Inför en utsåld arena i Le Havre gjorde Frankrike i kväll bästa möjliga reklam för sommarens VM-slutspel.
Fransyskorna fullständigt utklassade världsettorna från USA. Matchen slutade 3–1 (1–0) efter två mål av Kadidiatou Diani och ett av inhopparen Marie-Antoinette Katoto. Mallory Pugh reducerade på övertid.
Frankrike ägde matchen från första till sista minuten och hade ytterligare minst fem 100-procentiga målchanser. Jag såg matchen på en stream som låste sig några gånger, vilket gjorde att jag missade sex–sju minuter. Av det jag såg hade USA bara en riktig målchans på hela matchen – den Pugh gjorde mål på.
Den här kartan över amerikanska bolltouchar under den första halvleken visar att fransyskorna höll gästerna borta från straffområdet.
Det bör ju poängteras att Frankrike är i full säsong, medan amerikanskorna just har dragit igång sin försäsong. Det bör även poängteras att USA kom till spel med ett ganska reservbetonat lag.
Frankrikes lag (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Aissatou Tounkara, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino (Katoto, 69), Gaetane Thiney, Eugenie Le Sommer – Diani (Vivianne Asseyi, 83).
USA:s lag (4–3–3): Alyssa Naeher – Emily Sonnett (Carli Lloyd, 71), Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Emily Fox (Tierna Davidson, 46) – Crystal Dunn, Morgan Brian, Lindsey Horan (Samantha Mewis, 83) – Mallory Pugh, Alex Morgan (Jessica McDonald, 83), Christen Press.
Fear not USWNT fans. It’s January. Lots of players out. Lots to learn from today. These losses are what drive the best teams. No need to panic. #USAvFRA
I VM lär USA ha bytt halva startelvan. 20-åriga vänsterbacken Emily Fox är en av de som tappade mark i kampen om platserna i USA:s VM-trupp. Hon lär drömma mardrömmar om Delphine Cascarino i natt. Fransyskan sprang nämligen i cirklar kring amerikanskan. Bland annat kom 1–0-målet efter en duell mellan de båda.
I paus fick Fox lämna plats åt Tierna Davidson, som skötte vänsterkanten mycket bättre. Men då kom fransyskorna fram i mitten i stället…
Det är inte bara på vänsterbacksplats USA kommer att ha bytt personal till VM. Då lär åtminstone tre ur kvartetten Tobin Heath, Megan Rapinoe, Rose Lavelle och Julie Ertz starta. De var alla borta till följd av skadekänningar eller sjukdom. De tre första är otroligt viktiga för USA:s anfallsspel. Ertz är spelaren som tagit hand om nyckelrollen på defensivt mittfält.
Efter att Lauren Holiday slutade, vilket hon gjorde efter VM-guldet 2015, sökte förbundskapten Jill Ellis efter en ny defensiv mittfältare med ljus och lykta. Svaret visade sig vara att flytta upp Ertz från mittförsvaret.
Det testade Ellis mot Brasilien i juli 2017. Sedan dess hade USA 28 raka matcher utan förlust fram till i dag. Och då spelade inte Ertz.
Eighteen months ago, Julie Ertz subbed into a match as the #USWNT’s No. 6.
I en annan landskamp tidigare i dag vann Nederländerna med 2–1 mot Sveriges motståndare på tisdag, Sydafrika. Noterbart från den matchen var att Lieke Martens byttes ut med skadekänning i mitten av den första halvleken.
Målen gjordes av Sherida Spitse (läckert lobbskott) och Vivianne Miedema för Nederländerna och Thembi Kgatlana för hemmalaget.
Efterspelet till Nilla Fischer:s tal är inte över. Olof Lundh har skrivit en bra och läsvärd text om hur klantigt det hela har skötts av förbundsledningen.
En annan intressant och läsvärd text är den här krönikan av Noa Bachner, där han hävdar att Expressen har uppgifter på att damlandslagets spelare numera har en högre grundersättning än herrlandslagets.
När man läser det kan man väl trots allt förstå att Andreas Granqvist var lite frustrerad i tisdags. När herrlandslagen i Island, Danmark och Norge gått ner i lön för att hjälpa damlandslagen har det hyllats över hela världen. I Sverige verkar samma sak tystats ner.
Som sagt, det här har skötts otroligt dåligt av generalsekreterare Håkan Sjöstrand och resten av förbundsledningen. Pinsamt.
Sedan mitt förra inlägg har Argentina som väntat blivit land 20 av 24 att kvala in till VM.
19:e laget till VM blev ju Nederländerna. Här är höjdpunkter från deras bortamöte med Schweiz:
Jag har redan visat ett klipp med Alex Morgan:s segermål från matchen mot Skottland tidigare i veckan. Nedan är höjdpunkter från matchen. Morgans snygga volley var för övrigt den amerikanska superstjärnans 18:e landslagsmål i år. Därmed står Morgan nu på 98 mål på 153 landskamper. Starkt.
USA känns för övrigt återigen vansinnigt starkt. I början av året var jag lite fundersam till deras lagbygge. Men nu måste amerikanskorna räknas som klara guldfavoriter i nästa års VM-slutspel.
Så till F17-VM där målen kom lagom till jag satte punkt på förra inlägget. Ghana, USA, Spanien, Tyskland och Kanada har tagit varsin klar seger. I Kanada spelar turneringens största stjärna, Jordyn Huitema. Hon kommer med största sannolikhet även att spela stora VM nästa år.
Just Huitema visade vägen med sitt 1–0-mål vid 3–0-segern mot Colombia i går. Fast matchhjälte blev nog ändå målvakten Anna Karpenko som tog en straff vid ställningen 0–0.
Faktum är att vi har en svensk spelare i F17-VM. Det är Kopparbergs Göteborg FC:s mittfältare Felicia Escobar Särnbratt som spelar för Mexiko. Hon har mexikansk pappa och svensk mamma och är född och uppvuxen i Sverige. Hon har suttit på bänken flera gånger i damallsvenskan utan att få hoppa in. I måndags fick hon dock göra ett inhopp för Mexiko i 0–0-matchen mot Sydafrika.
I övrigt finns även domaren Sara Persson på plats i Uruguay. Hon hoppas nog där kunna övertyga Fifa om att hon är en kvinna även för nästa års mästerskap i Frankrike.
Slutligen till damallsvenskan där det noteras att Maja Kildemoes inte lämnar Linköping för någon annan klubb. Danskan saknar den rätta motivationen och tar en paus från fotbollen.
Maja Kildemoes isn't leaving LFC for another club but is rather taking a break, having lost her motivation for football. She was never going to be the best in the world, but I've got a soft spot for Kildemoes, could yet be a very solid utility player. https://t.co/7cO8zZkL1w
Nilla Fischer:s tacktal från gårdagens fotbollsgala har i dag fått ett intressant efterspel. Det har visat sig att herrlandslaget har gått ner i ersättning vid landslagsuppdrag, vilket jag tycker är rimligt.
Ni som följt den här bloggen länge vet att jag tycker att landslagsspel är ett hedersuppdrag, inte något som skall göra spelarna rika.
Jag har under dagen hört både Andreas Granqvist (länken ovan) och Sebastian Larsson prata om att herrarna har hjälpt damerna, och att herrlandslaget upplever att de blir orättvist utpekade. De tycker att förbundet borde ha varit tydligare med det.
Nu under kvällen har generalsekreterare Håkan Sjöstrand påtalat att herrarna sänkte sina ersättningar efter att damernas avtal blir klart. Damerna fick alltså inte herrarnas pengar. Men likväl hamnade lagens ersättningar närmare varandra, vilket ju kanske borde ha berättats.
I övrigt från Fischers tal tycker jag att det är synd att hon tar upp frågan om storlek på boll, plan och mål på ett sätt som gör att man får känna sig som kvinnohatare om man tar upp den.
Ni som följt den här bloggen länge vet att jag tycker att man bör vända på alla stenar vid utvecklingen av damfotbollen, även måtten. Under de senaste 150 åren är det herrar som har utvecklat fotbollen för andra herrar. Damerna har fått hänga på, utan att kunna påverka. Tror ni att planen, målen och bollen hade haft dagens mått om kvinnor hade fått bestämma?
Men det var ett stickspår. Nu till Schweiz. Där blev det i kväll 1–1 mellan hemmalaget och Nederländerna. Det är ett resultat som innebär att Europamästarinnorna tog den sista europeiska VM-platsen och den 19:e totalt.
När Vivianne Miedema gjorde 0–1 i 52:a minuten var det i princip klart.
Efter det behövde Schweiz göra fem mål för att vända. Schweiziskorna gjorde ett. Och en stund senare blev det orange firande, eller i dag kanske snarare blått:
I natt lär Argentina ta den 20:e VM-platsen, och till helgen startar de Afrikanska och Oceaniska mästerskapen, där de fyra sista VM-platserna kommer att fördelas.
Det har även spelats några intressanta träningslandskamper i dag. Det europeiska toppmötet Tyskland–Spanien slutade 0–0. Jag trodde att tyskorna skulle byta ut i princip hela laget sedan helgens seger mot Italien. Men så blev det inte, utan i sin sista landskamp som förbundskapten behöll Horst Hrubesch sju av de spelare som startade i lördags. Det blir intressant att se hur Martina Voss-Tecklenburg matchar laget nu när hon tar över.
I förmiddags vann Australien som väntat returmatchen mot Chile. Den slutade 5–0 efter att alla målen kommit i den andra halvleken. Portland Thorns Caitlin Foord gjorde för övrigt tre av dem.
HAT-TRICK! What a performance from @CaitlinFoord 🔥🔥🔥
I Asien har OS-kvalet påbörjats. Det avgörs i tre steg, och i dag avslutades den första kvalomgången, en omgång jag inte lagt så stor notis vid eftersom inte något av de stora länderna går in i turneringen på det här stadiet.
Det lag som har imponerat mest i det här inledande kvalet är Taiwan, eller Kinesiska Taipei som landet heter i idrottssammanhang. De gjorde 33–0 på sina fyra matcher. Bland de andra lagen som tagit sig vidare finns Iran, Filippinerna, Hongkong, Myanmar och Jordanien. Inget av de här lagen lär ju dock ha en chans när det drar ihop sig nästa år. Andra kvalomgången skall för övrigt spelas i april.
Slutligen har U17-VM dragit igång i Uruguay i dag. Vi har nordiskt deltagande i form av Finland, som dock förlorade med 1–0 mot Nya Zeeland i dagens öppningsmatch.
Det har varit en väldigt målfattig öppningsdag. Både Japan–Brasilien och Mexiko–Sydafrika slutade 0–0. Det är också ställningen mitt i den första halvleken i den nu pågående matchen mellan värdnationen Uruguay och Ghana.
Vad jag förstått verkar Eurosport sända U17-VM från kvartsfinalerna och framåt.
I går meddelade Svenska Fotbollförbundet att man fixat en stormatch till Friends Arena nästa år.
Den 6 april 13.45 kommer vår arvfiende Tyskland till herrlandslagets nationalarena. Det är bara att hoppas att publiken i Stockholmsområdet tar chansen att se två av världens bästa lag.
Viktig VM-uppladdning mot Tyskland! Nu är det klart att damlandslaget möter världstvåan Tyskland den 6 april 13.45 på Friends Arena 🤩 Biljetter till stormatchen släpps på Lucia, 13 december! #viärsverigepic.twitter.com/aXWts1Z535
Jag föreslog redan för snart 2,5 år sedan att förbundet skulle försöka fylla Friends med en match av det här slaget. Kul att förbundsfolket nu sytt ihop en sådan match.
För vårt damlandslag blir det första matchen på Friends. Däremot har ju faktiskt Tyskland redan spelat en match där. De vann ju EM-finalen 2013 mot Norge med 1–0 just på Friends. Då var 41 301 åskådare på plats. Hur många blir det i april?
Apropå landskamper kan det vara läge att blicka tillbaka lite på söndagens Englandsmatch och komma med lite spelarkritik.
De båda lagens målvakter kämpar ju inbördes om speltiden i Chelsea. Utifrån söndagens match kändes Hedvig Lindahl som en nivå bättre än Carly Telford. Framför allt tyckte jag att det var klasskillnad i luftrummet. Medan Lindahl äger sitt målområde kändes Telford darrig varenda gång Sverige fick hörnor.
I backlinjen saknades ju Nilla Fischer. Det märktes inte speciellt mycket. Amanda Ilestedt fyllde nämligen luckan på ett utmärkt sätt. Jag tycker att hon får ett allt bättre passningsspel, inte minst känns hon allt säkrare på de lite längre passningarna.
Jessica Samuelsson var ju tillbaka på högerbacken. Jag tyckte nog att hon var lite otajmad, vilket inte är konstigt då hon inte spelat så jättemycket det senaste året. Som tur är har hon gott om tid att hitta toppformen igen. Det är ju sju månader till VM.
På mittfältet kändes Caroline Seger klockren i försvarsspelet. Däremot tyckte jag att Kosovare Asllani hade det lite jobbigt i början av matchen. Hon växte dock in i det och blev allt bättre. Den trygghet med bollen som både Seger och Asllani besitter är otroligt viktig för laget.
När Anna Anvegård fick chansen i den position hon har i klubblaget, alltså allra högst upp, gjorde hon sin bästa landskamp. Då tänker jag inte bara på att hon gjorde mål, utan jag tyckte även att hon kom mer med i spelet.
Känslan efter matchen är att Mimmi Larsson kanske kom lite längre från VM. Det är ju Larsson som tidigare varit första alternativet till Stina Blackstenius i toppositionen. Men Anvegård kan nog ha passerat nu.
England–Sverige var inte den enda landskampen i helgen med toppnationer på planen. Nästan alla lag på topp tio på världsrankingen var i farten.
Ettan USA vann ju i Portugal, en match jag redan har avhandlat. Amerikanskorna spelar för övrigt i kväll igen, i Skottland (avspark 20.15 svensk tid).
Tvåan Tyskland vann med 5–2 hemma mot Italien. Nedan går det att se hela matchen. Målen föll enligt följande:
1–0 Lina Magull (5.02), 2–0 Alexandra Popp (17.49), 2–1 Barbara Bonansea (28.08), 2–2 Daniela Sabatino (42.20), 3–2 Giulia Gwinn (49.55), 4–2 Lena Petermann (59.11), 5–2 Leonie Maier (85.18).
Noterbart är att Tyskland håller på att bygga om sitt lag. Tillfällige förbundskaptenen Horst Hrubesch har givit många nya och unga namn chansen, vilket känns spännande. Mot Italien startade Tyskland så här: Merle Frohms – Maximiliane Rall, Sara Doorsoun-Khajeh, Johanna Elsig, Felicitas Rauch – Magull, Sara Däbritz – Gwinn, Lena Lattwein, Svenja Huth – Popp.
I den elvan var den 25-åriga Hoffenheimbacken Maximiliane Rall eller hennes 18-åriga klubbkompis Lena Lattwein två spelare jag inte hade hört talas om. Båda gjorde debut, och båda var bra.
Noterbart är att Rall var helt ny i landslagssammanhang, hon har inte spelat en enda ungdomslandskamp. Lattwein var med i två flicklandskamper som 15-åring, men har inte platsat i ungdomslandslaget för sin ålder de senaste tre åren. Nu behöver hon inte det, för nu är hon ju plötsligt startspelare i A-landslaget…
En orsak till att flera nya spelare fick chansen i lördags är ju förstås att tyskorna spelar i dag igen, 16.00 hemma mot Spanien. Då blir det sannolikt fler välkända namn i startelvan.
Även världsfyran Frankrike vann sin match i helgen. Ett franskt lag utan Eugenie Le Sommer besegrade ett Brasilien utan Marta med 3–1. Jag såg delar av den andra halvleken och tyckte att fransyskorna kändes som det klart bättre laget.
Världsåttan Brasilien känns som ett stort frågetecken inför VM. Det är lite som att tiden stått stilla i Brasilien, laget är byggt kring samma spelare som för tio år sedan; Formiga, Marta och Cristiane. Och när de inte är i form, eller saknas, då är brasilianskorna inte riktigt nära de andra topplagen i världen.
Helgens stora skräll kom när världssexan Australien förlorade med 3–2 hemma mot Chile. av de klipp jag sett verkar det ha varit en ensidig historia där The Matildas radade upp chanser.
PSG-målvakten Tiane Endler var dock precis så bra som hon måste vara om Chile skall kunna ta några poäng i VM. Hon kapitulerade bara för två straffar från Emily van Egmond. Och den andra var Endler också nära att rädda.
Chile var också effektivt. Man utnyttjade att den före detta Piteåmålvakten Lydia Williams hade en dålig dag. Jag upplever normalt Williams som väldigt stabil. Men i lördags blev hon överlobbad två gånger efter missade utrusningar.
Lagen möts igen i dag på förmiddagen (9.30 svensk tid), det troliga är att Australien då vinner med ett par-tre måls marginal. Blixten slår ju sällan ner på samma ställe två gånger i rad.
Slutligen är det ju tisdag, vilket innebär att det är dags för returen i finalen av Europas VM-playoff. I första matchen vann världstian Nederländerna mot Schweiz med 3–0. Höjdpunkter därifrån ser ni här:
19.00 är det avspark i kväll, och allt talar för att Nederländerna vinner det här dubbelmötet. Det troliga är att man vinner även kvällens match. Det bör ju passa Europamästarinnorna som handen i handsken att få ligga och kontra på ett måljagande hemmalag.
Dagens landslagsnyhet är att Hanna Glas missar helgens bortalandskamp i England. Det är för övrigt en match som sänds på Cmore Live 14.30 på söndag.
Det öppnar därmed för comeback i startelvan för Jessica Samuelsson. En annan högst tänkbar lösning är ju att spela Nathalie Björn som högerback. Jag gissar att Samuelssons hälsoläge avgör vilket av alternativen som Peter Gerhardsson väljer.
I övrigt i kväll har Nederländerna tagit ett stort steg mot VM. Inför 23 750 åskådare i Utrecht – nytt publikrekord för en VM-kvalmatch i Europa – gjorde Sherida Spitse, Lieke Martens och Vivianne Miedema varsitt mål i den andra halvleken. Trion såg därmed till att Europamästarinnorna åker till Schweiz med 3–0 i bagaget.
Det har hänt att lag tappat en 3–0-ledning på bortaplan, men inte så ofta. Jag ger Nederländerna minst 95–5 i odds inför returen.
Noterbart var att Loes Geurts återigen är förstamålvakt i Nederländerna. Efter att inte ha stått en minut i gruppspelet har den formstarka Göteborgsmålvakten nu spelat alla tre playoffmatcherna.
I går spelades för övrigt några träningslandskamper. Sveriges motståndare i helgen, England, vann med 3–0 borta mot Österrike efter att de båda debutanterna Chioma Ubogagu och Georgia Stanway gjort var sitt mål och Rachel Daly styrt in det tredje.
Och i Portugal vann USA med 1–0, ett resultat som innebär att amerikanskorna är fortsatt obesegrade under 2018. Jessica McDonald gjorde sitt första landslagsmål och blev segerskytt när den 17:e segern för året bärgades. Dessutom har man två kryss.
USA avslutar sitt landslagsår i Skottland på tisdag. Torsdagens seger var för övrigt en milstolpe i amerikansk damfotboll. Det var nämligen landslagets seger nummer 500. Den togs inför svaga 980 åskådare i Estoril.
I eftermiddags tog jag en sväng till Valhalla IP. Där fick jag se den sista matchen Göteborg FC spelar på den arenan för i år.
Resten av lagets hemmamatcher i damallsvenskan kommer man att spela på stora Ullevi, vilket innebär att Göteborg blir ett gräslag i höst. Frågan är om det är positivt eller negativt för laget i den guldstrid som man i högsta grad blandat sig i. Den frågan låter jag hänga i luften. Jag ställde den faktiskt inte till någon av dem jag pratade med efter Göteborgs 3–1-seger mot Eskilstuna.
I går läste jag i GP att Göteborgsfotbollen inte har gjort en så dålig vårsäsong på hela 2000-talet. Fast i går verkade Göteborgsfotbollen bara handla om män. Jag vet inte vad som hände under natten, men i dag inkluderas även damerna. I dag läste jag i samma tidning att ”Kopparbergs/Göteborg FC är Göteborgsfotbollens hopp om ett SM-tecken 2018.”
Så är det. Faktum är att Göteborg FC aldrig har legat bättre till halvvägs in i damallsvenskan än de gör i år. När laget kom tvåa 2012 hade man exempelvis hela nio poäng upp till serieledning efter elva omgångar. I år är som bekant avståndet bara två poäng. Dessutom har man värvat några spännande spelare i sommar.
Det fanns alltså anledning till stor nyfikenhet inför mötet mellan lagen på näst första och näst sista plats i tabellen.
Under den första halvleken märktes det inte speciellt mycket att det skiljde nio placeringar och tio poäng mellan lagen. Även om jag tyckte att det märktes att Göteborg hade lite större potential, och även lite bättre målchanser, så stod Eskilstuna upp väldigt bra.
Gästerna hade några fina kontringar, och jag tycker att det mållösa halvtidsresultatet var helt i sin ordning.
Men direkt från start i den andra halvleken skruvade Göteborg upp tempot. Och efter Rebecka Blomqvist:s ledningsmål var det i princip utspelning i cirka 20 minuter. Under den perioden utnyttjade Blomqvist en kort hörna perfekt, och serverade debutanten Karin Lundin till 2–0. Och under den perioden kunde det ha blivit fler hemmamål.
Karin Lundin
Men efter att Mimmi Larsson hade reducerat till 2–1 följde drygt tio minuter där Eskilstuna fick bra press på hemmalaget. Under den perioden hade gästernas lagkapten Petra Johansson en bra känsla:
”Där trodde jag att vi skulle komma ikapp – som vi gjorde mot Linköping.”
Men ett lite slumpartat mål från Amanda Johnsson Haahr i den 81:a minuten släckte det hoppet, och punkterade matchen.
Därmed är Eskilstuna kvar på den nedflyttningsplats laget har befunnit sig på efter tio av de tolv spelade omgångarna. Men när jag pratade med lagkapten Johansson var hon trots allt rätt positiv. Hon pratade om bra stämning och bra träningar.
”Vi har självförtroende. … Vi är ett mycket bättre lag nu än i början serien. Magnus ‘Munken’ Karlsson har kommit in med en tydlig idé om hur vi skall spela.”
Petra Johansson
Under den första halvleken visade man att det finns kvalitet i laget. Men den största kvaliteten på Valhalla fanns hos Göteborg, och hos Rebecka Blomqvist.
Hon var strålande på alla sätt. Spelmässigt strålade det om henne under den andra halvleken, då hon gjorde alltså ett mål och hade ett målpass. Och när jag pratade med henne efteråt fortsatte hon att stråla. Hon såg verkligen ut att trivas med fotbollslivet.
Rebecka Blomqvist
Personligen trodde jag att Blomqvist skulle få sitt lyft redan 2017. Jag såg henne under försäsongen i fjol och tyckte att hon såg så vass ut att jag tippade henne på topp tio i skytteligan. Det blev till slut fyra mål i fjol för Blomqvist. I år är hon redan uppe i sex fullträffar och är på gång att få ett jättegenombrott. Hon förklarar det så här:
”Jag har fått spela yttermittfältare, och har inte varit helt ordinarie. Nu får jag spela i den roll jag ha, och göra de saker jag kan. Och då har målen kommit.”
I dag bildade hon anfallspar med Karin Lundin. Nyförvärvet från Kungsbacka gjorde en mycket lovande debut. Visst såg man i vissa situationer att hon är van att få lite längre tid med bollen, men totalt sett var Lundin väldigt bra. Hon visade fin förmåga att hela tiden göra sig spelbar, och hon var inblandad i minst fyra vassa chanser – varav en blev mål.
Tanken från början var dock att ett annat nyförvärv skulle ha spelat bredvid Blomqvist, nämligen Julia Zigiotti Olme. Men en nackspärr på Olivia Schough gjorde att tränare Marcus Lantz möblerade om lite, och istället spelade Zigiotti på kanten.
Julia Zigiotti Olme
När jag pratade med Hammarbyförvärvet frågade jag förresten hur många efternamn hon vill att man skall använda. Hon svarade något dubbeltydigt:
”Du kan skriva båda. Men själv skriver jag bara Zigiotti.”
I övrigt sa hon bland annat att hon behövde klubb- och miljöombytet för att fortsätta utvecklas, att hon tror att Hammarby har något bra på gång samt att det är kul att hamna mitt i guldstriden. Hon sa också att det funkar att spela på kanten, men att hon helst spelar som forward.
Göteborg har verkligen en spännande forwardssituation. I dag såg vi att paret Blomqvist/Lundin funkade bra. Även Zigiotti Olme borde funka bra som komplement till Blomqvist.
”Jag och Rebecka har spelat ihop i landslaget och känner varandra. Jag faller gärna ner och blir lite släpande.”
Och i bakgrunden finns ju även Pauline Hammarlund.
Göteborg har som bekant även en stark besättning på målvaktssidan. Jag håller duon Loes Geurts och Jennifer Falk som seriens starkaste, knappt före Linköpings Stephanie Labbé och Matilda Haglund.
Loes Geurts
Jag snackade lite med Geurts, som upplever att hon och Falk har ett väldigt bra samarbete, samtidigt som de är konkurrenter.
”Vi hjälper varandra, samtidigt som vi båda förstås vill stå alla matcher. Jag har inte haft någon sådan här situation någon annanstans, utan jag har antingen varit uttalad förste- eller andremålvakt. Här är vi så jämna.”
Hon sa även att hon återigen står till förfogande om Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman skulle vilja ha tillbaka henne i landslaget.
”Jag tog en paus på ett halvår efter EM, men nu är jag tillgänglig om de vill. Jag tror att jag skulle kunna vara till nytta. Men skulle de inte vara intresserade har jag det bra här.”
En given fråga till Geurts var förstås vad hon egentligen heter. Det ämnet fick henne faktiskt att tända till lite.
”Det är faktiskt inte acceptabelt med alla de olika uttal de haft på damallsvenskan.tv.”
Hur uttalar hon då sitt namn? Jag är ingen expert på transkribering, men förnamnet skulle jag skriva Låos eller möjligen Låvs. Och efternamnet är Schörts.
Vi får väl se hur många olika namn hon kan få under året. I sista vårmatchen kallades hon Loos Gojerts, och på klippet med höjdpunkter från dagens match heter hon Leos Görts.
På det här klippet kallas för övrigt Göteborgs sista målskytt för Amanda Johansson Haahr, vilket också är fel. Hon heter ju Johnsson, något som även Göteborgs speaker verkar ha missat.
Under drygt tio minuter i eftermiddags var Göteborg uppe i serieledning. Sedan nickade Nina Jakobsson in Piteås ledningsmål i Malmö, vilket gjorde att de rödvita ligger kvar i topp.
Nina Jakobsson
Under en kort period trodde jag att Anna Welin hade kvitterat på straff i slutet av den första halvleken, för det kom upp på livescore på svenskfotboll.se. Men när jag kollade igen i början av den andra halvleken hade det målet strukits. Någon som vet vad som hände där?
För Piteå vann ju till slut med 2–0, vilket innebär att det väntar en ren seriefinal mellan just Piteå och Göteborg på söndag, en match de Göteborgsspelare jag pratade med i dag ser fram emot. Och de är inte ensamma – jag ser också fram emot den matchen.
Alla de tre topplagen vann i dag. Sett till klippet från Rosengårds 1–0-seger i Växjö var den helt i sin ordning, Malmölaget ser ut att ha skapat väldigt många bra chanser. Och viktigt för dem att Anja Mittag fick göra mål.
Matchen spelades för övrigt på ett nytt hybridgräs som Växjö inte ens hade fått träna på tidigare. Det minskade helt klart Växjös fördel av hemmaplan. Däremot hade smålänningarna för en gångs skull en ok publiksiffra, 815.
Utifrån tv-höjdpunkterna borde även fjärdeplacerade Kristianstad ha vunnit i dag. Men laget tappade två poäng på övertid mot Djurgården. Gästernas 2–2-kvittering var ju nämligen ett väldigt billigt mål, ett sådant man inte har råd att släppa in om man vill vinna guld.
Noterbart i hemmalaget att vårens toppforward Ogonna Chukwudi spelade vänsterback, och därifrån assisterade till Rita Chikwelu:s 1–1-kvittering. Hos Djurgården var det nyförvärven Sherifatu Sumaila och Julia Spetsmark som fixade lagets ledningsmål.
I övrigt i damallsvenskan i dag delade Linköping och Vittsjö på poängen, medan Hammarby tog en förväntad trepoängare mot Kalmar.
Det här var för övrigt en väldigt bra söndag för Annahita Zamanian. I Göteborg vann hennes KGFC med 3–1 och i Vannes fick hennes Frankrike en kanonstart på U20-VM genom att vinna med hela 4–1 mot Ghana. Zamanian själv spelade hela matchen.
I övrigt i U20-VM vann Nederländerna med 2–1 mot Nya Zeeland efter att Fenna Kalma gjort ett mål och ett assist.
Jag fick även rätt i att Mexiko är ett starkt lag. Mexikanskorna vände 1–2 till 3–2-seger mot Brasilien i grupp B, som är den på pappret allra tuffaste gruppen.
Där skrällde England och vann med klara 3–1 mot regerande mästarinnorna från Nordkorea. Där blev Alessia Russo, som pluggar på college för North Carolina Tar Heels, tvåmålsskytt.
Det är alltså ett landslagsfönster den här helgen, och det spelas också landskamper över hela världen. För svensk del spelar U19 viktig EM-kvalmatch mot Nederländerna 16.00 i eftermiddag, medan U23 träningsspelar mot Frankrike.
Apropå Sverige och Frankrike debuterade Thomas Dennerby som nigeriansk förbundskapten i går mot just Frankrike. I Dennerbys elva fanns fem svenskbaserade spelare i Josephine Chukwunonye (Asarum), Osinachi Ohale (Vittsjö), Faith Ikidi (Piteå), Ngozi Sonia Okobi (Eskilstuna) och Rita Chikwelu (Kristianstad).
Alla i det nigerianska laget vill nog dock glömma den här matchen så fort som det bara går. Dennerby åkte på en riktig käftsmäll i sin debut – Frankrike vann nämligen till slut med förkrossande 8–0.
Från klippet nedan ser det ut som att Dennerby har en del jobb att göra med Nigerias försvarsspel…
Det var en träningsmatch. Fokus ligger förstås annars i första hand på alla de tävlingsmatcher som har spelats, och kommer att spelas.
I går var en stor dag för europeisk damfotboll. När publiksiffran 25 603 ropades ut på St Mary’s i Southampton mellan England och Wales skulle det ha varit tidernas publikrekord för en kvallandskamp för damer i Europa – om matchen hade startats en halvtimme tidigare.
För några minuter tidigare meddelades att hela 30 238 personer hade bänkat sig på PSV Stadion i Eindhoven för att se Nederländerna möta Nordirland. Så tidernas två högsta siffror i Europa noteras alltså samtidigt i går kväll. En kul utveckling.
Dessutom noterades nytt publikrekord för det belgiska landslaget och för det irländska. Det var helt enkelt en bra fredag för europeisk damfotboll.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) April 6, 2018
Sportsligt så fick rekordpubliken i Eindhoven se Nederländerna köra över Nordirland med förkrossande 7–0. Lieke Martens gjorde de två första målen, och sedan fyllde Vivianne Miedema 50.
Åldersmässigt fyller Miedema 22 den 15 juli. Det Miedema har uppnått som 21-åring är att hon nu gjort 50 landslagsmål. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges forwardshopp Stina Blackstenius, som är fem månader äldre än Miedema, står på sju landslagsmål. Och bara fem svenska spelare någonsin har nått upp i 50 landslagsmål – Lotta Schelin, Hanna Ljungberg, Victoria Sandell, Pia Sundhage och Lena Videkull.
I Southampton dominerade England gruppfinalen mot Wales stort. Man hade 29–3 i avslut, 11–1 i avslut mot mål, 1–0 i avslut i målramen och 15–1 i hörnor. Ändå var det Wales som var närmast att göra mål. För närmare än så här går ju inte att komma:
Kanske att bollen faktiskt var över linjen innan Lucy Bronze hann ta bort den. Matchen slutade dock 0–0, vilket innebär att båda lagen fortsatt är obesegrade samt att båda fortfarande håller nollan i VM-kvalet. Efter att Sverige släppt in mål i Ungern är det numera bara England, Wales och Nederländerna som har nollan i behåll.
Två andra matcher av stor sportslig betydelse spelades i går. Dels minskade Finlands chanser att kvala in till VM betydligt när man föll med 2–0 hemma mot Spanien.
Och i Belgien–Portugal var det dramatiskt på övertid. Där hade Belgien missat straff i den andra halvleken. Men det såg ut att kunna bli hemmaseger ändå när Tine de Caigny gjorde 1–0 i 91:a minuten. I 94:e fick dock Portugal straff, och på den kvitterade Dolores Silva.
Trots poängen innebär resultatet att Portugal sannolikt är borta från VM-diskussionen. Kampen om segern i grupp F kommer i stället att stå mellan Italien, som vann med 3–1 mot Moldavien i går, och Belgien. Just Italien och Belgien möts för övrigt i gruppfinal på tisdag.
Då spelas även intressanta VM-kvalmatcher i form av Irland–Nederländerna och Österrike–Spanien. Redan i dag möts Tyskland och Tjeckien. När lagen möttes i Tjeckien vann tyskorna bara med 1–0, så det kanske kan bli jämnt i dag också.
Det om VM-kvalet i Europa. I går sparkades de Asiatiska mästerskapen i gång. Och det blev en mardrömsstart för värdnationen Jordanien, var VM-dröm sannolikt redan är krossad.
Trots att man tog en tidig ledning i måstematchen, Stephanie Al-Naber spelade snyggt fram skyttedrottningen Maysa Jbarah, mot Filippinerna kunde motståndarna vända efter paus och vinna med 2–1. Segermålet gjordes av Sarina Bolden.
I den andra matchen i går vann Kina planenligt med 4–0 mot Thailand. Där vred Wang Shuang snyggt in en frispark till 2–0.
Shuangs frisparksmål var snyggt. Men ändå ganska långt ifrån de drömfrisparkar som vi hittills fått se i det Sydamerikanska mästerskapet. Där inledde Colombias Yoreli Rincon frisparksfesten med den här godbiten:
Sedan följde Argentinas Estefania Banini upp med den här godbiten mot Brasilien:
Naturligtvis ville in Venezuelas Deyna Castellanos vara sämre. Hon avgjorde matchen mot Ecuador i slutminuterna med det här mästerverket till frispark:
I grupp A står Colombia och Paraguay på fyra poäng vardera, medan värdnationen Chile har två. Det är de tre nationerna som gör upp om de två platserna i slutspelet.
Värdnationen Chile har alltså redan klarat av sina båda möten med huvudkonkurrenterna, och ligger bra till för ett avancemang. I nattens 1–1-match mot Colombia var colombianskorna det spelmässigt bättre laget, och man borde ha gjort fler mål än det enda som Rincon stötte in efter en hörna.
Men Chile har Sydamerikas bästa målvakt i PSG:s Tiane Endler, och hon storspelade matchen igenom. Dessutom gjorde Chile ett riktigt snyggt kvitteringsmål i matchens slutskede. Och ja, det kom förstås efter frispark, fast den här gången på en perfekt genomförd variant:
I grupp B har det bara spelats två matcher så här långt. Brasilien vann till slut över Argentina med 3–1 och Venezuela besegrade alltså Ecuador med 1–0.
I morgon 19.30 svensk tid spelar Sverige final i Algarve cup mot Nederländerna (matchen sänds på svenskfotboll.se).
Även om det alltid är kul att vinna titlar känner jag ingen större spänning kring själva finalen, det är ju trots allt bara en träningsturnering. Däremot tycker jag att det känns väldigt intressant för det här nya svenska lagbygget att i det här skedet få mäta sig med Europas bästa lag.
Och det senare tycker tydligen Peter Gerhardsson också:
Nu vet vi ju inte vilka elvor de båda lagen kommer att mönstra i morgon. Men Nederländerna har med sig åtta elftedelar av den elva som de använde sig av i samtliga slutspelsmatcher i fjolårets EM-slutspel. De som saknas är trion Anouk Dekker, Danielle van de Donk och Vivianne Miedema.
Vivianne Miedema
van de Donk har en bra ersättare på mittfältet i Bayern Münchentalangen Jill Roord. Men skyttedrottningen Miedema har man ingen klockren ersättare för. Och det är självklart inte lätt att ha ett fullgott alternativ till en av världens allra bästa forwards.
Trots avbräcken är Nederländernas lag alltså väldigt starkt. Det som är intressant är ju att man nu har sina största hot på kanterna. Till höger huserar blixtsnabba Shanice van de Sanden och till vänster har man ju en viss Lieke Martens.
Det här gör att Gerhardsson får tänka till lite extra innan han väljer spelare och spelsystem. De spelare han tar ut som ytterbackar/kantspelare kommer ju att testas rejält i defensiven. Personligen skulle jag föredra att han valde att spela med tre mittbackar, som han gjort mot Frankrike och Kanada. Jag gissar också att det blir 3–5–2 med Hanna Glas och Jonna Andersson på kanterna. Båda har brister i sin defensiv, men jag tycker ändå att de är de bäst lämpade för uppgiften.
Samtidigt skall det här vägas mot belastning och speltid. I bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger räknat ut speltiden för alla svenska spelare. Där ligger mittbackarna ganska högt, vilket möjligen kan tala för att Gerhardsson inte vill slita dem så hårt.
När det gäller offensiva spelare verkar det som att Gerhardsson tänker spela Elin Rubensson och Mimmi Larsson. Här är några kommentarer vår förbundskapten har gjort till den enda svenska journalisten som varit på plats i Portugal under hela turneringen:
(5/8) Ni utnyttjade alla 6 byten – var de förutbestämda? "Ett par. I halvtid hade vi bestämt att Asllani och Sofia [Jakobsson] skulle in. Vi ville ha Mimmi [Larsson] fräsch till en eventuell final, även Rubensson. Sedan var det några som vi tittade på när det gäller att belasta."
Jag tyckte varken Rubensson eller Larsson var speciellt lyckade mot Ryssland. Jag tyckte inte att Larsson kom riktigt in i matchen, och Rubensson kändes vilsen som tia. Hon får större nytta av sin löpstyrka när hon kommer lite längre bakifrån. I finalen borde det vara Fridolina Rolfö eller Loreta Kullashi som får chansen i tiarollen.
Jag har redan nämnt att kantspelarna/ytterbackarna har väldigt viktiga uppgifter i defensiven mot Nederländerna. Men även innermittfältarna sitter på nycklar till att stoppa den orange offensiven. För det är ju vanligtvis från de nederländska mittfältsstjärnorna Sherida Spitse och Jackie Groenen som bollarna slås ut till kantspelarna. Kan man få bort den duon ur matchen är mycket vunnet.
Europamästarinnornas svaghet finns i backlinjen. Det är ju nämligen oftast en backlinje bestående av väldigt offensivt skickliga spelare. De olika spelarnas defensiva kvaliteter är däremot inte av världsklass.
I 6–2-segern mot Japan stod de nederländska försvararna rejält på hälarna vid båda de japanska målen. Inte minst vid det här, där tre backar står med tveksam fotsättning när Mana Iwabuchi vandrar igenom.
Det om finalen. I Algarve är man förstås väldigt nöjda med att värdnationen Portugal för första gången tagit sju poäng i gruppspelet, och därmed får spela om tredje plats.
I går vann man med 2–0 mot Norge. Och sett till det här klippet skall norskorna vara glada att de inte släppte in fler mål:
Tungt för Norge. Och faktiskt tungt för alla de andra nordiska länderna den här veckan. Faktum är att Sverige har vunnit dubbel så många matcher och tagit lika många poäng som Norge, Danmark, Island och Finland gjort tillsammans. Och då har ändå Danmark och Island mötts. Det har alltså varit en riktigt tung vecka för nordisk damfotboll.
Värst är nog nästan att ett redan sargat norskt landslag verkar ha blivit överkört av Portugal. På klippet ovan ser det ut som att Claudia Neto skojade med sin före detta tränares lag. Utöver ett läckert frisparksmål är det ju hon som står för den precisa assisten till 2–0. Att Neto är en av världens bästa mittfältare råder det väl ingen tvekan om?
Även här är tydligen förbundskapten Gerhardsson av samma uppfattning som jag:
På den lista över 55 kandidater till spelarorganisationen Fifpros världslag som presenterades förra veckan, och som jag nämnt i ett tidigare inlägg, fanns däremot inte Neto med bland de 15 mittfältarna.
Det borde hon ha varit. Det borde förstås även Wales storstjärna Jessica Fishlock ha varit. Och bland forwards känns det mycket tveksamt att inte Tabitha Chawinga platsade. Det finns inte många forwards i världen jag hade valt före Chawinga.
Innan jag sätter punkt konstaterar jag att Frankrike B vann Alanya cup i Turkiet efter finalseger med 2–1 mot Mexiko. Här är resultaten från alla placeringsmatcherna:
Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.
Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:
Kika van Es, Jackie Groenen och Sheila van den Bulk.
Caroline Seger och Lisa Dahlkvist
Kika van Es
Kadidiatou Diani
Stina Blackstenius
Stephanie Houghton
Vivianne Miedema
Jill Roord
Camille Abily
Jill Roord och Renate Jansen
Jackie Groenen
Sisca Folkertsma och Liza van der Most.
Jo Potter och Casey Stoney
Josanne Potter
Steph Houghton, Sarah Bouhaddi, Amandine Henry och Laura Georges.
Bibiana Steinhaus
Sakina Karchaoui
Vivianne Miedema och Renate Jansen.
Sverige
Kosovare Asllani med bollen.
Camille Abily med nästa generation
Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö.
Toni Duggan
Lieke Martens
Frankrike
Kadidiatou Diani
Nederländsk glädje
Stefanie van der Gragt
Nederländsk glädje
Sakina Karchaoui, Eugenie Le Sommer och Griedge Mbock Bathy.
Claire Lavogez och Amandine Henry
Lucy Bronze
Lieke Martens
Jackie Groenen
England
England firar
Nederländerna
Laura Georges
Shanice van de Sanden
Alex Scott
Louisa Necib Cadamuro
Millie Bright
Lieke Martens och drygt halva den svenska truppen.
Elodie Thomis
Sveriges startelva i EM-kvartsfinalen.
Danielle van de Donk
Sarah Bouhaddi
Eugenie Le Sommer
Nederländerna
Stefanie van der Gragt
England firar
Vivianne Miedema
Alex Greenwood
Stefanie van der Gragt och Vivianne Miedema.
Sverige laddar för kvartsfinal.
Kika van Es, Sherida Spitse och Sarina Wiegman
Shanice van de Sanden
Stefanie van der Gragt
Eugenie Le Sommer
Anouk Dekker
Kosovare Asllani
Lieke Martens
Jill Roord
Vivianne Miedema
Sarah Bouhaddi
Jackie Groenen
Demi Stokes
Sandie Toletti
Jodie Taylor
Bibiana Steinhaus
Sari van Veenendaal
Lieke Martens
Sverige laddar för kvartsfinal.
Jordan Nobbs
Steph Houghton
Renate Jansen
England
Marie-Laure Delie och Amandine Henry
Sarina Wiegman
Nederländsk glädje
Kika van Es
England värmer upp
Nederländskt segerjubel
Izzy Christiansen
Caroline Seger och Lisa Dahlkvist
Sherida Spitse
Shanice van de Sanden
Camille Abily
Angela Christ och Vanity Lewerissa.
Esther Staubli
Lieke Martens, Hanna Folkesson, Emma Berglund och Lotta Schelin
Karen Bardsley
Anouk Dekker
Jill Roord och Anouk Dekker.
Jill Scott
Eugenie Le Sommer
Laura Bassett
Casey Stoney
Sveriges EM-elva mot Nederländerna
Sheila van den Bulk
Jade Moore
Nederländerna och Sverige
Vivianne Miedema
Eugenie Le Sommer
Sakina Karchaoui
Danielle van de Donk och Lieke Martens.
Jordan Nobbs
Jill Roord
Belinda Brem
England firar
Jodie Taylor
Loes Geurts och Pauline Hammarlund.
England värmer upp
Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö
England
Lucy Bronze
Fran Kirby
Desiree van Lunteren
Sverige är utslaget
Sakina Karchaoui
Sari Van Veenendaal
Jackie Groenen och Kika van Es
Besviken Nilla Fischer
Gaetane Thiney
Grace Geyoro
Nederländskt segerjubel
England
Danielle van de Donk
England firar
Lotta Schelin
Orange segerjubel
Kika van Es, Lieke Martens och Jackie Groenen
Lucy Bronze
Lieke Martens
De svenska ledarna deppar
Elise Bussaglia
Carly Telford
Isobel Christiansen
Kadidiatou Diani
Karen Carney
Sisca Folkertsma
Ellen White
Fara Williams, Alex Greenwood, Karen Carney, Lucy Bronze och Alex Scott.
Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.
Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.
Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.
En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.
I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:
Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.
Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.
Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.
Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.
I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:
Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.
Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.
För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.
Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.
I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.
USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.
Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.
Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.
Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.
Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.
Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.
Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.
I torsdags drog VM-kvalet igång på allvar med matchen Färöarna–Tjeckien 0–8. Jag hade tänkt att jag skulle ha klart en liten genomgång lagom till premiärmatchen. Så blev det inte, utan det har hunnit spelas ytterligare ett antal matcher sedan dess. Men här är ändå min VM-kvalguide.
Först noteras att Europa har har nio platser i VM 2019, varav en har besatts av värdnationen Frankrike. Kvar finns därmed åtta VM-platser att kvala om. Det är därmed upplagt för ett vansinnigt tufft kval, för tufft enligt min uppfattning.
Jag tycker nämligen att Uefa har gjort väldigt dåligt ifrån sig i förhandlingen om VM-platser. Man borde ha minst två VM-platser till.
Fifa har valt att köra exakt samma fördelning av VM-platser mellan världsdelarna som man gjorde till VM 2015. Enda skillnaden är att värdnationsplatsen nu alltså går till Europa, medan den gick till Nordamerika senast.
Kollar man på resultaten i Kanada-VM 2015 var Spanien enda europeiska lag som inte gick vidare till åttondelsfinal. Kollar man världsdel för världsdel i VM var resultaten:
Europa (8): 2 semifinal, 1 kvartsfinal, 4 åttondelsfinal och 1 gruppspel.
Sydamerika (3, eg 2,5): 2 åttondelsfinal och 1 gruppspel.
Nordamerika (4, eg, 4,5): Guld, 1 kvartsfinal, 2 gruppspel
Afrika (3): 1 åttondelsfinal, 2 gruppspel
Asien (5): 1 final, 2 kvartsfinal, 1 åttondelsfinal, 1 gruppspel
Oceanien (1): 1 gruppspel
Dock skulle jag säga att Europa har flyttat fram sina positioner rejält jämfört med de andra världsdelarna de senaste åren, något man inte minst såg på kvaliteten i EM-slutspelet. Kollar man in de 24 högst placerade lagen på världsrankingen skulle fördelningen bli enligt följande:
Utifrån det här förstår alla att Europas kval kommer att bli grymt tufft. Flera riktigt starka lag kommer att missa VM-slutspelet i Frankrike. Utöver redan utslagna Nordkorea kommer däremot sannolikt inga starka lag från andra kontinenter att missa VM.
Europas kval går till så att lagen är uppdelade på sju femlagsgrupper där de sju gruppsegrarna tar varsin VM-plats.
Den sista europeiska VM-platsen fördelas genom playoff. Till playoff går de fyra grupptvåor som har gjort bäst resultat mot lagen på platserna ett, tre och fyra i sina grupper. Det blir alltså bara fyra av sju grupptvåor som når playoff. De fyra möts i semifinal och final i kampen om den sista platsen.
Det gäller alltså att vinna sin grupp, annars är man väldigt illa ute.
Här är en genomgång av grupperna. Jag gör ingen jätteanalys av de lag som spelade i EM, för de gick jag igenom noga i det här inlägget, och det har inte hunnit hända så mycket sedan sommarens EM-slutspel.
Grupp 1:
England (världsrankning: 3), Ryssland (25), Wales (36), Bosnien-Hercegovina (61) och Kazakstan (66).
Total världsrankning: 191
Total världsrankning på de två topplagen: 28
När de högst seedade lagen skulle lottas in i VM-kvalet var det här den absoluta drömlottningen. Vinstlotten drogs av England, som hade varit favoriter i vilken grupp de än lottats in i. Nu skulle jag säga att de har minst 99-procentig chans att ta direktplatsen till VM.
Det troliga är att Englands Lionesses vinner det här med full poäng, det trots att turerna kring förbundskapten Mark Sampson fortsätter. Men inget strul i världen lär kunna stoppa engelskorna här.
Kampen om andraplatsen skulle kunna bli jämn mellan Ryssland och Wales. Ryskorna imponerade inte ett dugg på mig i EM, men är ändå knappa favoriter här. I går vann Wales öppningsmatchen i gruppen borta mot Kazakstan med 1–0 efter att världsspelaren Jessica Fishlock lobbskjutit in segermålet.
Fishlock är en spelare man unnar att få spela ett stort mästerskap. Men det lär inte ske den här gången. För även om Wales skulle bli grupptvåa och ta sig in bland de lag som får spela playoff så kommer inte walesiskorna att vinna playoffspelet. Det kan jag redan nu lova.
I gårdagens match ser kazakiskorna ut att ha bjudit oväntat gott motstånd. Wales vann bara avsluten med 13–10 (4–2 mot mål).
Varken Bosnien eller Kazakstan kommer att slåss om andraplatsen. De lär göra upp om att slippa bli sist i den här gruppen som utöver England är VM-kvalets sämsta.
Grupp 2:
Schweiz (16), Skottland (22), Polen (30), Vitryssland (49) och Albanien (73).
Total världsrankning: 190
Total världsrankning på de två topplagen: 38
Även den här gruppen tillhör de svagare i VM-kvalet. Precis som England drog alltså Schweiz en sportslig vinstlott. Faktum är att det finns två lag vardera i grupp 3 och 4 som är högre rankade än det bästa laget i den här gruppen.
Redan vid lottningen gav jag schweiziskorna ett 80-procentigt favoritskap, medan Skottland fick 17 procent, och Polen de sista tre.
Jag skulle nog flytta ytterligare två procentenheter från Polen till Schweiz. Anförda av den numera 21-åriga Wolfsburgforwarden Ewa Pajor är i och för sig Polen sakta men säkert på frammarsch. Men att de skulle komma före både Schwiez och Skottland i det här gruppspelet känns inte trovärdigt.
Ewa Pajor
Det logiska är ju att Schweiz går till VM och Skottland till playoff. Att båda lagens inbördes möten spelas under 2018 är en fördel för skotskorna. Då skulle du ju nämligen kunna ha tillbaka korsbandsskadade superstjärnan Kim Little i laget.
Kim Little
Totalt sett har Schweiz den starkare truppen. Men ett skotskt lag med offensiva kvartetten Little, Jane Ross, Lisa Evans och talangen Erin Cuthbert har en spets som är livsfarlig för vilket lag som helst. Dock känns alltså inte den totala balansen i det skotska laget lika stark som i det schweiziska. Jag räknar med Schweiz i VM 2019.
Jag tror att Skottland tar andraplatsen, och att man har bra chanser att bli bland de fyra bästa grupptvåorna.
Vitryssland och Albanien är bara med som utfyllnad i den här gruppen. Det troliga är att de bara kommer att ta poäng av varandra.
Grupp 3:
Nederländerna (7), Norge (14), Irland (33), Slovakien (43) och Nordirland (60).
Total världsrankning: 157
Total världsrankning på de två topplagen: 21
Europamästarinnorna Nederländerna tillhörde inte de toppseedade lagen vid lottningen i slutet av april, de ingick i pott två. På några månader har laget stigit som en raket på rankningen och är nu det toppseedade laget i den här starka gruppen.
Även om Sveriges grupp, rent rankningsmässigt är den starkaste, tycker jag att det här är den på pappret bästa gruppen. Vid lottningen gav jag följande odds på gruppseger: Norge 50, Nederländerna 49 och Irland 1. Slovakien och Nordirland kommer inte att vinna, men kan sno poäng av alla de andra lagen.
Nu har det där svängt. Dels för att Nederländerna både hittade rätt i defensiven och offensiven under EM, dels för att Norge går in i VM-kvalet med viss osäkerhet, och utan sin skyttedrottning Ada Stolsmo Hegerberg.
Ada Stolsmo Hegerberg
Jag ger numera Nederländerna 60 procents chans och Norge 40. Inget av de andra lagen lär ha chans att vinna.
Därmed inte sagt att Irland, Slovakien och Nordirland är ofarliga. Framför allt kan man kanske skrälla åt sig någon poäng på hemmaplan. Irland skakade ju exempelvis Tyskland i det förra VM-kvalet. Men Nederländerna går till VM, medan Norge spelar playoff, där man kommer att vara ett av favoritlagen.
Norskorna har ju för övrigt redan inlett kvalet med en 4–1-seger mot Nordirland. Där gjorde Hegerbergs ersättare Guro Reiten två av målen.
Grupp 4:
Sverige (11), Danmark (12), Ukraina (27), Ungern (39) och Kroatien (53).
Total världsrankning: 142
Total världsrankning på de två topplagen: 23
Sett till världsrankningen är det här den tuffaste gruppen av alla. Jag håller alltså grupp 3 som något bättre, men klart är att Sverige har hamnat i en riktigt tuff grupp.
Vårt landslag har ju varit mästerligt på att klara kvalgrupper. Men den här gången är kvalet tuffare än någonsin tidigare. Dels ställs vi bland annat mot ett danskt lag som i EM visade enormt hög klass.
”Dock ser jag Sverige som gruppfavorit till 60–40 mot Danmark, mycket beroende på att Sverige varit väldigt stabilt i kvalspel, medan danskorna varit mer ojämna. Övriga lag kan sno någon poäng av de båda topplagen, men kommer inte att ha med gruppsegern att göra.”
Sedan dess har Danmark först tagit sig till EM-final och sedan strejkat. Innan jag har sett Peter Gerhardsson:s landslag i aktion ser jag numera Danmark som gruppfavoriter till 55–45. Mycket för att vi har vår hemmamatch mot danskorna redan i Gerhardssons andra match den 20 oktober. Det borde gynna ett väl samspelt danskt lag.
En längre analys av Danmark gjorde jag inför EM-finalen. Den läser du här.
Ukraina, Ungern och Kroatien är lag som kan göra bra matcher på hemmaplan, men som inte borde kunna ta några poäng av Sverige eller Danmark.
Ukraina spelade playoff till EM 2013, men föll där mot Island. Sedan dess har ukrainskorna sedan backat något i kvalitet. I VM-kvalet föll man mot Rumänien i en helt avgörande match om andraplatsen i sin grupp (bakom Frankrike).
De spelare i den ukrainska truppen som jag känner till är rutinerade mittfältarna Daria Apanashchenko från Zvezda Perm och tidigare Linköpingsspelaren Vera Dyatel.
Ukraina har spelat sin kvalpremiär. Där blev det 1–1 hemma mot ett Kroatien som spelade 48 minuter med en spelare mindre på planen. Ukraina är alltså tredjerankat i gruppen, men lär få kämpa för att ta tredjeplatsen.
Kroatien är ett land på frammarsch. Profiler i laget är förstås Rosengårds spelskickliga mittfältare Iva Landeka och Tysklandsfödda och Bayern Münchenfostrade forwarden Ivana Rudelic. Det var också den senare som stod för det kroatiska målet mot Ukraina.
Slutligen är alltså även Ungern med i gruppen. Laget har en jättestjärna i Wolfsburgs Zsanett Jakabfi, en offensiv spelare av yttersta världsklass. Tyvärr har hon varit skadeförföljd de senaste åren. Och Jakabfi till trots, Ungern kan kanske utmana om tredjeplatsen i gruppen – men Sverige och Danmark skall man inte kunna rubba.
Grupp 5:
Tyskland (2), Island (21), Tjeckien (37), Slovenien (58) och Färöarna (69).
Total världsrankning: 187
Total världsrankning på de två topplagen: 23
Tyskland fick en drömlottning, och kommer att spela VM 2019. Island är ett energigäng som kanske skulle kunna ta poäng av tyskorna på hemmaplan. Men i det långa loppet kommer Tyskland att vinna den här gruppen – trots att förbundskapten Steffi Jones inte är klar med sitt lagbygge.
Tjeckien kan kanske utmana isländskorna i kampen om andraplatsen, medan Slovenien och Färöarna är utfyllnad i gruppen. Resultaten Färöarna–Tjeckien 0–8, Tyskland–Slovenien 6–0 och Island–Färöarna 8–0 säger väl det mesta?
Grupp 6:
Italien (18), Belgien (23), Portugal (34), Rumänien (38) och Moldavien (86).
Total världsrankning: 199
Total världsrankning på de två topplagen: 41
Det här är på alla sätt den sämsta gruppen. Men det är också den mest öppna gruppen.
Moldavien är bara med som utfyllnad. Men övriga fyra lag har faktiskt alla chans på de två topplaceringarna. Mina odds på gruppsegrare vid lottningen såg ut så här: Belgien 40, Italien 39, Portugal 16 och Rumänien 5.
Under EM tyckte jag att belgiskorna med Tessa Wullaert i spetsen flyttade fram sina positioner ytterligare. Nu är mina odds: Belgien 45, Italien 35, Portugal 12 och Rumänien 8.
Rumänskorna var ju väldigt nära att kvala in till EM. I playoff mot just Portugal blev båda matcherna 0–0. Förlängningen slutade 1–1 och Portugal tog EM-platsen på fler bortamål.
Rumäniens stjärna heter Laura Rus och är en pålitlig målskytt i internationella sammanhang. Hennes klubbtillhörighet är Apollon Limassol.
Risken är uppenbar att den här gruppen blir så jämn att tvåan inte kommer att ta sig till playoff.
Grupp 7:
Spanien (17), Österrike (20), Finland (28), Serbien (44) och Israel (55).
Total världsrankning: 164
Total världsrankning på de två topplagen: 37
Vid lottningen slog jag fast att Spanien kommer att spela VM-slutspel i Frankrike 2019. Då trodde jag att det allt starkare spanska laget skulle kunna gå igenom den här gruppen utan poängförlust och gav spanjorskorna 99 procents chans till gruppseger.
Den bilden har förändrats något sedan dess, mest på grund av Österrikes härliga framfart i EM-slutspelet. Där slog man ju bland annat ut just det spanska laget.
Jag ser fortfarande Spanien som favoriter, men sätter numera bara 65–35 i deras favör gentemot Österrike. Finland med Anna Signeul som ny förbundskapten har en viss chans på andraplatsen, men det troliga är att finskorna blir trea. Serbien och Israel gör sedan upp om fjärdeplatsen.
I sin debut som finsk förbundskapten nådde Signeul 1–1 borta mot Portugal i helgen. Här är det finska kvitteringsmålet av Kaisa Collin:
Jag bygger det spanska segertipset på en tro på att den spanska landslagsledningen har lärt sig att man måste ha med sina bästa målskyttar i truppen, alltså att det inte går att sätta en övre åldersgräns på laget.
Det var en genomgång, grupp för grupp. Sammanfattningsvis är alltså mitt tips att följande länder går till VM från Europa:
Arrangörsland:
* Frankrike – redan klara.
Och som gruppsegrare i kvalet:
* England
* Schweiz
* Nederländerna
* Danmark
* Tyskland
* Belgien
* Spanien
Till playoff:
* Norge
* Sverige
* Island
* Österrike
Grupptvåor som missar playoff:
* Ryssland
* Skottland
* Italien
Som synes är det otroligt viktigt att vinna sin grupp. Playoffspelet om den sista platsen lär ju nämligen bli en riktigt nagelbitare.
Slutligen är det följande som gäller om två eller flera lag slutar på lika många poäng, se artikel 15 i länken:
1) Flest poäng i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
2) Bäst målskillnad i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
3) Flest gjorda mål i inbördes möten mellan de inblandade lagen (gäller bara om det är fler än två lag).
4) Flest gjorda bortamål i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
5) Bäst målskillnad i alla gruppmatcher.
6) Flest antal gjorda mål i alla gruppmatcher.
7) Flest antal gjorda mål på bortaplan i alla gruppmatcher.
8) Lägst disciplinära poäng, baserade på gula och röda kort i gruppspelet. (Rött kort = tre poäng, Gult kort = en poäng, Två gula kort = rött kort = tre poäng).
Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.
Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:
”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”
Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.
Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.
Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.
I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.
Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.
Nilla Fischer
Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.
Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.
Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.
Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.
Kosovare Asllani
Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.
Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.
Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.
Caroline Seger och Pia Sundhage
Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.
Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.
Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.
Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.
Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.
I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.
Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.
Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.
Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.
Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.
Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:
”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”
Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.
Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.
Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.
Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.
Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.
Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.
Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.
Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.
Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.
Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.
Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.
Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.
Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.
Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.
Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.
I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.
Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.
Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.
Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.
Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.
Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.
Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.
I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.
Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.
I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.
Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.
Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.
Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.
Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.
För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.
Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.
I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.
I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.
Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.
Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.
Det är ju en otroligt stor skillnad.
En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.
Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.
Magdalena Eriksson
Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:
”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”
Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.
Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.
En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.
Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:
”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”
På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:
Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:
3,25: Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.
Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.
Stina Blackstenius
3,00: Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.
2,50: Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.
Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.
I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.
Fridolina Rolfö
Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.
Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.
2,33: Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.
Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.
2,25: Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.
Lisa Dahlkvist
Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.
2,00: Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.
Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.
1,75: Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.
Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.
1,67: Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.
1,50: Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.
1,33: Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.
Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.
Ej betygsatta: Pauline Hammarlund, 17 spelminuter. Julia Spetsmark, 11 spelminuter. Mimmi Larsson, 9 spelminuter.
Övriga spelare i truppen: Hilda Carlén Emelie Lundberg Hanna Glas Emma Berglund Josefin Johansson
Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.
Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.
Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.
Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.
Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?
Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.
En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.
Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.
Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.
Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.
Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.
Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.
På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).
I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.
Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.
Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.
När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?
Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.
Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.
Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.
Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.
Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.
Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.
Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.
Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.
Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:
”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”
Neid sa även att:
”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”
Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.
Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.
Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.
Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.
Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.
Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:
Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.
Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:
Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.
Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:
Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.
3) England Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad.
Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.
Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.
Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.
Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.
På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.
Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.
Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.
3) Österrike Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.
Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.
För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.
Scenes from Rathausplatz, Vienna where fans welcomed home the first Austrian team in 63 years to reach a semi-final. pic.twitter.com/GfmuzDuqZ3
De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.
Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.
Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.
Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.
Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.
När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.
Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.
29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.
Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.
Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.
5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.
De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.
Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.
Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.
Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.
En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.
6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?
Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.
Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.
Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.
Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.
Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.
Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?
Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.
Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.
För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.
7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.
Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…
8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.
Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.
För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).
I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.
Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.
Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.
Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.
Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.
Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.
Crucial save by Zinsberger during the penalty shoot-out!
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) July 30, 2017
Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?
9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.
Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.
Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.
#WEURO2017 | I així ha servit Suïssa la falta que ha provocat l'expulsió de Perisset, amb la rematada a gol d'Ana-Maria Crnogorčević pic.twitter.com/cUS1rB9hPX
I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.
Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:
Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.
Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.
10) Belgien Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.
Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.
Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.
Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.
I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.
Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.
Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.
Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.
11) Ryssland Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.
Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.
Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.
Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.
Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.
Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.
I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.
12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.
Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.
Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.
Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.
Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.
En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.
13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.
Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.
Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.
Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.
För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.
14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.
Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.
Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.
Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.
Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.
Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.
15) Norge Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.
Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.
Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.
Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.
Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.
Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.
Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.
En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.
På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?
För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.
16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.
Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.
På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.
I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.
Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.
I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.
Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.
Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.
Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.
Nederländerna är Europamästarinnor efter 4–2 mot Danmark. Och Lieke Martens har prisats som turneringens bästa spelare.
Att värdnationen vinner känns logiskt – de vann samtliga sina sex matcher under ordinarie tid. Och de har haft störst kvalitet i offensiven genom hela turneringen. Jag räknade till 7–7 i klara målchanser i finalen. Men medan danskorna ”bara” förvaltade två av sina, fortsatte hemmaspelarna att vara makalöst effektiva genom att göra fyra mål.
När det gäller Martens har hon gjort 3,5 mål och har två assist under EM – så visst känns det som en rimlig utnämning. Jag skriver 3,5 eftersom hon även var sista nederländska på det 3–0-mål mot England som räknades som självmål.
När det gäller spelkvalitet var finalens andra halvlek inte lika fantastisk som den första. Men det var ändå en väldigt bra halvlek. Totalt måste det här vara historiens bästa EM-match. För vilken match skulle kunna konkurrera?
Det finns några VM-matcher som jag håller på samma nivå, men någon EM-match kan jag inte komma på. Att finalen blev en sådan toppmatch var förstås fantastiskt bra för damfotbollen som sport – framför allt i Nederländerna och Danmark.
Lite tråkigt var det allt att två svaga ingripanden från Stina Lykke Petersen blev avgörande. För både 2–1-målet från Lieke Martens…
Danmark fick alltså silvermedaljerna, och på slutet drabbades de av ytterligare en skada. Det var Rosengårdsnyförvärvet Simone Boye Sörensen som skadade knät. Vi får verkligen hålla alla tummar för att den danska försvarsgeneralen inte blir borta länge.
När det gäller spelarkritik var det framför allt Sherida Spitse, Danielle van de Donk och nämnda Vivianne Miedema som klev fram och gjorde lysande insatser i finalen. Men även kantspelarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden var som vanligt bra.
Jag har hyllat Jackie Groenen genom hela turneringen. Hon inledde även finalen på ett lysande sätt, och låg bland annat bakom kvitteringen till 1–1. Men efter att hon fick gult kort i 21:a minuten tappade hon både i aggressivitet och i kvalitet. Kanske förlorade hon även priset som turneringens bästa spelare där? Fast det är ju en bra tröst att få med sig ett EM-guld hem till Frankfurt…
I mitt tips inför mästerskapet tippade jag att Nederländerna skulle åka i kvartsfinal och Danmark redan i gruppspelet. Och jag är inte den enda som varit snett ute i förhandstipsen. Det har verkligen varit ett skrällmästerskap.
Men på en front träffade jag mitt i prick, och det var skytteligan. Där hade jag Jodie Taylor som vinnare och Vivianne Miedema som tvåa – precis som det slutade. Alltid något…
Miedema gjorde för övrigt alla sina fyra mål i utslagsmatcherna, vilket ju tyder på stor styrka.
En blogg om internationell damfotboll 