Jag har hållit Norge som VM:s stora outsider bakom de fyra stora nationerna.
Caroline Graham Hansen.
Nyheten om att Caroline Graham Hansen missar VM gör att det norska laget tappar i offensiv slagstyrka. Hansen är ju en världsspelare och en av de som skulle förse Ada Hegerberg med bollar.
Det här är tråkigt för Hansen, tråkigt för Norge och tråkigt för VM.
I övrigt på VM-fronten har våra båda gruppmotståndare USA och Australien vunnit varsin fyramålsseger de senaste dagarna. USA slog Mexiko med 5–1 i går natt och Australien har nyss avslutat sin 4–0-seger mot Vietnam.
Intressant i USA är att Alex Morgan vilade och att hon går en kamp mot klockan för att vara spelklart till VM. Något längre sammandrag från USA–Mexiko ligger inte upp på US Soccers Youtubesida ännu, men där finns klipp från alla de sex målen. Bland annat det här av Abby Wambach efter superläckert förarbete av Tobin Heath:
Kul att det verkar börja byggas upp en VM-feber i USA. Matchen mot Mexiko sågs nämligen av hela 27000 åskådare i Carson, Kalifornien.
USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.
Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.
Truppen i sin helhet:
Målvakter: Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).
Backar: Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).
Mittfältare: Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).
Forwards: Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).
USA har just besegrat Nya Zeeland med 4–0 i en match inför 35817 åskådare i St Louis i en match som sannolikt både givit svar och väckt frågor för Jill Ellis.
Anförda av duktiga målvakten Erin Nayler var The Football Ferns länge med i matchen, resultatmässigt sett. Mitt i den andra halvleken tyckte jag att nyazeelänskorna även spelmässigt hängde med bra. I det läget stod det 1–0 – vänsterbacken Meghan Klingenberg:s snygga mål från minut 13 var USA:s enda utdelning.
Men i 75:e minuten gjorde inbytta vänsterbacken Lori Chalupny 2–0 på ett sätt som på många sätt liknade Klingenbergs. Det målet öppnade dammluckorna. Strax efter nickade mittbacken Julie Johnston in 3–0 och sedan sprang inbytta, defensiva innermittfältaren Morgan Brian igenom och satte 4–0. Det kunde ha blivit ytterligare något amerikanskt mål på slutet.
Den här säsongen har det varit många frågetecken kring det amerikanska laget. Segern i Algarve cup rätade ut några, men inte alla. Fortfarande är bland annat balansen på mittfältet och vem som skall bilda forwardspar med Alex Morgan två öppna frågor.
I dag valde Ellis att balansera sitt mittfält extremt offensivt. Så länge laget orkade hålla hög och intensiv press funkade det bra. Men tio minuter in i den andra halvleken när man tappade i intensitet märktes det att man saknade bollvinnare. Då kunde Nya Zeeland hålla emot riktigt bra.
Men med några byten fick det amerikanska laget ny energi och kunde vräka in tre mål. Men som jag ser det har man inte löst frågan om mittfältsbalansen ännu. Den här balanseringen funkar säkert mot svagare motstånd, men den är sårbar mot riktigt bra motstånd.
I dag spelade Megan Rapinoe på vänsterkanten. Offensivt var hon stundtals lysande, men defensivt fuskar hon något vansinnigt. Oftast deltar ju faktiskt Rapinoe inte alls i försvarsspelet. Carli Lloyd kan spela försvarsspel, men slipper det helst. Hon vill nämligen helst ge sig i väg på långa, offensiva djupledslöpningar.
På högerkanten spelade Christen Press, som i grunden är forward. Press fuskar inte i försvarsspelet, men hon är inte heller någon utpräglad bollvinnare – utan vill helst också springa i djupled.
Kvar är Lauren Holiday – som har den mer defensiva innermittfältsrollen, men som helst spelar som tia. Även Holiday har sin största styrka i anfallsspelet, hon är lagets allra bästa passningsspelare. Men när hon får springa och täcka upp för mycket för de andra tre tappar hon offensiv kraft.
Jill Ellis får garanterat anledning att tänka mer på hur hon skall balansera sitt mittfält. Trots att de fyra målen gjordes av tre backar och en defensiv mittfältare kom nog Ellis trots allt närmare ett ordinarie forwardspar.
Alex Morgan och Amy Rodriguez funkade nämligen utmärkt ihop i den första halvleken. Framför allt Rodriguez såg riktigt het ut. Om det inte varit för lite oflyt och en storspelande Nayler hade Kansasforwarden gjort ett par mål. Gissningsvis blir det alltså Morgan och A-rod som startar på topp för USA mot Australien i VM-premiären den 8 juni.
USA:s lag såg ut så här: Hope Solo – Ali Krieger (Kelley O’Hara, 79), Johnston, Becky Sauerbrunn, Klingenberg (Chalupny, 57) – Press (Tobin Heath, 57), Holiday, Lloyd, Rapinoe (Brian, 79) – Morgan (Abby Wambach, 74) och Rodriguez (Sydney Leroux, 57).
Vi skriver den 5 januari och försäsongen har dragit eller kommer att dra igång de närmaste dagarna i många svenska klubbar.
Det är också exakt fem månader till avspark i VM i Kanada. Och fem månader går rätt snabbt.
Jag har så smått börjat göra research inför VM och de närmaste dagarna tänkte jag gå igenom hur läget är hos våra gruppmotståndare.
Först ut är USA. Där har det varit många diskussioner kring landslaget ända sedan Algarve cup i fjol. Den turneringen kostade som bekant Tom Sermanni jobbet som förbundskapten.
Diskussionerna lugnade sig lite i höstas, men efter fyrnationsturneringen i Brasilien i december där USA bara vann en match av fyra har det hettat till igen. Några av de frågor som är uppe på agendan är:
* Hur skall man lösa problemen på defensivt innermittfält?
* Är det dags att peta Abby Wambach nu?
* Är Jill Ellis verkligen rätt person att leda landslaget?
Abby Wambach
Innan jag tittar närmare på de frågorna har jag kollat vilka spelare som fick mest speltid i USA:s landslag under 2014. De elva mest använda hade kunnat bilda följande elva:
Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach.
De fyra som står närmast laget sett till speltid är Whitney Engen, Heather O’Reilly, Tobin Heath och Morgan Brian.
Både Sermanni och Ellis har valt att balansera laget väldigt offensivt, något som blir tydligt när man kollar in vilka 15 spelare som fick mest speltid i fjol.
Den offensiva balansen funkar givetvis mot svaga lag och USA hade inga problem att kvala in till VM. Men mot starkare motstånd har man haft problem på defensivt mittfält. Det var inte minst tydligt när Marta och Brasilien vände 0–2 till 3–2-seger nyligen.
Carli Lloyd trixar
Jill Ellis har givit förtroendet på centralt mittfält till Lloyd och Holiday. Lloyd vill bara anfalla och hennes defensiva disciplin är riktigt dålig. Den som spelar bredvid henne måste alltså ta tungt ansvar för försvarsspelet.
Lauren Holiday är också en offensiv spelare, jag tycker att hon är bäst som släpande forward. Hennes passningsspel är utmärkt vilket innebär att hon klarar de offensiva uppgifterna på centralt mittfält. Men hennes defensiv är inte tillräckligt bra.
Den här debattartikeln är från oktober, men den är fortfarande i högsta grad aktuell. Där konstateras att förbundskapten Ellis i princip inte tog med någon utpräglad defensiv mittfältare i landslagstruppen under sitt första dryga halvår på posten. Den som ligger närmast är Julie Johnston, som väl egentligen är mittback men som även är rätt hemmastadd på mittfältet. Johnson fick dock bara 122 minuters speltid i landslaget under hela 2014.
När Ellis, som ju har Tony Gustavsson som assisterande förbundskapten, nyligen tog ut sin första trupp för 2015 märktes det att man tänkt till kring defensivt mittfält. Shannon Boxx var nämligen tillbaka.
Boxx var den givna lösningen på defensivt mittfält under VM 2011 och OS 2012. Men hon är 37 år, blev mamma i februari i fjol och har inte gjort en landskamp sedan Algarve cup 2013 – alltså på nästan två år. Många trodde nog att hon hade gjort sitt i landslaget. Men kanske att att Boxx kan var lösningen på ett amerikanskt problem.
Boxx fyller dock 38 år under VM och generationsväxling är en annan fråga som diskuteras livligt. En spelare som ifrågasätts är Abby Wambach.
I den här artikeln framförs krav att Wambach måste petas nu, innan det är för sent. Artikeln innehåller flera intressanta synpunkter, bland annat siffror på att USA under 2014 var bättre mot starkt motstånd utan Wambach än med superstjärnan. Mot länder på världsrankingens topp 20 gjorde USA 9 mål och släppte in 8 med Wambach på planen, medan facit utan henne var 15–7.
Visst är Wambach stundtals numera rätt seg i rörelserna och hon är inte på något sätt något djupledshot. Jag ifrågasatte henne redan i januari 2012, dels i det här inlägget, dels i det här. Då spelade USA som nu, med en spjutspets. Jag menade då att Alex Morgan var mer lämpad för rollen och att dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage borde genomföra en generationsväxling.
Pia Sundhage och Alex Morgan
Då löste Sundhage saken genom att byta spelsystem till 4–4–2 och spela både Wambach och Morgan i OS 2012 – ett succédrag som ledde till guld.
Det jag lärde mig av det var att inte räkna bort Abby Wambach. Det gör jag därför inte nu heller. Jag är övertygad om att hon mer än något annat vill vinna ett VM. Hon blir 35 precis innan mästerskapet i Kanada, vilket är hennes sista chans. Hon var skadedrabbad i fjol och har säkert mer att ge om hon är fulltränad.
Jag tycker att Jill Ellis bör sätta rejäl press på Wambach under våren. Kanske även att 35-åringen bör börja från bänken i VM. Men hon måste vara med i truppen.
För om jag skulle få välja två spelare i världen att ha på planen i mitt lag när avgörandets stund närmar sig i ett stort mästerskap, då hade jag valt:
1) Carli Lloyd
2) Abby Wambach
Wambachs facit från VM 2011 och OS 2012 var makalöst och Lloyd har avgjort två raka OS-finaler.
Men den amerikanska debatten om generationsväxling stannar inte vid Wambach. Den rör hela centrallinjen och förbundskapten Ellis. Tom Sermanni påbörjade arbetet med en stor generationsväxling. Han vände på de flesta stenarna och testade friskt. Det verkar ha skrämt de äldre spelarna som visade sin makt och fick bort Sermanni. Jill Ellis har skruvat tillbaka klockan en aning.
Hope Solo
Hon har byggt sin elva kring en centrallinje med Hope Solo (33 år – fyller 34 efter VM), Christie Rampone (fyller 40 under VM), Carli Lloyd (fyller 33 efter VM) och Wambach (blir alltså 35 dagarna innan VM-premiären).
Dessutom har hon tagit tillbaka 30-åriga Lori Chalupny efter fem års frånvaro, och nu även alltså Shannon Boxx. Tankar kring Ellis sätt att leda laget finns här. I kommentarerna till de länkade debattartiklarna ifrågasätts både Ellis ledarskap och hennes förmåga att vinna.
Det finns alltså många frågetecken kring USA nu fem månader innan avspark i VM. Men även om de har problem nu är det ändå inte så större än att de kommer att vara givna guldkandidater när turneringen väl kör igång. De kommer självklart att avancera från gruppspelet och i utslagsmatcher är USA inte att leka med.
Amerikanskorna förlorade ändå bara tre matcher under 2014 och när Alex Morgan är tillbaka på allvar kanske det även kan lyfta Abby Wambach till forna tiders nivå.
USA i VM:
9 juni 01.30 svensk tid: USA–Australien
13 juni 02.00: USA–Sverige
17 juni 02.00: USA–Nigeria
Det svenska landslagsåret har ju i högsta grad varit ojämnt. Tur då att vi går in i VM-året 2015 utan att det känns som att något av de andra länderna i världstoppen har hittat rätt i sina lagbyggen.
Just såg jag Brasilien vinna sin egen fyrnationsturnering genom att spela 0–0 mot ett väldigt blekt USA i finalen.
Det var först under ordinarie tids sista tre minuter och de tre övertidsminuterna som USA förmådde få någon press på hemmalaget. Resten av matchen kontrollerades av ett bollskickligt braslilianskt lag, dock utan att man skapade speciellt mycket.
Den första halvleken gick på poäng till Brasilien. De största jublet från läktarna kom dock vid två läckra jongleringsuppvisningar från Andressa Alves och Formiga. Andressa Alves är en artist som egentligen är mittfältare, men när hon spelar i backlinjen som i dagens första 57 minuter är hon sannolikt världens mest tekniska vänsterback.
En jättechans skapades före paus i halvleken, den fick hemmalagets mittback Monica Hickmann efter att Abby Wambach ägnat sig åt alibimarkering vid en hörna. Monica fick gå upp ostört och nicka från nära håll. Tyvärr för Brasilien passerade dock bollen någon decimeter utanför Hope Solo:s högerstolpe.
Tobin Heath värmer upp
Så långt var USA så svagt så det närmast var förbluffande. Brasilien startade sitt försvarsspel högt och amerikanskorna hade hela tiden oerhört svårt att vårda bollen, till och med bollsäkra spelare som Tobin Heath och Lauren Holiday hamnade ofta i tidsnöd och slog felpass.
Nu hör det ju till saken att man saknade många av sina naturliga djupledshot då Sydney Leroux var avstängd, Christen Press hade åkt hem till följd av dödsfall i släkten och Alex Morgan inte är är 100-procentigt återställd från sina skador ännu.
Utan djupledshot lyckades bara USA få till ett avslut på hela den första halvleken – och det gick utanför mål – det är inte vad man är van vid.
USA:s akilleshäl för tillfället är bristen på bollskicklighet på centralt mittfält. I dag spelade Carli Lloyd och Morgan Brian där, med Holiday framför som släpande forward. De få gånger Holiday fick bollen rättvänd fanns det lite idéer i USA:s spel, men det var alltså få gånger.
I 59:e minuten hade Wambach USA:s första riktigt vassa målchans, hon nickade dock utanför. I 88:e kom den andra amerikanska målchansen och enda avslutet mot mål. Becky Sauerbrunn:s nick räddades dock via ribban av Luciana.
Becky Sauerbrunn
En kvart tidigare skulle Brasilien ha haft en straff. Om jag uppfattade det rätt var det en brasiliansk domare. Hon blåste också gärna med hemmalaget. Fast matchens kanske allra mest solklara domslut i brasiliansk favör vågade inte domaren ta. Carli Lloyd var inte nära att hänga med Andressa Alves utan amerikanskan sprang rätt in i den hypertekniska brasilianskan. Ofattbart att domaren friade.
Matchen slutade alltså mållös vilket innebar att Brasilien vann turneringen på bättre totalpoäng. Lagen ställde för övrigt så här:
USA: Hope Solo – Meghan Klingenberg, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Lori Chalupny (Ali Krieger, 55) – Morgan Brian, Carli Lloyd – Kelley O’Hara (Megan Rapinoe, 73), Lauren Holiday, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 81) – Abby Wambach (Amy Rodriguez, 73).
Som sagt saknas det nu ett lag i världseliten som känns som en given finalist i nästa års VM. Tyskland är etta på rankningen och det lag som har sett starkast ut i år. De har vunnit tolv av 13 landskamper, bland annat har man besegrat toppnationer som Japan, Sverige, Kanada och England.
Ändå känns det inte som att Silvia Neid har exakt koll på hur hon skall formera sitt gäng och höstens 2–0-förlust hemma mot Frankrike visar att tyskorna inte är oslagbara.
USA är alltså inne i en riktig svacka, Japan håller på med en föryngringsprocess, Frankrike lyckas aldrig i stora mästerskap och så vidare. Det blir i högsta grad intressant att följa stornationernas lagbyggen fram mot sommaren.
Det har äntligen blivit tid att sammanfatta helgens matcher. Förstås är det Tyresö som blir första anhalt.
Den svenska krisklubben var som väntat bättre än Birmingham från första till sista minut i hemmamatchen. Och jag är rätt nöjd med mitt tips att Tyresö skulle göra två–tre mål i matchen.
Det kändes tidigt att det enda som kunde skaka hemmalaget den målfrossa som laget haft på sistone – och möjligen också Marta.
För Marta höll på att ställa till det, både för sig själv och för laget. Den eftersläng hon bjöd på i den 30:e minuten är ju egentligen oförlåtlig – speciellt när man står på en varning inför matchen. Jag såg ingen repris på situationen, men Radiosportens båda kommentatorer som satt mittför tyckte att det borde ha varit ett solklart rött kort. Och visst såg det misstänkt ut?
Att Marta var ut balans märktes ju även på hennes sätt att slå straffen. Jag gissar att det var en enorm lättnad både för henne, och för lagkompisarna, att hon fick sätta 3–0-målet på övertid.
På ett sätt kan man ju förstå att Marta har det jobbigt. Hon måste ju jaga en ny klubb. För övrigt läste jag att TT skrev att bollen är inte hos världsstjärnan när det gäller Tyresös ekonomi. Men om jag har fattat rätt är det väl just det den är. För eftersom hon inte har fått ut den lön som hennes kontrakt ger henne rätt till så måste väl hon kunna sätta Tyresö Fotboll AB i konkurs vilken dag som helst?
Tyresö har ju nu andra toppspelare än Marta som kan avgöra matcher. Christen Press fortsatte att visa att hon är väl värd den höga lön hon kan kvittera ut. Vilken fantastisk målskytt Press är.
Dessutom visade återigen Malin Diaz härligt hög klass. Talangen var inblandad i många av de avgörande situationerna. Hon fixade ju straffen, och hade den läckra assisten till matchavgörande 1–0-målet och fick ju även assist till 2–0 – även om det mest var en miss. Diaz verkar ändå ha den poänggivande kreativitet som exempelvis Caroline Seger saknar. Fortsätter 20-åringen att spela så här kan hon snart ha tagit över Therese Sjögran:s tröja i landslaget för gott.
Se höjdpunkter från matchen här:
Nu blir det alltså final mot Wolfsburg i Lissabon den 22 maj. Där är tyskorna klara favoriter. Men det borde passa Tyresö utmärkt att få kontra på blixtsnabba spelare som Marta och Press.
Wolfsburg besegrade alltså till slut Turbine Potsdam med 4–2 i hemmareturen. Jag tippade rätt på att Potsdam skulle göra minst ett mål. Däremot hade jag inte räknat med att Wolfsburg skulle göra fyra.
Faktum är att varken Tyresö eller Wolfsburg någonsin har förlorat en Champions Leaguematch. Det är givetvis mest imponerande av tyskorna, som gör sin andra säsong i turneringen.
Att det blev den andra raka finalen skall man framför allt tacka Nadine Kessler för. Även om Lena Goessling och Martina Müller var de Wolfsburgspelare som lyftes fram mest i fjol tyckte jag redan då att karaktärsspelare Kessler var mästarinnornas bästa. Mot Potsdam i söndags var hon fantastisk.
Lagkapten Kessler gjorde själv 1–1 med högerfoten efter ett genombrott. Med vänsterfoten slog hon sedan det fantastiska inlägget till Alexandra Popp:s snygga 2–2-mål. När Popp även nickade in 3–2 var det Kessler som hade dragit upp anfallet, och vid Müllers 4–2 stod Kessler för den fina skarvnicken.
Alltså ett mål, två assist och ett andraassist för Kessler i en Champions Leaguesemifinal. Hyfsat. Se Kessler Show här:
Kessler skall tydligen ha varit nära en övergång till Linköping för några år sedan. Det hade varit en värvning det…
Till Potsdam. De var i överläge i 40 minuter. Men det var inte deras dag. Minuten innan 1–1-målet tvingades formstarka skotskan Lisa Evans lämna planen skadad. Blixtnabba Evans har varit en av världens bästa spelare den här våren, så det var förstås olyckligt för laget. Jag vet inte hur illa det är med henne, men förhoppningsvis är det ingen fara. För även om hon är motståndare till Sverige i VM-kvalet vill man ju få se de bästa spelarna i aktion så ofta som möjligt.
Apropå Potsdam så spelar de ju en gammaldags tysk försvarsfotboll. Bernd Schröder:s man-man-taktik brukar göra att tyska landslagsspelare lämnar klubben när de kommit några år över 20. Norska landslagsspelaren Maren Mjelde funderar nu också på huruvida hon behöver byta miljö för att utvecklas som spelare. Det säger hon i den här artikeln i Bergens Tidende.
Därmed är jag färdig med Champions League för nu, och hoppar över till damallsvenskan. Jag var på Valhalla i söndags och såg Göteborg–Linköping. På läktaren hade jag sällskap av flera välkända profiler. Bland annat var såväl Pia Sundhage, Hollands förbundskapten Roger Reijners och Rosengårdstränaren Jonas Eidevall på plats.
De fick se en match där båda lagen hade anledning att vara missnöjda med att de bara fick en poäng. Göteborg eftersom de totalt sett över 90 minuter var det bättre laget, och borde ha vunnit. Linköping eftersom de missade en straff på slutet.
Linköping har nog ändå störst anledning att vara nöjt med sin poäng. Laget var ju nämligen väldigt reservbetonat. Bland annat spelade norska yttern Kristine Minde mittback i Charlotte Rohlin:s frånvaro. Jag trodde att det jobbet skulle gå till danska Mariann Gajhede Knudsen, men att få in Mindes snabbhet centralt var inte så dumt tänkt. För Minde är en klasspelare, som löste den ovana uppgiften utmärkt.
Skall jag säga något mer om LFC så måste det förstås bli en hyllning av Stina Blackstenius. Det var första gången jag såg henne live, och det gav mersmak. Hon kan ibland se lite kantig ut, men oj vad stark hon är. Och oj vilken förmåga hon har att få med sig bollen. Jag hoppas att Sundhage inte väntar för länge med att ta in Blackstenius i landslagstruppen – för hon är redan redo.
Jag tyckte för övrigt även att 18-åriga inhopparen Tove Almqvist såg ut att vara en intressant spelare. Sett till teknik och smartness kändes det som att hon ligger långt fram. Men hon behöver jobba på sin fysik innan hon är redo för att ta klivet in i startelvan i ett damallsvenskt topplag.
När det gäller Göteborg så hade Manon Melis chanser nog för att göra två–tre mål. Men holländskan har missat väldigt många kanonlägen i de två matcher jag har sett henne. Flera gånger har avsluten varit rätt bleka. Det lär hon inte vara så nöjd med. Å andra sidan är det ett styrkebesked för en forward att hela tiden hamna i bra lägen. Och Melis kommer säkert att göra minst 15–20 mål i år.
Det är ganska tydligt att hon och Sara Lindén inte har lärt sig varandra helt ännu. När deras samarbete börjar bli klockrent kommer smarta Lindén att servera Melis mängder av frilägen. I övrigt i Göteborg tycker jag att Andrine Hegerberg visar klass. Hon har varit väldigt bra både mot Kristianstad och Linköping.
Jag hade som vanligt med mig kameran till Valhalla. Här är några av de bilder jag knäppte:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag var i otakt med sömnen i helgen. Så tidigt i söndags morse var jag vaken och kunde se en fantastisk fotbollsmatch i NWSL. Som ni kanske minns slutade tre lag på samma poäng i grundserien i fjol. Två av dem drabbade samman i söndags morse, nämligen regerande mästarinnorna Portland Thorns och fjolårets ligatvåor FC Kansas City.
Inramningen med drygt 14000 åskådare gav rätt fotbollsstämning. Och det var full fart framåt från båda lagen direkt. Att det bara var 1–0 i halvtid berodde mest på att målvakterna Nadine Angerer och Nicole Barnhardt var fantastiskt bra. Det krävdes straffar för att få hål på dem.
Till slut vann Portland med 3–1 – ett riktigt styrkebesked från ett lag som saknade världsspelare som Alex Morgan, Veronica Boquete, Tobin Heath, Steph Catley och Rachel van Hollebeke. Även om Jessica McDonald blev tvåmålsskytt hette matchvinnarna Angerer och Allie Long. Long är väldigt formstark för tillfället. Hon både fixade och satte straffen till 1–0, och hon stod för den lysande assisten till 2–1-målet.
Hos Kansas var Lauren Holiday lysande. Vilken gudomligt bra spelare hon är. Hade jag varit nästa amerikanska förbundskapten hade jag gjort allt för att skapa en roll åt henne i startelvan.
Höjdpunkter från matchen ser du här:
Även om det inte går att jämföra publiksiffran i Eskilstuna med den Portland har så tänkt jag passa på att hylla succénykomlingarna med några ord. Inte nog med att laget har full poäng och noll insläppta mål efter tre omgångar. Man drog större publik mot Jitex än vad Tyresö gjorde i sin Champions Leaguesemifinal. Imponerande. Och riktigt kul att det är lite damfotbollsfeber i Eskilstuna. För enligt Idrottens Affärers krönikör Åke Stolt är ju damfotboll ointressant för publiken.
Nu känner jag att hag hoppar friskt mellan Sverige och USA. Och Skottland. För jag måste även skriva några ord om skotska playmakern Kim Little. Hon gör verkligen succé i NWSL:s ledarlag Seattle Reign. Mot Houston gjorde hon matchens båda mål, vilket gör att Little leder skytteligan med fyra mål efter tre omgångar. Imponerande.
Nedan är ett klipp med Littles båda mål. I slutet av klippet gör dessutom Sydney Leroux en rätt spektakulär miss. Tur för henne att Seattle ledde med 2–0 där…
För att fortsätta hoppa över Atlanten så imponerar även Piteå IF i damallsvenskan. Med nio poäng efter tre omgångar är man ihop med Eskilstuna de stora skrällgängen. De möts i en högintressant drabbning på torsdag. Då lär inte Emilia Appelqvist vara med. Hennes knä undersöktes med magnetkamera i går. Något besked om vad bilderna visade har jag inte sett ännu. Men tummarna kramas hårt för att allt är helt i knät.
I övrigt i morgon och på torsdag är krislagsmötet mellan Jitex och Tyresö den mest intressanta matchen. Båda lagen står på noll poäng och noll mål hittills. Och båda klubbarna har problem med ekonomin. För utöver att Tyresö blev utan elitlicens igår så höjdes ett varnande finger för Jitex, Umeå IK och Kristianstads DFF. Alla tre måste visa positiva siffror i augusti för att få elitlicens.
Slutligen en liten koll på övriga toppligor i världen. Vi börjar i Norge där stora guldfavoriten Stabaek överraskande tappade poäng genom 2–2 borta mot Trondheims Örn. Utmanarna Lilleström vann däremot med 4–0 mot Grand Bodö, och Mimmi Löfwenius blev målskytt även i sin andra match i toppserien.
I England tog sig Everton, Notts County och Chelsea till semifinal i FA-cupen. De får sällskap av antingen Arsenal eller Birmingham. Vinnaren av den återstående kvartsfinalen ställs borta mot Emma Wilhelmsson:s Chelsea i semifinal.
I Tyskland blev Sofia Jakobsson målskytt när Cloppenburg tog tre livsviktiga poäng i Frauen-Bundesliga genom att besegra jumbon Sindelfingen med 7–1. Topplaget Frankfurt vann med 3–1 hemma mot Jena, efter att alla matchens fyra mål fallit under de första 13 minuterna. Frankfurt leder ligan med tre poäng före Potsdam, som dock har spelat två matcher färre. En av dem går hemma mot Leverkusen nu på torsdag.
I Japan tog Urawa Reds sin femte raka seger. Tvåa är lite oväntat Vegalta Sendai. Än mer överraskande är att de senaste två årens båda topplag Inac Kobe Leonessa och NTV Beleza har inlett knackigt. Kobe är med fem poäng bara två över negativt kval. Beleza står på åtta poäng, och är alltså redan sju bakom Reds. Jumbolaget i ligan heter för övrigt FC Kibikokusaidaigaku Charme. Det är när man ser sådana namn som man är lycklig att man inte jobbar på radio… Kibi, som de kallas, är poänglöst efter fem omgångar.
Apropå Japan så skall landet spela Asiens VM-kval i mitten av maj. Där ställs man bland annat mot Australien, som står utan förbundskapten. Holländska Hesterine de Reus fick nyligen sparken till följd av missnöje från spelarna. Nu vikarierar Alen Stajcic som kapten. Knappast ett klockrent upplägg strax inför ett avgörande kval.
Men Australien skall ju vara bra nog att ändå kunna spela till sig en VM-plats. Och kanske kan de återta Tom Sermanni som ju blivit tillgänglig igen…
Tidigare i veckan hörde jag om att de amerikanska NWSL-mästarinnorna Portland Thorns skulle presentera en av världens bästa mittfältare som nyförvärv på måndag.
Tanken gick direkt till Tyresö, och att det kunde vara någon av Veronica Boquete, Caroline Seger eller Marta – alltså de spelare som den svenska krisklubben med största sannolikhet måste bryta med senast till sommaren.
Då tänkte jag inte på att Vero har spelat under Thorns tränare Paul Riley förr. Det gjorde däremot insatta amerikanska damfotbollssajten The Equalizer, som här skriver om den möjliga affären.
Det är ju fortfarande spekulation – fast en ganska kvalificerad sådan.
Om det är Vero som presenteras på måndag börjar Thorns skapa något av ett Dream Team. Då kommer den spanska stjärnan att tillsammans med Tobin Heath vara passningsläggarna som skall backa upp superduon Christine Sinclair och Alex Morgan. Här snackar vi anfallskraft. Och längst bak har man ju världens bästa spelare 2013 – Nadine Angerer.
USA har numera förlorat under Tom Sermanni. Det syntes tydligt på Pia Sundhage hur viktigt det var för henne att få tillfoga sin tidigare arbetsgivare den första förlusten på två år. Sviten stannade på 42 matcher, och Sundhages leende från bänken när matchklockan visade 90.30 var årets bredaste hittills.
Den första halvleken var alltså lysande från svensk sida. Den andra var inte lika bra spelmässigt sett, utan det handlade om 45 minuters kamp. USA skapade egentligen så många chanser att man borde ha gjort något mål. Men när ingen svensk back offrade sig stod Hedvig Lindahl i vägen. Hon gjorde ett par helt avgörande räddningar på slutet.
Hedvig Lindahl
Jag blev lite orolig när Sundhage bytte mittback i halvtid. Ut gick Charlotte Rohlin, och in kom Linda Sembrant. I och med det bytet tappade vi snabbhet i mitt försvaret. Men även om vi var illa ute ett par gånger så klarade vi alltså nollan. Och även om oavgjort hade varit mest rättvisande sett till chanserna så behöver Sverige inte be om ursäkt för dagens seger.
Alla svenska spelare var bra. De som är värda överbetyg är Lindahl, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Caroline Seger, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani samt målskytten Lotta Schelin.
Att vi skulle ha sex poäng efter två matcher i Algarve hade jag aldrig gissat. Inte med tanke på hur laget presterat det senaste halvåret.
Det som har hänt med landslaget sedan överkörningen i Amiens för en månad sedan är framför allt att Seger har hittat rätt i den defensiva mittfältsrollen. I de här två senaste matcherna har hon varit precis så bra som jag tyckt att hon borde kunna vara. Hon har nått en nivå hon inte varit i närheten av under de senaste åren. Kul.
Och jag tror faktiskt att det finns mer att ta av. För med lite mer vana i positionen kan nog Seger fila bort de små skavanker som hon fortfarande har. I dag reagerade jag exempelvis på hur hon klev upp högt på den amerikanska planhalvan för att försöka chansbryta efter 54 minuter. Det i ett läge där hon bara hade tre svenska spelare bakom sig, och de var alla placerade på mittlinjen. Effekten blev en amerikansk kontring där vi under en kort period var tre mot fem. Den typen av chansbrytning kan man göra i slutet av matchen – om man är i underläge.
Men totalt sett var Seger lysande – en tveklös femma.
Caroline Seger
Att besegra världsettan är ju alltid kul. Men det roligaste med det här är att Sundhage och laget nu har något att bygga ifrån. På kort tid har flera bitar fallit på plats i det spelmässiga pusslet. Det var väldigt viktigt.
När man värderar segern skall man minnas att USA är ganska rejält skadedrabbat, och bland annat saknar viktiga toppspelare som Alex Morgan, Lauren Holiday och Shannon Boxx i Algarve. Dessutom har Tobin Heath precis kommit tillbaka från skada, och Sydney Leroux var krasslig.
Men för Tom Sermanni var nog den här matchen ändå en väckarklocka. Jag tycker att han sveks av sina etablerade spelare. Abby Wambach var direkt usel. Men även Ali Krieger, Megan Rapinoe och Christie Rampone gjorde riktigt bleka insatser.
De få glädjeämnena i USA:s lag var nykomlingarna Morgan Brian och Sarah Hagen. Brian är en smart spelare, som knappt slår bort en passning. Och Hagen lyckades i sin debut skapa typ tre gånger så mycket på nio minuter som Wambach gjorde på 81.
Intressant var att se vilken irritation och frustration som amerikanskorna visade på slutet. Carli Lloyd var en av dem som verkligen ville vinna. Men ambitionen gjorde henne så aggressiv att hon verkade vilja sparka och slå varenda svenska som kom i hennes väg. Och Wambach hade ett gallskrik som gick rakt igenom tv-rutan.
Till det kan man koppla ett konstaterande om att det svenska laget tog riktigt god tid på sig vid varje inkast och frispark på slutet. Det var förstås taktiskt smart. Precis lika smart som det var av Tyskland att spela på klockan i slutet av EM-semifinalen i fjol. Ni minns väl hur det lät då…
För nu är det dags att bänka sig igen. För snart är det avspark i Tyskland–Kina på Eurosport 2. Och 21.45 skall Eurosport 1 visa Japan–Danmark i efterhand.
Turbine Potsdam vann i dag borta mot Jena med 2–0 och tillbringar natten allra högst upp i Frauen-Bundesligas tabell.
Antonia Göransson
Glädjande för svensk del var att Antonia Göransson fick chansen från start i Potsdam i dag. Mindre glädjande var att hon inte tog den.
Vår svenska landslagsspelare var klart sämsta kantspelare i laget, och hon blev också utbytt i halvtid.
Göransson konkurrerar i första hand med Lisa Evans, Genoveva Anonma och Natasa Andonova om ytterpositionerna. Av dem står Evans för tillfället i särklass. Hon var planens klart bästa spelare i dag, och är gjuten i startelvan. Anonma, som ersatte Göransson, gjorde 2–0-målet, och såg klart mycket piggare ut än svenskan. Faktum är att även Andonova, som bara fick spela ett par minuter, hann uträtta mer matnyttigt än Göransson.
Kommentatorn på DFB-tv sa att Göransson är en utmärkt fotbollsspelare, som dock lider av problem med den mentala biten. Även om jag ibland också undrar över hennes speluppfattning så kan det kanske ligga något i det, att det alltså är psyket som inte är tillräckligt starkt. I så fall är det läge både för klubb och landslag att omgående börja hjälpa Göransson med mental träning.
Så till själva matchen. Totalt sett var det en ganska tråkig historia. Julia Simic gav omgående Potsdam ledningen på ett ganska billigt sätt. Resten av matchen spelade gästerna ett riktigt stabilt och säkert försvarsspel, och man hade egentligen inte en enda målchans mot sig. Offensivt var två mål en väldigt bra utdelning eftersom man inte skapade speciellt mycket. Här är ett klipp med höjdpunkter från matchen.
Segern innebär att Potsdam nu är två poäng före Frankfurt i tabellen. Men Frankfurt har en match mindre spelad, och kan återta serieledningen genom hemmaseger mot Freiburg i morgon.
* Apropå landslaget är här en tv-intervju med Lilie Persson inför Algarve cup. Det är väl inga sensationer hon säger, men ändå intressant att höra att landslagsledningen nu jobbar stenhårt på att arbeta in det nya 4-1-3-2-systemet.
En fråga jag saknade var hur de skall få in Caroline Seger i systemet. Jag tycker inte att hon i nuläget passar i någon av mittfältsrollerna. Skall hon kunna bidraga med något till spelet framöver måste hon nog lära sig att ha hand om den defensiva rollen.
* U23-landslaget inledde turneringen i La Manga med att spela 1–1 mot England. Den svenska kvitteringen kämpades in på övertid av inhopparen Elin Bragnum från AIK. Evertons Nikita Parris hade nickat in engelskornas ledningsmål en kvart tidigare. Se målen här:
* Dagens match i Svenska cupen blev en riktig skräll. Kif Örebro vann nämligen med 2–1 i Malmö mot FC Rosengård i hemmalagets allra första tävlingsmatch under sitt nya namn. Sarah Michael blev segerskytt i matchens slutminuter. Innan dess hade Sanna Talonen gjort 0–1 i första halvlek, och Sara Björk Gunnarsdottir kvitterat i andra.
Sarah Michael
Även om man undrade lite över Rosengårds form efter förlusten mot ryska Zvezda senast, och man visste att Örebro skulle växa när de får in några flera av sina utländska spelare, så hade jag aldrig tippat en tvåa.
* Mästarinnorna föll alltså. Och inte heller fjolårets SM-tvåor Tyresö vann i dag. Utan laget spelade 2–2 mot norska Arna-Björnar i en träningsmatch. Madelaine Edlund och Marta Vieira da Silva var Tyresös målskyttar.
I två andra träningsmatcher vann både Linköping och Eskilstuna med 1–0 mot AIK respektive Sirius. Renee Slegers blev LFC:s segerskytt på straff, och Felicia Karlsson gjorde Eskilstunas målskytt.
* För ett tag sedan berättade jag om att före detta Dalsjöfors-, Jitex- och Hovås/Billdalsspelaren Nanna Jansson var klar för skotska Celtic. Samma sak gäller även för Stenungsundsbördiga Pernilla Johansson – senast också i Hovås/Billdal. I helgen har duon skrivit på, och här finns en intervju med ”de svenska stjärnorna” från Celtics hemsida.
* Så till Frankrike, där jag såg stora delar av PSG:s seger mot Guingamp – matchen slutade 4–0 efter 2–0 i halvtid. Kenza Dali blev tremålsskytt. Båda hennes mål före paus var skott som ändrade riktning på motståndarförsvarare. Hennes sista, 4–0 kom på assist från Kosovare Asllani.
Svenskan spelade hela matchen, och var även delvis inblandad i Dalis två första mål. Asllani började på vänsterkanten, och var ok där. I samband med att Tobin Heath byttes in i mitten av den andra halvleken flyttades Asllani in centralt, fick mer boll – och stod för flera riktigt fina aktioner.
Lyons match sköts upp. Däremot vann Juvisy med 4–1 mot Soyeaux. Gaetane Thiney blev tvåmålsskytt och leder nu skytteligan i eget majestät. För tabellen innebär resultaten att PSG nu är jämsides med Lyon, medan Juvisy skuggar tre poäng bakom. Dock har ju Lyon klart bättre målskillnad, och framför allt en match mindre spelad.
* Alldeles nyss lottades U20-VM. De fyra grupperna föll ut så här:
Grupp A: Kanada, Ghana, Finland och Nordkorea.
Grupp B: Tyskland, USA, Kina och Brasilien.
Grupp C: England, Sydkorea, Mexiko och Nigeria.
Grupp D: Nya Zeeland, Paraguay, Frankrike och Costa Rica.
Det innebär öppningsmatch mellan Kanada och Ghana den 5 augusti. För Finland blev det en tuff lottning. För de europeiska lagen blev lottningen klart bäst för Frankrike. Den platsen skulle nog finskorna gärna ha bytt till sig.
Jag förstörde min nattsömn genom att kliva upp och kika på landskampen USA–Kanada. Jag fick bland annat se Tyresös Whitney Engen kliva av matchen i andra halvleken till följd av en skada.
Det såg inte så allvarligt ut, och jag har inte sett någon diagnos i efterhand. Så förhoppningsvis behöver inte Engen riskera någon längre bortavaro. Fast man vet aldrig.
USA:s mittbackar spelade annars huvudroller i en ganska tråkig match. Engen gjorde ett offsidemål, och hade ytterligare en chans. Och kollegan Becky Sauerbrunn fixade segermålet när USA vann med 1–0.
Sauerbrunn drev upp bollen mot straffområdet, väggade snyggt med inhopparen Christen Press, och spelade sedan i sidled till en helt fristående Sydney Leroux – som inte kunde missa, trots att det var en liten riktningsförändring. Målet och fler höjdpunkter finns på det här klippet:
Annars skrev jag härom dagen i ett svar på en läsarkommentar att jag uppskattar det till att USA skulle kunna sätta ihop minst fem-sex landslagselvor som skulle kunna vara med och slåss om medaljer i OS och VM.
Även om nattens USA-elva inte gjorde någon kanonmatch var de klart bättre än OS-bronslaget Kanada. Och det blev uppenbart att coach Tom Sermanni minst kan sätta ihop två eller möjligen tre elvor som skulle kunna vinna ett OS eller VM. I natt startade Sermanni med följande manskap: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Whitney Engen, Stephanie Cox – Heather O’Reilly, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Sydney Leroux. Brian har jag inte sett så mycket av tidigare, men hennes insats gav mersmak – hon visade att hon är en spelskicklig, central mittfältare.
Med den A-uppställningen skulle Sermanni kunna ställa upp sitt B-lag så här: Nicole Barnhart – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler), Kelley O’Hara – Meghan Klingenberg, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Tobin Heath – Alex Morgan och Christen Press.
Tobin Heath värmer upp
Och det lämnar följande spelare till C-laget: Jill Loyden – Crystal Dunn, Julie Johnston, Leigh Ann Robinson, Kristie Mewis – Christine Nairn, Erika Tymrak, Lori Lindsey, Samantha Mewis – Amy Rodriguez och Lindsey Horan.
Därmed blir spelare som Ashlyn Harris, Kealia Ohai, Sarah Hagen, Yael Averbuch, Camille Levin, Allie Long, Amber Brooks, Beverly Goebel-Yanez med många fler över till D- och E-uppställningarna.
Det enda landet som ens är nära en liknande bredd är Tyskland. De vann EM-guld med ett halvt B-lag i somras. Men känslan är att de bara har knappt två elvor av högsta världsklass.
De andra lagen i högsta världseliten är tunnare. Exempelvis saknar Japan den bredd som man kanske hade behövt ha för att hänga med i toppen över en längre tid.
Tillbaka till USA. Det är inte bara bredden som imponerar där. Intresset är fortsatt enormt. Publiksiffran på 20862 åskådare i Frisco, Texas var den största på en träningslandskamp på drygt tio år. Det är för övrigt nästan lika länge sedan Danmark var senaste lag att slå amerikanskorna på hemmaplan. Sviten utan hemmaförlust är nu uppe i drygt 9,5 år och hörde jag rätt var det 77 matcher.
Kanada då? Jo, de spelade så här: Erin McLeod – Rhian Wilkinson (Sura Yekka, 74), Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Marie-Éve Nault (Carmelina Moscato, 81) – Diana Matheson (Jonelle Filigno, 86), Desiree Scott, Sophie Schmidt – Josée Bélanger (Brittany Baxter, 71), Christine Sinclair, Adriana Leon (Kaylyn Kyle, 61).
Laget skapade en bra chans i vardera halvlek. Men som vanligt handlade det mesta och kraft och organisation. Kanadensiskorna har väldigt svårt att spela sig fram till chanser.
Noterbart är att Sura Yekka får allt större plats i laget. Hon är född 1997, och känns som ett riktigt spännande framtidsnamn.
* Jag lovade i går att lägga upp en länk till franska toppmatchen PSG–Montpellier, om jag hittade någon. Det var dock så fullt upp på jobbet i kväll att jag inte ens hann tänka fransk toppmatch. Hoppas ni som sökte hittade länkar.
Jag vet bara att PSG vann matchen med 2–0, och håller spänningen vid liv i guldstriden. Och att Kosovare Asllani spelade de första 78 minuterna, men blev mållös.
I dagens andra match vann Lyon borta mot Arras med de udda siffrorna 11–2. Noterbart här är att mästarlaget hade sju olika målskyttar. Lotta Schelin var dock inte bland de sju. Hon spelade nämligen inte i matchen. Varför hon stod över vet jag inte.
* Fjolårets båda allsvenska topplag Tyresö och Rosengård spelade båda träningsmatcher i dag, fast med helt olika utfall. Det skall ju dock poängteras att det ju var ganska rejäl klasskillnad på motståndet.
Veronica ”Vero” Boquete
Tyresö vann med 5–0 hemma mot finska Honka efter att Veronica Boquete gjort tre mål. Rosengård föll däremot borta mot Turbine Potsdam med 4–1. Malmölagets mål gjordes av Katrin Schmidt.
När det gäller matchreferat på egen hemsida vinner Tyresö över Rosengård med utklassningssiffror. Dock saknar jag matchfakta även hos Tyresö. När det gäller träningsmatcher är jag nämligen mest intresserad av att se hur lagen ställt upp, och hur mycket speltid olika spelare får. Så skriv gärna ett referat, men inte utan matchfakta inklusive laguppställning med byten.
Det blev inte värsta tänkbara lottning för de båda svenska lagen i Champions League. Fast det var inte så långt ifrån. Och vi riskerar att få kvartsfinaler till våren utan svenskt deltagande.
Att oseedade Tyresö skulle kunna få en tuff lottning redan i sextondelen visste man ju om. Och så blev det. De svenska mästarinnorna går in i turneringen med möten med franska PSG. Således stöter två av de klubbar som satsar hårdast mot Europatoppen på varandra redan i sextondelsfinal. Synd.
Jag såg att Uefas damfotbollsrapportör Paul Saffer utropade mötet som den tuffaste sextondelsfinalen i turneringens historia. Och så är det nog. Han ser för övrigt Malmös sextondelsfinal som tidernas näst tuffaste…
Tillbaka till Tyresö. Spontant ser jag det franska storlaget med spelare som Laura Georges, Kosovare Asllani, Marie-Laure Delie och Tobin Heath som ganska klara favoriter. I varje fall så länge Marta finns på skadelistan.
Kosovare Asllani
Skulle Tyresö ändå klara av PSG väntar lättare motstånd i åttondelsfinal. Där blir det nämligen danska Fortuna Hjörring eller italienska Tavagnacco som står för motståndet. Bra lag, men inte bättre än att Tyresö skulle vara megafavoriter.
Om Tyresö fick det svårt så var det rena mardrömmen för Malmö. Som seedat och svenskt lag i sextondelsfinalen – vilket innebar att de inte kunde lottas mot Tyresö – så skulle jag säga att norska LSK Kvinner var sämsta möjliga lotten. Lilleström är ett riktigt bra lag, som anförs av rutinerade Isabell Herlovsen. I mål har man duktiga finska EM-målvakten Tinja-Riika Korpela, och i truppen finns ytterligare fyra EM-spelare.
Tinja-Riikka Korpela
Som om det inte var nog med LSK i sextondelsfinal. När Malmös eventuella åttondelsfinal lottades fick man näst sämsta lottning. För vinnaren av Malmö och LSK väntar nämligen tyska mästarlaget Wolfsburg, som garanterat kommer att köra över estniska Pärnu i sin sextondelsfinal.
Skall Malmö kunna överleva vintern i Champions League krävs det att man konserverar den nuvarande toppformen, och gärna höjer sig ytterligare lite. För mot Wolfsburg krävs det att alla gör maxprestationer.
Dagens lottning innebär att det inte är orimligt att Sverige för första gången någonsin står utan representanter i vårens kvartsfinaler av Women’s Champions League. Och det skulle inte bero på att vi saknar bra lag – utan för att seedningen och lottningen är som den är.
Jag har tidigare sagt att Uefa bör titta över formerna för sin rankinglista på damsidan. Den åsikten står i högsta grad kvar efter dagens övningar.
Jag tycker även att dagens lottning visar behovet av man seedar lagen i minst en omgång till i Champions League. Kanske även över kvartsfinalerna.
I det här fallet tänker jag inte bara på det svenska utfallet, utan kanske framför allt på att en åttondelsfinal kommer att spelas mellan Europas två högst rankade lag, Olympique Lyonnais och Turbine Potsdam.
Samtidigt kommer ett av turkiska Konak Belediyesi, polska RTP Unia Racibórz, cypriotiska Apollon och österriskiska Neulengbach att spela kvartsfinal. Samt ett av isländska Thór, ryska Zorkiy, finska PK-35 och engelska Birmingham.
Hur rimligt känns det?
Borde inte Uefa sträva efter att ha kvar topplagen så länge så möjligt för att öka intresset för sin turnering? Vem vinner på att det kan bli tvåsiffriga resultat i kvarts- och semifinaler?
Spontant tippar jag att följande åtta lag överlever vintern: Bröndby, Neulengbach, PSG, Torres, Lyon, Zorkij, Wolfsburg och Arsenal.
Det innebär att vi på grund av bristfälligt seedningssystem skulle ha tappat lag som Potsdam, Malmö och Tyresö på vägen. Tråkigt.
Hoppas verkligen att EFD ligger på Uefa i frågan om seedning och lottning. Samt att de samtidigt lobbar för att de stora ligorna skall få med fler lag.
* Lotta Schelin fick inte priset som bästa spelaren i Europa. Hon fick nöja sig med bronsmedaljen. Den första vinnaren av ”UEFA Best Women’s Player in Europe Award” blev i stället Nadine Angerer, som vann närmast före Lena Goessling.
Utfallet känns rimligt då röstningen sammanföll med EM-slutspelet, där Angerer ju var tungan på vågen för Tyskland.
För någon vecka sedan utlyste Meghan Klingenberg en liten tävling bland sina följare på twitter. Tyresöbacken bad sina amerikanska fans att spela in videoklipp där de skulle försöka uttala klubbnamnet Tyresö FF korrekt.
Resultatet av tävlingen är sevärt. Och hörvärt.
Jag måste säga att jag gillar hur Christen Press uttalar Tyresö med en härlig, stockholmsk touche.
Här är förresten en liten guide för engelskspråkiga följare:
For english speakers. Here’s a little guide to pronounce Tyresö in a correct way:
1) Say ”Ty” like you say it in ”typical”.
2) Then say ”re” like you say it in ”restaurant”.
3) And finally ”sö”. That’s the tricky part. It is pronounced like you say ”su” in ”surgery”.
Easy…
För övrigt är det nu halvtid i finalen av NWSL. Portland leder med 1–0 borta mot Western New York Flash trots att Alex Morgan sitter på bänken. Den första halvleken har varit jämn, tuff och riktigt bra. De båda målvakterna Karina LeBlanc och Adrianna Franch har varit riktigt bra.
Tobin Heath
Portland har dock varit lite vassare och har 4–2 i klara målchanser – och alltså 1–0 i mål. Målet var en riktigt läcker frispark från Tobin Heath. Nu drar andra halvlek i gång. Vi hörs.
Som väntat vann Tyresö och Örebro varsin säker seger i dag. Tyresö vann med 5–0 mot ett sargat Jitex.
Mölndalslaget hade sannolikt inte haft mycket att sätta emot ens om de varit ordinarie. Nu saknade man både skadade nyckelspelarna Minna Meriluoto och Annica Sjölund samt de båda F19-EM-spelarna Julia Wahlberg och Mimmi Löfwenius.
Efter två mållösa matcher i rad gjorde Christen Press åter mål. Hon har nu gjort 17 i damallsvenskan, men står på 16 i officiella skytteligan. Det är inte mycket som talar för att någon skall kunna komma ikapp, även om Anja Mittag verkar ha vaknat till.
Sanna Talonen
I Örebro tog Sarah Michael och Sanna Talonen varsitt kliv uppåt i skytteligan när laget vann med hela 6–1 mot svaga Sunnanå. Michael gjorde tre mål och Talonen två, vilket tar dem upp på åtta respektive sju mål totalt. Båda kliver därmed in på topp tio i skytteligan. Faktum är att bara en av de elva spelarna i den ligans topp är svensk – nämligen Umeås Jenny Hjohlman.
För Sunnanå kan det bli en riktigt jobbig höst. Nytt kontrakt i damallsvenskan kan man glömma. I första hand får nog lagets mål bli att vinna en match. I andra hand att slippa komma in på listan här nedan, över 2000-talets sämsta lag i vår högsta serie.
Listan visar de elva lag som misslyckats med att komma upp i tvåsiffrigt i poängkolumnen. Faktum är att Sunnanå fortfarande lider stor risk att ta topplaceringen på den föga smickrande listan.
För efter 14 omgångar har man tre poäng och målskillnaden 12–56. Håller man det snittet säsongen ut slutar laget på fem poäng och målskillnaden 19–88 – vilket skulle göra Skelleftelaget sämst av alla under det pågående årtusendet.
I och med att Sirius vann med 3–1 mot Eskilstuna i dagens toppmöte i elitettan är racet fortfarande öppet om vilka lag som kommer att ersätta Sunnanå i allsvenskan. Sirius får ju nu dessutom extra förstärkning genom Tyresös Jennifer Egelryd. Däremot var dagens bud från mästarlaget att de värvat färdigt för hösten, och att Egelryd således alltså inte kommer att ersättas.
* Om Sunnanå har det tufft är det inget emot vad Doncaster Belles upplever under den här veckan i engelska WSL. I onsdags föll man med 6–0 hemma mot Arsenal. I dag blev det en ännu värre smäll på hemmaplan, då Liverpool vann med hela 9–0. På de sju första omgångarna hade Doncaster släppt in 14 mål. Nu har det blivit 15 baklängesmål på två hemmamatcher och tre dagar.
Louise Fors gjorde för övrigt ett av Liverpools mål. Det var en straff som betydde 2–0 i sjätte matchminuten. Flest mål gjorde annars Natasha Dowie med fyra.
Apropå England kommer deras U23-kapten Brent Hills att leda landslaget i inledningen av VM-kvalet, i väntan på att en permanent förbundskapten utnämns.
Tobin Heath
* I NWSL blev Portland första laget i final efter en dramatisk vändning i den första semifinalen. Kansas City ledde med 2–0 i den första halvleken, men Portland kom ikapp efter mål av Tobin Heath och inhopparen Tiffany Weimer, som ju tidigare spelat för bland annat AIK och danska Fortuna Hjörring. Efter 90 minuter var det 2–2.
Jag hade väldigt svårt att hitta en fungerande länk till matchen. Men lagom till förlängningen hittade jag en som fungerande.
Där fick jag inledningsvis se Kansas dominera. Sedan hade Portland två bra minuter – och gjorde 2–3. Den före detta PSG-spelaren Allie Long sköt först ett distansskott som Nicole Barnhart gjorde en fantastisk räddning. Minuten senare hittade dock Longs skott förbi Kansasmålvakten.
Jag undrade ju i förra veckan varför Kansas underbart tekniska mittfältare Erika Tymrak inte är landslagsaktuell. Jag fick kanske svaret på den frågan i samband med 3–2-målet. Hon hade nämligen en bra chans att bryta i förstaläget, när Weimer förde fram bollen. Tymraks försök att ta bollen med hjälp av en helikoptersnurr misslyckades dock kapitalt, bollen gick till Long – och vidare i mål. Att försvara som Tymrak gjorde brukar inte leda in i landslagstrupper.
Portland var inledningsvis ligans klart bästa lag, anförda av anfallsduon Christine Sinclair och Alex Morgan. Sedan har de tappat formen, och dalat i tabellen. Trots att Morgan är skadad, och inte kunde spela i dag, tog sig laget till final.
Jag råkade tidigare komma åt publicera-knappen i bloggprogrammet alldeles för tidigt. Därför gissar jag att ni som prenumererar på bloggen fick utkasten till de två senaste inläggen på mejl.
De var rätt stolpiga, så jag är övertygad om att ni har större utbyte av inläggen om ni läser om dem i nuvarande skepnad…
Det här inlägget skulle egentligen bara handla om damfotbollsvärldens främsta nationer utanför EM. Men som rubriken avslöjar blir det även lite Tyskland.
För jag måste ju berömma intresset för det tyska laget. Gårdagens träningsmatch mot Skottland sågs av över en miljon tv-tittare. Och förbundet har sålt närmare 40000 biljetter till EM-genrepet mot Japan i München.
Det känns som att Sverige får svårt att locka 40000 åskådare till vårt genrep på Skarsjövallen i Ljungskile…
Därmed lämnar jag Europa. I natt spelade USA träningsmatch hemma mot Sydkorea inför 13035 åskådare på Gillette Stadium i Foxborough, Massachusetts.
Amerikanskorna vann med 4–1 och matchens behållning var Kristie Mewis leende efter att hon gjort sitt första landslagsmål någonsin. Leendet blev nog inte mindre av att hon slog till i sin hemtrakt.
Utöver Mewis hette USA:s målskyttar Lauren Cheney, Carli Lloyd och Abby Wambach. Den sistnämnda gjorde sitt mål på straff på övertid. Hon är därmed bara två mål bakom Mia Hamm i jakten på titeln som tidernas målskytt.
Det är lätt att konstatera att förbundskapten Tom Sermanni fortsätter att testa friskt. Han lät nämligen ytterligare en U20-världsmästare debutera i den här matchen, nämligen Morgan Brian.
Sermanni bytte ju friskt även i Australien, och han har nu låtit sju olika spelare göra landslagsdebut i år. Utöver Mewis och Brian handlar det om Ashlyn Harris, Christen Press, Crystal Dunn, Julie Johnston och Lindsey Horan.
Så här spelade USA mot Sydkorea: Nicole Barnhart (Hope Solo, 46) – Christie Rampone, Rachel Buehler (Ali Krieger, 70), Becky Sauerbrunn, Mewis – Heather O’Reilly, Lloyd (Yael Averbuch, 67), Cheney (Brian, 77), Tobin Heath – Sydney Leroux (Wambach, 46), Alex Morgan.
Vi stannar lite i USA. Trots nattens landskamp rullar NWSL vidare. Det är i sådana här lägen man ser bredden på lagens trupper. Dessutom är det intressant att se hur stort intresset är för lagen när de saknar sina affischnamn.
En match spelades parallellt med landskampen i natt. 4630 åskådare var på plats för att se Western New York Flash bortabesegra Washington Spirit med 2–0. Det måste man väl ändå säga var ganska lovande?
* I en annan del av världen spelade Australien och Nya Zeeland sin andra inbördes landskamp på kort tid. Den här gången slutade det 1–1. Eller ja, det slutade 5–3 till Australien efter straffläggning. Fast jag tycker ändå att 1–1 är det relevanta resultatet.
Enligt referatet på det australiska förbundets hemsida var det Nya Zeelands Football Ferns som dominerade matchbilden. Det var dock the Matildas som tog ledningen i elfte minuten genom Clare Polkinghorne. 17 minuter senare kvitterade dock Tysklandsproffset Sarah Gregorious.
Kirsty Yallop
För Nya Zeeland spelade Malmös Ali Riley hela matchen, medan Vittsjös Kirsty Yallop byttes in de sista 24 minuterna.
I torsdags möttes lagen också. Då vann Australien med 1–0 efter segermål från Michelle Heyman. Då saknade Nya Zeeland dock sina damallsvenska spelare.
* En liga jag följde hyfsat noga i fjol var den japanska, Nadeshiko League. Eftersom japanskorna inte är med i EM, och vi inte har några svenska spelare där har jag minskat ner på Japankollarna.
Men jag konstaterar att Inac Kobe Leonessa går som tåget även i årets ligaspel. Med halva serien spelad har mästarlaget nio raka segrar och målskillnaden 37–5. Dessutom leder deras amerikanska forward Beverly Goebel-Yanez skytteligan på åtta mål, ett före klubbkompisen Nahomi Kawasumi samt Belesas Mina Tanaka.
Därför var det en skräll i går när 4456 åskådare fick se Inac Kobe Leonessa tappa poäng i ligacupen. Det blev nämligen 0–0 mot Albirex Niigata.
Ligacupen spelas inledningsvis som ett gruppspel, med fem lag i varje grupp. NTV Beleza leder den ena gruppen, medan Kobes grupp nu leds av Okayama Yunogo Belle med två poängs marginal. Men Okayama och Kobe möts i nästa omgång.
Homare Sawa
Japans landslag skall för övrigt först möta Nya Zeeland på torsdag. Sedan åker de till Europa för att möta England och Tyskland. Truppen till mötet med Nya Zeeland är uttagen, och den innehåller en mängd välbekanta namn.
Minns att förbundskapten Norio Sasaki valde att vila Miho Fukumoto, Homare Sawa, Aya Miyama, Shinobu Ohno och Kozue Ando under Algarve cup i våras. Nu är alla de fem tillbaka i truppen.
Kanada och USA har spelat en halvlek (0–0) i lagens vänskapsmatch i Toronto. Men speciellt vänskapligt är det inte inför 22000 åskådare i en fullsatt arena.
Framför allt är det kanadensiskorna som smäller på rejält i duellerna. Rejält. Redan under matchens allra första minuter visade Lauren Sesselman och Desiree Scott vägen genom att dela ut varsin rejäl tackling.
Det är inte fult, men väldigt, väldigt fysiskt. Det känns att det ligger hur mycket prestige som helst i potten mellan de båda grannländerna. I bakgrunden finns ju det sanslösa semifinalmötet i fjolårets OS.
Sedan OS har båda lagen bytt ut några spelare. USA har Ali Krieger, Crystal Dunn och Whitney Engen i sin backlinje samt Nicole Barnhart i mål, och Kanada har 17-åriga Kadeisha Buchanan som högerback – en spelare som jag ser för första gången.
Det har varit väldigt chansfattigt. USA hade ett hyfsat läge i den 32:a minuten när Heather O’Reilly nickade från nära håll. Men halvlekens enda riktiga målchans hade Kanada tio minuter senare. Christine Sinclair frispelades till höger, men vinkeln var dålig, och Barnhart var ute fint och täckte till hörna.
I Kanadas startelva ingår inte mindre än 3,5 spelare som jag kunnat se på nära håll i Dalsjöfors, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Melissa Tancredi samt den halva, i form av Carmelina Moscato som gjorde ett par matcher i den konkursdrabbade Boråsklubben.
Kanada startade så här: McLeod – Buchanan, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Rhian Wilkinson, Diana Matheson, Scott, Sophie Schmidt – Sinclair (c) och Tancredi.
USA startade så här: Barnhart – Krieger, Engen, Christie Rampone, Dunn – O’Reilly, Carli Lloyd, Lauren Cheney, Tobin Heath – Alex Morgan och Abby Wambach.
En blogg om internationell damfotboll 