två förluster i Algarve ligger Sverige för övrigt kvar på femteplatsen på världsrankingen, även på den senaste rankinglistan.

Nu under coronatider har det diskuterats och spekulerats kring hur olika sporter, lag och idrottare kommer att klara krisen. För ett tag sedan gick det internationella spelarfacket Fifpro ut med en rapport som sa att damfotbollen som sport kan vara hotad.

Det kändes väl alarmistiskt, även om förstås det finns anledning att fråga sig hur internationella herrfotbollsklubbar kommer att hantera sina damlag nu när det blir kämpigt med ekonomin.

Här i Sverige svarade i alla fall EFD på rapporten med att säga att de trots allt ser framtiden an med optimism:

”Vi analyserar löpande fakta vi har och de signaler vi får från omvärlden. Coronakrisen kommer att övergå till något nytt, och då bygger sig svensk damelitfotboll stark igen.”

Jag är också inne på EFD:s linje. Damfotbollen har blivit så stark att den inte kommer att raseras av den här pandemin. Det är även en åsikt som stöds av svenska spelaragenten Maria Karlsson de Cecco och av en sponsorskonsult vid namn Anders Lindén. Den senare säger till SVT:

”Det genombrottet som kom 2019, med fotbolls-VM och allt som skedde, det går inte att stoppa, tror jag.”

Frågan är om Lyon kan stoppa stjärnduon Dzsenifer Marozsan och Sarah Bouhaddi från att lämna klubben. Den viktiga Lyonduon sägs vara stora prestigevärvningar av Utah Royals i NWSL. Då snackar vi inte bara prestige för klubben, utan också för hela ligan.

Marozsan har varit Lyons bästa spelare de senaste åren. Och om hon lockas från Europas största klubb till USA, då är det en jättevinst för amerikansk klubbfotboll.

Rykten säger att Bouhaddi och Marozsan kommer att ersättas av Atletico Madrids Lola Gallardo och Wolfsburgs Sverigebekanta mittfältare Sara Björk Gunnarsdottir.

Det känns ju faktiskt lite konstigt. För jag ser Gunnarsdottir som en väldigt annorlunda spelare än Marozsan. Men kanske att Lyon försöker att bygga om sitt lag och sitt spel.

Ett lag som håller på att bygga om är Bayern München. I veckan har man gjort klart med tyska landslagsbacken Marina Hegering. Därmed har Bayern på kort tid värvat både Hanna Glas och Hegering till sin backlinje.

De värvningarna antyder att Bayern kommer att tappa backar från den ännu ej avslutade säsongen. För på högerbackssidan har man ju exempelvis redan tyska landslagsspelarna Giulia Gwinn och Kathrin Hendrich. Mittbackar finns det också gott om: Amanda Ilestedt, Simone Boye-Sørensen, Carina Wenninger, Simone Laudehr och Kristin Demann.

Vid en koll på tabellen i Frauen-Bundesliga är det för övrigt inte i defensiven som Bayern har tappat mest på Wolfsburg, utan i offensiven. Wolfsburg har 74–7 i målskillnad, medan Bayern har 43–13. Men visst, backlinjen är ju också en del av offensiven. Så kanske att de nya värvningarna kan hjälpa Bayern både framåt och bakåt. Och München har ju dessutom tidigare gjort klart med Lea Schüller till offensiven för nästa säsong. Så man jobbar ju även på att spetsa till offensiven.

Slutligen noterar jag att Kinas landslag tränar på inför ett avgörande OS-playoff som vi inte vet när det kan bli av.

 

Snygg seger i sista matchen

Publicerad den av
34

Sverige avslutade Algarve cup snyggt genom 2–0-seger mot Portugal. Det var helt klart siffror i underkant, för jag tyckte att det var betydligt större skillnad mellan lagen än bara två mål.

Jag räknade till 9–0 i målchanser, och jag såg att det var 60–40 i bollinnehav i svensk favör i slutet av matchen. Gissar att det var sisådär 95–5 om man jämförde bollinnehav på offensiv planhalva. Portugisiskorna förmådde nämligen sällan hålla i bollen på svensk planhalva. I den första halvleken var hemmalaget knappt över mittlinjen.

Framför allt imponerade det svenska laget under den första kvarten. Då satte man presspelet på ett utmärkt sätt. Man hade bra hårdhet i de lite längre passningarna, och man skapade också fyra 100-procentiga målchanser under de första 17 minuterna.

Sedan tappade Sverige lite passningskvalitet, vilket gjorde att man slutade skapa målchanser. Det var fortsatt svensk dominans, men Portugal lyckades hålla Sverige utanför sig i nästan 30 minuter. Det dröjde till 46.30 innan pigga Sofia Jakobsson satte det välförtjänta ledningsmålet.

Och 5.30 in i den andra halvleken smällde Fridolina Rolfö på halvvolley in 2–0 i krysset. Hon gjorde det med sitt stödjeben, det högra. Det var ett väldigt fint mål efter ett rakt igenom väl genomfört anfall.

Rolfö revanscherade sig för en väldigt svag insats mot Tyskland. I kväll kände man igen Wolfsburgstjärnan – hon var riktigt bra. Det var för övrigt de flesta svenska startspelarna. Jag tyckte att det svenska laget såg riktigt bra ut i den här matchen.

Peter Gerhardsson gav Rebecka Blomqvist chansen från start som forward för första gången. Blomqvist inledde piggt, men var sedan borta ur matchbilden långa stunder. Strax innan hon byttes ut fick hon ett kanonläge – men sköt över det tomma målet.

Trots den rätt grova missen tycker jag att hon får godkänt. Det var första gången hon på riktigt spelade med startelvan i landslaget, och det går inte att kräva att hon skall hitta tajmingen i samarbetet med de andra offensiva spelarna direkt.

Jag tycker dock att Mimmi Larsson har varit den forward som stärkt sina aktier mest – av de som varit med i Algarve. Kanske faktiskt att Anna Anvegård också stärkt sin position, trots att hon inte var med.

Vissa av er tycker att jag varit för hård mot Stina Blackstenius. Skillnaden mellan henne och Larsson/Blomqvist är att Blackstenius har spelat med Rolfö, Asllani, Jakobsson och de andra en väldig massa gånger. Hon borde därmed både ha koll på hur de rör sig och hur och när de passar. Jag ställer således högre krav på Blackstenius än på de andra.

Hanna Bennison fick chansen i två av matcherna. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra i dag. Jag är rätt övertygad om att Elin Rubensson fortfarande är förstavalet, men Bennison utmanar Julia Zigiotti Olme om att vara första utmanare i den mittfältsroll som kräver mest tvåvägsarbete.

Caroline Seger inledde dagens match med tre felpass mitt i planen de första tre minuterna. Ändå känns hon rätt gjuten i den balanserande rollen. Den enda som ens är nära är Nathalie Björn, men eftersom hon spelar back i Rosengård känns det inte som att hon kommer att ges chansen att utmana Seger fullt ut.

Jag noterar för övrigt att vissa av er som kommenterar här i bloggen tycks längta tills den dag när veteranerna Hedvig Lindahl, Seger, Nilla Fischer och Linda Sembrant petas från landslaget. Det gör inte jag. Jag ser inga givna ersättare till Lindahl och Seger, och då ser jag inte någon anledning till att plocka bort dem.

På mittbackssidan finns ju numera flera bra alternativ till Fischer och Sembrant. Men det skadar inte med konkurrens, så jag ser gärna att alla veteranerna hänger i några år till.

Jag hörde för övrigt Peter Gerhardsson säga i dag att han uppfattar det som att konkurrensen i landslaget har skärpts till ytterligare i år. Det är ju bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om det inte är lite tillfälligt. För bakom den starka 97-årgången har det ju varit väldigt tunt med stora talanger. Vi får hoppas att de bästa spelarna i de årgångarna utvecklas sent. Annars är risken att påfyllningen inte kommer vara lika god om några år.

Janogy, Linköping, Ballon d’Or, Chawinga och UWCL

Publicerad den av
8

Madelen Janogy

Madelen Janogy har bestämt sig för att det är dags att lämna Piteå och damallsvenskan. Det dröjde några fler år än jag gissade innan hon fick sitt genombrott.

Jag trodde att det skulle ske redan 2016, men på svensk mark hände det i fjol. Och i år har hon även visat att hon håller på internationell nivå. Det är således fullt logiskt att Falköpingsprodukten nu provar sina vingar utomlands.

Frågan är bara var hon hamnar. Enligt agent Maria Karlsson De Cecco har Janogy tackat nej till Juventus och Birgmingham. I Juve hade hon fått svenskt sällskap i form av Linda Sambrant, samt sannolikt fått vara med och vinna en ligatitel till. Juventus är ju nämligen obesegrat, och man kommer att leda den italienska ligan med minst fem poäng när alla lag spelat nio omgångar.

Birmingham hade varit ett rätt bra klubbval, om Janogy flyttat förra säsongen. Då var nämligen det blåvita laget ett toppgäng. Nu är Birmingham däremot riktigt svagt, och man kan förstå att klubben letar vassa forwards för att lyfta ur nedflyttningsstriden.

Härom veckan kikade jag nämligen på matchen Birmingham–Chelsea. Jag hade faktiskt missat hur brandskattat Birmingham har blivit, och trodde att jag skulle få se Chelsea mot ett svårslaget motstånd. Men så var det inte alls.

I våras slutade Chelsea och Birmingham trea och fyra i WSL med 42 respektive 40 poäng. Under sommaren har klubbarna dock tagit helt olika riktningar. Medan Chelsea både har breddat och stärkt sitt lag har Birmingham alltså tappat massor av toppspelare.

Bland annat är alla lagets fyra bästa målskyttar från förra säsongen borta. Namnmässigt är förstås Ellen White det tyngsta tappet – hon gjorde sex mål på åtta ligamatcher förra säsongen. Den här säsongen har Birmingham totalt gjort tre mål på sju ligamatcher.

Mot Chelsea släppte de in sex, trots att jag tyckte att Chelsea gjorde en rätt blek insats. Totalt sett var det en rätt dålig match, med riktigt svagt passningsspel – framför allt från Birmingham. Hos dem var landslagsmittfältaren Lucy Staniforth den enda klasspelaren.

En annan spännande spelare i Birmingham är 16-åriga Freya Gregory, som fått göra några inhopp. Hon är dock inte redo att bära något lag i WSL.

Det blev en lång utläggning om Birmingham. Men jag hoppas att det framgår att jag tycker att det är rätt av Janogy att välja bort WSL-klubben.

För Piteå börjar det se lite jobbigt ut. Man har tappat flera etablerade spelare, och ännu inte plockat in några namnkunniga nyförvärv. När kommer det första?

De senaste dagarnas debatt på svensk mark har annars handlat om Linköping och Olof Unogård. Jag har ingen inblick i hur det sett ut och låtit på träningar och i omklädningsrum i LFC. Men utifrån det jag sett och läst tycker jag att Unogård är värd att få en chans till.

Jag läste att Rainer Fussgänger på sin blogg kallar LFC för ett av sorgebarnen under silly season. Nu är ju inte östgötarna klara med sitt lag- och truppbygge ännu. Men som jag ser det har LFC hittills gjort en helt ok silly season, och jag tycker att man håller på att bygga ett betydligt mer välkomponerat lag till 2020 än man har haft i år.

Det var ju ganska solklart att LFC var tvunget att ändra på något. Och att behålla den trupp man haft i år tror jag hade varit dömt att misslyckas. Man behövde således byta bort en hel del spelare.

En gissning är att man gärna hade haft kvar Emma Holmgren och Mimmi Larsson, som ihop med Frida Maanum varit LFC:s bästa spelare i år. Fast i Larssons fall kändes det som att det bara fanns plats för en av henne och Stina Blackstenius. Och då Blackstenius har löpande kontrakt över nästa år var det svårt att behålla Larsson. När det gäller Holmgren behöver inte tappet bli speciellt tungt, då Cajsa Andersson är en utmärkt ersättare.

Men övriga spelare som lämnar LFC ville klubben knappast ha kvar. Trion Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl och Anna Rakel Petursdottir har haft riktigt svaga säsonger, och gissningsvis kostade de mer än de presterade. Och Dajan Hashemi fick lida av värvningarna av Larsson och Blackstenius.

Jag noterar att agent Michael Kallbäck, som företräder Oskarsson, Angeldahl och Hashemi, i ett par omgångar spytt galla över LFC. Det är väl bra med agenter som står bakom sina spelare. Men jag hade väntat till mina spelare gjort succé i sina nya klubbar. För Oskarsson och Angeldahl har ju knappast presterat på den nivå man förväntar sig av spelare som förväntas konkurrera om landslagsplatser.

När jag kollade den officiella statistiken över Linköpings säsong, noterade jag för övrigt att Lina Hurtig både spelat, och startat samtliga 22 matcher i damallsvenskan i år. Det är första gången i hennes annars rätt skadekantade karriär hon kunnat spela en full säsong. Och det trots att hon var i väg på VM, och inte fick någon längre semester.

Det om LFC. I dag har jag kollat in det franska toppmötet PSG–Montpellier. Det skulle även ha kunnat vara ett svenskmöte, men Hanna Glas och Marija Banusic blev kvar på varsin bänk hela matchen.

PSG var det något bättre laget, men matchen slutade 1–1, ett resultat som Lyon och Bordeaux jublade mest åt. I morgon når D1 Feminine halvtid i och med matchen mellan ledarna Lyon och jumbon Metz. Allt talar för att Lyon kommer att vinna den matchen och därmed ha ett fempoängsförsprång efter halva serien.

Det innebär att Lyon är det enda laget som har guldet i egna händer. Och med tanke på hur sällan Lyon tappar poäng har jag väldigt svårt att se att ligaguldet skall glida dem ur händerna.

Noterbart kring dagens match var att PSG var så missnöjt med 1–1 att de skickade upp målvakten Cristiane Endler på en hörna i 94:e minuten. Chilenskan vann faktiskt duellen, men hennes nick förlängdes över av Kadidiatou Diani.

Noterbart i övrigt från D1 Feminine är att tyska storstjärnan Dzsenifer Marozsan står på sju mål och elva assist efter tio spelade matcher. Det är en makalöst imponerande siffra, och då har hennes Lyon alltså kvar att möta ligans sämsta lag.

För mig är Marozsan definitivt topp tre när det gäller världens bästa spelare. De andra två är Sam Kerr och troligen också Tabitha Chawinga. Jag skriver troligen om den före detta Kvarnsvedenspelaren, eftersom jag knappt sett henne sedan hon lämnade damallsvenskan. Men det faktum att hon dels ledde sitt Jiangsu Suning till fyra titlar i Kina, och dels hur överlägsen hon var i Asiens Champions League häromveckan, så tror jag att hon hör hemma väldigt högt upp på listan över världens bästa spelare.

Det första asiatiska klubbmästerskapet vanns för övrigt av japanska NTV Beleza närmast före Chawingas klubb.

Eftersom Chawinga ju varken syns i stora mästerskap eller europeiska klubbturneringar, glöms hon lätt bort när priserna till världens bästa skall delas ut. En som prisats i veckan är Saki Kumagai. Japanskan utsågs till Asiens bästa spelare:

När Ballon d’Or delades ut i början av veckan var prispallen:

1) Megan Rapinoe
2) Lucy Bronze
3) Alex Morgan

Rapinoe vinner ju på grund av hennes insatser i VM. Hon har ju för övrigt knappt spelat något under resten av året. Jag tycker att VM skall vara viktigt i sådana här omröstningar. Men jag tycker knappast att VM skall vara det enda man tar hänsyn till. För det finns ju speciella priser till turneringens bästa spelare.

När det gäller Bronze är hon bra, men Marozsan brukar ju alltid prisas som Lyons och franska ligans bästa spelare. Så jag har svårt att placera Bronze före tyskan. Juryn hade dock Marozsan först på elfte plats. På delat 16:e fanns för övrigt Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och på 19:e kom Sofia Jakobsson.

I veckan har även engelska The Guardian presenterat sin lista över världens 100 bästa spelare. Där såg pallen ut så här:

1) Sam Kerr
2) Lucy Bronze
3) Megan Rapinoe

Här vann alltså Kerr, vilket jag tycker känns rimligt. Hon var för övrigt sjua i Ballon d’Or. The Guardian hade Marozsan på plats 13.

Sexa kom för övrigt Vivianne Miedema, som stod för makalösa sex mål och fyra assist när Arsenal vann med 11–1 mot Bristol förra helgen. Och då blev hon ändå utbytt i 79:e minuten…

På The Guardians lista kom Tabitha Chawinga på plats 95. Som ni förstår tycker jag att det är en rätt rejäl undervärdering. Svenska spelare på listan var:

33) Nilla Fischer
35) Kosovare Asllani
44) Hedvig Lindahl
51) Sofia Jakobsson
56) Caroline Seger
69) Stina Blackstenius
77) Magdalena Eriksson
82) Fridolina Rolfö
91) Hanna Glas

En svensk VM-spelare som stod utanför listan är Amanda Ilestedt. Hon nickade in Bayern Münchens matchavgörande 2–0-mål i går mot Freiburg. Det var Ilestedts första ligamål för Bayern. Jag hann se delar av matchen, och tyckte att svenskan gjorde en utmärkt defensiv insats.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget är det läge att säga några ord om det nya format för Champions League som presenterades i veckan. Första ordet är förstås: Äntligen.

Den närmaste förändringen för svensk del är att klubbarna slåss lagen om tre platser i Champions League i nästa års damallsvenska.

Utöver att de sex bästa ligorna får med ett tredje lag så kommer det att bli gruppspel för 16 lag. De fördelas i fyra grupper om fyra lag vardera. Utöver årets turnering har Sverige alltid haft minst en klubb bland de 16 bästa. Så även om det är fler bra lag att konkurrera med borde vi ha goda chanser att åtminstone få med något lag till gruppspelet varje år den närmaste tiden.

Framför allt kommer det lag som vinner SM-guld nästa höst ha stor chans att nå gruppspelet. Kvalet är nämligen delat i två, eller tre delar beroende på hur man räknar.

1) Fyra lag är direktkvalade. Det handlar om de regerande mästarna samt ligavinnarna i de tre största ligorna – just nu Tyskland, Frankrike och England.

2) Mästarvägen – sju platser. Här placeras samtliga övriga mästarlag. Kvalet spelas i två omgångar. Mästarna från ligorna som är rankade 4–6 är seedade och går in i andra omgången. I nuläget handlar det om mästarna från Spanien, Sverige och Tjeckien. Det svenska mästarlaget är alltså bara ett dubbelmöte från gruppspel. Och man kommer att få möta mästarlag från mindre ligor.

3) Ligavägen – fem platser. Den här vägen är det väldigt mycket tuffare för svenska lag att kvala in till gruppspelet. Mest eftersom man riskerar väldigt mycket tuffare motstånd än via mästarvägen. Kvalet är uppdelat i två omgångar. Först en utslagsturnering, sedan playoffmatcher. Tvåorna i ligorna 1–6 är seedade och går in i playoffomgången. I nuläget behöver alltså tvåan i damallsvenskan ”bara” vinna ett dubbelmöte för att gå till gruppspel.

Alla treor och tvåorna i ligorna som är rankade sjua och neråt måste spela den inledande utslagsturneringen där fyra gruppvinnare går vidare till playoffomgången.

Spontant tycker jag att upplägget känns bra. Lag från tio olika länder kommer att få plats i gruppspelet, och de bästa länderna har chansen att få med tre lag till gruppspelet. Det är bra.

 

Champions League, Svenska cupen, Unogård och Zambia

Publicerad den av
1

Inlägget uppdaterat med ledarnyheter i Djurgården samt ytterligare Linköpingsnytt.

Det har blivit dags att samla upp diverse intressanta nyheter från den senaste veckan. Och jag börjar med lottningen av kvarts- och semifinalerna i Champions League.

Där blev det drömlottning så tillvida att vi kan få se en final (i Wien den 24 maj) mellan Europas två bästa lag i maj. Lyon och Wolfsburg lottades nämligen på varsin sida av slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

Arsenal–Paris SG
Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Glasgow City–VfL Wolfsburg
Atlético Madrid–FC Barcelona

Wolfsburg drog även drömlotten i kvartsfinalen i form av skotska uppstickarna Glasgow City. I semifinalen (ja, de går dit) ställs det tyska svensklaget mot spanskt motstånd. Vi får nämligen ett damernas El Clasico i ena kvartsfinalen när Atletico och Barca drabbar samman.

På övre halvan kan det bli en helfransk semifinal. Lyon är förstås storfavoriter mot Bayern, medan det känns ganska 50/50 mellan Arsenal och PSG.

En annan cuplottning skedde också under förra veckan, då lottades nämligen gruppspelet i svenska cupen. Och det geografiska upplägget på damernas gruppspel känns minst sagt tveksamt. Det är ett upplägg som ger damallsvenska fyran Eskilstuna och sexan Piteå jättefördelar gentemot övriga topplag.

Fem av damallsvenskans sju högst placerade lag kommer ju nämligen ifrån syd, vilket gör att skillnaden i kvalitet på grupperna är otroligt stor. Eller snarare orättvist stort.

Här är lottningen i sin helhet (siffran bakom lagen årets placering):

Grupp 1: Rosengård (1), Kristianstad (7), LB07 (11) och Kungsbacka (12).
Grupp 2: Göteborg (2), Vittsjö (3), Linköping (5) och Växjö (9).
Grupp 3: Eskilstuna (4), Djurgården (10), Umeå (13) och AIK (16).
Grupp 4: Piteå (6), KIF Örebro (8), Uppsala (14) och Mallbacken (23).

Placeringssifforna grupp för grupp blir 31, 19, 43 och 51. I grupp 2 finns alltså tre lag som slutade topp fem i årets damallsvenska. I grupp 4 finns inget. Tveksamt var ordet.

Samtidigt blir det förstås väldigt intressant att följa matcherna i grupp 2, där damallsvenska nian Växjö är lägst rankad. Om Växjö hade legat sisådär 30 mil norrut hade laget i stället kunnat hamna i grupp 3 – och i stället vara andrarankat.

Jag såg inte Fotbollsgalan i går, och hade missat Caroline Seger:s tacktal efter att ha fått diamantbollen. Men nu har jag sett det, och jag tycker att det var ett väldigt bra tal. Det behövs inte brandtal om ojämlikhet varje år, utan det går alldeles utmärkt att hålla en mer lågmäld ton. Budskapet når fram ändå. Bra jobbat, Seger.

Den förra veckans stora inhemska damfotbollsdebatt handlade om Linköpings FC och Olof Unogård:s vara eller icke vara. Först gick Anna Oskarsson ut och sågade Unogårds ledarskap. Sedan förklarade Nilla Fischer att Unogård har spelartruppens fulla förtroende. Hon sa till Corren:

”Jag står till hundra procent bakom både Olof och William (Strömberg, assisterande tränaren) och ser fram emot nästa säsong tillsammans med dem.”

Däremellan hade ordförande Paul Lindvall uppträtt rätt konstigt, där han först sa följande till Aftonbladet:

”Olof har fortfarande vårt förtroende, men det behöver inte betyda att han kommer att ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Men han kommer att vara i en viktig roll kring laget.”

Sedan sa Lindvall så här till Corren:

”Olof kommer fortsatt ha en ledande roll kring laget, så sparken har han absolut inte fått.”

I den senare artikeln säger Lindvall att styrelsen gått till botten med Anna Oskarssons kritik, men att man inte känt någon anledning att vidtaga några åtgärder.

Tyvärr ger inte Paul Lindvall något speciellt bra intryck här. De signaler ordföranden sänder ut till sin tränare och tillika sportchef är knappast att visa förtroende – eller bra ledarskap.

Bör då Unogård få sitta kvar?

Det är en bra fråga. Och jag känner att jag fortfarande har svårt att fullt ut bedöma hans kvaliteter som tränare. Han fick ju faktiskt ärva en ganska obalanserad spelartrupp, och hade ingen ekonomi att göra några större förändringar.

Nu gör Unogård en rejäl förändring av truppen, och som jag ser det är det nästa år hans skall upp till bevis. Om han nu får chansen.

Jag noterar att kollega Per Bergsten på Corren tycker att Unogård bör få chansen. Bergsten skriver:

”En femteplats är underkänt, tränaren är ansvarig och ska ha kritik. Men ytterligare ett tränarbyte är definitivt inte vad LFC behöver. Det har redan varit alldeles för många av under de senaste åren.”

Bergsten skriver också:

”Jag vet inte om det är mer gnälligt i Linköpings FC än i andra lag, men herrejösses vad det klagas. Trots att det slutade med SM-guld klagades det på Kim Björkegren, det klagades på Marcus Walfridson innan han fick sparken och nu är det uppenbarligen en del som klagar på Olof Unogård.

Då kan jag ibland känna att ‘äh, ut och kör’. Prestera mer, prata mindre.”

En damallsvensk ledarnyhet som lett till betydligt mindre debatt hittar vi i Djurgården. Där meddelades häromdagen att klubben har en ny sportchef för dam- och flickverksamheten. Han heter Jean Balawo, och kommer närmast ifrån FC Djursholm.

Hans första åtgärd som sportchef var att förlänga med tränare Pierre Fondin. Fondin har nämligen skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Stockholmsklubben.

Däremot är Joel Riddez numera borta från dam- och flickverksamheten i Djurgården. Riddez är ny tränare för klubbens lag i U17-pojkallsvenskan.

Tillbaka till Linköping. Där kom ju i förra veckan den väntade nyheten om att Filippa Angeldahl byter LFC mot Göteborg. Det är en intressant övergång, inte minst eftersom att jag tycker att Angeldahl har varit en ganska stor besvikelse i Linköping – framför allt i år.

Angeldahl har hög potential. Men nu är det upp till bevis för henne, om hon skall kunna bli en landslagsspelare i framtiden. I utgångsläget tror jag inte att hon tar en plats i Göteborgs startelva, utan mycket talar för att hon får jobba sig in i laget från bänken.

Som ni vet följer jag utvecklingen dag för dag i damallsvenskans silly season på en separat flik. Där finns det nu några heta spelare som berättat att de lämnar sin nuvarande klubb, men ännu inte preseterats för någon ny.

Hetast på den listan är nog ändå Rita Chikwelu, som kommer att lämna Kristianstad. Där lämnar hon ett stort hål efter sig, ett hål det blir intressant att se hur det skall tätas.

Men var hamnar Chikwelu? Blir det någon annan damallsvensk klubb som får hennes namn på ett kontraktsförslag?

Andra spännande spelare som står utan klubb är Julia Spetsmark, Ebba Wieder och Dajan Hashemi. De två sistnämnda är två spelare med hög potential, som båda kan få rejäla lyft om de ges både förtroende och speltid. Kanske att Wieder kan bli Chikwelus ersättare?

Ytterligare en spelare som har osäker framtid är Mimmi Larsson. Hon är just nu kontraktslös, och borde kunna vara intressant långt utanför Sveriges gränser. Det blir förstås också väldigt intressant att se om hon blir kvar i Linköping, eller om hon hittar någon ny klubb.

Ungefär samtidigt som jag publicerade det här inlägget kom Corren med en intressant artikel om kontraktsläget i LFC. Huvudnyheten är att Cajsa Andersson verkar vara på gång tillbaka till Linköping. Men artikeln innehåller mycket annat intressant. Det verkar exempelvis som att Olof Unogård kommer att bli kvar. Och Ungård säger bland annat att:

”Av både sportsliga och ekonomiska skäl är det rimligt att tro att inte både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson blir kvar. Det vi vet nu är att Stina har kontrakt, medan Mimmi sagt upp sitt. Men därmed inte sagt att det slutar på det sättet. Diskussioner pågår och det är ingenting som är klart.”

Det verkar alltså bli antingen Larsson eller Blackstenius. Undra egentligen vilket av alternativen som Unogård och LFC föredrar. Blackstenius har den östgötska förankringen, men Larsson har varit bättre i år – inget lätt val.

Det framgår även av artikeln att utöver Mimmi Larsson är även Emma Holmgren och Frida Maanum numera kontraktslös. Enligt mitt sätt att se det har de båda varit LFC:s två bästa i år. Holmgren har precis som Larsson sagt upp sitt kontrakt, vilket indikerar att hon kan vara på gång bort.

En nyhet från förra veckan som fick mig att haja till var att Kristianstad värvar Otto Persson som ansvarig för klubbens fina ungdomsverksamhet. Persson var ju tränare i LB07 förra året, och har ett gott rykte som spelarutvecklare. Kristianstad gör alltså ytterligare en spännande rekrytering till en redan mycket bra fotbollsakademi.

Spännande rekrytering är väl även rätt ord för Hammarbys värvning av June Pedersen. Mycket talar för att det är vinterns värvning i elitettan. Pedersen har ju legendarstatus i Piteå. Som synes av tweeten nedan har Pedersen spelat i 211 av Piteå IF:s totalt 218 matcher i damallsvenskan. Snacka om att lämna ett hål efter sig .

Från Piteå är det långt till Zambia. Men Zambias landslag Shepolopolo tog sig i går ett stort steg närmare nästa års OS-turnering. Lushomo Mweemba blev segerskytt när Kenya besegrades med 1–0 i returen av semifinalen i Afrikas OS-kval. Eftersom den första matchen blev 0–0 avancerade Zambia till final med totalt 1–0. För Zambia väntar nu två chanser att ta sig till OS. Första chansen är finalen mot Elfenbenskusten eller Kamerun. Och skulle man inte lyckas där väntar en andra chans i form av playoffmatcher mot Chile.

Vi kan alltså få se Zambia i OS. Däremot får vi varken se Frankrike eller Tyskland i Japan nästa år. Jag har skrivit om det många gånger, men Fifa måste göra något åt kvalet till OS. Det är ju inte rimligt att en världsdel med fem lag på världsrankingens topp sex bara har tre platser i OS-turneringen.

Eller. Eftersom Sverige och England nu delar femteplatsen på världsrankingen har ju Europa faktiskt fem lag på topp fem.

Vilka Zambia får möta i Afrikas kvalfinal avgörs i eftermiddag. Det är avspark 15.30 mellan Kamerun och Elfenbenskusten. Matchen går att se här.

Slutligen har Thomas Dennerby fått ett nytt, och högst oväntat jobb. Han är nämligen ny förbundskapten för Indiens F17-landslag.

Indien står som värd för F17-VM i november nästa år, och Dennerby har alltså ett år på sig att förbereda det indiska ungdomslandslaget för mästerskapet. Indien är ju ett U-land inom all fotboll.

På damernas världsranking ligger landet på plats 58, vilket sannolikt är en rätt stor övervärdering av landslagets kvalitet. Många asiatiska blåbärsnationer gynnas ju på rankingen av att Asiens fem bästa lag är väldigt bra.

Indiens enda möte i år med ett högre rankat lag var mot 42-rankade Rumänien, och den matchen slutade med 3–0-förlust. I VM-kvalet för två år sedan föll man med 10–0 mot Sydkorea, 8–0 mot Nordkorea och 7–1 mot Uzbekistan. Nu har alltså Dennerby fått uppdraget att försöka ge Indien en lysande damfotbollsframtid.

Champions League, Linköping och Malmö FF

Publicerad den av
15

Torsdagen var en händelserik damfotbollsdag, som avslutades med att Nordens sista representant i Champions League åkte ut på straffar.

Bröndby vann med 2–0 i Glasgow, och förlängningen blev mållös. Då blev det straffar, och trots att danskornas målvakt var först att rädda en straff blev det skotskorna som fick jubla. Efter att Nanna Christiansen gjort mål på Bröndbys första straff räddade nämligen Glasgowmålvakten Lee Alexander tre raka och blev stor matchvinnare.

Just det, det är samma Lee Alexander som gjorde en säsong i Mallbacken 2016. Och samma Lee Alexander som räddade en straff mot Argentina i VM:s gruppspel, men den fick slås om för att hon var en millimeter framför mållinjen. Nu fick hon sin straffrevansch.

Brittiska öarna får därmed två lag i kvartsfinal i form av Glasgow City och Arsenal. Utöver dem är det två franska (Lyon och PSG), två tyska (Wolfsburg och Bayern München) och två spanska lag (Barcelona och Atletico Madrid) som spelar vidare i cupen till våren.

En som inte spelar vidare i samma klubb till våren är Anna Oskarsson. Den Gotlandsbördiga ytterbacken lämnar Linköping för Eskilstuna. För tillfället är det en hel del rykten om spelare som är på gång att lämna LFC.

Det är ju inte så konstigt i sig. Man underpresterade i år, och man behöver bygga om laget till nästa år. Det innebär ju att flera spelare måste lämna. Sedan är frågan om det är ”rätt” spelare som lämnar. Mimmi Larsson har tydligen använt den klausul som gav henne möjlighet att bryta sitt tvåårskontrakt efter första året. Och jag nåddes i dag av rykten om att Emma Holmgren tillhör de spelare som kan vara på gång bort.

Det blir spännande att följa händelserna i LFC den närmaste tiden.

Det blir ju förstås också spännande att se om Malmö FF är tillbaka i dameliten nästa år. I dag meddelade klubben att det kommer att krävas en två tredjedels majoritet vid det extra årsmöte där man skall besluta om ett övertagande av LB07.

Det minskar chanserna att vi har MFF i elitettan nästa år. Personligen tycker jag det vore tråkigt om inte sammangåendet blir av. Det är bra för svensk damfotboll om det kommer in en herrfotbollsklubb som verkligen är beredd att satsa rejält på sina damer. Och att den klubben kommer in fortast möjligt.

Om MFF hamnar i läget att de skall börja från division IV dröjer det minst fyra år innan klubben når eliten. Fyra år är en evighet i damfotbollen, med tanke på hur utvecklingen sett ut de senaste åren. För fyra år sedan fanns spelare som Marta, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Sara Björk Gunnarsdottir, Gaelle Enganamouit, Claudia Neto, Pernille Harder, Lieke Martens och Danielle van de Donk i vår högsta serie. Nu kan vi bara drömma om att utländska stjärnor av den här digniteten skall välja damallsvenskan.