Etikettarkiv: Emma Berglund

Grattis Umeå – och Jitex – och Alingsås

Publicerad den av
9

För någon timma sedan blev Umeå IK återigen en damallsvensk förening. Först tog man en fin 2–0-seger borta mot Uppsala, sedan gick resultaten rätt väg – och drygt 1000 dagar efter degraderingen är UIK tillbaka i finrummet. Stort grattis.

Det var Hammarby som sparkade upp Umeå genom att vinna med 2–1 mot AIK. Det innebär att Bajen tog ett stort steg mot en omedelbar återkomst till damallsvenskan. Laget har fyra poängs marginal till Uppsala med två omgångar kvar att spela. Dock möts de i sista omgången. Så Hammarby måste vinna borta mot BP på lördag – annars blir det en avgörande match mot Uppsala i slutomgången.

I botten vann Mallbacken samtidigt som Asarum förlorade. Därmed är det nu 100 procent klart att Asarum, Borgeby och Sundsvall åker ur.

I dag blev det klart att två av ersättarna heter Jitex och Alingsås FC United. Jitex vann totalt med 7–0 mot Dösjöbro efter 3–0-seger i dagens bortamöte. Och Alingsås vann med de 2–0 de hade med sig från bortamatchen mot Älvsjö AIK. Dagens retur blev nämligen mållös.

I damallsvenskan vann Göteborg med 2–1 i Piteå, vilket skjuter upp Rosengårds guldfirande med minst en dag. Det stärker även göteborgarnas chanser att spela i Champions League även nästa år.

Från den matchen noterade jag att Emma Berglund startade – och byttes ut mitt i den första halvleken.

Och Djurgården stärkte sina chanser att hålla sig kvar i damallsvenskan. Man vann måstematchen mot Kungsbacka med 3–0, men är kvar på nedflyttningsplats, en poäng bakom LB07.

Jag har inte sett mer av dagens matcher än de sista tio minuterna från Djurgården–Kungsbacka. Och det som gjorde störst intryck – jag vet inte om det berodde på bildkvaliteten – var underlaget på Stadion. Det såg inte det minsta inbjudande ut, utan fick mig att tänka på grönmålad lera.

 

Damallsvenskt avgörande – och magasin

Publicerad den av
17

Helgens aktiviteter har redan dragit i gång. Under tiden jag skrivit på det här inlägget har jag spanat på Köln–Wolfsburg på Viaplay. En match där Fridolina Rolfö byttes in i paus, och således fick göra ligadebut för Linköping Södra.

I början av den andra halvleken spelade nämligen Wolfsburg med hela fyra före detta LFC-spelare på planen; Hedvig Lindahl, Claudia Neto, Rolfö och Pernille Harder. Under den perioden var det närmast uppvisningsfotboll.

Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl

Rolfö gjorde ett piggt inhopp, och satte nästan 4–0. Hon missade nämligen bollen, men hon störde ändå Kölnmålvakten så mycket att det blev självmål. Det stod 3–0 i paus, och slutade med 5–0-seger för Wolfsburg, som nu har sex raka segrar.

Tillagt i efterhand: Jag ser att Rolfö trots allt har bokförts för målet på tyska förbundets hemsida. Men det såg som sagt inte ut som att hon träffade bollen, så det borde i efterhand justeras till självmål.

Två av de tre lag som står på tolv poäng, Hoffenheim och Bayern München, möts under lördagen i en intressant match.

I kvällens match gjorde för övrigt Sara Björk Gunnarsdottir två mål. Hon har även skickat en hälsning till de blivande svenska mästarinnorna:

Vi står ju inför en av de mer intressanta damallsvenska omgångarna på många år. Mötet Växjö–Kif Örebro känns avslaget, men i övrigt finns det stor laddning i samtliga matcher.

Det troliga är ju att Rosengård får fira guld i helgen. Frågan är bara vilken dag. Jag tror faktiskt att det blir redan på lördagseftermiddagen.

För om Göteborg inte vinner i Piteå är ju saken klar. Nu är det ju förstås alltid kul att vinna SM-guld, men att göra det framför tv:n, dagen innan egen match, är nog det sämsta sättet som finns. Så jag gissar att det är med blandade känslor som Rosengårdsfolket följer Piteå–Göteborg under lördagseftermiddagen.

Piteå borta är ju en väldigt tuff uppgift för Göteborg. Piteå är svårslaget i år, laget har bara tre förluster i damallsvenskan, och bara en av de har kommit på hemmaplan.

I hemmalaget är det frågetecken för Madelen Janogy. Min känsla i tisdags var att hon inte spelar den här matchen. En nyhet från Piteå är att skadedrabbade Elin Bragnum lämnar klubben.

I Göteborg är dagens nyhet att duon Emma Berglund och Pauline Hammarlund är aktuell för spel igen. Frågan är vilken form de har. Klart är ju att göteborgarna kommer till spel utan de båda viktiga ledarna Beata Kollmats (avstängd) och Elin Rubensson (hjärnskakning). Rubensson har för övrigt fått ett bakslag, och riskerar att ha spelat klart den här säsongen.

Om Piteå tar poäng av Göteborg tappar söndagens match mellan Rosengård och Linköping mycket av sin laddning. Men om Göteborg tar en trepoängare tvingar man Rosengård att vinna mot LFC – om Malmöklubben vill fira guld den här veckan.

Hos Rosengård finns det frågetecken för landslagstrion Zecira Musovic, Caroline Seger och Anna Anvegård, som ju samtliga lämnade landslagssamlingen med skador.

Från LFC kom det tidigare rapporter om att Nilla Fischer var redo för comeback efter hennes hälskada. Fast det senaste budet är att hon nu har ont i ett knä, och trots allt inte kommer att spela.

Corren hade för övrigt en riktigt intressant intervju med Olof Unogård i dag. Där säger han att det känns som att det är dags för ett omtag – att bygga om laget med mer framtidsfokus. I ett tillägg säger han så här om årets lagbygge:

”Så här i efterhand kanske det var mer problematiskt än vi trodde att ha två så liknande forwardstyper (Mimmi Larsson och Stina Blackstenius) i samma lag.”

Det är ju något jag också varit inne på här i bloggen. Den spontana reaktionen på uttalandet är ju för övrigt att det troliga är att Mimmi Larsson spelar någon annanstans nästa år.

Om hur Kosovare Asllani såg på det spelsystem som Unogård hade under tidig säsong säger tränaren så här:

”I början försökte med ett 4–2–2–2-system, men hade inte typerna som krävdes i övrigt. Sen hade vi, det kan man väl säga nu, en Kosovare Asllani som var ett åskmoln över sin roll. Ska vi leva med den situationen månad in och månad ut?”

Han får även frågan om för varför han valt det spelsätt man har, där man spelat i gång bollen, vilket har gjort att laget blivit väldigt känsligt för hög press från motståndarna.

”Vi hade kunnat skriva lycka till på bollen, skicka den långt varje gång på två av seriens snabbaste forwards och se vad som händer. Men när jag rekryterades var det ingen fotboll som LFC ville står för och inte jag heller.”

Det känns som att det kan hända ganska mycket i LFC:s trupp i vinter. Det blir spännande att följa.

Det blir även spännande att följa söndagens skållheta Skånederby mellan Vittsjö och Kristianstad. Lagen ligger ju trea och fyra i serien och är i högsta grad med i kampen om den andra Champions Leagueplatsen.

Än mer spännande är lördagens måstematch för Djurgården, hemma mot Kungsbacka. Det vilar en jätteok på djurgårdsspelarnas axlar inför avspark. Orkar de bära den tyngden? Djurgården har ju bara tagit en poäng på de elva senaste omgångarna. Vårens möte med Kungsbacka slutade dock med Djurgårdsvinst efter sent segermål av Olivia Schough.

Djurgårdens motståndare i kampen för nytt kontrakt är LB07. De spelar på söndag, borta mot formstarka Eskilstuna. Det känns inte som att det är en match där LB tar några poäng. Samtidigt har LB fyra raka kryss med sig till Sörmland, så Malmöklubben har varit svårslagen på sistone.

LB har fyra poäng upp med tre matcher kvar att spela. Efter den här omgången har Djurgården kvar hemmamatch mot Piteå och bortamöte med Vittsjö. För LB återstår bortamatch mot Linköping och hemmamatch mot Göteborg. Båda lagen har alltså en väldigt tuff avslutning på serien.

Ett av Djurgårdens stjärnförvärv inför den här säsongen är Hanna Folkesson. Hon har även en huvudroll i det damfotbollsmagasin som nyligen startades på obosdamallsvenskan.se. Det heter 3femme2 och det har hittills gjorts tre avsnitt. Jag har sett hela de två senaste och delar av det första, och tycker att programmet är riktigt sevärt.

Jag reagerade negativt när jag hörde programledare Björn Johnson kalla Faith Ikidi för Fejt Mika-ell och att Ogonna Chikvidi nickade in ett mål för Djurgården. Men den negativiteten försvann snabbt. Johnson kommer att lära sig att uttala namnen efterhand, och hans studiokompisar Folkesson, Louise Schillgard och Lisa Ek har kunnande som gör att det blir bra. Inte minst gillade jag den delen i slutet av det andra avsnittet där Schillgard berättar om sin tid i Espanyol. Man hittar programmen här.

Folkesson har sett rätt bekymrad ut när bottenstriden har kommit på tal. Och det slog mig att hon ju faktiskt har ganska jobbiga erfarenheter av damallsvenska bottenstrider. 31-åringen åkte ut med Umeå Södra 2008, hon åkte även ur med AIK både 2010 och 2012 samt med Umeå 2016. Det riskerar alltså bli Folkessons femte nedflyttning med fjärde klubben. Jobbigt.

I Stockholm spelas det även en annan riktigt spännande match under lördagseftermiddagen. Det är ju derby och tillika toppmöte i elitettan mellan Hammarby och AIK.

Precis som det är en hyperintressant omgång i damallsvenskan kan vi vara framme vid avgörandets ögonblick i den näst högsta serien. Segrar för Umeå mot Uppsala och Hammarby i Stockholmsderbyt skulle innebära att UIK är klart för uppflyttning och att Hammarby är väldigt nära.

Men vid segrar för Uppsala och AIK väntar ett riktigt rysarslut i serien. På AIK:s hemsida kan man läsa mer om hur upplösningen i elitettan ser ut.

Noterbart i övrigt från helgens båda toppmatcher är att sittplatsbiljetterna är slutsålda till Stockholmsderbyt. Det ser ut att bli storpublik, och kul är att Aftonbladet gått in och sänder matchen på sin hemsida.

I helgen får vi även tre nya elitettanklubbar. Under lördagen är det Alingsås–Älvsjö (står 2–0) och Dösjöbro–Jitex (står 0–4) och på söndagen är det Bollstanäs–Sunnanå (står 3–2).

Dags för en koll på vad som är på gång utanför Sveriges gränser. Helgens internationella höjdare är Londonderbyt Chelsea–Arsenal, som spelas på söndag. Det är också en av de matcher som går att se på svensk tv i helgen. Här är en liten tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay, Hoffenheim–Bayern München
13.45 på Sportkanalen, Piteå–Göteborg

Söndag:
13.30 på Viaplay, Tottenham–Manchester United
14.00 på Viasat Fotboll, Turbine Potsdam–Freiburg
16.00 på SVT1, Rosengård–Linköping
16.00 på Viaplay, Chelsea–Arsenal

I övrigt i helgen spelas sista omgången i amerikanska NWSL. Där är det redan klart att North Carolina vinner grundserien och att Chicago Red Stars kommer tvåa. De båda lagen får därmed hemmamatcher i semifinalerna.

Klart är också att Portland och Seattle kommer att spela slutspel. Portland behöver ta en poäng hemma mot Washington Spirit för att säkra tredjeplatsen. Fyran Seattle är två poäng och nio mål bakom Thorns inför slutomgången. Seattle avslutar borta mot jumbon Orlando.

Noterbart är att alla matcher spelas natten mot söndag, men att de har olika avsparkstider. När det är avspark för Portland är Seattles match redan färdigspelad, så Thorns kommer att veta om man måste ta poäng eller inte.

Det största samtalsämnet i amerikansk klubbfotboll för tillfället är dock inte slutspelet. Utan det är om tidernas skyttedrottning Sam Kerr kommer att sticka till Europa efter säsongen. Kerr skulle tjäna klart mer i ett europeiskt topplag än hon gör i Chicago. Och visst hade det varit kul att få se världens bästa målskytt i en europeisk liga?

 

Slutligen en liten tillbakablick på det landslagfönster som precis har slagit igen. Från det noteras att allt fler länder visar sig på den högsta nivån, vilket är kul.

Det är ju exempelvis klart att ett lag av Kenya och Zambia kommer att ha två chanser att kvala in till OS. Afrika har ju 1,5 platser, och vinnaren av mötet mellan de två nationerna får först spela om en OS-plats i den afrikansk kvalfinalen. Skulle det bli förlust där har man en andra chans i playoffmöte med Chile.

Den lilla ögruppen Saint Kitts & Nevis är inte riktigt lika nära en OS-plats som Kenya och Zambia. Men nationen som ungefär samma befolkningsmängd som Borlänge och Hässleholm (drygt 50 000 invånare) är i alla fall klar för det nordamerikanska slutkvalet till OS.

I det karibiska förkvalet skrällde Saint Kitts & Nevis och vann sin grupp efter seger med hela 4–1 i gruppfinalen på bortaplan mot favoriten Trinidad och Tobago.

Trinidad och Tobago var ju snubblande nära att kvala in till VM i Kanada. Då avgjorde Ecuador nationernas playoffmöte på övertid. Våren 2016 tog sig sedan Trinidad och Tobago till avgörande möte med USA om en OS-plats i Brasilien. Där blev det storstryk, men Trinidad hade i två turneringar i rad visat att man var på gång.

Drygt tre år senare blev man alltså utslaget av Saint Kitts & Nevis. Man kan nog slå fast att Trinidad och Tobago inte är på gång längre…

Utöver Saint Kitts & Nevis kvalade Jamaica, Haiti, Costa Rica och Panama in till det nordamerikanska slutkvalet. Dit var USA, Kanada och Mexiko direktkvalade.

De tre direktkvalade samt Costa Rica har varit med i alla de fyra tidigare slutspelen i Nordamerikas OS-kval. För Jamaica, Haiti och Panama är det andra gången medan Saint Kitts & Nevis debuterar. Slutspelet avgörs i februari nästa år. Det troliga är förstås att USA och Kanada tar de två OS-platserna.

Noterbart från förkvalet var att Jamaica- och Bordeauxstjärnan Khadija Shaw gjorde nio mål på tre matcher, och är nu uppe på 40 landslagsmål på 27 landskamper – ett hyfsat facit för en 22-åring…

Shaw har redan slagit jamaicanskt målrekord. En annan spelare som slog nationsrekord i landslagsmål tidigare i veckan var Sverigebekanta Linda Sällström. Hon gjorde fyra mål mot Albanien, nådde upp på totalt 43 och passerade därmed Laura Österberg Kalmari, som slutade på 41.

 

Viktiga segrar för Göteborg och Linköping

Publicerad den av
5

I dag har vi avskrivit två av fjolårets fyra medaljlag från kampen om nästa års Champions Leauge-platser. Kristianstad föll i Göteborg och Piteå tappade två poäng i Eskilstuna. Därmed har de båda lagen nu 7,5 respektive 8,5 poäng upp till Göteborg på andraplatsen.

Det känns som ett för långt avstånd, speciellt som det är många lag att passera. Efter Kristianstads 2–0-förlust i Göteborg konstaterade också Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir att hennes lag var borta från kampen om andraplatsen.

”I varje fall nu. Men man vet aldrig vad som händer i den här jämna serien.”

Däremot hänger Linköping med. Laget tog en nödvändig livlina när man vann toppmötet mot Vittsjö med 2–1. Östgötskorna är därmed fyra poäng bakom Göteborg. Göteborg i sin tur är i dagsläget bara en poäng bakom Rosengård. Fast det kan växa till fyra på tisdag. Och på lördag möts Göteborg och Linköping i en riktig sexpoängsmatch. Där kan LFC återigen på allvar blanda sig i striden om andraplatsen. De kan också spela en avgörande roll i striden om SM-guldet.

För tillfället känns det ju nämligen som att Göteborg är det enda rimliga hotet mot guld för Rosengård. Men göteborgskorna får inte förlora speciellt många fler poäng än man redan har gjort. Man lär definitivt inte ha råd med en massa poängförluster på hemmaplan.

Matchen på lördag spelas på gräs på Gamla Ullevi. I dag var det däremot konstgräs och Valhalla som gällde för Göteborg. I frånvaro av Pauline Hammarlund testade tränare Marcus Lantz att spela med Rebecka Blomqvist som ensam forward. Dessutom flyttade han fram Julia Zigiotti Olme ett halvsteg, så att hon var ett slags tia.

Jag skulle säga att Göteborg från start spelade 4–5–1 eller 4–4–1–1 i försvar och något som skulle kunna beskrivas som 2–3–4–1 i anfall.

Även om Kristianstadstränare Gunnarsdottir tyckte att hennes lag redan från start hade problem med Göteborgs starka högerkant skulle jag säga att det inte direkt blixtrade om Göteborg med det nya spelsystemet. Jag hade 1–0 i klara målchanser till hemmalaget efter 27 minuter. Dessutom hade båda lagen så långt haft varsin halvchans.

Hemmalaget blev faktiskt väldigt mycket bättre när Taylor Leach tvingades av med skada i just 27:e minuten. Då bytte Lantz in Karin Lundin på topp och återgick till det spelsätt som Göteborg haft under större delen av säsongen.

På bara några minuter skapade Göteborg en jättechans samt två straffsituationer. Till Elisabet Gunnarsdottirs stora frustration…

”Det var inte straff.”

…valde domare Sara Persson att blåsa för den andra straffsituationen, där Emma Koivisto stoppades av Josefin Harrysson. Jag håller med om att straffen inte var solklar, men jag tycker inte heller att domslutet var helt galet.

Elin Rubensson satte snyggt straffen i krysset med tio minuter kvar av den första halvleken. Och ganska exakt tio minuter in i den andra kom 2–0. Det var ett litet mästerverk. Dels stod Filippa Curmark för en väldigt precis passning, dels gjorde Rebecka Blomqvist en härligt vältajmad löpning.

Fri med Brett Maron gjorde Blomqvist inget misstag. Ibland tycker jag att den damallsvenska skyttedrottningen har för små marginaler i sina avslut, vilket gör att de ofta går utanför. Men den här gången hade Blomqvist tvärtom väldigt god marginal i sitt avslut.

I det skedet hade jag 5–1 i klara målchanser till Göteborg. Där kändes det som att Göteborg hade full kontroll. På slutet lyfte dock Kristianstad sitt spel, och man skapade också flera fina chanser att reducera. Till slut vann Göteborg målchanserna med 6–5, och matchen med 2–0.

Dock var det ju oroande för laget att mittback Leech skadades. I dag fanns varken Emma Berglund eller Emma Pennsäter med i matchtruppen. Berglund sa till mig att hon närmar sig spel, men det kändes inte som att hon gör comeback redan på lördag.

Stor matchvinnare i Linköpings 2–1-seger mot Vittsjö var Frida Maanum. Norskan var en av få bra LFC-spelare i onsdagens förlust i Kungsbacka. Och i dag stod hon först för en läcker assist till Lina Hurtig vid 1–0. Dock verkar inte LFC:s matchsekreterare ha tillgång till damallsvenskan.tv, för Maanums fina assist är officiellt tillskriven Elin Landström. Och i 82:a minuten placerade Maanum snyggt in segermålet. Ett otroligt viktigt mål för Linköping.

I ett regnigt Eskilstuna kunde Felicia Rogic göra sitt enklaste mål för året när hon gav hemmalaget ledningen. Cajsa Andersson kom ut helt fel på en långboll och Rogic blev helt ensam med det tomma målet. På övertid kvitterade Julia Karlernäs på nick. Kryss var ett resultat som inte gynnade något av lagen.

I elitettan vann alla de tre topplagen Hammarby, AIK och Uppsala sina bortamatcher i dag. Därmed är Bajen nya serieledare, och både AIK och Uppsala har nu närkontakt med båda lagen på damallsvensk plats.

I Tyskland höll Hedvig Lindahl nollan i sin debut i Frauen-Bundesliga. Wolfsburg vann hemma mot SC Sand med 1–0 efter segermål av Pernille Harder.

I en träningsmatch vann PSG med 4–0 mot Juventus efter bland annat två mål av kanadensiska jättetalangen Jordyn Huitema. Jag hade inte möjlighet att se matchen, men noterade att Lisa Ek hörde Linda Sembrant styra Juventus backlinje.

Nu talar ju resultatet för att Sembrant inte hade så stor framgång. Men den bild man fått av att det är hon som styr landslagets försvarsspel försvagades ju knappast av det här:

Slutligen noterar jag att en ny brasiliansk mittback kopplas till CD Tacon/Real Madrid, nämligen Monica Hickmann. Vi får se om den uppgiften är korrekt.

Jaja. När jag ändå är inne på Tacon/Real Madrid kan det ju vara läge att även lägga upp den här länken med Sofia Jakobsson:s ribbskott från förra helgens träningsmatch. Jakobsson ser ut att ha konserverat VM-formen.

https://twitter.com/RealMadridPink/status/1161276873424461824

Tankar om talangutveckling

Publicerad den av
15

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 fullständigt vimlar det av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Det gör jag gärna. Men i första hand är det nog ett gäng andra svenska elitklubbar som borde göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är alltså de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Både göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Utspelet: ”Emma Kullberg till landslaget”

Publicerad den av
2

I går tillbringade jag alltså eftermiddagen på Valhalla IP för den damallsvenska toppmatchen mellan de lag som låg etta och trea inför den nionde omgången, Göteborg och Kif Örebro.

Underhållningsmässigt var det en okej match, men inte mycket mer. Mållösa tillställningar når sällan de riktigt höga fotbollshöjderna.

Det var Emma Berglund:s första damallsvenska match på drygt två år. Tyvärr blev det inte mer än 15 minuter på planen för den meriterade mittbacken. Efter matchen bytte jag några ord med en mycket besviken Berglund, som konstaterade att hon hade haft för bråttom in i spel efter sin bristning.

Hon hade tränat för fullt under hela veckan utan att ha känt något, men när det blev match gick det inte. Det hade inte dragit till lika hårt som när hon fick lårskadan, men det lär ju ändå dröja några veckor innan hon är tillbaka i spel igen.

Den kvarten hon gjorde var dock väldigt lovande. Berglund tog nämligen huvudrollen i matchupptakten. Hon frispelade först skyttedrottningen Rebecka Blomqvist i nionde minuten. En minut senare hade Berglund själv ett fint volleyskott. Båda avsluten räddades dock fint av matchens klart bästa spelare i den första halvleken – Örebros målvakt Danielle Rice.

Blomqvists friläge fick mig att börja specialstudera Kif Örebros försvarsspel. Jag reagerade nämligen på att friläget uppstod direkt på en långpassning från Berglund. Bollen gick från Göteborgs backlinje och över hela Örebros lag. Så lätt skall det inte vara att få frilägen.

Det kändes lite överraskade att ett lag som släppt in så lite mål som Örebro tillät Göteborg att få ett så ”enkelt” friläge i matchupptakten.

Örebro spelade 3–5–2 med en ganska utpräglad trebackslinje. Just 3–5–2 känns numera som trenden i damallsvenskan, som det vanligaste spelsystemet. Lite intressant här är ju att det var 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade i VM. Alla semifinallag spelade 4–2–3–1 och alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinje.

Göteborg spelar ju ett 4–4–2, där man offensivt ofta har ett centrerat mittfält för att öppna för sina löpstarka och offensiva ytterbackar. Längst fram har man vassa duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund.

Örebros försvarsspel var verkligen otroligt modigt. När Blomqvist i 24:e minuten fick sitt andra friläge tänkte jag att Örebro tog väldigt stora risker i sin försvarsuppställning. Ofta klev vänsterbacken Maja Regnås upp mot Elin Rubensson, vilket lämnade Frida Abrahamsson och Emma Kullberg ensamma mot de båda målfarliga Göteborgsanfallarna.

När Berglund frispelade Blomqvist mötte dessutom Hammarlund bollen, och drog med sig Kullberg uppåt. Så när passningen slogs var två av tre Örebrobackar på väg uppåt. Att lyfta backlinjen när man inte har press på bollföraren brukar vara lite av en självmordstaktik, framför allt om motståndarna har snabba djupledsforwards.

Men de två gånger Göteborg hittade frilägen stod Danielle Rice i vägen. Dessutom hade Örebro lite flyt. Returen på det första friläget gick nämligen rakt till Hammarlund, som dock inte hann styra bollen mot målet. Tränare Stefan Ärnsved kommenterade risktagandet i försvarsspelet så här:

”Så har vi spelat hela tiden. Vi gjorde exakt likadant mot Eskilstuna, där det blev två mot två mot Felicia Rogic och Loreta Kullashi. Det löste sig då med. Sedan är det livsfarligt ibland, och Dani (Rice) höll oss kvar i matchen i första halvleken i dag. … Vi har en defensiv organisation som tjejerna tror stenhårt på. Det var sjätte nollan av nio nu. Vi får energi av att ju längre matcherna går, att vi tror på vårt försvarsspel.”

I paus var det 8–1 i avslut till Göteborg, och jag hade räknat till 3–0 i hundraprocentiga målchanser. Göteborg fortsatte att äga matchen under den andra halvlekens första kvart, där skapade man ytterligare två fina målchanser. Gästerna såg slitna ut, och man satt bara och väntade på hemmalagets ledningsmål. Framför allt hade Örebro svårt på mittfältet, som blev genomspelat lite för lätt.

Då gjorde Ärnsved ett par byten. In kom Ellen Karlsson och Sara Lilja Vidlund, och man flyttade ner Heather Williams på mittfältet. Plötsligt fick gästerna mycket bättre defensiv kontroll. Den sista halvtimman var det Örebro som var närmast ett segermål. Ärnsved igen:

”Vi har några rejäla chanser. Vi är hyggliga i vårt omställningsspel. Vi behöver bara bli ännu bättre på att göra mål på våra chanser. När Heather får komma ner och spela åtta och Ellen, som haft en lite överansträngd baksida, får komma in och tillföra energi blir vi starka på mittfältet. Vi fick lite effekt av det bytet. Likadant när Jenna (Hellstrom) går ut när hon blir trött och Emma Lindén kommer in med energi på högerkanten. 0–0 borta mot ett Champions Leaguelag får vi vara stolta över.”

Sara Lilja Vidlund är 17 år (fyller 18 i september) och fanns med på den lista över landets 13 största talanger födda 2001–03 som Expressen publicerade i fredags. Enligt rubriken har man tagit ut de 15 största talangerna, men listan innehåller bara 13 namn.

Noterbart är att det är en lista där sex av 13 spelare kommer från Stockholmsområdet och fyra från Skåne. Ingen av talangerna kommer från norr om huvudstaden. Dessutom saknas det målvakter och mittbackar på den lista som förstås toppas av Hanna Bennison, med Evelina Duljan som tvåa. Noterbart också att de har blandat ihop Hanna Lundkvist med Hanna Lundqvist.

Sara Lilja Vidlund

Lilja Vidund är på sjätte plats. Och hon visade igår att hon är värd den placeringen. Hon gav Örebro ett bra djupledshot, inte minst sista kvarten när Göteborg flyttade fram och gick för seger.

Hon hade också den andra halvlekens bästa målchans, men frispelad av Williams fick inte Lilja Vidlund ordning på benen, och det blev ett halvdant avslut rakt på Jennifer Falk.

När vi ändå är inne på unga talanger gillade jag vad jag såg av 19-åriga Jonna Dahlberg. Det är en bolltrygg mittfältare med bra blick. Dock såg det ut som att hon har en hel del att lära i försvarsspelet.

Jag har gnällt på flera domarinsatser på sistone. Den här gången fanns det inte mycket att gnälla på, utan Laura Rapp klarade alla viktiga situationer bra. Det var väl egentligen bara en gång hon var lite illa ute.

Vid en inläggsfrispark 80:e minuten kolliderade Jennifer Falk och Beata Kollmats, och båda blev liggande. Göteborg valde dock att spela vidare, Blomqvist hade ett bra kontringsläge. Domare Rapp lät spelet gå. Men när Emma Kullberg bröt och det blev anfall åt andra hållet blåste hon av. Det kändes lite tveksamt.

Kullberg är däremot inte tveksam för tillfället. 27-åringen ansågs ju vara en jättetalang när hon kom fram i moderklubben Umeå IK. Men det riktiga lyftet kom inte. Och på senare år har hon varit runt, bland annat ett par säsonger i division I för Umeå Södra/Team TG.

Emma Kullberg

Men när jag såg henne i Kungsbacka i fjol tyckte jag att hon var klart bättre än jag sett tidigare. Då spelade hon defensiv innermittfältare och bar KDFF upp i damallsvenskan. I år i Kif Örebro har hon flyttat runt lite. De senaste matcherna har hon spelat i mitten av trebackslinjen och är en väldigt stor anledning till att Kif nu har fem raka nollor.

När jag pratade med tränare Ärnsved efter matchen sa han:

”Man får ju skicka en passning till Gerhardsson: Emma Kullberg till landslaget. Det är det enda jag har att tillägga i det här. Alla bollar bakom löser hon liksom.”

Lagkapten Frida Abrahamsson var också otroligt imponerad av sin backlinjekollega. Efter genrepet i våras pratade jag just med Abrahamsson. Då gällde min fråga var i tabellen man skulle tippa Kif Örebro. Svaret löd:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

Nu ligger Kif på medaljplats, med bara 3,5 poäng till serieledning och 2,5 till en Champions Leagueplats. Och man kommer som sämst ligga femma efter nio omgångar. Ner till elfte plats har man 13 poäng. Trots det har inte lagkapten Abrahamsson formulerat om målsättningen. Hon säger:

”Vår målsättning är fortfarande att hålla oss kvar. Att det har gått så här bra känns som en bonus. Det är skitkul. … Det är väldigt många matcher kvar, och vi måste fortsätta att ta en match i taget, det är klart att det känns jättebra i nuläget. … Vi bytte ut elva spelare från förra året, så det tog några matcher innan vi lärde känna varandra på planen. Men jag har ändå känt från början att vi har haft en bra kemi och gruppdynamik. Vi har hela tiden haft kul ihop, och jag tror att det gör att man vill jobba stenhårt för varandra – och då får man en känsla av att: ‘Vi tror på det här’.”

I mars var nog Örebrospelarna ganska ensamma om att tro på sitt lag. Då trodde alla experter att de skulle få slåss med LB och Kungsbacka om nytt kontrakt. Men nu är det inte längre någon som tror att Kif Örebro skall åka ur. Frågan är hur långt det kommer att bära. Övre halvan?

Det ser i alla fall bra ut på spelarsidan. I backlinjen är återvändaren Sejde Abrahamsson på väg tillbaka efter sin korsbandsskada. Hon har gjort två korta inhopp under sommaren, men en liten känning i baksida lår gjorde att hon blev kvar på bänken hela matchen i går. Även Emma Östlund är på väg tillbaka.

För Göteborg blev det en tung lördagseftermiddag. Frida Abrahamssons bästa kompis Pauline Hammarlund ansåg att 0–0-matchen kändes som en förlust. Och det kan man förstå, för Göteborg hade ju 5–0 i klara målchanser efter 60 minuter. Men i en så här jämn och oviss serie måste man ta sina chanser. Man har inte råd att missa två rena frilägen.

Med sju–åtta minuter kvar av matchen tappade man dessutom serieledningen. Då gjorde nämligen Glodis Perla Viggosdottir 2–1 till Rosengård mot Kungsbacka, vilket innebar att Malmöklubben numera är överst i tabellen.

Kanske att det hade med att det var 30 grader varmt och lördag – men det kom bara 711 åskådare till Malmö IP och 965 till Valhalla. Inför matchen i Göteborg hade GP ett par artiklar om vilken effekt VM skulle ha på publiktillströmningen.

Eller snarare vilken effekt VM inte skulle ha. Göteborg FC:s ordförande Peter Bronsman sa så här till Göteborgs-Posten:

”Visst, det kom 35 000 till Avenyn, men det är landslaget. Vi får göra vår egen grej. Det är jättesvårt att rida på och kopiera andras framgångar.”

Så är det ju. Men frågan är om Göteborgs grej, med fri entré är rätt grej. Jag har varit skeptisk från början. I en krönika skriver GP:s Mattias Balkander om att VM inte har något med damallsvenskan att göra, om att den damallsvenska produkten måste bära sig själv. Han skriver också att så här om fri entré:

”Vem skulle välja bort en match på grund av en hundring? Även här handlar det om att leverera en produkt – och sända signaler att man tror på den.”

Det är bara att hålla med. Jag noterar att Portland Thorns lockade 3 420 betalande åskådare till en träningsmatch i våras. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch. Och det långt innan USA tog VM-guld.

I kväll avslutas omgång nio med matcherna Linköping–Piteå och Djurgården–Eskilstuna. Jag noterar att Piteå satt 14 timmar i buss i går på grund av inställt flyg. Klubben visar att man är bättre förberedda än vad LB07 var i våras. Vi får se om bussresan sitter i benen, eller om den kanske tvärtom kan bli tändvätska för norrbottningarna.

I övrigt noterar jag nyheter kring våra svenska Italienproffs. Lagkapten Julia Molin tackade i går för sig i Verona. Vart hon är på väg skrev hon däremot inte.

Det blir även klubbyte för Jenny Hjohlman. Efter 1,5 säsonger lämnar hon Florentia för nykomlingen Empoli:

Jag noterar också att den svenska nyförvärvsduon nu har checkat in hos Wolfsburg:

Sverige behöver fler Vittsjö

Publicerad den av
7

Vad passar bättre en regnig semestersöndag än att ge sig iväg på en liten utflykt? Min utflykt gick till Vittsjö Idrottspark, en plats man måste tycka om.

Det var bara andra gången jag var där, men det räcker för att känna den härliga atmosfären. Jag vet att Anders Nilsson skrev i Aftonbladets allsvenska fotbollsbilaga inför seriestart att ”Sverige behöver inte fler Vittsjö” och att den krönikan väckte känslor.

I grunden har förstås Nilsson rätt i att det krävs att stora aktörer med ekonomiska muskler om svenska damfotbollsklubbar skall kunna stärka sin internationella konkurrenskraft.

Men personligen tycker jag nog att det tvärtom behövs fler Vittsjö och Mallbacken. Alltså orter där folket känner ett äkta engagemang för sina damlag, där allt kring lagen inte bara bygger på föräldrar som egentligen bara bryr sig om sina egna döttrar. Jag tycker faktiskt att man med blotta ögat kan se att hemmalaget är viktigare för folket på plats i Vittsjö än det exempelvis är i Göteborg.

Jag pratade lite med Lisa Klinga och Thomas Mårtensson efter matchen i går. Mårtensson konstaterade att det bara är två ”bylag” kvar i svensk elitfotboll, utöver Vittsjö just nämnda Mallbacken. Även om båda lagen är överlevare sa han att han upplevde att det blev svårare och svårare för en klubb som Vittsjö att hålla sig kvar på elitnivå.

Klinga är Stockholmstjejen som spelade Champions Leaguefinal med den klubb hon fick huvuddelen av sin fotbollsfostran, Tyresö FF, men som nu är inne på sin femte säsong i nordöstra Skånes skogar. Hon förklarar vad det är som är så speciellt med Vittsjö:

”Det är en liten förening som vill mycket. Och alla runt omkring är engagerade och jobbar för att hela tiden bli bättre och bättre. … Vi har ett gång gubbar som är med i 300-klubben som är hur gulliga som helst. De är alltid runtom och stöttar och hjälper till med allt möjligt. Det är mycket det som gör att man trivs, att hela byn är engagerad. Det är en jättehärlig miljö att vara i.”

Fotbollsmässigt nämner hon också tränare Mårtensson som en stor anledning till att hon trivs så bra i Vittsjö. Och det är väl tveklöst så att han är värd stora hyllningar för det jobb han har gjort i klubben.

I går var han dock väldigt missnöjd med matchen. Inför avspark hade hans lag tagit tio poäng på fyra hemmamatcher, och hade målskillnaden 6–0. Inklusive bortamatcherna hade man släppt in minst mål i serien, bara tre stycken.

Nu släppte man fyra i samma match. Mer om det strax, men jag tyckte nog att Mårtensson och Klinga var lite överdrivet självkritiska efter matchen. För det var verkligen en högklassig damallsvensk match, en match som kändes jämnare än vad slutresultatet 2–4 berättade. Jag räknade till 7–5 i målchanser till Göteborg.

Det fanns alltså ganska mycket att glädjas åt på båda sidor. En kul sak var att det var 929 åskådare på välfyllda läktare. Det trots att det närmast var monsunregn innan matchstart. Det kändes som att halva Vittsjön regnade föll ner över samhället ungefär en timme innan matchstart. Och att resten av sjön föll ner över planen i matchupptakten.

Trots den stora regnmängden märktes det knappt på planen, den klarade verkligen allt regn förbluffande fint.

Utöver vädret hade båda lagen tunga skador i sina backlinjer. På de två raderna närmast framför mig på läktaren satt dels CJ Bott och dels Emma Berglund och Beata Kollmats. Dessutom hade Vittsjö Nellie Persson på bänken med lättare skadekänning.

Göteborgsduon bör kunna vara tillbaka i träning den här veckan, vilket bör innebär att det tar ytterligare någon eller några veckor innan de är matchklara.

Känslan var att Vittsjöduon har lite närmare till spel. Bott bröt handleden i första halvleken av VM-matchen mot Kanada för en dryg månad sedan. Jag bytte några ord med henne, och hon hoppas kunna spela med handskydd inom kort.

Det var tydligt att Vittsjö led mer av skadorna i sin backlinje än vad Göteborg gjorde. Men hemmalaget inledde ändå matchen bäst och satte bra press på serieledarna under de första fem–sex minuterna.

Sedan tilltog övergick regnet i skyfall, och matchen ändrade karaktär. Nu var det Göteborg som tog över genom att sätta press på Vittsjö. I den pressen kom också matchens första mål av Rebecka Blomqvist. Just då kändes Göteborg som det klart bättre laget, och inget tydde på något annat än en klar bortaseger.

Men knappt 4,5 minuter senare ändrade matchen karaktär igen när Alexandra Benediktsson nickade in en hörna till 1–1. Plötsligt var Vittsjö med igen. Resten av halvleken var jämn med chanser åt båda håll.

Slutminuterna i den första halvleken blev matchavgörande. Efter 43.50 hade Summer Green ett superläge, fint framspelad av Tove Almqvist. Greens avslut på volley var bra, men det hjälpte inte eftersom Jennifer Falk:s räddning var fantastisk. Göteborgsmålvaktens förflyttning från ena stolpen till den andra var makalöst snabb.

Någon sekund in på övertiden var det istället Göteborg som tog ledningen. Via Benediktssons huvud hamnade ett inlägg från Emma Koivisto hos Julia Roddar till vänster i Vittsjös straffområde.

Roddars skott gick mellan benen på Almqvist och passerade sedan en offsidestående Pauline Hammarlund innan den gick in i burgaveln. Min personliga uppfattning är att Hammarlund påverkar spelet genom att skymma målvakt Sabrina D’Angelo. Men på VM släppte de ju några mål av det här slaget, bland annat Tysklands 1–0 mot Nigeria.

Så det verkar vara den korrekta tolkningen att man skall få vara i den typen av offsideposition som Hammarlund var. Och vad jag såg hade domarna ingen diskussion om att eventuellt döma bort målet.

Baklängesmålet var förstås tungt för hemmalaget som gjorde en bra halvlek. Och bara 23 sekunder in i den andra halvleken blev det ännu tyngre. Då lobbade nämligen Hammarlund in 3–1 till Göteborg på en härligt precis passning från Elin Rubensson.

Och i 59:e minuten punkterades matchen helt när Rebecka Blomqvist sprang igenom och gjorde sitt andra mål för dagen fram till 4–1. Det målet kändes lite väl lätt. Det var en inspark från Falk som Hammarlund skarvade in bakom Vittsjös backlinje till Blomqvist.

Både vid 3–1 och framför allt vid 4–1 var det tydligt att Vittsjö har problem med snabbheten i mittförsvaret. Resten av matchen spelade Göteborg av på ett bra sätt. På presskonferensen efter matchen konstaterade tränare Mårtensson att hans lag är bättre på att styra tempot i matcherna från ledning än från underläge. Och att Vittsjö blev både utspritt och lite stressat i den andra halvleken.

Här tror jag även att snabbheten i backlinjen är en faktor. I underläge måste man ofta trycka upp lite högre, och då riskerar ett lite långsamt mittförsvar att bli straffat.

4–1-målet kändes lite billigt, men totalt sett skall det ju sägas att Göteborg var väldigt effektivt. Och 3–1-målet var verkligen högklassigt. När Rubensson vann bollen ute vid sidlinjen hade både Vittsjös backlinje och målvakt D’Angelo ganska bra positioner. Men Rubenssons lyftning till Hammarlund var så högklassig att alla Vittsjöspelare framstår som felplacerade när bollen går når forwarden.

På slutet fick en göteborgare också göra mål i matchen. Det var Paulina Nyström som i sitt tredje damallsvenska inhopp gjorde sitt första mål. Hon gjorde det för Vittsjö. Nyström är en spelare jag trott mycket på sedan jag såg henne första gången i Hovås/Billdal för drygt tre år sedan. Då gjorde nu 18-åriga Nyström också mål, den gången i elitettan.

Jag noterar för övrigt att Nyström har spelat fem matcher för Lörby i division I. Man har ju hört en hel del kritik mot F19-serien, och på så sätt är det ett väldigt bra upplägg för talanger som är på väg in i damallsvenskan att få spela seniorfotboll på hyfsat hög nivå.

På samma sätt släpper ju Linköping spelare till IFK Norrköping, Kungsbacka till Jitex och Kristianstad till Asarum. Det finns säkert fler exempel.

Tillbaka till gårdagens match i Vittsjö. Peter Gerhardsson var på plats, och intervjuades i halvtid. Då fick han en signerad Peps Persson-CD av Vittsjö, en gåva förbundskaptenen verkade väldigt nöjd över. Gerhardsson hade många spelare att titta på. Han hade ju fyra VM-spelare i Göteborg. Dessutom borde han ju kolla lite extra på deras forwardsduo Blomqvist/Hammarlund. De båda ligger nu etta respektive delad tvåa i skytteligan med sju respektive sex mål.

Hos Vittsjö gissar jag att Gerhardsson hade blicken på de båda yttermittfältarna Michelle De Jongh och Tove Almqvist. De Jongh gjorde sin 100:e match i damallsvenskan, och borde stå och knacka på dörren till landslaget. Hon är löpvillig och försöker hela tiden vara konstruktiv. Framför allt var hon bra före paus. I den andra halvleken klev Almqvist istället fram, och visade fin klass.

Under VM låg mycket fokus på domarinsatsen. Det gjorde inte eftersnacket i går. Men det kunde mycket väl ha gjort det, för jag såg två klara straffar som inte blåstes. Det pratades om en tredje också, men den uppfattade inte jag.

De jag såg var dels en till Göteborg efter 29 minuter i den första halvleken. Då använde Tove Almqvist armen i en nickduell, något som väckte starka känslor hos Göteborgsspelarna, men som inte fick domare Sandra Almkvist från Örebro att agera. Almqvist hade uppe armen i axelhöjd – alltså skulle det ha varit straff.

Det skulle även ha varit straff till Vittsjö i mitten av den andra halvleken när en Göteborgsback skickade bort Clara Markstedt i en duell framför målet. Jag stod då precis bakom för att se om jag kunde få några bra bilder, så jag såg tydligt situationen. Jag, flera Vittsjöspelare och hemmapubliken tyckte alla att det var solklar straff. Det tyckte däremot inte domare Almkvist – och hon bestämde.

Hon är relativt ny i högsta serien, men det är inget skäl att vara feg. För en feg domare är också en dålig domare. Bra domare blåser däremot straff när det är berättigat, vilket det var minst två gånger i går.

En lite kul detalj efter situationen där Markstedt borde ha fått straff var att en hemmasupporter då ropade till domare Almkvist och frågade om hon hade fått frikort på Liseberg. Det var tydligt att budskapet nådde fram, för hon lyfte instinktivt blicken.

Ytterligare en situation där jag tycker att domaren borde ha agerat var vid Paulina Nyströms 4–2-reducering. Där kom Jennifer Falk väldigt billigt undan. Göteborgsmålvakten var helt snett ute, och mejade ner en Vittsjöspelare, som jag tror var De Jongh.

Det borde definitivt ha varit en varning på Falk. Men som jag konstaterade under VM, i den här typen av situationer kommer målvakterna nästan alltid undan. Det är dåligt, för de attackerar oftast försvarslösa motståndare. När man har hoppat för att nicka en boll har man nämligen väldigt liten chans att parera den typen av smällar som Falk delade ut.

Det blev en väldigt lång rapport från Vittsjö. Det spelades ju två matcher till igår. Inför den damallsvenska återstarten hade just Vittsjö släppt in minst mål av alla – tre. Näst minst hade Piteå släppt in – fem.

Men båda de starkaste försvaren blev rejält sargade igår. I Piteå skrällde nämligen Kif Örebro och vann med klara 3–0. Därmed är de regerande mästarinnorna nu nere på sjunde plats, medan Kif Örebro är trea. Jag utfärdade en varning för nykomlingen efter att ha sett dem kontra sönder Göteborg i genrepet. Men att Kif skulle vara så här bra hade jag inte kunnat ana.

De 1876 åskådarna lär inte ha varit nöjda med Piteås försvarsspel. Normalt stabila Cajsa Andersson hade en tung dag och bjöd bland annat på 3–0-målet. För Piteås del får vi hoppas att Faith Ikidi snart är spelklar igen. Nu blev lagets försvarsgeneral kvar på bänken hela matchen.

Även på Malmö IP noterades en fin publiksiffra. 1644 fick se Rosengård vinna med förkrossande 5–0 mot Växjö. Det var smålänningarnas andra 5–0-förlust för säsongen.

Den första var mot Linköping. Den gången fick jag kritik för att jag var mer kritisk mot Växjös försvarsspel än positiv till LFC:s offensiv. Gårdagens ras har jag inte sett. Men jag noterar att Växjö skrev så här på sitt officiella twitterkonto vid ställningen 4–0:

Klart är att Växjö redan nu kan glömma målet om att spela Champions League nästa år. Det är bra med målsättningar, och för Växjö bör de nog formuleras om till att försöka vara kvar i damallsvenskan även nästa säsong.

Efter åtta omgångar är nämligen Växjö nu tolv poäng från en Champions Leagueplats. Och det känns inte säkert att laget slutar topp två ens om det tar full poäng på de sista 14 omgångarna.

Växjö har 2–17 i målskillnad, varav 1–14 på bortaplan. Noterbart är att det ändå är på bortaplan som man har tagit sin enda seger.

För Rosengård noteras att laget har 13 olika målskyttar på lagets 21 mål. Den bredden skojar man inte bort.

Innan jag lämnar matchen måste jag reagera på ytterligare en feg domarinsats. För nog måste väl Nellie Karlsson ha rött kort vid straffsituationen mot Anam Imo i slutet av matchen?

Visst har regeln om målchansutvisning ändrats så att försvararen bara skall ha gult kort om den försöker att spela på bollen. Men det kan ju inte vara tanken att man skall få dra i en motståndare i flera meter innan man försöker nå bollen. För mig är Karlssons aktion ett solklart rött kort. Och det borde det även ha varit för domaren.

Allra sist tänkte jag ge lite beröm till Eskilstuna Uniteds hemsida. Bakom den ganska tråkiga rubriken ”Matchsnack med Munken” ryms svar på flera spännande frågor kring laget.

Artiklar på officiella hemsidor om kommande matcher brukar ofta vara ganska slätstrukna, mycket beroende på att många tränare i princip alltid säger samma saker inför matcherna. Men här får vi svar på hur man tänker om sommarvärvningar, om varför de båda nigerianska VM-spelarna satt mycket på bänken i våras och hur tränaren ser på att laget bara har gjort två mål. Det gillar man.

 

Den damallsvenska våren i sammanfattning

Publicerad den av
13

Den senaste tiden har jag jobbat på ett specialprojekt kring det VM-slutspel som nu bara är drygt 1,5 veckor bort. Det har gjort att jag inte har kunnat följa den nationella fotbollen lika närgånget under de senaste två veckorna.

Bland annat har jag ju inte sammanfattat den damallsvenska vårsäsong som tog slut i torsdags. Men här kommer en liten genomgång.

Den börjar i botten, med jumbon Kungsbacka. I sjätte omgången lyckades laget äntligen ta sin första allsvenska poäng. Trots det växte avståndet till nedflyttningsstrecket under sista omgången innan VM-uppehållet.

Kungsbacka har nu fyra poäng upp, och egentligen är det inget som talar för att klubben klarar det damallsvenska kontraktet. Det värsta är dock inte att spelartruppen inte riktigt hållit damallsvensk klass under våren. Det värsta är att klubbledningen verkar vara väldigt långt ifrån elitklass.

I veckan kom nyheter om att klubben var sen med lönerna. I länkad artikel väntade klubben på svar om ett banklån. I en TT-artikel någon dag senare sa Kungsbackas kanslichef Christer Björkroth att spelarna skulle få sina löner innan månadsskiftet:

”Det är klart. Vi betalar ut lönerna före den sista varje månad. Det kan bli att de får pengarna i sista sekund, men så länge de kommer före den sista så förstår jag inte problemet. … Det problemet har vi med damfotbollen hela tiden. Vi kämpar så att ögonen blöder, men alla har fått sina löner hela säsongen, så jag vet inte varför man går ut i tidningen med det.”

Bra att lönerna betalas i tid. Däremot är det aldrig ett bra tecken när man gnäller på spelarna för att de har pratat med media om något.

Att Kungsbackas ekonomi är dålig är ju dock inget nytt. Klubben har haft problem med att få ihop tillräckligt med pengar i flera år. En tråkig nyhet är att klubben lagt ner sitt F19-lag.

Ni som följer den här bloggen vet att jag tycker att elitklubbarna skall ha talangverksamhet. Nu har i och för sig Kungsbacka fortfarande ett F17-lag, men det är likväl förkastligt att man inte kan driva ett B-/juniorlag i en damallsvensk förening. Nedläggningen innebär att det numera är två klubbar som dragit sig ur den södra F19-serien.

En annan klubb i bottenskiktet som också kämpar med sin ekonomi är Växjö DFF. Med sina fem poäng har man bara en poängs marginal ner till nedflyttningsplatsen.

Marginalen för att klara elitlicensen verkar ungefär lika liten. Föreningen har ett negativt eget kapital på 1,2 miljoner kronor. I veckan var det styrelsemöte, och där beslutades att klubben ska sälja mittfältsstjärnan Jelena Cankovic.

Det är förstås ett klokt beslut. Cankovic har klart deklarerat att hon inte vill vara kvar i klubben. Att ha spelare som vill bort riskerar att sprida negativ energi i spelartruppen, vilket kan sänka ett lag.

Genom att sälja serbiskan skapar man åtminstone lite lugn. Men allra helst hade ju Växjö behövt ha en engagerad Cankovic på planen. För lagets facit med bara två gjorda mål på de första sju omgångarna är ju alldeles för dåligt. I varje fall om man skall kunna nå sitt mål om att spela Champions League nästa år.

Noterbart är att skyttedrottningen Anna Anvegård bara har lyckats göra ett mål hittills i år. Det är jobbigt för Växjö, och det är lite illavarslande inför VM, där jag tror att Peter Gerhardsson har en tanke på att ge Anvegård en hyfsat stor roll.

Växjö är ju en av vårens stora missräkningar. En annan är Eskilstuna United, som precis som Växjö bara har lyckats göra två mål på de sju första omgångarna. Även för Eskilstuna är marginalen ner till nedflyttningsstrecket bara en poäng.

Laget har hittills bara vunnit mot LB07. De fyra omgångar som återstår till halvtid i serien väntar viktiga matcher mot bottenkonkurrenterna Växjö, Djurgården och Kungsbacka. Där kan United antingen lämna bottenstriden bakom sig – eller hamna i en riktigt prekär situation.

Noterbart kring Eskilstuna är att laget i år har fem poäng och 2–7 i målskillnad efter sju omgångar. I fjol ansågs det vara kris i klubben under våren. Då hade man sju poäng och 7–15 i målskillnad. Nio av baklängesmålen kom mot Rosengård. Utöver det raset hade United 7–6 i målskillnad efter sju omgångar.

Sju insläppta är bra, det är bara ett fler än topplagen Göteborg, Rosengård och Linköping. Eskilstunas problem i år ligger som sagt i offensiven.

Det går en gräns i tabellen mellan platserna sju och åtta. Bland de fem bottenlagen finns också Djurgården och LB07. Båda lagen tog viktiga kliv precis innan det blev semester.

Djurgården låg under nedflyttningsstrecket efter sex omgångar, men vann bottenmötet med Växjö med 3–0 förra helgen – ett resultat som gör att blåränderna kan fira midsommar på hyfsat säker mark.

Noterbart är att Djurgården har gjort nio mål och har delade skytteligaledaren Mia Jalkerud. Hon har gjort sex mål, resten av lagets mål har VM-spelaren Olivia Schough stått för.

Djurgårdens problem ligger i att laget har släppt in 13 mål på våren, alltså nästan två per match. Det kan förstås ha att göra med de två tunga skadorna på Sheila van den Bulk och Kim Sundlöw. Men 13 insläppta är ändå alldeles för många för ett lag som har medaljambition.

LB07 har släppt in 18 mål – flest av alla ihop med Kungsbacka. Ändå tror jag att Malmöklubben går in i sommarvilan med positiva vibbar.

Det nederlagstippade laget har vuxit in i serien, och antagligen kan de leva väldigt länge på den högst oväntade derbysegern mot Rosengård. Men även mot Piteå i torsdags visade LB att laget kan vara farligt för alla motståndare om man spelar med lågt försvarsspel och ligger på kontring.

Det om botten. I mitt tips inför seriestart skrev jag att:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats.”

Det kvarstår i högsta grad efter sju omgångar. Det är ju helt enkelt hysteriskt jämnt. Fem lag ligger inom en poäng, sex lag inom två poäng och sju lag inom fyra poäng.

Det finns således sju lag som går in i sommaren med högst rimlig chans att vinna SM-guld i höst. Så här långt är jag väldigt nöjd med mitt tips. Jag har rätt på ettan och tvåan och jag har prickat skrällagen Kif Örebro och Vittsjö. De sistnämnda är bara tre mål ifrån andraplatsen, och har april månads bästa spelare i serien: Michelle de Jongh.

Faktum är ju att Vittsjö kunde ha haft ytterligare några poäng. Av det jag såg från deras hemmamatch mot Piteå tycker jag att skånskorna borde ha vunnit den. För Vittsjö väntar en rivstart i höst med serieledande Göteborg, derby mot Kristianstad och Skånederby mot Rosengård i de tre första omgångarna. Om Vittsjö är kvar i guldstriden efter de tre omgångarna kan klubben få en riktigt rolig höst.

Noterbart kring Vittsjö är att man släppt in klart minst lag av alla i serien – tre. Den kanadensiska VM-målvakten Sabrina D’Angelo har stått i sex av matcherna, och bara släppt in två mål. D’Angelo kan i höst visa sig vara en av damallsvenskans allra bästa värvningar.

Det andra skrällgänget är Kif Örebro. De ligger sexa med minusmålskillnad, men man är bara två poäng från guldet. Örebro har vunnit mot de lag som ligger bakom i tabellen, och förlorat mot Linköping och Rosengård.

Framgångsreceptet har varit stabilt försvarsspel och kontringar på nordamerikanska anfallare. En av dem är Addison Steiner, som ägnar sommaren åt att spela för Seattle Reign i NWSL.

https://twitter.com/seattlesoccer/status/1131695380008263680

Steiner har bara gjort ett mål hittills i damallsvenskan. Nya Heather Williams är vassast i Örebro med sina tre mål, även om hon bara officiellt är bokförd för två.

Den damallsvenska statistiken har tyvärr som vanligt varit ett skämt. Det är ofattbart hur förbundet och EFD kan acceptera att servicen kring den högsta serien är så usel.

Den som blivit hårdast straffad av statistikfiaskot är Anja Mittag. Tyskan tackade för sig i och med Rosengårds sista hemmamatch, 2–0-segern mot Piteå. Hon gjorde de genom att stå för sju assist på sex matcher. Tyvärr har hon bara blivit tillgodoräknad två av de sju målpassningarna – makalöst dåligt.

Mittag har varit en stor profil i vår högsta serie i flera år, och lämnar ett stort hål efter sig. Inte minst i Rosengårds offensiv.

Det är väl inget vågat tips att tro att Malmöklubben återigen har höjt tempot i jakten på att få köpa Jelena Cankovic från Växjö. Fast enligt den länkade artikeln ovan har Rosengård även konkurrens från utländska klubbar om serbiskan.

Annars tyckte jag att Sanne Troelsgaard såg intressant ut i en mer central roll i måndagens prestigemöte i Linköping.

Efter tre omgångar trodde jag att Rosengård skulle kunna rycka ifrån i toppen. Laget spelade snabbare och bättre fotboll än i fjol – då de enligt egen utsago spelade den bästa fotbollen i damallsvenskan. Dessutom kändes laget vassare.

Men vårens fyra sista omgångar tappade Rosengård både fart och spets. Det blev bara fem poäng på de fyra omgångarna, och debaclet mot LB07 måste ha svidit.

I sista omgången borde Rosengård dock ha tagit en trepoängare. Där var man spel- och chansmässigt ett klart bättre lag än Linköping. Men det är ju målen som räknas, och något sådant lyckades inte FCR göra. Delvis för att Emma Holmgren storspelade i hemmamålet.

Zecira Musovic behövde inte rädda några skott, hon hade inte ett enda avslut mot sitt mål. Hon fick ändå rubriker efter matchen. Det på grund av en tweet om utebliven tv-sändning.

I Rosengård var 16-åriga Hanna Bennison vårens sensation. Hon bidrag med fart och löpstyrka till mittfältet. Om hon håller den nivån hela säsongen borde hon vara med i landslagsdiskussionen i höst. Framför allt om vi missar OS, och det i höst påbörjas ett lagbygge mot EM 2021.

För Rosengård blir det avgörande hur man löser lagbygget under sommaren. Man har ju utgående kontrakt på trion Iva Landeka, Troelsgaard och Hailie Mace. Jag tror inte att klubben har råd att bygga om laget för mycket om man skall kunna ta guld, utan man behöver nog behålla den här trion.

För Linköping har utdelningen i poäng varit bättre än spelet under våren. Jag tror att LFC blir minst en nivå bättre i höst när Nilla Fischer ansluter.

Vårens problem har legat i uppbyggnadsfasen, där passningsspelet inte har varit bra nog. Man har Sveriges bästa tia i Kosovare Asllani, men det har varit jättestora problem att få bollen till henne när hon varit rättvänd i bra ytor. Fischer är en bra passningsspelare, vilket borde göra hela anfallsspelet bättre. Det borde göra att Asllani får bollen oftare.

Och då är känslan att LFC kan bli farligt i höst. För om laget har hängt med så bra utan att imponera under våren så borde man kunna bli vasst i höst.

Noterbart i LFC är att nya isländskan Anna Rakel Petursdottir har stått för tre assist, och ligger bakom ännu fler mål med sin fina vänsterfot. Den foten har varit ett bra vapen för laget. Hon är ett bra nyförvärv. Däremot måste jag sätta fiaskostämpel på upphaussade amerikanskan Julia Ashley. Den match jag såg henne verkade hon inte kunna stava till positionsspel. Jag är därmed inte överraskad över att LFC inte är intresserat av att förlänga med henne.

Högst upp i topp finns Göteborg. Laget är det enda obesegrade i damallsvenskan. Faktum är att man inte har förlorat någon tävlingsmatch sedan september i fjol.

Jag tycker att Göteborg spelar den bästa fotbollen i Sverige. De hårda och precisa passningar som man bygger sitt spel kring kan inga andra lag matcha. Även om jag tycker att laget tappade lite fart under en period vann man cupen och har tillsammans med Rosengård gjort flest mål i damallsvenskan och har även bäst målskillnad.

Efter en trög start fick viktiga Rebecka Blomqvist igång målskyttet. Hon står på fem mål och tre assist – det gör att hon både är delad trea i skytte- och assistligan. Även Pauline Hammarlund står på fem gjorda mål. Göteborg har således seriens vassaste anfallspar.

Kristianstad har seriens vassaste back. Therese Ivarsson har gjort fem mål och delar den där tredjeplatsen i skytteligan med Blomqvist och Hammarlund.

KDFF ligger sjua, med fyra poäng upp till guldpositionen. Dock har laget avverkat vårens matcher mot alla de etablerade topplagen; Göteborg, Rosengård, Piteå och Linköping. De kommande fyra matcherna väntar bottenlagen Kungsbacka och Växjö samt uppstickarna Vittsjö och Kif Örebro. Viktiga matcher om Elisabet Gunnarsdottir:s gäng skall blanda sig i guldstriden på allvar.

Slutligen mästarlaget Piteå. Det är ett av fyra lag som har toppat serien efter någon av de sju spelade omgångarna. Piteå ligger femma i tabellen, men från sin mittenposition känner laget absolut gulddoften. Det är ju bara en poäng upp till Göteborg.

Cajsa Andersson har bara släppt in fem mål, med det är Piteå det lag som släppt in näst minst mål. Piteås problem är att laget inte gjort så många mål. Hittills har det blivit tio på sju omgångar, vilket är ett snitt om 1,4 per match. Under guldsäsongen 2018 snittade PIF 1,9 mål per match.

Piteå lever i högsta grad i guldstriden, men behöver alltså göra fler mål. För övrigt tänkte jag på Piteå i kväll när jag såg Finland vinna Ishockey-VM.

Alla hockeyexperter har ju sagt att det skulle vara omöjligt, för Finland hade inga NHL-proffs. Men Finland kunde vinna, för de hade ett starkt lag. Det är lite som för Piteå i fjol. Man hade inte spelarna med bäst meritlistor, men man hade ett starkt lagspel. Faller bitarna på plats i höst kan laget Piteå mycket väl försvara sitt guld.

Fast jag håller fortsatt Göteborg som huvudfavorit. Inte minst sedan man i veckan värvat Emma Berglund. Apropå det har jag dragit igång en ny silly seasonsida, inriktad på sommarens övergångar.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget skall jag även göra lite reklam för en ny damfotbollsblogg, med inriktning på damallsvenskan. Den hittar ni här, och den skrivs av den före detta Halmia- och Vittsjötränaren Håkan Magnusson. Kul med nya bloggar.

 

Emma Berglund klar för Göteborg

Publicerad den av
Svara

Emma Berglund

Kopparbergs Göteborg FC är obesegrat i tävlingsmatcher sedan september i fjol och leder damallsvenskan under VM-uppehållet.

Nu är det klart att laget stärker upp truppen med PSG-proffset Emma Berglund. Göteborg har en stark men tunn trupp, inte minst vad gäller mittbackar. Dessutom har ju Taylor Leach sagt att det här kan vara karriärens sista säsong.

Min känsla är att Berglund kommer att passa in klockrent i Göteborgs spelsätt. Hon är en passningsskicklig mittback med ett fantastiskt rent och fint tillslag. Tränare Marcus Lantz har ett spelsätt som kräver hårda och precisa uppspel. Det kommer han att kunna få från Berglund.

Det blir för övrigt intressant att se hur tränare Lantz formerar sin backlinje med Berglund i truppen. Jag tycker att Göteborgs defensiv har fungerat utmärkt med en fyrbackslinje med Leach och Beata Kollmats i mittförsvaret. Men det sägs ju att Lantz har en förkärlek till 3–5–2, så kanske att det kan bli vissa matcher med tre mittbackar framöver?

Berglund har skrivit ett kontrakt på 2,5 år som löper från den 1 juli, dagen efter att hennes kontrakt med Paris Saint-Germain går ut.

I det länkade pressmeddelandet säger Berglund att hon är helt frisk.

”Nej, inget hämmar mig med skadan längre. Jag har egentligen varit i full träning sedan i julas.”

Den gångna säsongen spelade hon sju ligamatcher för PSG (samtliga från start). Det blev totalt 521 spelminuter och 0 mål. Dessutom spelade hon två hela matcher i Champions League.

 

Berglund till Göteborg? – och annat aktuellt

Publicerad den av
1

Dagens svenska damfotbollsnyhet är att Emma Berglund kan vara på väg till Göteborg. Det är fotbollskanalen som kommer med uppgiften.

Berglund har utgående kontrakt med PSG, och har inte fått speltid sedan hon blev utbytt i paus mot Lyon i 20:e omgången. Jag har inte hört något om någon skada, utan det är väl en signal om att hon är på väg bort från den franska storklubben.

Och Göteborg har tunn trupp, inte minst vad gäller mittbackar. Så deras intresse känns rimligt. Dessutom är Berglund en passningsskicklig mittback som borde passa in bra i Göteborgs spelsätt.

Annars trodde jag möjligen att Göteborg skulle kunna vara ett alternativ för Linda Sembrant. Hon har ju tidigare varit i klubben. Men ännu har jag inte sett några uppgifter om vart Montpelliers lagkapten är på väg.

Göteborg spelar för övrigt hemma mot Djurgården i morgon. Det i en damallsvensk mellanomgång. I varje fall känner jag det så. Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.

En kul detalj som LB uppmärksammat är att derbyt på Limhamns IP spelas nästan på dagen 50 år efter den första seriematchen i damfotboll i Skåne. En match som spelades just på Limhamns IP.

Som bekant var Skåne tvåa på bollen inom damfotbollen. Först var Västergötland, där första damfotbollsserien sparkades igång året innan, 1968.

Nu ligger ju däremot Skåne i framkant inom svensk damfotboll med fyra lag i damallsvenskan och ytterligare ett i elitettan.

Helgens mest intressanta match har också skånskt deltagande. Den match jag tänker på är söndagens möte mellan Piteå och Kristianstad.

Det är två lag som historiskt sett har väldigt jämn statistik. På 19 tävlingsmatcher har Piteå tio segrar och Kristianstad åtta. Bara en match har slutat oavgjord.

Noterbart dock att KDFF vann båda fjolårets möten och dessutom följde upp med bortaseger i Piteå i vårens cupsemifinal. Kristianstad har således tre raka på svenska mästarinnorna.

Matchen i Piteå är den enda på söndag. Resten av omgången spelas under lördagen. Utöver matcherna i Göteborg och Malmö är Linköping stor favorit hemma mot tabelljumbon Kungsbacka medan vi har två öppna matcher i form av Vittsjö–Eskilstuna och Kif Örebro–Växjö.

Kikar vi internationellt färdigspelas flera ligor i helgen. Klockan 14.00 på söndag drar sista omgången av Frauen-Bundesliga igång. Där gör ju samtliga svenska spelare sina sista matcher för sina nuvarande klubbar.

På DFB-tv visas Wolfsburg–Turbine Potsdam, vilket innebär att man kan se Nilla Fischer avtackas i Wolfsburg. Man kan även se Amanda Ilestedt för sista gången i Potsdamdräkten.

Fridolina Rolfö gör sin sista match för Bayern München borta mot nedflyttningsklara Mönchengladbach. Som jag tidigare berättat är det bara spänning kvar kring nedflyttningsstrecket. I övrigt är ligan avgjord.

Även i England färdigspelas ligan i helgen. Det är lördag 13.30 som gäller, och här finns ingen direkt spänning kvar. Men prestigemötet mellan vinnarna Arsenal och tvåan Manchester City känns ändå lite kul.

Lördagens omgång är avslutningsföreställning för West Hams Claire Rafferty. 30-åringen, som spelade huvuddelen av sin karriär i Chelsea, har meddelat att hon slutar med fotbollen.

En tredje liga som avslutas i helgen är den danska 3F-ligan, eller elitedivisionen som den också kallas. Där går sista omgången under lördagen, bland annat med toppmöte mellan Bröndby och Fortuna Hjörring. Där är det dock mer prestige än placeringar i potten. Det står nämligen redan klart att Bröndby vinner guldet. Sedan 2013 har för övrigt Bröndby och Fortuna vunnit varannat år.

Bröndby är dock 2000-talets lag med totalt tolv guld. Fortuna står totalt på tio guld, varav sex är bärgade på 2000-talet.

I skytteligan går Bröndbys Nanna Christiansen mot en överlägsen seger. Hon har gjort 26 mål. Sverigebekanta klubbkompisen Nicoline Sörensen har gjort 16 och delar andraplatsen med Amalie Thestrup från BSF.

Vad jag vet har vi inte haft någon svensk spelare i elitedivisionen den här säsongen.

En spelare som tackar för sig i och med lördagens omgång är Lotte Troelsgaard, tvillingssyster till Rosengårds Sanne Troelsgaard.

I USA rullar ligan på. Dock har Chicagos Alyssa Mautz spelat klart för i år. Här är tyvärr det senaste namnet på listan över alla korsbandsskadade damfotbollsspelare.

Till Spanien, där ligan är färdigspelad, men en match återstår av säsongen. Lördag 20.30 är det cupfinal mellan ligamästarinnorna Atletico Madrid och Real Sociedad.

Och apropå cupfinaler. Här är höjdpunkter från den franska, som ju spelades tidigare i veckan. En final som Lyon vann med 3–1 (0–0) mot Lille. En intressant notering är att lagkaptenen och mittbacken Wendie Renard är Lyons straffskytt. Det är ju faktiskt lite anmärkningsvärt med tanke på att Lyon har så många offensiva toppspelare.

Eftersom både liga och cup är färdigspelade i Frankrike har landslaget redan börjat sina förberedelser inför VM-slutspelet. I dag tycks man ha tränat inför publik.

Nästa anhalt blir Australien, där förbundet har förlängt kontraktet med nye förbundskaptenen Ante Milicic så att det även löper över nästa års OS-turnering – om The Matildas kvalar in dit.

Som bekant fick Milicic förbundskaptensjobbet efter mycket konstiga turer i början av året. Turer som började med att förbundet sparkade den tidigare förbundskaptenen Alen Stajcic utan att kunna motivera varför. Och utan att berätta för spelarna.

Ett annat VM-klart lag som har bytt förbundskapten under 2019 är Kamerun. I januari fick tidigare förbundskaptenen Joseph Brian Ndoko kliva av. Han ersattes av den tidigare fystränaren Alain Djeumfa.

Den senare har hittills bara lett landslaget i två matcher, båda i en fyrnationsturnering i Kina. Nu har Djeumfa samlat en första VM-trupp, som bland annat skall möta Spanien den 17 maj. Totalt är 26 spelare uttagna, vilket gör att tre kommer att få lämna.

Djeumfa har dock bara tillgång till 23 spelare under inledningen av VM-förberedelserna. Den utlandsbaserade trion Gabrielle Aboudi Onguene (CSKA Moskva), Adjara Nchout (Valerenga) och Augustine Ejangue (Arna-Björnar) ansluter senare eftersom de inte släpps av sina klubblag.

Grattis Fischer, Wolfsburg och Atletico Madrid

Publicerad den av
27

Vi är framme i slutspurten i de stora ligorna nere på kontinenten. Därmed känns det rimligt att inleda en genomgång av de senaste dagarnas damfotboll med det som hänt utanför Sveriges gränser.

Fast jag börjar ändå med en svenska, nämligen Nilla Fischer. Hennes tid i Wolfsburg går mot sitt slut. Men vilka år det varit.

I söndags säkrade klubben ligatiteln via 1–0-seger borta mot Hoffenheim. I förra veckan vann ju Wolfsburg även cupen, vilket innebär att man tog sin tredje raka dubbel. Och det var femte ligatiteln totalt för storklubben, som slutat etta eller tvåa varje säsong de senaste åtta åren.

För Nilla Fischer var det den fjärde ligatiteln i Tyskland. Hon har även två i Sverige, samt en Champions Leaguetitel. Under Fischers sex säsonger i Wolfsburg har hon bara missat sju ligamatcher. Och när hon har spelat har hon startat alla matcher utom en. Ett fantastiskt facit.

Jag räknar med att klubben kommer att ge henne en hejdundrande avtackning i samband med sista hemmamatchen på söndag.

Tvåa i Frauen-Bundesliga är Bayern München. De är sju poäng bakom, med två matcher kvar. De spelar sin hängmatch borta mot Werder Bremen i morgon onsdag. Som konstaterades i förra inlägget tackade Bayern av en hel hög spelare i söndags.

En av dem var Fridolina Rolfö, som gjorde två mål när Freiburg besegrades med 3–0. Svenskan är därmed uppe på nio mål den här säsongen, vilket innebär en delad niondeplats i skytteligan. Den leds inför de avslutande matcherna av Wolfsburgs polska anfallsstjärna Ewa Pajor på 23 mål, sex före lagkamraten Pernille Harder och nio före Essens Lea Schüller.

Ewa Pajor

Trovärdiga uppgifter från Tyskland gör gällande att vi får en svensk i Wolfsburg även till hösten. Det är nämligen ju i mästarklubben som Fridolina Rolfö placeras.

https://twitter.com/JasSchweimler/status/1125751877638004737

Att hon kan hamna i Wolfsburg är ju ett tecken på att Rolfö gjort väldigt bra i från sig i Tyskland när hon varit frisk.

Normalt brukar ju inte övergångar mellan huvudkonkurrenter i samma land vara speciellt populära. Men nu har ju Bayern Münchens damlag knappt några supportrar, så Rolfö riskerar kanske inte att drabbas av så mycket vrede.

Den tyska ligan är avgjord i toppen, men inte i botten. Där är Mönchengladbach klart för nedflyttning. Däremot står både Werder Bremen och Leverkusen på 15 poäng inför avslutningen. Ett av lagen kommer att åka ut. Bremen ligger före på överlägset bättre målskillnad.

Bremen har också två matcher kvar. Dels hemma mot Bayern i morgon, dels borta mot tabellsjuan Freiburg i avslutningsomgången på söndag. Leverkusen har bara en match kvar, den går hemma mot fyran Essen på söndag.

En liga som är färdigspelad är Liga Iberdrola i Spanien. Den avslutades i söndags, och Atletico Madrid höll undan och säkrade titeln – klubbens tredje raka. Man gjorde det via 3–1-seger borta mot Real Sociedad.

Atletico imponerade säsongen igenom. Man vann 28 matcher av ligans 30 och vann till slut med sex poängs marginal. Tvåan Barcelona utmanade ända in i slutomgången. Där föll man dock med 1–0 borta mot ligafyran Granadilla Tenerife.

Även i skytteligan var det Atletico i topp. Jennifer Hermoso vann på 24 mål, fyra före Levantes mexikanska stjärna Charlyn Corral. Tredjeplatsen tog Sociedads Nahikari Garcia på 16 mål, samma antal som fyran Alexia Putellas, Barcelona.

Barca har alltså tagit sig till final i Champions League. Men man har inte vunnit ligan sedan 2015. Innan Atletico Madrids tre raka guld vann ju Athletic Clube från Bilbao ligan 2016.

I fjol kunde Barca trösta sig med seger i Spanska cupen. Det kan man inte i år. För i lördagens final möts Atletico och Sociedad, alltså samma lag som drabbade samman i sista ligaomgången.

Barcas enda chans till en titel den här säsongen är alltså Champions Leaguefinalen lördagen den 18 maj.

I den finalen möter man ju de franska mästarinnorna från Olympique Lyonnais. Även den franska ligan färdigspelades i helgen. Där noterades att Montpelliers lagkapten Linda Sembrant återigen började på bänken.

Jag tolkar det som att hon sannolikt meddelat att hon lämnar klubben. Var hamnar Sembrant efter VM?

Det var ju sedan länge klart att Lyon vann ligan, och att PSG tog den andra platsen i höstens Champions League. Montpellier slutade trea, medan Lille och Rodez åkte ur.

Här är facit för de svenska spelare som har spelat i D1 Feminine under säsongen 2018/19:

Marija Banusic – 3 matcher (ingen från start), 38 spelminuter. 0 mål.
Stina Blackstenius – 12 matcher (6 från start), 622 spelminuter. 6 mål.
Sofia Jakobsson – 22 matcher (15 från start), 1465 spelminuter. 5 mål.
Linda Sembrant – 18 matcher (16 från start), 1454 spelminuter. 0 mål.

Emma Berglund – 7 matcher (7 från start), 521 spelminuter. 0 mål.
Hanna Glas – 14 matcher (9 från start), 799 spelminuter. 1 mål.
Annahita Zamanian – 7 matcher (2 från start), 198 spelminuter. 0 mål.

PSG:s Marie-Antoinette Katoto fick ingen VM-plats, men vann skytteligan på 22 mål, två före Lyons Ada Hegerberg. Tredjeplatsen delade tre spelare på 13 mål; Eugenie Le Sommer (Lyon), Kadidiatou Diani (PSG) och Clarisse Le Bihan (Montpellier).

De snyggaste målen ser ni här:

Så till England. Där avgjordes FA-cupfinalen på Wembley i lördags. Den gick mellan Manchester City och ”hemmalaget” West Ham, som ju är från London. Publiksiffran blev fina 43 264 åskådare.

Det var mållöst i paus. Så långt hade West Ham haft matchens klart bästa målchans. I den andra halvleken lyfte sig City, och man vann till slut med klara 3–0. Därmed tog City hem båda de engelska cuperna.

Två av de tre målen känns tyvärr som målvaktstavlor. Det tredje är definitivt en tavla. Kommentatorerna pratar om att det är en riktningsförändring på 1–0-målet. Men jag kan inte se någon sådan. Så det hamnar också under vinjetten tavlor.

Den engelska ligan, WSL är också avgjord, men inte avslutad. Där spelas den sista omgången på lördag.

Så till den norska toppserien, där Kolbotns Karina Sævik gjorde ett underbart mål i helgen. Det här är helt klart en kandidat till årets mål 2019.

Jag avslutar den internationella rundturen i Tjeckien. Ni minns kanske att Slavia Prag sensationellt, och fullt rättvist slog ut Rosengård ur Champions League i höstas. Tjeckiskorna var då det bättre laget över två matcher. I kvartsfinalen spelade de dessutom 1–1 i första matchen mot Bayern München.

Trots att Slavia visade hög klass i Champions League räcker laget inte till på hemmaplan. Lokalkonkurrenten Sparta Prag vann lördagens toppmöte med 4–2, och har därmed vunnit alla lagens tre möten den här säsongen. Det är just Slavia och Sparta det handlar om i Tjeckien, övriga lag är bara utfyllnad. Sparta leder tabellen med nio poängs marginal med fyra omgångar kvar att spela.

Därmed är vi framme vid helgens aktiviteter i damallsvenskan. När jag kollar på tabellen efter fyra omgångar känner jag mig försiktigt nöjd med mitt tips av serien. De lag jag har på platserna 1–6 ligger just topp sex. De lag jag har på platserna 7–10 ligger där, och jag har rätt lag på nedflyttningsplats. Att jag inte har ett enda lag på exakt rätt placering väl mindre bra.

Helgens stormatch var den mellan Rosengård och Göteborg. Den såg jag i efterhand. När jag såg den visste jag slutresultatet och hade hört ett par rapporter om hur matchen var. Rapporterna skvallrade om utklassning under de första 35 minuterna.

Kanske att jag påverkades av att jag visste slutresultatet. Men någon överkörning såg jag inte. Jag såg ett Rosengård som var bättre än Göteborg i början, framför allt fick Malmölaget bra utdelning på sitt presspel. En press som gjorde att Göteborg hade problem med att få till sitt passningsspel. Men jag såg ingen utklassning.

Totalt räknade jag till 7–5 (4–2) i klara målchanser. Rosengård ledde med 4–0 i målchanser efter 20 minuter. Men det berodde mer på att Loes Geurts såg ringrostig ut än på att Rosengård spelade ut Göteborg.

Ju längre matchen gick, desto bättre fick Göteborg till sitt passningsspel. Även efter paus tyckte jag att Rosengård var det något bättre laget. Men det var ändå inte orättvist med 2–2. Speciellt inte som Göteborg hade en straff på slutet.

Den slog Vilde Böe Risa, och den räddade Zecira Musovic snyggt. Musovic fick en hel del kritik för sitt ingripande på 2–2-målet. Personligen ser jag det inte som någon tavla, för den typen av avslut är inte lätta att hantera. Samtidigt känner jag att en svensk VM-målvakt bör reda ut sånt. Faktum är att både Musovic och Jennifer Falk har stått för tveksamma saker på sistone. Kanske att det innebär att Cajsa Andersson stärkt sina aktier för en plats i VM-truppen?

Spelare som var riktigt bra i matchen var Rebecka Blomqvist i Göteborg och Hanna Bennison i Rosengård. Jag skrev nyligen att jag inte tycker att Blomqvist hittills i år nått upp till den nivå jag tycker att hon kan vara på. Men i den första halvleken på Malmö IP såg jag den geniala Blomqvist igen.

Och Bennison skall vi inte prata om. Therese Sjögran vill till och med ha med 16-åringen till VM. Och jag kan förstå Sjögrans tanke, för Bennison är vårens sensation i damallsvenskan. Hon har verkligen fått ett fantastiskt genombrott.

När jag såg henne i F17/02-landslaget kunde jag inte ana det här. Men i det landslaget var det hon som skulle föra spelet, vilket inte känns som hennes grej. I Rosengård får hon däremot springa fritt, och springa kan hon verkligen.

Jag tror inte att Bennison springer in i VM-truppen, men jag skulle inte protestera om hon fick chansen. Det vore roligt med en ung, svensk talang i VM. Min gissning nu är att den yngsta svenska VM-spelaren är född 1997.

Slutligen en fundering om domarvalet i toppmatchen. Den dömdes ju av Tess Olofsson, som gjorde en utmärkt insats. En insats jag inte har några synpunkter på.

Däremot tycker jag att man bör ha synpunkter på att en Malmödomare dömer ett Malmölag i Malmö.

För ett år sedan kollade jag med en person med stor kunskap i domartillsättning på högsta elitnivå. Hen ansåg inte att det var lämpligt att en Malmödomare dömer en en match med ett Malmölag på planen. Hen svarade att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Samt att grundpolicyn fortfarande är att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle och att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.

Däremot görs undantag när exempelvis domare från Luleå eller Skåne flyttar till Stockholm. Då kan de döma Stockholmslag.

Även om hon gjorde det utmärkt tycker jag alltså inte att Tess Olofsson borde ha dömt söndagens damallsvenska toppmöte.

Den andra matchen i omgången som jag hann se lite av var den andra som spelades i Malmö. Där såg jag första halvleken av LB07–Eskilstuna 0–1. Den tiden jag såg var LB det spelmässigt bättre laget. Men trots att man hade flera fina högeranfall kändes hemmalaget aldrig farligt.

Nathalie Persson fick exempelvis ett kanonläge efter ungefär en kvart. Fast avslutet var så vekt och så långt utanför att chansen inte ens kom med i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.

Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.

Det andra bottenlaget är Kungsbacka. Hallänningarna var chanslösa mot Piteå i Varberg. Jag var tveksam till Kungsbackas försvar på fasta situationer när jag såg laget mot Göteborg i premiären. Mot Piteå åkte man på fyra baklängesmål på fasta.

Piteå hakar för övrigt på i toppen. Vinner man hängmatchen mot LB07 kommer laget upp jämsides med Rosengård. Norrbottningarna tänker vara med i guldracet även i år.

Omgången inleddes med V-derbyt mellan Växjö och Vittsjö. En match som slutade 1–1 efter att Vittsjö skapat klart mest, men där Växjö fortsätter vara svårslaget på hemmaplan.

I matchen mellan Djurgården och Kristianstad gjorde damallsvenskans målfarligaste back, Therese Ivarsson, båda målen. Sett till klippet med höjdpunkter var den skånska segern i sin ordning, även om hemmalaget också verkar vara värt ett mål.

Apropå Djurgården undrar jag om inte Daniel Brodin:s flytt till schweziska Fribourg-Gottéron innebär att klubben kan glömma att få tillbaka Emilia Brodin i spel?

Omgången avslutades i måndags med mötet Linköping–Kif Örebro. Där vann LFC med 4–1 efter att gästernas målvakt Danielle Rice gjort en megatavla direkt i matchupptakten. Så får inte en nykomling agera om man skall kunna sno poäng borta mot någon av seriens tunga lag. Å andra sidan är det kanske bättre att göra sådana misstag mot tippade topplag än mot motståndare man på förhand skall ha större chans att vinna mot.

Segern tar upp LFC till andraplatsen. Jag tror dock att de petas ner till tredje när alla lag har spelat fyra omgångar. Och frågan är vilken kvalitet årets Linköpingslag håller.

Jag fick ju mycket kritik när jag tippade det på sjätte plats. Om jag vetat det jag vet nu när jag tippade skulle jag nog lyft laget några placeringar. Men känslan är fortsatt att årets LFC fortsatt är svårbedömt. Det kommer att bli väldigt spännande att se hur laget klarar vårens två sista matcher, de mot Kristianstad och Rosengård.

VM-tankar efter turlig 2–0-seger i Österrike

Publicerad den av
33

I efterhand har jag nu sett Sveriges 2–0-seger borta mot Österrike. Det var en match som sannolikt skapade ytterligare funderingar hos förbundskapten Peter Gerhardsson.

För hans startelva imponerade verkligen inte i tisdagens match. Det här var nämligen långt ifrån någon sprakande 2–0-seger. Tvärtom var den rätt turlig. Det svenska ledningsmålet i minut 58 av Sofia Jakobsson var ju exempelvis ett motlägg där bollen studsade svensk väg.

Innan dess hade jag inte bokfört en enda 100-procentig svensk målchans. Däremot tre österrikiska. Min statistik över målchanser slutade för övrigt 4–4 (2–0) sedan Sverige avslutat matchen bra.

De spelare som utmärkte sig positivt var den inhoppande trion Nathalie Björn, Lina Hurtig och Madelen Janogy. Björn bytte av och överglänste Caroline Seger rejält. Hurtig bytte av och överglänste Kosovare Asllani rejält. Och Janogy bytte av och överglänste Olivia Schough rejält.

Det skall förstås sägas till de utbytta spelarnas försvar att Österrikes fina presspel bedarrade betänkligt de sista 20 minuterna, vilket gjorde att det då var mycket enklare för Sverige att få till vettiga uppspel.

Framför allt under den första halvleken var det svenska passningsspelet i uppspelsfas annars närmast bedrövligt dåligt. Inte nog med att våra spelare stressades av Österrikes, när vi exempelvis rullade ohotade i backlinjen hamnade en oroväckande hög procent av passningarna bakom mottagaren, vilket bromsade spelet.

Det är alltså på sätt och vis svårt att jämföra de som spelade i början med de som spelade på slutet. Exempelvis var Anna Anvegård rätt osynlig i den första halvleken. Men ju mer Österrikes press bedarrade, en desto mer framträdande roll fick vår toppforward.

Men jag tycker ändå att man kan kräva mer av den startelva Gerhardsson satte på benen. Under den här samlingen har han som sagt fått ytterligare saker att fundera över. Dels vad gäller startelvan, då flera av hans bärande spelare har högst tveksam form. Dels vad gäller truppen.

Gerhardsson har det senare året hållit Schough ganska högt. Men som jag ser det borde det vara stor risk att det är hon som ryker ur VM-truppen av de offensiva spelarna. I den här truppen var det ju 24 spelare, alltså en mer än vad vi får ta med till Frankrike. Således måste minst en bort.

Bland de offensiva spelarna kändes Asllani, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson givna redan inför den här samlingen. De som stärkt sina aktier mest under matcherna mot Tyskland och Österrike är Anvegård, Hurtig och Janogy.

Därmed är det sannolikt bara en plats kvar i VM-truppen för forwards/offensiva mittfältare. Och den tycker jag rimligen borde gå till Mimmi Larsson.

I de mer defensiva mittfältsrollerna känns trion Seger, Björn och Elin Rubensson numera självskriven. Den sista platsen står mellan Julia Zigiotti Olme, Hanna Folkesson, Julia Roddar och Julia Karlernäs.

I det här resonemanget utgår jag ifrån att Gerhardsson väljer att ta ut tre målvakter och sedan två spelare per position, precis som han gjort i alla sina trupper hittills.

Därmed är känslan också att han kör med följande backbesättning: Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson. Möjligen att Carlsson sitter lite löst. Det finns alltså en eller två platser kvar att slåss om, och huvudkandidaterna där är Jessica Samuelsson, Anna Oskarsson och Emma Berglund.

Alternativet är att Gerhardsson gör som i sin senaste trupp, och räknar Björn som back, vilket öppnar för en mittfältare eller forward till i truppen.

Slutligen målvaktssidan. Där är Hedvig Lindahl och Zecira Musovic givna. Återstår att se om Jennifer Falk eller Cajsa Andersson blir tredjemålvakt.

F17, svårt tips, publikfester, bilagor och mycket mer

Publicerad den av
36

Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.

Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.

I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:

”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”

Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.

Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.

Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.

Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.

Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.

I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.

De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.

Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.

Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.

Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.

Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.

Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.

Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.

Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.

Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.

När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.

Tyskland   15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.

Frankrike  12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.

Sverige  2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.

Spanien   2
Barcelona 2017 och 2019.

Danmark 1
Bröndby 2015.

I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.

I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.

I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.

Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.

Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.

https://youtu.be/PMCcXvw0M0A

Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.

https://twitter.com/ievskibs/status/1111200453684011008

Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.

Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.

Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.

Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.

Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.

Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.

Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.

Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.

Där ligger damfotbollens stora hopp.

När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.

Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?

Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.

Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.

Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.

Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.

Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.

Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.

När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.

Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.

Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.

I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.

”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”

Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.

Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:

”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”

Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:

”Du skall nog inte tippa oss i topp.”

Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:

”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”

Frida Abrahamsson

I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:

”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”

Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.

I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.

Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.

Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.

Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.

I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.

Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.

Evelina Duljan
Sofia Hjern
Alina Schermer
Ellen Schampi
Emma Becker
Stinalisa Johansson
Ellen Schampi
Evelina Duljan
Rosa Kafaji
Evelina Duljan och Rosa Kafaji
Rosa Kafaji och Natalia Wrobel
Hanna Bennison
Hanna Lundkvist
Evelina Duljan
Hanna Bennison
Stinalisa Johansson
Evelina Duljan
Stinalisa Johansson
Hanna Bennison
Hanna Bennison
Rosa Kajafi

Cupsemifinaler, världsrekord, Rolfö, Berglund och Jakobsson

Publicerad den av
5

Det blir cupfinal mellan Göteborg och Kristianstad den 1 maj. Det hade jag inte tippat inför vårens gruppspel, även om det inte heller kändes jättelångsökt. För det är ju ändå tvåan och fyran i fjolårets damallsvenska som gått hela vägen.

Göteborg vann som väntat mot Djurgården. Men det blev betydligt mycket jämnare än jag hade trott. Det var ju först 35 sekunder in på förlängningens övertid som Julia Zigiotti Olme avgjorde till 2–1.

Den officiella statistiken säger 15–1 i avslut på mål och 12–0 i hörnor. Det där bekräftar att Göteborg var rimliga vinnare. Samtidigt tycker jag nog att siffrorna är lite missvisande. Dels för att Djurgården aldrig kändes ofarligt. Jag såg dessutom ytterligare några Djurgårdsavslut – bland annat var Mia Jalkerud frispelad i första förlängningskvarten. Dels för att Djurgården länge hade ganska god kontroll i defensiven.

Gästerna satte nämligen en hög och fin press från start och störde Göteborgs spel rätt rejält i den första halvleken. Det var också genom bra press som gästerna tog ledningen. Olivia Schough stod för ett högklassigt agerande när hon snodde bollen från Taylor Leach och sedan skar in framför Göteborgsbacken och placerade in bollen i krysset.

Ju längre matchen led, desto oftare hittade Göteborg genom Djurgårdens press. Jag har skrivit det förr, men gör det igen – Göteborg spelar verkligen en väldigt fin fotboll. Det handlar om precis den typ av fotboll jag gillar bäst. Det är ett spel som bygger på en bra passningskvalitet, och på passningar på spelare som kommer med fart. Anfallen innehåller ofta uppspel, tillbakaspel, utspel på kanterna, inlägg/inspel och avslut. Jag kan faktiskt inte minnas när jag tidigare sett ett svenskt klubblag spela en så fin fotboll i match efter match.

Tittar vi på spelarkritik måste väl Göteborgs nyförvärv Vilde Böe Risa vara damallsvenskans mest spelskickliga innermittfältare? Norskan har kanske inte Caroline Seger:s fantastiska bollkontroll, men Böe Risa är flera nivåer vassare när det gäller att slå öppnande passningar framåt. Medan Seger oftast söker passningar i sidled eller bakåt letar Böe Risa alltid först efter offensiva alternativ.

För att kunna spela den typen av fotboll som Göteborg gör måste man ha forwards med fin bolltouch. Det har man framför allt i Rebecka Blomqvist, som trots relativ litenhet är en utmärkt bollmottagare. Dessutom är hon väldigt bra på att hitta framför allt Julia Zigiotti Olme med tillbakaspel.

Men även Pauline Hammarlund känns bättre i år i passningsspelet än hon gjort tidigare. Jag har förr tyckt att hon varit ganska slarvig i tillbakaspelen. Det tycker jag inte hittills i år.

Och bakom de båda forwardarna har Zigiotti fått en roll som passar henne som handen i handsken. Hon är alltid på plats för att ta emot tillbakaspelen. Och hon är bra på att vända spelet.

I Djurgården måste man ju bara nämna målvakten Jennifer Pelley. Hon stod för en fullständigt makalöst bra insats. Jag tidigare i vinter noterat att flera klubbar i år har två högklassiga målvakter – bland annat Göteborg, Rosengård, Vittsjö och Växjö. Men Pelley visade att även Djurgården skall inkluderas i gruppen med två högklassiga målvakter. För egentligen såg jag inga svagheter hos amerikanskan den här dagen. Bara styrkor.

Den andra semifinalen spelades i snöfall i Piteå. Där hade jag tippat att det skulle bli jämnt, men att Piteå skulle vinna. Det blev jämnt, men det var Kristianstad som drog längsta strået.

Matchen slutade 1–2 i mål. Men hemmalaget hade 8–3 i avslut och 10–0 i hörnor. Dessutom hade Piteå tre bollar i insidan av målramen, och min räkning av heta målchanser vanns av hemmalaget med 8–5.

Medan Göteborg–Djurgården var en match som kännetecknades av fin passningsfotboll var matchen i Piteå drygt 90 minuters stenhård kamp mellan två fysiskt skickliga lag. Båda lagen var föredömligt tajta under hela matchen. Piteå hade mest boll och förde spelet, medan Kristianstad i första hand låg på kontring.

Det var en typ av match som är kul att uppleva på plats eftersom det smäller och ofta är många känslor inblandat. På TV tycker jag däremot inte att kamp är lika njutbart. Men spännande var det.

Tittar man på de båda lagen så såg Piteå ut ungefär som i fjol. Även då hade de svårt mot just Kristianstad, sannolikt eftersom Kristianstad har många nickstarka spelare, vilket gör att Piteå inte får lika bra betalt på sina fasta situationer som mot många andra lag.

Kristianstad känns däremot en klass bättre än man var under fjolåret. Laget ser stabilt ut i defensiven. Anna Welin adderar spelskicklighet till mittfältet, och anfallsparet Evelina Duljan och Svava Ros Gudmundsdottir ser riktigt spännande ut. I fjol hade Kristianstad problem med den offensiva spetsen. Laget kändes ofta rätt uddlöst. Nu kändes KDFF däremot hela tiden farligt, det trots att fjolårets bästa målskytt Amanda Edgren inte var med.

Duljan är kvick i djupled och isländska Gudmundsdottir känns som en smart spelare. Hon hade för övrigt assisten till båda målen. Vid det andra visade hon styrka genom att vinna en närkamp mot Faith Ikidi nere vid vänster hörnflagga, och sedan bjuda Alice Nilsson på ett fint inspel. Dock skall det väl sägas att Nilssons avslut kanske inte borde ha blivit mål. Det var ingen regelrätt målvaktstavla, men sannolikt inte heller något ingripande som Cajsa Andersson kan ha varit speciellt nöjd med.

Kristianstad var däremot väldigt nöjt med att få spela cupfinal igen. Det gjorde laget senast 2014. Det är ytterligare två år sedan Göteborg senast var i final. Då vann göteborgskorna. KDFF har däremot aldrig tagit någon titel.

Det spelades även några träningsmatcher med damallsvenskt deltagande i helgen. Den mest intressanta vann Linköping med 1–0 mot Rosengård. De få rapporter jag läst från matchen antyder att Malmöklubben fortsatt har svårt att göra mål på sina målchanser – precis som det såg ut långa stunder i fjol. För LFC var det självklart skönt att få en seger direkt efter att laget förra helgen blev utspelat i Göteborg.

Växjö vann ett annat damallsvenskt möte med 2–1 hemma mot LB07, medan Kungsbacka föll med 4–0 mot norska Vålerenga och Kif Örebro vann med 3–0 mot Kvarnsveden. Eskilstuna var matchledigt i förra veckan, medan Vittsjö vann mot ett P15-lag med 1–0 i torsdags.

Utanför Sveriges gränser var fokus riktat mot Madrid under helgen. Där kom till slut 60 739 personer för att se toppmötet mellan Atletico Madrid och Barcelona – nytt världsrekord vad gäller publik på en seriematch i damfotboll.

Av det som synes och höres på det här klippet verkar inramningen har varit värdig en världsrekordpublik.

Barcelona vann alltså matchen med 2–0 och har nu återligen lite häng i tabelltoppen. Med sex omgångar kvar att spela leder Atletico nu med tre poäng och tre måls marginal. Det kan bli ett rysarslut i Spanien.

Matchvinnare i seriefinalen var Barcelonas Kinalån Asisat Oshoala. Nigerianskan har verkligen gjort jättesuccé sedan hon anlände till Katalonien. Men efter fem mål på fem matcher kan hon ha spelat klart. För i samband med en målchans i slutet av matchen sträckte hon sig. Det är en skada som inte bara sprider oro i Barcelonaledningen. Den lär garanterat även få Nigerias förbundskapten Thomas Dennerby att bli nervös. För Nigeria behöver verkligen Oshoala i VM.

I Tyskland fortsätter Fridolina Rolfö att visa god form. Hon gjorde ett mål och låg bakom ytterligare två när Bayern München vann med klara 5–0 mot Turbine Potsdam. På länkat klipp syns hur Rolfö snurrade upp Amanda Ilestedt innan Bayernspelaren gjorde sitt mål i den 68:e minuten. Fyra minuter senare byttes Rolfö ut. Ilestedt spelade däremot hela matchen.

Med sex omgångar kvar är Bayern på samma poäng som Wolfsburg i tabelltoppen. Nilla Fischer:s lag leder genom att man har tio plusmål bättre målskillnad. Fischer spelade för övrigt hela matchen när Wolfsburg vann med 3–2 borta mot Freiburg i helgen. På det länkade klippet med höjdpunkter noteras att skytteligaledaren Ewa Pajor gjorde ett snyggt mål när ett misslyckat inlägg blev till ett skott.

I England var det FA-cuphelg. I dag lottades semfinalerna till Reading–West Ham och Manchester City–Chelsea. Även om Reading är ett väldigt bra lag känns den andra semifinalen som den moraliska finalen. För övrigt möttes City och Chelsea just i semifinal även förra året.

I helgens kvartsfinaler behövde Reading ta till förlängning för att slå ut division II-laget Manchester United. Chelsea vann bara med 1–0 borta mot ett annat lag från andraligan, Durham. Magdalena Eriksson och Ali Riley var de enda två svenskorna som spelade för Chelsea. Båda var med i hela matchen. Segermålet gjorde sydkoreanska Ji So-yun i minut 28.

Slutligen till Frankrike där Emma Berglund äntligen är tillbaka fullt ut. För andra omgången i rad spelade hon nämligen 90 minuter för sitt PSG. Hon gjorde det när laget vann borta mot Dijon med 2–0. Det var dock ingen lätt seger. Det snygga ledningsmålet från Aminata Diallo kom först i 88:e minuten, och 2–0 på övertid. Hanna Glas satt kvar på bänken hela matchen, medan Annahita Zamanian byttes in i minut 90.

I tabelltoppen är PSG fortsatt tabelltvåa, två poäng bakom suveräna Lyon. Lyon vann med klara 7–1 borta mot tabelltrean Bordeaux. I den matchen gjorde Ada Stolsmo Hegerberg två mål, vilket innebär att hon nu är uppe i delad skytteligaledning med PSG:s Marie-Antoinette Katoto. Båda har gjort 18 mål.

På fjärde plats återfinns svensklaget Montpellier. De vann med 7–0 inför 235 åskådare i Metz i helgen. Glädjande där var att Sofia Jakobsson blev tvåmålsskytt. Hon gjorde både 2–0 och 3–0 på fina skott som dök riktigt läckert in under ribban. Det var hennes tredje och fjärde ligamål den här säsongen. Se målen i klippet nedan.

Jakobsson spelade från start och blev utbytt i minut 67. Tio minuter senare fick Marija Banusic komma in i spel. Lagkapten Linda Sembrant spelade alla 90 minuter.

Bra svenskdag runtom i Europa

Publicerad den av
6

När jag börjar skriva det här inlägget firar Spanien att man är tidernas första Europamästarinnor i futsal.

Spanjorskorna vann finalen mot Portugal i Portugal med 4–0. Hemmalaget var tydligt påverkat av stunden och den underbara stämningen i hallen i Gondomar i regionen Porto sjönk ganska tidigt. Ett par grova portugisiska misstag gav Spanien en tidig 3–0-ledning.

I den andra halvleken var det ett helt annat Portugal, och hemmalaget borde ha gjort ett par mål, vilket hade fått liv i finalen igen. Fast Spaniens målvakt Silvia Aguete storspelade och blev lite av matchhjälte.

I bronsmatchen vann Ryssland efter straffläggning mot Ukraina.

Apropå Spanien har det spelats semifinaler i Copa de la Reina i dag. Där visade Atletico Madrid att det inte är en tillfällighet att man leder ligan. Atletico vann nämligen med 2–0 mot Barcelona, vilket innebär att Barca riskerar att bli utan titel det här året. Båda Madridlagets mål gjordes av brasilianska forwarden Ludmila da Silva.

I finalen väntar Real Sociedad som vann sin semifinal mot Sevilla med 3–1. Den spelades inför fantastiska 18 731 åskådare. I kvartsfinalen var det ju Athletic Club från Bilbao som lockade jättepublik. Det är tydligt att stora matcher i Baskien drar mycket folk. Kul.

Därmed är jag färdig med nyheter från den Iberiska halvön, och gör ett svep genom övriga Europa. Det var på många sätt en bra svenskdag.

I Frankrike fanns både Emma Berglund och Hanna Glas med i PSG:s startelva när Parislaget vann med 4–0 i derbyt mot Fleury 91. Båda svenskorna spelade alla 90 minuter, för Berglund var det första matchen sedan i december. Kul.

PSG leder ligan med en poäng och en match mer spelad än Lyon. De båda möts i Lyon den 13 april i det som kan bli en helt avgörande seriefinal.

I England var det åttondelsfinaler i FA-cupen i helgen. Där blev Jonna Andersson dagens svenska spelare. Hon drog in det här kanonmålet när Chelsea vann med 3–0 i derbyt mot Arsenal.

På ljudet låter det som att Chelsea kör klippet på sänkt hastighet. Så det var helt klart en bomb med skön båge som Mjölbys stolthet skickade i väg till 2–0. Matchens första mål gjordes av Beth England.

Även i Tyskland fick vi svenska målskyttar. Både Nilla Fischer och inhoppande Fridolina Rolfö gjorde nämligen mål när Bayern München vann seriefinalen mot Wolfsburg med 4–2. Höjdpunkter finns på den här länken.

Fischer gjorde faktiskt mål både framåt och bakåt. Faktum var att två av Bayerns mål var självmål. Båda var dock oturliga, då både Sara Björk Gunnarsdottir och Fischer träffades av bollar och knappast kan lastas för baklängesmålen.

Manuela Zinsberger

Fischers mål framåt kom vid 0–3 och var starten på en Wolfsburgsanstormning som var nära att ge en poäng. För vid 2–3 hade Wolfsburg dels ett stolpskott, dels en dubbelchans som Bayernmålvakten Manuela Zinsberger gjorde två fantastiska räddningar på.

Rolfös mål betydde 4–2. Hon byttes in sista halvtimman och drog även upp anfallet som gav 3–0-målet.

Matchens sågs av 2155 åskådare, vilket är bra i München, men nog borde en sådan här match ha större publik än så?

Tittar vi på tabelltoppen har Bayern och Wolfsburg nu lika många poäng – Wolfsburg leder på målskillnad med nio måls marginal. För fyra omgångar sedan var Bayern sju poäng bakom, och det kändes som att guldstriden var avgjord. Nu lever den i högsta grad.

Däremot försvann nog Turbine Potsdams möjlighet att ta en Champions Leagueplats i dag. Laget tappade en 3–1-ledning till 3–3 borta mot Frankfurt – vilket innebär att Amanda Ilestedt:s lag nu är sju poäng bakom de båda topplagen. Ilestedt ingick för övrigt inte i matchtruppen den här veckan heller. Någon som vet vad det är med henne?

Apropå Tyskland skrev jag ju i ett inlägg nyligen om att jag satt och tittade på när Bibiana Steinhaus dömde Augsburg–Bayern München i herrarnas Bundesliga. Om jag hade suttit framför en tv i Iran hade jag inte fått se matchen till slut. Iransk tv bröt nämligen sin sändning eftersom det var en kvinna på planen. Tragiskt.

Det spelades en toppmatch även i Italien i dag. Där gjorde Barbara Bonansea båda målen för Juventus, som vann med 2–0 mot Milan. Därmed tappar Milan mark i guldstriden. Juve leder nu en poäng före Fiorentina och fem före Milan. Petronella Ekroth satt för övrigt kvar på bänken under hela toppmatchen.

Det här blir sannolikt mitt sista inlägg på ett litet tag, jag skall nämligen en sväng till Seefeld för att bevaka Skid-VM. Och jag räknar inte med att ha så mycket bloggtid den närmaste dryga veckan.

Så vad passar bättre att avsluta det här inlägget än med en liten genomgång av läget i svenska cupen?

Där blev Piteå i dag i praktiken klart för semifinal. Inför slutomgången om tre veckor leder de svenska mästarinnorna sin grupp med tre poäng och nio måls marginal. Vem tror att Hammarby vinner mot Piteå? Och vem tror att AIK eller Hammarby kan ta in den skillnaden i målskillnad?

I den andra norrgruppen får vi däremot en ren gruppfinal mellan Eskilstuna och Djurgården, där Eskilstuna tar sig vidare på kryss. Det blir tre riktigt kul matcher där om tre veckor. Utöver nämnd match är det ju även gruppfinaler i söder i form av Göteborg–Linköping och Rosengård–Kristianstad. Jag känner att alla de tre matcherna är öppna på förhand.

Noterbart från dagens matcher är att Kif Örebro återigen föll med 4–0 mot damallsvenskt motstånd. Den här gången mot Djurgården. Närkingarna ser ut att få en jobbig comebacksäsong i högsta serien. Känslan har ju länge varit att det är de båda nykomlingarna samt LB07 som kommer att få kämpa för nytt kontrakt i år. Den känslan har inte förändrats.

Jag hann se lite grand av Stockholmsderbyt Hammarby–AIK. Där var publiksiffran på cirka 700 personer det mest glädjande för hemmalaget. AIK vann nämligen med 3–0, och det kändes helt i sin ordning. Om inte Bajen har mer att komma med lär laget få väldigt svårt att göra en snabb återkomst till damallsvenskan.

Emilia Brodin

Apropå Stockholmslagen hade jag missat den här poddintervjun med Emilia Brodin. Där framgår att hon som tidigast gör damallsvensk comeback i Djurgården i höst. För det är Djurgården hon tänker att spela för, trots att hon numera är kontraktslös.

Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Publicerad den av
37

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.