Det har hänt en del sedan jag senast fick ur mig ett inlägg. Här är en spretig sammanfattning av de nyheter jag kommit över.
Den klart tråkigaste nyheten är förstås att Linköpings talang Tilda Heimersson tvingas lägga av. Den landslagsmeriterade mittfältare är därmed en av många spelare som har stoppats av knäskador i ett alldeles för tidigt skede i karriären. Det är förstås riktigt, riktigt tråkigt.
* I tisdags kom uppgifterna att Magdalena Ericsson:s knäskada handlade om ledband, och cirka två månaders frånvaro. Det skulle även göras en magnetkameraundersökning. Något resultat från den har jag inte sett, men förhoppningsvis stämmer det att Ericsson kan vara tillbaka till seriestart.
* Apropå Linköping spelar de träningsmatch mot Åland United i morgon (fredag), klockan 15.00. Den sänds direkt på den här länken.
* När vi ändå är inne på knäskador har tyska Hoffenheim haft ett par tunga dagar på forwardssidan. Först drog Silvana Chojnovski av sitt korsband häromdagen. Sedan skadade kanadensiska nyförvärvet Tiffany Cameron ett ledband i knät, vilket gör att hon missar stora delar av vårsäsongen.
Christen Press
* Tyresö vann i går mot Kif Örebro med 5–0 (3–0) efter att formstarka Christen Press gjort ett äkta hattrick under den första halvleken. Jag minns att motsvarande träningsmatch i fjol slutade 3–3.
Med storförlusten mot Linköping på näthinnan har Örebro haft en tung vecka. Det är dock för tidigt på försäsongen för att kunna dra några slutsatser av det. Kif kan fortfarande vara ett lag för tabellens övre halva om några veckor.
Apropå Christen Press så gjorde Los Angeles Times häromdagen ett reportage om henne och Whitney Engen, och om hur de är uppväxta i samma område, och om hur deras karriärvägar flera gånger har korsats. Nu är de ju lagkamrater både i Tyresö och i landslaget. Texten finns att läsa på den här länken.
* FC Rosengård är på träningsläger i Turkiet. Där besegrade de i dag serieledarna i Kazakstans liga, Biik Kazygurt, med 5–2. Lisa Ek gjorde sin första match från start på nästan 1,5 år – och blev tvåmålsskytt. Kul.
En lång intervju från i fjol om Eks kamp mot skadorna finns på den här länken. Jag har faktiskt bara hunnit läsa inledningen ännu så länge. Men den känns lovande…
* Även Göteborg FC är utomlands. På deras läger på Kanarieöarna har man en provspelare, nämligen amerikanska Maegan Kelly som har draftats av Kansas City FC. Som så många andra amerikanska spelare har hon en video med höjdpunkter från collegetiden på youtube. Den kan du se här:
* Kristianstad spelade i dag träningsmatch mot nykomlingen i elitettan, Halmia. KDFF vann med 5–1. Några uppgifter om målskyttar har jag inte. Däremot noterade jag att Marija Banusic gjorde målet när KDFF föll med 6–1 mot Mjällbys P16 i lördags.
* Vittsjö har värvat den gamle mittfältaren Robert Prytz som forwardstränare. När han var med i Mästarnas mästare skojades det om att han pratade tre språk samtidigt. Bland annat skulle han blanda skånsk svenska och skotsk engelska. Det borde ju dock vara en framgångskombination i skånsk-skotska Vittsjö.
Prytz konstaterade till Skånska dagbladet att han direkt såg på planen vilka de skotska spelarna var – det var de som tränade i kortbyxor även i skånskt vinterrusk.
* I Umeå har UIK hämtat en ny mittback, Lisa Lantz, hos lokalkollegan Umeå Södra. Dessutom har man en portugisisk provspelare på besök. Det återstår att se om Catarina Sousa är bra nog för att få ett kontrakt. Hon lär ju i alla fall vara seriös. För hon har betalat resan till Umeå själv, och enligt bloggen Spelare12 valde hon bort Portugals VM-kvalmatch mot Albanien för att komma maximalt förberedd till Umeå.
* I Norge har fotbollsförbundet valt att lämna Kaurinfallet utan åtgärd. Det blir alltså ingen bestraffning för sexuella trakasserier från förbundet för Stabaektränaren Öyvind Eide. Om det kan man läsa i den här artikeln. Kanske är det här sista avsnittet av den här tragiska historien. Kanske inte…
* I helgens spelades det matcher i den franska cupen. Det franska förbundet har gjort precis som de gör i ligan, alltså satt ihop en målkavalkad från matcherna. Det är således en hel hög mål som finns på det här klippet. En del riktigt snygga:
* Som jag tidigare berättat blev Maria Karlsson målskytt vid Veronas 3–0-seger mot Firenze i helgen. Hon drog även på sig en straff – som dock känns väldigt feldömd. Då fick Stephanie Öhrström visa att hon är värd sin landslagsuttagning. Hon gjorde nämligen en riktigt snygg straffräddning.
Se Karlssons mål, Öhrströms straffräddning och en snygg frispark från kanadensiskan Alyssa Lagonia på det här klippet:
* Slutligen har jag letat höjdpunkter från förra veckans fyrnationsturnering i Kina, Yongchuan cup 2014. Några sådana har jag inte hittat. Däremot har jag hittat länkar med hela matcherna, som här Kina–Nya Zeeland 1–0:
Och på länken nedan kan man se finalen, Kina–Nordkorea, som för övrigt vanns av Kina med 1–0. I matchen om tredje pris vann för övrigt Mexiko med 2–1 mot Nya Zeeland.
Snart (14.00) är det avspark i Norges första VM-kvalkamp för året, borta mot Grekland. Det lär blir tre säkra poäng. Och dagens match i all ära. Det var i går som norskorna tog sin största seger den här veckan.
Då spelade nämligen huvudkonkurrenterna Holland och Belgien 1–1 i Zwolle inför 7000 åskådare. Den blivande superstjärnan Vivianne Miedema gav Holland ledningen. Det var en studsig, lurig boll hon fick, men avslutet höll makalöst hög klass. På slutet kvitterade Belgien snyggt genom lagkaptenen Aline Zeler.
Jag såg delar av matchen, och återigen imponerades jag av Miedema. Spontant kan jag inte hitta någon annan forward i världstoppen som är en bättre avslutare. Det är stora ord om en 17-åring, men 31 mål på 16 matcher i ett mittenlag i BeNe League är imponerande siffror. Åtta mål på 291 spelminuter i VM-kvalet är ännu bättre. Hon har alltså gjort mål var 36:e minut i kvalet. Sverige har gjort mål var 33:e minut, och då har vi ändå mött blåbärsnationer som Färöarna och Bosnien.
I det holländska laget startade fem damallsvenska spelare. Göteborgs nyförvärv Lieke Martens hade en jobbig dag, som slutade med tårögd sorti efter rött kort. Den första varningen såg jag inte, men den andra var oturlig, och lite hårt dömd. Skönt för Martens och Holland att man har förhållandevis lätt motstånd i den kommande matchen där Martens kommer att vara avstängd.
Bilder från matchen ser du här:
Den lilla vinnaren i kryssmatchen var Belgien, som har kvar hemmamatcher mot huvudkonkurrenterna Holland och Norge. Den stora vinnaren var alltså Norge, som nu har råd att förlora minst en match, och ändå vinna gruppen.
Jag hade faktiskt kollat kalendern dåligt, och blev lite överraskad av att det var VM-kval den här veckan. Så jag var dåligt förberedd när det plötsligt dök upp målrapporter från Schweiz bortamöte med Israel. Matchen slutade 5–0 till Schweiz som har full poäng och noll insläppta mål i kvalet. Ramona Bachmann vilade. Det gjorde inte Fabienne Humm som stod för ett äkta hattrick i den första halvleken. De två sista målen gjorde Lara Dickenmann och Ana Crnogorcevic.
I dag är jag inte överraskad, utan vet att utöver Grekland–Norge spelas även matcher som Italien–Tjeckien och Spanien–Makedonien. Den senare börjar 18.45 och är tv-sänd i Spanien. Den här länken skall enligt uppgift funka.
Det spelas även träningslandskamper i dag. Finland möter Skottland 15.00 och i natt spelar USA mot Ryssland med avspark 01.30 svensk tid. Finlands match går att se på den här länken. Och USA–Ryssland direktsänds på ussoccer.com.
* I Kina fortsätter Yongchuan cup. Kina och Nordkorea vann även sina andra matcher, vilket innebär att de möts i en direkt avgörande final på lördag. I morse svensk tid vann kinesiskorna med 3–1 mot Mexiko och nordkoreanskorna med 1–0 mot Nya Zeelands football ferns.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Antonia Göransson gjorde mål mot Nordkorea i dag. De nyblivna, östasiatiska mästarinnorna är på Europaturné – och spelade i dag mot tyska ligatvåorna Turbine Potsdam.
Antonia Göransson
Matchen slutade 2–2 sedan Europamästarinnan Jennifer Cramer gjort Potsdams första mål tidigt i matchen. Nordkorea vände efter mål av Choe Mie Gyong och Ra Un Sim. I 82:a minuten fixade sedan Göransson kvitteringen inför drygt 1000 åskådare.
Jennifer Cramer
Tipsades om det här pressmeddelandet där Växjö kommun önskar att Myresjöhus Arena skall bli ny nationalarena för landslaget.
Det är förstås en intressant önskan. En annan intressant fråga är om huruvida landslaget egentligen behöver någon egen nationalarena.
Trots att jag tycker att frågan är intressant kan jag inte säga att jag har funderat så mycket kring den. Jag inser att det på ett sätt förstås är bra för spelarna att upprepat spela i en miljö där de känner sig hemma.
Fast att göra det inför 2000–3000 åskådare på Gamla Ullevi är ändå inte så roligt. Och om landskamperna får klart bättre publiksiffror om de flyttar runt är nog flyttandet ändå att föredra.
Utöver siffrorna på EM tycker jag landslaget har haft pinsamt låga publiksiffror på sina matcher den senaste åren. Jag tycker att 5000 är lite av en skamgräns, och att man borde kunna sikta på 10000 per landskamp. Om Växjö kan garantera femsiffriga publiksiffror på samtliga landskamper så har jag inget emot att Myresjöhus Arena blir landslagets nya hem.
Det var några funderingar i frågan. Fast viktigast här är ju trots allt vad spelarna vill.
Sydkorea blev Nordkoreas hjältinnor i årets stora mästerskap i Asien. Det är inte minst intressant på storpolitiska grunder.
Det här inlägget innehåller egentligen några veckor gamla nyheter. Men jag har inte läst om det Östasiatiska mästerskapet någon annanstans i europeisk media – så jag tycker att det är värt att uppmärksammas.
För parallellt med EM spelades i Sydkorea slutspelet för Asiens näst största fotbollsturnering för landslag, East Asian Championships – Östasiatiska mästerskapet. Eftersom alla Asiens bästa nationer kommer just från världsdelens östra del var det hög klass på de fyra slutspelslagen.
Det lägst rankade laget var Sydkorea som numera delar plats 17 på världsrankningen med Spanien. Klassen på turneringen visas också av att Australien åkte ut i kvalet. Och Australien är ju rankat på åttonde plats i världen, man har exempelvis bara tre europeiska nationer (Tyskland, Sverige och Frankrike) före sig.
Men det var inte bara klassen på mästerskapet som gör det värt att uppmärksamma. Det är ju alltså även storpolitiskt intressant. Det finns ju som bekant stora politiska spänningar mellan flera av regionens stormakter, numera framför allt mellan Nord- och Sydkorea.
De deltagande nationerna var utöver de båda koreanska staterna även Japan och Kina. De regerande världsmästarinnorna från Japan var regerande mästarinnor och förstås storfavorit till att åter kamma hem slutsegern. Men japanskorna stannade på fyra poäng – och fick nöja sig med silvermedaljer.
Det blev i stället Nordkorea som tog hem guldet – med stor hjälp av Sydkorea, som i sin tur blev trea och tog bronsmedaljerna. Just de båda koreanska nationerna möttes i ett prestige- och känsloladdat möte i den första omgången. Då vann Nord med 2–1 efter att ha rest sig från 1–0-underläge genom två mål av Ho Un-Byol. Samtidigt vann Japan mot Kina med 2–0.
Turneringen spelades som ett gruppspel, och den moraliska finalen gick i omgång två, där japanskorna och nordkoreanskorna spelade 0–0 efter att Nordkoreas målvakt Hong Myong-Hui gjort tre fantastiska räddningar på högkaratiga japanska chanser.
Eftersom Kina samtidigt besegrade Sydkorea med 2–1 stod det klart att tre lag hade guldchans inför den sista omgången:
Japan +2 4
Nordkorea +1 4
Kina –1 3
Sydkorea –2 0
Japan låg alltså bäst till, då de dels hade bäst målskillnad, dels skulle möta det enda poänglösa laget, Sydkorea. Dessutom var det så att matcherna i slutomgången spelades efter varandra. Japanskorna skulle därmed kunna gå på Nordkoreas resultat, vilket självklart är en stor fördel.
Nordkorea vann sin match med 1–0 mot Kina, efter mål av Ri Un-Hyang på lobbnick efter hörna redan i den andra minuten.
För Japan räckte det därmed med uddamålsseger mot värdnationen för att säkra sin tredje raka seger i Östasiatiska mästerskapen. Det visade sig dock att Sydkorea var berett att offra sig för sin annars så avskydda systernation i norr.
Sydkorea tog nämligen tidigt (13:e minuten) ledningen mot Japan genom stjärnan Ji So-Yun – som ju spelar för japanska storklubben Inac Kobe Leonessa. So-Yun skruvade läckert in en frispark i första krysset. I den andra halvleken gjorde hon också 2–0 innan Japan och Yuki Ogimi reducerade.
Sydkorea höll dock ledningen matchen ut – och gjorde alltså så att Nordkorea kunde ta hem guldmedaljerna.
Jag gissar att en och annan som är intresserad av internationella relationer tycker att det här är ett högintressant faktum. För relationerna mellan nationerna har ju varit frostigare än vanligt på senare tid till följd av Nordkoreas provskjutningar med kortdistansrobotar tidigare i år.
Tillbaka till fotbollen. Klippen med höjdpunkter nedan tyder på att det verkligen var jämna och högklassiga matcher i Östasiatiska mästerskapet.
Som bekant är Nordkorea avstängt från VM 2015 på grund av dopningsskandalen i det senaste VM:et. Men då Asien har fem platser till VM i Kanada lär övriga tre nationer i det Östasiatiska mästerskapet spela VM om två år. Det lär även Australien göra, och troligen också Thailand. Där lär de asiatiska lagen kunna bli farliga, för känslan är att världsdelen håller på att flytta fram sina positioner rätt rejält.
Slutligen, här är klipp med höjdpunkter från samtliga turneringens sex matcher:
* Sydkorea–Kina 1–2 – kolla in den sydkoreanska kvitteringen till 1–1 av Kim Na-Rae. Där vi ytterligare en kandidat till årets mål i världen. Vi kan väl i varje fall slå fast att det är årets skott hittills?
F20-VM har nått fram till kvartsfinaler. De två första spelas i morgon, torsdag, på förmiddagen, och de två andra spelas fredag förmiddag.
Här är mina tips, och korta analyser av lagen:
* Torsdag 9.00, svensk tid, Tokyo: Nigeria–Mexiko
Nigeria är favoriter till 90–10.
Nigeria har visat riktigt hög klass, och skall bara vinna det här. Storstjärnan Desire Oparanozie har varit lysande, på allt utan att göra mål. Men hon skapar mängder av chanser åt lagkamraterna. Inte minst åt fyramålsskytten Francisca Ordega.
Även Esther Sunday är en offensiv spelare som jag tycker om.
Defensivt finns det som vanligt brister hos nigerianskorna. Fast inte så stora som man är van vid. Framför allt är jag imponerad av målvakten Ibubeleye Whyte som gjort ett säkert intryck – och faktiskt hållit nollan i turneringen. Hon var utbytt på grund av skada när Nigerias nolla sprack.
Motståndarna Mexiko har redan överträffat alla förväntningar. De har sin A-landslagsmålvakt Cecilia Santiago att luta sig mot. Dessutom har forwarden Sofia Huerta klivit fram i avgörande ögonblick. Men nu är det slut för gamle landslagsbacken Leo Cuellar:s lag. Nigeria går till semifinal.
* Torsdag 12.30, svensk tid, Tokyo: Japan–Sydkorea Japan är favoriter till 65–35.
Japan är tillsammans med Tyskland mina favoritlag i turneringen. Japanskorna spelar fantastisk fotboll när de får liret att stämma. Framför allt har den alltid leende teknikern Yoko Tanaka blivit en favorit. Men även bland annat Hikaru Naomoto, Hanae Shibata, Mina Tanaka och Kumi Yokoyama har imponerat.
Japan har ett riktigt fint passningsspel, och bör kunna vinna den här matchen. Fast de har svagheter i defensiven. De saknar mittbackar av högsta klass, och laget har darrat i eget straffområde. Det gjorde man bland annat mot Nya Zeeland.
Sydkorea är en sämre kopia av Japan. Fast inte jättemycket sämre. Tyvärr tvingades stjärnan Yeo Minji kliva av i första matchen. I stllet har Jeoun Eunha klivit fram och gjort tre mål. Hon måste nog fortsätta att visa effektivitet om koreanskorna skall kunna skaka Japan.
För fotbollens skull – och för publikintresset i turneringen – så hoppas jag att läckert spelande japanskor lirar semifinal i nästa vecka.
* Fredag 9.00, svensk tid, Saitama: Tyskland–Norge
Tyskland är favoriter till 80–20
Tyskland spelar precis som Japan en väldigt fin fotboll. De har en hel hög spelare med fullgoda offensiva kvaliteter. Jag har tidigare hyllat Dzsenifer Marozsan, men även Annabel Jäger, Melanie Leupolz, Ramona Petzelberger och Lena Lotzen har vuxit ut till personliga favoriter under turneringen.
Tyskorna höll nollan i gruppspelet, trots att de var i en tuff grupp med USA, Kina och ett duktigt Ghana. Här står Norge inför en riktigt tuff utmaning.
Inte minst då Norges defensiv har varit svag. Man har lämnat stora ytor mellan lagdelarna, och har en ganska långsam backlinje. I den här matchen måste man nog starta försvarsspelet ganska lågt. För man får inte bjuda passningsskickliga Tyskland på ytor. För då kommer det att gå fort.
När Norge kommer upp i planen finns däremot stor potential. Offensivt har Norge ett helt gäng guldkorn i det här laget. Man har hela fyra imponerande skyttar. Caroline Graham Hansen och Emilie Haavi har varsin högerkanon, och Andrine Stolsmo Hegerberg och Guro Reiten har underbar känsla i sina vänsterfötter.
Dessutom har man en nickstark forward i Melissa Bjånesöy. Och en riktigt smart straffområdesspelare i Ada Stolsmo Hegerberg. Den senare är bara 17 år, men leder ändå skytteligan i norska toppserien i stor stil. Jag har njutit av att se henne jobba i straffområdet. Hon är smart, och ser oftast till att komma in först på den yta hon tagit sikte på.
Den allra bästa norska spelaren är ändå en annan 17-åring, nämnda Graham Hansen. Hon har redan ett jättestort register. Jag hörde att Eurosports brittiska kommentatorer jämförde henne med Caroline Seger. Jag skulle säga att det är en komplimang till Seger. För den unga norskan är mer löpstark, och kan skapa mer på egen hand än vår svenska landslagsspelare. Skall Norge kunna skrälla måste Graham Hansen ha en kanondag.
Fast jag tror att Tyskland vinner med två–tre måls marginal.
* Fredag 12.30, svensk tid: Nordkorea–USA
Nordkorea är favoriter till 65–35
USA har verkligen inte imponerat på mig. De har valt att köra hårt med genomgående löpare, och lämnat de passningsskickliga bollhållarna hemma i USA. Visst, Maya Hayes är duktig, och ytterligare några spelare har potential.
Fast jag har väldigt svårt att tro att det här amerikanska laget skall kunna skaka Nordkorea. För koreanskorna är bra, riktigt bra.
Deras skyttedrottning Kim Un Hwa har redan gjort sju mål – och tagit ett järngrepp om skytteligan. Hon fick inte spela med A-landslaget i OS. Däremot bokfördes hela nio av de andra nordkoreanska spelarna för OS-matcher i somras. Det handlar om målvakten O Chang Ran samt utespelarna Kim Nam Hui, Yun Song Mi, Pong Son Hwa, Kim Su Gyong, O Hui Sun, Kim Un Hyang, Jon Myong Hwa och Yun Hyon Hi.
Inget snack om annat än att Nordkorea har det mest rutinerade laget i årets F20-VM. Och minns att USA:s A-landslag bara slog Nordkorea med 1–0 i OS.
USA:s F20-lag är väldigt mycket sämre än Pia Sundhage:s gäng. Därför får Nordkorea revansch på fredag.
Efter OS, när det är dags att hitta en ny svensk förbundskapten, så handlar delar av debatten om damfotbollens utveckling.
Debatten känns extra aktuell nu när F20-VM pågår i Japan – turneringen där framtidens stjärnor visar upp sig.
Därför tänkte jag i två inlägg delge lite tankar kring hur jag ser på utvecklingen.
Innan jag går vidare tänkte jag slå fast att jag tror att Sverige har goda förutsättningar att tillhöra de cirka tio nationer som kommer att slåss om internationella medaljer de kommande tio åren. Varför kommer jag mer gå in på i nästa inlägg.
Det här kommer mer att handla mer om utvecklingen kontinent för kontinent.
Jag väljer att synliggöra den genom tabeller över snittpoäng i tre mästerskap – OS 2008, OS 2012 och F20-VM 2012. Tabellerna visar varje kontinents snittpoäng i mästerskapen – och notera att poängberäkningen gäller resultat efter 90 minuter i slutspelsmatcher.
OS 2008
1) Europa 1,79 poäng per match – 25 poäng/14 matcher
2) Sydamerika 1,56 – 14/9
3) Nordamerika 1,50 – 15/10
4) Asien 1,31 – 17/13
5) Oceanien 0,33 – 1/3
6) Afrika 0,00 – 0/3
OS 2012
1) Nordamerika 2,25 – 27/12
2) Europa 1,64 – 23/14
3) Asien 1,55 – 14/9
4) Sydamerika 0,86 – 6/7
5) Oceanien 0,75 – 3/4
6) Afrika 0,17 – 1/6
F20-VM 2012 – efter två gruppspelsomgångar.
1) Oceanien 2,00 – 4/2
2) Asien 1,75– 14/8
3) Nordamerika 1,67 – 10/6
4) Europa 1,25 – 10/8
5) Afrika 1,00 – 4/4
6) Sydamerika 0,50 – 2/4
Jämförelsen mellan de två senaste olympiska fotbollsturneringarna visar på tre tydliga trender. Den ena är att Nordamerika, Asien och Oceanien (Nya Zeeland) är på väg uppåt. Den andra att Europa och Afrika ligger kvar på ungefär samma nivå. Och den tredje är att Sydamerika har en väldigt negativ trend.
Vi tar det världsdel för världsdel.
Det är tydligt att Sydamerika är den världsdel som har det jobbigast att hänga med i utvecklingen. Framför allt är det Brasilien som tappar mark. Och även om Colombia kommer sakta men säkert på A-lagsnivå så är utvecklingen i världsdelen som helhet väldigt negativ.
För bakom Brasilien och Colombia finns inget. Argentinas insats i F20-VM, med 0–6 och 0–9 i de två första matcherna, är ju exempelvis direkt pinsam.
Afrika har haft det tungt på seniornivå både i fjolårets VM och i årets OS. Men i F20-VM gör både Nigeria och Ghana det riktigt bra. Problemet här är att spelarna inte har några riktiga ligor att utvecklas i. Följden blir att de riskerar att tappa i utveckling mot spelare från andra världsdelar. Det lär därför dröja innan Afrika kan konkurrera om medaljer i seniormästerskap.
I Oceanien flyttar Nya Zeeland hela tiden fram positionerna. De visade kvalitet redan i VM, följde upp genom att göra ett starkt OS med ett ungt lag.
Nu har de även ett av de yngre lagen i F20-VM, och har inlett på ett imponerande sätt. Målskytten Rosie White är redan på väg in i A-landslaget, och målvakten Erin Nayler har potential att bli en riktig världsmålvakt. Nya Zeeland har en given plats i alla mästerskap framöver, och kan mycket väl komma att spela medaljmatch i VM eller OS de kommande tio åren.
Nordamerika upplever ett fantastiskt fotbollsår. USA tog fler poäng i årets OS än vad de själva och Kanada tog ihop för fyra år sedan. Och då vann ju ändå USA guld även 2008.
Jag har trots det läst både svenska och amerikanska experter som anser att USA inte hänger med i utvecklingen. Jag håller inte med. För om man jämför USA:s OS-lag 2008 med det 2012 så ser i alla fall jag en makalös utveckling.
Lagen är byggda på olika sätt. I årets USWNT finns betydligt fler bolltrygga lirare än det gjorde i guldlaget för fyra år sedan.
Som jag ser det finns USA fortfarande i damfotbollens framkant. Tillsammans med framför allt Japan leder amerikanskorna utvecklingen.
Och USA drar med sig sina grannländer Kanada och Mexiko, som genom att ofta ställas mot bästa möjliga motstånd, också hela tiden flyttar fram sina positioner.
Både Kanada och Mexiko har för övrigt intressanta talanger i sina F20-lag, även om de båda nu riskerar att missa kvartsfinalspelet i F20-VM.
Den snabbaste utvecklingen sker dock i Asien. Där går Japan i täten. Men även Sydkorea, Nordkorea och Kina hänger på. Och Australien finns där strax bakom. De asiatiska nationerna spelar högkvalitativ, passningsorienterad och njutbar fotboll. Under F20-VM har jag med glädje sett att såväl Japan, Nordkorea som Sydkorea har fantastiskt bolltrygga juniorer.
De ligger hysteriskt långt före exempelvis oss i Sverige. Eller i Europa som helhet för den delen.
De asiatiska A-landslagen lider dock av att klassen på deras ligor är för ojämn. Spelarna får helt enkelt för få riktigt bra matcher mot starkt motstånd varje säsong. Japan har löst problemet genom att huvuddelen av deras spelare har varit i USA eller Europa och varit proffs.
Om de bästa spelarna från Nord- och Sydkorea också kommer ut i världen och spelar tuffa matcher varje vecka, så kommer de nationerna garanterat snart vara uppe på Japans nivå.
Slutligen då Europa. Samtidigt som Asien och Nordamerika utvecklas positivt tappar de europeiska nationerna mark. Det är inget stort tapp, men ändå märkbart bland annat genom att det inte blev någon europeisk medalj i OS.
Och tittar man på det F20-VM som pågår i Japan nu så har Europas representanter varit högst ojämna. Schweiz är redan utslaget, och Italien är illa ute.
Däremot har Tyskland stundtals imponerat. De har faktiskt ett lag som kan gå hela vägen. Och Norge visade offensiv klass i dag. De har verkligen tre offensiva supertalanger i Caroline Graham Hansen och systrarna Andrine och Ada Stolsmo Hegerberg.
Men frågan är om den trion kan bli världsspelare hemma i toppserien. Mer funderingar kring det i ett senare inlägg.
Slutligen. Japan har utvecklats genom att skicka sina bästa spelare till Europa och till USA. USA har utvecklats genom att ta in tränare från Europa. Hur skall då Sverige göra för att ta nästa steg?
Här är en tanke.
Vi har ju skickat en infiltratör till USA. En kraft som alla verkar vilja hämta hem. Pia Sundhage har unik kunskap om hur man har jobbat på andra sidan Atlanten. Den erfarenheten kan vara guld värd de kommande åren.
USA och Frankrike vann sina avslutande matcher. Därmed är en kvartsfinal spikad, och det är att Sverige ställs mot just Frankrike på fredag.
De andra tre kvartsfinalerna är öppna. I en av dem väntar USA antingen på Kanada eller på Nya Zeeland.
För Japan väntar på den som kommer tvåa i den sista gruppen, alltså Brasilien eller Storbritannien.
I den sista kvartsfinalen kommer den som vinner av Brasilien och Storbritannien att ställas mot Nordkorea eller Kanada.
Får Kanada möta Brasilien eller Storbritannien tror jag faktiskt att kanadensiskorna har en viss segerchans. Mot USA är de chanslösa. Så gissa om Kanada hoppas att Nya Zeeland kommer att passera Nordkorea i kampen om att bli näst bästa trea?
För att the Football Ferns skall passera Nordkorea räcker det med seger mot Kamerun. Det borde det nya zeeländska laget fixa. Men i ett stort mästerskap är det ju som bekant inte alltid enkelt att vinna på beställning.
När alla lag spelat två gruppspelsmatcher har redan fem lag säkrat sina platser i kvartsfinalen. De fem är Japan, Sverige, Brasilien, Storbritannien och USA.
Alltså fem väntade lag. Faktum är att det inte ser ut att bli några skrällar alls till kvartsfinal. Vinner bara Nya Zeeland mot Kamerun och USA mot Nordkorea på tisdag så blir det exakt de åtta lag som jag här tippade skulle nå kvartsfinal.
* Jag har sett minst några minuter av varje match i dag. Den sista matchen var helt klart den mest uppseendeväckande. I 62 minuter var Nordkorea i högsta grad ett hot mot Frankrike. Jag kände inte alls igen det franska lag som jag har sett spelat lysande fotboll under hela våren.
Visst hade Laura Georges nickat in 1–0 till fransyskorna i slutminuterna av första halvlek. Men spelet var andefattigt, och jag började tro att koreanskorna kanske skulle kunna sno åt sig någon poäng.
Men i minut 62 bytte Bruno Bini in Elodie Thomis och Camille Abily. Och plötsligt fick Frankrike vingar. En halvtimma senare var det 5–0.
För vilken fart Thomis hade. Trots att hon bara spelade 28 minuter hade hon varit självskriven som matchens lirare om jag hade suttit i juryn. Hon gjorde själv 2–0, och spelade sedan fram Marie-Laure Delie till 3–0 och inhopparen Camille Catala till 5–0. Däremellan hade Wendie Renard nickat in 4–0 på en fin hörna från Louisa Necib.
Frankrike är utan tvekan bästa laget i OS på fasta situationer. Renard och Georges är grymma i luftrummet, och Necib, Abily och Sonia Bompastor har underbar känsla i tillslagen.
* Apropå Bompastor så kan jag inte undvika att ta upp OS-turneringens i särklass sämsta domslut. Det drabbade just Bompastor vid ställningen 4–0 i dag. Frankrikes vänsterback kom i hög fart när hon närmast blev överfallen i Nordkoreas straffområde.
En koreanska back körde knät i rätt in i Bompastors högerben, varvid fransyskan flög som en vante. Det borde ha varit turneringens mest solklara straff.
Men det blev i stället den första riktigt stora domarskandalen. För rättsskipare Terese Neguel från Kamerun nöjde sig inte med att strunta i att blåsa straff. Hon gav dessutom Bompastor den mest oförtjänta varningen för filmning som jag sett på mycket länge.
Kamerun är alltså inte bara sämsta laget i OS. De har sannolikt också den sämsta domaren.
Carli Lloyd trixar
* Som nämnts gjorde Marie-Laure Delie mål i dag. Hon står därmed på två, och delar med det ledningen i skytteligan med tio andra spelare. Skytteligaledare utöver Delie är även: Alex Morgan, Abby Wambach och Carli Lloyd (USA), Christine Sinclair och Melissa Tancredi (Kanada), Marta och Cristiane (Brasilien), Lotta Schelin (Sverige), Stephanie Houghton (Storbritannien) och Kim Song Hui (Nordkorea).
* Många tycker ju att idrottare skall sluta när de står på topp. Jag har aldrig förstått den synen. Inte på något sätt.
OM den även gäller för lag så måste ju många tycka att Dalsjöfors Goif har valt bästa möjliga läge att lägga ner verksamheten. För på måndag, när klubbens damlag tas bort ur seriesystemet, så leder de dels söderettan, dels har de en spelare som delar ledningen av skytteligan i OS (Tancredi). Snacka om att sluta när man står på topp…
* Missade du Sverige–Japan finns en länk till SVT:s sammandrag här.
* Slutligen blir det lite twitter. Där skulle vi inte kunna följa de svenska spelarna under OS. Det var ett falsklarm. Flera av dem twittrar fortfarande löpande. Länkar till alla de svenska OS-spelare som twittrar finns här.
Hope Solo
Spelarna i USA:s, Kanadas och Storbritanniens lag twittrar ännu flitigare än de svenska. En som hamnat i blåsväder är Hope Solo. Hon gav sig på den före detta OS-hjältinnan, numera tv-experten, Brandi Chastain efter dagens match. Enligt Solo hjälper inte Chastain till att promota sporten tillräckligt mycket.
Solo twittrade bland annat:
”Det är för dåligt att vi inte kan ha kommentatorer som representerar laget bättre, och som kan mer om spelet än Brandi Chastain.”
Och:
”Lägg av att kommentera försvars- och målvaktsspel innan du sett till att bli bättre utbildad, Brandi Chastain. Spelet har utvecklats de senaste tio åren.”
Jag har ingen aning om vad Chastain har sagt. Men som tv-expert har hon inget ansvar för att promota lag eller sport. Hennes uppgift är att kritiskt bedöma de lag hon ser. Det borde Solo veta, även om hon inte håller med.
Dessutom förvånar det mig att en världsstjärna som Hope Solo lägger energi på sånt här. Efter en säker 3–0-seger borde hon väl kunna ta lite kritik med en klackspark. Eller?
I dag var Marta Viera da Silva sommarpratare i P1. Jag hörde drygt en timme av programmet, och tycker att hon skötte sig alldeles utmärkt.
En sak fastnade jag för. Marta sa att hennes mamma ”kunde se hur glad jag blev av att spela fotboll”.
Spontant tänkte jag då på huruvida Martas mamma ser samma glädje hos sin dotter nuförtiden?
För inte har väl Martas spel i år präglats av glädje? I varje fall inte när jag har sett henne. Då tycker jag snarare att hon sett irriterad och frustrerad ut.
Kanske kommer glädjen under OS. Marta är ju redan i delad skytteligaledning med Alex Morgan, Lotta Schelin och Nordkoreas Kim Song Hui.
* Som väntat tog allt slut för Dalsjöfors Goif i dag. Klubben har givit upp, och serieledarna kommer inte till spel i söderettan på måndag.
Därmed blir klubben utesluten ur seriesystemet. Och om de mot all förmodan har ett damlag nästa år, då spelar det i femman.
Kan man prata om tragik inom idrotten så är det här stor tragik på många sätt. För sporten, för damidrotten i Boråsområdet – och förstås för Dalsjöfors Goif.
För damfotbollen har nu för alltid sänkt en mångsektionsförening som började närma sig 100 års ålder. Så förstå att damfotboll inte står högt i kurs hos många Dgoif-fanatiker…
I morgon drar spelet i gång. Jag skall strax sjunka ner i en solstol med ett gäng OS-bilagor.
Jag har dock redan noterat att de inte lägger någon jättevikt vid damfotbollen. Så jag tänkte här ge alla nyfikna lite kött på benen. Någon bilaga blir det väl inte, men väl en köttig ranking av de tolv OS-lagen.
För de åtta lag jag tror kommer att nå kvartsfinal har jag även tippat morgondagens startelvor. Skall bli kul att se hur många rätt det blir av 88 möjliga…
Jag har tidigare länkat till Fifas lista över samtliga olympiska spelartrupper. Har ni missat den finns det inlägget här. Och här är spelschemat, dock med brittisk tid. Man får alltså lägga på en timma på de tider som står där.
Därmed är det dags för rankingen. Vi börjar bakifrån:
12) Kamerun Världsranking: 50 Affischnamn: – Trolig startelva: – Kommentar: Ett lag jag egentligen inte har någon som helst koll på.
Jag noterar dock att Kamerun har ett gäng utlandsproffs. De har en spelare i franska förstaligan, en i franska andraligan, en i Rumänien, en i Serbien, en i Schweiz, en i Polen och två i ryska topplaget Energiya Voronezh.
Men laget innehåller ändå inga riktiga affischnamn. Och 0–2 mot Skottland i genrepet imponerar inte.
Nu är jag så gammal att jag minns när Kameruns herrar gjorde sina första insatser på den internationella mästerskapsscenen. Både 1982 och 1990 hade man lag utan namnkunniga stjärnor. Men oj vad bra lagen var.
Fast man kan inte bygga ett tips på lastgamla herrlagsmeriter. Så trots att Kamerun skrällde och slog ut Nigeria i OS-kvalet tror jag det här orutinerade laget får väldigt svårt att ta några poäng i gruppspelet.
11) Sydafrika Världsranking: 61 Affischnamn: Mpumi Nompumelelo Nyandeni (Rossiyanka, Ryssland). Trolig startelva: – Kommentar: Banyana Banyana – som laget kallas – är ännu ett lag jag egentligen inte har någon koll på.
Men de är lägst rankade i mästerskapet, och har helt 15 av 18 spelare som tillhör klubbar i den egna ligan.
Lägg till att Sydafrika saknar mästerskapsrutin, och laget lär få lämna OS efter gruppspelet.
Men visst. Sofia Jakobsson:s kompis Pumi Nyandeni är en skicklig spelare. Och Sveriges Sydafrikaspion Andreas Bildpratar här om ett hårt arbetande och välorganiserat lag. Så de kanske i alla fall kan spräcka både mål- och poängnollan. Bara det inte sker mot Sverige…
10) Colombia Världsranking: 28 Affischnamn: Yoreli Rincon (Gol Star, Colombia) Trolig startelva: – Kommentar: Colombia såg jag live mot Sverige i VM-premiären i fjol. Och på tv häromveckan då de föll med 2–1 mot Nya Zeeland.
Och jag noterar att det inte har hänt mycket på ett år. Colombias spelare är fortfarande bolltrygga, men saknar fysik. Man har svaga målvakter, och ingen vidare genombrottskraft i offensiven.
Laget känns som ett juniorlag, och kommer att få väldigt svårt att ta några poäng i spelens tuffaste grupp.
9) Nya Zeeland Världsranking: 23 Affischnamn: Amber Hearn (Jena, Tyskland), Rebecca Smith (Wolfsburg, Tyskland), och Ali Riley (Malmö). Trolig startelva: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Kirsty Yallop – Amber Hearn och Sarah Gregorius. Kommentar: Nya Zeeland är ett väldigt svårspelat gäng. De bjuder inte på några tekniska finesser, men har stort hjärta. Alla jobbar stenhårt i defensiven, och man har en väldigt stark backlinje. Framför allt ytterbackarna håller högsta klass. Ria Percival har ofta hållit Sara Thunebro utanför Frankfurts startelva under vintern, och Ali Riley har visat klass i Malmö.
Offensivt bildar de båda Tysklandsproffsen Amber Hearn och Sarah Gregorius ett välkomponerat forwardspar. Hearn är kraftfull och Gregorius kvick. Men framför allt är laget riktigt vasst på fasta situationer. Vittsjös Kirsty Yallop har bra känsla i vänsterfoten, och levererar fina hörnor och frisparkar.
Jag rankar Nya Zeeland som nionde bästa lag, men tror ändå att de kommer att få spela kvartsfinal. De har en bra lottning, och vinner man mot Kamerun borde ”Football Ferns” kunna ta sig in bland de åtta. Och de är alltså svårspelade, så väl där skulle jag inte bli förvånad om de skulle ställa till med en skräll.
8) Nordkorea Världsranking: 8 Affischnamn: – Trolig startelva: – Kommentar: Ett lag jag helst hade velat slippa se i OS. Inte för spelarna, för dom är det synd om, utan för ledningen. Fjolårets dopningsskandal i VM borde ha inneburit att laget skulle vara avstängt även i OS.
Men de är med. Och jag har inte mycket koll på laget. För mycket är förändrat. I fjol hette speluppläggaren Yun Mi Jo. Hon är inte med i OS. Däremot har målvakten exakt samma namn.
I fjol hyllades nu 17-åriga, och tekniska yttermittfältaren Su Gyong Kim som lagets största talang. Nu är hon bara reserv.
Jag har ärligt talat inte någon vidare koll på nordkoreanskornas OS-lag. Inte mer än att det är rekordungt. En spelare är född 1987, två är födda 1989. Resten är 90-talister. Hela åtta spelare är tonåringar.
Laget har fått en makalöst tuff lottning. Och trots att jag tror att Nordkorea är åttonde bästa laget i OS, så tippar jag att de åker ut i gruppspelet. Jag tror nämligen att de förlorar mot USA och Frankrike. Därmed behövs det troligen en riktig storseger i morgon mot Colombia för att man skall kunna nå kvartsfinal.
7) Kanada Världsranking: 7 Affischnamn: Christine Sinclair (klubblös) Trolig startelva: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Candace Chapman, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann – Desiree Scott – Diana Matheson, Kaylyn Kyle, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Christine Sinclair. Kommentar: Liknar i mångt och mycket Nya Zeeland. Det ser inte speciellt vackert ut. Spelet bygger på fysik, hjärta och stenhårt arbete.
Kanada är ett tungt lag att möta på många sätt. För inte nog med att de har ett stort antal välväxta spelare som använder alla sina kilon i närkamperna. De har ett dödligt vapen, i Christine Sinclair – världens bästa målskytt.
Hon är ett fenomen. Det kan se kantigt ut. Hon kan vara ute ur matchen långa stunder. Men när lägena kommer är hon där. Och hon förvaltar ovanligt många lägen på bästa sätt. Sinclair är givetvis Kanadas nyckelspelare.
Laget har även svagheter. Deras passningsspel är högst begränsat. De slår ofta riskfyllda passningar på egen planhalva. Och jag är glad att Karina LeBlanc ser ut att vara förstamålvakt, och inte Erin McLeod. För LeBlanc är en flaxig målvakt. Som jag ser det är hon inte alls lika säker som McLeod.
Jag tror att Kanada kommer att spela kvartsfinal. Troligen som en av de två bästa treorna, men kanske som tvåa. För jag är inte helt säker på att vi orkar slå Kanada i Newcastle.
6) Sverige Världsranking: 4 Affischnamn: Lotta Schelin (Lyon, Frankrike) Trolig startelva: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Kosovare Asllani, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin. Kommentar: Sverige är sämre än den aktuella världsrankingen. Laget har tappat fem spelare från VM-startelvan, och har varit långt från någon medaljklass under våren.
Försvarsspelet har vacklat, och anfallsspelet har till 100 procent handlat om enda superstjärnan, Lotta Schelin.
Det är upp till henne om Sverige skall kunna göra några mål, och motsvara de medaljförväntningar som alldeles för många svenskar har på laget.
Förbundskapten Thomas Dennerby har testat mycket under våren. Jag gissar att han till slut väljer bort duon Sofia Jakobsson och Antonia Göransson, som båda hade toppform i våras, men som inte glänst på sistone. Fast det är alltså en gissning. Det kan trots allt bli Jakobsson på Kosovare Asllani:s bekostnad.
För Sverige är inledningsmatchen mot Sydafrika livsviktig. Seger med ett par måls marginal där, och man är väldigt nära kvartsfinal. Och man kan i lugn och trygghet försöka hitta medaljspelet.
Jag tror att Sverige tar sig till kvartsfinal som grupptvåa. Men att det tar stopp där. Fast jag hoppas att laget växer under mästerskapet på samma sätt som i fjol, och att man dansar sig fram hela vägen till medalj.
5) Storbritannien Världsranking: 9 (England) Affischnamn: Kelly Smith (Arsenal) och Alex Scott (Arsenal). Trolig startelva: Karen Bardsley – Alex Scott, Ifeoma Dieke, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Jill Scott, Kim Little, Anita Asante, Eniola Aluko – Ellen White, Kelly Smith. Kommentar: Storbritannien är ett i försnacket rejält underskattat lag.
Man har hemmaplan, och är klart bättre än vad svenska experter tror. Minns att England slog Japan i VM i fjol, och att man föll på straffar mot Frankrike i kvartsfinalen.
Nu har brittiskorna en kanonlottning, och det engelska laget har förstärkts av två duktiga skotska spelare i Vittsjös Ifeoma Dieke och Arsenals Kim Little.
Jag tror att den brittiska publiken kommer att lyfta ett redan starkt lag. Jag tror att man når minst semifinal. För att brittiskorna kan mycket väl kan vinna grupp E, och i så fall ställas mot en grupptrea i kvartsfinal. Men även om det blir andraplats i gruppen har Storbritannien god semifinalchans. För då ställs man troligen mot Sverige eller Kanada i kvartsfinal. Och där tror jag faktiskt på brittisk seger.
4) Brasilien Världsranking: 5 Affischnamn: Marta (Tyresö FF, Sverige) och Cristiane (Rossiyanka, Ryssland). Trolig startelva: Andreia – Bruna Benites, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta. Kommentar: Ett lag som trampat vatten sedan VM i fjol. Länge var man helt utan seger i år. Men vinster mot Colombia och Kanada nyligen gör att brasilianskorna trots allt kommer till London med lite självförtroende i bagaget.
Startelvan ovan är ganska mycket gissning. Förbundskaptenen har nämligen rört om ganska rejält under året. Dock utan att bitarna har fallit på plats. Och nu i veckan tvingades Tyresös Elaine att kasta in handduken på grund av skada.
Personligen hade jag gärna sett spektakulära Erika i laget. Hon har världens bästa tillslag på volley. Och spektakulära volleykanoner får mig att bli glad.
Däremot får inte Brasiliens damer mig att bli glad. Tvärtom är det ett lag som står för mycket av det som damfotbollen annars är tämligen befriad ifrån. De spelar ofta fult. De fullföljer tacklingarna även när de kommer in sent i duellerna. Och de har en tendens till att filma.
Jag hoppas det är borta nu i OS. Men jag tvekar tyvärr på att det är så.
Sett till form och osäkerheten i truppen borde inte Brasilien ha så stor chans. Men OS har blivit lite av Brasiliens specialitet. Man har alltid nått semifinal. Och de två senaste gångerna har man fallit i finalen, båda gångerna efter förlängning mot USA.
Lottningen är god. Och jag tror att det blir minst semifinal även den här gången – trots allt. Och väl där…
3) Japan Världsranking: 3 Affischnamn: Homare Sawa (Inac Kobe Leonessa), Aya Miyama (Okoyama Yunogo Belle) och Yuki Ogimi (Turbine Potsdam, Tyskland). Trolig startelva: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi. Kommentar: Kommer till OS med lite stukat självförtroende. Laget var i en bubbla av oslagbarhet fram till mötet med USA i Halmstad.
Men 1–4 mot USA och dessutom 0–2 mot Frankrike i genrepet har Japan kommit ner på jorden igen.
I fjol vann man VM på spanskt sätt – alltså utan en riktig forward på planen. Eller ja, Japans damer kom ju före Spaniens herrar, så det var väl snarare Spanien som vann EM på japanskt vis…
Nu är Yuki Ogimi (tidigare Nagasato) i superform, vilket innebär att Japan även har en forward av absolut världsklass.
Men på minuskontot finns att Homare Sawa inte har hittat VM-formen under våren. Kanske har det varit för mycket ståhej kring henne. Eller så är det så enkelt som att hennes huvudskada ställde till det.
Hursom helst. Japans lag är så starkt att det kommer att vinna grupp F. Men lottningen sedan är grymt tuff, och jag tror faktiskt att världsmästarna åker redan i kvartsfinalen. För där väntar USA eller Frankrike. Och då tror jag att det blir förlust.
2) Frankrike Världsranking: 6 Affischnamn: Wendie Renard, Louisa Necib, Sonia Bompastor och Camille Abily (samtliga Lyon). Trolig startelva: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Opehlie Meilleroux, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Elise Bussaglia, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie. Kommentar: Ett glödhett lag med vinnarvana. Det senare kommer från att huvuddelen av spelarna tillhör Champions Leaguemästarinnorna Lyon, som ju i princip alltid vinner.
Men även det franska landslaget har gått fram som en slåttermaskin i år. Och 2–0-segern mot Japan i genrepet var extremt imponerande.
Frankrike har ett komplett lag, som kan hota offensivt på många sätt. De har fina frisparksläggare i Louisa Necib, Sonia Bompastor och Camille Abily. De har kanske världens starkaste huvudspelare i Wendie Renard. De har extrem fart i Elodie Thomis. Och de har en forward i målgörarform i Marie-Laure Delie.
Frankrike har faktiskt potential att vinna OS-guld. Bara det att en toppspelare som Lyons Amandine Henry inte ens platsar i truppen talar för att fransyskorna har en bredd som bara USA kan matcha.
Och ja. Frankrike och USA möts redan i morgon i första omgången. Jag tror att de möts igen på Wembley i turneringens sista match.
1) USA Världsranking: 1 Affischnamn: Hope Solo (Seattle Sounders), Abby Wambach (klubblös) och Alex Morgan (Seattle Sounders). Trolig startelva: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Kommentar: Pia Sundhage har tveklöst turneringens bästa trupp att jobba med. På bänken sitter en mängd spelare som kan ändra en matchbild, som Carli Lloyd, Amy Rodriguez och Heather O’Reilly. De hade platsat i alla andra OS-startelvor.
Jag tror att Sundhages största funderingar inför OS handlar om vem som skall spela bredvid Christie Rampone i mittförsvaret, Rachel Buehler eller Becky Sauerbrunn. Och vilka som skall spela yttrar. Där har hon fem alternativ – alla av högsta världsklass.
Jag har sett USA en mängd gånger i år. Och jag kan inte säga att jag sett så hemskt många svagheter. Men väljer Sundhage att spela med Buehler är det mot henne motståndarna skall sätta in sina stötar.
Däremot har USA massor av styrkor. Så många att jag inte orkar räkna upp alla. Jag nöjer mig med att hylla forwardsparet.
Under våren har Alex Morgan varit glödhet. För några månader sedan trodde jag att det skulle vara hon som bar USA mot OS-guldet. Men på senare tid har även Abby Wambach vaknat till rejält. Hon är en klass bättre än i VM i fjol.
Därmed har USA det särklass starkaste anfallet i OS. Man har både extrem snabbhet och grym nickstyrka. Alltså är det väldigt svårt att välja hur man skall försvara sig mot amerikanskorna.
Och jag tror att det bär hela vägen för USA. Laget vänder hem med sitt tredje raka OS-guld.
När jag i går skrev om fördelningen av de 24 platserna till VM i Kanada 2015 glömde jag en grej som jag egentligen visste. Nämligen att Nordkorea är avstängt från nästa VM till följd av dopningsskandalen i förra årets mästerskap.
Det får mig att tycka att Asien också fått en plats för mycket. De borde ha haft 4,5 platser och Oceanien 0,5. Då hade vi troligen fått en playoffmatch mellan Asiens femma Thailand och Nya Zeeland. Och det hade känts rimligt.
Den överblivna platsen borde ha gått till Europa, som trots allt har tolv länder bland de 24 högst placerade på Fifas världsranking. Och trots att Europa bara hade fem av 16 platser i fjolårets VM stod vi för fyra av åtta lag i kvartsfinal, och två av fyra i semifinal. Så det hade varit högst rimligt med 9,5 europeiska platser – tycker jag. Nu fick vi åtta, vilket är ok, men inte mer.
Så här tycker jag det borde ha sett ut:
AFC (Asien):4,5 platser. Har fått 5. CAF (Afrika):3,5 platser. Har fått 3. CONCACAF (Nord- och Centralamerika):2,5 platser. Har fått 3,5. CONMEBOL (Sydamerika):2,5 platser. Har fått 2,5. OFC (Oceanien):0,5 platser. Har fått 1. UEFA (Europa):9,5 platser. Har fått 8. Värdnationen:1 plats. Har fått 1.
En blogg om internationell damfotboll 