Jag har njutit av er diskussion kring förra inlägget. Det har nu passerat 100 kommentarer, vilket visar på ett engagemang som är kul att se.
Ett av damfotbollens huvudproblem är ju just bristen på engagemang. Med tanke på det är det förstås härligt att se att inläggen här kan leva sitt eget liv.
Rent allmänt har det annars inte hänt jättemånga omvälvande saker de senaste dagarna. Silly season i damallsvenskan är inne i ett ganska lugnt skede. Och så kommer det nog vara någon vecka till. Det brukar smälla till igen kring jul och nyår.
I helgen var det dock två intressanta övergångar av spelare från Västkusten som flyttar österut. Den ena har det diskuterats en del om i kommentarfältet till förra inlägget. Jag tänker förstås på Elin Landström:s övergång till Linköping.
Elin Landström
Det blir intressant att se hur vänsterbacken klarar sig i mästarlaget. Personligen har jag varit lite besviken på vad hon uträttat i Göteborg. Jag hade stora förväntningar på henne och hennes vänsterfot när hon kom till GFC. Men jag blev ganska omgående fundersam, eftersom jag tyckte att hon slarvade väldigt mycket i passningsspelet.
Den uppfattningen har levt kvar under hennes två säsonger i Göteborg. Hon passar ofta bollen mot medspelarna, inte till. Med det menar jag att hon ofta av rent slarv slår passningar som hamnar bakom medspelare, eller på fel fot, vilket bromsar anfallsspelet.
Det blir intressant att se om Landström kan utvecklas så att hon använder sin fina vänsterfot till att slå passningar med bättre kvalitet när hon nu hamnar i en bättre omgivning.
Faktum är att jag i nuläget tycker jag att Kristianstad har gjort en klart bättre värvning från Västsverige när de hämtat Josefine Rybrink från Kungsbacka.
Josefine Rybrink
Jag har sett Kungsbacka ganska många gånger i år, och Rybrink har verkligen varit i en klass för sig. Hon är en ledare, som gärna vill ha bollen och som har ett utmärkt passningsspel. Ibland när jag sett henne i år har jag tyckt att 19-åringen stannat för länge i elitettan, att den näst högsta serien inte givit henne tillräckligt med utmaningar det här året.
Det blir således väldigt intressant att se vilken utveckling hon kan få när hon kommer till ett Kristianstadslag som ser alltmer spännande ut. Man slutade femma redan i år, och med en skadefri trupp kan det bli ännu bättre nästa år.
Olivia Schough
Den här veckans snackis har ju annars varit att Olivia Schough verkar vara på gång till FC Rosengård. När jag först hörde ryktet för någon vecka sedan undrade jag om det verkligen stämde. Den spontana känslan är ju att Schough får svårt att platsa i Malmöklubben.
Rosengård har ju byggt en stark bemanning både på forwards- och yttermittfältsposition. Men visst, Schough visade ju en god höstform, och hon har ju ambitionen att ta sig tillbaka in i landslaget, och då kan en övergång till Rosengård kanske vara en bra utmaning. Dessutom har hon ju flera kompisar i Malmöklubben, vilket säkert också är lockande för henne.
Eskilstuna är ju ett av de lag där man förväntar sig lite värvningar framöver. För i nuläget är det knappast dukat bord för nye tränaren Jonas Björkgren. Han har i och för sig ett hyperintressant anfallspar med Loreta Kullashi och Mimmi Larsson att bygga kring. Men det ser framför allt rätt tunt ut på mittfältet ännu så länge.
* I elitettan har Assi knutit upp Växjös succétränare Pierre Persson. Kanske att Assi kan vara med och slåss om den andra damallsvenska platsen nästa år. För AIK tycks ju redan ha firat att de är ett av de lag som kliver upp nästa år…
Lite kaxiga tårtor det bjöds på efter årets sista träning. Ribban för nästa säsong är därmed lagd. pic.twitter.com/ZYF2Ez15Jf
* I dag har lottningen till Algarve cup kommit. Där får Sverige en riktigt bra match mot Kanada samt två ok mot Kina och Ryssland.
Apropå landslaget kom i dag Uefas nya landslagsrankning. Där noteras att Sverige är nere på sjunde plats, bakom bland annat Schweiz och Spanien.
Faktum är ju dessutom att ingen av de tre nationer som historiskt sett dominerat damfotbollen i Europa finns med på topp fem. Tyskland har fallit till sjätte plats, Sverige alltså till sjunde och Norge är tolva. Noterbart att Danmark finns på elfte plats, trots att man nådde EM-final i somras.
Så några ord om den fotboll som spelades i helgen. Det var cupomgång både i Tyskland och England, och inga anmärkningsvärda resultat.
I Frankrike vann de tre storlagen, även om Montpellier faktiskt var illa ute borta mot Soyeaux, trots ett ledningsmål från Stina Blackstenius i matchinledningen.
Först i 83:e minuten kunde Marie-Charlotte Leger göra Montpelliers matchavgörande 2–1-mål. På slutet rann det i väg till 1–5, bland annat efter ytterligare ett mål från Blackstenius.
Hon har nu totalt gjort tio mål, vilket ger henne en delad tredjeplats i den skytteliga som leds av Ada Stolsmo Hegerberg på 15 mål. Här är höjdpunkter från Montpelliers 5–1-seger:
I Italien gör ju Juventus en intressant debut i högsta serien. Och som man gör det. Storklubben står på full poäng och målskillnaden 20–2 efter sju omgångar.
I helgen vann man seriefinalen borta mot Brescia med hela 4–0, bland annat efter ett snyggt 2–0-mål från finska Sanni Franssi.
För svensklaget Fiorentina har säsongsupptakten varit närmast fiaskoartad. När de vann ligan i våras tappade man bara tre poäng på 22 omgångar. Nu har laget bara tagit 12 av 21 poäng och ligger således redan nio poäng bakom Juve.
Den nu pågående liga utanför Europa som är mest intressant är tveklöst W-league i Australien. Där utmärkte sig några före detta damallsvenska profiler i helgen. Bland annat visade Lisa De Vanna att hon har kvar sin snabbhet. Hennes fullträff kvalade in bland helgens fem snyggaste:
Det tredje snyggaste målet var ett klassmål från glödheta Sam Kerr. Hon har för övrigt föga oväntat korats till Asiens bästa spelare 2017:
Under onsdagseftermiddagen (klockan 14.30) presenterar Peter Gerhardsson den landslagstrupp som skall till Bordeaux och spela mot Frankrike den 27 november.
Det blir förstås intressant att se hur truppen formeras nu när Sofia Jakobsson bör vara aktuell på forwardssidan, medan varken Jessica Samuelsson eller Johanna Rytting Kaneryd är tillgängliga.
Men ännu intressantare än truppen blir ju vilken startelva Gerhardsson kommer att välja, och hur laget kommer att spela. Vår nye förbundskapten har ju sagt att han kommer att anpassa valet av spelare och spelsätt efter motstånd.
Mot Kroatien och Ungern har ju Gerhardsson kunnat tänka 95 procent offensivt. Mot Frankrike måste han höja den defensiva procenten rätt rejält.
Med det sagt är det dags för en liten tillbakablick på EM-kvalmatchen i Borås för två veckor sedan. Jag har kollat om matchen och gjort lite noteringar. De kommer här i den ordning som de hamnade på mitt anteckningspapper:
* Matchinledningen: Plottrigt spel, men väldigt många korta passningar. Dessutom inte alltid med 100-procentig precision. Den typen av spel kan funka mot svaga lag som Ungern, men känns som lite av självmordstaktik mot Frankrike.
I tolfte minuten försökte Mia Carlsson med ett långt uppspel från backlinjen, in bakom den ungerska. Vad jag kan minnas var det både det första och det enda långa, svenska uppspelet i matchen.
Linda Sembrant
* Snabbhetsproblem i vänsterförsvaret. Carlsson och Linda Sembrant hängde inte riktigt med när det blev s defensiva omställningar. Följden blev att Sembrant föll ner några meter och tog extra djup.
Det lär inte vara någon bra taktik mot snabba franska kantspelare. Med tanke på att Samuelsson också är borta blir en av Gerhardssons viktigaste uppgifter att hitta snabbhet i backlinjen till Frankrikematchen.
Jämfört med deras EM-lag kan ju Frankrike nu spela med blixtsnabba kantspelare både till vänster (Amel Majri) och höger (Delphine Cascarino).
* För mycket tvåtouch i uppspelsfas. När Sverige byter kan har ofta såväl Nilla Fischer, Linda Sembrant som Caroline Seger två tillslag innan de spelar vidare. Följden blev att Ungern lätt hann flytta över sitt lag.
Mot Frankrike måste Sverige flytta bollen mycket snabbare i backlinjen. I den 31:a minuten fick vi dock till ett kanonanfall, mycket tack vare en snabb vändning i backlinjen. Det började med att Samuelsson spelade direkt till Sembrant, som tog med sig bollen med sitt första tillslag och spelade vidare ut på kanten till Mia Carlsson på det andra. Kristianstadsbacken stötte fram bollen med ett direktpass till Hurtig som fick autobahn fram till vänster. Hurtig valde ett tidigt inlägg mot bortre stolpen där Fridolina Rolfö först var nära att göra mål. På returen var det ett upplägg för Stina Blackstenius, som dock sköt över från nära håll.
Trots att det inte blev mål var det ett föredömligt anfall. Men de svenska spelarna måste alltså jobba på att minska antalet tillslag, inte minst gäller det här Seger, som gärna slår till bollen två gånger. Hon behöver lära sig att jobba med ett tillslag mycket mer. Hade jag varit hennes tränare hade jag nog förbjudit henne att spela med fler än ett tillslag på träning, och dessutom tvingat henne att spela framåt. På så sätt skulle hon kanske få ett lite snabbare, offensivt beslutsfattande. Nu tar det ofta lite för lång tid innan hon blir rättvänd, och då hinner motståndarna stänga till luckorna.
Lina Hurtig och Zecira Musovic
* Lina Hurtig var fantastisk i den första halvleken. Jag fick ju lite kritik för att jag gav Hurtig för högt betyg – en fyra. Men när jag kollar om matchen finner jag ingen anledning att sänka det betyget.
Linköpingsspelaren var direkt inblandad i fyra av Sveriges fem första, riktigt heta målchanser. Totalt var hon direkt eller indirekt inblandad i fyra av de fem målen. Solklar fyra, speciellt som det var hon som visade vägen genom att göra det viktiga 1–0-målet och få hål på Ungern.
* I den andra halvleken tappade det svenska laget lite fokus. Det blev ännu mer tvåtouch, och dessutom alltfler slarviga passningar. Alltså passningar bakom medspelare, eller på fel fot, saker som gjorde att vårt lag tappade tempo i spelet.
Under några perioder blixtrade dock laget till, och till slut hamnade vi enligt min räkning på 15–0 (8–0) i klara målchanser.
* Jag står fast vid att Kosovare Asllani var bästa svenska spelare, men Lina Hurtig var inte långt efter. När det gäller den betygsättning jag medverkade till i BT, se länk ovan, står jag i princip fast vid den. Mia Carlsson gjorde mycket bra, men hade väldigt många felpass, vilket gör att hennes trea känns svag.
Marija Banusic
Kvaliteten på de fasta situationerna från Marija Banusic var såpass hög att hon nosade på en trea. Mina fokusspelare inför matchen var just anfallsduon med Banusic och Stina Blackstenius. Banusic briljerade med högklassiga hörnor och frisparkar, däremot tyckte jag att hon var rätt medioker i själva spelet. Blackstenius ville otroligt mycket, men var ärligt talat inte speciellt lyckad. Hon kommer nog mer till sin rätt när det blir mer djupledsspel, vilket det lär bli mot Frankrike.
I den matchen kommer mitt fokus sannolikt riktas mot defensiven, där ju inte minst Caroline Seger har en nyckelroll. Vi får väl se vilken elva Gerhardsson väljer, men troligt är att man kommer att kolla in Seger lite extra på tv-sändningen från Frankrike.
Julia Spetsmark
* Det om senaste landskampen. I den truppen ingick ju Julia Spetsmark. Hon har stått för dagens svenska damfotbollsnyhet genom att skriva på ett ettårskontrakt med Manchester City. Det blir intressant att följa hur hon lyckas där.
* I dag har även kandidaterna till Årets tränare presenterats. De tre blev Kim Björkegren (Linköping), Elisabet Gunnarsdottir (Kristianstad) och Joel Riddez (Djurgården). Det rimliga är att Björkegren tar hem det, men man tycker ju att Gunnarsdottir också borde prisas för sitt tålmodiga arbete med Kristianstad.
* Slutligen har Dalarnas Tidningar i dag kommit med uppgifter om att Tabitha Chawinga skulle vara klar för Jiangsu Suning i den kinesiska ligan. Det skulle ju sannolikt innebära att hon kommer att få en rejäl lön, vilket är kul.
Men nog hade man velat se henne i någon av de stora europeiska ligorna? För att få se hur många mål hon hade kunnat göra där.
Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.
Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.
Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.
Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.
Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.
Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.
Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.
I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.
Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.
Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.
Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.
Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.
Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.
Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.
För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.
I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.
Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.
Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.
Kvarnsvedens IK
Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.
Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.
Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.
Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.
Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.
Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.
Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.
Tabitha Chawinga
Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.
Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:
2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)
Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.
Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)
Elizabeth Addo
Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.
Jonas Björkgren
Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.
Pär Lagerström
Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.
Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.
Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.
Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:
(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )
Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.
Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:
* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:
Två lag som gick för segern och bjöd på underhållning. Nu på söndag är det sista matchen för säsongen hemma i Tipshallen! Välkomna! pic.twitter.com/B8T7e0hHDc
Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.
AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.
Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.
Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.
* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.
Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.
* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:
* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.
* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.
Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.
Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.
Pernille Harder
Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.
Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?
Djurgården vann i kväll i Örebro med 3–0, ett resultat som innebär att stockholmarna har en god chans att sluta trea i årets serie.
Man är nu femma med två poäng upp till Eskilstuna och fyra mål upp till Piteå. För Djurgården återstår bortamatch mot Göteborg och hemmamatch mot just Piteå. Med tanke på att Eskilstuna har kvar en resa till Linköping kan sex Djurgårdspoäng räcka till litet silver.
Men ok då, huvudnyheten kring dagens resultat är förstås att Kif Örebro bara har damallsvensk status i ytterligare två matcher. Sedan blir det att bygga om truppen för elitettan.
Skall man ge en anledning till att den klubb som spelade i Champions League för två år sedan nu åker ner i elitettan är det just alla ombyggen.
Sarah Michael
I sista omgången 2014 säkrade Kif Örebro de stora silvermedaljerna via 2–0-seger hemma mot Eskilstuna. Närkingarnas startelva såg ut så här: Stephanie Labbé – Susanna Lehtinen, Marina Pettersson Engström, Eve-Marie Nault, Elin Magnusson – Lucie Martinkova, Irena Martinkova, Annika Kukkonen, Ogonna Chukwudi – Sanna Talonen, Sarah Michael. Laget leddes av prisade tränaren Rickard Nilsson.
Hanna Folkesson
Redan till 2015 tappade man flera av spelarna i 2014 års startelva. Men på förhand såg ersättarna spännande ut. Tvillingarna Martinkova ersattes exempelvis av duon Hanna Folkesson och Lisa Dahlkvist. Men Folkesson drog av korsbandet inför seriestart, och gjorde inte en enda match för Örebro. Och Dahlkvist stack till PSG på sommaren.
När Kif Örebro på hösten spelade 1–1 hemma (5976 åskådare) och 0–0 borta mot just PSG i Champions League stod alltså lagets stora prestigevärvning på motsatt planhalva. Trots att laget var brandskattat blev det en femteplacering i damallsvenskan 2015.
Men fallet skulle fortsätta. Efter PSG-matcherna slutade tränare Nilsson, under vintern blev Kif även av med traditionsbärare som Elin Magnusson, Marina Pettersson Engström, Susanna Lehtinen och Sanna Talonen. Plus att Sarah Michael missade hela den damallsvenska säsongen 2016 till följd av en korsbandsskada.
Sanna Talonen
Följden av alla förändringar blev att laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden under våren. Men trots att man var på uppgång, och tog åtta poäng på de fyra sista omgångarna innan OS-uppehållet, fick nye tränaren Giorgos Papachristou lämna under sommaren. I det läget hade Örebro 14 poäng, och låg fem poäng över nedflyttningsstrecket.
Officiellt uppgavs att det dels var ekonomiska skäl, dels en organisationsförändring som låg bakom. Dock hade klubben ekonomi nog att värva hem Lisa Dahlkvist igen dagarna innan tränarbytet.
Ny tränare blev Martin Skogman. Under hans ledning tog Örebro nio poäng på säsongens tio sista omgångar. Med totalt 23 poäng slutade man på åttondeplatsen, med god marginal ner till nedflyttningsstrecket.
I vintras väntade nya ommöbleringar i truppen. Tanken var att Kif Örebro skulle spela helsvenskt under 2017. Så har det också varit, med ett undantag. I somras värvade man in amerikanska målvakten Nora Abolins som reserv till Carola Söberg. Abolins har spelat en halvlek i årets allsvenska.
Men trots att Örebro har använt hela nio spelare som var uttagna i landslagstrupper under Pia Sundhage har laget inte räckt till.
När nedflyttningsplatsen i kväll blev klar såg startelvan ut så här: Söberg – Hanne Gråhns, Emelie Andersson, Petterson Engström, Freja Olofsson – Julia Spetsmark, Dahlkvist, Fanny Andersson, Michelle de Jongh – Jenny Hjohlman, Emma Jansson.
Marie Hammarström
In byttes Frida Svensson och comebackande Marie Hammarström-Liljesson. Av de 13 som spelade i kväll fanns alltså bara Pettersson Engström kvar från startelvan i sista omgången för tre år sedan. Det är verkligen en otroligt stor omsättning på spelare.
En andra spelare från den där 2014-elvan ledde laget. I dag gjorde ju Elin Magnusson sin första match som damallsvensk tränare.
Martin Skogman fick som bekant lämna efter 6–1-förlusten mot Hammarby senast. Hans facit på på 29 damallsvenska omgångar som Örebrotränare blev 21 poäng.
Jag har förvånats över att han inte valde att ändra i sitt mittförsvar, för jag tycker att man tappat många poäng på brister i mittlåset. Jag noterar att Magnusson tycks hålla med, för hon testade ju ett nytt mittförsvar i dag. Sett till höjdpunkterna från damallsvenskan.tv blev det dock ingen förbättring.
I övrigt är jag inte man att säga hur mycket som hängt på tränaren och hur mycket som berott på spelarna. Men klart är att ett lag med så många landslagsaktuella spelare borde klara av att hänga kvar i damallsvenskan.
Spontant kan man nog hävda att Sundhage har övervärderat några av spelarna. Samtidigt tycker jag att Örebro har flera väldigt intressanta spelare i truppen. Spelare som borde kunna göra väldigt mycket bättre resultat än de gjort.
Lisa Dahlkvist
Personligen har jag exempelvis trott mycket på Michelle de Jongh, och jag hoppas fortfarande på henne. Men i år har det tyvärr inte lyft ett dugg för mittfältaren.
En annan spelare som haft det tungt är Dahlkvist. Jag hörde henne på radion för en stund sedan. Där gjorde hon klart att hon inte spelar i elitettan nästa år.
Det blir intressant att se var hon hamnar. Personligen tycker jag att hon borde kunna bli en bra mittback. Hon har en bra speluppfattning, och när hon får tid har hon väldigt bra spelvändningar. Och som mittback har man oftast lite mer tid med bollen än som central mittfältare.
Dahlkvist lär inte bli den enda som lämnar Örebro. De spelare som fortfarande drömmer om landslaget bör ju spela i damallsvenskan.
Under sina 15 raka säsonger i damallsvenskan har Kif Örebro byggt en damfotbollstradition i Närke. En tradition som bör vara en tillgång i det här läget. Å andra sidan finns en liknande tradition i Umeå, och som bekant blev UIK söndervärvat i vintras.
Örebro lär som sagt också få bygga om laget igen i vinter. Här gäller det för klubbledningen att både visa fingertoppskänsla och vara handlingskraftig, att snabbt visa att man har som mål att omgående återvända till hösta serien. I så fall kan sejouren i näst högsta serien bli kortvarig.
* I övrigt i dag har Rosengård förlängt kontraktet med Zecira Musovic fram till och med 2020. Enligt den här långa intervjun kommer både Erin McLeod och Ella Masar McLeod att lämna Malmöklubben. Den förstnämnda har inte erbjudits nytt kontrakt, medan Masar McLeod sägs välja att flytta till ny europeisk klubbadress.
Enligt den här artikeln i Sydsvenskan är det även osäkert med Anita Asante:s framtid i Rosengård. Även om det är på en annan nivå än i Örebro krävs det nu fingertoppskänsla även från Rosengårds klubbledning. För två raka andraplatser utan att ens vara nära guldet är inte godkänt i Malmö.
De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.
I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.
Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.
Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.
Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.
Vad blir det då för typ av match i morgon?
Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.
Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.
Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.
Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.
Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.
Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.
Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.
Marija Banusic
Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.
Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.
Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.
Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.
Sofia Jakobsson
Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.
Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.
När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.
Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.
I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.
Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.
Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.
I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.
To @UEFA : If you are yet to decide what will happen to the Danish players with regards to the #WCQ, I am willing to reschedule the game.
I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.
För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.
I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.
Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.
Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.
Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.
För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:
Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.
Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.
Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.
Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.
Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.
Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.
Lagen som står först inleder med hemmamatch 8/9 november. Returerna spelas 15/16 november.
Sveriges båda representanter börjar alltså borta. Rosengård ställs mot engelska svensklaget Chelsea med Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson. Tillsammans med Montpellier var det tuffast möjliga lottning för Malmöklubben. Med tanke på nuvarande form håller jag Chelsea som ganska klara favoriter i det dubbelmötet. Såg 65–35 i engelsk favör.
Svenskmöte blir det också mellan Fiorentina och Wolfsburg, där självklart tyskorna är megafavoriter. Noterbart i övrigt att isländska Stjarnan i Slavia Prag fick en lottning som gör det fullt möjligt för laget att ta sig vidare till vårens kvartsfinal.
För Linköping var de båda lagen från Prag de drömlotter som fanns att tillgå. Den tjeckiska huvudstaden är för övrigt första stad någonsin att få med två lag till åttondelsfinal. Och visst hade de svenska mästarinnorna flyt. Sparta är det sämsta laget av de åtta seedade. Här ser jag LFC som storfavoriter, det är minst 90–10 i svensk favör.
Apropå Linköping såg jag sent i går kväll Kristine Minde:s segermål mot Kristianstad. Norskan är en av damallsvenskans allra nyttigaste spelare. Hon är sällan glimrande, men alltid stabil. Dessutom har hon en fantastisk förmåga att göra viktiga mål.
Nu i höst har Minde gjort 1–0-målet i fem av lagets sju senaste matcher i damallsvenskan och Champions League. Otroligt imponerande.
Dessutom är ju Minde mer allround än de flesta andra spelare. Jag vet inte hur hon är som målvakt, men alla andra positioner löser hon klockrent.
Jag blir inte förvånad om hon gör ytterligare några viktiga mål den här hösten. Fast i damallsvenskan är det ju inte ens säkert att LFC behöver göra några fler mål.
För sett till vad som Rosengård visade upp på Valhalla i går känns det långt ifrån säkert att Malmölaget tar full poäng i de sista tre omgångarna. För efter målkalasen mot Djurgården och Cluj var det trubbiga och statiska Rosengård tillbaka igen.
Jag trodde möjligen att Anja Mittag skulle lyfta självförtroendet av att dels göra ledningsmålet mot Djurgården, dels visa vägen mot Cluj. Men inte ens det där 50:e Champions Leaguemålet verkar ha fått tyskan att lyfta på huvudet.
För mot Göteborg såg hon allt annat än självsäker ut. Hon stod för ett par riktigt grova missar i den andra halvleken, bland annat lyckades hon vid ett par tillfällen att skjuta över såväl målet som det fångstnät som finns bakom. Bland annat inträffade det vid en frispark från ett väldigt bra läge.
* I dag har landslagstruppen samlats i Göteborg inför fredagens VM-kvalmöte med Danmark. Dagens nyhet är att Sofia Jakobsson ansluter till samlingen för att träna med laget.
Jakobsson startade igen, och spelade 86 minuter i gårdagens 1–0-seger för Montpellier. Någon som är bättre utbildad inom rehabilitering efter knäskador än jag får gärna säga till om jag är helt ute och reser. Men visst känns det väl som fullständig idioti att Jakobsson direkt efter sin långa skadefrånvaro för korsbandsskada har spelat 45, 85 respektive 86 minuter inom åtta dagar?
Noterbart att Stina Blackstenius däremot fick inleda på bänken. Hon byttes in i 53:e minuten. Det blev dock inga svenskmål i den franska ligan i helgen. Däremot blev vann båda svensklagen PSG och Montpellier sina matcher med 1–0.
* Det tyska svenskmötet mellan Wolfsburg och Turbine Potsdam slutade 2–2 efter att lagen bjudit varandra på varsitt mål. Amanda Ilestedt utmärkte sig med en spektakulär brytning i den andra halvleken, och Nilla Fischer slog den öppnande passningen som ledde till 2–1-målet. Höjdpunkter finns här.
Utöver höjdpunkterna hann jag se några få minuter i matchupptakten innan jag stack till Göteborg i går. Uppfattade jag kommentatorn rätt hade Zsanett Jakabfi tackat nej till att vara med i Ungerns landslag den kommande samlingen. Stämmer det blir motståndet i Borås nästa tisdag ännu mer överkomligt. Jag har försökt hitta den ungerska truppen till Sverigematchen, men inte lyckats.
* Så till USA där det såg ut så här när Portland Thorns kom hem till Portland:
Spelmässigt var alltså inte finalen någon höjdare. Även publiksiffran på 8124 var en liten besvikelse. Den amerikanska ligan ligger annars flera klasser före de europeiska när det gäller publikintresset.
Snittet i grundserien blev 5083 åskådare. Flest hade förstås Portland Thorns med 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.
Sämst publiksnitt i år i NWSL hade FC Kansas City med 1 788. Det är det bara Eskilstuna United som slår i damallsvenskan.
Apropå NWSL blev Christine Sinclair första spelare att vinna fyra proffstitlar i USA. Hon vann WPS 2010 med FC Gold Pride och 2011 med Western New York Flash. Nu har hon vunnit NWSL två gånger med Portland. Hon har dessutom 4–0 i ligafinaler.
I kväll gjorde jag en utflykt till Kungsbacka för att kolla in Assi, som inför avspark var ett potentiellt damallsvenskt lag till 2018.
Kalixlaget kommer fortfarande att ligga kvar på damallsvensk plats inför de tre slutomgångarna, men efter 3–3 mot Kungsbacka i kväll ger jag framför allt AIK, men även IFK Kalmar större chanser att ta den där andraplatsen som leder upp i finrummet.
Assi har ju nämligen kvar att möta både Växjö och just IFK Kalmar under slutomgångarna, och jag har svårt att tro att Kalixlaget går rent i de matcherna, vilket de sannolikt måste göra.
För AIK väntar hemmamöte med Uppsala under lördagen. Vinner man den tror jag att Solnalaget går upp. AIK har ju nämligen tre hemmamatcher under slutomgångarna, och den enda bortamatchen går mot avsågade jumbon Hovås Billdal.
Jag tror alltså inte att Assi står distansen ut. Men vem vet, nykomlingen har ju stått för skräll på skräll under året – kanske har de sparat den största till serieavslutningen.
Jag kollade alltså in Kalixlaget i kväll. Det var en regnig och rätt höstruskig fredagskväll i Kungsbacka. Det blev alltså sex mål, och kvittering på övertid – men trots spänningen var det ingen speciellt välspelad historia.
Kungsbacka har jag sett rätt många gånger i år, och de har en handfull individuellt skickliga spelare, med potential att spela på högre nivå framöver. Däremot är Kungsbackas lagspel mediokert. Man har en tendens att bli väldigt utspridda över planen.
Assi var tvärtom. Laget agerade verkligen föredömligt som ett lag, tajt och disciplinerat. När man vann bollen ställde man om snabbt framåt. De två första målen gjordes just på snabba kontringar.
Efter matchen sa jag till Fredrik Söderholm att jag såg likheter i spelsätt med ”grannen” tolv mil bort, Piteå. Fast det såg Assitränaren inte som någon komplimang. Han sa:
”Jag gillar Stellan, men inte liknelsen med Piteå.”
Söderholm tyckte att jag hade valt en dålig dag att kolla in hans lag, för enligt hon hade Assi underpresterat i matchen, och han var långt ifrån nöjd – trots att poängen räddades på hörna på övertid.
Söderholm menade att hans lag normalt sett brukar vara betydligt mer spelförande och bollvårdande. Dessutom var han väldigt missnöjd med att för första gången under året ha släppt in mål på fasta situationer.
Kungsbacka gjorde nämligen sina två första mål i samband med hörnor och det tredje på ett inlägg i en ”hörnliknande” situation. Assis försvarsspel på inlägg var verkligen bristfälligt. För hemmalaget hade fler klara målchanser på hörnor än de som blev mål.
Å andra sidan skall det sägas att jag under hela året har tyckt att Kungsbacka slagit väldigt bra hörnor. I varje fall såtillvida att bollen har slagits in på farliga ytor. Däremot har jag tidigare under året tyckt att man startat sina inlöp för långt ut, eller för sent, vilket har gjort att hörnorna inte blivit så farliga som de borde. Men i kväll fick alltså Kungsbacka utdelning.
För Assi kommer det alltså sannolikt att krävas full poäng i de tre avslutade omgångarna om laget skall lyckas gå rakt igenom elitettan. Söderholm sa att man har en budget på cirka 4,5 miljoner kronor i år. Kollar man på förbundets genomgång av ekonomin för klubbarna i elitettan för 2016 ligger Assi väl till rent ekonomiskt.
Dock har ju laget väldigt dyra resekostnader. I år flyger man till elva av 13 bortamatcher. Så på resefronten skulle man få lägre utgifter i allsvenskan, där det ju bara skulle bli nio flygresor.
Det om elitettan. Nu en kort genomgång av den internationella damfotbollshelgen.
Höjdpunkten är förstås finalen i NWSL, som spelas på lördag 22.30, svensk tid, mellan North Carolina Courage och Portland Thorns. Matchen skall direktsändas på ligans hemsida.
En annan höjdpunkt sker på söndag 15.00. Då är det nämligen toppmatch i Frauen-Bundesliga, och tillika svenskmöte. Amanda Ilestedt och Turbine Potsdam åker nämligen de cirka 20 milen till Wolfsburg, där de bland annat stöter på Nilla Fischer. Matchen sänds på DFB-tv.
I Frankrike är helgen mest intressanta match söndagens Parisderby mellan Paris FC och PSG. För Montpellier väntar hemmamatch mot Guingamp. Där hoppas jag att bara två svenska spelare får speltid…
I England får inga svenska spelare speltid i helgen. Där är det nämligen uppehåll i helgen, varför vet jag inte. Apropå engelska lag kan jag inte släppa Fran Kirby:s ”segermål” mot Bayern München från i fredags.
Målet kommer 1,24 in i klippet nedan. Men följ inte bollen, utan kolla in Kirby, som befinner sig bredvid domaren, i övre bildkanten. Kolla hur tidigt Kirby ser luckan och startar sin löpning, och hur många meter hon får innan Bayernbacken Verena Faisst inser faran. Härlig speluppfattning. Dessutom följt av ett underbart snyggt avslut.
En annan snygg sak är hur Magdalena Eriksson tröstade sin tidigare lagkompis i Linköping, Fridolina Rolfö, efter slutsignalen:
Slutligen till Norge, där LSK troligen säkrar sin fjärde raka titel på söndag. Vinner man borta mot Kolbotn är saken klar redan i tredje omgången från slutet.
Efter en usel period har Anja Mittag hittat tillbaka till målformen. När Rosengård vann med 4–0 mot Cluj blev hon målskytt för andra matchen i rad. Därmed blev hon även historisk i damernas Champions League.
Tyskan blev nämligen först av alla att nå upp till 50 mål i turneringen. Topp tio i skytteligan genom tiderna går att läsa här.
I listan går att notera att flera av spelarna har Sverigeanknytning. Utöver Mittag även:
3) Marta, 46 mål – samtliga gjorda för svenska klubbar.
4) Lotta Schelin, 42 mål.
6) Hanna Ljungberg, 39 mål.
Skytteligan i årets turnering leds av Ada Stolsmo Hegerberg på fem fullträffar. Noterbart är att 22-åringen redan har gjort totalt 27 mål i Champions Leaguesammanhang. För att komma in på topp tio genom tiderna krävs 33 mål. Den norska Lyonstjärnan kan mycket väl vara uppe på topplistan redan under den här säsongen.
Hegerberg gjorde två mål under onsdagskvällen. Lika många satte Sofia Jakobsson när Montpellier vann med 2–0 borta mot Zvezda Perm. Det första kom efter fin framspelning från Stina Blackstenius:
Det är förstås otroligt kul för Jakobsson att göra sådan succé direkt i sin comeback. Jag gläds enormt med henne.
Samtidigt måste jag säga att det kändes som rent vansinne att låta henne spela 85 minuter i Ryssland. När man kommer tillbaka från en så allvarlig skada som en korsbandsskada ändå är bör man matchas mycket försiktigt i början. Att följa upp söndagens 45 minuter med 85 på onsdagen är knappast vad som går under försiktig matchning. Men vi får hoppas att Montpelliers lagledning vet vad de gör.
De båda svenska lagen tog säkra segrar i kväll. Linköping vann med 3–0 mot Apollon – höjdpunkter finns här. Dock hade LFC lite otur med övriga resultat, vilket gör att laget med största sannolikhet blir oseedat i åttondelsfinalen.
Det usla seedningssystem som Uefa har för damernas Champions League har nämligen gjort att nästan hälften av de seedade lagen har åkt ut. Av de 14 lag som gått vidare är det åtta seedade och sex oseedade. LFC är just nu lag nummer åtta. Men eftersom Manchester City med stor sannolikhet går vidare på torsdagskvällen kommer LFC att petas ner till niondeplatsen.
Det innebär att man riskerar att ställas mot storlag som Lyon och Wolfsburg i nästa omgång. Det finns dock även drömlotter bland de seedade lagen. Där tänker jag i första hand på de båda tjeckiska representanterna Slavia och Sparta Prag, men även italienska Brescia vore en bra lottning.
Rosengård blir förstås seedat. För dem står det i första hand Chelsea och Montpellier på de sportsliga nitlotterna.
Chelsea vann onsdagens mest spännande match, även om man förlorade. Bayern München vann ju nämligen returen med 2–1, men Chelsea gick vidare med totalt 2–2 och fler mål på bortaplan.
För Bayern var det här ett nytt bakslag i den turnering där alla andra tyska lag brukar ta sig mycket långt. Men Bayern är ett undantag till den regeln. Det här var tredje gången av fyra som man försvann redan innan jul. Enda gången man klarat sig förbi åttondelen var i fjol, och då åkte man ut i kvartsfinal.
Den här gången hade Bayern dock väldigt mycket otur med domslut. Fast det såg länge rätt mörkt ut. Fran Kirby sprang igenom i 60:e minuten och fixade så att Chelsea fick det där viktiga bortamålet som skulle tvinga Bayern att göra tre för att avancera.
Münchenlaget pressade på, inte minst genom att mata in höjdbollar i Chelseas straffområde. Det jag såg var Millie Bright fantastisk på att ta bort de där höjdbollarna. Men hon skulle ändå hamna i centrum av andra skäl. Även om Fridolina Rolfö officiellt är bokförd för Bayerns kvittering är det ju nämligen ett oturligt självmål från just Bright i 75:e minuten.
Och drygt sex minuter senare var det 2–1 efter att Lucie Vonkova utnyttjat en ganska grov tavla från Hedvig Lindahl. Plötsligt hade Bayern ganska okej med tid att fixa avancemanget.
Men man hade inte domaren med sig. För nog är väl det här en situation där det mycket väl kunde ha blivit, och till och med borde ha blivit straff? Det är för övrigt just Millie Bright som är syndaren igen.
Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.
Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.
Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.
Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.
Rosengård firar SM-guldet 2014
Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.
Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.
Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.
Pernille Harder
Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.
Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.
Martin Sjögren
I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.
Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.
Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.
Anja Mittag
När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.
Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.
Lieke Martens
Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.
Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.
Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.
Claudia Neto
Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.
Här är lite statistik:
Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.
Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.
Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.
Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.
Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.
Ali Riley
När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.
Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.
Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.
När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.
Janni Arnth
Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.
Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.
Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.
Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.
På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.
Jack Majgaard Jensen
Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?
Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.
Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.
Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.
På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?
Ella Masar McLeod
Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.
Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.
Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.
Det blir två ändringar från den trupp Peter Gerhardsson hade med sig till Kroatien. Nathalie Björn och Tove Almqvist får ge plats åt Magdalena Eriksson och Julia Roddar.
Roddar är förstås överraskningen. Jag hade inte sett den 25-åriga Kvarnsvedenmittfältaren på plats förrän i går, och då imponerades framför allt av hennes första halvlek. Där var hon väldigt bra, absolut landslagsmässig.
Gerhardsson var ju också på plats på Valhalla i går. Den matchen var kanske inte avgörande för valet, för förbundskaptenen sa på den nyss avslutade presskonferensen att Roddar fanns med i tankarna även förra gången.
Kollar man på de 23 spelare som är uttagna till VM-kvalmatcherna mot Danmark och Ungern har Gerhardsson valt ett nytt upplägg. Senast var det tre målvakter och sedan två spelare per position. Nu har man valt fem mittbackar, för övrigt den lagdel som förbundskaptenen bedömer som starkast, och bara tre ytterbackar.
Senast sa man att mångsidighet inte var en faktor man tog hänsyn till. Nu lär det ha varit annorlunda, för på pappret tog man ut fem centrala mittfältare, fem forwards och bara två kantspelare i Lina Hurtig och Johanna Rytting Kaneryd.
Men av de centrala mittfältarna är ju framför allt Elin Rubensson en tänkbar kantspelare och bland forwards kan både Julia Spetsmark och Fridolina Rolfö spela som yttermittfältare.
Det presenterades även en U23-trupp på presskonferensen. Tyvärr valde jag att se den via SVT, som bröt sin direktsändning i samma ögonblick som U23-truppen skulle offentliggöras. Innan jag hade tagit mig förbi all reklam och fått igång Fotbollskanalens sändning var truppen presenterad och man var inne i frågestunden.
Jag hörde alltså inte vad som sades om U23-laget. Men ser här att truppen till landskampen mot Norge innehåller såväl Björn, Almqvist som tidigare A-landslagsspelarna Malin Diaz och Pauline Hammarlund.
På presskonferensens frågestund fick Peter Gerhardsson frågor om Pia Sundhage:s färska utspel om att det tränas för lite i svensk damfotboll:
Träningsmängd är ett intressant ämne. Min uppfattning är att Sundhage har rätt i att spelarna kan nöta tekniska detaljer i väldigt mycket större utsträckning än de gör. Men jag vet att det finns andra åsikter också. Exempelvis minns jag att Magdalena Eriksson sa så här förra sommaren när jag frågade henne om hur ofta hon nöter hörnor:
”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”
Apropå Sundhage ser jag att Gerhardsson även fick en fråga om Lotta Schelin och Lisa Dahlkvist. Schelin verkar alltså inte vara tillbaka i träning ännu efter EM. Tråkigt.
Klockan 12.00 i morgon måndag presenterar Peter Gerhardsson sin trupp till landskamperna mot Danmark och Ungern.
Därför tänkte jag att vi skall leka en liten lek som vi kan kalla ”Gissa truppen”.
Min gissning är att det blir en trupp som i mycket stora drag liknar den som var med i Kroatien. Gerhardsson har ju inte många träningsdagar på sig innan Danmarksmatchen, vilket borde innebära att han satsar på ungefär samma spelare.
Bland de elva som startade mot Kroatien finns några rätt formsvaga spelare. Där tänker jag på Jessica Samuelsson som var petad i Arsenal i går och Fridolina Rolfö som var petad förra helgen, men spelade de 67 första minuterna i dag för Bayern München och blev målskytt. Jag tänker även på Caroline Seger och Marija Banusic som båda sett rätt sega ut de senaste veckorna.
Men alla i startelvan borde trots allt vara givna att komma med i truppen.
Även de sju som satt på bänken borde ha god chans till ny uttagning. Där fanns ju för övrigt både Emma Berglund och Elin Rubensson, alltså två spelare som inte fanns med i ursprungstruppen, utan kom in som reserver. Berglund är dock ordinarie i PSG och borde vara högaktuell. Och i dag var Gerhardsson på Valhalla och fick se att Rubensson också är i god form. Jag tyckte att hon var mycket bra så länge hon spelade som yttermittfältare.
Jag gissar att det däremot kan bli något skifte bland de sista positionerna, alltså bland de spelare som placerades på läktaren i Kroatien. Det handlade om Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.
Här tror jag att Ilestedt och Almqvist är de som hänger mest löst. Mitt tips är att Magdalena Eriksson får den sista mittbacksplatsen.
Sedan är frågan vem som blir sista centrala mittfältare. Den assisterande förbundskaptenen Magnus Wikman såg Piteå–Örebro i dag. Sannolikt kollade han in Lisa Dahlkvist och Josefin Johansson lite extra noga. Jag har inte sett den matchen, men det jag sett av Djurgården–LFC tyckte jag att Almqvist såg rätt pigg ut. Jag tror därför att hon får en ny chans.
Det innebär alltså att jag tippar att det bara blir ett byte jämfört med den trupp som var i Kroatien, och det är Ilestedt ut och Eriksson in. Vad tror ni?
Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.
På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:
”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”
Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.
Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.
För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:
Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.
Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.
Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:
FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”
Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.
Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.
Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.
Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:
Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.
Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.
Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.
På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.
Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.
Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.
Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.
Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.
I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.
I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:
Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.
Nyheten kom just innan lunch, Jack Majgaard Jensen är inte längre tränare för FC Rosengård.
Han och klubben har tydligen olika uppfattningar om olika saker. Vilka saker det handlar om är oklart.
Att beskedet kommer känns inte helt oväntat. Klart är ju att Rosengård trots ett massivt favoritskap inför säsongen inte ser ut att kunna vinna SM-guldet. Som läget är nu är guldet helt i Linköpings händer. Majgaard Jensen har alltså inte lyckats med sitt uppdrag.
Skall man försvara honom har han inte haft det lätt i sitt lagbygge. Den ena stjärnan efter den andra har lämnat, vilket har gjort att han gång på gång har fått börja om. Kollar man Rosengårds trupp på svenskfotboll.se är den dåligt utrensad.
Där finns namn som Amanda Ilestedt, Natasa Andonova, Marta Viera da Silva, Gaelle Enganamouit, Sofie Junge Pedersen, Emma Berglund, Sara Björk Gunnarsdottir och Lieke Martens. Åtta rätt hyfsade spelare som lämnat de senaste 18 månaderna. Klart det påverkar balansen i laget.
Sara Björk Gunnarsdottir
Framför allt var tappet av Björk Gunnarsdottir blytungt. Med henne tappade Rosengård sin vinnarinstinkt. De har inte varit nära att hitta någon jämbördig ersättare.
När jag träffade Majgaard Jensen för ungefär ett år sedan förstod jag att han såg stor potential i Ebba Wieder. Men det är klart att tränaren retar upp sitt äldre garde när han byter ut Anja Mittag efter 63 minuter i Örebro, och sätter in just Wieder.
Låt vara att Mittag bara gjort fyra mål i årets allsvenska, och varit en av seriens allra största besvikelser. Om man som tränare byter ut en rutinerad världsstjärna och sätter in en ung talang, då måste bytet bli succé – annars är risken stor att man har får problem. Både i form av oro internt i truppen och genom ifrågasättanden utifrån. Och det har väl inte gått någon obemärkt förbi att det finns många starka åsikter i FC Rosengård…
Malin Levenstad
Inhopparen Malin Levenstad är ett helt oprövat kort på tränarsidan. På ett sätt har hon en tacksam uppgift, guldet är ju redan i praktiken kört, så där kan hon inte misslyckas – bara göra succé. På ett annat sätt har hon en väldigt tuff utmaning framför sig. Hon har ju varit lagkompis med många av de äldre spelarna, och det är verkligen inte okomplicerat att bli ledare till sina kompisar. Det är lätt att bli misstänkliggjord. Här gäller det för Levenstad att visa att hon har skinn på näsan.
Det har gått en vecka sedan Peter Gerhardsson:s debut som svensk förbundskapten. Jag har ju lovat ett längre inlägg om 2–0-segern mot Kroatien, men det är ärligt talat inte jättelätt att ha så hemskt många klara åsikter om matchen.
Det blev ju varken en lättspelad eller lättanalyserad match. Ösregnet förstörde planen. Och den förstörda planen förstörde möjligheterna att spela.
Möjligen går det att kritisera Gerhardsson för just det, alltså att laget valde ett spelsätt där man höll bollen på den dåliga gräsplanen i för stor utsträckning.
Att laget spelade sig fram till offensiv planhalva med spel längs marken var väl ok, jag kan inte säga att jag saknade de långa och höga uppspelen. Däremot tycker jag att man borde ha matat in fler inlägg mot kroatiskornas straffområde.
Gerhardsson mönstrade en uppställning med nästan genomgående starka huvudspelare, ett faktum som utnyttjades väldigt dåligt. Delvis för att de inlägg som slogs hade dålig kvalitet, men även för att det slogs för få.
Inför matchen hade man ju frågetecken kring rätt många saker, som exempelvis vad Gerhardsson kommer att använda för spelsätt, spelsystem och vilka spelare han har valt ut. Spelsättet är redan nämnt. Här är några tankar kring övriga punkter:
Spelsystemet: Gerhardsson gillar inte att prata om spelsystem i sifferform. Han vill hellre prata om roller.
Inför avspark satte assisterande förbundskapten Magnus Wikmanändå upp ett 4–3–3 med Marija Banusic som central mittfältare. Det där var dock en uppställning som bara fanns på pappret.
Jag såg nämligen aldrig Banusic på central mittfält. Och Gerhardsson kan knappast hävda att LFC-forwarden hade en mittfältsroll, hennes roll var ju definitivt den släpande forwardens.
Skall jag sätta siffror på Gerhardssons spelsystem skulle jag säga att det var ett ganska utpräglat 4–4–1–1 i uppställt försvar och ett 4–2–3–1 som ibland drog mot 4–1–4–1 i anfall.
Spelarna: Gerhardsson körde alltså med den här startelvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Banusic – Stina Blackstenius.
På bänken placerade han: Hilda Carlén, Jonna Andersson, Emma Berglund, Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Johanna Rytting Kaneryd och Mimmi Larsson.
På läktaren fanns således Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.
Här kan man notera att Gerhardsson ändrade i ”hackordningen” under samlingen. Både Berglund och Rubensson kom ju in som reserver, men båda slog sig in i matchtruppen, Rubensson blev ju dessutom inbytt.
Skall jag gå in på spelarkritik tycker jag att Lina Hurtig var Sveriges bästa spelare. Hon får en stark trea i betyg. Jag hade även givit treor till Linda Sembrant och Mia Carlsson.
Sämst var Banusic och Fridolina Rolfö, båda får ettor i betyg. Rolfö hade matchens bästa målchans, men sköt en bra bit utanför när hon var helt fri – det är inte godkänt.
Övriga spelare kvitterar ut godkänt betyg, alltså tvåor. Dock måste jag säga att jag är lätt bekymrad över hur formsvaga Caroline Seger skall klara av att styra upp det defensiva mittfältet fredagen den 20 oktober när Danmark kommer till Gamla Ullevi. På Segers yta kommer ju en av världens bästa spelare, Pernille Harder, att husera. Och då måste Seger upp flera nivåer mot det hon har presterat den senaste tiden.
Apropå den där Danmarksmatchen fick den för övrigt ändrad avsparkstid i går. Den startar 18.15.
I torsdags drog VM-kvalet igång på allvar med matchen Färöarna–Tjeckien 0–8. Jag hade tänkt att jag skulle ha klart en liten genomgång lagom till premiärmatchen. Så blev det inte, utan det har hunnit spelas ytterligare ett antal matcher sedan dess. Men här är ändå min VM-kvalguide.
Först noteras att Europa har har nio platser i VM 2019, varav en har besatts av värdnationen Frankrike. Kvar finns därmed åtta VM-platser att kvala om. Det är därmed upplagt för ett vansinnigt tufft kval, för tufft enligt min uppfattning.
Jag tycker nämligen att Uefa har gjort väldigt dåligt ifrån sig i förhandlingen om VM-platser. Man borde ha minst två VM-platser till.
Fifa har valt att köra exakt samma fördelning av VM-platser mellan världsdelarna som man gjorde till VM 2015. Enda skillnaden är att värdnationsplatsen nu alltså går till Europa, medan den gick till Nordamerika senast.
Kollar man på resultaten i Kanada-VM 2015 var Spanien enda europeiska lag som inte gick vidare till åttondelsfinal. Kollar man världsdel för världsdel i VM var resultaten:
Europa (8): 2 semifinal, 1 kvartsfinal, 4 åttondelsfinal och 1 gruppspel.
Sydamerika (3, eg 2,5): 2 åttondelsfinal och 1 gruppspel.
Nordamerika (4, eg, 4,5): Guld, 1 kvartsfinal, 2 gruppspel
Afrika (3): 1 åttondelsfinal, 2 gruppspel
Asien (5): 1 final, 2 kvartsfinal, 1 åttondelsfinal, 1 gruppspel
Oceanien (1): 1 gruppspel
Dock skulle jag säga att Europa har flyttat fram sina positioner rejält jämfört med de andra världsdelarna de senaste åren, något man inte minst såg på kvaliteten i EM-slutspelet. Kollar man in de 24 högst placerade lagen på världsrankingen skulle fördelningen bli enligt följande:
Utifrån det här förstår alla att Europas kval kommer att bli grymt tufft. Flera riktigt starka lag kommer att missa VM-slutspelet i Frankrike. Utöver redan utslagna Nordkorea kommer däremot sannolikt inga starka lag från andra kontinenter att missa VM.
Europas kval går till så att lagen är uppdelade på sju femlagsgrupper där de sju gruppsegrarna tar varsin VM-plats.
Den sista europeiska VM-platsen fördelas genom playoff. Till playoff går de fyra grupptvåor som har gjort bäst resultat mot lagen på platserna ett, tre och fyra i sina grupper. Det blir alltså bara fyra av sju grupptvåor som når playoff. De fyra möts i semifinal och final i kampen om den sista platsen.
Det gäller alltså att vinna sin grupp, annars är man väldigt illa ute.
Här är en genomgång av grupperna. Jag gör ingen jätteanalys av de lag som spelade i EM, för de gick jag igenom noga i det här inlägget, och det har inte hunnit hända så mycket sedan sommarens EM-slutspel.
Grupp 1:
England (världsrankning: 3), Ryssland (25), Wales (36), Bosnien-Hercegovina (61) och Kazakstan (66).
Total världsrankning: 191
Total världsrankning på de två topplagen: 28
När de högst seedade lagen skulle lottas in i VM-kvalet var det här den absoluta drömlottningen. Vinstlotten drogs av England, som hade varit favoriter i vilken grupp de än lottats in i. Nu skulle jag säga att de har minst 99-procentig chans att ta direktplatsen till VM.
Det troliga är att Englands Lionesses vinner det här med full poäng, det trots att turerna kring förbundskapten Mark Sampson fortsätter. Men inget strul i världen lär kunna stoppa engelskorna här.
Kampen om andraplatsen skulle kunna bli jämn mellan Ryssland och Wales. Ryskorna imponerade inte ett dugg på mig i EM, men är ändå knappa favoriter här. I går vann Wales öppningsmatchen i gruppen borta mot Kazakstan med 1–0 efter att världsspelaren Jessica Fishlock lobbskjutit in segermålet.
Fishlock är en spelare man unnar att få spela ett stort mästerskap. Men det lär inte ske den här gången. För även om Wales skulle bli grupptvåa och ta sig in bland de lag som får spela playoff så kommer inte walesiskorna att vinna playoffspelet. Det kan jag redan nu lova.
I gårdagens match ser kazakiskorna ut att ha bjudit oväntat gott motstånd. Wales vann bara avsluten med 13–10 (4–2 mot mål).
Varken Bosnien eller Kazakstan kommer att slåss om andraplatsen. De lär göra upp om att slippa bli sist i den här gruppen som utöver England är VM-kvalets sämsta.
Grupp 2:
Schweiz (16), Skottland (22), Polen (30), Vitryssland (49) och Albanien (73).
Total världsrankning: 190
Total världsrankning på de två topplagen: 38
Även den här gruppen tillhör de svagare i VM-kvalet. Precis som England drog alltså Schweiz en sportslig vinstlott. Faktum är att det finns två lag vardera i grupp 3 och 4 som är högre rankade än det bästa laget i den här gruppen.
Redan vid lottningen gav jag schweiziskorna ett 80-procentigt favoritskap, medan Skottland fick 17 procent, och Polen de sista tre.
Jag skulle nog flytta ytterligare två procentenheter från Polen till Schweiz. Anförda av den numera 21-åriga Wolfsburgforwarden Ewa Pajor är i och för sig Polen sakta men säkert på frammarsch. Men att de skulle komma före både Schwiez och Skottland i det här gruppspelet känns inte trovärdigt.
Ewa Pajor
Det logiska är ju att Schweiz går till VM och Skottland till playoff. Att båda lagens inbördes möten spelas under 2018 är en fördel för skotskorna. Då skulle du ju nämligen kunna ha tillbaka korsbandsskadade superstjärnan Kim Little i laget.
Kim Little
Totalt sett har Schweiz den starkare truppen. Men ett skotskt lag med offensiva kvartetten Little, Jane Ross, Lisa Evans och talangen Erin Cuthbert har en spets som är livsfarlig för vilket lag som helst. Dock känns alltså inte den totala balansen i det skotska laget lika stark som i det schweiziska. Jag räknar med Schweiz i VM 2019.
Jag tror att Skottland tar andraplatsen, och att man har bra chanser att bli bland de fyra bästa grupptvåorna.
Vitryssland och Albanien är bara med som utfyllnad i den här gruppen. Det troliga är att de bara kommer att ta poäng av varandra.
Grupp 3:
Nederländerna (7), Norge (14), Irland (33), Slovakien (43) och Nordirland (60).
Total världsrankning: 157
Total världsrankning på de två topplagen: 21
Europamästarinnorna Nederländerna tillhörde inte de toppseedade lagen vid lottningen i slutet av april, de ingick i pott två. På några månader har laget stigit som en raket på rankningen och är nu det toppseedade laget i den här starka gruppen.
Även om Sveriges grupp, rent rankningsmässigt är den starkaste, tycker jag att det här är den på pappret bästa gruppen. Vid lottningen gav jag följande odds på gruppseger: Norge 50, Nederländerna 49 och Irland 1. Slovakien och Nordirland kommer inte att vinna, men kan sno poäng av alla de andra lagen.
Nu har det där svängt. Dels för att Nederländerna både hittade rätt i defensiven och offensiven under EM, dels för att Norge går in i VM-kvalet med viss osäkerhet, och utan sin skyttedrottning Ada Stolsmo Hegerberg.
Ada Stolsmo Hegerberg
Jag ger numera Nederländerna 60 procents chans och Norge 40. Inget av de andra lagen lär ha chans att vinna.
Därmed inte sagt att Irland, Slovakien och Nordirland är ofarliga. Framför allt kan man kanske skrälla åt sig någon poäng på hemmaplan. Irland skakade ju exempelvis Tyskland i det förra VM-kvalet. Men Nederländerna går till VM, medan Norge spelar playoff, där man kommer att vara ett av favoritlagen.
Norskorna har ju för övrigt redan inlett kvalet med en 4–1-seger mot Nordirland. Där gjorde Hegerbergs ersättare Guro Reiten två av målen.
Grupp 4:
Sverige (11), Danmark (12), Ukraina (27), Ungern (39) och Kroatien (53).
Total världsrankning: 142
Total världsrankning på de två topplagen: 23
Sett till världsrankningen är det här den tuffaste gruppen av alla. Jag håller alltså grupp 3 som något bättre, men klart är att Sverige har hamnat i en riktigt tuff grupp.
Vårt landslag har ju varit mästerligt på att klara kvalgrupper. Men den här gången är kvalet tuffare än någonsin tidigare. Dels ställs vi bland annat mot ett danskt lag som i EM visade enormt hög klass.
”Dock ser jag Sverige som gruppfavorit till 60–40 mot Danmark, mycket beroende på att Sverige varit väldigt stabilt i kvalspel, medan danskorna varit mer ojämna. Övriga lag kan sno någon poäng av de båda topplagen, men kommer inte att ha med gruppsegern att göra.”
Sedan dess har Danmark först tagit sig till EM-final och sedan strejkat. Innan jag har sett Peter Gerhardsson:s landslag i aktion ser jag numera Danmark som gruppfavoriter till 55–45. Mycket för att vi har vår hemmamatch mot danskorna redan i Gerhardssons andra match den 20 oktober. Det borde gynna ett väl samspelt danskt lag.
En längre analys av Danmark gjorde jag inför EM-finalen. Den läser du här.
Ukraina, Ungern och Kroatien är lag som kan göra bra matcher på hemmaplan, men som inte borde kunna ta några poäng av Sverige eller Danmark.
Ukraina spelade playoff till EM 2013, men föll där mot Island. Sedan dess har ukrainskorna sedan backat något i kvalitet. I VM-kvalet föll man mot Rumänien i en helt avgörande match om andraplatsen i sin grupp (bakom Frankrike).
De spelare i den ukrainska truppen som jag känner till är rutinerade mittfältarna Daria Apanashchenko från Zvezda Perm och tidigare Linköpingsspelaren Vera Dyatel.
Ukraina har spelat sin kvalpremiär. Där blev det 1–1 hemma mot ett Kroatien som spelade 48 minuter med en spelare mindre på planen. Ukraina är alltså tredjerankat i gruppen, men lär få kämpa för att ta tredjeplatsen.
Kroatien är ett land på frammarsch. Profiler i laget är förstås Rosengårds spelskickliga mittfältare Iva Landeka och Tysklandsfödda och Bayern Münchenfostrade forwarden Ivana Rudelic. Det var också den senare som stod för det kroatiska målet mot Ukraina.
Slutligen är alltså även Ungern med i gruppen. Laget har en jättestjärna i Wolfsburgs Zsanett Jakabfi, en offensiv spelare av yttersta världsklass. Tyvärr har hon varit skadeförföljd de senaste åren. Och Jakabfi till trots, Ungern kan kanske utmana om tredjeplatsen i gruppen – men Sverige och Danmark skall man inte kunna rubba.
Grupp 5:
Tyskland (2), Island (21), Tjeckien (37), Slovenien (58) och Färöarna (69).
Total världsrankning: 187
Total världsrankning på de två topplagen: 23
Tyskland fick en drömlottning, och kommer att spela VM 2019. Island är ett energigäng som kanske skulle kunna ta poäng av tyskorna på hemmaplan. Men i det långa loppet kommer Tyskland att vinna den här gruppen – trots att förbundskapten Steffi Jones inte är klar med sitt lagbygge.
Tjeckien kan kanske utmana isländskorna i kampen om andraplatsen, medan Slovenien och Färöarna är utfyllnad i gruppen. Resultaten Färöarna–Tjeckien 0–8, Tyskland–Slovenien 6–0 och Island–Färöarna 8–0 säger väl det mesta?
Grupp 6:
Italien (18), Belgien (23), Portugal (34), Rumänien (38) och Moldavien (86).
Total världsrankning: 199
Total världsrankning på de två topplagen: 41
Det här är på alla sätt den sämsta gruppen. Men det är också den mest öppna gruppen.
Moldavien är bara med som utfyllnad. Men övriga fyra lag har faktiskt alla chans på de två topplaceringarna. Mina odds på gruppsegrare vid lottningen såg ut så här: Belgien 40, Italien 39, Portugal 16 och Rumänien 5.
Under EM tyckte jag att belgiskorna med Tessa Wullaert i spetsen flyttade fram sina positioner ytterligare. Nu är mina odds: Belgien 45, Italien 35, Portugal 12 och Rumänien 8.
Rumänskorna var ju väldigt nära att kvala in till EM. I playoff mot just Portugal blev båda matcherna 0–0. Förlängningen slutade 1–1 och Portugal tog EM-platsen på fler bortamål.
Rumäniens stjärna heter Laura Rus och är en pålitlig målskytt i internationella sammanhang. Hennes klubbtillhörighet är Apollon Limassol.
Risken är uppenbar att den här gruppen blir så jämn att tvåan inte kommer att ta sig till playoff.
Grupp 7:
Spanien (17), Österrike (20), Finland (28), Serbien (44) och Israel (55).
Total världsrankning: 164
Total världsrankning på de två topplagen: 37
Vid lottningen slog jag fast att Spanien kommer att spela VM-slutspel i Frankrike 2019. Då trodde jag att det allt starkare spanska laget skulle kunna gå igenom den här gruppen utan poängförlust och gav spanjorskorna 99 procents chans till gruppseger.
Den bilden har förändrats något sedan dess, mest på grund av Österrikes härliga framfart i EM-slutspelet. Där slog man ju bland annat ut just det spanska laget.
Jag ser fortfarande Spanien som favoriter, men sätter numera bara 65–35 i deras favör gentemot Österrike. Finland med Anna Signeul som ny förbundskapten har en viss chans på andraplatsen, men det troliga är att finskorna blir trea. Serbien och Israel gör sedan upp om fjärdeplatsen.
I sin debut som finsk förbundskapten nådde Signeul 1–1 borta mot Portugal i helgen. Här är det finska kvitteringsmålet av Kaisa Collin:
Jag bygger det spanska segertipset på en tro på att den spanska landslagsledningen har lärt sig att man måste ha med sina bästa målskyttar i truppen, alltså att det inte går att sätta en övre åldersgräns på laget.
Det var en genomgång, grupp för grupp. Sammanfattningsvis är alltså mitt tips att följande länder går till VM från Europa:
Arrangörsland:
* Frankrike – redan klara.
Och som gruppsegrare i kvalet:
* England
* Schweiz
* Nederländerna
* Danmark
* Tyskland
* Belgien
* Spanien
Till playoff:
* Norge
* Sverige
* Island
* Österrike
Grupptvåor som missar playoff:
* Ryssland
* Skottland
* Italien
Som synes är det otroligt viktigt att vinna sin grupp. Playoffspelet om den sista platsen lär ju nämligen bli en riktigt nagelbitare.
Slutligen är det följande som gäller om två eller flera lag slutar på lika många poäng, se artikel 15 i länken:
1) Flest poäng i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
2) Bäst målskillnad i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
3) Flest gjorda mål i inbördes möten mellan de inblandade lagen (gäller bara om det är fler än två lag).
4) Flest gjorda bortamål i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
5) Bäst målskillnad i alla gruppmatcher.
6) Flest antal gjorda mål i alla gruppmatcher.
7) Flest antal gjorda mål på bortaplan i alla gruppmatcher.
8) Lägst disciplinära poäng, baserade på gula och röda kort i gruppspelet. (Rött kort = tre poäng, Gult kort = en poäng, Två gula kort = rött kort = tre poäng).
En blogg om internationell damfotboll 