Det svenska landslaget lämnade Algarve cup med diverse frågetecken för anfallarna. En som inte var med i Algarve är Fridolina Rolfö.
Hon gjorde i dag sin första match från start i år – och hon blev målskytt. Rolfö satte 2–0-målet i 37:e minuten när hennes Bayern München vann med 3–1 borta mot Frankfurt i tyska cupens kvartsfinal. Rolfö spelade 83 minuter.
Tidigare i år har hon gjort två inhopp i ligan, och på dem stått för ett mål. Utan att ha sett henne spela känns det i alla fall hennes målsnitt som lovande för landslaget in mot VM.
Utöver Bayern München har även Hoffenheim säkrat en semifinalplats i dag.
I Spanien har Barcelona vunnit med 4–1 mot Real Sociedad. En bra uppladdning inför helgens seriefinal i Madrid, till vilken Atletico nu har sålt över 50 000 biljetter.
— Atlético de Madrid Femenino (@AtletiFemenino) March 10, 2019
För Atletico gäller det nu att inte glömma att man även har match i morgon. Då är det nämligen Madridderby borta mot Rayo Vallecano. Inför morgondagens match leder Ateltico serien med tre poäng. Seger i morgon innebär alltså att man har sex poängs ledning med sig till seriefinalen.
Utöver det rent sportsliga har det hänt en hel del den senaste tiden. Några av sakerna har ni redan skrivit om i bloggens kommentatorsfält. Kul att det tas upp nya ämnen där, så jag slipper att sätta agendan för alla diskussioner. Jag tänkte ändå göra ett litet nyhetssvep.
Internationellt sett är väl det amerikanska landslagets stämning av förbundet den största nyheten. När Alex Morgan slog igenom i landslaget kändes hon inte som någon som stod på barrikaderna och kämpade. Men ju större stjärna hon blivit, desto större plats har hon tagit. Nu är det Morgan och Megan Rapinoe som sköter landslagsspelarnas talan (se länkat SVT-klipp). Kul.
Apropå USA har jag njutit av det här målet från Tobin Heath rätt många gånger de senaste dagarna. Det är ett mål som har så mycket. Löpningen, hur hon skär in framför motståndaren, frispelningen – och framför att avslutet. Vänta gärna in reprisen från bakom mål för att se hur läckert bollen sitter i krysset.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) March 6, 2019
Så till Sverige. Här på västkusten har det varit fokus på IFK Göteborg och Elfsborg den senaste veckan. Blåvitt klubbade igenom att de skall starta damlag på sitt årsmöte i går. Och allt talar för att Elfsborg tar ett likadant beslut på sitt årsmöte i morgon. Kul med storklubbar på herrsidan som startar damlag. Dock återstår det att se hur hård satsning det blir.
Apropå årsmöten har både Växjö DFF och Linköpings FC haft sådana i veckan. Båda klubbarna redovisar stora förluster för 2018. Det är värst i Linköping, där LFC gick back med 1,4 miljoner kronor förra året. Därmed ligger klubben totalt på minus 1,3 miljoner kronor.
Även Växjö ligger på ett rejält minus – totalt 563 000 kronor. Det efter att ha gjort en förlust på drygt 700 000 kronor under 2018. Växjö står dessutom utan ordförande, och behöver ha ett extra årsmöte om några veckor.
Tråkigt att de här nyheterna om klubbar med svag ekonomi återkommer varje år. Det är självklart inte lätt att driva damelitverksamhet. Men det borde ändå vara lättare i damallsvenskan än i elitettan.
Jag tror faktiskt att elitettan i år kan vara den svenska serie som har längst resor – och då inkluderar jag alla sporter. Bara avståndet mellan Borgeby och Kalix (Assi) är ju väldigt långt. Men även i övrigt är ju lagen väldigt väl utspridda över landet. Klart är att lagen i elitettan behöver starka sponsorer i år.
Apropå sponsorer meddelade klädföretaget Adidas nyligen att man tänker betala lika höga segerbonusar för de Adidasspelare som tar VM-guld i sommar som man gjorde till deras manliga motsvarigheter i fjol. Det är ett stort steg.
Adidas ligger också bakom den svenska landslagströjan.
Damlandslagets nya matchtröja är en hyllning till de kvinnor som, likt landslagsspelarna själva, skapat och skapar historia. Därför vill vi hylla dessa kvinnor genom att lyfta fram dem på landslagets nya matchtröja från adidas och stolt bära dem på ryggen när #ViSkaparHistoria. pic.twitter.com/GrYuAj2kd9
En annan klädsponsor, Nike, samlade en mycket stor mängd världsstjärnor i går för att göra reklam för sina dräkter inför sommarens VM-slutspel. Det här är ju en rätt hyfsad selfie som Sam Kerr fick till.
Så till Norge där man väljer att göra om serieupplägget från och med säsongen 2020. Med röstsiffrorna 186–40 valde den norska förbundsstämman i lördags att klubba igenom ett seriesystem med bara tio lag i toppserien. Och där de fyra främsta lagen möts i en mästerskapsserie i dubbelmöten på hösten. Samt att lag 5–10 plus två lag från andradivisionen spelar i en nedflyttningsserie i enkelmöten.
Jag kan inte den norska situationen. Men jag är glad att vi inte diskuterar något sådant här i Sverige. Jag är ju som bekant tvärtom en förespråkare av en utökad damallsvenska.
Visst finns det fördelar med en mästerskapsserie. Spänningen i guldstriden kommer ju att leva in i senhösten, vilket är bra. Samtidigt gillar jag att det lag som varit bäst över hela säsongen också vinner guldet. Så behöver det inte bli i Norge framöver.
Det har också framkommit en del kritik mot förändringen. Inte minst mot upplägget med att segraren i nedflyttningsserien får spela Champions League-playoff mot tvåan i mästerskapsserien. I teorin innebär det att ett lag som tar noll poäng i grundserien faktiskt kan gå till Champions League. Den möjligheten borde inte finnas.
Sluttspill i fotball er et kjempekonsept. Kom på 5 plass og spill om e-køpp plass. pic.twitter.com/JN5EEclJxS
Vi slutar väl där vi började, med en svensk målskytt i utlandet. I det här fallet handlar det om en träningsmatch. Men kul ändå att Julia Spetsmark har hittat målet för sin nya klubb, North Carolina Courage.
Inför en utsåld arena i Le Havre gjorde Frankrike i kväll bästa möjliga reklam för sommarens VM-slutspel.
Fransyskorna fullständigt utklassade världsettorna från USA. Matchen slutade 3–1 (1–0) efter två mål av Kadidiatou Diani och ett av inhopparen Marie-Antoinette Katoto. Mallory Pugh reducerade på övertid.
Frankrike ägde matchen från första till sista minuten och hade ytterligare minst fem 100-procentiga målchanser. Jag såg matchen på en stream som låste sig några gånger, vilket gjorde att jag missade sex–sju minuter. Av det jag såg hade USA bara en riktig målchans på hela matchen – den Pugh gjorde mål på.
Den här kartan över amerikanska bolltouchar under den första halvleken visar att fransyskorna höll gästerna borta från straffområdet.
Det bör ju poängteras att Frankrike är i full säsong, medan amerikanskorna just har dragit igång sin försäsong. Det bör även poängteras att USA kom till spel med ett ganska reservbetonat lag.
Frankrikes lag (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Aissatou Tounkara, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino (Katoto, 69), Gaetane Thiney, Eugenie Le Sommer – Diani (Vivianne Asseyi, 83).
USA:s lag (4–3–3): Alyssa Naeher – Emily Sonnett (Carli Lloyd, 71), Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Emily Fox (Tierna Davidson, 46) – Crystal Dunn, Morgan Brian, Lindsey Horan (Samantha Mewis, 83) – Mallory Pugh, Alex Morgan (Jessica McDonald, 83), Christen Press.
Fear not USWNT fans. It’s January. Lots of players out. Lots to learn from today. These losses are what drive the best teams. No need to panic. #USAvFRA
I VM lär USA ha bytt halva startelvan. 20-åriga vänsterbacken Emily Fox är en av de som tappade mark i kampen om platserna i USA:s VM-trupp. Hon lär drömma mardrömmar om Delphine Cascarino i natt. Fransyskan sprang nämligen i cirklar kring amerikanskan. Bland annat kom 1–0-målet efter en duell mellan de båda.
I paus fick Fox lämna plats åt Tierna Davidson, som skötte vänsterkanten mycket bättre. Men då kom fransyskorna fram i mitten i stället…
Det är inte bara på vänsterbacksplats USA kommer att ha bytt personal till VM. Då lär åtminstone tre ur kvartetten Tobin Heath, Megan Rapinoe, Rose Lavelle och Julie Ertz starta. De var alla borta till följd av skadekänningar eller sjukdom. De tre första är otroligt viktiga för USA:s anfallsspel. Ertz är spelaren som tagit hand om nyckelrollen på defensivt mittfält.
Efter att Lauren Holiday slutade, vilket hon gjorde efter VM-guldet 2015, sökte förbundskapten Jill Ellis efter en ny defensiv mittfältare med ljus och lykta. Svaret visade sig vara att flytta upp Ertz från mittförsvaret.
Det testade Ellis mot Brasilien i juli 2017. Sedan dess hade USA 28 raka matcher utan förlust fram till i dag. Och då spelade inte Ertz.
Eighteen months ago, Julie Ertz subbed into a match as the #USWNT’s No. 6.
I en annan landskamp tidigare i dag vann Nederländerna med 2–1 mot Sveriges motståndare på tisdag, Sydafrika. Noterbart från den matchen var att Lieke Martens byttes ut med skadekänning i mitten av den första halvleken.
Målen gjordes av Sherida Spitse (läckert lobbskott) och Vivianne Miedema för Nederländerna och Thembi Kgatlana för hemmalaget.
I dag har Brett Maron opererats för sina skador på njure och urinrör. Utifrån vad som nyss sades på SVT:s sportnytt har allt gått bra och Maron skall kunna vara tillbaka på fotbollsplanen framöver.
Det var lugnande besked. Skönt efter gårdagskvällens nyhet, som jag upplevde som riktigt oroande.
Dagens stora nyhet är annars att Marta för sjätte gången har röstats fram som världens bästa spelare av Fifa. Eftersom Marta numera är svensk medborgare är det faktiskt första gången någonsin som en svensk prisas av Fifa.
Stort grattis till Marta. Jag tycker också att hon är världens bästa spelare genom tiderna.
MEN, och det är som ni ser ett stort men – hon var inte bäst säsongen 2017/18. Hon var bra i både NWSL och i de Sydamerikanska mästerskapen, men hon var varken bäst i ligan eller mästerskapet.
Om jag skall ranka världens bästa spelare aktuell säsong skulle hon inte vara på tio i topp. Men tyvärr är kunnandet inom damfotbollsvärlden väldigt dåligt. En orsak är förstås att det inte är så mycket tv-sänd damfotboll.
Som bekant är det världens förbundskaptener, landslagslagkaptener samt journalister och fans som röstar fram vinnaren. När man kollar in rösterna noteras att många förbundskaptener och lagkaptener inte har någon som helst koll på aktuell form.
Namnkunniga spelare med gamla meriter gynnas tyvärr ganska mycket i den här omröstningen. Noterbart är att det var extremt jämnt den här gången.
Marta vann med 14,73 procent av poängen. Tvåa kom Dzsenifer Marozsan med 12,86 procent och trea Ada Hegerberg med 12,60 procent. Fyra blev Megan Rapinoe med 11,64. Femma var Pernille Harder, sexa Lucy Bronze, sjua Amandine Henry och åtta Wendie Renard. Alltså fem Lyonspelare bland världens åtta bästa spelare. Logiskt kanske därmed att Lyons Reynald Pedros valdes till världens bästa damtränare.
Anna Signeul: 1) Amandine Henry, 2) Renard, 3) Harder
Ettorna får fem poäng, tvåorna tre och treorna en poäng. I Sverige vinner alltså Harder en ganska klar seger…
Marta kammade för övrigt hem fempoängare från lagkaptenerna i Amerikanska Samoa, Bolivia, Burkina Faso, Ecuador, Grekland, Guatemala, Guinea, Iran, Jamaica, Nordkorea, Macao, Madagaskar, Mongoliet, St Lucia, Uganda, Vanuatu och Venezuela.
Hon vann även hos förbundskaptenerna från Amerikanska Samoa, Bolivia, Brasilien, Bulgarien, Caymanöarna, El Salvador, Ekvatorial-Guinea, Grekland, Guatemala, Hongkong, Madagaskar, Moldavien, Marocko, Senegal, St Lucia, Tadjikistan, Tanzania, Vanuatu och Venezuela.
Slutligen toppade Marta även listorna för journalisterna från Belize, Bhutan, Elfenbenskusten, Guam, Guyana, Irak, Kazakstan, Libanon, Irland, Serbien, Uganda och Uruguay.
Den enda ”riktiga” vinnarrösten som Marta fick var från hennes egen förbundskapten. Själv röstade hon för övrigt så här: 1) Kerr, 2) Henry, 3) Rapinoe
Jaja. De här omröstningarna är ju bara ett slags lek. Fast det vore ju roligare om det gick att ta leken på lite allvar.
I övrigt i helgen noterade jag att de Nordamerikanska mästerskapen (4–17 oktober) är lottade. I grupp A spelar USA, Mexiko, Trinidad&Tobago och Panama. Och i grupp B återfinns Kanada, Costa Rica, Jamaica och Kuba.
Det troliga är att USA, Mexiko, Kanada och Costa Rica når semifinalerna och slåss om de 3,5 VM-platserna. Nordamerika har ju tre direktbiljetter till Frankrike, medan fyran får spela playoff mot Argentina.
Från Kanada kommenteras lottningen så här:
The 2018 Concacaf Women's Championship is two weeks away! Watch Head Coach Kenneth Heiner-Møller and #CANWNT player Diana Matheson talk about the opponents the team will be facing in Texas.
USA besegrade Brasilien med 4–1 i natt, ett resultat som innebär att amerikanskorna stod som slutsegrare i Tournament of Nations på bättre målskillnad än tvåan Australien.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) August 3, 2018
Den amerikanska damfotbollssidan The Equalizer konstaterar efter segern att USA nu har 19 raka landskamper utan förlust, och utropar laget som stor guldfavorit i nästa års VM-slutspel.
The #USWNT is unbeaten in 19 games, a stretch which includes most of the traditional world powers. Right now, the Americans are clear favorites ahead of the 2019 World Cup.
Visst, sedan 1–0-förlusten mot Australien i slutet av juli i fjol, en match som ingick i 2017 års Tournament of Nations, har USA 16 segrar och tre kryss. Det är förstås otroligt imponerande, och jag håller med om att USA i nuläget finns bland guldfavoriterna till nästa års VM-slutspel.
Innan jag fortsätter mina funderingar har skall jag berätta att det var länge sedan jag såg USA spela. Deras landskamper avgörs ofta mitt i natten svensk tid, så även de tre matcherna i den senaste veckans turnering.
Därav har jag ingen bild av hur USA:s spel ser ut för tillfället. Dock har man ju förstått att de hittat defensiv stabilitet genom att spela stabila Julie Ertz som defensiv mittfältare framför ett mittbackspar med spelskickliga Becky Sauerbrunn och talangfulla Tierna Davidson.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) August 2, 2018
Dessutom har man höjt den offensiva kreativiteten rejält när man kunnat spela Lindsey Horan på centralt mittfält och både Megan Rapinoe och Tobin Heath på kanterna. Framför allt verkar Heath inte bara vara frisk, hon verkar även vara i toppform.
Det är bra för internationell damfotboll med ett starkt USA eftersom det är ett stort land där damfotbollen har hög status.
Det som gör att jag ändå vill avvakta med att ropa ut att USA är klara VM-favoriter är ju att 18 av de här 19 matcherna har spelats i USA, inför en stor hemmapublik, Huvuddelen av motståndarna har inte bara haft bortaplan, utan även tidsomställning att ta hänsyn till.
Den enda bortamatchen USA haft det senaste året spelades mot Kanada i Vancouver, och slutade 1–1. De andra kryssen har varit mot Frankrike och Australien, två lag jag ser som ungefär lika stora guldfavoriter i VM som amerikanskorna.
Klart är att USA är tillbaka på banan igen, vilket är kul. Ett annat lag som är på banan är nämnda Australien. The Matildas har jag sett i nästan tre halvlekar under den senaste veckans turnering.
Jag såg dem försvara sin ledning mot Brasilien i första matchen och jag såg dem vinna mot ett trubbigt Japan med 2–0 i natt. Även om Japan faktiskt vann mot Australien i finalen av de Asiatiska mästerskapen tidigare i år skulle jag säga att förbundskapten Asako Takakura har problem, anfallsproblem.
Australien–Japan var nämligen en match där japanskorna var klart bättre i spelet fram till mitten av motståndarnas planhalva. Så långt har Japan har ett väldigt bra passningsspel. Däremot saknas både djupledshot och spelare som kan slå en öppnande passning med hög kvalitet. Japan har helt enkelt inga nycklar att ta sig igenom starka försvar.
Därför förlorade Japan alla sina tre matcher i Tournament of Nations. Därför tror jag att japanskorna får det väldigt svårt att ta sig till en tredje raka VM-final nästa år. Det framgångsrika laget under Norio Sasaki hade snabbhet på kanterna i Shinobu Ohno och Nahomi Kawasumi och man hade kanske världens bästa passningsspelare och tia i Homare Sawa. I OS 2012 hade man dessutom en toppforward av högsta världsklass i Yuki Nagasato.
Även om Kawasumi var med i veckans trupp, och Nagasato börjar komma upp ur en lång formsvacka, känns alltså dagens Japan väldigt trubbigt. Det blir intressant att se hur förbundskapten Takakura kommer att agera under det närmaste året för att lösa sina anfallsproblem.
Alanna Kennedy
Australien har däremot inga anfallsproblem. Genom segern kommer man att passera Japan på världsrankingen, och återigen vara Asiens bästa lag.
The Matildas är lite av Japans motsats. De har lite problem med uppspelen, även om Alanna Kennedy nog är en av världens tre–fyra bästa mittbackar. Däremot har man inga offensiva problem. När man väl kommer till anfall har man sylvassa Sam Kerr längst fram och extremt hög fart på en hel hög spelare, inte minst på ytterbacksplatserna med Hayley Raso och Ellie Carpenter.
Hayley Raso
För mig var just 18-åriga Carpenter det stora utropstecknet hos The Matildas. Tidigare har jag tyckt att hon varit med mer för att hon är ett ungt framtidsnamn än för att hon är redo för A-landslaget. Så var det inte nu, Carpenter har vuxit in i den internationella seniorfotbollen och är redan en internationell toppspelare. Får hon fortsätta att vara skadefri finns inga gränser för hur bra hon kan bli.
Carpenter är född 2000. Under turneringen fick även Amy Sayer (född 2001) och Mary Fowler (född 2002) göra sina debuter i A-landslagssammanhang. Det finns förstås faror med att släppa fram sina talanger i väldigt tidig ålder. Skulle de stanna i utvecklingen är det risk att den tidiga debuten mer blir ett hinder än en uppmuntran, att spelarna knäcks mentalt.
Men Australien har goda erfarenheter av att släppa fram spelare tidigt. Och om Sayer och Fowler får samma utveckling som Carpenter och Kerr (båda debuterade som 15-åringar) och Caitlin Foord (debuterade som 16-åring) är framtiden riktigt ljus för The Matildas.
Caitlin Foord
Nämnda Foord har varit skadad en längre period, och missade bland annat Asiatiska mästerskapen. Under Tournament of Nations gjorde hon tre korta inhopp. Det längsta var 22 minuter i natt mot Japan, och jag tyckte allt att hon ser ut att vara på väg tillbaka till toppformen igen – och då lyfter Australien ytterligare.
Min känsla är att Australien definitivt blir att räkna med i VM nästa år. Den spets laget besitter gör dem till en minst lika stor guldfavorit som USA. I varje fall för mig.
Slutligen några övergångar. PSG:s trupp kändes tunn i International Champions Cup, där laget kom sist. I dag har man gjort klart med Kinas duktiga mittfältare Wang Shuang.
I engelska WSL håller nykomlingen West Ham på att bygga ett spännande lag. Senast att ansluta är Nya Zeelands duktiga ytterback Ria Percival. Sedan tidigare har man knutit upp spelare som Jane Ross, Julia Simic, Claire Rafferty och Gilly Flaherty.
18.15 på Malmö IP (och TV12) startar alltså årets cupfinal mellan Rosengård och Linköping. I en kommentar till förra inlägget fick jag frågan om hur många åskådare jag tror att det blir.
Mitt svar var 1 500–2 000 och byggde på siffrorna i de fem senaste finalerna:
2017: 1 860 på Linköping Arena.
2016: 2 057 på Malmö IP.
2015: 5 602 på Linköping Arena.
2014: 1 223 på Linköping Arena.
2013: Ingen cupfinal.
2012: 768 på Valhalla IP.
Då hade jag dock glömt att cupfinalen krockar med den herrallsvenska matchen mellan Trelleborgs FF och Malmö FF, vilket gör att cupfinalen självklart har fått mindre utrymme i skånsk media än den hade fått om den varit dagens huvudmatch i Malmöregionen.
Lägg till att Svenska Fotbollförbundets marknadsföring av matchen är blek – cupfinalen ligger som tredjegrej på förbundets hemsida efter nyheter om P17- och F16-landslaget. Dessutom har Rosengård haft de riktigt svaga publiksiffrorna 895 och 456 hittills i damallsvenskan.
Nu känner jag därmed att vi får vara glada om det blir en fyrsiffrig publiksiffra i kväll. Tråkigt att vara nöjd med det med tanke på att det är de senaste årens svenska suveräner som ställs mot varandra.
Så en liten uppsamling från i går. I engelska WSL vann Chelsea kvällsmatchen mot Sunderland med 2–1 efter mål av Fran Kirby och Eni Aluko. Därmed räcker det för Chelsea att ta en poäng på de två sista för att säkra ligaguldet.
Jonna Andersson var enda svenska spelare i Chelsea i går. Hon byttes ut mot Claire Rafferty i 59:e minuten.
Rafferty är en trotjänare i Chelsea, som nu är inne på sina sista veckor efter tio år i klubben. Gårdagens match var hennes sista på hemmaplan.
Another big game for us tomorrow and what will be an emotional day for me as it is my last home game for @chelsealfc 💙 3 games to go. Let’s do this 💪🏼 #ktbffh#cfc#clfc#chelseapic.twitter.com/EpmObOumGm
Vad jag förstått kommer inte Rafferty att sluta med fotbollen. Det kommer däremot klubbkompisen Katie Chapman att göra. Hon har således bara två matcher kvar innan pensionen. Samma sak gäller för Arsenals Alex Scott som avtackats i alla möjliga sammanhang de senaste veckorna.
I just want to say a MASSIVE THANK YOU to all the @Arsenal fans for what was truly an amazing/unforgettable reception yesterday!!
‘She one of our own, nearly had me in tears, then the other chant had me laughing again 🙊.
Om vi återvänder till det sportsliga i England noterar jag att det 14 engelska spelare i topp av skytteligan i WSL. Birminghams Ellen White leder på tolv mål, och bästa utländska målskytten är fyra spelare som delar på 15:e plats med fyra mål; Maren Mjelde, Ji So-Yun, Natasha Harding och Nadia Nadim. Jonna Andersson finns på 19:e plats med tre mål och Magdalena Eriksson finns på 34:e med två fullträffar.
Ellen White
I Tyskland slapp Wolfsburgs herrar direktnedflyttning, men faran är inte över ännu. Laget tvingas nämligen till kval för att hålla sig kvar i herrarnas Bundesliga. I damernas Bundesliga finner sannolikt klubben guld nu i eftermddag. Deras hemmamatch mot Essen pågår i skrivande stund (avspark 14.00) och direktsänds på DFB-tv.
Det är inte bara i England det är tid för avtackningar. I Frankrike har Lyon tre trotjänare att tacka av den kommande tiden i form av Camille Abily, Elodis Thomis och Corine Petit. Tre spelare som alla har haft viktiga roller under klubbens storhetstid.
I USA:s NWSL bjöd Seattles Megan Rapinoe på ett riktigt konstmål när Sky Blue besegrades med 4–1 i natt. Det är som bekant väldigt svårt att göra så här från stillastående:
Även Christine Nairn:s 2–0-mål för Orlando i 2–1-segern borta mot Portland är sevärt:
När vi ändå är i USA tänkte jag kort växla från fotboll till basket. I NBA finns ju nämligen en barriärbytande coach i Becky Hammon. Hon är assisterande coach till Gregg Popovich i storlaget San Antonio Spurs. Hammon är unik eftersom hon är den första kvinna att bli heltidsanställd assisterande coach i någon av de fyra stora sporterna (Amerikansk fotboll, baseball, basket och ishockey) i Nordamerika.
Nu finns uppgifter att Hammon kommer att intervjuas som en av kandidater att att bli historisk kvinnlig huvudcoach för NBA-klubben Milwaukee Bucks. Det har väckt känslor i USA, där rätt många män inte verkar redo för en kvinnlig basketcoach.
En som klivit in på Hammons sida är den spanska superstjärnan Pau Gasol. Han har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om kvinnliga ledare på The Players Tribune.
Därmed lämnar jag USA för att avsluta i Sverige. Eller, lite USA blir det allt även här. Det hände ju nämligen saker i elitettan i går eftermiddag och kväll.
Serieledande Kungsbacka DFF har haft det väldigt rörigt på ledarsidan de senaste åren. Det har bland annat varit täta tränarbyten.
Sent på lördagskvällen lade klubben först upp ett tack till Stefan Friberg, som slutar. Samtidigt meddelade man att man byter klubbchef från Christer Björkroth till Dennis Ingman. Jag vet inte hur stora förändringar det här är, men kontinuitet är ju ofta en framgångsfaktor inom idrott, och någon större kontinuitet verkar det inte finnas i Kungsbacka.
Tittar vi på tabellen leds den ju dock av just Kungsbacka på 13 poäng. På seneftermiddagen i går tog sig nykomlingen Lidköping upp på den andraplats som leder till damallsvenskan.
Lidköping har tre raka segrar och ser starkt ut. Det är ju bara att erkänna att jag inte var speciellt väl uppdaterad på Lidköpings värvningar när jag tippade laget på nedflyttning inför säsongsstart.
LFK har ju nämligen värvat en hel hög spelare från USA. I går hade man fem amerikanskor plus nigerianska Sarah Michael i startelvan. Klubben hade tidigare en handfull egna spelare av klass, spelare som lyft tillsammans med alla de utländska förstärkningarna. Lidköping har absolut förutsättningar att bli årets positiva överraskning i elitettan.
Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.
Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.
Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.
I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.
Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.
När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.
Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.
För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.
I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:
1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.
2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.
3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.
I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.
LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.
Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.
Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.
Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.
Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:
Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.
Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.
Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.
Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.
Rebecka Blomqvist
Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.
Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.
Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.
I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.
När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.
Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.
Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.
En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Presshar tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?
Christen Press
En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.
Forwards: Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg) Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona) Alex Morgan (USA – Orlando Pride)
Pernille Harder
Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.
Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.
Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.
Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:
2015:
Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.
2016:
Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.
Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.
Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.
I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.
Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.
Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.
Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.
England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.
I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.
Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…
…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…
…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) March 8, 2018
Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.
Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.
I går funderade jag kringJonas Björkgren:s uttalande om att Tabitha Chawinga är världens bästa forward. I natt presenterade sig flera motkandidater när fyra matcher spelades i NWSL.
Först gjorde formstarka Samantha Kerr sitt femte mål för säsongen på det här spektakulära sättet:
Cykelsparken förde tillfälligt upp Kerr i delad skytteligaledning. Men en stund senare gjorde Marta sitt sjätte mål för året och leder därmed skytteligan på egen hand. Marta och Kerr delar dessutom andraplatsen i assistligan på tre målpass vardera.
Martas mål finns 2,20 in i det här klippet. Precis innan finns repriser ur fler vinklar på Kerrs bicycleta.
Martas Orlando vann för övrigt matchen mot Kerrs Sky Blue med 3–2, ett resultat som gör att Orlando nu är tre poäng från slutspelsplats.
Den sista slutspelsplatsen hålls numera av Seattle Reign. De vann med 2–1 mot tabelltvåan Chicago efter två distinkta straffmål av Megan Rapinoe.
Trea ligger Portland, där Christine Sinclair i natt visade sin höga klass genom att göra två mål när Kansas City besegrades med 3–0. Sinclair ser som bekant ofta lite kantig ut. Men skenet bedrar. Hennes förstatouch med vänsterfoten och avslut med högerfoten vid 3–0-målet är exempelvis rent fotbollsgodis.
Hon gör det så snyggt att det inte ens ser speciellt märkvärdigt ut. Målet kommer 2.45 in i det här klippet:
North Carolina leder ligan och är det enda laget som man känner verkligen kommer att ta sig till slutspel.
Jag kikade några minuter på matchen mellan Orlando och Sky Blue. Det som fick mig att haja till mest utöver de fina målen var att Christie Rampone inte längre existerar. Den 42-åriga legendaren har återtagit sitt flicknamn och heter därmed Christie Pearce igen.
När jag ändå är inne på NWSL och starka insatser från världsstjärnor kan jag inte gå förbi det här skottet från den förra omgången. Carli Lloyd vet fortfarande hur man sätter en boll i krysset.
Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.
Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.
Jonna Andersson
Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.
Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.
Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.
Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.
Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.
Under det här kalenderåret har vi följande facit:
Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.
Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.
Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.
Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.
Hilda Carlén
Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.
I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.
När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.
Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.
Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Casey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Rose Lavelle, Samantha Mewis, Allie Long, Mallory Pugh – Carli Lloyd och Crystal Dunn.
Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan Rapinoe, Sydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.
En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.
Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:
Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.
Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?
I går var jag i Malmö för att bevaka MFF–Elfsborg i herrallsvenskan. Jag hade lite tid över, så jag kikade in på FC Rosengårds kansli en liten stund. Trevligt.
Därifrån fick jag med mig en rätt väntad nyhet, nämligen att Rosengård inte kommer att släppa Zecira Musovic eller Ebba Wieder till U20-VM. Orsaken till att de båda saknades på förra landslagslägret var just att Rosengård hade meddelat förbundet att spelarna inte kommer att få åka till VM. Det lät som att även Eskilstuna har beslutat att hålla kvar sina aktuella spelare, Nathalie Björn och Emma Jansson.
Det är förstås tunga avbräck för Calle Barrling som presenterar sin VM-trupp på torsdag, men jag förstår klubbarna. De måste prioritera sitt Champions League-spel, och har inte råd att släppa i väg tänkbara startspelare till Papua Nya Guinea.
Framför allt tycker man ju synd om Musovic som missar sitt fjärde mästerskap på två år. Hon har varit för bra både för att få vara med och vinna U19-EM och för att få åka till U20-VM. Däremot har hon precis hållits utanför både fjolårets VM- och årets OS-trupp. För hennes skull får vi väl hoppas att hennes tid kommer.
Synd dock att en Champions Leagueomgång krockar med U20-VM, för det lär ju innebära att fler stjärnspelare missar mästerskapet i Papua Nya Guinea. Lyon lär väl exempelvis inte släppa Pauline Bremer. Även flera spanska och franska spelare lär hållas kvar i Europa. Tråkigt.
Innan jag går över på klubbfotboll, och kollar lite på vad som väntar i helgen, tänkte jag rekommendera Malin Jonson:s krönika från EM-kvalavslutningen Danmark–Sverige. Det är en både välformulerad och vass text.
Lite av eftersnacket till den matchen har förresten handlat om matchning av skadade spelare. I Linköping har det varit upprörda reaktioner på att en småskadad Jessica Samuelsson tvingades spela hela matchen i Viborg. Hon har nämligen inte mycket naturlig vila framför sig. För serieledande Linköping väntar nämligen en tuff matchperiod som börjar med hemmamöte med Djurgården i morgon lördag och fortsätter med bortamatcher i Göteborg på onsdag och Örebro på söndag.
Veckan efter Örebromatchen är det seriefinal hemma mot Rosengård. Den kommer för övrigt att tv-sändas av SVT. Kul. Det borde kunna bli rätt bra tittarsiffror.
För Rosengård väntar närmast bortamatch mot Kristianstad på söndag. Det är en av många måstematcher för Malmöklubben, som sannolikt inte har råd att tappa fler poäng om de skall kunna vinna guldet.
Andra intressanta matcher på söndag är Mallbacken–Vittsjö och Umeå–Örebro. Blir det bortasegrar i båda matcherna kan Vittsjö och Örebro börja planera för damallsvenskan 2017. Blir det däremot hemmasegrar i båda matcherna kommer återigen i princip halva serien på allvar att vara indragen i nedflyttningsstriden.
Det verkar förresten inte bara vara i Linköping man rasar över hur Pia Sundhage matchade sin trupp i Danmark. Enligt obekräftade uppgifter riskerar Pauline Hammarlund missa några matcher för Göteborg som följd av hennes inhopp i den andra halvleken i tisdags.
Elin Magnusson
Från damallsvenskan till lite herrfotboll. Den före detta Kif Örebrokaptenen Elin Magnussonhar gjort succé under sin första säsong som tränare. Hon förde upp Yxhults herrar från division fyra till division tre. Starkt jobbat.
Därmed lämnar jag Sverige för en genomgång av vad som väntar i helgen i övriga damfotbollsvärlden. Det är en rätt kul helg som väntar, med gigantmöte i Tyskland, seriefinal i England och avslutande grundspelsomgång i USA.
I Tyskland spelar alltså Bayern München–Wolfsburg på söndag 14.00. Tungviktsmatchen visas förstås på DFB-tv och känns vidöppen. Risken är att det blir en ganska stängd och chansfattig historia, men förhoppningsvis blir det högklassig fotbollspropaganda.
I engelska WSL är det seriefinal och tillika svenskmöte. Manchester City–Chelsea drabbar samman på söndag 15.00. Tar City en poäng är de klara ligamästare.
I USA är det alltså sista grundspelsomgången i NWSL. Konstigt nog har omgången inte gemensam speltid. Den spänning som finns kvar handlar ju om huruvida Western New York Flash eller Seattle Reign tar den sista slutspelplatsen. Men när det är avspark i Seattles bortamatch mot Houston riskerar saken vara avgjord sedan ett dygn tillbaka. Vinner Western New York borta mot tabelljumbon Boston blir det ju nämligen WNY som tar fjärdeplatsen.
I USA har förresten följetongen kring Megan Rapinoe och nationalsången fortsatt. Lite överraskande menade lagkapten Carli Lloyd att saken har besvärat landslaget den senaste tiden. Vid tidigare distraktioner har ju spelarna sagt att de inte har påverkats.
Det här utspelet gjorde Lloyd inför avspark i matchen USA–Nederländerna. Jag såg en rätt stor del av den matchen, och den var riktigt bra. Holländskorna bjöd upp till spel och skakade länge USA. Även om det till slut blev hemmaseger med 3–1 var jag imponerad av farten på det nederländska anfallsspelet. Laget kan helt klart bli en attraktion i nästa års hemma-EM.
Det var en händelserik helg för flera av de amerikanska OS-spelarna i NWSL. Men först till det rent sportsliga, där de fyra lagen på slutspelsplats (Washington, Portland, Chicago och Western New York) tog stora steg mot att också bli de fyra lag som gör upp om titeln.
Gårdagsnattens nyckelmatch mellan Chicago och Seattle slutade nämligen 2–2, vilket gör att tabellfemman Seattle kommer att få mycket svårt att nå ikapp något av de fyra topplagen.
Men det är alltså inte det sportsliga som eftersnacket till helgens matcher handlar om, utan om USA:s tre kanske allra största stjärnor.
Megan Rapinoe skaffade sig rubriker genom att ställa sig på knä under nationalsången. Hon gjorde det som ett stöd till San Fransisco 49ers quarterback Colin Kaepernick som gjorde samma sak häromveckan. Kaepernick gjorde det för att han menar att färgade inte har samma värde som vita i USA.
Rapione motiverade sitt stöd genom:
”Som gay i amerika vet jag vad det innebär att titta på flaggan och känna att den inte skyddar alla våra friheter. Det här var något litet som jag kunde göra och som jag planerar att fortsätta göra i framtiden. Förhoppningsvis kan det sätta igång en meningsfull debatt.”
I nationalistiska USA har Rapinoe förstås väckt en hel del heta känslor.
Heta känslor väcks tydligen hos Carli Lloyd när hon ser journalisten Corey Roepken på lokaltidningen Houston Chronicle. Så heta att hon vägrade starta sin presskonferens efter helgens match mot Orlando innan Roepken hade lämnat lokalen.
Den typen av mediebojkott känns inte speciellt amerikansk. Men Lloyd menar att Roepken har skadat hennes anseende genom att ifrågasätta varför det tog så lång tid efter OS innan Lloyd var tillbaka i sitt Houston Dash. Bland annat genom den här tweeten:
Dash coach Randy Waldrum said Carli Lloyd told him she will be back with team Monday. That is 17 days after USA Olympic team was eliminated.
Personligen tycker jag nog också att det tagit uppseendeväckande lång tid för Lloyd att återvända till sitt klubblag efter OS. I fjol var hon tillbaka i verksamhet med Houston en vecka efter VM-finalen. I år tog det alltså 2,5 veckor innan hon gjorde sin första träning – trots att USA spelade fyra matcher mindre än i VM.
Det var inte ologiskt att en journalist kommenterade Lloyds frånvaro, inte minst som frågan länge hängde i luften. På en presskonferens den 18 augusti efter matchen Houston–Washington sa Houstons tränare Randy Waldrum att han inte visste när Lloyd skulle vara tillbaka, eftersom hon hade vissa åttaganden. Redan i den matchen var för övrigt Ali Krieger tillbaka i spel för Wasington, något som förvånade Waldrum.
Klart är att det faktum att de amerikanska landslagsspelarna har sina kontrakt hos förbundet gör det svårt för klubbarna att planera sin verksamhet. Nästan lika klart känns det att journalist Roepken trampade på en öm tå hos Lloyd.
Hon var för övrigt lysande i sin comeback i Houston.
Eftersnacket till den matchen handlade dock inte bara om Lloyds agerande på presskonferensen. Det handlade minst lika mycket om säkerhet. För som grädde på moset sprang en supporter in på planen och bad om Alex Morgan:s autograf i firandet efter att hon gjort mål.
Alex Morgans mål kom förresten på den här snygga och väl genomförda frisparksvarianten:
Slutligen en liten sväng hem till Sverige, först i form av ett klipp från Linköping. På sistone har många lag nickat i ring i sitt omklädningsrum, och avslutat med att nicka bollen i en papperskorg. LFC ökade i förra veckan svårighetsgraden på leken genom att låta Claudia Neto passa på volley. Det gick ju bra…
Den här veckan spelas det en hel damallsvensk omgång på onsdagskvällen. Det känns förresten ovanligt att en hel omgång spelas på samma kväll. Det bör bli segrar för topplagen, för Linköping skall ju bara vinna mot ett formsvagt Umeå och Rosengård är ju jättefavorit hemma mot Göteborg.
Sara Lindén
Apropå Göteborg såg jag att Sara Lindén i lördags nådde drömgränsen 100 damallsvenska mål i GFC. Jag letade efter statistik som visar var det placerar Lindén bland damallsvenska målskyttar historiskt sett. Men jag hittade ingen. Någon som vet om det finns någon tillförlitlig sammanställning av damallsvenskans bästa målskyttar genom tiderna?
Alla övriga matcher har mer eller mindre inverkan på bottenstriden. Den mest intressanta tycker jag är Mallbackens viktiga hemmamatch mot Djurgården. Värmländskorna har bara tagit en poäng på de fem senaste omgångarna och är i stort behov av att vända trenden.
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
OBS. Det här inlägget är uppdaterat med länkar till svenska landslagsspelares sociala medier som startats, eller jag hittat, även efter OS. Klicksiffrorna är dock från slutet av juli 2016.
Det verkar som att Aftonbladet är enda svenska media på plats på landslagets läger i Portobello. Kristoffer Bergström lämnar lite texter därifrån, som den här krönikan. Bladet har även det här fina bildspelet.
Expressen däremot verkar inte på plats. De använder sig dessutom bara av spelarnas egna bilder från sociala medier.
Just landslaget och sociala medier är rätt intressant. För någon vecka sedan reagerade jag över att en mängd svenska landslagsspelare mer eller mindre samtidigt stolt visade upp sina nya OS-skor på sociala medier.
Det är ju ett smart att visa tacksamhet mot sina sponsorer. Sociala medier är även ett bra sätt att kommunicera med sina fans. På det här området håller våra landslagsspelare verkligen en väldigt varierande klass.
Toni Duggan
I samband med att jag såg de där bilderna på alla nya OS-skor såg jag en artikel om att Toni Duggan var första engelska landslagsspelare på damsidan med sexsiffrigt antal följare på twitter (102 000) och på instagram (101 000).
Jag började fundera över hur det såg ut bland de svenska spelarna. Jag var förstås medveten om att de har förhållandevis dåliga siffror, delvis för att svenska är ett litet språk. Men jag ville ändå kolla hur de står sig mot spelare från andra länder – och hur de står sig inbördes.
Direkt kan man konstatera att de amerikanska spelarna inte bara är bäst på planen, de dominerar även på sociala medier. Affischnamnet Alex Morgan har exempelvis 2,8 miljoner gillaklick på sin facebooksida, hon har 2,45 miljoner följare på twitter och 3,7 miljoner följare på instagram.
Hope Solo har just över två miljoner gilla på facebook, drygt en miljon följare på twitter och 700 000 följare på instagram. Carli Lloyd och Megan Rapinoe är inte på Morgans eller Solos nivå, men Lloyd har 670 000 gilla på facebook, 712 000 följare på instagram och 564 000 på twitter. Rapinoe har just över 320 000 gilla på facebook, 400 000 följare på twitter och 500 000 på instagram.
Det finns även spelare i andra landslag som har väldigt bra siffror. Japanska forwarden Yuki Nagasato har exempelvis 194 000 följare på twitter. Den franska ytterbacken Laure Boulleau missar tyvärr OS på grund av skada. Hon tillhör de allra bästa fotbollsspelarna på att sköta sina sociala medier, hon jobbar hårt med sin facebooksida. Det är således ingen slump att den gillas av hela 515 000 personer. Hon har även 204 000 följare på twitter och 188 000 på instagram.
Melanie Leupolz
I Tyskland är Melanie Leupolz en spelare som lägger tid på sin facebooksida – den gillas av 81 000 personer. Hon har även 72 000 följare på instagram, men har ännu inte något konto på twitter.
Av Sverigebaserade spelare har Marta bra siffror. Hon har 190 000 gillaklick på sin facebooksida. Hon har även 230 000 följare på instagram.
Alla de nämnda spelarna har större antal följare än de svenska. Däremot står sig de mest omtyckta svenska spelarna bra i en nordisk jämförelse. Norska stjärnan Ada Hegerberg har 30 000 gillaklick på sin facebooksida, hon finns även på twitter, där hon följs av 13 500. Linköpings och Danmarks affischnamn Pernille Harder har 7 072 gillaklick på sin facebooksida, 5 320 följare på instagram och 1 136 följare på twitter.
När det gäller det svenska OS-laget kan man slå fast är att det inte är många som har egna sidor på facebook. Däremot finns de flesta spelarna på instagram och twitter – det är dock inte många av dem som har internationellt gångbara siffror på antalet följare.
En spelare står sig dock mycket väl i en europeisk jämförelse, Kosovare Asllani. Hon har nästan 60 000 följare på instagram och både drygt 33 000 gillaklick på facebook och följare på twitter – det är bra siffror.
Kosovare Asllani
Även Lotta Schelin, Caroline Seger, Olivia Schough och Nilla Fischer har bra siffror på instagram, Schelin har även väldigt bra på twitter. På facebook är det Sofia Jakobsson som är tvåa bakom Asllani.
Jag tänkte försöka hjälpa spelarna att få ett extra lyft genom det här inlägget. För här är en guide till hur du följer vårt OS-lag på sociala medier:
Lotta Schelin: instagram (18 700 följare) och twitter (31 400 följare). Det finns en facebooksida för Schelin, men jag tror inte att det är hon själv som sköter den. Den har knappt 3 100 gillaklick.
Olivia Schough: instagram (22 800 följare) och twitter (6 150 följare). Har inte någon facebooksida.
Sofia Jakobsson: facebook (24 650 gillaklick), instagram (11 500 följare) och twitter (4 900 följare).
Stina Blackstenius: instagram (3 500 följare) och twitter (680 följare). Har inte någon facebooksida.
Reserver:
Emelie Lundberg: instagram (1 130 följare) och twitter (451 följare). Har inte någon facebooksida.
Amanda Ilestedt
Amanda Ilestedt: instagram (5 540 följare) och twitter (2 411 följare). Har inte någon facebooksida.
Hanne Gråhns: har ett privat instagram (600 följare) och ett twitter-konto hon inte använder aktivt (13 följare). Har inte någon facebooksida.
Pauline Hammarlund: instagram (850 följare) och twitter (300 följare). Har inte någon facebooksida.
Innan jag sätter punkt för genomgången av sociala medier gäller det ju att passa på. Mig och den här bloggen följer man så här: facebook, instagram och twitter.
Slutligen har det varit en intressant träningsmatch inför OS i dag. Nya Zeeland vann med 4–1 mot Sydafrika, ett resultat som det gärna även får bli i svensk favör på onsdag…
Sydafrikas landslag slår faktiskt Sveriges på en punkt med stark koppling till det här inlägget – de har ett eget twitterkonto…
FT score in Rio, New Zealand defeat @Banyana_Banyana 4-1 in an international friendly to prepare for 2016 Olympics @SAFA_net@SasolSA
Amerikanska NWSL är den damfotbollsliga i världen som lockar de överlägset största publiksiffrorna. Det är också en liga som lockar allt fler världsstjärnor.
Men tyvärr är NWSL en ung liga som fortfarande har massor av problem, inte minst med arenafrågan.
I natt tog den problematiken osannolika former. Trots att det var en omgång utan amerikanska landslagsspelare, vilket sänker kvaliteten på matcherna, tänkte jag kolla en stund på matchen Western New York Flash–Seattle Reign.
Det jag fick se var något av tidernas fotbollsparodi på elitnivå. Det visade sig att matchen spelades på något som såg ut som en sjumannaplan. Det var nämligen bara några meters avstånd mellan straffområdeslinjen och sidlinjen.
Det jag såg går att kalla parodi, Kalle Anka-nivå, Korpen – ja, vad man vill, dock inte fotboll.
Planen, som var byggd på en baseballarena, var tydligen 100×58 yards. Det innebär ungefär 91×52 meter. Det innebär att det är 22,5 meter från hörnflaggorna till målet. Det innebär också att i princip alla inkast på offensiv planhalva kan kastas in i motståndarnas straffområde.
Jag orkade bara kolla några minuter, men fick under den tiden se två mål på inkast.
Spelarna visste inte hur de taktiskt skulle hantera den lilla planen. Det fanns inget utrymme för kantspel, spelarna stod liksom på varandra. Det var helt enkelt en match som kastar ett löjets skimmer över NWSL – och över damfotbollen i USA.
Reaktionerna lät inte heller vänta på sig. Redan under matchen rasade det in kritiska reaktioner på sociala medier. Inte minst från USA:s landslagsspelare, som ju hade landskamp i går.
Det här med att lägga landskamper samma dag som det spelas fyra ligamatcher är ju för övrigt ytterligare ett problem NWSL och USA:s fotbollsförbund borde diskutera igenom. De borde ju hjälpa varandra – inte konkurrera om publiken.
Här är några reaktioner kring planen i Rochester. Många av dem var adresserade till ligachefen Jeff Plush:
I joked earlier but this field is unacceptable. @NSWL@JeffPlush are you watching this? Why would you allow this?
Efter matchen, som Western New York vann med 3–2, skrev Seattlecoachen Laura Harvey ett långt inlägg om matchen, bland annat om hur snacket gått innan. Bland annat hävdar hon att planen bedömdes som underkänd tidigare under lördagen. Men plötsligt var den godkänd, utan att några ändringar gjorts:
Vid midnatt amerikansk tid la Jeff Plush ut en ursäkt på NWSL:s hemsida. Där skriver han bland annat att ligan tog ett felaktigt beslut som godkände planen.
Bra med en ursäkt, men det är ändå tråkigt att NWSL inte håller en högre nivå än så här. Jag tycker att de svenska arenakraven ofta är löjligt hårda. Men vi slipper i alla fall sådana här skandaler i damallsvenskan…
Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.
Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.
Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.
Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.
Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.
Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:
”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”
Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.
Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.
Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.
Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.
När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.
Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.
Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.
Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.
Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.
Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.
Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.
Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.
En blogg om internationell damfotboll 