Etikettarkiv: Mia Carlsson

Samuelsson tillbaka mot England

Publicerad den av
4

Under onsdagseftermiddagen presenterade Peter Gerhardsson sin landslagstrupp till bortamatchen mot England den 11 november.

Jessica Samuelsson

Förbundskaptenen poängterade att han behövde erfarna spelare till mötet med världstreorna och jämfört med förra truppen tillkom därför Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och Julia Spetsmark.

Tysklandsproffsen Ilestedt och Rolfö är tillbaka efter skador. Båda spelade för övrigt ligamatcher under onsdagen. Ilestedt spelade hela Potsdams 4–0-seger borta mot Werder Bremen och Rolfö byttes in i paus när Bayern München vände 0–1 till 3–1-seger mot Frankfurt.

För Spetsmark och Samuelsson är det första uttagningarna på ett år. Senast duon var med i truppen var mot Ungern i Borås i oktober i fjol. Sedan dess har Spetsmark varit petad och Samuelsson skadad.

Tillagt i efterhand: Ytterligare en spelare har ju faktiskt tillkommit från förra truppen, och det är Hanna Folkesson, som var petad senast. Jag tyckte att Folkesson såg stabil ut mot Piteå i måndags.

De som fick lämna plats var Anna Oskarsson, Julia Zigiotti, Nina Jakobsson, Mimmi Larsson samt reserven Sandra Adolfsson – och Nilla Fischer. Den sistnämnda har ju stått över en del träningsmatcher på senare år. Och gör det alltså igen. Fischer spelade för övrigt inte heller i Wolfsburgs 7–0-seger mot Mönchengladbach under onsdagen.

Vid truppresentationen fick Gerhardsson frågor om Jessica Samuelsson och den konkurrens som uppstått på högerbacksplatsen. Det är verkligen en intressant situation i och med den fina utveckling som Hanna Glas haft under året. Om/när Samuelsson kommer upp i sin tidigare nivå vill man gärna ha med båda. Frågan som inte ställdes är om Gerhardsson kan tänka sig att spela den ena av dem till vänster.

Dessutom finns ju Nathalie Björn med i truppen, som också är tänkbar som högerback, vilket ytterligare försvårar Gerhardssons val. Jag tyckte att Björn imponerade stort när jag såg henne i måndags mot Piteå.

Gerhardsson gladde sig för övrigt mycket över att Stina Blackstenius lyckades göra fem mål för Montpellier i helgen. Och det är klart att det även är bra för landslaget att forwards visar målform. Även om det inte var något vidare motstånd skall man vara där och peta in bollarna, och fem mål är helt klart respektingivande. Se dem alla här:

Här är landslagstruppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar:
Samuelsson, Glas, Nathalie Björn, Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Mia Carlsson och Jonna Andersson.

Mittfältare:
Olivia Schough, Elin Rubensson, Caroline Seger, Julia Karlernäs, Julia Roddar, Folkesson och Lina Hurtig.

Forwards:
Blackstenius, Spetsmark, Kosovare Asllani, Anna Anvegård, Rolfö och Sofia Jakobsson.

Förbundet klarar numera av att presentera truppen på sin nya hemsida. Tyvärr är det även här läge att säga att det var bättre förr. För även i det här fallet är förbundets nya sida otroligt mycket sämre än den gamla. Jämför själva vilket ni föredrar:

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets gamla hemsida.

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets nya hemsida.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen – Svenska fotbollförbundets nya hemsida är en katastrof. Jag hoppas verkligen att förbundet får betalt av de klåpare som förstört både matchstatistik och spelarpresentationer.

Under onsdagen togs det även ut en U23-trupp. Den hittar ni här.

Innan jag lämnar landslagsnivån konstaterar jag att F16/02-landslaget måste ha stått för tidernas mest ojämna prestationer under lagets första EM-kval. Nederländerna vann med 16–0 mot Georgien. Några dagar senare spelade Sverige 1–1 mot samma georgiska lag.

Vad slutade då matchen Nederländerna–Sverige? Jo, den blev 1–1. Den som hittar någon logik i det här är välkommen att förklara för mig. För jag tycker att det är fullständigt orimligt att man spela 1–1 mot två lag vars inbördes match slutat 16–0.

Logiskt eller inte, det viktigaste var förstås att F16-landslaget gick vidare, vilket det gjorde.

Mycket talar också för att Asarum spelar vidare i elitettan även 2019. Blekingelaget vann onsdagens hängmatch borta mot Västerås BK30 med 3–2 efter en sen vändning. Frida Mattsson kvitterade i 85:e och sedan bjöd Västerås på ett självmål i 89:e.

Det gör att Asarum är tre poäng och sju mål före Ljusdal inför slutomgången på söndag. Då tar Asarum emot Kvarnsveden och Ljusdal tar emot Mallbacken.

Västerås BK30 är redan klart för nedflyttning. Men de har en avgörande roll i slutomgången. Då tar man nämligen emot tvåan Kif Örebro. Närkingarna måste sannolikt vinna den matchen för att ta sig tillbaka till allsvenskan. Lidköping ligger nämligen bara två poäng bakom och har bättre målskillnad. Lidköping har dessutom hemmamatch mot jumbon Böljan, vilket bör innebära god chans till seger.

På lördag avgörs damallsvenskan, och det kan bli välfyllt på flera arenor. I Piteå förväntas 4000–5000 åskådare till LF Arena, och i Stockholm lockar Hammarbys ödesmatch också bra med folk.

På lördag avslutar Annica Svensson sin karriär.

Svensson var en viktig kugge i det landslag som tog VM-brons i Tyskland 2011 och väl värd att hyllas av många på Tunavallen på lördag.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Corren uppger att både PSG och Manchester City skall vara intresserade av Filippa Angeldahl.

Av de valen tror jag att Angeldahl själv skulle ha störst nytta av att spela i England, eftersom jag anser att hon behöver förbättra sitt spel i högt tempo. Samtidigt tror jag att hon hade haft lättare att platsa i PSG.

Den största internationella nyheten de senaste dagarna kommer från Italien, där Inter är senaste klubben att skaffa ett damlag.

I Kina är det klart att Dalian med bland annat nigerianska stjärnan Asisat Oshoala i laget vinner ligan för andra året i rad. Som synes nedan blev Marija Banusic tvåmålsskytt för sitt Beijing i 3–0-segern mot Hebei. Vad jag kan minnas är det väl svenskans två första ligamål för nya klubben. Däremot har hon tidigare gjort flera mål i cupen.

Slutligen noteras att Australiens W-league drar igång på torsdagsförmiddagen, svensk tid. Det är en liga som utöver The Matildas även hyser många toppspelare från USA:s NWSL.

Öppningsmatchen är ett derby mellan Western Sydney Wanderers och Sydney FC. I hemmalagets trupp noteras den före detta Kvarnsvedenstjärnan Elisabeth Addo, och gästerna har affischnamn som Alanna Kennedy, Sofia Huerta, Lisa De Vanna och Caitlin Foord.

Alanna Kennedy

Överhuvud taget är det många utländska toppspelare i W-league i vinter. Exempelvis skall Japans pånyttfödda Yuki Nagasato spela för Brisbane, Linköpings engelska niomålsskytt Natasha Dowie återfinns i Melbourne Victory och hyllade irländska mittfältaren Denise O’Sullivan, som vunnit NWSL-guld med North Carolina Courage, skall nu även försöka bli mästare med Canberra.

När det gäller nordiska spelare återfinns isländska duon Fanndís Fridriksdóttir och Gunnhildur Jónsdóttir i Adelaide och danska Theresa Nielsen skall spela för Melbourne City.

Fanndis Fridriksdottir

Bilder av en landslagsträning

Publicerad den av
5

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tidigare i dag tog jag en liten sväng ner till Göteborg för att kolla in landslagets träning och lyssna av vad spelarna hade att säga under presskonferensen.

Eftersom flera av spelarna hade matcher i helgen, och Peter Gerhardsson bara har tre träningspass på sig innan torsdagens viktiga hemmamatch mot Ukraina, var det flera spelare som ganska tidigt klev åt sidan och körde lågintensiv träning.

Utifrån den korta period man spelade elva mot elva gissar jag på att Gerhardsson kommer att köra med följande startelva mot Ukraina: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

När Gerhardsson plockade in Julia Roddar istället för skadade Fridolina Rolfö anade jag att Gerhardsson planerade att spela Asllani som tia på torsdag. När jag träffade förbundskaptenen på Valhalla IP för några veckor sedan sa han att det är högst önskvärt att spelarna har samma position i sina klubblag och landslaget, speciellt när samlingarna är så korta att man inte har så mycket tid att ställa om.

Eftersom Asllani har spelat som tia i LFC på sistone känns det rimligt att hon även används som tia i gulblått.

I övrigt på träningen lade man en del tid på att träna på att spela sig förbi motståndarnas mittfält. Där noterade jag att instruktionerna i stort handlade om att sätta fart på passningen uppåt i planen, samt att det är väldigt viktigt att mottagaren har minst en fot som pekar framåt i planen.

Under det ena spelet fick Lina Hurtig en smäll mot högerknät. Spontant kändes det inte så bra, men efteråt förklarade läkaren Houman Ebrahimi att det bara var en smäll, och inget att oroa sig för.

Däremot kändes det högst tveksamt om Rolfö kan spela i Danmark på tisdag. Även om doktor Ebrahimi trodde att chansen finns låter det som kort tid att spela match bara cirka 1,5 vecka efter en listen bristning/sträckning.

De spelare som mötte media efter träningen var Sofia Jakobsson, Linda Sembrant och Nina Jakobsson. Man blev glad bara av att se den sistnämnda. Hon såg ut att njuta fullt ut av att få lite tid i rampljuset.

Nina Jakobsson

Piteforwarden fick frågan om vad det är som har gjort henne till landslagsspelare.

”Mycket min fysik och att jag kan ta ytor med boll. Jag känner mig mer trygg med boll, att jag kan få fast bollen eller vända upp. Det är där jag känner att jag har utvecklats.”

Sedan noterade hon att det är en dröm att få göra sin första A-landslagssamling.

”De äldre som Seger och Fischer har man ju sett på tv när man var ung, så klart det är häftigt att få spela ihop med dem nu.”

Ninas namne Sofia har betydligt mycket större vana av landslagssamlingar. Jag kollade med Montpellieranfallaren om hur hon bedömde sin matchform. Hon konstaterade att hon bara har spelat en hel match efter sommaren, men var ändå mer orolig för att ha glömt bort svenska ord än för matchformen.

”Man tappar vissa ord ibland, men det blir bra när man kommer hem till Sverige och får öva lite på svenskan. Formen är bra. Vi har haft försäsong i Frankrike och haft flera riktigt bra träningsmatcher och seriestart i helgen. Det känns bra, och jag kände mig pigg i dag på träningen, så det var kul.”

Hon berättade om att hon har fått spela en halvlek mot Chelsea, 20 minuter mot Arsenal, 90 minuter mot Bayern München, samt att hon gjorde ett inhopp i den andra halvleken mot Barcelona och fick 45 minuter i ligapremiären i lördags.

Jakobsson var imponerad av Ukraina senast.

”De har ett bra lag, med riktigt bra omställningsspel. De har ett par duktiga spelare, en mittfältare som jag tycker var jätteduktig – och så hade de snabba forwards. Så vi får se upp med deras omställningar, vara noggranna i vårt försvarsspel. Och när vi har bollen får vi ha tålamod.”

Det hindrar inte att hon har receptet på vad som behöver förbättras den här gången:

”Kvalitet på inspelen, löpningar in i box och sedan vara ordentliga när vi får chansen. Våga tro på det vi gör, och ha bättre inspel – och helt enkelt bara göra mål.”

Linda Sembrant

Även Linda Sembrant var imponerad av Ukrainas kontringsspel.

”De var snabba och tvekade inte, utan öste på med folk. De var väldigt orädda och tror på sin idé.”

Hon fick frågan om hur hon tycker att det fungerar med täta byten mellan tre- och fyrbackslinje.

”Jag tycker att det har varit väldigt kul med hur vi har kunnat mixa, hur vi känner oss bekväma och starka i de två olika sätten. Vi känner oss väldigt trygga med båda systemen. De är väldigt tydliga med vad de vill ha ut av oss, så det känns som att vi kan vara väldigt flexibla.”

Jag tog upp de fasta situationerna, en viktig detalj som funkade dåligt på den förra landslagssamlingen.

”Där behöver vi snäppa upp det ett snäpp. Vi vet att fasta brukar vara en väldigt stor styrka, så där skall vi vara målfarliga. Vi får se till att gå fullt ut i boxen och skapa situationer. Och gör vi inte det i förstaläget skall vi försöka få fast bollen, så kanske chanserna kommer i andra- eller tredjefas.”

Man körde några hörnor på träningen. De var dock inte speciellt lyckade, utan de ledde till kontring för det försvarande laget mer eller mindre varje gång. Vi får hoppas på bättre kvalitet på torsdag.

I övrigt i dag meddelade Hammarbys Helén Eke den tråkiga nyheten att hon är korsbandsskadad och har spelat klart för i år. Det är hennes andra korsbandsskada, men den första i det aktuella knät.

I de Asiatiska spelen blir det final mellan Japan och Kina. Japanskorna vann sin semifinal mot Sydkorea med 2–1. Segermålet var ett självmål i 86:e minuten.

Kina vann sin semifinal mot Taipei med 1–0, segerskytt blev Wang Shanshan.

På torsdag meddelar Uefa vem som skall prisas som Europas bästa spelare säsongen 2017/18. Klart är att det inte blir Ada Hegerberg. Hon har redan fått besked om att hon inte kommer att vinna. Det är ju faktiskt ett rätt konstigt agerande från Uefa.

Men kanske skönt för Hegerberg som slipper åka på gala. Vinnaren blir därmed antingen Amandine Henry eller Pernille Harder.

Slutligen hade jag med mig kameran till Kamratgården tidigare i dag. Här är mina bilder från landslagets träning:

Anna Oskarsson
Sandra Adolfsson
Lina Hurtig
Jonna Andersson
Nina Jakobsson
Linda Sembrant
Landslagssamling
Stretching
Mia Carlsson
Anna Oskarsson
Sandra Adolfsson
Samling
Zecira Musovic
Hanna Folkesson
Jonna Andersson
Hedvig Lindahl
Nina Jakobsson
Zecira Musovic
Magdalena Eriksson
Anna Anvegård
Magnus Wikman
Julia Karlernäs
Peter Gerhardsson
Anna Anvegård
Anna Oskarsson
Lina Hurtig
Julia Karlernäs
Anna Anvegård

Jakobsson nytt ansikte i väntad landslagstrupp

Publicerad den av
9

Nina Jakobsson

Alldeles nyss har Peter Gerhardsson presenterat sin trupp till de avgörande VM-kvalkamperna mot Ukraina och Danmark.

Det blev väl som jag gissade häromdagen, alltså att Gerhardsson väljer att satsa på i princip samma trupp som han gjorde senast, samt att han ger Nina Jakobsson chansen. Piteåforwarden är den enda helt nya spelaren i truppen.

Inte heller duon Jennifer Falk och Julia Karlernäs har spelat några A-landskamper, men båda har varit med på samlingar tidigare – bland annat den senaste.

Tittar vi igenom truppen är det samma tre målvakter som senast, alltså:

Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Falk.

Det är även samma åtta backar:

Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

På mittfältet finns det en förändring i form av att Julia Roddar får ge plats åt Karlernäs. Senast kom ju Piteåspelaren in i ett sent skede som reserv för skadade Caroline Seger.

Apropå Seger poängterade Gerhardsson på presskonferensen att det var viktigt att få tillbaka henne i spel, inte minst i rollen som ledare på planen.

När Gerhardsson gick igenom spelarna stannade han upp vid några, och motiverade uttagningen. Karlernäs var en sådan. Han sade sig vara imponerad av hennes spel, inte minst att hon gör mål från mittfältet. Men han konstaterade även att hon är bra i defensiven, både på huvudet och i presspelet.

Här är mittfältet i sin helhet:

Caroline Seger, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Karlernäs, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Bland forwards stannade Gerhardsson förstås till på Nina Jakobsson, som han beskrev som en formstark och fysiskt väldigt stark spelare. Han poängterade också att hon gjorde en väldigt bra U23-landskamp mot England, vilket är en väg in i A.truppen. Han sa att Jakobsson har funnits med i förbundskaptenernas tankar tidigare, men han hoppas att de prickat rätt tillfälle att ta ut henne.

I övrigt bland forwards tog man ut en 24:e spelare i Lina Hurtig. Det motiverades med att hon har gjort två intressanta inhopp i LFC, och att hon är en spelare med lite speciella egenskaper i sin snabbhet och speluppfattning.

Det innebär att truppen innehåller följande forwards:

Stina Blackstenius, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Nina Jakobsson och Hurtig.

Noterbart bland forwards är att den som fått ge plats åt Nina Jakobsson i truppen är Loreta Kullashi. Eskilstunaspelaren har ju varit skadad ett tag, så det var rimligt att hon inte skulle komma med den här gången.

Lite förvånande dock att hon inte heller fanns med i U23-landslagets trupp till en fyrnationsturnering i Norge. Kullashi har ju trots allt suttit ombytt på bänken i Uniteds båda två senaste matcher.

Loreta Kullashi

För övrigt noterades från presskonferensen att Gerhardsson inte fick en enda fråga på podiet. Det är lite ovanligt.

Innan han presenterade sin trupp gjorde han en liten tillbakablick, där han totalt sett tycker att landslaget gjorde väldigt bra, prestationsmässigt sett i de tio landskamper han har lett.

Han konstaterade att han har en 100-procentigt proffsig omgivning när det gäller analytiker, och att han inte har något mer att önska på den fronten. Han sa:

”Det finns inget vi kan skylla på.”

Han gick även igenom de båda matcherna på den förra samlingen lite mer noga. Där konstaterade han att Kroatien inte hade ett enda bollinnehav i den så kallade ”sista tredjedelen”, något som är väldigt ovanligt. Eftersom långt över 99 procent av alla mål görs från just den sista tredjedelen är det svårt att vinna matcher om man aldrig kommer dit…

Förlusten mot Ukraina kallade han:

”Vår sämsta prestation under de tio landskamperna vi spelat.”

Där menade han att den stora orsaken till förlusten var att de svenska spelarna var för obeslutsamma i sista tredjedelen. Sverige hade bollen under kontroll där 67 gånger under matchen, medan Ukraina hade bollen i sin sista tredjedel vid 16 tillfällen.

Gerhardsson sa att Sverige hade åtta avslut i goalzone, vilket är det området där flest mål kommer till, medan Ukraina hade två. Han sa att:

”De lärdomar vi dragit av det här behöver vi visa nu på Gamla Ullevi.”

När jag gjorde min stora analys av förlusten i Ukraina fick jag det till 4–4 i farliga målchanser, och jag ansåg att alla Ukrainas fyra chanser var bättre än Sveriges bästa.

Jag skulle nog kalla det att Sverige hade både för dålig kvalitet och för dålig skärpa kring Ukrainas straffområde. Men visst, om jag hade pratat om mina egna spelare hade jag nog också kallat det för obeslutsamhet.

Men varken den 30 augusti på Ullevi eller den 4 september i Viborg finns det utrymme för liknande obeslutsamhet.

Det handlar ju nämligen om två otroligt viktiga matcher för svensk del. Som jag ser det är det här den viktigaste landslagssamlingen sedan OS för två år sedan. Alltså viktigare än fjolårets EM-slutspel.

Det är ju inte bara en VM-plats som står på spel, utan även chansen att kvala in till OS i Japan. Men två förluster är vi med största sannolikhet borta från både VM och OS.

* Det om landslaget. Nu blir det lite U20-VM. I går kikade jag från och till på Spanien–USA i sista gruppomgången. I den första halvleken rullade spanjorskorna ut amerikanskorna totalt. Även om USA hade bättre koll på spelet efter paus skapade de inget – och de var ju tvungna att vinna för att gå till kvartsfinal.

Fortfarande med mindre än tio minuter kvar ledde Spanien med säkra 2–0. Men de sista tio minuterna hände något, USA gjorde två mål och hade plötsligt chansen att trots allt ta sig vidare till kvartsfinalen.

Nu red Spanien ut stormen, men det kändes ändå lite som kvartsfinalen i U20-VM för två år sedan, då amerikanskorna var utspelade av Mexiko i 80 minuter. Men från inget vände USA 1–0-underläget till en spelmässigt sett totalt omotiverad 2–1-seger.

Jag har ju flera gånger påtalat att USA tappar mark på ungdomssidan, vilket på sikt också borde märkas bland seniorerna. Men just den där mentaliteten, att aldrig ge upp, gör att USA lär bli att räkna med långt framöver, även när de har lag med mindre talang än motståndarna. Amerikansk damfotboll gynnas också stort av landets collegeupplägg, som gör att få spelare slutar innan de är 23–24 år.

I stora delar av övriga världen minskar många talangfulla spelare redan innan de fyller 20, mycket eftersom det inte har gått att leva på fotbollen. Det här håller ju på att förändras i flera europeiska länder, något som ligger bakom de lyft som länder som Frankrike, Spanien och England har haft de senaste åren.

Apropå det så ser kvartsfinalerna i U20-VM ut så här:

Torsdag:
Spanien–Nigeria och Frankrike–Nordkorea

Fredag:
England–Nederländerna och Tyskland–Japan

Nigeria tog alltså den sista kvartsfinalplatsen. Man gjorde det på ett kinesiskt självmål på övertid.

Ett lättat Nigeria dansade sig fram i går kväll.

I förra inlägget skrev jag om Lauren Hemp:s udda mål mot Mexiko. Har ni inte sett det tycker jag att ni skall göra det. Och skall man tro målskytten var det ju tydligen meningen…

Allra sist noteras att det är lottning av sextondelsfinalerna i Champions League på fredag. Här är seedningen:

https://twitter.com/UWCL/status/1029057957248622593

 

Kul med Falk och Anvegård i landslaget

Publicerad den av
27

Anna Anvegård

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till VM-kvaltruppen till matcherna mot Kroatien (den 7 juni i Göteborg) och Ukraina (borta den 12 juni).

Jämfört med den senaste truppen saknas av förklarliga skäl gravida Hilda Carlén och skadade Lina Hurtig. Dessutom har Gerhardsson valt bort formsvaga Marija Banusic. Gerhardsson motiverade det så här till SVT:

”Det är kopplat till prestation, som vi inte tycker är tillräckligt bra. Det är en konkurrenssituation, sådana som Kullashi och Anvegård får före. ”

Med i Gerhardssons trupp finns istället Göteborgs målvakt Jennifer Falk, samt talangfulla forwardsduon Loreta Kullashi och Anna Anvegård.

Jennifer Falk

Det tycker jag är kul uttagningar. Jag har ju rätt många gånger lobbat för Falk och Anvegård. I Falks fall var det förstås ett tag sedan jag lyfte henne, eftersom hon i princip missade hela fjolårets säsong till följd av hjärnskakning. Hon var en av fyra målvakter i Pia Sundhage:s 27 spelare stora trupp till matcherna mot Iran och Norge i oktober 2016, men har ännu inte fått spela någon landskamp. Det lär hon kanske inte få göra nu heller, men hon får i alla fall chansen att visa upp sig. Och hon får för första gången vara med i en ”riktig” 23-mannatrupp.

Kullashi har väl haft det lite tufft i damallsvenskan den här våren, men hon är kanske vårt allra största framtidshopp på forwardssidan och en spelare som bör ges erfarenhet.

Slutligen då Anvegård, som är en spelare jag gillat från första gången jag såg henne. Hon har en fin fotbollshjärna, och dessutom ett gott målsinne. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon klarar sig i en A-landslagsmiljö.

När det gäller de båda stundande VM-kvalmatcherna skall Sverige bara vinna hemma mot Kroatien. Däremot är Ukraina borta en lurig historia. Sverige är favoriter där också, men den segern är inte självskriven. Däremot är det nog så att vi måste ta sex poäng på de här matcherna för att ha lite marginal inför gruppfinalen borta mot Danmark i september.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

Mittfältare: Caroline Seger, Hanna Folkesson, Kosovare Asllani, Julia Roddar, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Forwards: Stina Blackstenius, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Anna Anvegård.

Med 20 spelare kvar från förra truppen är det tydligt att Gerhardsson börjar sätta en stomme. Kollar vi på fördelningen mellan damallsvenskans klubbar har Göteborg med flest spelare – fyra. Sedan har Rosengård och Eskilstuna tre vardera, Linköping två samt Kristianstad och Växjö varsin.

Gerhardsson pratade lite om att han har valt utifrån hur spelarnas spelsätt liknar varandra i landslag och klubblag. Kanske var det en liten förklaring till varför vårens succélag Piteå fortsatt inte har med någon spelare i landslagstruppen.

Däremot noteras att Piteå har med sex (korrigerat) spelare i den U23-trupp som är uttagen till möte med England i Bollnäs den 9 juni.

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

Publicerad den av
16

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Kullashi kan få debutera i Sydafrika

Publicerad den av
16

Loreta Kullashi var det nya namnet i Peter Gerhardsson:s trupp till landskampen mot Sydafrika i januari. Kul att hon får chansen, det lilla jag såg av Eskilstuna i höst tyckte jag att hon såg väldigt intressant ut.

I övrigt noteras att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer inte är med, det är inte heller Marija Banusic, Julia Spetsmark eller skadade Fridolina Rolfö. Däremot är Olivia Schough med igen. Bland ”nya” spelare får Emma Holmgren, Amanda Edgren och Julia Roddar nya chanser.

Truppen ser ut så här:

Målvakter: Hilda Carlén, Zecira Musovic och Holmgren.

Mittbackar: Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt och Emma Berglund.

Ytterbackar: Jonna Andersson, Nathalie Björn, Mia Carlsson och Hanna Glas.

Centrala mittfältare: Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Roddar, Elin Rubensson och Caroline Seger.

Yttermittfältare: Lina Hurtig, Edgren och Schough.

Forwards: Stina Blackstenius, Sofia Jakobsson, Mimmi Larsson och Kullashi.

Det om landslaget. Härom dagen skrev jag om lottningen till Asiatiska mästerskapen, en lottning som gör att minst ett av Thailand, Jordanien och Filippinerna kommer att spela VM i Frankrike 2019.

Vid lunchtid råkade jag hitta en stream som visade en vänskapslandskamp mellan just Thailand och Jordanien. Jag såg de sista 25 minuterna av matchen som slutade 2–1 till Jordanien. Här är klipp på Jordaniens båda mål:

https://twitter.com/WSUasa/status/940540007860797441

https://twitter.com/WSUasa/status/940542353546403840

Jag vet inte vad länderna kom med för lag, alltså om det var starkast möjliga lag. Thailand har ju åtminstone tidigare haft ett par Europaproffs, som ju kanske inte var med. Thailand hade två bollar i målramen de sista minuterna, och kunde mycket väl ha fått med sig ett bättre resultat.

Den stund jag såg spelade Jordanien mest försvarsspel, och satsade på snabba och farliga omställningar. Kontringarna bestod ofta av långa bollar från Stephanie Al-Naber:s vänsterfot mot snabba Maysa Jbarah.

Tyvärr är dock det mest bestående minnet av de 25 minuter jag såg hur Jordanien ”rutinerat” fördröjde tiden. Deras spelare tog varje chans att kasta bort bollen, ställa sig i vägen vid frisparkar och göra liknande tjuvknep. Domaren var usel och lät dem hållas. Enda gången domaren sa ifrån var när en jordansk spelare flyttade fram bollen cirka 15 meter vid en frispark. Effekten blev dock obefintlig, då den jordanska spelare först backade tre meter, för att sedan rulla fram bollen tre meter igen.

Det här med att herrfotbollens avarter letar sig allt djupare in i damfotbollen är ju väldigt tråkigt. Framför allt är det ju spelarnas ansvar att inte ägna sig åt den här typen av saker. Men det gäller ju även för domarna att direkt statuera exempel. Jag såg en hel hög gula kort under de 25 minuter jag tittade på. Men domaren, som jag inte har något namn på, gjorde inte ens en antydan till att varna någon. Tråkigt.

I gårdagens tyska seriefinal agerade däremot domaren Katrin Rafalski och delade ut två röda kort i en ovanligt känsloladdad damfotbollsmatch. Det första, till Wolfsburgs Tessa Wullaert var ju rätt solklart.

https://twitter.com/WoSoComps/status/940394034169868288

Det andra, på Bayerns Jovana Damnjanovic är mer diskutabelt. Hon fick sitt andra gula kort för den här försöket att tysta sin gamla hemmapublik. En publik som hade buat rätt rejält mot henne under större delen av matchen.

https://twitter.com/WoSoComps/status/940400987147259904

Det var helt enkelt en match med massor av känslor som man inte brukar se inom damfotbollen.

https://twitter.com/WoSoComps/status/940404824729939968

Känslor är ofta något positivt – för de visar på att matchen är viktig. Men den här bröstvärmaren från Alexandra Popp är ju exempelvis något man inte brukar se i damfotbollsmatcher:

https://twitter.com/WoSoComps/status/940395932855754752

Det gjordes ju även fyra mål i matchen. Ett längre sammandrag finns här. De tre målen från de första åtta minuterna kommer här:

https://twitter.com/WoSoComps/status/940366310478925824

https://twitter.com/WoSoComps/status/940382034849161216

https://twitter.com/WoSoComps/status/940385862726176768

Som syns på klippen ovan var Pernille Harder inblandad i Wolfsburgs två första mål. Här är ett klipp där danskan berättar om hur hon har utvecklats av att lämna Linköping för den tyska storklubben. Intressant att den tyska serien är mer fysisk, och att det ställs högre krav på spelarna i Wolfsburg än i LFC:

Lite noteringar från Sverige–Ungern

Publicerad den av
1

Under onsdagseftermiddagen (klockan 14.30) presenterar Peter Gerhardsson den landslagstrupp som skall till Bordeaux och spela mot Frankrike den 27 november.

Det blir förstås intressant att se hur truppen formeras nu när Sofia Jakobsson bör vara aktuell på forwardssidan, medan varken Jessica Samuelsson eller Johanna Rytting Kaneryd är tillgängliga.

Men ännu intressantare än truppen blir ju vilken startelva Gerhardsson kommer att välja, och hur laget kommer att spela. Vår nye förbundskapten har ju sagt att han kommer att anpassa valet av spelare och spelsätt efter motstånd.

Mot Kroatien och Ungern har ju Gerhardsson kunnat tänka 95 procent offensivt. Mot Frankrike måste han höja den defensiva procenten rätt rejält.

Med det sagt är det dags för en liten tillbakablick på EM-kvalmatchen i Borås för två veckor sedan. Jag har kollat om matchen och gjort lite noteringar. De kommer här i den ordning som de hamnade på mitt anteckningspapper:

* Matchinledningen: Plottrigt spel, men väldigt många korta passningar. Dessutom inte alltid med 100-procentig precision. Den typen av spel kan funka mot svaga lag som Ungern, men känns som lite av självmordstaktik mot Frankrike.

I tolfte minuten försökte Mia Carlsson med ett långt uppspel från backlinjen, in bakom den ungerska. Vad jag kan minnas var det både det första och det enda långa, svenska uppspelet i matchen.

Linda Sembrant

* Snabbhetsproblem i vänsterförsvaret. Carlsson och Linda Sembrant hängde inte riktigt med när det blev s defensiva omställningar. Följden blev att Sembrant föll ner några meter och tog extra djup.

Det lär inte vara någon bra taktik mot snabba franska kantspelare. Med tanke på att Samuelsson också är borta blir en av Gerhardssons viktigaste uppgifter att hitta snabbhet i backlinjen till Frankrikematchen.

Jämfört med deras EM-lag kan ju Frankrike nu spela med blixtsnabba kantspelare både till vänster (Amel Majri) och höger (Delphine Cascarino).

* För mycket tvåtouch i uppspelsfas. När Sverige byter kan har ofta såväl Nilla Fischer, Linda Sembrant som Caroline Seger två tillslag innan de spelar vidare. Följden blev att Ungern lätt hann flytta över sitt lag.

Mot Frankrike måste Sverige flytta bollen mycket snabbare i backlinjen. I den 31:a minuten fick vi dock till ett kanonanfall, mycket tack vare en snabb vändning i backlinjen. Det började med att Samuelsson spelade direkt till Sembrant, som tog med sig bollen med sitt första tillslag och spelade vidare ut på kanten till Mia Carlsson på det andra. Kristianstadsbacken stötte fram bollen med ett direktpass till Hurtig som fick autobahn fram till vänster. Hurtig valde ett tidigt inlägg mot bortre stolpen där Fridolina Rolfö först var nära att göra mål. På returen var det ett upplägg för Stina Blackstenius, som dock sköt över från nära håll.

Trots att det inte blev mål var det ett föredömligt anfall. Men de svenska spelarna måste alltså jobba på att minska antalet tillslag, inte minst gäller det här Seger, som gärna slår till bollen två gånger. Hon behöver lära sig att jobba med ett tillslag mycket mer. Hade jag varit hennes tränare hade jag nog förbjudit henne att spela med fler än ett tillslag på träning, och dessutom tvingat henne att spela framåt. På så sätt skulle hon kanske få ett lite snabbare, offensivt beslutsfattande. Nu tar det ofta lite för lång tid innan hon blir rättvänd, och då hinner motståndarna stänga till luckorna.

Lina Hurtig och Zecira Musovic

* Lina Hurtig var fantastisk i den första halvleken. Jag fick ju lite kritik för att jag gav Hurtig för högt betyg – en fyra. Men när jag kollar om matchen finner jag ingen anledning att sänka det betyget.

Linköpingsspelaren var direkt inblandad i fyra av Sveriges fem första, riktigt heta målchanser. Totalt var hon direkt eller indirekt inblandad i fyra av de fem målen. Solklar fyra, speciellt som det var hon som visade vägen genom att göra det viktiga 1–0-målet och få hål på Ungern.

* I den andra halvleken tappade det svenska laget lite fokus. Det blev ännu mer tvåtouch, och dessutom alltfler slarviga passningar. Alltså passningar bakom medspelare, eller på fel fot, saker som gjorde att vårt lag tappade tempo i spelet.

Under några perioder blixtrade dock laget till, och till slut hamnade vi enligt min räkning på 15–0 (8–0) i klara målchanser.

* Jag står fast vid att Kosovare Asllani var bästa svenska spelare, men Lina Hurtig var inte långt efter. När det gäller den betygsättning jag medverkade till i BT, se länk ovan, står jag i princip fast vid den. Mia Carlsson gjorde mycket bra, men hade väldigt många felpass, vilket gör att hennes trea känns svag.

Marija Banusic

Kvaliteten på de fasta situationerna från Marija Banusic var såpass hög att hon nosade på en trea. Mina fokusspelare inför matchen var just anfallsduon med Banusic och Stina Blackstenius. Banusic briljerade med högklassiga hörnor och frisparkar, däremot tyckte jag att hon var rätt medioker i själva spelet. Blackstenius ville otroligt mycket, men var ärligt talat inte speciellt lyckad. Hon kommer nog mer till sin rätt när det blir mer djupledsspel, vilket det lär bli mot Frankrike.

I den matchen kommer mitt fokus sannolikt riktas mot defensiven, där ju inte minst Caroline Seger har en nyckelroll. Vi får väl se vilken elva Gerhardsson väljer, men troligt är att man kommer att kolla in Seger lite extra på tv-sändningen från Frankrike.

Julia Spetsmark

* Det om senaste landskampen. I den truppen ingick ju Julia Spetsmark. Hon har stått för dagens svenska damfotbollsnyhet genom att skriva på ett ettårskontrakt med Manchester City. Det blir intressant att följa hur hon lyckas där.

* I dag har även kandidaterna till Årets tränare presenterats. De tre blev Kim Björkegren (Linköping), Elisabet Gunnarsdottir (Kristianstad) och Joel Riddez (Djurgården). Det rimliga är att Björkegren tar hem det, men man tycker ju att Gunnarsdottir också borde prisas för sitt tålmodiga arbete med Kristianstad.

* Slutligen har Dalarnas Tidningar i dag kommit med uppgifter om att Tabitha Chawinga skulle vara klar för Jiangsu Suning i den kinesiska ligan. Det skulle ju sannolikt innebära att hon kommer att få en rejäl lön, vilket är kul.

Men nog hade man velat se henne i någon av de stora europeiska ligorna? För att få se hur många mål hon hade kunnat göra där.

Långt ifrån någon lättanalyserad premiär

Publicerad den av
11

Det har gått en vecka sedan Peter Gerhardsson:s debut som svensk förbundskapten. Jag har ju lovat ett längre inlägg om 2–0-segern mot Kroatien, men det är ärligt talat inte jättelätt att ha så hemskt många klara åsikter om matchen.

Det blev ju varken en lättspelad eller lättanalyserad match. Ösregnet förstörde planen. Och den förstörda planen förstörde möjligheterna att spela.

Möjligen går det att kritisera Gerhardsson för just det, alltså att laget valde ett spelsätt där man höll bollen på den dåliga gräsplanen i för stor utsträckning.

Att laget spelade sig fram till offensiv planhalva med spel längs marken var väl ok, jag kan inte säga att jag saknade de långa och höga uppspelen. Däremot tycker jag att man borde ha matat in fler inlägg mot kroatiskornas straffområde.

Gerhardsson mönstrade en uppställning med nästan genomgående starka huvudspelare, ett faktum som utnyttjades väldigt dåligt. Delvis för att de inlägg som slogs hade dålig kvalitet, men även för att det slogs för få.

Inför matchen hade man ju frågetecken kring rätt många saker, som exempelvis vad Gerhardsson kommer att använda för spelsätt, spelsystem och vilka spelare han har valt ut. Spelsättet är redan nämnt. Här är några tankar kring övriga punkter:

Spelsystemet: Gerhardsson gillar inte att prata om spelsystem i sifferform. Han vill hellre prata om roller.

Inför avspark satte assisterande förbundskapten Magnus Wikman ändå upp ett 4–3–3 med Marija Banusic som central mittfältare. Det där var dock en uppställning som bara fanns på pappret.

Jag såg nämligen aldrig Banusic på central mittfält. Och Gerhardsson kan knappast hävda att LFC-forwarden hade en mittfältsroll, hennes roll var ju definitivt den släpande forwardens.

Skall jag sätta siffror på Gerhardssons spelsystem skulle jag säga att det var ett ganska utpräglat 4–4–1–1 i uppställt försvar och ett 4–2–3–1 som ibland drog mot 4–1–4–1 i anfall.

Spelarna: Gerhardsson körde alltså med den här startelvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Banusic – Stina Blackstenius.

På bänken placerade han: Hilda Carlén, Jonna Andersson, Emma Berglund, Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Johanna Rytting Kaneryd och Mimmi Larsson.

På läktaren fanns således Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.

Här kan man notera att Gerhardsson ändrade i ”hackordningen” under samlingen. Både Berglund och Rubensson kom ju in som reserver, men båda slog sig in i matchtruppen, Rubensson blev ju dessutom inbytt.

Skall jag gå in på spelarkritik tycker jag att Lina Hurtig var Sveriges bästa spelare. Hon får en stark trea i betyg. Jag hade även givit treor till Linda Sembrant och Mia Carlsson.

Sämst var Banusic och Fridolina Rolfö, båda får ettor i betyg. Rolfö hade matchens bästa målchans, men sköt en bra bit utanför när hon var helt fri – det är inte godkänt.

Övriga spelare kvitterar ut godkänt betyg, alltså tvåor. Dock måste jag säga att jag är lätt bekymrad över hur formsvaga Caroline Seger skall klara av att styra upp det defensiva mittfältet fredagen den 20 oktober när Danmark kommer till Gamla Ullevi. På Segers yta kommer ju en av världens bästa spelare, Pernille Harder, att husera. Och då måste Seger upp flera nivåer mot det hon har presterat den senaste tiden.

Apropå den där Danmarksmatchen fick den för övrigt ändrad avsparkstid i går. Den startar 18.15.

Carlsson – en bomb i Gerhardssons elva

Publicerad den av
6

Mia Carlsson

Den svenska startelvan har just släppts, och tio av de elva spelare jag gissade på i morse fanns med. Överraskningen var att Kristianstads Mia Carlsson tar platsen som vänsterback på Jonna Andersson:s bekostnad.

Även om Carlsson har lyfts fram i några tv-inslag under veckan har jag inte sett någon spekulation om att hon skulle vara förstaalternativet som vänsterback.

Det här valet innebär att Sverige kommer att ha ännu fler starka huvudspelare på planen. I princip är det bara Kosovare Asllani och i viss mån Jessica Samuelsson som inte är riktigt duktiga huvudspelare. Jag gissar att Peter Gerhardsson räknar med att det skall bli en hel del inlägg i kväll.

Den svenska startelvan ser alltså ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Marija Banusic, Stina Blackstenius. I varje fall är det de här spelarna. Vilken formation de har återstår att se…

Gerhardssons revolution – nio nya spelare

Publicerad den av
43

In: Zecira Musovic, Nathalie Björn, Mia Carlsson, Amanda Ilestedt, Petra Andersson, Lina Hurtig, Tove Almqvist, Johanna Rytting Kaneryd och Marija Banusic.

Ut: Emelie Lundberg, Hanna Glas, Elin Rubensson, Emma Berglund, Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Olivia Schough, Pauline Hammarlund och Lotta Schelin.

Nio nya spelare av 23 jämfört med EM-truppen. Peter Gerhardsson sätter verkligen sin prägel på den svenska landslagstruppen från dag ett. Han skickar tydliga signaler genom att inte ta med Schelin till varje pris. En frisk och formstark Lotta Schelin är absolut en tillgång i landslaget, men när hon är halvskadad finns det bättre alternativ.

Kommentarerna kring Lisa Dahlkvist visar att hon måste höja sig flera snäpp för att vara aktuell. Och det köper jag också, Dala har inte glänst i år.

Totalt sett gillar jag verkligen de namn Gerhardsson har tillfört, det finns mycket framtid i det gänget. Där finns såväl boll- som spelskicklighet. Det är helt enkelt en fräsch trupp.

Bland de som plockats bort är jag nog ändå mest förvånad över att Rubensson inte är med. Hon var rätt misshandlad under Sundhages ledning, flyttades runt på diverse olika positioner. Jag trodde nog att hon skulle få en (ytter-)mittfältsplats i Gerhardssons trupp.

Även om vår nya förbundskapten inte pratar i termer av 4–4–2 eller 3–5–2 utan mer om roller, så var ju känslan tydlig att han kommer att utgå ifrån något som i varje fall liknar 4–4–2.

Han pratade ju om att han hade tagit ut tre målvakter (Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Musovic), två högerbackar (Jessica Samuelsson och Björn), två vänsterbackar (Jonna Andersson och Carlsson), fyra mittbackar (Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Ilestedt), fyra centrala mittfältare (Caroline Seger, Kosovare Asllani, Petra Andersson och Hanna Folkesson), fyra yttermittfältare (Hurtig, Rytting Kaneryd, Almqvist och Julia Spetsmark) samt fyra forwards (Banusic, Stina Blackstenius, Fridolina Rolfö samt Mimmi Larsson).

Som synes är det ju framför allt på yttermittfältsplats som han rör om rejält. Där har han tagit med fyra spelare som totalt står på tio A-landskamper.

När det gäller Caroline Seger var Gerhardsson tydligt med att hon är tänkt att spela i en mer tillbakadragen roll på det centrala mittfältet. Hon är alltså inte tänkt som någon offensiv kreatör.

Det blir väldigt spännande att se hur startelvan kommer att formeras, samt vilket spelsätt som laget kommer att ha. De frågorna får vi vänta på svar på i ytterligare några veckor.

Det finns ju för övrigt chans att det blir rätt intressant vid varje uttagning framöver. Gerhardsson brukar ju vara en tränare som utgår ifrån spelsätt, och som anpassar sin elva efter kvaliteten på motståndet. Därmed kan det bli rätt stora omkastningar både i trupp och elva. Men det är en framtida fråga.

Tillagt i efterhand: Vid en närmare analys av truppen utesluter jag inte att Sverige kan välja ett 3–5–2-upplägg framöver. Två av ytterbackarna är ju i grunden mittbackar och flera av yttermittfältarna är ju spelare som ibland huserar på innermittfältet. Så kanske, kanske att Gerhardsson mörkade lite för att berätta om förändringen för spelarna först?

Sträck på er i FC Rosengård

Publicerad den av
15

Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.

Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.

Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…

https://twitter.com/jmbartomeu/status/900780000110137345

Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.

Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.

Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.

Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.

Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.

Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.

Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.

* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.

I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.

* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.

Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.

Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.

I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.

Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.

När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.

Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.

Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.

Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.

Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.

I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.

Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.

Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.

Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.

Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.

Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma Holmgren på Nathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?

Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.

Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.

I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.

Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.

I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.

* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.

Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.

Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:

* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:

Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1

Förvänta dig inga överraskningar i kväll

Publicerad den av
3

19.30 i kväll presenterar Pia Sundhage sin EM-trupp. Presskonferensen sänds av SVT2. Den ska även gå att se på Fotbollskanalen.

Speciellt spännande lär det dock inte bli. Efter snart fem år med Sundhage vet vi ju att hon går stenhårt på sin grupp och att det är ålder, rutin och förmåga att sprida glädje som är viktigaste parametrarna när bänkspelare väljs ut.

Därför fick ju exempelvis då 36-åriga Therese Sjögran den sista platsen till hemma-EM för fyra år sedan på bekostnad av flera unga talanger. Just det valet blev ju dock succé. Däremot tyckte jag att flera av de spelare som fick åka med till VM i Kanada för två år sedan åkte på rent turistvisum. De var varken aktuella för spel i mästerskapet, eller för ett framtida landslag.

Nu behöver ju inte Sundhage tänka det mista på framtiden, vilket gör att chansen att några unga talanger finns med på kvällens lista är närmast obefintlig. Som det sett under våren är det nog egentligen bara 1,5 mittfältsplatser som Sundhage funderat över. Resten har varit klart sedan länge.

Så här kommer truppen att se ut:

Hedvig Lindahl

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Här vore det en jätteskräll om någon annan än de tre nämnda togs ut. Zecira Musovic var med i kampen i våras, men är nu borta. Personligen hade jag helst sett att Göteborgs Jennifer Falk funnits med i truppen, men nu är ju hon borta på grund av hjärnskakning, vilket gör det lätt att strunta i henne.

Sveriges fyrbackslinje

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Här känns det självklart att Sundhage tar ut de sex första. Och Glas har varit första inhoppare på ytterbacksplats, vilket bör göra att hon tar den sjunde och sista platsen. Personligen hade jag gärna sett Nathalie Björn i truppen, men hennes lilla chans till uttagning försvann nog med skadan på senaste landslagssamlingen.

Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Lina Hurtig och Julia Spetsmark (Josefin Johansson).

De sex första är självklara. Jag tror nämligen att Rubensson har en given plats, även om hon är skadad. Jag tror även att Hurtig har en plats, hon har stått högt på Sundhages lista sedan OS – vilket bör innebära uttagning. Men här har nog Sundhage funderat lite.

Den sista mittfältsplatsen är den enda som känns öppen. Men inte mer än att det lär stå mellan Spetsmark och Johansson. Eftersom Sundhage velat ha med någon form av ”skräll” i sina truppen tror jag att Spetsmark får chansen. Det innebär i sin tur att Josefin Johansson återigen skulle hamna precis utanför en mästerskapstrupp. Personligen tycker jag att Katrin Schmidt borde ha haft en självklar plats i truppen, men så lär det inte bli.

Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson

Forwards:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

Det känns självklart att de här fem finns med i truppen, även om Larsson gjorde en svag insats mot USA på senaste samlingen.

Jag kommer inte att ta ut någon egen EM-trupp den här gången, det känns inte meningsfullt. Däremot har jag lekt lite och tagit ut ett gäng lag som Peter Gerhardsson skulle kunna har som utgångspunkt när han tar ut sina första trupper i höst.

Här är sex alternativa landslagselvor uttagna utifrån lite olika utgångspunkter:

Lirarlandslaget:
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson – Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist – Malin Diaz och Marija Banusic.

Det fysiska laget:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson – Hanna Folkesson, Petra Johansson, Lisa Dahlkvist, Katrin Schmidt – Stina Blackstenius och Mimmi Larsson.

Dörrknacklandslaget (de som står precis utanför startelvan):
Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Hanna Folkesson, Petra Andersson, Emilia Appelqvist, Lina Hurtig – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Utmanarlandslaget (de som aldrig riktigt fått chansen):
Jennifer Falk – Hanne Gråhns, Marina Pettersson Engström, Mia Carlsson, Nathalie Björn – Sandra Adolfsson, Katrin Schmidt, Petra Johansson, Julia Roddar – Amanda Edgren – Mimmi Larsson.

Veteranlandslaget (30+):
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Linda Sembrant, Marina Pettersson Engström, Lina Nilsson – Nilla Fischer, Sandra Adolfsson – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Katrin Schmidt – Lotta Schelin.

Ungdomslandslaget (21 eller yngre):
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Sejde Abrahamsson, Freja Olofsson – Ebba Wieder, Ellen Löfqvist – Johanna Rytting Kaneryd, Anna Anvegård, Tove Almqvist – Stina Blackstenius.

Veronica Boquete

* Det var lite lek med namn. Jag antar att Spaniens förbundskapten Jorge Vilda inte lekte när han tog ut sin EM-trupp. Men noterbart är att han inte har med storstjärnan Vero Boquete bland sina 23 spelare. Det är ingen jätteskräll, för vårens uttagningar har antytt att det skulle bli så.

Likväl hajar man till när ett land utelämnar sin allra mest meriterade spelare i en mästerskapstrupp. Och man kan ju slå fast att Vilda och Pia Sundhage inte har gått i samma skola, för risken att Sundhage skulle strunta i att ta ut Sveriges motsvarighet till Vero, Lotta Schelin, i en landslagstrupp är ju obefintlig.

Även utan Vero är dock den spanska truppen otroligt stark. Det här är faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen i sommar:

* Slutligen har Rosengård gjort klart med Amanda Ilestedt:s ersättare i mittförsvaret. Man fortsätter att satsa danskt. Malmöklubbens nya mittback är nämligen den danska EM-spelaren Simone Boye Sørensen – ett mycket spännande förvärv.

Hela den danska EM-truppen finner du här.

 

Kristianstadsjubel till ingen nytta

Publicerad den av
1

Den damallsvenska nedflyttningsstriden avgörs först i sista omgången, den gör det bland annat genom en nervdrypande uppgörelse mellan två av de inblandade lagen.

För er i Kristianstad, Mallbacken och Umeå är det här självklart inget önskescenario, men för oss som följer serien utifrån är det här en godbit, något att se fram emot och spekulera kring.

Dagens resultat där Umeå och Kristianstad tog varsin poäng och Mallbacken föll förändrade inte mycket av förutsättningarna. Enda skillnaden mot läget inför omgången är att Mallbacken inte längre kan hänga kvar genom kryss mot Rosengård. Värmländskorna måste vinna i Malmö för att hoppet skall leva.

Jag följde huvudsakligen dagens omgång via radion. Därifrån fick jag bilden av att Umeå borde ha vunnit mot Göteborg, en bild som förstärks av höjdpunkterna på damallsvenskan.tv.

Jag såg några minuter i slutskedet av Kvarnsveden–Kristianstad. Där gled Tabitha Chawinga igenom och gjorde 2–1. I det läget var matchen i Umeå redan slut och Linköping ledde med 3–0 i Mallbacken. Strax efter kvitterade Mia Carlsson, och Kristianstad jublade som om de vunnit tv-pucken.

Mia Carlsson

Mia Carlsson

Fast det hade de egentligen ingen sportslig anledning till. För faktum är att i det läget var förlust eller kryss totalt oväsentligt för Kristianstad. Båda gav exakt samma förutsättningar inför slutomgången.

Så utöver en möjlig förbättring av självförtroendet i KDFF förändrade Carlssons kvittering absolut ingenting inför slutomgången. Där möts ju för övrigt Kristianstad och Umeå på Vilans IP och Rosengård och Mallbacken på Malmö IP.

Det som gäller är:

Kristianstad hänger kvar om:
* De vinner mot Umeå.
* De kryssar mot Umeå samtidigt som Mallbacken tappar poäng mot Rosengård.

Mallbacken hänger kvar om:
* De vinner mot Rosengård samtidigt som Kristianstad tappar poäng mot Umeå.

Umeå hänger kvar om:
* De vinner mot Kristianstad samtidigt som Mallbacken tappar poäng mot Rosengård.

Hur går det då?

Det är en väldigt svår fråga att svara på. Klart är att Mallbacken har sämst odds. Faktum är ju att de måste vinna borta mot Rosengård och det är inte ens säkert att det räcker. Det som talar för Mallbacken är att Rosengård har usel form och kommer att ha sitt fokus riktat mot mötet med Slavia Prag i Champions League.

Faktum är att trots att Kristianstad ligger bäst till hade jag nog nästan föredragit att vara tvingad att vinna som Mallbacken och Umeå är. Till Kristianstads fördel talar förstås att de är ensamma om att ha sitt öde helt i egna händer.

Problemet är att de kan hamna i jobbiga situationer, i varje fall så länge matchen i Malmö lever. Lek exempelvis med tanken att det är kryss både i Kristianstad och Malmö med tio minuter kvar att spela. Hur skall de tänka då? Hur hårt skall de satsa för ett segermål?

På minuskontot för Kristianstad finns också att Sif Atladottir är avstängd på lördag till följd av sitt röda kort i dag.

Sif Altadottir

Sif Altadottir

Innan jag lämnar bottenstriden för den här gången noterade jag att jag hörde det sägas att klassiska Umeå IK riskerade nedflyttning. Och visst har UIK klassikerstatus genom alla sina SM-guld. Men faktum är ju att det här dramat står mellan tre riktigt klassiska damfotbollsklubbar. Mallbacken och Kristianstad har ju faktiskt gjort 24 säsonger vardera i högsta divisionen medan Umeå ”bara” har 20.

I övrigt i dag avgjordes sannolikt skytteligan genom att Pernille Harder satte tre mål. Hon har nu fyra måls ledning till Stina Blackstenius och sex mål till Tabitha Chawinga. Det är ju just de tre som är kandidaterna till årets forward. För mig är det så nära dött lopp man kan komma mellan Harder och Chawinga. Harder är tveklöst den mest eleganta spelaren, medan Chawinga är den som har störst förmåga att göra mål på helt egen hand.

Så en liten internationell utblick:

I Frankrike vann PSG toppmötet mot Montpellier med 1–0. Därmed är PSG fortfarande utan både poängförlust och insläppta mål. Man ligger dock bara tvåa i tabellen. Leder gör Lyon, som gjorde 9–1 på Guingamp i dag. Där blev Eugenie Le Sommer tremålsskytt, vilket betyder att hon numera är i ensam ledning i skytteligan på tio fullträffar, tre fler än Ada Stolsmo Hegerberg och fyra fler än en trio där bland annat Sofia Jakobsson ingår.

I Tyskland är tabelltoppen högintressant i säsongsinledningen. I dag spelade Wolfsburg och Frankfurt 0–0 samtidigt som Freiburg blev första lag att besegra Turbine Potsdam. Freiburgs 2–1-seger innebär att fyra lag är inom två poäng i tabelltoppen efter sex omgångar.

Potsdam leder på 15, medan Freiburg och Wolfsburg har 14 och Bayern München står på 13. På onsdag möts Wolfsburg och Potsdam i ett högintressant toppmöte.

I Norge och England var det nära att serieledarna åkte på sina första förluster för året. Manchester City har ju redan säkrat segern i WSL. I dag var man under mot Birmingham i paus, men lyckades fixa 1–1. Det var för övrigt sista ligamatchen för Kosovare Asllanis lag – de står över sista omgången.

I Norge låg LSK under med 2–1 i andra halvleken mot Stabaek. Men även där blev det en kvittering. Krysset innebär dock att LSK får vänta med att fira guldet till nästa helgs avslutande omgång. Då möter man Sandviken hemma och en poäng räcker.

159 – då är Sinclair förbi Hamm

Publicerad den av
Svara

Kanada blev som väntat andra laget att säkra en plats i semifinal i Nordamerikas OS-kval. När Trinidad och Tobago besegrades med 6–0 gjorde Christine Sinclair sitt 159:e landslagsmål. Därmed är hon förbi Mia Hamm på listan över de som gjort flest landslagsmål genom tiderna.

Topp fem på den listan ser för övrigt ut så här:

1) Abby Wambach    184
2) Christine Sinclair  159
3) Mia Hamm             158
4) Christine Lilly        130
5) Birgit Prinz            128

Andra fortfarande aktiva spelare högt upp på listan är Patrizia Panico på sjunde plats (110 mål) och Marta på 14:e plats med 100 mål. Bästa svenska landslagsmålskytt är som bekant Lotta Schelin, hon står på 82 mål.

Här ser ni Sinclairs 159:e mål – som betydde 3–0, och Kanadas övriga fem:

Den andra matchen i gruppen bjöd på en liten överraskning. Guyana vände 1–0-underläge till seger med 2–1 mot Guatemala och efter slutsignalen firade de guyanska spelarna som om de vunnit VM-guld.

Guyana är ett lag som jag inte kan något om, men jag har förstått av kommentarer från folk som följer OS-kvalet mer noggrant än jag att de ser rätt bra ut, och faktiskt har en seriös chans att ta en semifinalplats på Trinidad och Tobagos bekostnad. Faktum är ju att Guyana ligger före T&T på målskillnad inför deras inbördes möte natten mot onsdag.

Guyanas spelartrupp innehåller inte några spelare med välkända klubbadresser. Segerskytten Alison Heydorn, som intervjuas en minut in i klippet nedan, spelar i en klubb i USA som heter Ann Arbor United. Och hon låter väldigt amerikansk i intervjun.

I natt avgörs vilket lag som kommer tvåa bakom USA i grupp 1, Mexiko eller Costa Rica. Inför kvalet trodde jag på Costa Rica, men nu känns det som att det är 60–40-fördel för Mexiko. De tar ju andraplatsen på kryss, och mexikanskorna visade mot USA att de är bra på att försvara sig.

Apropå OS-kval tar Pia Sundhage ut sin trupp till det europeiska OS-kvalet i morgon 14.00. Här kör hon lite funderingar inför kvalet. Jag vet inte hur många spelare varje lag får använda i kvalet. I själva OS består truppen av 18 spelare och fyra reserver. Men gissningsvis är det någon eller några fler än 18 i kvalet. Allt talar ju dessutom för att Sundhage tar ut de spelare som var med i Göteborg i januari.

Från Frankrike fick vår förbundskapten i helgen glädjande besked när Lisa Dahlkvist blev målskytt på passning från Caroline Seger. Dala gjorde 1–0-målet när PSG vann cupderbyt mot Juvisy med 2–0. Se målet här.

Även Sofia Jakobsson gjorde ett mål, hon satte 2–0 när Montpellier avancerade efter 3–0 mot Vendenheim. Däremot blev Lotta Schelin mållös när Lyon vann sin cupmatch med 12–0. Svenskan spelade den andra halvleken i en match där Eugenie Le Sommer gjorde hela fem mål. Vår blivande OS-kvalmotståndare Ada Stolsmo Hegerberg gjorde ett.

Apropå OS-kvalmotståndare gjorde Hollands Vivianne Miedema och Norges Caroline Graham Hansen varsitt 1–0-mål när Bayern München och Wolfsburg vann sina ligamatcher i helgen. Se Miedemas här och Hansens här.

I dag har Rosengårds kvartsfinalmotståndare i Champions League, FFC Frankfurt, spelat sin första ligamatch för året. Man vann med 3–1 mot Hoffenheim i en match som visades på DFB-TV. Jag såg nästan hela matchen – höjdpunkter här – och blev inte jätteimponerad av Frankfurt.

Deras styrka är deras styrka. Det är ett väldigt fysiskt lag som inte står för så mycket skönspel, men som däremot har offensiv tyngd. Jag tyckte att Hoffenheim hade ett bättre passningsspel, men Frankfurt var ändå en storlek större än sina motståndare. Rosengård får se upp i kontringar och vid fasta situationer. Fast oslagbart är definitivt inte det här Frankfurtlaget.

Slutligen lite tankar kring helgens matcher här i Sverige. Där är det ju i första hand Linköping–Eskilstuna som etsat sig fast. Nu har jag sett LFC:s åtta mål på klubbens Facebooksida.

Det är ju inga glädjande bilder för Eskilstuna. Inte på något sätt. Jag har ju fått lite synpunkter från er som sett matchen live i form av kommentarer på förrförra inlägget. Utifrån målen känns analysen att Petra Larsson och Sofie Persson har lämnat stora hål efter sig på Eskilstunamittfältet rimlig.

Kollar man på Linköpings åtta mål är ju nämligen fem av dem spelmål mot samlat försvar. Vid 1–0 och 3–0 får LFC alldeles för lätt komma rättvända på ytan framför Uniteds trebackslinje. Efter paus är den ytan stängd, då slår LFC istället Eskilstuna i djupled.

Det ser ut som att Eskilstunas tränare Viktor Eriksson har rätt mycket att jobba med under de två månaderna fram till seriestart. Nu är klippet väldigt utzoomat, men min känsla är dessutom att åtminstone tre av de åtta målen är bjudningar från landslagsmålvakten Emelie Lundberg.

Eskilstuna var inte det enda laget som lämnade en träningsmatch i helgen med väldigt negativ energi. Kif Örebro blev både besegrade och bestulna i Göteborg. Under matchen gjordes nämligen inbrott i Kif Örebros omklädningsrum. Tjuvarna länsade rummet på datorer, telefoner och andra värdesaker.

Enligt Mia Carlsson på Twitter är det inte första gången det är inbrott på Valhalla under match. Hennes Kristianstad skall ha blivit bestulna under en cupmatch i fjol.

Känns som att Valhalla IP har en hel del att göra på säkerhetssidan. Det här känns ju helt oacceptabelt.

I Örebro har det förresten startats en insamling till spelarna. Läs om den här.

Det var ju alltså en match också. Den vann Göteborg med 2–0. Nedan går det att se matchen i sin helhet. Målen kommer efter 11.30 genom Sara Lindén efter 11.30 och efter 38.40 genom Nathalie Persson. Det andra målet känns rätt billigt.

I andra matcher i helgen vann Piteå med 3–0 borta mot Hammarby i svenska cupen. I träningsmatcher vann Vittsjö med 3–2 mot Bröndby, Djurgården med 3–0 mot Ilves och så spelade Rosengård 3–3 mot Fortuna Hjörring.

Krönika över damfotbollsåret 2015

Publicerad den av
2

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.

2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.

Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.

Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.

Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:

Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.

Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.

Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.

Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.

Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.

Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.

Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:

Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?

Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.

Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.

Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.

Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.

Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.

Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.

Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.

Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.

Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:

Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.

Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.

Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:

Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…

Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:

Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:

Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.

Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…

Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.

Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.

Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…

Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:

”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”

Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.

Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.

Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.

Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.

Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.

Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?

Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.

Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.

Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.

Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.

Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.

Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:

Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:

”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”

Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.

Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.

Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.

En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.

Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:

Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.

Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:

Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:

Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…

Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:

Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:

Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.

Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.

Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.

Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:

Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.

Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.

Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.

Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.

Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.

Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.

Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.

Löfven svarade bland annat att:

”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”

Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…

Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.

Edwin Okon

Edwin Okon

Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:

”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”

Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.

Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.

Vägen till Mallbacken

Vägen till Mallbacken

Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.

Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…

Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.

När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.

Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.

Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.

Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.

Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.

Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.

Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:

* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.

Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.

Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.

Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.

Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:

Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:

Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.

Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.

Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.

Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.

Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.

Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:

Stephanie Roche i fokus

Stephanie Roche i fokus

Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhage att ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.

Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.

Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.

Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.

Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:

Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.

Gott nytt år.