Lite fler tankar inför Sverige–USA

Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.

Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.

Jonna Andersson

Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.

Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.

Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.

Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.

Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.

Under det här kalenderåret har vi följande facit:

Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.

Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.

Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.

Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.

Hilda Carlén

Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.

I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.

När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.

Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.

Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher –  Kelley O’HaraCasey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergRose Lavelle, Samantha MewisAllie Long, Mallory PughCarli Lloyd och Crystal Dunn.

Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan RapinoeSydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.

En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.

Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:

Sverige-USA 20-40-40
Irland-Island 25-35-40
Ryssland-Serbien 70-20-10
Portugal-Wales 45-30-25

Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.

Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?

Schough istället för Rubensson

Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage den elva som möter USA klockan 19.30 på torsdagskvällen på Gamla Ullevi (sänds av TV12). Det blev till tio elftedelar den elva hon använde på tisdagens träning.

Den enda skillnaden blev att Elin Rubensson fick ge plats åt Olivia Schough på vänstermittfältet. Med tanke på hur Sundhage brukar ranka sina spelare är det inte speciellt överraskande, Schough står ju oerhört högt i kurs hos vår förbundskapten.

Personligen känner jag att det är vänsterkanten med Jonna Andersson och Schough som skall upp till bevis i morgon. För Andersson blir det kanske karriärens tuffaste utmaning. Jo, jag vet att hon ställts mot Marta tidigare. Men det här är absolut på samma nivå, och på spel står en plats i EM-startelvan. USA är ett av världens bästa lag, och de brukar alltid ha snabba kantspelare.

Den svenska elvan ser ut så här i sin helhet: Hilda CarlénJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schough – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.

I övrigt kan konstateras att det inte var någon fara med Pauline Hammarlund. Flamingolindningen gjorde susen, och hon var med och tränade redan i dag.

Det som kanske har givit flest rubriker kring landslaget i veckan är Caroline Seger:s uttalanden om att hon inte fick spela för Lyon i Champions Leaguefinalen. Det har kallats sågning av tränaren. Och Pia Sundhage försökte mildra uttalandena.

Men personligen tycker jag att både Seger och Lyons avgående tränare Gérard Prêcheur har gjort rätt. Seger har full rätt i att vilja spela, och som ersättare skall hon förstås vara frustrerad över att sitta på bänken.

Samtidigt tycker jag att Prêcheur gjorde rätt i att inte byta in svenskan. Om Lyon hade tagit ledningen kunde det ha varit ett bra drag att sätta in Seger, som ju är bra på att hålla i bollen och spela bort tid. Men när laget behövde göra mål hade tränaren mer konstruktiva mittfältare att tillgå, vilket gjorde att det kändes korrekt att Seger blev kvar på bänken hela Champions Leaguefinalen.

Apropå landslaget har det nu fått en egen sida på Svenska Fans. Den hittar ni här.

USA har kommit till Sverige med en trupp som innehåller rätt många nya spelare. En av de mer etablerade är Lindsey Horan, hon gjorde ett kanonmål i NWSL i den senaste helgen:

* Jag har inte skrivit något om helgens matcher i damallsvenskan. Där lyckades Linköping och Rosengård ta trepoängare utan att imponera. Eftersnacket till det senare lagets match handlade om en utebliven straff för Kristianstad.

Det är omöjligt att se på tv-bilderna var bollen tar, men det är ju intressant att KDFF tydligen inte har fått en enda straff på 3,5 år.

Apropå Rosengård var det intressant att se att Amanda Ilestedt lämnar för Turbine Potsdam. Jag gissar att det är en övergång som både Ilestedt och Rosengård kan ha nytta av. Ilestedt får lära sig ett nytt spelsätt, vilket skulle kunna ge ett lyft. Och Rosengård får chansen att spela in en ny, lite mer bolltrygg mittback.

Det som slog mig mest i Champions Leaguefinalen var hur Frankrike hela tiden får fram spelskickliga och snabba mittbackar. Våra svenska mittbackar är oftast antingen snabba eller spelskickliga. Men i Frankrike finns nu Wendie Renard, Laura GeorgesGriedge Mbock Bathy och nu även Grace Geyoro som både är snabba och har ett konstruktivt passningsspel. Den sistnämnda imponerade enormt på mig.

Apropå Champions Leaguefinalen och att imponera så gjorde både PSG-fansen och målvakt Katarzyna Kiedrzynek det efter matchen. Kolla på det här:

En amerikansk spelare som tyvärr inte är med i Göteborg i morgon är skadade storstjärnan Alex Morgan.

Efter att hon varit med i Lyon och vunnit Champions League har nu den snart 28-åriga forwarden vunnit följande titlar: VM, OS, Champions League, NWSL, WPS, Franska ligan och Franska cupen. En hyfsad meritlista…

* I Nederländerna vann Ajax cupfinalen mot PSV Eindhoven i det som blev sista matchen i karriären för både Daphne Koster och Anouk van Hoogendijk. Höjdpunkter här:

* I Spanien kvalade sig Sevilla upp i högsta ligan via 3–2-förlust på bortaplan mot Femarguin, vilket innebar totalt 4–4 och fler bortamål än motståndarna. Så här togs Sevillaspelarna emot på hemmaplan efter avancemanget:

https://twitter.com/Olguitasiete/status/871503527662821377

Bilder av landslaget

Under gårdagens träning passade jag på att utöka mitt lilla bildarkiv med färska bilder på landslagsspelarna. Här är ett urval, först som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här som miniatyrer:

Den stora guiden till Champions Leaguefinalen 2017

I morgon 20.45 är det dags för årets största match i klubbsammanhang, finalen av Champions League. Här är min stora guide till det franska gigantmötet:

Final i UEFA Women’s Champions League 2016/17
Torsdag den 1 juni 20.45:
Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain

Plats: Cardiff City Stadium, Cardiff, Wales
Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland. Assisterande domare: Katrin Rafalski och Christina Biehl, båda Tyskland. Fjärdedomare: Riem Hussein, Tyskland.

Bibiana Steinhaus

TV: Eurosport 1 20.45, kommentatorer Marcus Bühlund och Sara Thunebro.
Tips: 65–35
Lagens tio senaste möten i tävlingssammanhang:
19/5 2017, cupfinal (neutral plan): Lyon–PSG 1–1, Lyon vann efter straffläggning.
13/5 2017, ligan: Lyon–PSG 3–0
17/12 2016, ligan: PSG–Lyon 1–0
2/5 2016, Champions League: PSG–Lyon 0–1
24/4 2016, Champions League: Lyon–PSG 7–0
5/2 2016, ligan: PSG–Lyon 0–0
27/9 2015, ligan: Lyon–PSG 5–0
21/2 2015, ligan: PSG–Lyon 0–4
12/11 2014, Champions League: Lyon–PSG 0–1
8/11 2014, Champions League: PSG–Lyon 1–1
Totalt: Lyon sex segrar (varav en efter straffäggning), PSG två segrar och två oavgjorda matcher. Målskillnad (utan straffar) 24–4 till Lyon.

Troliga startelvor:
Lyon: 16 Sarah Bouhaddi – 29 Griedge Mbock Bathy, 3 Wendie Renard (kapten), 21 Kadeisha Buchanan – 5 Saki Kumagai – 8 Jessica Houara d’Hommeaux, 10 Dzsenifer Marozsán, 23 Camille Abily, 7 Amel Majri – 13 Ada Stolsmo Hegerberg, 9 Eugénie Le Sommer. Tränare: Gérard Prêcheur.

PSG: 1 Katarzyna Kiedrzynek – 5 Sabrina Delannoy, 4 Laura Georges, 14 Irene Paredes – 12 Ashley Lawrence, 24 Formiga, 26 Grace Geyoro, 28 Shirley Cruz Traña (kapten), 17 Eve Perisset – 18 Marie-Laure Delie, 10 Cristiane. Tränare: Patrice Lair.

Kommentar: Fransk damfotboll är glödhet. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten i september har Frankrike varit världens bästa lag. Man har inte förlorat en enda landskamp under Echouafni, och då har man ändå mött lag som Tyskland, USA, England (två gånger), Spanien, Nederländerna och Brasilien.

Dessutom kommer alltså båda lagen i Champions Leaguefinalen för första gången från Frankrike. Det är andra gången två lag från samma land ställs mot varandra. 2006 möttes tyska storklubbarna Frankfurt och Potsdam.

För 2010-talets europeiska suveräner Lyon är det här den sjätte finalen. Man har chansen att ta sin fjärde titel och därmed tangera Frankfurt i flest antal segrar.

Lyon har alltså totalt sett varit världens bästa klubblag under 2010-talet – och är det troligtvis fortfarande. Svensklaget är således storfavoriter i den här finalen. Lyon har både historiken och formen på sin sida, dessutom har man den bästa spelartruppen. Man har ju bland annat alla tre forwardsen från Fifpros världslag.

Lyon har även ett fantastiskt kantspel, världens bästa försvarsspelare i Wendie Renard och ett par otroligt passningsskickliga centrala mittfältare i Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan.

Det mesta talar alltså för att man försvarar sin titel. Svensklaget har ju alltså 24–4 på PSG i lagens tio senaste möten. På de 14 senaste har man 30–5.

Ändå vill jag kasta in en liten varning för PSG. Det är andra gången Parisklubben är i en Champions Leaguefinal. De har ett bättre lag den här gången än de hade 2015, då man föll mot Frankfurt. I höstas var ju faktiskt PSG Frankrikes bästa lag, de vann mot Lyon i höstmötet och ledde ligan utan poängförlust vid juluppehållet.

Men under trettondehelgen kom nyheten som sänkte PSG i ligan. Det visade sig att laget missat att skriva upp en spelare i laguppställningen vid 4–0-segern mot Albi. Där förlorade PSG fyra poäng, och i förlängningen också en plats i höstens Champions League.

PSG måste alltså vinna finalen för att få spela i Champions League till hösten. På så sätt är det tung press på Parisklubben. Även om Lyon har den större vinnarkulturen har PSG flera rutinerade och meriterade spelare som Laura Georges, Shirley Cruz samt brasilianska duon Formiga och Cristiane.

PSG var starkt i cupfinalen härom veckan, där gjorde för övrigt Cristiane ett fantastiskt mål. Jag har lagt upp det här klippet förr, men det går att se om många gånger:

https://twitter.com/WSUasa/status/865802753339162624?ref_src=twsrctfw&ref_url=https%3A%2F%2Fdamfotboll.blog%2F2017%2F05%2F22%2Fandersson-en-mycket-overraskande-uttagning%2F

Cristiane känns för övrigt som det stora hotet mot Lyon. Hon är fortfarande en av världens allra bästa forwards. Minns hur Brasilien tappade i kvalitet i fjolårets OS när Cristiane sträckte sig, och inte längre klarade av att spela 90 minuter.

Spelar Lyon på sin toppnivå vinner man finalen med flera måls marginal. Men faktum är att Lyon hittills aldrig spelat på sin toppnivå i en UWCL-final. Och utöver alla styrkor har man förstås även några svagheter.

En svaghet är att det brukar kunna se lite spänt ut i stora finaler. En annan är att målvakt Sarah Bouhaddi ibland kan göra rätt grova missbedömningar. Och en tredje är att den kanadensiska mittbacken Kadeisha Buchanan ibland satsar lite vårdslöst i sina tacklingar, och därmed drar på sig rätt många fasta situationer i och kring straffområdet.

De troliga startelvor jag tagit ut ovan bygger på hur lagen ställde upp i den franska cupfinalen härom veckan. Möjligen kan Veronica Boquete vara aktuell för att starta i PSG, annars tror jag inte på så många förändringar i Parislagets elva från cupfinalen.

Hos Lyon gissar jag på fler ändringar. I varje fall tror jag att Méline Gérard, som vaktade målet i cupfinalen, och Elodie Thomis får ge plats i startelvan för Sarah Bouhaddi och Jessica Houara d’Hommeaux. Men även Pauline Bremer och Alex Morgan skulle kunna vara tänkbara för spel från start. I Morgans fall är hon tillbaka i truppen efter sin skada (bristning i baksida lår på vänsterbenet). Om hon hade varit frisk under någon vecka tror jag att hon hade startat, trots att hon gjort förhållandevis få mål i Lyontröjan – exempelvis ”bara” fem på åtta matcher i ligan.

När det gäller Caroline Seger är hon inte riktigt nära startelvan. Kanske, kanske att det kan bli aktuellt med ett inhopp.

* På svensk mark fick vi en skräll i dag när Djurgården vann med 1–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag kan inte säga att jag kollade matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag såg kunde det ha gått hursomhelst. Båda lagen hade chanser att vinna.

Resultatet innebär att en redan jämn tabell blir ännu jämnare. I helgen kan det bli ännu mer rafflande. Det är ju nämligen tre matcher där bottenlag ställs mot lag i mitten. Vinner bottenlagen Kvarnsveden (mot LB07), Kif Örebro (mot Vittsjö) och Hammarby (mot Göteborg) kommer väldigt många lag vara indragna i nedflyttningsstriden.

Om Rosengård reser sig och slår Kristianstad kan laget plötsligt ha riktig kontakt i guldstriden igen, för Linköping har en tuff bortamatch i Piteå på söndag. Även om LFC är favoriter i matchen utesluter jag inte ett kryss där.

* Jag hade helt tappat bort cupsemifinalerna i mitt förra inlägg. Där gick det som förväntat, alltså med segrar för just Linköping och Rosengård. Det blir en kul cupfinal i höst.

* Ovan har jag nämnt Frankrike och deras landslag. I går presenterades deras EM-trupp. Den ser ut så här:

Det är förstås en grymt stark trupp. På pappret har fransyskorna det bästa laget. Det är som vanligt deras bristfälliga vinnarkultur som talar emot dem. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap på seniornivå ännu.

* I går presenterades även vinnaren i BBC:s pris till årets bästa spelare i världen. Det gick till Ada Hegerberg. Jag hade kanske inte valt norskan just nu, men nog är man bra när man vinner den franska skytteligan även när man har en lite sämre säsong.

* I England pågår vårserien, en serie som jag egentligen inte förstår vad den är bra för. Såvitt jag förstått är det mest en träningsserie i väntan på EM.

Jämnt är det i alla fall. Med en omgång kvar ligger fyra lag inom en poäng. Arsenal vann med 1–0 mot Manchester City i helgen. Där stod Jordan Nobbs för ett snyggt frisparksmål:

Det spelades en full omgång i dag. Där vann de tre topplagen Chelsea, Man City och Arsenal sina matcher. Chelsea leder tabellen inför slutomgången på bättre målskillnad än Man City.

* Slutligen till USA där helgens TV-match i Houston väckte känslor. Redan innan avspark fick matchtiden kritik, eftersom det ansågs vara för varmt i Texas mitt på dagen under den här årstiden.

Kritikerna fick vatten på sin kvarn när engelska Rachel Daly kollapsade just efter slutsignalen.

https://twitter.com/WoSoComps/status/868588721611960320

Det gjordes även snygga mål i NWSL i helgen. Inte minst det här frisparksmålet av Debinha:

Andersson – en mycket överraskande uttagning

Pia Sundhage har nyss tagit ut truppen till landskamperna mot USA och Skottland. I den saknas vårens hetaste spelare Marija Banusic. Däremot har Örebros Fanny Andersson fått plats.

Uttagningen av Andersson var en jätteskräll. Att Sundhage tar ut två centrala mittfältare från det lag som ligger tabelljumbo i damallsvenskan är ju faktiskt anmärkningsvärt.

När det gäller Andersson skall det direkt sägas att jag inte sett henne tillräckligt för att göra en riktig analys. Jag har sett henne på tv, då har jag tyckt att hon är en ok spelare – men inte mer än så.

Det är första gången någonsin Fanny Andersson ingår i landslagstruppen. Bland de 24 spelarna finns det ytterligare två som ännu inte spelat någon A-landskamp, det handlar om Emelie Lundberg och Tove Almqvist.

Uttagningen av Almqvist gillar jag. Hon är en spelare som kan göra skillnad i matcher, alltså perfekt att ha som inhoppare. Att Lundberg är tillbaka är inte oväntat eftersom Zecira Musovic har darrat lite under våren. Jag hade förstås hellre sett Jennifer Falk, men vet inte hur illa det är med hennes hjärnskakning. Eftersom redan Hedvig Lindahl är satt ur spel hade det kanske inte varit så smart att ta ut ytterligare en målvakt som riskerade att inte kunna spela.

Utöver Musovic har för övrigt även Katrin Schmidt fått lämna från Kanadatruppen.

I övrigt noteras att Sundhage inte har någon stor förkärlek till dagsform. Glödheta duon Malin Diaz och Marija Banusic har inte fått förbundskaptenens förtroende. Det tycker jag utan tvekan att de borde ha fått.

Däremot finns den i Eskilstuna bänkade Hanna Glas fortsatt med. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, jag tycker att Elin Rubensson borde vara det självskrivna alternativet till Jessica Samuelsson på högerbacken.

Det som förvånar mig lite är att det nu finns en hel hög rätt jämna och till spelstilen liknande centrala mittfältare i truppen. Jag tänker på Lisa Dahlkvist, Fanny Andersson, Petra Andersson, Josefin Johansson och Hanna Folkesson. Jag tycker nog att Sundhage borde ha nöjt sig med två eller tre av nämnda fem för att göra plats för Banusic och Diaz.

Tillagt i efterhand: Ser nu i GP att Elin Rubensson trots allt verkar vara uttagen som ytterback och inte mittfältare. Det är alltså nio backar i truppen.

Det om landslaget.

I damallsvenskan händer det grejer. Vi har nu Eskilstuna United i topp, vilket är väldigt kul av flera skäl. Bland annat för att United har störst publikstöd i serien och för att det alltid är roligt när det inträffar positiva skrällar.

I nuläget känns det faktiskt som att Eskilstuna kan hänga med i toppen ett bra tag. I varje fall våren ut. Man har ju nämligen hittat bra balans i laget.

Eskilstuna är för övrigt även väldigt bra på att fira segrar. Så här firade de helgens seger i Göteborg:

När jag ändå är inne på firande är det lätt att glida över på matchen Linköping–Rosengård. Där gav Malmölaget snabbt alla tvivlare svar på tal. Jag hade inte tid att kolla speciellt koncentrerat på matchen.

Men den känslan jag fick var att Linköping aldrig var riktigt nära, utan att Rosengård var bättre på det mesta i lördags.

När Ella Masar McLeod publicerade ett klipp från Rosengårds firande passade hon på att kommentera artikeln i Dagens Nyheter om missnöjet med tränare Jack Majgaard Jensen.

I övrigt i damallsvenskan fortsätter Tabitha Chawinga att bära Kvarnsveden. Man har ju hört att toppklubbar i Frankrike och Tyskland ligger på hårt för att få köpa loss den damallsvenska skytteligaledaren. Det är lätt att förstå varför när man ser Chawinga springa rakt igenom de damallsvenska försvaren.

Kollar man in tabellen är känslan att trion Eskilstuna, Linköping och Rosengård kommer att glida ifrån, och lägga beslag på de tre topplaceringarna. Sedan är Piteå ganska klar fyra och Göteborg lika klar femma.

Just nu ligger Vittsjö på sjätte plats, och där tror jag nu att de även kommer att sluta. De har ett bra försvarsspel, flera blixtsnabba kontringsspelare plus några bra passningsfötter som kan sätta upp kontringarna. Jag tror att Vittsjö slipper undan nedflyttningsstrid i höst.

Fast säker kan man ju inte vara. Alla lag från femman Göteborg känns ju faktiskt just nu indragna i den jämna bottenstriden.

Av lagen på undre halvan visade LB07 kvalitet när man vann mot Djurgården trots en ganska lång skadelista. Starkt.

Innan jag lämnar Sverige konstateras att Växjö DFF fortsätter att imponera stort i elitettan. Anna Anvegård gjorde alla tre målen när AIK bortabesegrades med 3–1. Vinner Växjö även Smålandsderbyt mot Kalmar på lördag gör nog klubbledningen bäst i att börja dra upp planerna för damallsvenskan nu direkt.

Bredvid Växjö gör även Assi en fantastisk vår. Sex raka segrar och 18–3 i målskillnad är otroligt imponerande av en nykomling. I de kommande sex omgångarna sätts Assi på prov på riktigt. Där väntar i tur och ordning Umeå, Mallbacken, Kungsbacka, AIK, Kalmar och Växjö. Det skall bli väldigt spännande att se hur Assi tar sig genom den tuffa perioden.

Så en liten kort utlandsgenomgång. I Frankrike vann alltså Lyon cupfinalen efter straffläggning. Se alla straffarna här:

https://twitter.com/WoSoComps/status/865684605961203713

Jag vet inte om det var någon större tröst, men PSG och Cristiane gjorde i alla fall matchens klart läckraste mål:

https://twitter.com/WSUasa/status/865802753339162624

Apropå Frankrike har Lyon nu presenterat sin nya manager. Det blir Reynald Pedros som tar över i sommar.

Så till Tyskland, där Bayern München tog andraplatsen och därmed får spela i Champions League till hösten.

I övrigt noteras i sluttabellen att Potsdam och Freiburg var årets stora skrällar. Trean Potsdam ledde ju vintertabellen, men tappade på våren. Fyran Freiburg har helt klart närmat sig storlagen. Man har en ung och intressant trupp och kan kanske till och med utmana om titeln framöver.

Besvikelsen var väl klassiska Frankfurt, som slutade femma. De hade 17 poäng upp till segrande Wolfsburg och hela tio poäng till Freiburg på fjärdeplatsen.

I skytteligan vann dock Frankfurt. Mandy Islacker var med sina 19 mål överlägset bäst. Tvåa med 14 mål, kom Bayerns Vivianne Miedema, som för övrigt aviserat att hon skall ha ny klubb i höst. Som trea och fyra slutade Freiburgduon Hasret Kayikci (12) och Lina Magull (11).

I Spanien blev gick Atletico Madrid igenom ligan utan förlust. Eftersom Barcelona föll mot Levante i sista omgången vann Madrid guldet med tre poängs marginal. De firades av en härligt stor hemmapublik i helgen. Jag får faktiskt ståpäls av den underbara inramning som är kring matchen. Kolla själva:

https://twitter.com/WoSoComps/status/866415826118823937

Slutligen till Island, där Icelandair har tagit fram en läcker reklamfilm inför sommarens EM-slutspel. Den är väl värd att titta på.

Fransk final, 30+ och helgens damallsvenska matcher

Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.

Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:

https://twitter.com/WSUasa/status/858413005964488705

Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.

Saki Kumagai

Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.

Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.

Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:

https://twitter.com/WSUasa/status/858355574282620928

I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.

Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.

Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…

Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.

Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.

Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:

* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .

Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.

Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.

Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.

Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.

Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.

Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.

I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.

Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.

Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).

Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.

Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.

Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.

Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.

Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.

Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.

Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!

Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…

Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.

Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.

Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.

Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.

Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Prakt dragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.

 

Champions League och damallsvenskan, omgång 3

Det är långhelg och i damfotbollsvärlden borde de flesta i första hand ha sitt fokus riktat mot semifinalreturerna i Champions League.

Men tyvärr känns det ju redan avgjort efter dubbla franska 3–1-segrar förra helgen. Jag sätter 99–1 i fransk favör i båda matcherna. Det räcker ju inte ens med 2–0-segrar för Barca och Manchester City, de måste göra minst tre mål på bortaplan för att avancera. Och det känns ju tyvärr osannolikt.

Kosovare Asllani

Från de första semifinalerna passerade det ganska obemärkt förbi att vi hade en svensk målskytt i Kosovare Asllani. Det som är glädjande är att hon gjorde målet (1–1) när matchen levde – vilket ger det mer tyngd. Glädjande också att Asllani fick spela hela matchen, det visar att hon nog har högre status i Manchester Citys trupp än vad jag befarat under försäsongen.

Däremot blev Caroline Seger kvar på Lyons bänk under hela matchen. Svenskan känns som första reserv till ordinarie mittfältstrion Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan. För även om Lyon officiellt sätter upp sitt lag 4–4–2 nuförtiden tycker jag nog att det mest sett ut som 3–5–2 de gånger jag sett dem.

Vi får se hur mycket speltid Asllani och Seger får. Båda semifinalreturerna spelas i morgon, lördag. Avsparkstiderna är:

17.00: PSG–Barcelona
20.45: Lyon–Manchester City

Som vanligt den här säsongen är det ingen svensk kanal som sänder matcherna. Jag hittade inga bra länkar till PSG-matchen, men Lyon–City går att se på Citys Facebooksida. Länken har du här.

Med Champions League-semifinalerna redan i praktiken avgjorda känns det faktiskt mycket mer intressant med helgens omgång i damallsvenskan. Den är utspridd på fem olika matchdagar från i dag och fram till och med onsdag.

Inför omgången är fjolårets båda topplag Linköping och Rosengård de enda som står på full poäng. Det känns lite synd, för det hade varit roligt om något annat lag hade kunna blanda sig i guldstriden, åtminstone nu i inledningen av serien. Både Göteborg och Eskilstuna hade chansen, men tappade av olika skäl poäng i förra omgången. Mer om det strax.

I botten är Hammarby och Kristianstad de enda lagen som står på noll poäng. Det är förstås alldeles för tidigt att dra några slutsatser, men båda har känts väldigt uddlösa, det lilla jag sett av dem. Jag trodde på KDFF inför seriestart, hittills känns det som att jag kanske har överskattat dem.

Det här är en omgång där alla matcher är intressanta. Det startar i kväll 19.00 med Örebro–Hammarby.

Det är en match mellan seriens två helsvenska lag, en match där hemmalaget är klara favoriter. Jag hade Örebro på övre halvan, och har ingen anledning att omvärdera det tipset ännu. Fast det är klart att det lyser en liten varningslampa över att man bara gjort ett mål hittills. Men man har ändå kommit till många avslut, totalt 13 mot mål – vilket gör att jag tror att det kommer att lossna.

För Hammarby gäller det att snart ta sin första poäng, så att man på allvar känner att man är med i serien. Laget har inlett bra defensivt sett, och gjort klart godkända resultat mot tippade topplag. Bajen känns inte som någon slagpåse, men har fått en riktigt lurig lottning i serieupptakten. Efter Örebro väntar ju Piteå och Rosengård – alltså fem lag som tippas på övre halvan i de fem första omgångarna.

I morgon lördag spelas en match, och den är verkligen högintressant. Det handlar nämligen om Skånederbyt LB07–Kristianstad, avspark 15.00.

Sett till de första två omgångarna hade jag tippat en etta här, men garderat med kryss. LB har imponerat på mig med ett modigt och bra presspel, medan KDFF är enda laget som ännu inte gjort mål. Det är förstås lite oroande för det Kristianstad som gjorde näst minst mål förra året, att man tagit med sig måltorkan in i 2017. För lagets offensiva självförtroende hade man behövt få sätta lite bollar de närmaste omgångarna.

På söndag spelas det två matcher. Först Piteå–Kvarnsveden 14.00 och därefter Linköping–Djurgården 16.00.

Piteå har öppnat serien poängmässigt svagt, men har haft övertag i antalet avslut i båda matcherna, och jag tror fortfarande att man har ett lag för övre halvan. Gissningen är att den första trepoängaren kommer mot Kvarnsveden.

Dock såg jag delar av Kvarnsvedens match mot Göteborg. Och Borlängelaget är intressant eftersom det är svårdefinerat. Kvarnsveden har redan släppt in tio mål, och det är ingen slump – man har visat upp seriens klart sämsta försvarsspel så här långt.

Dock visade man mot Göteborg att man både har offensiv spets och tyngd, vilket bör göra att Kvarnsveden ändå är jobbiga att möta. Spetsen i form av fantastiska Tabitha Chawinga har vi ju vetat om sedan tidigare. Det nya var att laget även var väldigt starkt på fasta situationer, samt att man fick bra tryck på Göteborg när man började lyfta lite längre på slutet. Det där kan ju framöver visa sig mer vara en svaghet hos Göteborg än en styrka hos Kvarnsveden.

Marija Banusic

När det gäller Linköping–Djurgården är LFC förstås klara favoriter. När lagen möttes på försäsongen vann LFC med 3–1 efter att Marija Banusic gjort hattrick på tio minuter. Banusic har tillsammans med Rosengårds Lieke Martens varit seriens två stora spelare så här långt.

Banusic har redan kommit till 15 avslut på två matcher, varav fyra blivit mål, ytterligare fyra gått mot mål och en i målställning – det är imponerande siffror. Banusics styrka är att hon gör sina mål med båda fötterna, och med huvudet. Hon är således väldigt svår att försvara mot. Känslan har ju varit att våra förbundskaptener gjort allt för att hålla Banusic utanför sina trupper. Hur länge håller det i sig?

På måndag 17.00 är det möte mellan två av seriens tre fyrapoängare, Göteborg–Vittsjö. Här är det återigen en etta som utgångstips, men Vittsjö har varit väldigt effektivt i upptakten så jag garderar nog med kryss.

Utöver effektivitet har det nordskånska laget även haft lite flyt så här långt. Men bra lag har tur, och Vittsjö behöver inte skämmas över sina fyra poäng. Noterbart är ju att uppsnackde nyförvärvet Emma Lundh ännu inte kunnat spela någon match, där har Vittsjö ett bra sparkapital.

Omgången avslutas på onsdag 19.00 med toppmötet Eskilstuna–Rosengård. Tyvärr tror jag att det blir en ganska säker tvåa. Jag skriver tyvärr eftersom jag gärna hade sett att det blivit jämnt och spännande, inte minst hade Uniteds stora hemmapublik förtjänat det.

Mimmi Larsson

Eskilstuna var svagt i premiären, men vann. Jag såg inte matchen mot Vittsjö, men på klippet med höjdpunkter såg det ut som att man skapade klart fler målchanser än mot Hammarby. Klart är att United blev berövat på ett ledningsmål i Skåne. Det syns tydligt på skuggorna att det inte var offside på Mimmi Larsson, utan att Ifeoma Dieke upphävde med minst någon meter. Det var ett mycket svagt ingripande från den assisterande domaren.

I Rosengård blir det otroligt spännande att följa Martens framfart. Hon har vuxit flera klasser när hon fått en fri roll. Kanske även att Lotta Schelin är redo att gå in från start.

Det om damallsvenskans kommande omgång. I elitettan väntar en spännande omgång där man kan få en indikation på om vissa lag är fågel, fisk eller mittemellan. I morgon lördag spelas ju bland annat tänkta toppmötet Växjö–Umeå – alltså två av de fyra lag jag såg som givna topplag inför serien. Det blir upp till bevis för storfavoriten Växjö, som ju inlett med två ”lätta” matcher.

I morgon sätts även fullpoängarna Kungsbacka och Holmalund på prov genom svåra bortamatcher mot AIK och Uppsala. En tredje fullpoängare, nykomlingen Assi, bör ha stora möjligheter att ta ytterligare en trepoängare när poänglösa Sundsvall kommer på besök. I morgon är det även nykomlingsmöte mellan Böljan och BK30 – en väldigt viktig match för båda lagen.

På söndag spelas två matcher, två intressanta sådana. Medan Östersund–Hovås Billdal gäller kampen för nytt kontrakt – ja, det känns faktiskt så även vi bara är i tredje omgången – så handlar Kalmar–Mallbacken om toppstriden. Mallbacken har inlett med två raka förluster och behöver en seger för att inte helt tappa kontakten med topplagen. Som sagt, en genomgående intressant omgång i elitettan.

Utöver Champions League spelas det förstås en hel del ligafotboll runt om i världen i helgen. I Tyskland har alla tre topplagen matcher de bör vinna. Wolfsburg tar emot Mönchengladbach på söndag, Potsdam skall till Jena i morgon och Bayern München tar emot Hoffenheim på måndag. Den sistnämnda matchen sänds på DFB-TV med start klockan 13.30. Vad jag förstått är fortfarande Fridolina Rolfö skadad, någon som hört någon prognos på hennes frånvaro?

I Italien kan Fiorentina med Stephanie Öhrström i praktiken säkra ligatiteln på lördag genom seger borta mot Cuneo. I Frankrike spelas bara en ligamatch i helgen, viktiga bottenmötet St Etienne–Metz.

Slutligen till USA, där NWSL har inletts på ett otroligt jämnt sätt. Alla tio lag har tagit poäng redan i de två första omgångarna, och bara North Carolina har vunnit båda sina matcher.

En spännande match i tredje omgången är just North Carolina som tar emot seriejumbon Orlando, alltså Marta:s lag på lördag kväll, 22.00 svensk tid. Jag har inte riktigt hängt med på NWSL:s nya tv-upplägg, men det skall tydligen gå att se matcherna live på ligans officiella hemsida.

Sundberg, Sundhage/Majgaard och Rodriguez

Damallsvenskans andra omgång hann knappt sparka igång förrän vi nåddes av den tråkiga nyheten att ytterligare en damallsvensk nyckelspelare har drabbats av en korsbandsskada.

Det handlar om Kvarnsvedens lagkapten Denise Sundberg som missar hela säsongen.

Det var förstås in bara dåliga nyheter för Sundberg själv, det var väldigt dåliga nyheter för Kvarnsveden. Man tappar sin försvarsgeneral, något som kan bli väldigt kostsamt.

Faktum är att om jag vetat om det här för en vecka sedan hade jag tippat Kvarnsveden under nedflyttningsstrecket.

Det spelades ju en match i går också. Precis som förra året ställdes Djurgården mot Rosengård i sin hemmapremiär. I fjol blev det 0–3 inför 821 åskådare. I går blev det 1–3 inför 842 åskådare. För Djurgårdens del var det alltså några små steg i rätt riktning.

Även Rosengård har tagit bra steg den senaste veckan. Att sätta in Lieke Martens centralt känns som ett genidrag. Hennes speluppfattning och smartness gör henne klockren i rollen. Hon har varit direkt inblandad i sex mål på två matcher.

Lieke Martens

I går fixade Martens ett självmål, hade ett assist och ett hockeyassist. Mot Kvarnsveden gjorde hon två mål och hade ett hockeyassist. Förstås ett lysande facit.

Oroväckande för Rosengård var att de återigen släppte in ett enkelt mål. Jag såg att bloggkollega Rainer tyckte att Zecira Musovic gjorde ett svagt ingripande på Kvarnsvedens 1–0-mål i söndags. Där håller jag inte med honom. Den typen av inlägg är bland de svåraste som finns för en målvakt. Så det målet lastar jag inte Musovic för.

Däremot var Rosengårdsmålvakten rejält snett ute på gårdagens baklängesmål. Det var inte landslagsklass på det ingripandet.

Totalt sett tyckte jag att Rosengård såg vassa ut. Jag känner även att jag borde ha lyft Djurgården i mitt tips. Jag lurades av att de förlorade alla sina fyra träningsmatcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen. Men känslan nu är att de troligen kommer att vara ett stabilt mittenlag.

Tillbaka till Rosengård. För i tisdags gick Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen till attack mot Pia Sundhage för hanteringen av Lotta Schelin och hennes skada.

Jag förstår att Majgaard Jensen är frustrerad. Det var vansinnigt att starta Schelin i alla fyra matcherna i Algarve – Sundhage slet onödigt hårt på sina nyckelspelare i Portugal. Det var även vansinnigt att låta Schelin spela så mycket mot Kanada och Trelleborgs fotbollsgymnasium.

Sprickan mellan Sundhage och klubbarna är sedan ett tag tillbaka total. Sundhage själv har givit upp hoppet om en bra kommunikation med klubbarna. När jag intervjuade henne i december sa förbundskaptenen följande om sitt samtal i höstas med klubbarnas representant, EFD-basen Annika Grälls:

”Jag fick pumpa ur mig saker och ting. Men jag tror inte att det ledde till så mycket, om jag skall vara ärlig. Jag kommer aldrig att kunna hämta upp det här. Jag har ju ett halvår kvar, så nu kör jag bara.”

En stor del av problemet är nog att Sundhage ”bara har kört” redan från start.

Hon gjorde ju ett jättemisstag i kontakten med klubbarna direkt när hon tog över efter Thomas Dennerby. Hon kom från ett USA där förbundet betalar landslagsspelarnas lön, där det är landslaget som lånar ut spelarna till klubbarna. Hon kom till ett Sverige där det är precis tvärtom. Där klubbarna betalar lönerna och där landslaget lånar spelarna.

Den bild man får när man pratar med klubbarna är att Sundhage inte fattade skillnaden mellan USA och Sverige, utan att hon alltså bara körde på. Hon struntade helt enkelt i att ta några djupare kontakter med klubbarna, i att få med dem på tåget. När Sverige åkte ur VM i juni 2015, alltså när Sundhage haft jobbet i mer än 2,5 år hade hon fortfarande inte hälsat på hos klubbarna.

Då gick hon ut och krävde bättre samarbete. Hon ville ha längre tid till förberedelseläger inför mästerskapen. Klart att det väckte irritation hos klubbledarna. Det måste ju ligga på den som lånar någon annans personal att visa störst hänsyn.

Det var där i juni 2015 som den stora sprickan mellan Sundhage och klubbarna blev påtaglig för oss utanför den inre kretsen. Jag vet inte hur långt det hade gått, men känslan var att det kanske hade gått att lösa saken där – om Sundhage verkligen hade försökt få till en kommunikation. Men som en tränare har sagt till mig:

”Hon säger att hon vill samarbeta, men det måste vara på hennes villkor.”

I stället blev sprickan bara större. I fjol röstade samtliga damallsvenska klubbordförande för att byta förbundskapten. Sundhage förlorade alltså omröstningen med 12–0. Det är förödande siffror. Förödande.

När jag träffade henne i december var hon verkligen nedstämd över det här. Och man måste inse att det här inte är lätt. Det finns ju nämligen en inbyggd konflikt mellan landslag och klubblag.

Det är kring landslaget som det stora engagemanget finns, det är landslaget som drar publik och medieintresse. Men det är klubbarna som betalar.

Landslaget har rätt till spelarna i omkring 100 dagar per år – vilket är väldigt mycket, typ dubbelt så många som för herrarna. Det innebär att klubbarna under långa perioder inte kan bedriva den träning de vill. Ofta kommer dessutom spelarna tillbaka från landslagen slitna, vilket ytterligare försämrar träningskvaliteten i klubbarna.

Jag vet att Jack Majgaard Jensen är frustrerad över att inte kunna bedriva riktig kvalitetsträning. Han sa till mig förra året att det under säsong i princip bara är matcher och återhämtningsträning när landslagsspelarna är på plats i Rosengård. Möjligheterna till kvalitetsträning under säsong kan räknas på ena handens fingrar.

Så det här är inte lätt för Sundhage. Och frågan jag ställer mig är om det här bara är hennes fel? Självklart har klubbarna en del i att sprickan uppstått. Det är sällan den enes fel, och så vidare.

Men jag kan inte heller släppa funderingen över ansvaret från damfotbollsledningen på förbundet. Vad gör de egentligen? Vad gör Marika Domanski Lyfors?

Klart är ju att, även om jag inte håller med Pia Sundhage om hennes uttagningar och val av spelsystem, så har Sundhage betytt – och betyder – otroligt mycket för svensk damfotboll. Hon är tillgänglig för media och hennes frispråkighet skapar rubriker och sätter sporten i centrum. Det är förstås väldigt bra. Hon är värd att hyllas när hon kliver av efter EM.

Det är ensamt på toppen, och Sundhage hade behövt draghjälp – och stöd. Här tycker jag att landslagschefen Domanski Lyfors borde ha spelat en större roll. Men tyvärr är min bild av henne inte speciellt god. Medan Sundhage är väldigt trevlig och tillmötesgående när man träffar henne tycker jag mest att Domanski Lyfors ser arg och butter ut. Det är verkligen ingen man går fram och småpratar med.

Och man varken ser eller hör Domanski Lyfors i debatten. Borde inte hon ta en större roll, eller bytas ut?

Det om veckans hetaste potatis i Damfotbollsverige.

I USA:s NWSL är var det två comebackande landslagsforwards som stod i centrum i premiäromgången. Både Sydney Leroux Dwyer och Amy Rodriguez (gift Shilling) blev målskyttar för Kansas City i duon första match efter en säsongs mammaledighet.

Tyvärr satte de jublet i halsen. Rodriguez Shilling gjorde 2–0 i 48:e minuten. Sju minuter senare drog hon av korsbandet – och blir borta resten av säsongen. Verkligen fruktansvärt tråkigt.

Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017

Damallsvenskan är i gång. Jag lyckades alltså inte få klart min stora genomgång av alla lagen till avspark i söndags. Men den som väntar…

I och med att jag blev lite sen har jag fått en omgång på mig att kolla in lagen, vilket ju är lite fusk, men ett fusk som har förbättrat och fördjupat kommentarerna.

Inför avspark blir det ju rätt mycket gissningar. De här kommentarerna innehåller fortfarande en hel del gissningar, men vissa saker klarnade när man fick se lagen i riktiga tävlingsmatcher.

Förra fredagsförmiddagen satt jag och kikade på den damallsvenska upptaktsträffen. Den var rätt bra i år. Dock retade jag mig på att resultaten från mentometeromröstningarna låg kvar i bild alldeles för kort tid. Jag hann således inte skriva ner alla resultat.

Klart är att man lät de närvarande rösta två gånger på vilket lag de tror tar hem SM-guldet. FC Rosengård vann båda omröstningarna klart. Från den första noterade jag:

  1. FCR 73,7%
  2. LFC 17,5%
  3. EskU 3,5%
  4. GFC och DJU 1,8%

Från den andra såg jag:

  1. FCR 66,7%
  2. LFC 12,1%
  3. EskU och LB07 6,1%
  4. DJU 3,0%

Det var tydligt att alla inte tog den andra omröstningen på allvar, för hur stor är sannolikheten att drygt sex procent av de närvarande verkligen trodde på att LB07 skall vinna årets serie?

Klart är att många förväntar sig att damallsvenskan skall bli en jämn historia i år. Det skulle i så fall vara en stor omställning mot fjolåret, då serien var extremt ojämn. Så ojämn att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad. Anmärkningsvärt nog tog Piteå medalj med minusmålskillnad – det kan det inte vara många som har lyckats med tidigare.

Fjolårets serie var uppdelad i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som ganska tidigt hängdes av i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

Hur tror då jag att det kommer att se ut i år?

Först finns det ju bara en sak man kan vara säker på när man tippar en serie – och det är att man inte kommer att få rätt. Det är därför jag lade in parentesen i rubriken. Trots att man alltså vet att man kommer att få fel är det kul att göra ett försök.

Och det kommer nog att bli jämnare än i fjol eftersom toppen känns svagare och botten starkare. De båda topplagen ser ju nämligen inte lika starka ut på pappret, samtidigt som inget lag känns chanslöst på nytt kontrakt. Det finns ingen given slagpåse.

Att Linköping och Rosengård kommer topp två känns rätt givet. Lika givet känns att Eskilstuna, Göteborg och Piteå kommer att vara med i kampen om medaljerna. Där skulle även Örebro och ytterligare något lag kunna blanda sig i.

Jag tror att Hammarby är för tunt framåt, och kommer att vara ett bottenlag. Men övriga fyra lag är svårtippade. De kan hamna på övre halvan om de får till det, men de kan också åka ur.

Jag har alltså fegat i botten och tippat ur de båda nykomlingarna. Man gör lätt det, eftersom det är de lag man har sämst koll på. Men faktum är att fem av de sex senaste nykomlingarna har klarat sig kvar, så oddsen är ändå rätt goda för LB07 och Hammarby.

2014 höll ju både AIK och Eskilstuna sig kvar, 2015 var det Mallbacken som fixade kontraktet, medan Hammarby åkte ur. Och i fjol slutade både Kvarnsveden och Djurgården på rätt sida strecket – ingen av dem var ens indragen i nedflyttningsstriden på slutet.

Kollar vi kvaliteten på damallsvenskan är nog tyvärr serien sämre än på länge. Det kan vi se vi på de svenska resultaten i Champions League. Man kan även se det på att klubbarnas budgetar minskar till följd av uteblivet tv-avtal. En annan sak som sänker kvaliteten på serien är att det är färre utländska spelare i år, samtidigt som många svenska landslagsspelare är utlandsproffs.

Det om serien i allmänhet. Nu till genomgången lag för lag. Hur jag tippar tabellen har jag redan avslöjat i ett tidigare inlägg. Här är motiveringarna:

När det gäller spelarövergångar finns alla här.

Kristine Minde

1) Linköpings FC
I fjol: Etta

Bara för några veckor sedan såg jag LFC som självklar tvåa – då hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle tippa att mästarinnorna försvarar guldet.

Men jag tvärvände när LFC visade stabilitet på försäsongen samtidigt som Rosengård först hackade sportsligt, och sedan sålde Marta. Där öppnades stora möjligheter för Linköping.

LFC visade i fjol både en fantastisk jämnhet och en grym vinnarinstinkt. Att ta 62 poäng av 66 möjliga är närmast bragdartat. Laget klarade sig dessutom otroligt bra på skadefronten, de flesta i den ordinarie startelvan spelade över 20 matcher.

Defensivt har man kvar tryggheten i och med att alla ordinarie backar finns kvar även i år. Det är en av de faktorer som gör att jag vågar tippa nytt guld till Östergötland. Det trots att offensiven har förändrats rätt rejält.

Under vintern har ju LFC tappat otroligt viktiga Pernille Harder. Man har även tappat Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Mariann Gajhede Knudsen, Renee Slegers – och nyförvärvet Johanna Rasmussen. Det är tunga tapp, speciellt var Harder och Rolfö lagets offensiva hjärnor.

Men medan Rosengård rört om i sin offensiv sista veckan innan seriestart har LFC fått mer tid på sig att spela ihop sina anfallslinjer. Där har man fått in Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin – tre smarta fotbollsspelare. Sedan tidigare fanns även norska Kristine Minde, som är en klasspelare vilken position hon än placeras på. Dessutom har jag rätt stort hopp till att Tove Almqvist skall få sitt genombrott i år. Nyköpingsprodukten är en skön typ, en poängspelare.

Jag tror inte att LFC gör lika många mål som ifjol (då gjorde man 73). Jag tror inte heller att man tar lika många poäng. Men jag tror alltså ändå att man kan ta hem guldet.

Ebba Wieder

2) FC Rosengård
I fjol: Tvåa

För några veckor sedan var alltså Rosengård min självklara guldfavorit. Sedan gjorde man några dåliga matcher och åkte ur Champions League. Och så stack Marta. Det fick varningslampan att börja blinka i mitt huvud.

Blinkandet lindras något av att Anja Mittag tillkommit istället, vilket innebär målgaranti. Men känslan inför avspark var ändå att Rosengård ändå inte är självklara vinnare, och att det faktum att man måste bygga om laget skulle kunna kosta Malmöklubben guldet.

Nu har premiären spelats, och där slocknade den offensiva varningslampan tidigt. För Rosengård spelade en fantastisk fin anfallsfotboll och radade upp målchanserna mot Kvarnsveden.

Det frågetecken som finns kvar gäller defensiven, och framför allt bristen på en riktigt bra bollvinnare på centralt mittfält. Rosengård har ju nämligen inte ersatt Sara Björk Gunnarsdottir med någon liknande spelartyp. Så länge hon var kvar i laget i fjol gick man fram som en ångvält och hade nio segrar och ett kryss på tio matcher. Under den perioden släppte man dessutom bara in fyra mål.

Efter att isländskan lämnade för Wolfsburg tappade Rosengård i kvalitet. På de sista tolv omgångarna blev det sju segrar, tre kryss och två förluster. Det innebar ett poängsnitt på 2,8 med Björk Gunnarsdottir och ett snitt på 2,0 poäng per match utan isländskan.

Jag skall inte säga att Rosengård har jättestora problem i defensiven – man släppte ändå in minst mål av alla i fjolårets serie. Men känslan den här våren är att försvarsspelet inte har varit lika tätt och stabilt som för ett år sedan. Och alltså att det är på mittfältet problemen finns.

Det innermittfält Rosengård mönstrade i den damallsvenska premiären är väldigt bollskickligt, men sämre när motståndaren har bollen. Iva Landeka är väldigt passningsskicklig, men ingen försvarsspelare. Kollegan Ebba Wieder är smart, står ofta på rätt ställe. Men hennes brist ligger i aggressiviteten, hon är ännu så länge lite för snäll.

Sammanfattningsvis är Rosengård det lag i serien som har den både bredaste och vassaste uppsättningen av anfallsspelare. Med Mittag, Lotta Schelin, Sanne Troelsgaard, Lieke Martens och Ella Masar Mcleod är fem spelare med kapacitet att alla vara med på topp tio i skytteligan. Fortsätter Rosengård att göra sju mål per match kommer mitt tips att bli felaktigt – då hamnar guldet i Malmö.

Men får man lite måltorka och det fortsätter att trilla in två mål bakåt i matcherna, då riskerar Malmöklubben att gå miste om Kronprinsessan Victorias pokal i år också.

Petra Johansson (Larsson)

3) Eskilstuna United
I fjol: Trea

Det är lite tråkigt, men även när det gäller tredjeplatsen fortsätter jag att placera lagen precis som de slutade förra året.

Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.

Men vi tar väl det roliga först, Eskilstuna är förstås jättefavorit till att återigen vinna publikligan. När det gäller publiken har klubben gjort ett jättebra jobb, och drygt 2000 i premiären är förstås mer än godkänt. Slår man fjolårets 1 897?

För att kunna göra det gäller det att nivån på den underhållning som lagets trogna supportrar erbjuds blir hög, och att laget gör bra resultat.

Efter att ha sett delar av premiären undrar jag om inte tappet av Louise Quinn är tyngre än jag hade tänkt mig. Irländskan var inte bara en kugge i backlinjen, hon var även ett jättehot i samband med alla fasta situationer. Med sina fem mål var hon lagets tredje bästa målskytt i fjol bakom Mimmi Larsson (12) och Marija Banusic (6).

På pluskontot finns förstås att Petra Johansson är tillbaka. I fjol lyckades laget inte riktigt fylla luckorna efter henne och Gaelle Enganamouit. I år fyller Johansson upp luckan efter sig själv.

Men det är i offensiven frågetecknen finns. Nya skotskan Fiona Brown ser pigg ut, men gör hon tvåsiffrigt antal mål? Sannolikt kommer Mimmi Larsson att vara lagets klart viktigaste spelare i år. Hon måste göra minst lika många mål som ifjol, minst. Sedan måste självklart Olivia Schough visa varför just nu är ordinarie i Pia Sundhage:s elva. Schough gjorde bara tre mål under fjolårssäsongen – en svag siffra för en landslagsforward. Hon måste bli bättre på att hamna i avslutningslägen.

En annan nyckelspelare i år blir målvakten Emelie Lundberg. I fjol tyckte jag att hon saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade året innan. Skall Eskilstuna sluta topp tre måste nog Lundberg tillbaka till 2015 års form.

Jennifer Falk och Loes Geurts

4) Kopparbergs Göteborg FC
I fjol: Femma

På den damallsvenska upptaktsträffen jämförde tränare Stefan Rehn sitt lag med att gå på Liseberg. Det är mycket upp och ner…

Den liknelsen köper jag rakt av. Så var det i fjol, och så har det varit på försäsongen i år. Målkalas framåt har varvats med målkalas bakåt.

Kollar man fjolårets KGFC var det ett lag som trots allt hade en ganska stabil defensiv. Målvakten Jennifer Falk höll nollan i sju av 15 matcher, och vann målvaktsligan med en räddningsprocent på 86. Fjolårets andra målvakt, holländska Loes Geurts blev trea i målvaktsligan (80 procent) och hade en nolla.

En målvakts räddningsprocent behöver inte säga så mycket om målvaktens kvalitet, det är skillnad på lag som bara släpper till långskott och lag som släpper till frilägen. Men att båda målvakterna ligger med så bra kan innebära att laget som helhet tvingar motståndarna till svåra avslut. Och det faktum att Göteborg inledde årets serie med en nolla är förstås lovande.

När jag gjorde det här tipset kändes det som en chansning att sätta Göteborg på medaljplats. Jag kände att laget lika gärna kan komma sexa–sjua. Men efter premiären  är känslan att jag kanske tvärtom har underskattat laget en aning, att de faktiskt kan ta tredjeplatsen i år.

I fjol var det till slut fem poäng upp till Eskilstuna. Och känslan är att Göteborg faktiskt är bättre i år än i fjol. Det trots att man fortsatt att föryngra.

Jag har tidigare kritiserat Kopparbergs Göteborg FC för bristfällig kontinuitet och för att man övergivit det attraktiva spelsätt som man hade för några år sedan och börjat spela mer rakt.

Nu har man föryngrat klart och det raka spelet börjar sätta sig. Med måltjuvar som Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist kan Göteborg äntligen ha något spännande på gång igen efter några tråkiga år.

Det jobbiga nu är frågan hur klubben skall kunna vinna tillbaka publik- och medieintresset i Göteborg? Fjolårets publiksnitt låg på närmast pinsamma 378, och årets premiär mot Kif Örebro sågs bara av 366 personer. Här är Göteborg mycket att jobba med.

En del här handlar ju om att profilera sina stjärnor. Lagkapten Elin Rubensson är en väldigt bra spelare, men tyvärr hon gör sig inget vidare i mediesammanhang, hon är nämligen rätt grå i intervjuer. Här har klubbledningen en jätteutmaning att matcha fram sina mest färgstarka personligheter. Det behövs både en Johanna Almgren och en Lisa Ek för att KGFC skall få rubriker igen.

När det gäller nyckelspelare är några nämnda i Falk, Rubensson samt forwardsparet Hammarlund och Blomqvist. Viktigast av alla kanske nya amerikanskan Sarah Teegarden blir. KGFC har kämpat med att hitta defensiv balans på mittfältet ända sedan Maren Mjelde lämnade. Teegarden känns intressant, hon kan vara den som styr upp Göteborgs mittfält.

Ellen Löfqvist

5) Piteå IF
I fjol: Fyra

Stellan Carlsson:s Piteå fortsätter att tappa landslagsspelare varje vinter. Ändå kan det mycket väl bli tredje raka medaljen i höst.

I fjol tog bärgade man sin bronsmedalj, trots att laget slutade på minusmålskillnad. I år tror jag på ett stabilare PIF. De visade redan i höstas att de började hitta rätt genom att vara väldigt svårslaget under hela slutdelen av fjolårets serie.

I vinter har man tappat Irma Helin, vilket är ett tungt tapp. Men man har fått in bland annat Julia Karlernäs och Madelen Janogy från Mallbacken, har fått tillbaka Hanna Pettersson från skada och dessutom har Piteå många unga spelare som bör vara redo att kliva in i allt mer betydelsefulla roller.

Duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist tror jag exempelvis väldigt mycket på. Jag hoppas att Peter Gerhardsson har dem under lupp det här året. Aronsson är en spelskicklig ytterback och Löfqvist är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Karlernäs.

Problemet i fjol var den offensiva spetsen. Man gjorde bara 29 mål – minst av lagen på den övre halvan. Felicia Karlsson blev bästa målskytt med sju mål. Om Piteå får upp någon som gör det dubbla är man en given kandidat till tredjeplatsen i serien.

Jag såg inte speciellt mycket av Piteås premiär. Men av det jag såg blir fasta situationer otroligt viktiga för laget. Framför allt är June Pedersen:s hörnor ett vasst vapen. Norskan är sannolikt damallsvenskans bästa leverantör av högerhörnor och inläggsfrisparkar. Jag noterade också att man har ett annat spännande vapen i Frida Abrahamsson:s långa inkast.

Utgångstipset för Piteå är alltså femma. Men laget kan hamna var som helst mellan tredje och åttonde plats. Alltså, man räcker inte till för guldstrid, men är å andra sidan alldeles för bra för nedflyttningskamp.

Marina Pettersson Engström

6) Kif Örebro
I fjol: Åtta

Svenska Kif Örebro är ett svårtippat lag. Man hade ett struligt 2016 där laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. På sommaren bytte man tränare, Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in.

I vintern har det hänt mycket på spelarfronten. Man har tappat tio spelare, där de flesta var med och slogs om platser i startelvan. Som ersättare har man plockat in åtta nya, där mittbacken Marina Pettersson Engström och forwarden Jenny Hjohlman är de tunga namnen.

Personligen har jag även ganska stora förhoppningar på Fanny och Emelie Andersson, som hämtats i Kolbotn respektive Mallbacken. Två spännande spelare.

Överhuvud taget blir Örebro intressant att följa. Får man ihop det bör laget absolut kunna vara med och slåss om medaljerna – vilket också är lagets målsättning. Nyckelspelare blir förstås Lisa Dahlkvist ihop med Pettersson Engström och Hjolman. Det blir även spännande att se hur talangerna Michelle De Jongh och Freja Olofsson utvecklas under året.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

7) Kristianstads DFF
I fjol: Tia

Det här tipset är en liten chansning. För KDFF känns svårtippat, man kan bli ett bottenlag, men man kan också sluta på övre halvan. I fjol hade man jätteproblem med målskyttet. Laget skapade tillräckligt med chanser för en klart bättre tabellplacering, men kunde inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Risken är att problematiken med målgörandet även följer med in i årets säsong. Fjolårets bästa målskytt (Johanna Rasmussen, 5 mål) har lämnat och belgiska forwardsvärvningen Tine Schryvers är långtidsskadad.

Ändå tror jag att Kristianstad kommer att få ett lyft i år. När jag träffade tränare Elisabet Gunnarsdottir tidigare i vår pratade hon om en intressant nystart utan ekonomiska problem. Dessutom har laget haft bättre träningsförhållanden på försäsongen än tidigare år.

Lägg till att man i Rita Chikwelu har ett av seriens allra bästa nyförvärv. Hon kommer att stå för tyngden i laget. Hon är inte bara bra i spelet hon är även stark i luftrummet på fasta situationer. Man har dessutom fått in ytterligare stabilitet i Becky Edwards och fart i Hanna Sandström.

När jag sett KDFF har Amanda Edgren sett riktigt spännande ut. Hon gjorde inte ett enda mål i fjol, trots att hon var nära massor av gånger. Känslan är att om hon bara får spräcka nollan så kan KDFF ha ett riktigt vasst vapen i den kreativa forwarden från Öjersjö utanför Göteborg.

Defensivt är målvaktsbiten en nyckelfråga. I fjol hade man tre olika målvakter, och årets förstakeeper Brett Maron slutade sist i den damallsvenska målvaktsligan med bara 52 i räddningsprocent. Nu är ju som sagt inte räddningsprocenten något fullt tillförlitligt mått på en målvakts kapacitet, men Maron behöver ändå allt höja den procenten rätt rejält i år.

Sandra Adolfsson

8) Vittsjö GIK
I fjol: Sjua

Vittsjö är ytterligare ett mycket svårtippat lag, ett lag som kan komma femma – men också åka ur.

Ifjol var Vittsjö hela tiden mittemellan. Känslan är att man knappast blir fågel i år heller. Fjolårets stora utropstecken var Sandra Adolfsson på centralt mittfält. Har hon konserverat 2016 års form kan nog den nordskånska klubben slippa ifrån bottenstriden.

På den damallsvenska upptaktsträffen konstaterade tränare Thomas Mårtensson att Vittsjö gjort lite av en bragd genom att nu göra sin sjätte raka säsong i högsta serien – något som är ovanligt för lag från så små samhällen som Vittsjö.

Klubbledningen har gjort ett jättebra jobb och varje år byggt starka lag med begränsade resurser. I år har man fått behålla hela tolv av fjolårets 18 spelare, vilket bör innebära en skön grundtrygghet.

Jag tror inte att Vittsjö kommer att vara indraget i bottenstriden. Om Clara Markstedt och Linda Sällström hittar rätt kanske man i stället kan nosa på tabellens övre halva.

9) Kvarnsvedens IK
I fjol: Nia

Borlängelaget imponerade under sin damallsvenska premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höst, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen.

Efter förra säsongen tyckte tränare Jonas Björkgren att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Skall man ursäkta sig lite berodde ju en del av succén på sommarvärvningar, som var svåra att förutse när serien tippades i april.

Kanske kan sommarvärvningar lyfta laget även i år. Sett till premiären kan nämligen Kvarnsveden få det tufft. Hade man inte haft Tabitha Chawinga hade jag nog tippat Kvarnsveden på nedflyttningsplats i år.

Men Chawinga är sannolikt den spelare i damallsvenskan som har allra störst potential. Njut av henne så länge det går – för redan i sommar lär franska, tyska och engelska storklubbar stå i kö för att få hennes namnteckning på sitt kontrakt.

Chawinga blev ju trea i skytteligan i fjol på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, hade hon kunnat vinna hela skytteligan.

Tabitha Chawinga är mer än en vanlig nyckelspelare – känslan är att det är hon som avgör hur bra det går för Kvarnsveden i år. Om hon håller sig frisk och stannar kvar hela säsongen, då kommer nog klubben att hänga kvar. Annars lär man få det tufft.

En annan viktig post i Kvarnsveden är målvakten. Jag tyckte att man hade ett av damallsvenskans svagaste kort där i Adelaide Gay. I år får Lina Lundqvist förtroendet. Hon hade en tuff premiär, och det blir en utmaning för henne att skapa trygghet i Kvarnsvedens försvarsarbete.

Gudbjörg Gunnarsdottir

10) Djurgården
I fjol: Sexa

Jag missbedömde Djurgården rätt rejält i fjol, då jag tippade dem på sista plats. Kanske att jag gör en ny missbedömning i år. Försäsongen har varit långt ifrån imponerande, men så slog man till med en meriterande bortaseger i Piteå i premiären. Imponerande.

Jag har ändå under våren haft svårt att tro att årets Djurgården skall komma lika högt upp i tabellen som fjolårets. Det kändes som att man överpresterade lite grand, plus att jag tyckt att korsbandsskadan på viktiga Emilia Appelqvist på årets allra första träning borde kosta någon eller några placeringar.

Men redan efter en omgång börjar jag vackla i mitt tips. Fjolårets lagbygge var snyggt. Man skapade en defensiv grundstabilitet med duktiga målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir samt starka innermittfältet med Appelqvist och Katrin Schmidt. Dessutom visade Mia Jalkerud med sina nio mål att hon håller i damallsvenskan.

Årets nyförvärv är intressanta, och kanske ändå att Djurgården kan göra om sin prestation från fjolåret – och sluta på övre halvan. Hade jag tippat i dag skulle jag flyttat upp Stockholmslaget några pinnhål, men tippat är tippat.

Ett område där Djurgården har mycket att göra är publiken. I fjol hade man tre av seriens fyra sämsta publiksiffror, och snittet slutade på svaga 376. Det är inga roliga siffror.

Anna Welin

11) LB07
I fjol: Vann elitettan

En del av mig ville gärna lyfta LB07 några snäpp i det här tipset, men det är väldigt svårt att tippa lag man aldrig har sett. Därför placerade jag LB07 på nedflyttningsplats, trots att man gjort lovande resultat på försäsongen.

Känslan är att man ändå är ganska stabila, och således inte blir något strykgäng. Jag kikade på de första 20 minuterna av premiären mot Linköping. Där såg jag att LB07 är ett spelande gäng, faktiskt lite väl spelande i perioder.

Malmöklubben hade ett väldigt bra presspel som gjorde det svårt för Linköping att spela sig fram. LB var dessutom modigt och vågade kliva upp och sätta en ganska hög press på de svenska mästarinnorna.

Dock var LB-spelarna ofta lite väl plottriga och överkonstrutiva när man vann boll. Första kvarten mot de svenska mästarinnorna har man inte råd att slå en massa femmeterspassningar direkt efter bollerövring, då måste man spela loss bollen snabbt.

Dessutom saknades lite aggressivitet på defensiva fasta situationer. Just kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar är mycket högre i damallsvenskan än i elitettan, något LB lär erfara.

För LB07 kommer att lära sig allteftersom. Dessutom kommer man inte möta så starkt motstånd som LFC i alla matcher. Det blir intressant att följa nykomlingen, som ju gjorde hela 84 mål i elitettan i fjol.

På spelarfronten har LB07 ett spännande centralt mittfält med Nellie Lilja och Anna Welin. Welin såg jag i Vittsjö för några år sedan, och minns att jag gillade hennes spelstil. Och Lilja har man hört mycket gott om.

Anna Oskarsson

12) Hammarby IF
I fjol: Tvåa i elitettan

Hammarby kommer till spel med ett helsvenskt manskap. Jämfört med det lag som kom tvåa i elitettan i fjol har man plockat in många spelare, dock inte några riktigt etablerade.

Målvakten Emma Holmgren och skadeförföljda Elena Sadiku är väl de mest namnkunniga nyförvärven. Jag tror inte att det räcker.

Jag tror helt enkelt inte att Hammarby har tillräcklig offensiv tyngd och spets för att klara kontraktet. Den bilden förstärktes av de 35 minuter jag såg av premiärmötet med Eskilstuna. Där skapade inte Stockholmslaget någonting alls.

Mycket av försnacket kring Hammarby handlar om Anna Oskarsson. Det är en spelare jag såg en hel del i Jitex häromåret. Jag gillar hennes arbets- och kampvilja, men ser henne inte som någon poängspelare.

Av det jag sett saknar Oskarsson både den kreativitet och passningskvalitet som krävs för att fixa mål och assist i någon större utsträckning. Min gissning är att hon kommer att sluta som back eller defensiv mittfältare. Men det är bara att hoppas att jag får fel, för poängspelare med den arbetskapaciteten som Oskarsson har är eftertraktade.

I övrigt är det klart att målvakt Holmgren blir otroligt viktig. Hon har gjort en kostsam groda, det får inte bli speciellt många till. Skall Hammarby kunna klara kontraktet måste man ha en riktigt stabil målvakt.

* Det var motiveringarna till mitt damallsvenska tips för 2017. Förutom tabellen tänkte jag även tippa toppen av skytteligan. Här är facit…

1) Anja Mittag
2) Marija Banusic
3) Lotta Schelin
4) Tabitha Chawinga
5) Pauline Hammarlund
6) Kristine Minde
7) Mimmi Larsson
8) Ella Masar McLeod
9) Jenny Hjohlman
10) Rebecka Blomqvist

Närmast utanför topp tio hamnar: Mia Jalkerud, Lieke Martens, Sanne Troelsgaard, Linda Sällström, Hanna Pettersson och Rita Chikwelu.

Fortsatt mörker för svensk damfotboll

I fredags påbörjade jag ett kritiskt inlägg om Pia Sundhage och hennes coachning i torsdagens träningslandskamp mot Kanada. Men så kom en öllastbil och förstörde motivationen. Det kändes helt enkelt inte relevant med gnäll på Sundhage när landet skakades av en terrorattack.

Nu har det gått några dagar och jag tänkte ändå skriva klart det där inlägget. Det blir rätt negativt, men så är vi också inne i en riktigt tung period för svensk damfotboll. I torsdags blev landslaget avklätt och utspelat av ”kraftfulla” Kanada, i fredags tappade damallsvenskan sitt affischnamn när Marta skrev på för Orlando och i dag har F19-landslaget förlorat mot Serbien och därmed missat ett drömläge att gå till EM-slutspel. Mörker.

Nu fokus på torsdagens landskamp. Jag reagerade redan innan matchen på flera saker som sades av spelare och ledare. Bland annat sa vår förbundskapten till Cmore att hon hade tre nya spelare i startelvan: Josefin Johansson, Lina Hurtig – och Olivia Schough.

Olivia Schough

Sundhage kallade alltså Schough för en ny spelare i landslaget. Hur tänkte förbundskaptenen där?

För er som inte är helt insatta i hur landslaget sett ut på senare år kan jag berätta att Schough har varit med i näst intill alla trupper under drygt fyra års tid. Eskilstunaforwarden har spelat 52 A-landskamper under Pia Sundhage, bland annat hela fjolårets OS-final. Visst har det varit många inhopp för Schough, men står man på drygt 50 landskamper kan man väl knappast kallas för ny spelare?

Inför matchen reagerade jag även över att det svenska lägret beskrev Kanada som ett fysiskt lag. Det var en sanning fram till och med VM 2015, där Kanada precis som Sverige misslyckades. Men medan Sundhage körde vidare med samma gamla spelare efter VM valde Kanada och John Herdman att röra om rejält. De senaste 1,5 åren har han byggt om sitt lag, han har skapat ett ungt och spelskickligt Kanada. Bland annat bytte han in 15-åriga talangen Jordyn Huitema mot Sverige.

Just spelskickligt är däremot ett ord som inte går att använda på vårt svenska landslag. Vi har ett fysiskt starkt och välorganiserat gäng, som är tungt att möta. Men boll- och spelskickligt är inte vårt lag.

Jag har tidigare undrat lite över hur vår anfallsstrategi ser ut. Det har jag nu äntligen fått veta. Jag hade tidigare uppfattat att tanken med det nya spelsättet var att landslaget skulle få till fler centrala anfall, att Kosovare Asllani skulle få bollen rättvänd. Tydligen hade jag fattat fel, det är återigen via kanterna vi skall anfalla:

Det här med curlingytan var förresten ett helt nytt begrepp. Någon som kan förklara var det kommer ifrån?

Det här klippet såg jag efter att jag hade sett matchen. Då var jag redan lite upprörd över att Sundhage gav de minst meriterade spelarna skulden för det svaga spelet i den första halvleken, en halvlek där hela det svenska laget var svagt.

Med den upprördheten i botten reagerade jag på att det första Sundhage säger i klippet är ett av hennes favorituttryck, ”vi vill göra varandra bra”. Frågan jag ställer där är hur Sundhage gjorde Lina Hurtig och Josefin Johansson bättre genom att byta ut dem i halvtid?

Min upprördhet minskade inte av att det ju framför allt var Sundhage själv som blev avklädd i den där första halvleken. Hennes lirare blev ju utspelade av kraftfulla Kanada, ett Kanada som visade upp en grym träffsäkerhet i sin taktik. John Herdman flyttade över spelskickliga Ashley Lawrence på högersidan och anföll mot Sveriges defensivt svaga vänsterkant, samtidigt som man lämnade yta åt Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. Vår förbundskapten hade inga motdrag.

Mina anteckningar från den första halvleken såg ut så här:

”Sveriges forwards springer så att Kanadas backar hela tiden kan se dem. På så sätt gör svenskorna det lätt för Kanada att försvara sig.”

”Kanadas backlinje är bättre bollspelare och har mycket större tålamod än Sveriges i uppspelsfasen.”

”Kanada är ett spelande lag. De slår väldigt få långbollar på chans. När de spelar långt är det genomtänkta passningar de slår. Sverige däremot slår massor av chansbollar på första bästa löpning.”

Anteckningarna visade även att Kanadas mål kom på ett fantastiskt anfall. De höll bollen inom laget i 47 sekunder och slog 16 raka passningar innan Janine Beckie stötte in segerbollen.

Efter paus bet Sveriges fysik bättre och Kanada fick inte lika stort utrymme till finlir. Samtidigt var det Kanada som hade det mest genomtänkta spelet även efter paus, och det kändes lite som att en orsak till att Sverige kunde lyfta spelet lite var att Kanada minskade sitt risktagande och var rätt nöjt med 1–0.

Och trots att Sverige såg bättre ut efter paus skapade vi bara en enda het målchans i hela matchen – och det var Linda Sembrant som nickade utanför efter hörna på övertid.

Nilla Fischer tyckte i en tv-intervju just efter slutsignalen att oavgjort hade varit mest rättvist. Det tycker inte jag. Jag tycker att Kanada vann hur rättvist som helst.

I fredags, på den damallsvenska upptaktsträffen, var Sundhage och Lilie Persson med och pratade lite om läget i landslaget. Persson sa att:

”Vi är inte stressade. Men vi behöver skapa fler målchanser.”

Sundhage konstaterade att det går att föra matcher genom ett bra försvarsspel. Där håller jag med, och med den trupp Sundhage valt måste försvarsspelet sättas i centrum. Sveriges chans i EM-slutspelet är inte ett genomtänkt anfallsspel, utan ett tajt försvar kryddat med snabba kontringar och vassa fasta situationer.

Sundhage sa också att hon fram till nu hade testat många spelare, men att:

”Vi behöver spela ihop ett lag. Nu är det slut med letandet, prövandet, ‘ta chansen’. Vi har tre matcher kvar innan EM, där behöver vi spela ihop en elva.”

Personligen har jag upplevt det som att Sundhage har tagit varenda chans under våren att spela ihop sin EM-elva. För alla har väl räknat ut att laget blir: Lindahl – Samuelsson, Fischer, Sembrant, Andersson – Seger, Dahlkvist, Asllani, Xxxx – Schelin och Xxxx.

Vilka som tar de två vakanta platserna återstår att se. På mittfältet lär den sista platsen gå till Hanna Folkesson eller Elin Rubensson och på topp ligger väl ”den där nya Schough” väl till – om inte Sundhage håller dörren öppen för Fridolina Rolfö. Stina Blackstenius borde vara högaktuell, men känslan är att hon är en bit ner i hackordningen.

Personligen hade jag gärna sett att Sundhage verkligen testat Katrin Schmidt och Marija Banusic under våren, men så blir det inte. Därmed känns det som att vårt EM-lag går miste om två tänkbara jokrar.

För Sundhage blir det nu viktigt att jobba med det taktiska upplägget. Våra kommande motståndare lär ju kolla på hur Kanada jobbade på kanterna och köra liknande upplägg. Sedan blir det otroligt viktigt med våra fasta situationer. Motståndarna är rädda för svenska inläggsfrisparkar och hörnor. Det var faktiskt rätt tydligt hur rädda kanadensiskorna var för att dra på sig just hörnor.

En annan fundering är varför förbundskapten Sundhage pratar så mycket om den inledande Tysklandsmatchen i EM. Visst är den viktig, men det skulle inte vara hela världen om vi förlorade den matchen. Det räcker ju sannolikt med segrar mot Italien och Ryssland för att Sverige skall ta sig till kvartsfinal.

Innan jag lämnar vårt landslag för nu hörde jag någon av spelarna skylla vårt bristfälliga passningsspel på att det är april och huvuddelen av de svenska spelarna inte är i säsong ännu.

Jag kan upplysa om att situationen är identisk för de kanadensiska spelarna. De är inte heller i säsong, men de klarade av att spela riktigt fyndig fotboll ändå.

Kanada spelade för övrigt mot våra EM-motståndare Tyskland i går. Kanada startade med samma tio utespelare som mot Sverige, och åkte på en 2–1-förlust efter sent tyskt segermål. Noterbart att det tyska ledningsmålet kom på en riktigt grov tavla från 21-åriga målvakten Kailen Sheridan:

I Tyskland ifrågasätts för övrigt nya förbundskaptenen Steffi Jones upplägg av experter. Man undrar om hon vet vad hon håller på med. Något vi känner igen från svenska förhållanden…

I övrigt de senaste dagarna har det spelats ytterligare flera intressanta landskamper. Våra EM-motståndare Italien fick ett meriterande kryss mot England:

Vår tredje gruppmotståndare Ryssland har varit i USA och inkasserat två klara förluster. USA (och Skottland) väntar för övrigt för Sverige i juni:

Av de här båda klippen är det rätt tydligt att ryskorna i alla fall är sårbara på kanterna.

Lämnar vi Sveriges EM-gruppmotståndare och kollar på andra intressanta vänskapsmatcher i Europa har den mest laddade varit Frankrikes 2–1-seger mot Nederländerna:

Faktum är att det även spelas tävlingslandskamper i Europa för tillfället. VM-kvalet är nämligen igång. Fast det här skedet är rätt ointressant, inget av de lag som är igång kommer att kvala in till Frankrike 2019. Däremot är Asiens pågående förkval klart mer intressant.

Höjdarmatchen i det kvalet var mötet Nordkorea–Sydkorea i Nordkorea i fredags. Lagen spelade 1–1 inför 42000 åskådare.

Resultatet gör att gruppen blir en målskillnadsaffär, och där är det fördel Sydkorea. Nordkorea har spelat klart, och stannar på 18–1 i målskillnad efter 5–0 mot Hongkong, 8–0 mot Indien och 4–0 mot Uzbekistan.

Sydkorea har kvar att möta Uzbekistan och står på 17–1. Vinner sydkoreanskorna med två måls marginal i morgon förmiddag går de vidare till slutkvalet, medan Nordkorea har spelat klart.

I övrigt i Asiens förkval står det klart att Thailand och Filippinerna har gått vidare till slutkvalet. I den fjärde och sista gruppen gör Vietnam och Myanmar upp i en ren gruppfinal i morgon. Sedan tidigare är Jordanien (värdnation), Japan, Kina och Australien klara för slutkvalet, tillika Asiatiska mästerskapet.

Ett oväntat namn – två oväntade positioner

I morgon torsdag 18.00 (på Vångavallen i Trelleborg och på TV12) spelar landslaget sin sista landskamp innan sommarens EM. I varje fall finns i nuläget ingen annan kamp inplanerad än morgondagens mot Kanada.

Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage sin startelva. Det var väl inte så att man häpnade av förvåning när man såg de elva namnen, men där fanns ändå två lite oväntade namn. Eller rättare sagt, ett oväntat namn och två oväntade positioner.

Här är elvan: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna AnderssonJosefine Johansson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline SegerLina Hurtig och Olivia Schough.

Det oväntade namnet var Josefin Johansson. Hon går alltså rakt in i startelvan från att ha stått utanför de senaste trupperna. Det var oväntat. Jag trodde att Lina Hurtig skulle matchas på mittfältet från start. Att hennes namn fanns med var alltså inte oväntat, däremot hade jag inte trott att hon skulle spela forward.

Jag tycker dock att det är bra att Sundhage matchar ett anfallspar med en smart bollmottagare och en djupledslöpare. Dock hade jag inte valt Schough som djupledslöparen.

Jag kan verkligen inte förstå varför hon hela tiden får chansen i landslaget. Det finns ju flera hetare forwards i svensk damfotboll, som dessutom är yngre. Jag tänker bland annat på Stina Blackstenius och Marija Banusic. Att Blackstenius inte får plats i startelvan mot Kanada när spelare som Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson inte är fullt spelbara vittnar ju om att Montpellierproffset står väldigt långt ner på Sundhages forwardslista.

Banusics status hos Sundhage skall vi inte prata om.

Nu var i och för sig Blackstenius blek i Algarve. Men Blackstenius är en vinnartyp som borde få chansen att visa upp sig. Och med tanke på vilken form Banusic haft under försäsongen borde hon självklart också fått plats i den här truppen.

Jag hoppas att Sundhage låter Nathalie Björn och Katrin Schmidt får chansen att visa upp sig på allvar mot Kanada.

Kanada är i Europa för att möta Sverige i morgon och Tyskland på söndag. Gissningsvis kommer några spelare att sparas för Tysklandsmatchen. Men John Herdman har ändå en stark trupp. Kanada var nyligen i final i Algarve cup, och jag tyckte att kanadensiskorna totalt sett var det bästa laget i fjolårets OS.

Bronsmedaljörerna vann ju fem av sina sex matcher. Bland annat slog man Tyskland i gruppspelet, men slarvade bort finalplatsen i semifinalen mot samma tyska lag. Där gav ju nämligen hyllade backtalangen Kadeisha Buchanan bort en helt onödig straff, som innebar att Tyskland fick kommandot.

Lyonbacken Buchanan är för övrigt ofta rätt opolerad i eget straffområde. Det var ju hon som orsakade Wolfsburgs straff i förra veckans Champions Leaguemöte.

Hon är ändå en intressant spelare. Kanadas trupp innehåller flera sådana, med superstjärnan Christine Sinclair i centrum. 33-åringen kan se lite kantig ut, men oj vilket spel- och målsinne hon har. Som jag ser det är Sinclair den bästa spelaren som aldrig prisats som världens bästa spelare.

I övrigt börjar Herdman fasa ut spelarna som passerat 30-årsgränsen. I fjolårets OS-lag fanns massor av ung talang. Mina personliga favoriter bland de yngre är Jessie Fleming, Ashley Lawrence och Janine Beckie. Fleming är det unga spelgeniet, PSG:s Lawrence den smarta kantspelaren som går att använda i en mängd olika positioner och Beckie är den snabba avslutaren.

I sina bästa stunder är Kanada ett blixtrande kontringslag. Tidigare hade man svagheter i backlinjen, men utöver att Buchanan ibland bjuder på vansinnestacklingar är defensiven numera riktigt stabil. Shelina Zadorsky är ett utmärkt komplement i mittförsvaret och framför backlinjen är Desiree Scott en av världens bästa defensiva innermittfältare.

Kanada borde alltså vara en bra värdemätare för Sverige. Om nu inte Herdman vilar för många spelare inför söndagens match i Erfurt.

Jag kommer inte att kunna se matchen live. Men när jag kikar på den i efterhand kommer jag att kolla extra noga på hur det svenska laget agerar i uppspelsfasen. Det kommer att bli spännande.

En tung vecka för svensk damfotboll

Det har gått ett tag sedan jag skrev mitt förra inlägg, och det finns en hel del saker att ta upp. Förra veckan var det ju både upp och ner för svensk fotboll – upp för herrarna och ner för damerna.

På herrsidan lyckades P19 kvala in till sitt EM-slutspel och det osannolika inträffade att Sverige B vände 0–2 till 3–2-seger borta mot Europamästarna Portugal. Det senare är ju för övrigt väldigt intressant.

Janne Andersson visade att om man har en väldigt tydlig spelidé går det att byta bort ett helt lag från en match till en annan och ändå nå ett väldigt bra resultat.

Medan det jublades på herrsidan var det massivt mörker på damsidan. Jag sätter fiaskostämpel både på F17-landslaget och på FC Rosengård.

Året efter ett OS-silver är det förstås inte läge att skriva att vi är framme vid slutet på svensk damfotbolls storhetstid. Men klart är att vi tappar mark för varje år som går – framför allt inom klubbfotbollen.

Där körde Tyskland och Frankrike ifrån oss för några år sedan. Sedan dess har damallsvenskan varit Europas tredje bästa liga. Men nu är även England både ikapp och förbi. Och Spanien är på väg att passera.

Kollar man vilka lag och nationer som varit i semifinalerna i Champions League de senaste fem åren får man följande lista:

Tyskland   7
Wolfsburg 2013, 2014, 2015 och 2016, Potsdam 2014 samt Frankfurt 2015 och 2016.

Frankrike   7
Lyon 2013, 2016 och 2017, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 3
Arsenal 2013, Birmingham City 2014 och Manchester City 2017.

Sverige  1
Tyresö 2014.

Spanien   1
Barcelona 2017.

Danmark 1
Bröndby 2015.

Om något år kommer det att vara en framgång med svenska lag i kvartsfinal i Champions League. I år var det en stor missräkning att Rosengård inte gick längre. När lottningen kom var ju Barcelona en kanonlottning. Men Malmöklubben misslyckades totalt med att toppa formen till kvartsfinalerna och stod för en av de största missräkningarna någonsin för svensk klubbfotboll på damsidan.

Den största missräkningen är förstås att Umeå åkte ut mot cypriotiska Apollon 2009. Jag kan ha missat någon stor missräkning, men spontant känns det som att Linköpings torsk mot Bröndby för två år sedan och den här förlusten tar plats på topp tre.

Rosengård ordnade lite plåster på sina egna sår när de gjorde klart med Anja Mittag i slutet av förra veckan – det känns som en självklar kandidat till årets värvning i damallsvenskan.

Anja Mittag

Så till F17. Jag har dålig koll på historiken inom den åldersgruppen, men årets EM-kval måste väl ändå vara ett av tidernas sämsta?

Vårt F17-lag föll med 1–0 mot Island, följde upp med 0–0 mot Portugal – och var redan utslaget innan mötet med suveräna Spanien. Sett till förbundets eget klipp med höjdpunkter från den matchen nådde vi ett sanslöst tursamt, men betydelselöst 1–1. Det svenska målet var ett självmål på övertid.

Skönt att den här veckan har startat bättre för svensk damfotboll. F19-landslaget spelade ju sin första EM-kvalmatch i dag. Där kom man tidigt i underläge efter en rätt grov målvaktstavla.

https://twitter.com/WSUasa/status/849668460246429696

Tyvärr har jag inte hittat några fler målbilder från matchen. Men den slutade lyckligt för svensk del, trots att Norge gjorde ytterligare ett mål i den första halvleken. AIK:s Loreta Kullashi lyckades nämligen reducera i början av den andra halvleken, och i 92:a minuten fixade hon även kvitteringen. Skönt.

I morgon är det dags för A-landslaget att spela igen. Startelvan har kommit, men jag sparar min kommentar kring den till nästa inlägg. Nu noterar jag bara att Sverige inte får tillåtelse från Fifa och Uefa att bära regnbågsbindel i landskamper.

Nu till den nationella damfotbollen. I lördags kikade jag förbi Valhalla och såg träningsmatchen Göteborg–Mallbacken. Under de första 45 minuterna var det jämnt, hemmalagets ledningsmål var ett turligt självmål.

Efter paus hittade Göteborg rätt i sitt djupledsspel och sprang sönder gästerna. Jag förvånades lite över att man lät Elin Rubensson spela 90 minuter i sin första match efter sitt skadeuppehåll. Hade det inte varit smartare att match i gång henne lite mer försiktigt? Spelmässigt gjorde Rubensson en helt ok insats.

När det gäller Göteborgs andra landslagsspelare, Pauline Hammarlund, var hon inblandad i flera målchanser och gjorde också ett mål. Det är förstås godkänt. Dock har jag reagerat över att hon ofta behöver flera chanser för att hitta rätt. Inte sällan missar hon sin första målchans i matcherna rätt grovt. Internationellt får en forward oftast inte mer än en eller två målchanser på 90 minuter, så skall Hammarlund bli en spelare för A-landslagets startelva behöver hon hitta bättre skärpa direkt i första målchansen i matcherna.

I Mallbacken föll min blick snabbt på Linnea Berger. Jag såg henne i QBIK i fjol och blev imponerad. Hon var inte sämre nu. Berger känns redan redo för damallsvenskan, hon har förutsättningar att bli en av elitettans stora profiler i år.

Innan det blir ett litet internationellt svep tänkte jag skriva några ord om de båda kvällstidningarnas allsvenska bilagor. I dem finns det som vanligt även några sidor om damallsvenskan, där samtliga spelare betygsätts.

Det är självklart inte lätt att sätta betyg på alla spelare, risken är uppenbar att även den bäste skulle sätta några galna betyg. Jag skrattade dock lite för mig själv när jag såg hur Expressen har jobbat.

De har satt motiveringen landslagsklass på fem getingar – och därmed delat ut just femmor till alla de spelare som har haft förtroende hos Pia Sundhage i vår. För de utländska landslagsspelarna har däremot inte femmorna varit lika givna.

Medan spelare som Hilda Carlén, Hanne Gråhns, Hanna Glas och Olivia Schough har femmor noteras fyror på bland annat Gudbjörg Gunnarsdottir, Erin McLeod, Rita Chikwelu och Kristine Minde samt treor på bland annat Claudia Neto, Marija Banusic och Ella Masar McLeod. Så hade inte min betygsättning sett ut.

De betyg i Expressen jag reagerar mest över är ändå tvåorna på Ebba Wieder och Sandra Adolfsson. För mig är båda självklara fyror.

Aftonbladet har varit hårdare i sin betygsättning. Jag skulle säga att de faktiskt har varit alldeles för hårda. Det är nämligen bara Lotta Schelin i hela damallsvenskan som anses vara värd en femma. Inte ens Marta – som kom med i alla möjliga världslag förra året anses alltså vara värd högsta betyg.

Utöver att Aftonbladet alltså bara använder fyra olika betyg tycker jag att de totalt sett lyckats bättre i sin bedömning – att de verkar ha bättre koll på spelarna. Även här finns det några undervärderade spelare. Exempelvis får världsmålvakten McLeod bara en trea, men totalt sett ändå ok betyg i Bladet.

Därmed lämnar jag svensk mark. Det är ju landslagsuppehåll i de stora ligorna. Innan uppehållet hände saker både i Tyskland och Frankrike.

I Frauen-Bundesliga gick Wolfsburg upp i serieledning genom att vinna med 4–0 mot Hoffenheim samtidigt som Potsdam spelade 1–1 borta mot Essen. Wolfsburg har fått fart efter nyår genom att Pernille Harder kom från Linköping och att Caroline Graham Hansen kom tillbaka efter skada. Potsdam har bromsats av att deras succéduo från höstmatcherna, Tabea Kemme och Svenja Huth, har varit skadade. Nu var i och för sig båda tillbaka i söndags, men de har ändå inte hunnit tillbaka till toppformen.

I Frankrike har Montpellier fått en jättebiljett in i höstens Champions League. PSG lyckades nämligen återigen tappa poäng i helgen. Trots att man ledde med 3–0 hemma mot Guingamp efter 27 minuter lyckades PSG tappa poäng.

Montpellier vann sin match med 5–0 (ett mål av Stina Blackstenius) och är nu en poäng före PSG. Dessutom har svensklaget ett bra spelschema i de fyra sista omgångarna. Man har kvart bortamatcher mot St Etienne och Rodez samt hemmamatcher mot Metz och Soyeaux. För PSG återstår bland annat bortamöte med Lyon. Stor fördel Montpellier i kampen om andraplatsen alltså.

Lyon leder för övrigt tabellen med åtta poäng och Caroline Seger kan snart fira sitt första franska ligaguld. Svenskan var för övrigt lagkapten i helgens omgång.

Så till de brittiska öarna. Där har Englands förbundskapten Mark Sampson redan tagit ut sin EM-trupp. Den hittar ni här. Framöver finns det anledning att kommentera truppen mer ingående. Nu nöjer jag mig med att vara förvånad över att snabba Eniola Aluko inte finns med. Aluko själv var inte förvånad, däremot besviken över att Sampson favoriserar vissa spelare.

De senaste dagarna har Irlands landslag fått massor av rubriker eftersom spelarna har hotat med strejk eftersom de inte accepterar de förutsättningar som gäller i landslaget. Det kan finnas anledning att återkomma till hur det faller ut.

Innan jag lämnar de brittiska öarna kan jag inte undanhålla hur Wales superstjärna Jess Fishlock firade sin 100:e A-landskamp. Det gjorde hon så här:

Slutligen har Asiens VM-kval dragit i gång med förkvalet. Där spelas den viktiga matchen på fredag, då möts Sydkorea och Nordkorea och gör upp om vilket av lagen som skall ha kvar chansen att få spela VM-slutspelet om två år.

Guide till kvartsfinalreturerna i UWCL

I morgon och på torsdag avgörs det vilka fyra lag som går till semifinal i Champions League. Rosengård står inför en tuff uppgift, att vinna borta mot Barcelona.

För övrigt var publiksnittet på kvartsfinalerna 4500 åskådare, vilket väl får anses vara ok. Jag tycker nog ändå att siffran i supermötet Wolfsburg–Lyon var en besvikelse (3 705). I München (7 300) och i Malmö (5 037) var det däremot bra siffror.

Så här tackade FC Rosengård för stödet:

Personligen är jag enormt imponerad av hur Lotta Schelin vårdar alla supportrar, hon gör en insats för damfotbollen genom att ta sig så mycket tid. Fantastiskt. Jag såg dock en rubrik i Sydsvenskan på en Max Wiman-krönika som löd:

”Spelarnas uppgift i CL är att vinna – inte att göra PR”

Krönikan är plus-låst, så jag vet inte exakt vad den handlar om. Men ämnet är intressant, och personligen är jag slittrad i frågan. Jag håller med om att huvuduppgiften självklart är att vinna matcherna. Men kontakten med supportrarna, framför allt de unga, är minst lika viktig.

Det om det. Nu till det sportsliga som väntar i veckan. Här är min guide till kvartsfinalreturerna:

Först noterar jag att ingen av matcherna verkar sändas i svensk tv – det är verkligen fruktansvärt tråkigt.

Onsdag
19.00 Barcelona–Rosengård

Står: 1–0
Tips: 60–40
Tv/Stream: möjligen kan det här funka.

Förutsättningarna är enkla. Har Rosengård totalt gjort fler mål än Barcelona när returen är över vinner Malmölaget dubbelmötet. Det kan bli förlängning, det blir det om Rosengård har 1–0 efter ordinarie tid.

Det är absolut inte omöjligt för Rosengård att vinna på bortaplan, men efter den första matchen har favoritskapet helt klart vandrat över i spansk favör.

Båda lagen har avbräck sedan senast. I Rosengård saknas skadade landslagsduon Lotta Schelin och Hanna Folkesson. I Barcelona saknas brasilianska storstjärnan Andressa Alves.

Medan Rosengård har vilat sedan förra matchen spelade Barca ligamatch i helgen. Där besegrades Huelva med 5–1:

Utan att ha sett Rosengård i år – bara höjdpunkter från deras senaste matcher – är känslan att lagets form har varit dålig de senaste veckorna. I morgon måste man vara tillbaka i toppform om det skall kunna bli avancemang.

Det blir nog viktigt att sätta press på Barcas backlinje, och som jag var inne på inför den första matchen – gärna sätta upp Marta och Lieke Martens i en mot en-lägen.

Tråkigt att det inte verkar gå att se matchen på svensk tv. Möjligen går matchen att se via Facebook, här är en länk.

20.00 PSG–Bayern München
Står: 0–1
Tips: 52–48
Tv/Stream: –

Även om Bayern leder efter första mötet visar klippet med höjdpunkter nedan att laget tog en något turlig seger. Lägg till att PSG är hemmastarka, och jag håller det för troligt att det blir fransk seger till slut i den här matchen.

Egentligen tycker jag att ett svårspelat Bayern borde vara favoriter i det här dubbelmötet. Men med nio spelare på skadelistan, bland annat Fridolina Rolfö, blir det nog svårt att stå emot PSG i Paris.

20.45 Lyon–Wolfsburg
Står: 2–0
Tips: 90–10
Tv/Stream: –

Den tyska landslagsmålvakten Almuth Schult:s grova misstag på Camille Abily:s inläggsfrispark från första mötet blir nog väldigt kostsamt för Wolfsburg.

https://twitter.com/WSUasa/status/845012286448250884

Det gav Lyon den medvind som gjorde att fransyskorna till slut kunde vinna borta med 2–0.

https://twitter.com/WSUasa/status/845015656760270849

Jag har hunnit se ungefär halva matchen noggrant, och kunde där konstatera att Wolfsburg också var väldigt bra.

Men statistiken nedan berättar ju att Lyon var ännu bättre. Det franska superlaget slog alltså exempelvis dubbelt så många passningar till rätt adress som Wolfsburg:

Nu måste alltså Wolfsburg vinna med två måls marginal i Lyon. Även om det tyska storlaget är i bra form känns det som en övermäktig uppgift. Men jag ger dem ändå tio procents chans. Ett tidigt tyskt mål skulle kunna göra fransyskorna nervösa, men det rimliga är ju ändå att Lyon tar hem det här.

Lyon spelade i ligan i helgen. Där vilade man nio spelare från torsdagens elva – ändå ställde man ett världslag på benen.

Att Caroline Seger spelade i ligan kan möjligen vara en indikation på att hon sitter lite löst för returen mot Wolfsburg. Svenskan blev ju utbytt i paus senast.

Torsdag
20.00 Manchester City–Fortuna Hjörring
Står: 1–0
Tips: 75–25
Tv/Stream: –

I den enda matchen på torsdag är Manchester City storfavoriter. Kul att Kosovare Asllani spelade från start senast i Danmark. Hoppas hon håller en plats i en allt tuffare konkurrens i City.

I Hjörring gjorde Carli Lloyd sin debut i Champions League, och hon visade direkt vilken  vinnare hon är:

https://twitter.com/WSUasa/status/844982393878532099

Jag skulle bli mycket förvånad om inte City spelar semifinal mot Lyon om en knapp månad.

Slutligen ett hyfsat volleyskott från den tyska ligan i helgen. Frankfurts kanadeniska Sophie Schmidt kan nog kvala in bland kandidaterna till Årets mål 2017:

https://twitter.com/WSUasa/status/846616000330117120

Tankar om en trupp – och om Sundhages eftermäle

Pia Sundhage

I går tog Pia Sundhage ut en av sina allra sista trupper som förbundskapten för de svenska damerna. Som vanligt var det ganska väntade namn.

Det som överraskade mig mest var att hon tog med två skadade spelare i Elin Rubensson och Lotta Schelin. När ingen av dem är i spelbart skick den här veckan känns det ju vansinnigt att ha med dem i truppen till en träningsmatch i nästa vecka.

Om inte tanken är att de bara skall vara med för att rehabträna och lyssna på de taktiska genomgångarna.

När det gäller Schelin säger Sundhage till Sydsvenskan att:

”När det nu inte är så allvarligt – hon har ju testats – och det finns en hel vecka till vi har match, så känns det fel att inte ta ut henne och sedan tänka ‘oj, hon blev frisk’. Då är det bättre att hon får lämna återbud om det inte blir bra.”

Schelin visade i Algarve cup att hon för tillfället är vårt bästa anfallsvapen. Att ta risker med henne känns inte speciellt smart. Personligen tycker jag att det bästa hade varit om Sundhage hade testat andra forwardsalternativ mot Kanada.

Vilken statusen är på Rubensson vet jag inte. Men hon spelade i alla fall inte för Göteborg i gårdagens träningsmatch på Kanarieöarna, så hon kan ju inte vara fullt frisk ännu. Därmed känns det ju även i hennes fall vansinnigt att chansa mot Kanada. Det är bättre att låta de friska spelarna få visa vad de går för.

Med tanke på att även Hanna Folkesson (vadproblem) är skadad borde det ju finnas möjlighet att ge Lina Hurtig och Katrin Schmidt rejält med speltid. Hurtig verkar ju ha imponerat som forward i LFC på sistone. Schmidt har varit bra i flera år, och borde passa in i det nya spelsättet. Hur hon sett ut i år har jag dock ingen koll på.

Lina Hurtig

Tittar man på truppen är det tre spelare som saknas från Algarvetruppen. Utöver Folkesson även petade Hanne Gråhns och skadade Fridolina Rolfö. Rolfös problem kände jag inte till tidigare, men enligt tyska Sport1 verkar hon ha ådragit sig en muskelskada. I länken noteras för övrigt att Bayern München saknade nio spelare på grund av skador vid hemmasegern med 1–0 mot PSG.

Att tre av de 23 spelare som var med i Algarve lider av muskelskador är ju för övrigt ett tydligt tecken på att de matchats för hårt under försäsongen.

Det om skadorna.

Utöver Schmidt är det Nathalie Björn och Josefin Johansson som tillkommer i truppen. De lär dock knappast få någon speltid, för känslan är ju att Sundhage i så stor utsträckning som möjligt kommer att matcha sin tänkta EM-elva.

Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.

Ändå är man missnöjd med hennes jobb.

Orsaken är väl att hon inte lyckats utveckla landslagets spel på det sätt som man hade hoppats när hon tog över efter ofta sågade Thomas Dennerby. Det har varit väldigt mycket snack om förändringar och om offensiv fotboll. Men det har mest stannat vid snack.

Thomas Dennerby

Förbundskapten Dennerby

För det mesta är sig likt – och en del har blivit sämre.

Om man jämför Dennerby och Sundhage hade Dennerby klart bättre facit i gruppspelsmatcher, medan Sundhage har fått landslaget att vara bäst näst det gäller – om inte motståndaren hetat Tyskland. I alla sina tre mästerskap som svensk förbundskapten har Sundhage åkt ut mot Tyskland.

Här är lite jämförande statistik:

Med Thomas Dennerby som huvudansvarig förbundskapten hade landslaget 25–3–0 i kvalmatcher till stora mästerskap, det innebär ett poängsnitt på 2,79. I mästerskapens gruppspelsmatcher var facit 9–4–2 – poängsnitt 2,07. Det är två fantastiska tabellrader.

Sundhages kvalfacit är också utmärkt: 19–1–1 med ett poängsnitt på 2,76. I gruppmatcher är Sundhages siffror dock klart sämre:  3–5–1 – poängsnitt 1,56. Inte ens full poäng i EM-gruppspelet skulle föra upp Sundhage på ett högre poängsnitt än Dennerby.

Och då är det värt att notera att Dennerby ledde Sverige i två OS, två VM och bara ett EM, medan Sundhage kommer att vara ansvarig för två EM samt ett OS och VM vardera. Och som bekant är ju konkurrensen i EM betydligt mycket sämre än i VM och OS.

Det om gruppmatcher. När vi kommer till utslagsmatcher i mästerskap växer Sundhages siffror. De är inte så imponerande om man in oavgjorda matcher, då är fortfarande Dennerby vassare. Han har 2–0–4 – poängsnitt 1,0 och Sundhage har 1–2–3 – poängsnitt 0,83.

Fast de siffrorna är ju egenligen inte relevanta. I utslagsmatcher handlar det om att vinna eller försvinna, och båda Sundhages kryss har blivit segrar efter straffläggning. Därmed noterar Dennerby 2–4 medan Sundhage har 3–3.

Sundhage har alltså haft den viktiga förmågan att få sitt lag att prestera som bäst när det gällt som mest – en stor styrka. Att hon även har gjort Sveriges sämsta mästerskap någonsin lär de flesta bortse ifrån om hon fixar medalj i sina övriga tre mästerskap.

Så till lagbygget. Där har inte Sundhage förändrat så mycket under sina fem år som huvudansvarig. Inte mycket alls. Förutom spelare som slutat kör hon vidare med närmast exakt samma spelare som Dennerby gjorde.

Hans sista mästerskap som förbundskapten var OS 2012. Där var det tio spelare som fick speltid i alla Sveriges fyra matcher, nämligen: Hedvig Lindahl, Linda Sembrant, Emma Berglund, Sara Thunebro, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.

Så här fördelades speltiden:
360 minuter: Lindahl, Sembrant, Berglund, Thunebro och Seger.
343 minuter: Schelin
334 minuter: Hammarström
316 minuter: Jakobsson
304 minuter: Dahlkvist
203 minuter: Nilla Fischer
192 minuter: Lina Nilsson
172 minuter: Annica Svensson
139 minuter: Asllani
120 minuter: Johanna Almgren
29 minuter: Antonia Göransson
8 minuter: Madelaine Edlund

Av de tio spelare som Dennerby gav mest speltid 2012 är det bara Berglund av de nu aktiva som fått lämna startelvan, och hon hade sannolikt inte varit med i OS 2012 om Charlotte Rohlin varit frisk – och inte korsbandsskadad.

Charlotte Rohlin

Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva i sitt sista mästerskap: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani.

Sundhage har förändrat i backlinjen, med draget att skola om Fischer till mittback som främsta merit. Men i övrigt är det fortfarande Dennerbys lag som spelar. De unga talanger som kommit fram de senaste åren har snällt fått stå och vänta på att någon äldre slutar.

En orsak till att det blivit så är att Sundhages filosofi är att ge fullt förtroende till sin startelva. De elva spelarna ges maximal tid att spela ihop sig, vilket har stora fördelar – inte minst för de som ingår i elvan. Kontinuitet och trygghet är viktigt i idrott, och samspelta lag gör ofta bra resultat.

Nackdelen med arbetssättet är att det blir väldigt svårt att slå sig in i laget. Det räcker inte med ett eller två bra inhopp för att få en startplats, de som sitter på bänken måste göra sex–sju bra matcher i rad – eller hoppas att någon av de ordinarie gör bort sig, eller blir skadad.

Sverige står kvar – men avancerar två platser

När den nya världsrankingen kom tidigare i dag låg Sverige kvar på exakt samma rankingpoäng som senast. Ändå hade Pia Sundhage:s landslag avancerat från åttonde till sjätte plats.

Anledningen är förstås att andra länder har tappat. Men det är jämnt kring Sverige. Vi delar sjätteplatsen med Japan, och Australien är bara en rankingpoäng bakom, som åtta. Däremot har Sverige långt upp till femman Kanada.

I toppen blev det skifte, när Tyskland passerade USA.

Vi står för övrigt inför en helg där det varken är några toppmöten i Tyskland eller Frankrike. På svensk mark har vi några spännande träningsmatcher. I morgon lördag spelar Linköping–LSK, Djurgården–Hammarby och LB07–Vittsjö och på söndag har vi Kvarnsveden–Piteå och Eskilstuna–Kolbotn.