Tyskland får bygga om sitt landslag igen efter OS-guldet. Mittbackarna Saskia Bartusiak och Annike Krahn samt mittfältaren och tillika den olympiska skyttedrottningen Melanie Behringer har allt tre meddelat att de nu slutar med landslagsfotboll. Bartusiaks besked meddelades i går, medan beskedet om de andra två kom alldeles nyss.
Saskia Bartusiak
Man hade väl på känn att mittbacksparet skulle ha gjort sitt efter OS. Speciellt som det nu blir byte på förbundskaptensposten. Men jag måste säga att jag imponerades av Bartusiak, som fyller 34 i några veckor. Trots att hon inte är speciellt snabb löste hon de flesta situationerna genom smartness och placeringsförmåga. Hon hade säkert klarat sig även över nästa års EM. Och kanske längre än så.
Krahn är bara 31, men hade det tyngre i OS. Speciellt avslöjades hennes brister i snabbheten mot Australien, där hon också byttes ut redan i halvtid. Krahns tid i landslaget hade nog varit över, även utan dagens besked.
Annike Krahn
Det som förvånar mig klart mest är beskedet från Behringer. Hon fyller 31 i november, och skulle garanterat kunna hålla över ytterligare en fyraårscykel. Hon har varit otroligt viktig för Bayern München de två senaste säsongerna och har alltså nu även tagit tillbaka den ordinarie landslagströja som Lena Goessling tidigare haft. Behringer kommer att vara saknad på det tyska mittfältet.
Melanie Behringer
När det gäller byggandet av ett nytt mittbackspar blir det spännande att följa. Jag gissar att Steffi Jones redan börjat fundera över saken för länge sedan. Namn som spontant dyker upp är ju de som varit på gränsen i flera år, allt Babett Peter och Josephine Henning. Dessutom borde väl skadeförföljda Luisa Wensing kunna vara aktuell, om hon blir frisk.
Vilka som är de bästa mittbackarna som kommer underifrån har jag inte någon riktigt bra koll på. Mittbackspositionen har ju faktiskt varit problematisk under flera års i tysk damfotboll. Toppklubbarna har i stor utsträckning haft utländska mittbackar. Och när Tyskland vann U20-VM för två år sedan spelade man med två mittfältare i mittförsvaret, nämligen Rebecca Knaak och Margarita Gidion. Kanske att det kan bli tal om omskolning nu också?
Apropå tysk damfotboll har Wolfsburg i dag meddelat att man skrivit tvåårskontrakt med tidigare kontraktslösa Emily van Egmond. Den australiska mittfältaren spelade senast för Frankfurt.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
I dag spikades den 23-mannatrupp som skall föra tillbaka Tyskland upp på världsfotbollens topp.
Som väntat har den en härlig blandning av ungt och gammalt. Även om det inte är jättemånga fler 90-talister än vad vi har i den svenska truppen så är det betydligt fler 90-talister som kommer att spela bärande roller. Och flera av de unga spelarna är födda en bra bit in på 90-talet. Yngst är redan rutinerade 96:an Pauline Bremer.
Tyvärr saknas några världsspelare på grund av olika skäl. Tyngst och tråkigast är förstås att inte världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, kommer till spel. Det var högst väntat, men inte desto mindre tråkigt.
Saknas gör också Wolfsburgs lovande back Luisa Wensing – även hon är skadad – samt gravida PSG-spelaren Fatmire Alushi.
Det hindrar inte att det tyska laget kommer att vara en av guldfavoriterna i Kanada. Den tyska truppen har varit samlad ett tag, dock har det då varit med 26 spelare. De tre som nu fick lämna plats var målvakten Lisa Weiss (Essen), backen Kathrin Hendrich (Frankfurt) samt Wolfsburgs ytter Anna Blässe.
Det innebär att den slutliga truppen ser ut så här:
Backar:
2. Bianca Schmidt och 3. Saskia Bartusiak (Frankfurt), 4. Leonie Maier (Bayern München), 5. Annike Krahn och 17. Josephine Henning (PSG, Frankrike), 14. Babett Peter (Wolfsburg) samt 15. Jennifer Cramer och 22. Tabea Kemme (Potsdam).
Mittfältare:
6. Simone Laudehr och 10. Dzsenifer Marozsan (Frankfurt), 7. Melanie Behringer, 9. Lena Lotzen och 16. Melanie Leupolz (Bayern München), 20. Lena Goessling (Wolfsburg) samt 23. Sara Däbritz (Freiburg).
Forwards:
8. Pauline Bremer (Potsdam), 11. Anja Mittag (Rosengård, Sverige), 13. Celia Sasic (Frankfurt), 18. Alexandra Popp (Wolfsburg) samt 19. Lena Petermann (Freiburg).
I dag har för övrigt en annan guldfavorit spelat träningsmatch, nämligen de regerande mästarinnorna Japan. De vann med 1–0 mot Nya Zeeland inför 14 154 åskådare. Segermålet gjordes av legendaren Homare Sawa.
Rapporterna gör dock gällande att japanskorna inte imponerade speciellt mycket i spelet. Det lilla jag har sett av Japan tidigare i vår känns laget sämre än det var för fyra år sedan. Men förbundskapten Norio Sasaki har ju sagt att han har ett bättre lag nu än han hade vid VM-guldet 2011 och OS-silvret 2012.
I dag mönstrade han följande startelva: Erina Yamane – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Aya Miyama, Homare Sawa, Yuri Kawamura – Kozue Ando och Yuki Ogimi. Alltså nästan rakt igenom spelare som varit med i de senaste två stora internationella mästerskapen.
I dag har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till landskamperna mot Schweiz och Danmark i början av april. Eller, det var visst Lilie Persson som presenterade truppen.
Vilket som var det i stora drag samma trupp som var i Algarve cup. De förändringar som görs jämfört med ursprungstruppen till Algarve är att Fridolina Rolfö och Antonia Göransson får kliva åt sidan och ge plats åt Marija Banusic och Emilia Appelqvist.
Emilia Appelqvist
Banusic gjorde hattrick för Chelsea i cupen i helgen och verkar ha god form, däremot är jag tveksam till Appelqvist. Jag tycker att hon är en god damallsvensk spelare, men hon har knappast i en VM-trupp att göra. Tyvärr har Sundhage nu en handfull spelare i sin trupp som hon inte skulle ha någon nytta av i Kanada. Det är både oroande och tråkigt.
Jag har flera gånger skrivit att jag tycker att de fem–sex sista platserna i en mästerskapstrupp borde fördelas mellan spelare med spetskompetens och sådana som har framtiden för sig. Ett exempel på en sådan spetskompetens är Jenny Hjohlman:s snabbhet – den borde ta henne till VM.
När det gäller framtiden har Sundhage aldrig tänkt speciellt mycket på den. Hon ifrågasätter ibland varför inte fler flicklandslagsspelare får chansen i de damallsvenska lagen, men i hennes trupper är spelare under 23 år en bristvara.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på den sista matchen i Algarve, den mot Tyskland. Jag har ju inte kommenterat förlusten för knappt två veckor sedan.
I den matchen spelade Silvia Neid med tre 91:or (Almuth Schult, Tabea Kemme och Alexandra Popp), två 92:or (Dzsenifer Marozsán och Kathrin Hendrich), en 93:a (Jennifer Cramer), två 94:or (Melanie Leupolz och Lena Petermann) samt en 95:a (Sara Däbritz). Och då var ändå ordinarie 93:an Louisa Wensing skadad och kunde inte vara med. På skadelistan finns även en annan högaktuell 93:a, Lena Lotzen. Trots det var alltså fler än hälften av de 17 spelare Neid nyttjade 24 år eller yngre.
Bland Sveriges 13 spelare i matchen är det bara en, Elin Rubensson (1993), som är född 1991 eller senare. Med tanke på att Sverige vann F19-EM för tre år sedan borde det inte saknas svensk talang i aktuella åldrar. Det tycks dock vara betydligt mycket längre väg mellan ungdoms- och A-landslag i Sverige än i Tyskland.
I matchen var det tyska laget minst en klass bättre än det svenska. Framför allt väckte 2–1-förlusten i tredjeprismatchen en hel del frågor om svensk försvarsorganisation. Som jag ser det darrade alla i backlinjen i defensiven.
Jag räknade till 7–2 i tysk favör i riktigt heta målchanser, något som dels skvallrar om att Carola Söberg var klart bästa svenska spelare i matchen – dels om att de tyska segersiffrorna var i underkant. Söberg var glädjeämnet, kul att hon visade stabilitet i två matcher i rad. Och viktigt.
För mig heter för övrigt Sveriges tre VM-målvakter i nuläget Hedvig Lindahl, Söberg och just det, Zecira Musovic.
Tillbaka till försvarsspelet. Tyskorna kunde gång på gång spela längs marken mellan våra backar, framför allt matade de passningar mellan mittback och ytterback. Dessutom var det lätt att spela genom det glesa svenska mittfältet. Några gånger skar markpassningar genom både mittfält och backlinje – det är inte godkänt.
Sveriges lag kändes glest och dåligt organiserat, medan det tyska laget var kompakt och aggressivt. Hade man inte vetat bättre kunde man trott att det var Sverige som spelade med ett ungdomligt lag.
Matchen fick mig att undra om Sundhages idé om att odla ett mer passningsorienterat spel är rätt tänkt. Danska Eurosportexperten och tillika Koldingtränaren Lene Terp sa efter matchen i sin analys att:
”Ibland måste man koncentrera sig på det man är bra på och acceptera att andra är bättre på vissa saker.”
Rosengård släppte stoltheten i Wolfsburg och spelade efter sina resurser. Jag hade gärna sett att Sundhages landslag gjorde det ibland också. Inte minst i matchupptakterna där det ju ofta är rena hönsgården.
Nu vet vi ju att VM spelas på konstgräs och där biter inte den höga press Tyskland kör med på samma sätt som på lite studsigt portugisiskt vårgräs. Så vi kanske skall vänta lite med att såga Sundhages byte av spelstil helt och hållet. Klart är i alla fall att vårt lag hade svårt att skapa målchanser mot kvalificerat motstånd i Algarve.
Slutligen dock något positivt. Sveriges reduceringsmål mot tyskorna var ju fantastiskt. Det började hos Lina Nilsson nere i defensivt vänsterhörn. Nio passningar senare klackade Caroline Seger fram bollen till Lotta Schelin som sköt i stolpen. Returen nådde målskytten Sofia Jakobsson, som var sjunde svenska spelare i anfallet. Kan tjejerna prestera ett sånt här passningsspel även framöver behöver jag inte oroa mig över det passningsorienterade grundspelet…
Större delen av sekvensen, samt andra höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:
Som bekant vann USA turneringen före Frankrike. Jag tycker nog ändå att fransyskorna känns som det starkaste laget för tillfället. Frankrike, USA och Tyskland är de tre lag som känns som de hetaste guldkandidaterna till sommarens VM.
Japan kan nog också vara med där uppe, men deras insats i Algarve väcker en del frågor. Samtidigt har Norio Sasaki visat känsla tidigare. Nu spelade han med två olika uppställningar, en gammal och en ung. Kanske blir det annorlunda i VM.
På Cypern fortsatte England att imponera. De vann finalen mot Kanada med 1–0. Kanske kan England vara redo för att utmana om medaljerna i sommar.
Enligt den brasilianska damfotbollshemsidan Planeta Futebol Feminino var den skada Debinha drabbades av mot Sverige i fredags så allvarlig att Brasiliens forward missar VM.
Sidan uppger att norska toppseriens skytteligavinnare i fjol blir borta från fotboll i minst sju månader. Det är förstås väldigt tråkiga nyheter. Debinha var tänkt att bli en av Brasiliens nyckelspelare i VM-slutspelet.
Debinha (ibland kallad Debora) har spelat för Avaldsnes de två senaste säsongerna och gjorde hela 20 mål i fjol, vilket alltså innebar skytteligaseger.
Lika tråkigt är att tyska backen Luisa Wensing bröt vadbenet mot Kina i fredags. Wolfsburgsbacken riskerar därmed också gå miste om deltagande i VM-slutspelet. Klart är att Wensing precis som Nadine Kessler har spelat klart för Wolfsburg den här säsongen.
Luisa Wensing
På kort tid har alltså Wolfsburg tappat två viktiga spelare i jakten på att upprepa 2013 års prestation där man tog en prestigeladdad trippel.
För Rosengårds del ökar ju förstås chansen att vinna mot tyskorna när det står klart att Kessler och Wensing missar kvartsfinalen i Champions League. Men man vill ju vinna för att man är bättre, inte för att motståndarna har en massa skador.
Wolfsburg har ju dock som jag tidigare skrivit en bred och stark trupp och kommer garanterat att ställa en stark uppställning på benen mot Rosengård. Och när det gäller Kessler har ju hon bara gjort ett 30 minuter långt inhopp i Frauen-Bundesliga den här säsongen, så Wolfsburg har redan vant sig vid att klara sig utan henne.
Inför nästa säsong har ju Wolfsburg redan valt att bredda truppen ytterligare. Som jag skrev häromdagen är ju polska Ewa Pajor klar för övergång till sommaren. Då ansluter även norska talangen Synne Jensen från Kolbotn. Jensen och Pajor är båda födda 1996 och är alltså riktiga framtidsvärvningar från Wolfsburgs sida.
Enligt lokaltidningen i Wolfsburg, WAZ – Wolfburger Allgemeine, kommer de dubbla Europamästarinnorna VfL Wolfsburg kommande vecka att presentera japanska forwardsstjärnan Yuki Ogimi som sitt senaste nyförvärv.
Yuki Ogimi skjuter
Det är definitivt den tyngsta värvningen i europeisk damfotboll hittills i vinter. Ogimi, som då hette Nagasato, var inhoppare i VM-finalen 2011. Sedan dess har hon utvecklats rejält som spelare och har de senaste åren varit Japans storstjärna bredvid Aya Miyama.
Överraskande valde Ogimi att lämna Turbine Potsdam och flytta till engelska Chelsea sommaren 2013. Nu ser det alltså ut som att forwarden återvänder till tyska ligan efter 1,5 år i WSL.
Personligen gillar jag Ogimis spelstil skarpt. Hon är hyfsat snabb, stark och väldigt bollskicklig. Dessutom är hon duktig i luftrummet. De senaste åren har hon varit med på mina listor över världens bästa spelare. Kanske borde hon ha varit med även på 2014 års lista. Fast eftersom jag bara har sett henne spela en gång under året – mot korpmotstånd i Asiatiska mästerskapen hade jag helt enkelt inte underlag för att ta med henne på min topplista.
Med värvningarna av Potsdams offensiva speluppläggare Julia Simic och Ogimi får Wolfsburg en fantastisk bredd på sin trupp. På twitter föreslogs i natt följande startelva:
Almuth Schult – Luisa Wensing, Nilla Fischer, Babett Peter, Noelle Maritz – Lena Goessling, Nadine Kessler – Caroline Graham Hansen, Lina Magull, Alexandra Popp – Ogimi.
Det skulle samtidigt innebär att Wolfsburg kommer att sitta på två internationella topplag, då spelare som Simic, Vanessa Bernauer, Martina Müller, Anna Blässe, Stephanie Bunte, Verena Faisst,Zsanett Jakabfi med fler är förpassade till bänken.
Eftersom Wolfsburg är kvar i både tyska cupen och Champions League samt att Frauen-Bundesliga har ett komprimerat program på våren till följd av sommarens VM kommer laget nästan att spela två matcher hela vägen. Således kan den breda truppen komma till nytta.
För FC Rosengård blir den svåra uppgiften att ställas mot Wolfsburg i kvartsfinalen av WCL nu ännu svårare. Lagen möttes ju i åttondelsfinal i november 2013. Då blev det 2–1 till tyskorna i Malmö och 3–1 i Wolfsburg. Therese Sjögran kommenterade de båda matcherna så här i tidningen Match förra våren:
”Hade vi gjort mål på våra chanser hade vi vunnit hemmamatchen med 3–0. Minst. Det var liksom inga dussinlägen, det var klara chanser. Och det var inte så att vi fick slita för varje läge, vi spelade bara så bra. Sen är det alltid tufft att åka ner dit och ha ett 2–1-underläge. Hade vi bara vunnit hemma och parkerat bussen borta… Så nära är vi liksom. Det handlar ju om att när man möter de bästa lagen så måste man sätta sina chanser.”
Som jag ser det är det där inte så bara. Det som gör ett klasslag till ett klasslag är att det är bättre på att utnyttja sina chanser än andra lag. Wolfsburg är ett klasslag.
Visst har Rosengård en starkare trupp än vad LdB FC Malmö hade för 1,5 år sedan och bättre chanser till våren. Å andra sidan var Wolfsburg inne i en liten formsvacka just den perioden under hösten 2013 och man har en mycket bredare trupp nu. Kryddas den truppen i veckan med Yuki Ogimi förbättras oddsen rätt rejält till att Wolfsburg skall bli första klubben att vinna WCL tre år i rad.
Vi närmar oss med stormsteg en av årets riktigt stora matcher för svensk damfotboll – VM-kvalmatchen borta mot Skottland på lördag 18.00 (TV-sänds av Tv12). Till den matchen, och den borta mot Färöarna i nästa vecka, har Annica Svensson kallats in i stället för Lina Nilsson. Det var ju precis den ändringen som flera av er läsare har förespråkat. Bra jobbat.
Annica Svensson
Idag kom också beskedet att Uefa ändrar sina regler och låter Linköping få spela i Champions League. Det var ju en riktigt trevlig, och lite oväntad nyhet. Förbund som Uefa och Fifa brukar ofta vara stelbenta. Men här löste de frågan elegant. Det ger definitivt en tumme upp från mig.
Däremot fick Tyresö tummen ner för sin rekonstruktion. Både från rekonstruktören och fordringsägarna. Om några dagar har vi alltså den konkurs som länge verkat ofrånkomlig.
Det var tre saker som hänt vid sidan av planen. Sedan jag senast skrev har det hunnit spelas rätt mycket fotboll också. I damallsvenskan vann Rosengård toppmötet mot Umeå med klara 4–2, vilket gör att Umeå därmed hakades av från en eventuell guldstrid.
Ska det bli någon guldstrid är det nog Kif Örebro som får ta upp den. Närkingarna gjorde imponerande 4–0 i utmanarmötet borta mot Linköping. Därmed är även östgötskorna avhakade från guldkampen.
Örebro är alltså numera enda utmanarna till Rosengård. Men känslan är ju att Kif i första hand kommer att få koncentrera sig på att försvara den andraplats som leder till Champions League 2015/16.
Göteborg är ett av de lag som jagar. Här kan du se några av deras åtta mål från matchen mot Jitex:
I publikligan fortsätter Eskilstuna United att imponera. Nu var det väl i och för sig fri entré, men 3656 på nykomlingsmötet med AIK är ju en respektingivande notering. Se bilder från den matchen här. Speciellt sevärt är det läckra 2–0-målet från Elena Sadiku:
Publikmässigt tycker jag däremot att 985 på toppmötet i Malmö och 569 i Linköping är tråkiga siffror. De står sig i alla fall väldigt dåligt vid en internationell jämförelse i helgen som var.
Den franska cupfinalen sågs nämligen av 6588 åskådare i Le Mans. I Portland såg 13838 reprisen av fjolårets final i NWSL och i Wolfsburg kom fina 12464 för att se hur Europas bästa lag även säkrade platsen som Tysklands bästa.
Men det satt hårt åt. Jag satt och kikade på seriefinalen mot Frankfurt på DFB-tv, och jag ångrar inte en sekund att jag valde att lägga två timmar framför datorn. För vilket drama det blev.
Det är bara att slå fast att Wolfsburg är ett fantastiskt finallag. Ett lag där det vimlar av matchvinnare.
De senaste två åren har de spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop. De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler. I den ena var man stor underdog. I den andra låg man i 2–0-underläge i paus. Och var även under med 3–2 i andra halvlek. Och så söndagens direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt.
Frankfurt ledde serien inför avspark, och tog alltså guldet på kryss. Den första halvleken gick dock på alla sätt till Wolfsburg. Deras 1–0-ledning var helt klart i underkant. Inte minst sedan Nadine Kessler skjutit i ribban precis i halvlekens slutsekunder.
Målet var både snyggt och lite turligt. Det gjordes av Verena Faisst elegant framspelad av Lena Goessling. Faisst avslut tog på Peggy Kuznik och ställde helt Frankfurts utmärkta målvakt Desiree Schumann. Schumann gjorde dock en suverän dubbelräddning strax efteråt, och lurade där Nilla Fischer på att bli målskytt.
Efter paus blev Wolfsburg dock försiktigt, och föll tillbaka en aning. Det straffade sig i 82:a minuten då Kozue Ando lite turligt gjorde 1–1 via Luisa Wensing, stolpen och Wensing igen.
Men som sagt. Wolfsburg har en makalös vinnarvilja. Och i minut 89 kom avgörandet på en fantastisk fin inläggsfrispark från Stefanie Bunte. Var varianten intränad är det bara att gratulera till ett perfekt genomförande. För Nilla Fischer och Iwonne Hartmann stod för en klockren screen som öppnade för att Alexandra Popp kunde skaka av sig sin bevakare och få hoppa upp i luften utan störande kroppskontrakt. Och som hon flög, Popp.
Se guldmålet, och fler höjdpunkter från matchen på det här klippet:
Det var alltså 12464 åskådare i Wolfsburg som såg Nilla Fischer bli mästarinna – grattis. Den pulbiksiffran gjorde att ligans snitt slutade på 1185 – det bästa någonsin. Det är verkligen otroligt glädjande med en stigande publiktrend i en av de stora europeiska ligorna. För i damallsvenskan har vi ju tyvärr en negativ trend.
En som inte lär minnas säsongen som en höjdare är Sofia Jakobsson. Hon och Cloppenburg blev nämligen som väntat nedflyttade på andraligan. I slutomgången var Cloppenburg aldrig nära fast mark.
Se målen från den matchen, och från övriga matcher i slutomgången här:
I skytteligan blev det dubbelt Frankfurt, då Celia Sasic vann på 20 mål, två före Kerstin Garefrekes. Delade treor blev Martina Müller och Genoveva Anonma på 16.
* Anonma missade den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Hon var hemma i Afrika för att försöka leda Ekvatorialguinea mot sitt andra raka VM-slutspel. Det misslyckades dock, då landet oväntat slogs ut av Elfenbenskusten i sista playoffomgången inför Afrikanska mästerskapen.
De åtta lag som senare i år gör upp om Afrikas båda VM-platser är i stället Namibia (värdnation), Nigeria, Sydafrika, Zamiba, Kamerun, Algeriet, Ghana och så då Elfenbenskusten.
* Höjdpunkter från den franska cupfinalen kan du se på det här klippet:
* Slutligen då till NWSL där en hel hög före detta Tyresöspelare debuterade i helgen. Flera av dem förlorade. Värst gick det helt klart för Veronica Boquete som inför 13838 hemmaåskådare fick uppleva Portlands klart största förlust hittills. Trots att Vero och Steph Catley debuterade och både Alex Morgan och Rachel van Hollebeke gjorde comeback föll Thorns med hela 5–0 hemma mot Western New York Flash. En orsak till raset var en tidig målchansutvisning på Nadine Angerer.
På torsdag smäller det. Då spelar Tyresö FF sin största match någonsin. Att det är den största hittills råder det ingen tvekan om. Och troligen kommer man inte hit igen, för tyvärr finns det ju inget som tyder på att klubben skall kunna klara ekonomin.
Det är alltså första och sista chansen för klubben, som ju nästa säsong som bäst spelar i elitettan.
Jag har förr skrivit om att det borde vara tveksamt om Uefa verkligen vill att ett konkursbo tar hem den största titeln som finns. Jag gissar att reglerna snart skrivs om så att klubbar som står under rekonstruktion utesluts ur Uefas turneringar – något som dessutom vore en högst rimlig regeländring.
Jag tycker alltså inte att Tyresö borde ha fått spela final på torsdag. Men nu gör de det. Och med hjälp av ett lån från fotbollsförbundet har de alltså kunnat resa till Lissabon. Därme så lämnar jag krisen för ett tag, och lägger fokus på själva fotbollen. För många av spelarna är det här deras livs chans att vinna den finaste av titlar inom klubbfotbollen. Jag gissar att de är beredda att offra både det ena och det andra.
Jag ser dock Wolfsburg som ganska klara favoriter. Varför?
Här kommer en utläggning:
* Tyresö FF–VfL Wolfsburg
Torsdag 20.30 på Stadium Do Restelo i Lissabon
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
TV: SVT1 och Eurosport
Tips: 40–60.
Troliga startelvor:
Tyresö: Carola Söberg – Meghan Klingenberg, Linda Sembrant, Whitney Engen, Line Röddik Hansen – Veronica Boquete, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Malin Diaz, Christen Press, Marta Vieira da Silva.
Tränare: Tony Gustavsson
Wolfsburg: Almuth Schult – Luisa Wensing, Nilla Fischer, Josephine Henning, Stephanie Bunte – Anna Blässe, Lena Goessling, Nadine Kessler, Verena Faisst – Alexandra Popp, Martina Müller.
Tränare: Ralf Kellermann
Tyresö FF:
Laget är nykomling på den här nivån. Även de flesta spelarna är nykomlingar. För även om man har en namnkunnig trupp så är det inte så många av spelarna som varit på planen i någon riktigt stor final. Marta är ju det lysande undantaget. Hon har spelat mängder av finaler, inklusive i OS och VM. Hon har vunnit Champions Leauge – som då hette Womens cup, men hon har också lämnat flera stora finalerna som förlorare.
Även Lisa Dahlkvist har spelat final i Champions League tidigare, samt Carola Söberg och Madelaine Edlund. Men de två sistnämnda riskerar att få börja på bänken. Och ingen av de tre har lyckats vinna någon titel. I övrigt är vanan av internationella finaler liten i Tyresölägret.
Lisa Dahlkvist
Det som talar för Tyresö är att man slår ur underläge mot de regerande mästarinnorna. Och som kontringslag är 2012 års svenska mästarinnor svårslagna. Christen Press är inte bara blixtsnabb, hon är också en riktig matchvinnare. Känslan är att hon bara blir bättre ju större matchen är. Vi får se hur riktig den känslan är…
När det gäller kontringsspelare har man ju förstås även Marta – självklart en fantastisk spelare att kontra på.
Passningsläggare har man en hel hög. De avgörande bollarna skall i första hand komma från Vero eller Malin Diaz. Men även alla backarna och Caroline Seger är duktiga passningsspelare.
Även om tränare Gustavsson gärna pratar om Tyresös kollektiv ser jag laget som en samling stjärnor som spelar ihop. När jag tänker Tyresö tänker jag mer individer än kollektiv. Det står stor kontrast mot finalmotståndarna, vilket jag snart återkommer till.
Det som talar mot Tyresö är att deras målvakter är oprövade. Vilken målvakt som Tony Gustavsson kommer att välja är egentligen den enda öppna frågan kring startelvan. Han har deklarerat att Carola Söberg och Tinja-Riikka Korpela är jämna. Jag gissar att han kommer att välja Söberg. Men det är en ren gissning från min sida. Själv hade jag nog valt Korpela, då Söberg har darrat i avgörande matcher i damallsvenskan de senaste åren.
Visst finns det fler frågetecken i Tyresös lag. Men då pratar vi skador, och i första hand Vero och Marta. Men som sagt. Spelarna har valt att härda ut ett par månader i ett konkursbo för att få spela den här matchen. Och alla lär verkligen göra allt för att få kliva ut på planen.
Malin Diaz
Och är alla friska och hela lär det bli de tio spelare jag skrivit ovan. För jag tror att Malin Diaz får förtroende före Madelaine Edlund. Diaz var utmärkt både i kvarts- och semifinal, och hon visade i finalen av F19-EM häromåret att hon har bra psyke i avgörande lägen.
Intressant med Tyresö är att de har en massa taktiska småfinesser att plocka fram lite då och då. Det kan handla om ett par minuters omflyttningar för att röra om. Senast mot Göteborg hörde jag exempelvis hur tränare Gustavsson coachade fram en tre minuter lång extraoffensiv i slutet av den första halvleken. Den gick ut på att Lisa Dahlkvist plötsligt flyttade upp som central forward, och så slog man långa uppspel som hon skulle skarva. Det ledde till två halvchanser.
Enligt Gustavsson har man en hel hög sådana taktiska drag att plocka fram på torsdag. Något sådant skulle kunna bli avgörande.
VfL Wolfsburg: Precis som Tyresö är klubben relativt ny på den här nivå. Sedan man klev in i Champions League hösten 2012 har man inte förlorat en enda match. Första säsongen slutade med finalseger. I den andra är man nu framme vid final.
Och även om Wolfsburg som klubb är färsk på den här nivån har man till skillnad från Tyresö en hel hög spelare med vana att spela stora internationella finaler. För utöver alla spelare som var med och vann trippeln i fjol så har man flera spelare som har vunnit Champions League med andra klubbar. Och flera som vunnit både EM och VM på landslagsnivå.
Mästarinnorna Wolfsburg har alltså väldigt mycket större finalrutin i truppen än utmanarna.
På minuskontor har man att det vimlar av frågetecken till följd av skador. En hel hög spelare lider av större eller mindre blesyrer. Ett av de större är mittbacken Josephine Henning som sträckte sig för cirka två veckor sedan, och riskerar att missa finalen. Men är det någon gång man skall chansa så är det ju i en Champions Leaguefinal. I fjolårets final dök exempelvis Zsanett Jakabfi upp i startelvan, trots att hon inte varit aktuell för den under en längre tid.
En frisk Jakabfi är för övrigt en kanonspelare. Före och efter juluppehållet förra året såg jag ungerskan som en av världens bästa spelare. Då fullständigt sköljde hon fram längs Wolfsburgs högerkant. Dessutom hade man Verena Faisst som var vass på vänstersidan. De båda försåg i första hand vassa forwardsen Martina Müller, Alexandra Popp och kanske även Conny Pohlers med fina inlägg och inspel. Bakom dem dyker ofta även Nadine Kessler upp i bra nicklägen.
Lena Goessling
För drygt ett år sedan var det alltså kantspelet som var lagets styrka. Nu är det inte lika påtagligt, även om det fortfarande är bra. Men nu ser jag mer Wolfsburg som en otroligt stark lagmaskin. Man liksom nöter ner motståndet. Inte minst genom sin lysande fysik.
Man har nämligen massor av nickstarka spelare att slå inlägg mot. Dessutom har man en av världsfotbollens bättre frisparks- och hörnläggare i Lena Goessling.
Efter Göteborgsmatchen senast konstaterade Tony Gustavsson att fasta situationer blir oerhört avgörande. Han sa:
”Nilla Fischer är brukar ju synas när landslaget radar upp sig inför match, men när Wolfsburg ställer upp sig har de fem–sex spelare som är lika stora som Fischer.”
Så är det. I tur och ordning skulle jag nog nämna Nadine Kessler, Fischer, Alexandra Popp, Luisa Wensing och Martina Müller som de största hoten vid fasta situationer. Och det är inte lätt att försvara mot ett lag med minst fem starka huvudspelare.
Min favorit bland de fem är lagkapten Kessler. Hon är kortast, men har kanske allra bäst tajming i sina inlöpp. Dessutom känns hon som en riktig vinnarskalle – en sådan karaktärsspelare som varje tränare hade velat ha i sitt lag.
Nadine Kessler
Wolfsburg är alltså ett lag bestånde av elva hårt arbetande spelare, som tillsammans lyfter till högsta världsnivå. Startelvan ovan är i högsta grad preliminär. Dels för att skadesituationen i laget är högst oklar. Men även för att Ralf Kellermann har så många taktiska möjligheter att flytta runt att det inte går att förutse hur han tänker.
För vem kunde förutse draget att spela Alexandra Popp som vänsterback mot Elodie Thomis i fjolårets Champions Leaguefinal? Ett riktigt genidrag.
Vi får se vem av tränarna som gör genidragen på torsdag. Hursomhelst skall det bli riktigt kul att få se ett svenskt lag i en stor final. Det är också kul att vi får minst en svensk segrare. Jag har redan snuddat vid Nilla Fischer. Hon är också en riktig karaktärsspelare. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om hon kommer att spela en riktig huvudroll på torsdag.
Almuth Schult
Skall man leta svagheter i Wolfsburg är det att man, beroende på hur man ställer upp, ibland är lite tröga i backlinjen. Dessutom är Almuth Schult en något ojämn målvakt. Oftast håller hon mycket hög klass. Men ibland blir hon övermodig och ger sig ut på vådliga utflykter.
På förhand är Wolfsburg ändå självklara favoriter. Men Tyresö har absolut en god chans att vinna den titel man drömt om. En väldigt god chans.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Som jag nämnt har jag riktat kameran åt både det ena och det andra under EM. Det tar sin tid att gå igenom alla bilderna, och jag har börjat med de senaste. Så här är mina bilder från Friends Arena och EM-finalen mellan Tyskland och Norge:
EM:s triumfbåge
Friends Arena efter finalen
Spår efter Europamästarinnorna
Tyskland
Angerer, domartrion och Stensland.
Trine Rönning har just missat från straffpunkten
Nadine Angerer vrålar ut sig glädje över straffräddning nummer ett
Nadine Angerer har räddat första straffen
Svenja Huth
Lund, Haavi och Kaurin.
Anja Mittag
Anja Mittag
Emilie Haavi
Elise Thorsnes
Lene Mykjåland
Lene Mykjåland
Lene Mykjåland
Isabelle Linden
Tyskorna väntar på slutsignalen
Slutsignalen har ljudit – Tyskland är mästare.
Tysk guldglädje
Tyskland firar guldet
Ingrid Hjelmseth
Deppiga norskor
Silvia Neid
Tysk guldglädje
Maren Mjelde
Celia Okoyino da Mbabi och Nadine Angerer
Norskorna tackar publiken
Norskorna tackar publiken
Even Pellerud
Nora Holstad Berge
Leni Larsen Kaurin
Even Pellerud på väg upp på podiet
Norge på väg upp på podiet.
Toril Akerhaugen och Trine Rönning.
De norska silvermedaljörerna
Celia Okoyino da Mbabi och Luisa Wensing är glada.
Nadine Kessler håller pokalen
Norge ser på när Tyskland höjer pokalen
Pokalen vandrar mellan tyskorna
En fotograf förevigar vinnare och tvåor.
Alla ville fota tyskorna.
Mästarinnorna i fokus.
Ada Hegerberg intervjuas
Solveig Gulbrandsen
Solveig Gulbrandsen
Bianca Schmidt
Nadine Kessler
Annike Krahn
Nadine Kessler
Celia Sasic
Svenja Huth
Svenja Huth
Isabelle Linden
Isabelle Linden
Norge
Ingrid Hjelmseth
Ingvild Stensland
Ada Stolsmo Hegerberg
Cathrine Dekkerhus
Caroline Graham Hansen
Laura Benkarth
Marita Lund
Marita Lund
Toril Akerhaugen och Leni Kaurin
Celia Sasic
Marit Christensen
Ingvild Stensland
Cathrine Dekkerhus
Ada Stolsmo Hegerberg
Solveig Gulbrandsen
Cathrine Dekkerhus
Cathrine Dekkerhus
Anja Mittag
Anja Mittag
Domarteamet lett av Cristina Dorcioman.
EM-finalen 2013 på Friends Arena
Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.
Europamästarinnorna 2013.
Välkommen till finalen
Finalplanen
Två EM-bussar på väg mot Friends Arena.
This is my pictures from Friends Arena in Solna, Sweden and the final between Germany and Norway in the 2013 European championship in women’s football.
Hier können sie meine Bilder von Friends Arena in Solna, Schweden, und die Finale in der Europameisterschaft im Frauenfußball 2013 gegen Deutschland und Norwegen sehen. Die DFB-frauen gegen Fotballjentene.
Det har ju förstås hänt en del vid sidan av EM under de senaste veckorna – trots att jag haft 100-procentigt fokus på mästerskapet.
I dag återstartade ju faktiskt damallsvenskan efter uppehållet. Det var en tjuvstart som gått ganska obemärkt förbi.
Det blev för övrigt 2–0 till Umeå borta mot Mallbacken efter att Jenny Hjohlman gjort båda målen.
Jenny Hjohlman
Utöver det spelade ett antal damallsvenska lag i cupen i dag. Det blev idel storsegrar. Bland annat spelade Linköping med fem EM-spelare på den här arenan i dag. Lite kontrast mot hur det sett ut de senaste veckorna.
Den viktigaste nyheten under EM kom i söndags. Det var Kristianstads DFF som påbörjade ett samarbete med Athlete Ally, en organisation som jobbar för ett öppet klimat inom idrotten.
Jag fick en förvarning via mejl från Hedvig Lindahl sent i lördags. Lindahl är verkligen bra på att marknadsföra olika satsningar, och hon missar inte att få ut sin information till alla tänkbara kanaler. Därför har nyheten redan gått att läsa i flera olika tidningar, bland annat här. Och nu har den även nått en blogg…
Här är KDFF:s introduktionsvideo för samarbetet med Athlete Ally:
* På samma tema har engelska storklubben Liverpool FC börjat ett arbete för att få bort olika slags diskriminering från läktaren på Anfield. Läs mer om det här.
* Det har även hänt en hel del på transfermarknaden. Den största nyheten är förstås att Nilla Fischer lämnar Linköping efter säsongen för att spela för Champions Leaguemästarinnorna Wolfsburg.
Enligt Wolfsburgs hemsida var övergången klar två veckor innan EM. Det har väckt känslor i LFC, då man inte givit något klartecken att kontakta Fischer, och hon då hade längre tid än sex månader kvar på sitt kontrak.
Apropå Wolfsburg slår det mig nu att kvartetten Luisa Wensing, Josephine Henning, Nadine Kessler och Lena Goessling har tagit en magisk kvadruppel i år, nämligen: tyska cupen, tyska ligan, Champions League och EM. Hyfsat…
* Det händer saker i Tyresö. Caroline Seger har förlängt sitt kontrakt även över 2014, och Sara Thunebro fortsätter i klubben minst året ut. Däremot lånas brasilianska Elaine Moura ut till Älta under resten av säsongen. Därmed blir hon sannolikt elitettans bästa spelare. Eller?
Dessutom har man värvat amerikanska målvakten Ashlyn Harris. Som jag ser det tillhör alla landslagsaktuella målvakter i USA världens 15–20 bästa målvakter. Harris är en av dem. Hon stod ju bland annat i 1–1-matchen mot Sverige i Algarve cup i vintras.
Ashlyn Harris och Meghan Klingenberg
* Tyresös huvudkonkurrent om guldet, LdB FC Malmö, har valt att avsluta samarbetet med Frida Nordin, som i stället skrivit på för LB07 i elitettan. Den före detta landslagsspelare uttrycker bitterhet mot sin gamla klubb i den här artikeln. Tråkigt. Det är aldrig bra när klubbar inte klarar av att bryta med trotjänare på ett snyggt sätt.
En som blir kvar i LdB FC är Amanda Ilestedt, som förlängt sitt kontrakt med två år.
* Dagens damallsvenska matcher gick alltså mellan Mallbacken och Umeå. Båda har förstärkt sina trupper med utländska spelare under EM. Mallbacken har knutit upp två amerikanskor, Jessica Shufelt och Blakely Mattern, medan Umeå har värvat finska EM-spelaren Emmi Alanen. Shufelt och Alanen debuterade för övrigt i dag med varsitt inhopp.
Under hela EM har jag haft kameran med mig, och jag har riktat den mot både det ena och det andra.
Eftersom det har varit så mycket jobb har jag hittills bara lagt upp en bråkdel av de bilder som jag tagit. Tanken med allt fotande har delvis varit för att öka bildbanken här i bloggen, delvis har det varit att träna fotografering.
Jag är bara amatörfotograf, och har en utrustning som hade fått proffsen att gråta. Sannolikt flera av bilderna också. För de är av lite varierande kvalitet.
Eftersom jag har ganska mycket bilder på de svenska spelarna har visst fokus legat på att fota de andra lagen. Och även om jag vet att jag strör en del salt i svenska sår så är ju Tyskland rätt aktuellt i dag. Därför lägger jag här upp mina bilder på Tyskland från onsdagens semifinal:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Och här är de en och en:
Dzsenifer Marozsan
Josephine Henning
Simone Laudehr
Leonie Maier
Silvia Neid
Lena Goessling
Domarna i EM-semifinalen
Dzsenifer Marozsan
Annike Krahn
Sara Däbritz
Lira Alushi
Nadine Kessler
Melanie Behringer
Laura Benkarth
Almuth Schult
Luisa Wensing
Camp Sweden
Sara Däbritz
Jennifer Cramer
Nadine Angerer
Nadine Angerer
Svensk klunghörna
Dzsenifer Marozsan
Dzsenifer Marozsan
Jennifer Cramer
Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.
Saskia Bartusiak
Lena Goessling
Lena Goessling
Annike Krahn
Nadine Angerer
Bianca Schmidt
Sara Däbritz
Bianca Schmidt
Lira Alushi
Fatmire Alushi
Josephine Henning
Melanie Behringer
Melanie Leupolz
Melanie Leupolz
Svenja Huth
Lena Lotzen
Lena Lotzen
Melanie Leupolz
Tyskland redo för planstormning.
Slutsignalen har just ljudit.
Glädje och sorg efter slutsignalen.
Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.
Kristin Hammarström
Tysk segerglädje
Tysk segerdans
Sverige tackar publiken
Nadine Angerer intervjuas
Dzsenifer Marozsan intervjuas.
Glada tyskor firar segern.
Glada tyska spelare.
Annike Krahn kramar Lotta Schelin.
Sara Däbritz
För eventuella tyska besökare gör jag ett försök att även skriva en kort introduktionstext på tyska:
Diese sind meine Bilder von der deutschen Nationalmannschaft im Frauenfußball, die DFB-Mädels. Die Bilder sind von der Halbfinale gegen Schweden in der Europameisterschaft 2013. Deutschland hat das Spiel in Göteborg (Gamla Ullevi) mit 1–0 gewonnen.
Och en liten engelsk introduktion:
This is my pictures of the German women’s national team. The pictures are taken at Gamla Ullevi in Gothenburg during the semifinal in Euro 2013 against Sweden. Germany won the game with 1–0.
Jag har under en längre period studerat alla tolv lagen i EM. Och för en tid sedan började jag samla all fakta i ett utkast här i bloggen. Tanken var att det skulle resultera i en riktigt nördig genomgång med ett inlägg per lag.
Men väldigt mycket EM-tid de senaste veckorna har gått åt till att producera högklassigt material till tidningen. Och jag måste säga att jag både är nöjd och stolt över de artiklar vi på BT-sporten har kört inför EM.
Dessutom har kvällstidningarna och bloggen Spelare 12 gjort utmärkta och fullmatade genomgångar av alla lag de senaste veckorna.
Så tolv fullmatade inlägg blev det inte. Men jag känner ju att jag inte bara vill kasta det här materialet som jag trots allt lagt en hel del tid på. Därför får min ranking av EM-lagen bli ett långt inlägg i stället. Hoppas någon orkar läsa igenom allt…
Innan jag går in på själva rankingen vill jag lätt nördigt spekulera i hur många poäng som kommer att behövas för avancemang till kvartsfinal.
Tre gånger tidigare har tolvlagssystemet använts i EM eller OS, vilket innebär att de två bästa treorna går till kvartsfinal.
Så här har det sett ut för de tredjeplacerade lagen i de turneringarna:
OS 2008:
Japan +3 4
Kanada +–0 4
—————————
Nordkorea –1 3
EM 2009:
England +–0 4
Norge –3 4
—————————-
Danmark –1 3
OS 2012:
Kanada +2 4
Nya Zeeland +–0 3
—————————-
Nordkorea –4 3
Fyra poäng har alltså givit avancemang varje gång. Och bara en gång har det räckt med tre poäng – och det var i fjolårets OS.
Därmed kan man alltså slå fast att fyra poäng räcker för att nå kvartsfinal. Med den vetskapen är det hög tid att dra i gång min EM-ranking:
Islands startelva mot Sverige i Växjö
12) Island
Var som bäst för två år sedan. Då var alla lagets spelare i toppform, och man nådde bland annat final i Algarve cup efter att ha besegrat Sverige (som ju senare tog VM-brons aktuellt år) med 2–1 i gruppspelet. I finalen ledde Island mot USA med 2–1, men föll till slut med 4–2.
Under 2011 lade man också grunden för sitt EM-avancemang, bland annat genom att slå Norge med 3–1. Men sedan dess har skador förstört mycket. Och i år har man visat usel form genom sex förluster på sju träningsmatcher.
Island har gjort sin bragd genom att kvala in till två raka EM-slutspel. Det är ju värt att notera att det bara bor 320000 invånare på Island. Jämförelsevis har Göteborgs kommun 520000 invånare.
Isländskorna lämnade EM 2009 med noll poäng. Då spelade man i en rekordtuff grupp med Tyskland, Frankrike och Norge. Årets grupp är också tuff, och det mesta talar för en repris – alltså att Island lämnar mästerskapet utan poäng.
Spelstilen är aggressiv, med vansinnig press på bollhållaren. Malmös härliga innermittfältare Sara Björk Gunnarsdottir personifierar verkligen det spelet. Skall Island kunna hävda sig mot Tyskland, Norge och Holland måste hon vara i absolut toppform, något som även gäller för klubbkompisen, målvakten Thora Helgadottir samt Kristianstads mittback Sif Atladottir och måltjuv Margret Lara Vidarsdottir måste vara klinisk i avsluten.
De fyra är Islands ryggrad. Tyvärr har den ryggraden varit väldigt skadedrabbad det senaste året.
Trolig startelva: Thora Helgadottir – Olina Vidarsdottir, Katrin Jonsdottir, Sif Atladottir, Hallbera Gisladottir – Sara Björk Gunnarsdottir, Katrin Omarsdottir – Fanndis Fridriksdottir, Dora Maria Larusdottir, Holmfridur Magnusdottir – Margret Lara Vidarsdottir.
11) Ryssland Det här är ett lag jag har riktigt dålig koll på. Jag såg en halvlek i hemmamatchen mot Österrike i playoffspelet mot EM. Då hade ryskorna en seger i ryggen, backade hem och spelade bara på resultatet. Det gick således inte att läsa ut så mycket om det ryska laget på den halvleken.
Inte mer än att jag minns att de hade ett par snabba kantspelare att kontra på. Samt att de var riktigt effektiva när chanserna dök upp. Inte minst var de bra på fasta situationer.
Faktum är att Österrike vann avsluten med förkrossande marginal i det där dubbelmötet. Men det är ryskorna som skall spela EM.
En spelare som jag imponerats av det lilla som jag sett är Natalia Shlyapina. Hon är en smart forward.
En spelare som är Rysslands nyckel i EM, men som däremot inte imponerat speciellt på mig är målvakten Elvira Todua. Visst är hon välväxt, spänstig och bjuder på en del makalösa räddningar. Men ibland kastar hon verkligen in bollar i eget mål. Exempelvis bjöd hon Potsdam på flera mål i 2012 års Champions Leaguekvartsfinal. Hon har plågats av en skulderskada på sistone. Men är hon frisk lär hon stå.
Ryssland var EM:s sämsta lag 2009. Jag var på gång att tippa dem sist nu också. Men sedan slog de Norge i genrepet efter att ha försvarat bra, och visat effektivitet i kontringarna. Med Todua i toppform, och god effektivitet kanske ryskorna kan sno åt sig någon poäng. Men något avancemang är man inte nära.
Troliga startelva: Elvira Todua – Elena Medved, Olga Petrova, Ksenia Tsybutovich, Alla Sidorovskaya – Valentina Savchenkova, Anastasia Kostyukova – Elena Terekhova, Elena Morozova, Ekaterina Sochneva – Natalia Shlyapina.
Annica Sjölund
10) Finland Finland spelade EM-semifinal 2005, och kvartsfinal 2009. Årets lag har väldigt lite gemensamt med det topplag man ställde på benen för åtta år sedan.
Faktum är att endast Örebros Sanna Talonen är kvar från bronstruppen. Hon blir nyckelspelare i årets lag ihop med Jitex Annica Sjölund. De bildar ett intressant anfallspar där Sjölund är bollmottagare och framspelare medan Talonen är en utmärkt straffområdesspelare. Jag är riktigt förtjust i hennes distinkta löpningar mot den första stolpen.
Annars saknas förstås korsbandsskadade duon Linda Sällström och Maija Saari. Finland har lidit av måltorka i sina senaste landskamper, där dock Sjölund inte varit med. Frågan är om hennes comeback räcker.
Jag tror inte det. Finland har ett gäng unga talanger på väg framåt. Men de är inte redo för någon EM-succé redan i år. Tvärtom är jag rädd att Andreé Jeglertz finska lag kommer att vända hem från västkusten poänglöst.
Trolig startelva: Minna Meriluoto – Tuija Hyyrynen, Anna Westerlund, Laura Kivistö, Katri Nokso-Koivisto – Annika Kukkonen, Tiina Saario – Leena Puranen, Annica Sjölund, Marianna Tolvanen – Sanna Talonen.
Veronica ”Vero” Boquete
9) Spanien Spanien är oprövat på den här nivån. De har haft många riktigt duktiga flick- och juniorlandslag. Men satsningen på damseniorerna har varit tveksam, vilket gjort att många talanger lagt av i tidig ålder. Därmed är samtliga spanska spelare mästerskapsdebutanter.
Dessutom har det varit en del interna bråk, något som bland annat lett till att två vassa forwards saknas i EM-truppen, nämligen Natalia de Pablos och Laura del Rio, som båda numera spelar för engelska Bristol Academy. Duon har tackat nej till landslaget. Synd, då det före detta WPS-proffset del Rio ju gjorde fantastiska 40 mål på sina 39 A-landskamper.
Men Spanien har ändå några fina profiler. I damallsvenskan känner vi väl till Tyresös mittfältsgeni Veronica Boquete (Vero) – som dock spelar toppforward i landslaget. Från Tyresö kommer även tekniska Jennifer Hermoso (Jenni).
Med Vero, Jenni, NWSL-proffset Adriana Martin samt en mängd talangfulla spelare från fjolårets F19-landslag är Spanien en outsider i EM. Laget är riktigt bollskickligt, och bör ha en god chans att nå kvartsfinal.
Spanjorskorna har laddat med läger, och matcher mot pojklag. De har bara spelat tre riktiga träningsmatcher. Jag såg dem dock en stund mot Danmark i vintras. Det blev 0–0 i en match där spanjorskorna mest rullade bollen i sidled.
Men i sina bästa stunder är Spanien riktigt vasst. Det fick Tyskland märka i EM-kvalet. Då slutade mötet på spansk mark 2–2 – vilket var första gången sedan 2001 som Tyskland lämnade en EM-match utan att ha vunnit.
Jag tror att Spanien blir grupptrea. Sannolikt behöver de dock sno poäng av England eller Frankrike för att avancera. För som noteras ovan, det har oftast krävts fyra poäng för avancemang.
Tänkbar startelva: Ainhoa Tirapu – Marta Torrejon, Ruth Garcia, Irene Paredes, Elisabeth Ibarra – Silvia Meseguer, Nagore Calderon – Sonia Bermudez, Jennifer Hermoso, Adriana Martin – Veronica Boquete
8) Italien Här är ytterligare ett lag man sällan får chansen att se, och som jag därmed har dålig koll på.
Italienskorna har av tradition en stabil defensiv, och är svårspelade. De var snubblande nära semifinal för fyra år sedan. Och de skakade USA i VM-playoff 2010. Då som nu var nyckelspelaren den rutinerade forwarden Patrizia Panico. Hon är den som uppspelen går mot. En annan rutinerad, och farlig spelare är kvicka Melania Gabbiadini, som Panico oftast försöker lägga bollen till.
Lagets största profil är nog ändå förbundskaptenen, Antonio Cabrini. Han tog som spelare VM-guld för Italien 1982. Att han skulle kunna leda damerna till EM-guld 31 år senare känns inte troligt. Men en god chans på en kvartsfinalplats skall italienskorna ha, även om det är svårt att veta exakt var de står. Precis som Spanien spelar nämligen Italien väldigt få träningslandskamper. De laddar i stället genom läger, och matcher mot pojklag.
En sen skada har gjort att viktiga backen Elisabetta Tona missar EM. Det är ett tungt avbräck för Italien.
Tänkbar startelva: Chiara Marchitelli – Sara Gama, Laura Neboli, Roberta D’Adda, Raffaella Manieri – Alessia Tuttino, Daniela Stracchi – Melania Gabbiadini, Alice Parisi, Elisa Camporese – Patrizia Panico.
Daphne Koster
7) Holland
Anförda av placeringssäkra mittbacken Daphne Koster och Malmös måldrottning Manon Melis tog sig Holland ända till semifinal i sitt första EM-slutspel någonsin. Fyra år har gått sedan dess, och holländskorna har lämnat den mer fysiska och defensiva spelstil man hade 2009.
Nu är det ett spelsätt som mer liknar landets herrlandslag som gäller. I truppen finns en mängd intressanta spelare, varav flera hör hemma i damallsvenskan. Vittsjös Mandy Van den Berg har ju tyvärr tvingats lämna återbud på grund av skada. Men klubbkompisen Loes Geurts, Tyresös Kirsten vad de Ven och Linköpings Renée Slegers är tillsammans med Melis en kvartett som känner sig hemma i Sverige.
Utöver dem har jag personliga favoriter i passningsskickliga innermittfältaren Anouk Hoogendijk och liraren Lieke Martens. Holland har även en av världens bästa frisparksskyttar i Sherida Spitse.
Jag tippar att holländskorna blir trea i sin grupp, och avancerar till kvartsfinal – där mycket väl Sverige kan vänta.
Trolig startelva: Loes Guerts – Dyanne Bito, Daphne Koster, Leonne Stentler, Claudia van den Heiligenberg – Anouk Hoogendijk, Sherida Spitse, Danielle van de Donk – Kirsten van de Ven, Lieke Martens, Manon Melis.
Line Röddik Hansen
6) Danmark
Danskorna åkte ur EM 2009 i gruppspelet, och missade VM 2011 efter förlust i playoff i kvalet – som bekant efter förlängning mot Sverige.
Efter ett imponerande starkt kval är man nu tillbaka i mästerskapsslutspel. Nyckelspelaren heter numera Pernille Harder – Linköpings tekniska stjärnskott. Danmark har ett starkt och spelskickligt lag som inte skall underskattas. De har gjort flera bra resultat mot starkt motstånd på senare tid.
Spelstilen är väldigt passningsorienterad. Bollen skall gärna rullas fem–sju passningar i sidled innan anfallen startas. En svaghet i truppen är bristen på spjutspetsar. Harder är mer en utpräglad tia än toppforward. Hade hon haft en straffområdesspelare att samarbeta med hade Danmark varit guldkandidat.
Nu nöjer jag mig med att tippa dem vidare ur gruppen. Men väl i kvartsfinal är man ju bara en seger från medalj.
Trolig startelva: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Line Röddik Hansen, Christina Öyangen Örntoft, Mia Brogaard – Mariann Gajhede Knudsen, Katrine S Pedersen – Katrine Veje, Pernille Harder, Johanna B Rasmussen – Sanne Troelsgaard Nielsen.
Trine Rönning
5) Norge Inför förlusten i genrepet mot Ryssland tänkte jag haussa det norska laget rejält. Nu väljer jag att hålla mig lite mer försiktig.
Norskorna är mitt i en generationsväxling. Det innebär att laget består av en del gammalt och en del nytt. Rutinerade stöttespelare som Ingvid Stensland, Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen kompletteras med ett helt gäng spelare som nådde kvartsfinal i F20-VM i fjol.
Mest intressant är förstås nya anfallsvapnet Caroline Graham Hansen. Hon är en utmärkt dribbler, och har dessutom bra skott med båda fötterna. Hansen och fantastiska straffområdesspelaren Ada Stolsmo Hegerberg är stora framtidsnamn. Ni som läst den här bloggen ett tag kanske tycker att jag är tjatig, men jag påminner återigen om att båda är födda 1995.
Den norska akilleshälen har varit mittförsvaret. Men med Rönning och Potsdamproffset Maren Mjelde borde man ha ett hyfsat stabilt mittlås.
Jag tror att norskorna går vidare ur sin grupp som tvåor – och ställs mot Danmark i kvartsfinal. Det är en på förhand en ren 50/50-match, så den norska medaljchansen är god.
Trolig startelva: Ingrid Hjelmseth – Toril Akerhaugen, Trine Rönning, Maren Mjelde, Kristine Hegland – Ingvild Isaksen, Ingvild Stensland – Emilie Haavi, Solveig Gulbrandsen, Caroline Graham Hansen – Ada Stolsmo Hegerberg.
Casey Stoney
4) England Inför genrepet i Ljungskile hade jag England före Sverige på rankingen. Jag ändrade dock den ordningen efter den engelska 4–1-förlusten.
Fast England är ett starkt lag, med en mängd bollskickliga spelare. Tydligen gjorde dessutom Kelly Smith comeback i en testmatch i Linköping häromdagen. Hennes betydelse för det engelska landslaget de senaste åren kan inte överskattas.
England har väldigt starka kanter, både den högra och den vänstra. Däremot har man lite problem på målvaktssidan. Karen Bardsley är okej på skott, men hon ger ett osäkert intryck på exempelvis inlägg och hörnor.
England är ett väldigt underskattat lag, som har möjlighet att vinna hela mästerskapet. Man spelade faktiskt final i EM 2009, och följde upp det med kvartsfinaler i både VM och OS. Det är ett facit som bara är en hårsmån sämre än Sveriges.
Kollar vi ännu mer noggrant på resultaten från de senaste mästerskapen noteras segrar mot Japan i VM och mot Brasilien i OS. Samt att man var nära semifinal i VM, men åkte ut mot Frankrike på straffar.
Det som talar för England är en makalös högstanivå. Det som talar emot dem är en låg lägstanivå. Jag tror att de går vidare ur gruppen som etta eller tvåa.
Trolig startelva: Karen Bardsley – Alex Scott, Casey Stoney, Sophie Bradley, Stephanie Houghton – Jill Scott, Anita Asante – Rachel Yankey, Kelly Smith, Eniola Aluko – Ellen White.
Lotta Schelin
3) Sverige
Pia Sundhage har bytt USA mot Sverige och skapat EM-feber i värdlandet. Med hjälp av snabbhet och ett intensivt presspel skall svenskorna skörda framgångar på hemmaplan.
Vi är näst högst på världsrankingen av de deltagande länderna, och har en av Europas bästa forwards i Lotta Schelin. Hon blir en given nyckelspelare i jakten på en finalplats. För med den drömlottning som Sverige fått är final det enda rimliga målet.
Det känns realistiskt att Sverige skall kunna nå finalen. Men det är inte autobahn dit. Går det bra i inledningen kan hemmaplan bli ett lyft för laget. Om spelet däremot hackar kan pressen på laget bli ett sänke.
Jag tror att Sverige vinner gruppen och därmed ställs mot Spanien eller Holland i kvartsfinal. Det innebär riktigt bra chanser till semifinal – och medalj.
Trolig startelva: Kristin Hammarström – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Josefine Öqvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Lotta Schelin.
2) Frankrike För många är Frankrike den stora guldfavoriten. Och man har nog det mest samspelta laget, och de största stjärnorna.
Men Frankrike är helt utan medaljer i stora mästerskap. Tre gånger i rad har man fallit på mållinjen, och det känns lite som en förbannelse. Det finns tveklöst potential i truppen att bryta den förbannelsen. För de många Lyonspelarna vet hur man vinner titlar. Men lottningen är tuff, så jag ser bara Frankrike som andrahandsfavorit bakom tyskorna.
Frankrike har dock ett antal fantastiskt bra spelare. Louisa Necib är bolltalangen som serverar läckra passningar och levererar hörnor och frisparkar. Där har man flera nickstarka spelare, inte minst långa mittbacken Wendie Renard.
Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis, passningsgenialitet i Camille Abily, hårt arbetande lagspelare i Amandine Henry, Sandrine Soubeyrand och Elise Bussaglia och så vidare. Akilleshälen är forwardsposten. Marie-Laure Delie är duktig, men ojämn. Och Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney opererar helst från kanterna.
Med Delie i toppslag blir Frankrike svårstoppat. Om inte riskerar man faktiskt att stöta på Tyskland redan i kvartsfinal. Och då kan man få vänta ytterligare ett antal år på den där efterlängtade medaljen.
Slutligen måste jag återigen säga att jag verkligen saknar Sonia Bompastor i EM. Vänsterbacken som ingick i världslaget 2011 petades ju ur landslagstruppen i vintras, något som påskyndade hennes beslut att lägga av. Tråkigt.
1) Tyskland EM-meriterna talar för sig själv. Tyskland har inte förlorat en mästerskapsmatch mot ett annat europeiskt land sedan den 24 september 2000 då man föll mot Norge i OS-semifinal.
I EM-sammanhang får man backa drygt 17 år – till den 5 maj 1996 – för att hitta en förlust. Även då var det Norge som vann, i en kvalmatch.
Tyskland har således en makalös vinnarkultur. Och det faktum att sex spelare tvingats lämna återbud på grund av skador har knappast skakat laget. Det finns nämligen sådan bredd i tysk damfotboll att man ändå har 23 högklassiga spelare med till Sverige.
Nyckelspelare, och personlig favorit är släpande forwarden Dzenifer Maroszan. Hon kommer garanterat att servera lagkompisarna läckra passningar.
Lagets stora affischnamn är skyttedrottningen Celia Okoyino da Mbabi. Kanske är EM turneringen då hon tar det sista steget och blir en megastjärna även på världsnivå. Personligen tyckte jag att hon borde ha varit nominerad till priset som världens bästa spelare redan ifjol.
De som tror att tysk damfotboll är i en svacka har inte kollat in resultaten. Trots att man ställer en ung trupp på benen finns enorm potential. Under 2012 förlorade tyskorna inte en enda match, och då mötte man ändå såväl Japan, USA, Sverige som Frankrike.
I år har det blivit en förlust – mot USA. Men 4–2-segern i genrepet mot regerande världsmästarna Japan skvallrar om att Tyskland klarar sin generationsväxling bra.
Jag ser dem som givna guldfavoriter, och tror att deras nya lag kan bli minst lika starkt som det dubbla VM-guldgäng som bars av spelare som Birgit Prinz och Kerstin Garefrekes.
Trolig startelva: Nadine Angerer – Luisa Wensing, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Leonie Maier – Lena Goessling, Nadine Kessler – Anja Mittag, Dzsenifer Marozsan, Lena Lotzen – Celia Okoyino da Mbabi.
Slutligen då mitt EM-tips, mer i detalj:
Grupp A:
1) Sverige
2) Danmark
3) Italien
4) Finland
Grupp B:
1) Tyskland
2) Norge
3) Holland
4) Island
Grupp C:
1) Frankrike
2) England
3) Spanien
4) Ryssland
Slutspelsträdet ser ut så här:
Övre halvan:
A1–B3/C3
A2–B2
Undre halvan:
B1–C2
C1–B3/A3
Jag tippar således att kvartsfinalerna kommer att spelas enligt följande:
Sverige–Spanien/Holland
Danmark–Norge
Tyskland–England
Frankrike–Spanien/Italien
Jag tänkte återkomma med en ny ranking, och nya tips inför kvartsfinalerna.
Nu har alla förbundskaptener presenterat sina EM-trupper. Därmed är det dags för mig att presentera min. Och jag tar mig friheten att plocka spelare ur samtliga de tolv deltagande länderna.
Jag har försökt att bygga en trupp, och en startelva, som faktiskt också skulle fungera i verkligheten. Det innebär att jag alltså inte bara tagit med offensiva spelare. De positioner där jag känner att konkurrensen är sämst är målvakten samt egentligen alla positioner i backlinjen. Däremot vimlar det av duktiga ”tior” och vassa forwards.
I min drömtrupp finns det inte speciellt många platser för svenska spelare. Jag har faktiskt bara med två, varav båda kallas Lotta. Den ena Lotta är lite av ett önsketänkande. För om den svenska backlinjen skall fungera som vi vill måste nämligen Charlotte Rohlin hitta 2011 års VM-form. Och det hoppas och tror jag att hon gör.
Förhoppningsvis kommer det med betydligt fler svenska spelare i mitt dreamteam efter turneringen. För det vore ju fantastiskt kul om man då fick anledning att ta med exempelvis Kristin Hammarström, Nilla Fischer, Caroline Seger, Antonia Göransson, Kosovare Asllani och kanske någon till.
Nog om bakgrunden till min drömtrupp. Här är den:
Målvakter (3):
* Nadine Angerer, Tyskland
Rutinerad målvakt, som sannolikt dock har haft sin topp. Men som jag ser det är hon fortfarande Europas bästa på sin position. I varje fall känns det så inför EM…
* Sarah Bouhaddi, Frankrike
Spänstig, och jobbar gärna långt utanför straffområdet. Har en fantastisk högstanivå, men är fortfarande lite flaxig – och bjuder ibland på rejäla misstag.
Thora Helgadottir
* Thora Helgadottir, Island
Lite av Bouhaddis motsats. Är i och för sig duktig på fötterna, men håller sig oftast i eget målområde. En trygg och stabil sista utpost.
Backar (7):
* Alex Scott, England
Teknisk, offensiv ytterback. Kommer hela tiden i löpningar längs med långlinjen, men är ändå stabil i defensiven. En av mina favoritspelare.
* Wendie Renard, Frankrike
Lång, och ett riktigt stark i luftrummet. Således ett hypervasst vapen vid fasta situationer.
Charlotte Rohlin
* Charlotte Rohlin, Sverige
Snabb, placerings- och brytsäker. Uttagningen är dock lite av ett önsketänkande. Höll världslagsnivå i VM 2011. Måste upp dit nu igen om det skall bli svensk succé.
* Stephanie Houghton, England
Ofta mittfältare i klubblaget. Används däremot som väldigt offensiv vänsterback i landslaget. En bra frisparksskytt. Målfarlig. Hängde bra med i skytteligan i OS.
* Saskia Bartusiak, Tyskland
Håller ihop den tyska backlinjen. Stark i luftrummet och placeringssäker.
* Luisa Wensing, Tyskland
Ung talangfull back, som både kan spela centralt eller som ytterback. Bra tajming i luftrummet, och således ett vapen vid fasta situationer.
Line Röddik Hansen
* Line Röddik Hansen, Danmark
Elegant, passningssäker back med skön vänsterfot. Användbar både som mitt- och ytterback.
Mittfältare (9):
* Nadine Kessler, Tyskland
Wolfsburgs lagkapten har en stor arbetskapacitet. Är ett vasst vapen när hon kommer i sina djupledslöpningar. Har riktigt bra tajming i luftrummet, och nickar in en och annan hörna.
* Camille Abily, Frankrike
Ett spelgeni. Styr sitt lags anfallsspel med sitt fina passningsspel, och sin blick för spelet. Bra på att öppna kanterna. Och en bra skytt.
* Louisa Necib, Frankrike
Lagets tia – alltså hon som skall sticka in de avgörande passningarna. Har bra känsla i högerfoten, och slår således väl avvägda hörnor och frisparkar.
* Elodie Thomis, Frankrike
Hypersnabb ytter. Det finns inte många – om ens några – ytterbackar som vinner löpdueller med Thomis. Hade tidigare problem med bollkontrollen, men har förbättrat sin teknik rejält.
* Eniola Aluko, England
Är precis som Thomis hypersnabb – och högerfotad. Men är ändå användbar till vänster, då hon både kan komma runt på kanten och kliva in och skjuta. Har nämligen ett väldigt bra skott.
Caroline Graham Hansen.
* Caroline Graham Hansen, Norge
Norges bästa spelare 2012 är en fantastisk dribbler, och har dessutom bra skott med båda fötterna. Dribblar kanske lite väl mycket ibland. Men har megapotential, och kan få sitt stora genombrott i EM.
Anita Asante
* Anita Asante, England
Mittbacken som har klivit upp i planen är en favoritspelare. Stark, löpstark och bolltrygg. Dessutom duktig i luftrummet.
Veronica ”Vero” Boquete
* Veronica Boquete, Spanien
Passningsgeni som är användbar i många roller. Agerar spjutspets i landslaget, används ofta som innermittfältare i Tyresö.
* Lena Goessling, Tyskland
Spelskicklig, defensiv innermittfältare med ett bra skott. Har även visat sig ha bra kapacitet som innerback i sitt klubblag, Champions Leaguemästarinnorna Wolfsburg.
Forwards (4):
* Celia Okoyino da Mbabi
Snabb, stark och gör mål både med fötterna och huvudet. Gjorde 17 på sju matcher i EM-kvalet. En av världens allra bästa forwards.
Lotta Schelin
* Lotta Schelin, Sverige
Snabb och otroligt vass när hon kommer rättvänd. Duktig på att löpa in mot första stolpen.
* Dzenifer Marozsan, Tyskland
Otroligt teknisk och bolltrygg. Styr det tyska anfallsspelet, och är den som sticker in de avgörande passningarna. Bra högerfot för leverans av hörnor och frisparkar.
Pernille Harder
* Pernille Harder, Danmark
Teknisk, spelskicklig och utrustad med en riktigt bra känsla i högerfoten. Men är inte heller oäven med vänstern. Har fin arbetskapacitet – och är därmed tänkbar också i de flesta mittfältsrollerna.
Startelvan kommer enligt Lyonmodell att ställas upp 4-2-3-1 med snabba spelare på de offensiva kanterna, alltså: Angerer – Scott, Renard, Rohlin, Houghton – Kessler, Abily – Thomis, Necib, Aluko – Okoyino da Mbabi.
Några spelare som hamnat precis utanför truppen är Laura Georges och Amandine Henry (Frankrike), Leonie Maier (Tyskland), Anouk Hoogendijk (Holland), Sara Björk Gunnarsdottir (Island), Ada Stolsmo Hegerberg (Norge) och skadeförföljda Kelly Smith (England). De lag som blivit helt utan representation i truppen är Finland, Ryssland, Holland och Italien.
Nu väntar jag bara på era synpunkter på min trupp…
Fantastiska 46 104 åskådare var på Allianz Arena i München i går och såg Tyskland besegra Japan med 4–2. Dessutom satt 2,3 miljoner tyskar och såg matchen på tv.
Det är siffror som befäster tyskornas position som stora guldfavoriter i EM. Och som skvallrar om ett grymt stort intresse för tysk damfotboll.
Fast ibland pratar man om falsk matematik. Och frågan är om det inte är en bra beskrivning av läget i Tyskland.
För samtidigt som det förstås är fantastiskt kul att det slås nytt Europarekord när det gäller publiksiffra på en träningslandskamp, så finns det fog för att konstatera att tysk damfotboll inte lyckades bygga vidare på den hausse som fanns under VM på hemmaplan för två år sedan.
Jag har skrivit om det en gång tidigare – i det här inlägget, där jag även väckte frågan om vad Sverige har för plan för att rida vidare på en EM-vågen. Den frågan kvarstår, för jag hoppas inte att skrivbordsprodukten ”Öppet mål” är enda satsningen.
Men tillbaka till hur det ser ut i Tyskland. För exakt en vecka sedan kom jag hem från en fyra dagar lång midsommarutflykt i Danmark och Tyskland.
Jag anlände i Tyskland dagen efter att man slog Kanada med 1–0 inför 9781 åskådare. Höjdpunkter från den matchen finns på den här länken. Det var för övrigt samma dag som förbundskapten Silvia Neid tog ut sin EM-trupp.
När jag är ute på sådana här resor brukar jag köpa tidningar samt lyssna på radio för att försöka uppfatta vad som finns på agendan i aktuella länder.
Tyska och danska tidningar
Jag förstår tyska hyfsat, och kunde ganska snabbt konstatera att det inte råder EM-feber i Tyskland. Inte alls.
Det gick knappt att läsa någonstans om Neids trupp. Däremot var det en meganyhet att spelprogrammet till herrarnas Bundesliga presenterades på midsommarafton. Det diskuterades och analyserades friskt på radionyheterna om vilka lag som hade fått bäst lottning i ligaupptakten.
Fotbollstidningen Kicker hade på sina 48 sidor ungefär en fjärdedels sida om damlandslaget – och den enda artikeln rörde alla återbud. Som jämförelse hade Kicker sex respektive fyra sidor om herrarnas andra- och tredjeligor – där ju spelet för tillfället ligger nere.
Jag hade faktiskt förväntat mig att få läsa betydligt mer om EM. Men 2,5 veckor före mästerskapet var tysk media väldigt kallsinnig.
Jag trodde förresten att jag hade hittat en damfotbollsartikel då jag såg två fotbollsklädda tjejer på förstasidan till lokaltidningen i Rostock – Ostsee Zeitung. Men det visade sig att tjejerna var flickvänner till två spelare i Rostocks herrjuniorlag, som skulle spela final i tysk juniormästerskapet under helgen. Artikeln handlade om att tjejerna önskade sina killar lycka till.
Var det tunt med uppmärksamhet i tysk media är det inget mot hur illa det var i de danska tidningarna. Trots att Danmark mötte Island i träningsmatch den ena dagen jag reste igenom landet så hittade jag inte ett ord inför matchen. Inte heller i söndagstidningarna fanns ett enda ord om EM eller damfotboll.
Dock noterade jag en annons om EM i torsdagens BT (Berlingske Tidene). Jag gissar att annonsering är enda chansen för dansk damfotboll att få utrymme. För tidningarna var späckade av cykel (Tour de France), herrfotboll och bilsport.
* Så till något annat. Jag tycker att det är lite intressant hur de olika lagen ställer upp sina startelvor i genrepen. Så här är startelvorna från de EM-lag som spelade i går, samt Japans:
Tyskland: Nadine Angerer – Jennifer Cramer, Saskia Bartusiak, Luisa Wensing, Leonie Maier – Lena Goessling, Nadine Kessler – Anja Mittag, Dzsenifer Marozsan, Lena Lotzen – Celia Okoyino Da Mbabi.
Norge: Ingrid Hjelmseth – Toril Akerhaugen, Trine Rönning, Maren Mjelde, Kristine Hegland – Solveig Gulbrandsen, Ingvild Isaksen, Ingvild Stensland – Emilie Haavi, Ada Hegerberg, Caroline Graham Hansen.
Holland: Sari van Veenendaal – Dyanne Bito, Daphne Koster, Mandy van den Berg, Claudia van den Heiligenberg – Anouk Hoogendijk, Sherida Spitse, Danielle van de Donk – Kirsten van de Ven, Lieke Martens, Manon Melis.
* Matchen Frankrike–Norge sågs för övrigt av 11 245 åskådare, och här är ett klipp med höjdpunkter från matchen som slutade 1–0 efter mål av Gaetane Thiney.
En blogg om internationell damfotboll 