Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: Manchester City Women FC
Grundat 1988.
1 engelskt ligaguld (2016). Som bäst semifinal i Champions League (2017 och 2018). Svenska spelare: Kosovare Asllani 2016/17, Julia Spetsmark 2017/18.
Hammarby leder damallsvenskan. Och nu är även deras tyngsta nyförvärv på plats. Australiens Elise Kellond-Knight, som kommit med i allstarlaget i de två senaste VM-slutspelen, har dessutom hunnit ge sin första intervju om sitt korttidskontrakt i Stockholm.
För ett par veckor sedan gjorde Hammarby klart med australiensiska landslagsmittfältaren Elise Kellond-Knight. Nu har hon anslutit – efter att ha spelat final i asiatiska mästerskapen. Se HTV-intervjun med @elise_kk8 här: https://t.co/xD6R7JbqA8#bajenpic.twitter.com/fauxInSfbn
Med det har det blivit dags för en internationell utblick från de senaste dagarna. Det största har förstås varit semifinalerna i Champions League.
Där lyckades Manchester City avsluta Lyons segersvit. Inför söndagens 0–0-matchpå Academy Stadium i Manchester hade Lyon 28 raka segrar i tävlingsmatcher den här säsongen.
City blev således första laget att såväl nolla som snuva Lyon på poäng sedan fjolårets final i Champions League, då ju Lyon–PSG blev just 0–0. Jag har inte sett något klipp med höjdpunkter, men noterar att det totalt var 24–5 i avslut till Lyon, men bara 6–3 i avslut mot mål. Om någon är intresserad av att se hela matchen, där Julia Spetsmark blev kvar på bänken, finns den här:
City är för övrigt dessutom senaste lag att besegra Lyon. Man vann ju borta i fjolårets semifinal med 1–0 den 29 april i fjol. Då hade dock Lyon vunnit med 3–1 i England, vilket räckte för avancemang totalt sett. Jag hade Lyon som favoriter till 90–10 inför dubbelmötet. Lyon är fortsatt favoriter, men jag sänker oddsen till 70–30 nu.
I den andra semifinalen såg jag Wolfsburg som favoriter till 60–40 mot Chelsea inför söndagens möte. Efter att tyskorna vann i London med 3–1 har självklart deras favoritskap ökat. Nu skulle jag säga att det är 90–10.
Även från den här matchen saknar jag klipp med höjdpunkter, däremot går den att se i sin helhet här:
Om vi tar svenskkollen först så spelade trion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Nilla Fischer hela matchen. Jonna Andersson fick ta plats på läktaren eftersom hon redan har spelat Champions League för Linköping den här säsongen.
Annars startade det ju otroligt bra för Chelsea. Redan i tredje minuten drog Fran Kirby upp ett anfall på högerkanten och spelade in bollen till Ji So-Yun. Sydkoreanskan vände bort Sara Björk Gunnarsdottir och placerade in ledningsmålet i bortre hörnet.
Björk Gunnarsdottir fick sin revansch en kvart senare. Hon tryckte sig in framför Magdalena Eriksson och kunde nicka in Lara Dickenmann:s fina inlägg i tomt mål till 1–1.
Wolfsburgs ledningsmål kom i den 42:a minuten och var ett självmål från Millie Bright. Mittbacken som gjorde mer eller mindre klara självmål i samtliga Englands tre matcher i She Believes Cup tidigare i vår har verkligen haft missflyt med styrningar i eget straffområde den här våren.
1–3-målet i 67:e minuten var ett riktigt konstnummer av Dickenmann. Otroligt starkt av schweiziskan att hinna ställa om kroppen till den volleyn efter att inlägget skarvats.
Apropå Chelsea blev Fran Kirby på måndagen första spelare att ta emot PFA:s nya pris till årets bästa spelare i England. PFA är ju spelarnas egen organisation, så det är alltså spelarna som röstat fram Kirby.
Dags för ett litet ligasvep. Och vad passar bättre än att börja i just England. Där har Arsenal nu spelat båda sina hängmatcher i WSL, och sannolikt försvann guldchansen när man spelade 0–0 borta mot tabelljumbon Yeovil i lördags. Yeovil har på 14 omgångar inte lyckats göra ett enda ligamål. Men två kryss har man nu fått till.
Dagens 3–0-seger mot Liverpool var klen tröst, då Arsenal hade behövt sex poäng för att riktigt skugga toppduon Chelsea och Manchester City. Nu ser tabelltoppen ut så här:
Chelsea 14 35– 9 32
Manchester City 13 36–13 29
Arsenal 14 28–13 28
WSL avgörs över 18 omgångar. I dag gjorde för övrigt Jordan Nobbs två mål för Arsenal, hennes 50:e och 51:a för Londonlaget.
Jordan Nobbs
Arsenal är inte det enda topplag som darrade i de europeiska toppligorna i helgen. I Frankrike var det svensklaget Montpellier som tappade två otroligt viktiga poäng genom att spela 0–0 borta mot Bordeaux.
Fast det kunde ha blivit förlust. Bordeaux slog nämligen en straff stolpe och ut, en straff de fått sedan Linda Sembrant fått bollen på handen.
Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen, medan Stina Blackstenius blev utbytt i 65:e minuten hos Montpellier.
Poängförlusten innebär sannolikt att Montpellier tappade chansen att spela Champions League i höst. Nu är det i princip bara är ett mirakel som kan göra att kustlaget passerar PSG i tabelltoppen:
PSG måste tappa minst fem poäng på sina fyra sista matcher för att Montpellier skall kunna passera. Där möter Emma Berglund:s lag Fleury och Lyon hemma samt Bordeaux och Soyaux borta.
Så till Tyskland, där Bayern München mycket oväntat spelade 0–0 hemma mot tabelljumbon Jena. Resultatet innebär att Freiburg återigen är uppe jämsides med Bayern.
Det innebär också att Wolfsburg nu leder ligan med två poäng trots att man har två matcher färre spelade. Fridolina Rolfö spelade hela matchen för Bayern, en match som sågs av blott 433 åskådare.
I klassikermötet mellan Potsdam och Frankfurt vann Amanda Ilestedt:s lag på ett snyggt frisparksmål från Svenja Huth:
Ilestedt spelade hela matchen. Och segern innebär att Potsdam plötsligt bara är två poäng bakom Bayern och Freiburg i kampen om den åtråvärda andraplatsen.
I Italien inträffade det ovaliga att de båda topplagen Juventus och Brescia förlorade i samma omgång. Tidigare hade de bara förlorat mot varandra. Men nu föll Juventus borta mot Stephanie Öhrström:s Fiorentina med 2–1 och Brescia föll hemma mot Mozzanica med 3–2. Med tre omgångar kvar att spela ser det fortfarande ut att bli skiljematch om guldet, då Juve och Brescia står kvar på samma poäng.
I botten har Julia Molin och Verona fått lite andrum i kampen om nytt kontrakt. Man har nu sju poäng ner till Zaccaria på kvalplats. Just Zaccaria och Sassuolo är tänkbara motståndare för Jenny Hjohlman i kvalet. Hennes CF Florentia vann i helgen med 12–1 mot Luchese och är därmed klara seriesegrare i andraligan, vilket innebär kval mot högsta divisionen.
Så till Spanien där topplagen Atletico och Barca vann i helgen. Atletico leder fortsatt med en poäng med tre omgångar kvar att spela.
Det är dock inte deras matcher som hamnar i mitt fokus, utan från den spanska ligan vill jag hellre passa på att hylla den här fantastiska tunneln från teknikern Jessica Silva:
Slutligen till Nordamerika och NWSL, där North Carolinas Merritt Mathias drog i väg den här bomben i helgen:
Från Nordamerika kommer också tråkiga nyheter. Kontinentens U17-mästerskap avbröts i söndags på grund av det osäkra säkerhetsläget i arrangörslandet Nicaragua.
Concacaf Cancels Remainder of Concacaf Women’s Under-17 Championship 2018 for Security Concerns https://t.co/TBljY1EA14
I aktuellt U17-mästerskap mönstrade Kanada en stark trupp där A-landslagsspelaren Jordyn Huitema ingick. Kanada meddelade i går att deras trupp hade kommit hem oskadd.
STATEMENT: Canada Soccer's Women's U-17 National Team and Canadian referees have all departed Nicaragua and are safely on their way back to Canada. https://t.co/nQNnh0KiKxpic.twitter.com/yt4F12XWFy
Från det där U17-mästerskapet har jag kollat lite höjdpunkter. Och i Haitis lag kände jag igen ett av namnen, Melchie Dumornay.
Hon imponerade på mig i det nordamerikanska U20-mästerskapet tidigare i år, en mittfältare med ett fantastiskt bra skott och bra huvudspel. När jag kollade upp Dumornay visade det sig att hon är född den 17 oktober 2003 – hon är alltså bara 14 år.
Där snackar vi supertalang.
Slutligen har BBC nominerat de fem kandidaterna till deras pris till världens bästa bästa spelare.
Lieke Martens is één van de vijf genomineerden voor de BBC Women's Footballer of the Year Award! 👏 Je kunt stemmen via de website van de BBC! https://t.co/UQ4OC8LenS
Inför det Asiatiska mästerskapet 2014 var Japan både regerande världsmästarinnor och vice olympiska mästarinnor, men man hade aldrig varit bäst i Asien.
Då spelades mästerskapet i Vietnam, och Japan motsvarade det tunga favoritskapet och fick äntligen kalla sig bäst i Asien. Man gjorde det efter finalseger mot Australien med 1–0.
Fyra år senare har det Asiatiska mästerskapet just färdigspelats i Jordanien. Den här gången var Japan bara andrahandsfavoriter, men man fick ändå en favorit i repris.
För i fredagens final blev det just 1–0 till Japan mot Australien efter ett sent, och väldigt snyggt guldmål i 84:e minuten från nyss inbytta Frankfurtproffset Kumi Yokoyama.
Inför turneringen var Australien huvudfavoriter som Asiens högst rankade lag. The Matildas hackade dock lite i semifinalen, och jag har känt mig osäker på deras form. Jag har inte sett finalen, men från på klippet med höjdpunkter nedan ser det ju ut som att Australien egentligen hade matchens bästa målchanser.
Bland annat missade Hammarbys nyförvärv Elise Kellond-Knight en straff i den första halvleken. Eller om man kanske skall säga att Japans målvakt Ayaka Yamashita räddade. Hon gjorde för övrigt även en kanonparad på ett närskott från Sam Kerr. Dessutom prickade Emily van Egmond ribban bakom den japanska målvakten.
Kul för Japan med den här segern. Sedan Homare Sawa och Aya Miyama slutade i landslaget har Japan dalat på världsrankingen. Deras ungdomslag har gjort kanonresultat, men A-landslaget har vägt för lätt.
Kanske är deras nya lagbygge nu på rätt väg. Förbundskapten Asako Takakura körde med följande lag i finalen: Yamashita – Riza Shimizu, Saki Kumagai, Nana Ichise, Aya Sameshima – Emi Nakajima, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Yui Hasegawa – Yuika Sugasawa (Yokoyama, 72) och Mana Iwabuchi.
Ayaka Yamashita
Det är en bra blandning av gammalt och nytt. De nya är målvakten Yamashita (född 1995), backarna Shimizu (född 1996) och Ichise (född 1997) samt mittfältaren Hasegawa (född 1997). Hos Australien noteras att fortfarande 17-åriga Ellie Carpenter fick spela hela finalen som högerback.
Kina tog bronset efter 3–1-seger mot Thailand. En kinesisk spelare, Li Ying, vann skytteligan med sju fullträffar.
Japans Mana Iwabuchi prisades för övrigt som turneringens allra bästa spelare. Med det kan vi lägga de Asiatiska mästerskapen 2018 till handlingarna.
När jag skriver det här har fredagen sedan en stund övergått i lördag. Det är en spännande damfotbollshelg, där jag på grund av jobb dock inte kommer att kunna se speciellt många minuter.
Under lördagen har vi fyra damallsvenska matcher av stort intresse. Redan klockan 12.00 är det avspark mellan Växjö och Djurgården, en match där jag håller gästerna som favoriter. Men det blir väldigt intressant att se vad Växjö kan göra på hemmaplan. Rent spontant är tanken att vårgräs inte borde gynna ett kortpassningslag som Växjö, men planen på Myresjöhus Arena är kanske så bra att hemmalaget kan spela sitt vanliga spel?
Även Göteborg–Hammarby och LB07–Kristianstad känns väldigt intressanta. Jag håller Göteborg och Kristianstad som favoriter i de matcherna, men tycker att det skall bli spännande att se vad Hammarby och LB kan göra.
Kalmar–Rosengård känns som en match där det kan dra iväg. Tove Enblom måste nog göra en ännu mer inspirerad insats än i premiären om Kalmar skall kunna få en rolig hemmapremiär i damallsvenskan. För smålänningarnas försvarsspel imponerade inte senast, och Rosengård lär inte ha lika dålig effektivitet som i premiären två matcher i rad.
Det spelas även flera matcher i elitettan i helgen. Lördagens match Kungsbacka–Kvarnsveden blir intressant att följa. Och båda söndagens matcher Assi–Örebro och Umeå–Uppsala kan ge fingervisningar om vilka lag som är kandidater på topplaceringar.
I damallsvenskan bjuder söndagen på Vittsjö–Linköping, där gästerna bär favoritskapet, samt 50/50-matchen Eskilstuna–Piteå.
På söndag är det även första semifinalmötena i Champions League. 14.00 startar Manchester City–Olympique Lyonnais, ett dubbelmöte där jag håller Lyon som favoriter till 10–90, även om City kanske kan få ett hyfsat resultat på hemmaplan.
19.05 är det dags för svenskmötet Chelsea–Wolfsburg. Där är min uppskattning 40–60 i tysk favör. Båda lagen är väldigt formstarka, vilket gör det här mötet hyperintressant Chelsea har varit väldigt starkt med bara en förlust på 16 tävlingsmatcher under 2018. Och förlusten kom för drygt tre månader sedan, den 14 januari.
Wolfsburg är ännu vassare. De har 13 segrar och två kryss på sina 15 senaste tävlingsmatcher. Och de båda kryssen har kommit i Champions Leaguereturer där man spelat med en B-betonad uppställning eftersom dubbelmötet i praktiken redan avgjorts i första matchen.
Slutligen avgörs även det Sydamerikanska mästerskapet på söndag. Jag har ju tidigare felaktigt skrivit att Sydamerika har två platser till OS 2020. Så är det inte, utan man har bara 1,5. Därmed är Brasilien inte 100-procentigt OS-klart ännu.
Brasilien måste ta en poäng mot Colombia för att säkra guldet i Copa America, och samtidigt även kvittera ut sina OS-biljetter. Fast eventuellt behöver inte brasilianskorna ta någon poäng. För konstigt nog spelas inte matcherna i slutomgången samtidigt, utan Chile och Argentina spelar sin match före Brasilien–Colombia. Och om Argentina tappar poäng mot Chile är Brasilien redan klara innan avspark i sin match.
På torsdag, i Ungern, drar tävlingsåret i gång för vårt A-landslag. Flera av spelarna genrepade i dag med viktiga ligamatcher, och inte mindre än tre av våra offensiva spelare blev målskyttar.
Jag börjar i Frankrike där Montpellier stod för en otroligt stark andra halvlek i nyckelmatchen mot PSG. I den halvleken gjorde laget från den franska sydkusten tre mål, vilket ledde till en hyperviktig 3–0-seger.
Sofia Jakobsson
Det var Sofia Jakobsson som visade vägen genom att först rulla in 1–0 på ett friläge i 49:e minuten. En kvart senare fick hon ett nytt friläge, där hon föll och fick straff. Den satte Janice Cayman till 2–0.
Jakobsson och Linda Sembrant ingick i Montpelliers startelva, medan Stina Blackstenius var bänkad från start. Den Vadstenafostrade powerforwarden byttes in i minut 69 istället för danska Katrine Veje. Fem minuter senare tog Blackstenius emot en rensning från Jakobsson på egen planhalva, och satte sedan fart. PSG-backarna lyckades aldrig fånga in Blackstenius, som gjorde 3–0.
Montpelliers 3–0-seger kan bli oerhört viktig. Den innebär nämligen att laget nu vinner det inbördes mötet med PSG. De båda lagen har lika många poäng i nuläget, men Parislaget har fem matcher kvar, medan Montpellier bara har fyra. Dock skall noteras att PSG har kvar ett möte med suveräna serieledarna Lyon. Sannolikt måste PSG ta poäng i den matchen för att få spela i Champions League till hösten.
Lyon vann för övrigt med 4–0 mot Albi idag. Därmed har man nu 18 raka segrar och målskillnaden 88–4. Man behöver fem poäng till för att säkra ytterligare en ligaseger.
Ada Stolsmo Hegerberg
I skytteligan ryckte Ada Stolsmo Hegerberg ytterligare genom att göra två mål i dag. Norskan har gjort 26 mål och leder med nio före PSG:s talang Marie Antoinette Katoto. Blackstenius gjorde sitt tolfte mål och ligger fyra i skytteligan, medan Jakobsson gjorde sitt sjunde och delar tiondeplatsen.
I tyska Frauen-Bundesliga finns det inte längre något obesegrat lag. I omgång 15 sprack nämligen Turbine Potsdams förlustnolla. Wolfsburg med Nilla Fischer vann svenskmötet mot Potsdam med Amanda Ilestedt med 1–0. Segerskytt blev norska Caroline Graham Hansen i den andra halvleken.
Resultatet innebär att Wolfsburg har ett järngrepp om ligaguldet, samt att Potsdam nu får det svårt att ta en plats i Champions League. Med sju omgångar kvar har man nämligen fem poäng upp till Freiburg och sju upp till Bayern München (som dock har en match mer spelad).
Fridolina Rolfö
Bayern vann för övrigt den svåra bortamatchen mot SC Sand med övertygande 4–0. Där visade formstarka Fridolina Rolfö vägen genom att sätta 1–0 redan i sjätte minuten. Det var Rolfös sjätte mål i ligan, en notering som placerar henne på en delad fjärdeplats i skytteligan. Pernille Harder leder överlägset på 14, medan Lina Magull är tvåa på tio.
Även i England spelades det viktiga matcher. Där stärkte Chelsea sin ligaledning, trots att man ”bara” fick 1–1 i Londonderbyt mot Arsenal.
Huvudkonkurrenten Manchester City är nämligen väldigt formsvagt för tillfället. I dag föll man mycket överraskande med 2–0 hemma mot tabellsexan Reading. På sina åtta senaste matcher har City bara vunnit två under ordinarie tid – tyvärr handlar det om de båda matcherna mot Linköping.
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) April 1, 2018
I dag startade City med exakt samma elva som startade på Linköping Arena i onsdags. Kanske är det spelschemat som knäcker laget, tränare Nick Cushing borde nog ha valt att rulla på lite fler spelare.
I Londonderbyt spelade hela svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson 90 minuter. Chelsea tog ledningen med 1–0 när Ramona Bachmann och Fran Kirby utnyttjade ett misstag från Arsenalmålvakten Sari van Veenendaal.
I den haltande ligatabellen står nu Chelsea på 29 poäng, vilket är tre fler än tvåan Manchester City. Chelsea har dock spelat 13 matcher, medan City bara står på tolv. Arsenal är på fjärde plats, åtta poäng bakom Chelsea. Dock har Arsenal bara spelat elva matcher, vilket gör att de kan komma upp i 27 poäng om de vinner sina hängmatcher. Minst tre lag är alltså inblandade i guldstriden.
I Spanien vann både Atletico Madrid och Barcelona i dag. Det innebär att Atletico är kvar i tabelltoppen, en poäng före Barca. Fem omgångar återstår.
På svensk mark har det varit en träningsmatch mellan Vittsjö och IFK Kalmar i dag. Resultatet blev 1–1, vilket sannolikt var väldigt viktigt för självförtroendet i Kalmar.
Slutligen till landslagsfotbollen. I förra inlägget nämnde jag att de Asiatiska mästerskapen drar igång kommande vecka. Det gör även de Sydamerikanska mästerskapen. När det gäller Asien genrepade andrahandsfavoriterna Japan i dag genom att vinna med klara 7–1 mot Ghana. Japanskorna utnyttjade snyggt vid flera tillfällen en naivt högt stående ghanansk backlinje:
”Det är ändå bra att vi är med i en kvartsfinal, det visar att det finns bra lag i damallsvenskan. Men de engelska klubbarna har börjat satsa, och de får också hjälp av sina herrlag. De tar steg, och det lockar också spelare att komma dit, precis som det lockar spelare att flytta till Tyskland och Frankrike.”
Damfotbollen har länge gjort anspråk på herrfotbollens pengar. Nu när alltfler herrfotbollsklubbar ”sponsrar” sina damlag med allt större summor innebär det dock att damfotbollen görs om. Det innebär att de klassiska klubbar som satt damerna först inte längre klarar av konkurrensen på högsta nivå.
Det innebär också att länder som Sverige, Norge och Danmark, där fotbollen totalt sett omsätter förhållandevis lite pengar, tappar mark mot nationer i Syd- och Mellaneuropa.
Jag har funderat lite över utvecklingen. Och som grund för mina funderingar gjorde jag en liten tillbakablick på Champions League, med start för tio år sedan:
2008:
Final: FFC Frankfurt–Umeå IK 4–3 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till final.
Kommentar: Det var näst sista upplagan där turneringen hette Uefa Women’s Cup. Nationerna hade bara en representant vardera. Det var två rena damfotbollsklubbar i final, och ytterligare tre i kvartsfinal. Längst av ”herrfotbollsklubbarna” nådde Lyon, som föll i semifinal mot Umeå.
2009:
Final: Duisburg–Zvezda Perm 7–1 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till semifinal.
Kommentar: I sista upplagan av Uefa Women’s Cup åkte Umeå mycket oväntat ut mot ryska Zvezda i semifinal. Damfotbollsklubbarna dominerade fortfarande stort. Det skulle dock visa sig att det här var sista upplagan där två klassiska damfotbollsklubbar möttes i final.
2010:
Final: Turbine Potsdam–Olympique Lyonnais 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: Umeå till semifinal och Linköping till åttondelsfinal.
Kommentar: För första gången hette det Champions League, och de bästa nationerna fick ha med två lag. För svensk del föll Linköping mot Duisburg i åttondelen, medan Umeå såg till att vi hade svensk representation i semifinalen för nionde året i rad. Där blev dock Lyon för svårt. De klassiska damfotbollsklubbarna fortsatte att dominera. Potsdam vann, och det var återigen tre damfotbollsklubbar i semi- och fem i kvartsfinal.
2011:
Final: Olympique Lyonnais–Turbine Potsdam 2–0
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Umeå ut i gruppspel.
Kommentar: I turneringens tionde upplaga fanns det för första gången inget svenskt lag i semifinal. Umeå stod för det största svenska fiaskot i turneringens historia när man blev tvåa bakom Apollon från Cypern i gruppspelet, och därmed inte kvalade in bland de 32 bästa lagen. Linköping räddade den svenska äran något, men föll mot Arsenal i kvarten. Herrfotbollsklubben Lyon stod som segrare för första gången. Trots det stod sig damfotbollsklubbarna fortsatt väl, med två i semi- och fyra i kvartsfinal.
2012:
Final: Olympique Lyonnais–FFC Frankfurt 2–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Herrfotbollsklubben Lyon höll sig kvar på tronen. Men damfotbollsklubbar som Potsdam, Frankfurt, Malmö och Göteborg var inte långt bakom. Malmö åkte för övrigt ut mot Frankfurt, medan Göteborg föll mot Arsenal.
2013:
Final: VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais 1–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Det här är året när herrfotbollen börjar ta över på allvar. För första gången någonsin når ingen klassisk damfotbollsklubb finalen, och bara en (Juvisy) är i semifinal. Breddmässigt står sig dock damfotbollsklubbarna fortsatt bra, det är fem sådana i kvartsfinal. För de svenska lagen tog det slut mot franskt motstånd. Malmö blev överkört med totalt 8–0 av Lyon, medan Göteborg förlorade med 4–1 mot Juvisy.
Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.
2014:
Final: VfL Wolfsburg–Tyresö FF 4–3
Svenska lag: Tyresö gick till final och LdB FC Malmö till åttondelsfinal.
Kommentar: Det här är senaste gången ett svenskt lag gick hela vägen fram till finalen. Det handlade om ett ekonomiskt dopat Tyresö, som gick i konkurs strax efter finalen. Malmö åkte mot Wolfsburg redan i åttondelen. Även om herrfotbollsklubben Wolfsburg tog hem titeln var det här en av de sista turneringar där klassiska damfotbollsklubbar hävdade sig. Potsdam slog exempelvis ut Lyon i åttondelsfinalen.
2015:
Final: FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain 2–1
Svenska lag: FC Rosengård och Linköpings FC gick till kvartsfinal.
Kommentar: Den största av de stora damfotbollsklubbarna FFC Frankfurt tog sin fjärde titel. Det går att se som en slutpunkt för den klassiska damfotbollen. För sedan 2015 har herrfotbollens pengar talat. Ingen klassisk damfotbollsklubb har tagit sig till final sedan dess. Och det är inte mycket som talar för att det någonsin kommer att inträffa igen. För svensk del var det en stark upplaga, med två lag i kvartsfinal. Rosengård föll på bortamål mot Wolfsburg, medan Linköping oväntat åker ut mot Bröndby.
2016:
Final: Olympique Lyonnais–Wolfsburg 1–1, 4–3 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och KIF Örebro till åttondelsfinal.
Kommentar: För andra gången blev det en final mellan två herrfotbollsklubbar. Den här gången drog Lyon längsta strået, och tog sin tredje titel. Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt större. Fem av de åtta kvartsfinalisterna är klassiska herrfotbollsklubbar. För svensk del gör både Rosengård och Örebro bra insatser. Rosengård faller efter straffläggning mot Frankfurt och Örebro på bortamål mot PSG.
FFC Frankfurt
2017:
Final: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain 0–0, 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och Eskilstuna United till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollen har tagit över. Alla fyra semifinallagen är klassiska herrfotbollsklubbar, och bara två av åtta kvartsfinalister är klassiska damfotbollsklubbar. Lyon tar sin fjärde titel och tangerar samtidigt Frankfurts notering. För svensk del blir turneringen en missräkning. Eskilstuna åker ut med 8–1 mot Wolfsburg och Rosengård faller oväntat med 3–0 mot Barcelona.
2018:
Final: Inte klart ännu. Semifinallagen är Olympique Lyonnais, Manchester City, Chelsea och Wolfsburg.
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Rosengård till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt starkare. Linköping är den enda klassiska damfotbollsklubben som når kvartsfinal.
Sammanfattningsvis noteras att vi nu är inne i den 17:e upplagan av damernas Champions League. Sverige har alltid haft minst ett lag i kvartsfinal.
De första fem åren (2002–06) var det uteslutande rena damfotbollsklubbar som spelade final. Fyra av dem var svenska, och två gånger hamnade pokalen i Umeå.
År sex tog sig Arsenal, som första herrfotbollsklubb, till final – och vann. Från år sex (2007) till tio (2011) var totalt tre herrfotbolls- och sju damfotbollsklubbar i final. Det var 3–2 i segrar till damfotbollsklubbarna. Under perioden tog Sverige ytterligare två finalplatser. Det dröjde ända till år tio innan Sverige första gången saknade representant i semifinal.
Perioden från elfte (2012) till 15:e upplagan (2016) tog herrfotbollen över. Sju av tio finalister och fyra av fem segrare var herrfotbollsklubbar. Sverige fick en sjunde finalist i Tyresö under den här perioden. I övrigt tog vi sju kvartsfinalplatser under den perioden.
De senaste två åren har alla åtta semifinallag och 13 av 16 kvartsfinallag varit herrfotbollsklubbar. För svensk del har det blivit två kvarts- och två åttondelsfinaler.
Kollar jag in i kristallkulan ser jag goda chanser att ha svensk representation i kvartsfinal i ytterligare några säsonger. Damallsvenskan är fortfarande såpass högt rankad att våra lag får ha otur i lottningen om inte något av dem skall slå sig in bland de åtta bästa.
Men chanserna kommer att minska för varje år, för herrfotbollsklubbarna kommer att koppla ett allt hårdare grepp om damfotbollen. Om en femårsperiod kanske vi är i ett läge att vi inte har svenska kvartsfinalister mer än typ vartannat år. Och om tio år är vi nog nöjda om vi ens har ett lag i kvartsfinal.
Kvartsfinal har varit ett rimligt svenskt resultat ett tag, och så känns det även alltså i den närmaste framtiden. Det kommer inte att vara omöjligt att nå längre än så – men det lär bli svårt. För att få en ny, svensk semifinalplats kommer det att krävas extremt flyt i lottningen. Plus att det lag det som skall göra det behöver pricka formtoppen i absolut rätt läge.
Kollar vi trenden i Europa nu så har Tyskland fortsatt den klart starkaste ligan i Frauen-Bundesliga. Där är det herrfotbollsklubbar som Wolfsburg och Bayern München som dominerar. De klassiska damfotbollsklubbarna Turbine Potsdam och FFC Frankfurt tillhör fortsatt den övre tabellhalvan, men har på senare år haft väldigt svårt att ta sig vidare till Champions League. I år finns även Freiburg (herrfotbollsklubb) med och utmanar i toppen.
Den näst högst rankade ligan i Europa är franska D1 Feminine. Där är det tre herrfotbollsklubbar som dominerar totalt: Olympique Lyonnais, PSG och Montpellier.
Den klassiska franska damfotbollsklubben Juvisy har inte klarat konkurrensen från storheterna. De sexfaldiga mästarinnorna gick ifjol upp i herrfotbollsklubben Paris FC, ett drag som inte har hjälpt. Juvisy är långt ifrån att få spela i Champions League kommande säsonger.
I England har WSL på kort tid inneburit ett lyft för damfotbollen. Landslaget är numera det högst rankade i Europa, och man har i år för första gången fått fram två semifinallag i Champions League. Och det är med hjälp av herrfotbollens resurser som klivet varit möjligt. Det är ju nämligen herrfotbollsklubbar som Manchester City, Chelsea och Arsenal som dominerar. Häromveckan aviserade dessutom rika Manchester United att de nu skall ge sig in i matchen.
#MUFC has submitted an application to the @FA to establish a professional women’s team in the second tier of the Women’s Super League.
Uniteds lag skall börja i WSL:s andraliga. Men räkna med att man snart är uppe i Europaeliten – United vill knappast vara sämre än City.
Även i Spanien och Italien flyttar storlagen fram sina positioner. I spanska Liga Iberdrola, eller Primera División Femenina som den också kallas, är det herrfotbollsklubbarna som dominerar. Det har varit Barcelona, Atletico Madrid och Athletic Bilbao som tagit landets platser till Champions League de senaste åren.
Och när man ser att derbyt mellan Atletico och Madrid CFF drog drygt 22000 åskådare häromdagen inser man att de här klubbarna kör ifrån våra damallsvenska med hög hastighet. Det var ju nämligen inget damallsvenskt lag som hade 22000 i totalpublik under fjolåret.
I Italien har Juventus gjort en kanoninsats under sin premiärsäsong. Laget är utan poängförlust, och blir spännande att följa i höstens Champions League. Att spelarna marknadsförs på nya områden lär väl inte missgynna laget:
Lite Juve-nyheter såhär i pausen: Juventus lagkapten Sara Gama finns nu som Barbie. Dock tveksamt om dockan har några fotbollslår. pic.twitter.com/tXDhpYFkFj
Från Italien har nyligen även AC Milan gått ut med att man på allvar tar upp kampen inom damfotbollen. Med såväl Juventus, Fiorentina som Milan på banan lär de klassiska, italienska damfotbollsklubbarna snart vara långt ifrån de stora scenerna.
Trenden i de stora europeiska ligorna är alltså att det är herrfotbollens pengar som talar. För spelarna är det här bra, såväl ur lönesynpunkt som genom att spelarna erbjuds fantastiska träningsförhållanden.
Personligen är jag dock lite tveksam till verksamheter som inte bär sig själv. För hur bra det än går sportsligt för damlagen i Lyon, Juventus, Barca eller Chelsea är det inte damerna själva som avgör sin framtid – det är herrlagets resultat.
Exempelvis är resultaten för Wolfsburgs herrlag mer avgörande för hur mycket Nilla Fischer kan tjäna än hur det går för Wolfsburgs damer. Skulle herrlaget åker ur herrarnas Bundesliga skulle det nämligen vara förödande för Wolfsburgs damlag.
En annan rätt tråkig följd av de stora herrfotbollsklubbarnas frammarsch är att damfotbollen aldrig kommer att hamna i fokus i de klubbarna. Damerna kommer att få räkna med att som bäst komma i andra hand. Men gissningsvis är många spelare ok med det så länge summan i lönekuvertet är på rätt nivå.
Jag tror att damfotbollen skulle må klart bäst om den även framöver kunde finansiera sig själv, och slapp att stå under herrfotbollen. Men pengarna bestämmer, och vi får nog räkna med att det kommer att vara de herrfotbollsklubbar som har de ledare som är mest generösa mot damerna som kommer att dominera damfotbollen framöver.
För svensk del var vi ledande så länge damfotbollen finansierade sig själv. Nu ser det alltså annorlunda ut. Och sanningen är ju att Sverige därmed är kört över tid.
I Sverige drivs fortfarande damfotbollen av damfotbollsklubbar som Linköpings FC, FC Rosengård, Eskilstuna United och Kopparbergs Göteborg FC.
Nu kanske någon ställer sig frågan: Men går det inte att för de stora svenska herrfotbollsklubbarna att göra som de nere i Syd- och Mellaneuropa? Kan inte AIK, MFF och de andra göra stora damfotbollssatsningar?
Självklart skulle det gå att flytta verksamheten till de stora herrfotbollsklubbarna. Saken är ju dock att herrfotbollen är långt ifrån jämställd. Det är större skillnad i ekonomi mellan de stora herrfotbollsklubbarna på kontinenten och våra svenska än det är mellan svenska herrfotbolls- och damfotbollsklubbar.
Sveriges rikaste fotbollsklubb är Malmö FF. De omsatte cirka 249 miljoner kronor för 2016. Det året låg ytterligare sex klubbar på 100–160 miljoner kronor i omsättning; AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, Djurgården, Norrköping och Elfsborg.
För storklubbarna nere i Syd- och Mellaneuropa handlar det om väldigt mycket större siffror. På den här aktuella listan från finansinstitutet Deloitte framgår att Manchester United för 2017 hade intäkter på 675 miljoner euro, alltså cirka 6,8 miljarder kronor.
Samtliga klubbar på Deloittelistans tio i topp hade intäkter på mer än fyra miljarder kronor. Bland de klubbarna finns Barcelona, Manchester City, Bayern München, Chelsea, PSG och Juventus – alltså klubbar som nu är på frammarsch inom damfotbollen.
För att i dag kunna ta upp kampen i den absoluta Europatoppen inom damfotbollen uppskattar jag att det krävs en budget på 25–40 miljoner svenska kronor. Som exempel ligger elitbudgeten för LFC och Rosengård på 10–15 miljoner kronor.
Ett enkelt räkneexempel säger att 40 miljoner kronor utgör cirka 6,1 promille av Barcelonas omsättning, 6,8 promille av Bayern Münchens och 7,5 promille av Manchester Citys, medan det utgör hela 16 procent av Malmö FF:s och 38 procent av Elfsborgs.
Det som är kaffepengar för de europeiska storklubbarna är jättesummor för våra svenska herrfotbollsklubbar. Och eftersom det inte finns några pengar att tjäna på damfotboll vore det ju tyvärr en vansinnesinvestering från Malmö FF att lägga 40 miljoner på damfotboll. För Barca, Bayern och Juventus är det däremot väldigt billig goodwill.
Så länge alltfler rika herrfotbollsklubbar startar goodwillprojekt kommer vi alltså att få räkna med att damallsvenskan kommer att fortsätta att brandskattas på toppspelare.
För utvecklingen nere i Europa gör ju även att lönenivån inom damfotbollen höjs. Jag pratade nyligen med en ledare inom svensk damfotboll som berättade att det gick att få världsspelare för 17000–18000 kronor i månadslön bara för tre–fyra år sedan. Det är numera omöjligt.
Följden av allt dyrare spelare blir ju att exempelvis lag som Linköping och Rosengård tvingas ha allt tunnare trupper, samt skriva allt kortare kontrakt. Det är förstås väldigt negativt för kvaliteten.
Det finns förstås även positiva saker. En är att det är kortare väg in i lagen för unga talanger, en annan att damallsvenskan sannolikt kommer att vara jämnare i år än toppligorna i Syd- och Mellaneuropa. Framöver får vi nog lära oss att glädjas åt det lilla…
Med det passar jag dessutom på att önska er alla en glad påsk.
Vi visste ju det redan tidigare, men den här senaste veckan har det återigen blivit tydligt att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark gentemot ligorna i Tyskland, Frankrike, England och Spanien.
Vår serie är fortfarande rankad trea i Europa, men det är bara en tidsfråga innan vi rasar ner ett par trappsteg. För numera är våra topplag chanslösa mot topplagen i nämnda ligor – i varje fall de tre förstnämnda.
I höstas var det Rosengård som blev utklassat av Chelsea, och nu har ett formsvagt Manchester City givit Linköping två rejäla fotbollslektioner på kort tid.
Visst kan man ha invändningarna att LFC inte är i säsong, samt att man har ny tränare som håller på att bygga nytt. Fast ingen av de invändningarna är så stor att den förklarar de gigantiska skillnader som var mellan City och LFC, så länge matchen levde.
Som sagt har Manchester City varit inne i en svacka på sistone. Under hösten, och fram till mitten av februari, spelade man 20 matcher – vann 19 och spelade en oavgjord.
Från mitten av februari och fram till första kvartsfinalmötet med Linköping stod City på sina fyra senaste matcher på två kryss (varav ett slutade med seger efter förlängning) och två förluster. Dessutom behövde man förlängning i helgen mot Sunderland, något som innebär att man nu har fem raka matcher mot engelskt motstånd utan seger under 90 minuter.
Mot Linköping hade däremot Manchester City inga som helst problem att ta två segrar. Först 2–0 (1–0) på hemmaplan och i dag 5–3 (4–0) på Linköping Arena.
Tittar vi på LFC använde sig tränare Marcus Walfridson två olika sätt att möta City. I England valde han en mer defensiv grunduppställning. Vid bollvinster var det tydligt att man hade tanken att snabbt försöka komma in bakom den ganska långsamma, engelska backlinjen.
Den taktiken ledde bara till en enda egen målchans. Däremot hade man trots allt ganska bra defensiv kontroll. Visst gjorde City två mål och hade två skott i målramen, men LFC spelade ju trots allt i numerärt underläge i en stor del av matchen. Så defensivt var det klart godkänt.
Orsaken till det svaga anfallsspelet låg i att bara en LFC-spelare egentligen fixade tempot. Och det var Kosvare Asllani.
Övriga LFC-spelare hade vansinniga problem med att orientera sig samt med att hinna få kontroll på bollen. Och de långa passningarna såg sällan ut som passningar.
När det gäller uppställningen av laget reagerade jag över att Walfridson matchade ett mittförsvar med Janni Arnth och Lisa Lantz, alltså en väldigt långsam duo. Det skulle ju också bli kostsamt, då Lantz på kort tid drog på sig två kort och såg till att laget fick spela i numerärt underläge. Jag ställde mig frågande redan när LFC värvade Lantz från Umeå, och jag kan inte säga att jag förstått mer av värvningen efteråt. I min värld har hon mycket att bevisa.
I dagens retur valde Walfridson att låta sitt lag kliva fram och sätta hög press. Den taktiken höll i drygt tio minuter minuter. Eller. Spelmässigt sett såg det riktigt bra ut i cirka 20 minuter. Så långt hade jag 2–1 i klara målchanser till hemmalaget, och ännu större övervikt om man även räknar in lägen.
Problemet var att det var Manchester City som hade gjort mål på sin enda chans. Och som även gjorde mål på sin andra. Gästerna fortsatte att vara effektiva hela vägen fram till paus. LFC:s höga press passade Manchester City som handsken. När LFC-spelarna inte orkade sätta full press, utan kraften började avta, hittade gästerna snabbt ytor att komma rättvända mot hemmalagets darriga backlinje.
I paus var det 0–4 och dubbelmötet var stendött.
Jag hade i paus ritat ner stora frågetecken för om LFC kommer att kunna spela den här typen av hög press i damallsvenskan. För pressen innebär ju att bristerna i den egna backlinjen blottläggs. Nu är inte de damallsvenska lagen lika vassa som Manchester City, men det känns ändå som en stor chanstagning att sätta hög press med så långsam backlinje. För även utan Lantz känns det segt bakåt i Linköping i år.
Ett annat stort frågetecken satte jag för LFC:s agerande vid defensiva hörnor. Där blev det kaos lite väl ofta för att det skulle kännas stabilt.
Ett tredje frågetecken satte jag för Kosovare Asllani, som inte alls nådde förra veckans nivå. Där kom dock ett svar ganska snart. Hon var illamående och blev utbytt i paus. Hon borde förstås inte ha spelat överhuvud taget.
Sad to leave the pitch at halftime, been vomiting all day and during warmup but was a game I really wanted to try to play, bad decision. Come on team!
Efter paus ryckte LFC upp sig, och jämnade ut siffrorna. Fast det där var ju tyvärr bara kosmetika. City hade totalkoll på dubbelmötet, bytte ut sin tvåmålsskytt (19-åriga Georgia Stanway) redan i paus och såg inte speciellt bekymrat ut över att släppa in tre mål efter paus.
Positivt i den andra halvleken för LFC var att Marija Banusic gjorde två mål och att Tove Almqvist stod för ett kanoninhopp med ett mål och förarbetet till de två andra.
Trots att dubbelmötet avslutades med 45 rätt positiva minuter för Linköping tror jag att Marcus Walfridson har fått väldigt mycket att fundera över efter det här dubbelmötet. Hans lag har visat flera stora svagheter, svagheter som de damallsvenska konkurrenterna knappast kan ha missat. För Walfridson blir det en utmaning att skapa defensiv stabilitet hos de svenska mästarinorna.
Tre svenskmål på Linköping Arena i kväll alltså. Det blev även ett i London, där Montpelliers Sofia Jakobsson hittade rätt mot Chelsea och Hedvig Lindahl. Fast Jakobssons 1–1-lobb var ett mål som till slut fick tröststatus.
Hos Chelsea spelade Lindahl och Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson var utanför matchtruppen. Hos Montpellier spelade b och Jakobsson hela matchen, medan Stina Blackstenius byttes ut i 79:e minuten.
I Barcelona gjorde ett taktiskt, tillbakadraget Barca match av kvartsfinalmötet med Lyon i 2×90 minuter. Det blev till slut totalt 3–1 till Lyon efter att fransyskorna lite turligt vunnit kvällens bortamatch med 1–0. Jag skriver turligt eftersom jag inte tror att hela bollen var över mållinjen när Eugenie Le Sommer nickade in segermålet.
Lyon ägde spelet, men Barca spelade smart och hade hela tiden massor av spelare framför storspelande målvakten Sandra Panos. Lyon till semi, men Barca visar att man är redo för stora uppgifter framöver.
Den sista kvartsfinalen var den mellan Wolfsburg och Slavia Prag. Där var det avgjort redan efter tyskornas 5–0-seger i första omgången. I dag blev det 1–1 i den retur som mest var en transportsträcka. En transportsträcka där tyskorna bland annat vilade Pernille Harder och Caroline Graham Hansen, men där Nilla Fischer spelade 90 minuter.
Dagens resultat gör att vi får Lyon–Manchester City och Chelsea–Wolfsburg i intressanta semifinaler om några veckor. Eftersom vi har tre svensklag vidare kommer det att bli minst en svensk spelare i final.
Dagens svensk i damfotbollsvärlden är Jonna Andersson. I sin första ligamatch från start för Chelsea blev hon så här glad:
Chelsea var nämligen nära poängförlust hemma mot Everton när Andersson gjorde matchens enda mål – hennes första ”riktiga” ligamål. Kul att hon fått en sådan bra start i WSL.
Noterbart var att Hedvig Lindahl vaktade Chelseas mål, och framför sig hade hon en fyrbackslinje där tre spelare spelade i damallsvenskan 2017: Anita Asante, Magdalena Eriksson och Andersson.
Segern var viktig eftersom Manchester City också vann, 3–0 borta mot Sunderland. Där byttes Julia Spetsmark in sista kvarten istället för tvåmålsskytten Nikita Parris.
Däremot går det väldigt tungt för Arsenal, som med dagens kryss borta mot Reading redan känns borta från chans till att ta en Champions Leagueplats, trots att det bara gått sju omgångar. Men avståndet upp till Chelsea och Manchester City är redan åtta respektive tio poäng.
Sedan mitt förra blogginlägg har Jonna Anderssons tidigare tränare Kim Björkegren gjort klart med en ny klubb. Att av avståndet mellan Linköping och svenska Peking inte är så långt visste man ju, men det visade sig att avståndet mellan Linköpings FC och Beijing BG Phoenix, en klubb som tydligen har någon form av samarbete med det franska fotbollsförbundet.
OFFICIAL: Kim Björkegren, who lead Linköpings FC to 1st place in Damallsvenskan 2017, and the coming quarter final in Champions League vs Manchester City, has signed a contract with Beijing BG Phoenix Football Club 北控凤凰足球俱乐部 in China. #TeamNeverlandMGMTpic.twitter.com/xYmlBVNoGO
Så till Nordamerika, där det officiella beskedet om att Boston Breakers läggs ner just har kommit. Ett besked som innebär att NWSL i år kommer att spelas med nio lag.
The NWSL announces today that the Boston Breakers will cease operations, effective immediately. Season ticket holders will be contacted and provided full refunds.
Apropå Nordamerika pågår just finalen i kontinentens U20-mästerskap, en match som går att se här. Där möts USA och Mexiko. Båda lagen tog sig till finalen via segrar i straffläggning i semifinalen.
USA och Mexiko är således klara för U20-VM i Frankrike senare i år. Jag har tidigare hävdat att Nord- och Mellanamerikan har just två VM-platser. Det var dock fel – man har tre.
Och alldeles nyss inträffade en superskräll – Haiti tog nämligen den tredje VM-platsen genom att besegra Kanada med 1–0 i matchen om tredje pris.
Det var en historisk seger, för den innebar att ett land från den karibiska övärlden för första gången når ett U20-VM. Möjligen att det till och med är första VM-platsen på damsidan överhuvud taget för ett karibiskt land.
Haiti var nära stå för en superskräll redan i semifinalen. Trots att man hade en spelare utvisad lyckades nämligen storstjärnan Nerilia Mondesir kvittera till 1–1 på övertid mot USA, ett resultat som innebar att Haiti alltså tog USA till straffläggning.
Där borde det ju ha varit USA som hade pressen på sig, som hade allt att förlora. Sophia Smith kände den pressen och missade USA:s första straff. Men verkligheten kom ikapp Haiti i fredags.
Mondesir slog första straffen för haitierna, en straff som gick utanför. Faktum är att Haiti missade alla sina tre straffar – och USA kom undan med andan i halsgropen.
Ibland missbedömer man verkligen kvaliteten på spelare och lag. När jag först såg Haiti tyckte jag inte att det fanns speciellt mycket kvaliteter i laget. Det visade sig vara en väldigt felaktig observation. Kan man spela 1–1 mot USA och vinna mot Kanada är man ett högklassigt lag.
Haiti kom till Concacafs U20-mästerskap med den allra yngsta truppen. Det är en trupp där det finns massor av talang, där det finns flera spelare som säkert kan se fram emot en fotbollsframtid i andra länder. Amerikanska college borde exempelvis vara intresserade av ett stort antal av de här spelarna.
Dock skall sägas att jag inte gillar hur Haitis spelare slösade bort tid i den andra halvleken i tredjeprismatchen. De lade säkert tio minuter på att ligga ner och vrida sig, vilket inte kändes så kul.
Jag hyllade ju Kanada under gruppspelet. Saken är att Kanada var väldigt bra där. Saken är också att alla andra topplag vilade spelare i sista gruppmatchen. Exempelvis spelade Haiti med ett halvt B-lag mot Kanada i den gruppfinal som kanadensiskorna vann med 4–0. Kanada däremot startade i princip med samma elva i samtliga fem matcher. Och fem matcher på tio dygn är förstås väldigt tufft.
Kanada kändes kraftlöst i slutspelet, något som sannolikt förbundskaptenen får ta på sig. Kanada var aldrigt riktigt nära varken i semifinalen mot Mexiko eller mot Haiti. Eller, i semin hade ju de unga kanadensiskorna (turneringens näst yngsta trupp) greppet i straffläggningen. Man ledde med 3–2 efter tre straffomgångar:
Finalen mellan USA och Mexiko har alltså just startat. I gruppspel vann USA det inbördes mötet med 2–1. Jag håller ändå Mexiko som knappa favoriter i finalen, de vilade nämligen betydligt fler spelare i den förra matchen än vad USA gjorde. Så kanske att Mexiko kan ta sin första U20-titel i Nordamerika någonsin i kväll?
Under lägret spelar de alltså en inofficiell träningsmatch på torsdag och så riktig landskamp på söndag 14.00.
Blickar vi tillbaka mot den helg som gått var det en rätt trött damfotbollshelg. Höjdpunkterna var semifinalerna i engelska WSL cup samt återstarten i franska D1 Feminine.
Vi fick en svensk målskytt i Frankrike. Det var Linda Sembrant som tidigt nickade in 1–0-målet i Montpelliers 3–2-seger mot Olympique Marseille. Noterbart var att lagets bästa målskytt hittills i ligan, Stina Blackstenius, var bänkad och byttes in först med 21 minuter kvar. Det var tredje gången i ligan som Blackstenius började på bänken.
I övrigt i Frankrike så håller Ada Stolsmo Hegerberg sitt fantastiska målsnitt på fler än två mål per tävlingsmatch sedan fjolårets EM-slutspel. Norskan gjorde ett äkta hattrick, alltså tre mål i rad i samma halvlek, när Lyon vann med 4–0 borta mot Paris FC – det lag som tidigare hette Juvisy.
Hegerberg är nu uppe i 21 ligamål på 13 omgångar. Hon har därmed nio omgångar kvar att ta peta bort sig själv från topp fem när det gäller flest gjorda mål på en säsong i D1 Feminine. Den ser ut så här i nuläget:
Hegerberg är för övrigt inne på sin fjärde säsong i den franska ligan, och är uppe på 97 mål efter 77 matcher. Lyons bästa målskytt genom tiderna är Lotta Schelin. Hon behövde drygt sex säsonger för att komma upp i 100 ligamål. Totalt gjorde Schelin 143 mål på 138 ligamatcher. Det rekordet ser ut att vara i fara.
Apropå Frankrike uppges PSG:s Shirley Cruz vara nästa toppspelare att sticka till Kina för att tjäna pengar.
Så till England där det blir Manchester City och Arsenal som spelar finalen i WSL cup. I semifinalerna vann City med 1–0 borta mot Chelsea (mål av Nadia Nadim) och Arsenal med 3–2 borta mot Reading.
Till Australien där det är sex lag som slåss om de fyra slutspelsplatserna i W-league nu när lagen har två eller tre omgångar kvar att spela.
Brisbane Roar leder serien och känns i praktiken slutspelsklart. Det gör även Sydney FC efter deras bortaseger mot Perth Glory i helgen. Just Glory ligger på sjätte plats, och klart sämst till av de sex lag med slutspelschans. Troligen gör Newcastle Jets, Melbourne City och Canberra United upp om de två sista semifinalplatserna.
I helgen drog Sydamerikas U20-mästerskap i gång i Ecuador. Det är en turnering där Venezuela och Brasilien är favoriter att ta de två platserna till årets U20-VM. Paraguay ses som första utmanare. De tre favoritlagen har inlett med varsin seger.
Just Venezuela och Brasilien möts i natt svensk tid i gruppspelet. Fokus hamnar förstås på turneringens storstjärna, Venezuelas Deyna Castellanos. Ni vet hon som officiellt röstades fram som en av världens tre bästa spelare under 2017 – trots att hon inte presterat på internationell seniornivå ännu.
På ungdomsnivå presterar dock Castellanos. Det var just hon som gjorde Venezuelas segermål i öppningsmatchen mot Uruguay.
Som avslutning på inlägget tänkte jag ta upp tränarfrågan. På sociala medier har den internationella damfotbollsdiskussionen de senaste dagarna delvis handlat om att orutinerade tränare släpps fram på toppjobb inom damfotbollen.
Orsaken är att omeriterade Phil Neville uppges vara klar som ny engelsk förbundskapten.
I’m told Phil Neville has been offered and accepted the @England Women’s team manager’s job. @FA announcement imminent. Can the inexperienced @fizzer18 take England ‘to the next level?’ Hope so; but doubt it
Neville är inte den första ”nybörjaren” som får ett toppjobb direkt inom damfotbollen. Som exempel har även nämnts den tyska förbundskaptenen Steffi Jones samt förre franske förbundskaptenen Oliver Echaouafni. Ingen av de tre har haft fem års tränarerfarenhet innan de blivit ansvariga för ett av världens bästa landslag.
I Sverige har det ju varit lite debatt kring kvinnliga tränare sedan Linköping inte hittade den assisterande tränare man eftersökte. Och det är ju inte så konstigt, det finns ju inte så många tränarutbildade kvinnor.
När jag kollade den lista över de tränare i Sverige som har den högsta tränarutbildningen, Pro – fanns bara fyra kvinnor. Nu verkar i och för sig inte listan vara uppdaterad de senaste tre–fyra åren, men det har knappast tillkommit så speciellt många.
Noterbart här är att Svenska Fotbollförbundet kräver att de ansvariga tränarna i herrarnas allsvenska och superetta skall ha just Pro-utbildning. Men att de själva anställer förbundskaptener på flicklandslag som inte har aktuell utbildning. Det känns ju väldigt konstigt. Om de tar in förbundskaptener som inte har högsta utbildningen borde ju förbundet snabbast möjligt se till att aktuella personer får Pro-utbildningen.
Inte heller Lilie Persson, som ju är utbildningsansvarig på tjejsidan, verkar ha högsta utbildningen. Hur ser det ut?
Positivt här är att Uefa har gått in och betalat tränarutbildning (dock inte Pro) för ett antal före detta elitspelare på damsidan, bland annat Malin Levenstad. Henne hör ni förresten prata balanserat om kvinnliga tränare i veckans avsnitt av Fotbollsarena Radiosporten.
Att Uefa går in och betalar känns för övrigt som ett bra steg. Att underlätta för kvinnor att få de dyra utbildningarna är ett väldigt bra steg mot större jämställdhet inom fotbollen.
I natt svensk tid briserade en bomb i kanadensisk fotboll. Den succéstämplade förbundskaptenen John Herdman lämnar damlandslaget och tar över landets herrfotboll.
Tydligen var någon tidning nära att avslöja nyheten, vilket gjorde att Kanadas fotbollförbund fick panik – och gick ut med det innan man hade informerat damlandslagets spelare. Här är två kommentarer på sociala medier:
Herdman har kanske varit den bästa förbundskaptenen av alla inom damfotbollen den senaste tioårsperioden, där han först lyfte Nya Zeeland och nu senast har gjort Kanada till en riktig världsnation.
Faktum är ju att Kanada länge varit högt rankat. Men man har ändå inte riktigt räknat in laget bland de riktigt stora. Men till nästa års VM-slutspel kommer det kanadensiska laget komma som en av de riktigt stora guldkandidaterna.
Herdman har nämligen på ett imponerande sätt genomfört en kombinerad generationsväxling och förändring av spelsätt, som gjort att Kanada tagit flera nya steg. Man är numera inte något lag som förlitar sig till fysik, utan man är ett spelande lag med flera kreativa kvalitetsspelare.
Nu skall han försöka göra något liknande med den kanadensiska herrfotbollen. Han får nämligen utöver själva landslaget även ansvar för ungdomslandslag och hela utbildningskedjan. Det blir spännande att se vad han kan göra där.
Rent fotbollsmässigt tar nämligen Herdman ett väldigt stort steg neråt. Kanada är ju nämligen en usel herrfotbollsnation. Landet är rankat på plats 94 på herrarnas världsrankning – man är tionde land i Concacaf, alltså Nord- och mellanamerika. Man rankas exempelvis bakom länder som Haiti och Curacao.
Kenneth Heiner-Möller
Samtidigt som nyheten om Herdmans landslagsbyte släpptes meddelades även att danske Kenneth Heiner-Möller tar över Kanadas damlandslag. Heiner-Möller ledde Danmark till semifinal i EM i Sverige 2013. Efter det var han anställd som konsulent på det danska fotbollsförbundet fram till ungefär ett år sedan. Då blev han assistent till Herdman i Kanada. Och nu tar Heiner-Möller alltså klivet upp som ordinarie.
Mitt minne av Heiner-Möller från Danmark är positivt. Så även om jag håller Herdman väldigt högt, tror jag inte att det här behöver vara någon katastrof för kanadensisk damfotboll. Heiner-Möllers viktigaste uppgift i år är förstås de Nord- och Mellanamerikanska mästerskapen i oktober, en turnering som även räknas som VM-kval för Concacaf.
Noterbart där är att jag ännu inte sett att det utsetts någon värdnation för det där mästerskapet. Framförhållning verkar inte vara någon styrka i Concacaf.
Så till den damfotboll som spelades i helgen som var. Strax till succédebuter för en svensk och en dansk spelare. Men innan dess tänkte jag uppmärksamma lite norsk målsuccé.
I Frankrike drog cupen igång på allvar med 32-delsfinaler. Det är den omgång där lagen från högstaligan går in i leken. Två av dem lottades mot varandra, och där vann PSG med 1–0 mot Lille. Linda Sembrant var enda svensk i Montpelliers startelva när man vann med 7–0 borta mot Portet.
Lyon har under helgerna stärkt upp sitt mittfält med återvändande Amandine Henry (kontrakt på 3,5 år) och Morgan Brian (2,5 år). Henry spelade i söndags när det blev seger med sanslösa 20–0 borta mot Besancon. Både Eugenie Le Sommer och Ada Stolsmo Hegerberg blev fyramålsskyttar. Därmed har Hegerberg nu gjort 35 på 17 tävlingsmatcher sedan EM. Det innebär ett snitt på fler än två mål per match. Hyfsat…
Elise Thorsnes
Trots det var nog ändå Elise Thorsnes helgens norska målskytt nummer ett. Hon satte nämligen tre av Canberra Uniteds sex mål i viktiga 6–1-segern mot Adelaide i Australiens W-league. Resultatet innebär att Canberra nu har häng på en slutspelsplats. Man ligger på sjätte plats med fyra poäng upp till sista slutspelslaget. Fast med en match mindre spelad.
Noterbart i W-league är att utlänningarna tar för sig. Sam Kerr leder skytteligan på åtta mål. Men av de sju spelare som ligger närmast bakom henne är det sex spelare från andra länder. Bland dem noteras Jess Fishlock från Wales och Natasha Dowie från England.
Därmed blir övergången naturlig till just England och WSL. Där blev det succédebuter för både Jonna Andersson i Chelsea och Nadia Nadim i Manchester City.
Andersson först. 25-åringen (hon fyllde i förra veckan – grattis) byttes in i den 62:a minuten i derbyt mellan Chelsea och Arsenal. Det började dåligt, för om jag ser rätt är det Andersson som tappar markeringen på Dominique Janssen på hörnan vid Arsenals 2–2-mål i 63:e minuten.
Men det där lär vara glömt. För i 83:e minuten var det Andersson som fixade Chelseas segermål. Även om det officiellt är bokfört som självmål är det Linköpingsförvärvet som skall ha äran. Det är ju hon som lägger in bollen mot målet.
Faktum är att alla Chelseas tre mål i den viktiga segermatchen bör vinjetteras som skitmål. Frågan är ens om bollen var över linjen vid 2–1?
Segern innebar att Manchester City och Chelsea hakar av Arsenal i toppen. Efteråt fick förstås matchvinnaren skriva lite autografer:
Succédebut är den självklara vinjetten på Nadia Nadims första match för Manchester City. Redan i sjätte minuten gjorde hon sitt första mål, och hon slog även den öppnande passningen till Citys 2–0-mål i 5–2-segern borta mot Reading.
Ni som följt den här bloggen länge vet att jag är svag för smarta löpningar. Och Nadims löpning innan hon nickar in 1–0 är verkligen en smart skolbokslöpning. Många forwards hade bara sprungit rakt fram in i straffområdet i motsvarande situation. Men när Nadim ser att bollen går ut på kanten väljer hon i stället att ta den lite större bågen och på så sätt skaffar hon sig bästa möjliga avslutningsposition. Snyggt.
Fortsätter vi söderut så blev det i går klart att den tidigare Vittsjöbacken, nederländska Mandy van den Berg fortsätter sin karriär i Spanien och Valencia. Den spanska ligan lockar allt fler utländska toppspelare.
Apropå Vittsjö tappade man nigerianska Ngozi Sonia Okobi till Eskilstuna. Det känns lite som en chansvärvning av United, Okobi har ju inte glänst hittills i damallsvenskan. Men det är en spelare med kapacitet, så kanske att den här flytten kan få Okobi att lyfta.
När vi ändå har hamnat i Sverige och damallsvenskan så hörde jag i går LFC:s nya tränaren Marcus Walfridson i Radiosportens pod Fotbollsarena Radiosporten. Det första som slog mig var att han varit så länge i Norge att han blandar svenska och norska. Jag tycker väl att han totalt sett sa det man kan förvänta sig, att han känns väldigt seriös och känns som en spännande tränare.
Även om damfotbollsvärlden inte är jättestor, kändes han ju dock inte redo för sin sportchefssyssla ännu. För svaret att Kosovare Asllani är världens bästa spelare kändes mer som bristande kunskaper än bara fjäsk för en egen spelare. Men som sagt, det går att få rätt bra grepp om damfotbollen på ganska kort tid, och LFC har ju flera kunniga personer runt sportchef Walfridson som kan hjälpa till under den period där han lär sig damfotbollsvärlden.
Slutligen är ju delen om att man verkligen försökte hitta en kvinnlig assisterande tränare, men inte lyckades, på många sätt tråkig. Vi får verkligen hoppas att utbudet av kvinnliga topptränare växer snabbt.
Kanske att Lotta Schelin kan bli en sådan framöver. Tyvärr skapar artikeln nedan ytterligare oro för att hennes karriär kan vara över. Hennes sjukskrivning går tydligen ut den 28 januari. Och efter det måste hon ta beslut om framtiden.
Det är ju bara att hålla tummarna för att hon blir helt frisk, och själv kan välja när karriären är över.
I övrigt i förra veckan kom tråkiga rapporter om ekonomin i Växjö DFF. Den damallsvenska nykomlingen har nu ett negativt kapital på 1,2 miljoner kronor. Positivt för klubben är att Växjö kommun ser ut att hjälpa till och lösa underskottet. Men sådan hjälp kan inte Växjö DFF räkna med över tid, utan klubben får nog försöka hålla bättre i sina pengar framöver.
Apropå nykomlingar har nya elitettanlaget Lidköping värvat meriterade Sarah Michael, som vi ju framför allt minns från flera starka säsonger i Kif Örebro. Det känns som att Michael varit med hur länge som helst, men nigerianskan är bara 27 år. Kanske att hon kan ge Lidköping den tyngt i offensiven som gör att laget klarar sig kvar i näst högsta divisionen.
Börjar på S & slutar på S På nyförvärv blir vi aldrig less Sarah Michaels spelar med oss i Lisch Var det sportchef Nordmarks högsta ”wish”? Oavsett vilket, du skall känna dig välkommen hit Ty Nigeria ——> Lidköping är en bit! 🔴⚫️ pic.twitter.com/0xi3cNegII
Så tillbaka till Nordamerika, där Andi Sullivan prisats med MAC Hermann Trophy som 2017 års bästa collegespelare. Jag trodde nog att Kanadas duktiga speluppläggare Jessie Fleming skulle ligga bra till för det priset, men det gick alltså till Sullivan – som debuterade i USA:s landslag under fjolåret.
Allra sist till Kina, där ju duktiga målvakten Wang Fei inte stått till landslagets förfogande de senaste två åren. Man minns ju henne från VM 2015, där hon var en av turneringens allra bästa målvakter.
Nu är hon på väg tillbaka in i landslaget. Fei skrev nyligen på ett 1,5 år långt kontrakt med Bayern München, och hon har även tagits ut till den kommande kinesiska landslagssamlingen.
At least for now Wang Fei is in plans of the coach Siggi Eyólfsson as the Bayern goalkeeper being called for the period of training sessions in Guangzhou. #SteelRoseshttps://t.co/pVo5emR6iV
Ett år är alldeles strax slut, och det är därmed dags för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
2017 kommer vi i första hand minnas som året där Nederländerna vann EM-guld på hemmaplan, och där flera landslag reste sig mot ojämlikheten inom fotbollen. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: I allsvenskan stod Kristianstads Amanda Edgren för den läckraste framspelningen. Det var mot LB07 som hon trollade friskt inför KDFF:s 2–0-mål. Se konstnumret 1.15 in på det här klippet:
Baksmälla: Den drabbade svenska mästarinnorna Linköping, som föll med pinsamma 6–0 hemma mot Eskilstuna i matchen där hemmapubliken skulle fira sitt mästarlag. För övrigt samma Eskilstuna som en vecka tidigare hade rasat ihop och förlorat med 5–1 mot nedflyttningshotade Göteborg.
Bottenranking: I höstas, när Pia Sundhage lämnade över Sveriges landslag, var det nere på rekordlåga elfte plats på världsrankingen. Under slutet av året steg vi till plats 10, men det är ändå den lägsta plats Sverige haft vid ett årsskifte.
Bästa spelare: Det var Lieke Martens, i varje fall såtillvida att hon vann enligt alla, stora officiella priser. Fast personligen håller jag Pernille Harder lite, lite högre. Att just Martens, Harder och Sam Kerr har varit de tre bästa tycker de flesta – typ alla utom Fifa.
I'm speechless! Thank you for all the support and a special thanks to my teammates and family, without them I couldn't achieve this!❤ pic.twitter.com/djd8WZm0wO
Dans: Den bjöd Österrike på i den mixade zonen efter var och varenda skräll i EM-slutspelet. Och österrikiskorna stod ju för en hel hög skrällinsatser.
Diamantbollen: Gick till Kosovare Asllani. Välförtjänt efter att hon gjort en säsong där hon hållit en stabilt hög nivå.
EM: EM som helhet sammanfattades här. och den svenska EM-insatsen sammanfattade jag i det här inlägget. Jag har ännu rätt många bilder kvar att publicera. De lär läggas upp under de kommande dagarna.
Fall: Det stod Mark Sampson för. Englands tidigare förbundskapten gick in i året som en av damfotbollens mest firade och respekterade ledare. Hans fall i höstas blev tungt. Det fanns massor av bottnar i fallet, men det började med det här.
Firande 1: Nederländerna hade många skäl till firande under sitt hemma-EM. Så här såg det ut före matcherna:
Firande 2: Danmark skrällde sig till EM-final genom att bland annat slå ut Norge och Tyskland, Europas två bästa nationer, rent historiskt sett. EM-silvret skulle förstås firas på Rådhusplatsen:
Firande 3: Österrike gick in i EM som det tredje lägst rankade laget. De lämnade som det tredje bästa, utan att förlora en enda match. Klart att det skulle firas:
Scenes from Rathausplatz, Vienna where fans welcomed home the first Austrian team in 63 years to reach a semi-final. pic.twitter.com/GfmuzDuqZ3
Franska nerver: De franska nerverna satt förstås på Frankrike. Laget hade varit bäst i världen under våren, men när EM kom var formen som bortblåst. Man var först snubblande nära att åka ut redan i gruppspelet. Sedan blev det respass direkt i kvartsfinalen, mot England. Frankrike har således fortfarande aldrig tagit medalj i ett stor seniormästerskap.
Funktionär: Det handlar förstås om den planskötare som skulle visa Tysklands förbundskapten Steffi Jones att det gick alldeles utmärkt att spela EM-fotboll på Spartastadions något regnblöta gräsmatta…
Gamla meriter: Hade Carli Lloyd som till och med själv blev överraskad och närmast bedrövad (se klippet) när hon i januari vann Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Sannolikt tyckte juryn att hennes insatser från 2015 var så bra så att de skulle räknas dubbelt…
Jobbigaste hjärnskakningar: De drabbade Lotta Schelin och Jennifer Falk, som båda missade stora delar av säsongen. Man håller ju tummarna för att få se båda återställda på planen igen nu till våren.
Konflikter: Det brann till mellan spelare och förbund på många håll under året. Några exempel är Danmark USA, Irland och Argentina, samt i viss mån även Brasilien. Även Sverige fick sin släng av sleven på hösten, när landslagsspelarna hotade med att bojkotta fotbollsgalan.
Längst gick de danska spelarna, som strejkade bort VM-kvalmatchen mot Sverige. Uefa var oväntat snälla i sin första dom för det tilltaget. Men domen är överklagad, så vi får se hur det slutar för danskorna.
Korsbandsskador: Som vanligt blev det en ganska lång lista över spelare som ådrog sig den jobbigaste av fotbollsskador. Bland annat fick vi tre korsbandsskador under EM-slutspelet. Här är ett urval av drabbade: Emilia Brodin (hette Appelqvist när hon skadade sig), Sofia Jakobsson, Johanna Rasmussen, Linda Hallin, Denise Sundberg, Amy Rodriguez, Julie Trustrup, Annica Svensson, Kim Little, Elena Sadiku, Valentina Cernoia, Lisa Makas, Line S Jensen, Sarah Bergman och Johanna Rytting Kaneryd.
En extra tanke här skänker jag förstås till extremt otursförföljda Sadiku. Må trenden äntligen vända för henne under 2018.
Lönelyft: Fick de norska landslagsspelarna sedan herrlandslaget gått med på att dela jämnt med damerna. Även om det inte är direkt kopplat till lönefrågan, finns en koppling, och man minns ju gärna hur norska landslagsmannen Mats Möller Dahlie försvarade damfotbollen i somras:
Miss: Tre Gintraspelare kom ensamma med det tomma målet i hemmamötet med Barcelona i Champions League. Det visade sig dock vara svårare än man kan tänka sig att få in bollen…
Mål 3: Kristianstadsbacken Therese Ivarsson slog till med en cykelspark hemma mot LB07 i höstas:
Mål 4: Ada Stolsmo Hegerberg är i första hand en duktig straffområdesspelare. Men Lyons norska måldrottning kan även slå till från distans. Titta bara här:
Mål 6: Linköpings Marija Banusic hade en mycket bra vårsäsong. Hon inledde även hösten på ett lysande sätt. Bland annat genom att vrida in den här godbiten mot Kif Örebro:
Mål 7: Lyons Claire Lavogez tog det här inspelet från Pauline Bremer i steget, och skickade bollen rakt upp i krysset. Någon läckrare halvvolley sågs väl knappast under året?
Mål 9: Sam Kerr vräkte in mål under året, både för Sky Blue, Perth Glory och Australiens landslag. Flera av dem var högst sevärda, inte minste den här bicycletan:
Mål 10: Det gjorde förstås fler riktigt snygga mål under året. Från damallsvenskan har jag ett solomål från Tabitha Chawinga, två bomber från Emma Jansson och ett vänsterskott i krysset från Olivia Schough. Tyvärr är det inte så lätt att hitta de där målen. Damallsvenskan.tv borde vara bättre på att dela med sig av de godbitar som tillkommer i serien.
Mästarinnor: Årets stora vinnare var förstås Europamästarinnorna för landslags, Nederländerna och för klubblag, Lyon.
Medan Nederländerna tog klara segrar i alla sina matcher i EM behövde Lyon straffläggning, som avgjordes först i åttonde omgången innan PSG besegrades i Champions Leaguefinalen. Lyon vann för övrigt också franska ligan.
Här är ett gäng andra mästarinnor fast på nationell nivå: Linköping, Wolfsburg, LSK Kvinner, Fiorentina, Atletico Madrid, Portland Thorns, NTV Beleza och Melbourne City.
Nominering: Fifa gav ett gäng gamla storspelare i uppgift att ta fram världens tio bästa spelare. Det gick så där. De där storspelarna var nog bättre på planen än de har koll på modern fotboll.
Dessutom är Fifas pris till världens bästa spelare upplagt på ett sådant sätt att det är mer Jerringpriset än Bragdguldet, alltså mer popularitet än jury. Följden blev att Fifa i slutet av september presenterade en finaltrio där två av namnen gav priset ett löjets skimmer.
Carli Lloyd hade ju nämligen nämligen haft ett mycket svagt år. Och Deyna Castellanos har ännu inte några större meriter från seniorfotboll. Tack och lov vann ju till slut Lieke Martens.
Pappersstrul: Inträffade egentligen redan 2016, men offentliggjordes under årets allra första dagar. Det var PSG som hade använt en icke registrerad spelare mot Albi, och som tappade ledningen i den franska ligan på slarvet.
Paragrafrytteri: Svenska fotbollförbundets tävlingskommitté som förklarade att Vittsjö GIK inte fick spela hemma på IP i damallsvenskan om man inte ökade antalet sittplatser under tak från 640 till 800. Tack och lov löste Vittsjö saken.
Personligen är jag sådan att jag tycker att regler skall följas. Men ibland blir det bara löjligt. Och det här var i högsta grad ett sådant fall, dessutom var det ett fall där ingen skulle drabbas.
Publiklag: Portland Thorns drog återigen flest åskådare av alla lag i världen. Årets snitt hamnade på 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.
Dessutom är Portland ett lag som tar ”herrpriser” för sina biljetter. Således är man det lag i världen som har överlägset störst publikintäkter. Många damfotbollsklubbar borde åka till Portland och kolla hur man bär sig åt för att upprätthålla intresset.
I Sverige vann återigen Eskilstuna United publikligan, den här gången med ett snitt på 1612 åskådare. Även Piteå och Rosengård kom upp på fyrsiffrigt publiksnitt. Totalt blev snittet i damallsvenska 809 åskådare, en knapp sänkning jämfört med 2016.
Räddning: Den stod Österrikes och Bayern Münchens Manuela Zinsberger för i EM, på Amandine Henry:s skott.
Spelarflykt: Under året drabbades damallsvenskan av en rekordstor brandskattning på toppspelare. Följande damallsvenska toppspelare presenterades som nyförvärv av utländska klubbar under kalenderåret 2017: Stina Blackstenius, Gaelle Enganamouit, Marta Vieira da Silva, Amanda Ilestedt, Lieke Martens, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tabitha Chawinga, Claudia Neto, Jonna Andersson, Erin McLeod, Julia Spetsmark, Kristine Minde, Anita Asante och Ella Masar McLeod.
Visst har det även varit en viss inflyttning av toppspelare, bland annat i form av Anja Mittag, Caroline Seger, Kosovare Asllani och Simone Boye Sörensen. Men det hindrar inte att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark internationellt sett. Och det finns inget som tyder på att trenden kommer att vända.
Skrällgäng 1: Österrike. Jag varnade för Österrike inför EM, men min varning gällde att de skulle ha en chans att ta sig vidare ur gruppspelet.
Men jag hade aldrig kunnat ana att de skulle lämna Nederländerna med bronsmedaljer efter att inte ha förlorat någon match i spel. Österrike charmade inte någon med publikfriande spel. De gjorde det med fantastisk organisation och ett makalöst uppoffrande arbete. Dessutom hade de en av EM:s allra bästa målvakter i Manuela Zinsberger – hon släppte bara in ett mål på 510 minuters spel. Fantastiskt bra gjort.
Österrike vann sin grupp efter seger mot Schweiz, kryss mot Frankrike och seger mot Island. Sedan vann man på straffar mot Spanien i kvarten, innan man åkte ut i semifinal på straffar mot Danmark. I semifinalen missade Österrike dessutom en straff under ordinarie tid:
Skrällgäng 2: Är förstås nämnda Danmark. Framför allt var det en jätteskräll att laget trots tidigt underläge mot Tyskland lyckades vända och vinna EM-kvartsfinalen med 2–1. De senaste 20 årens europeiska dominanter var besegrade och utslagna.
Skrällgäng 3: På svensk mark var helt klart Assi från Kalix årets skrällag. De var med i kampen om en damallsvensk plats ända in i slutomgångarna i elitettan.
Skrällgäng 4: Island. Laget gjorde ett ok EM-slutspel, men blev ändå poänglöst. Utdelningen kom i efterhand. För i VM-kvalet skällde man till rejält och slog Tyskland på bortaplan med 3–2. Då blev isländskorna så här glada:
Skyttedrottningar: Englands Jodie Taylor blev årets stora skyttedrottning. Hon vann ju skytteligan i EM närmast före Nederländernas Vivianne Miedema.
Fast många skulle kanske ändå säga att Miedema var årets målskytt i Europa. Hon vann ju nämligen också skytteligan i Champions League tillsammans med Zsanett Jakabfi, Wolfsburg. Båda gjorde åtta mål.
Kollar vi liga för liga vann ju Tabitha Chawinga skytteligan i damallsvenskan på fantastiska 26 mål. Resultatet är extra stor eftersom hon gjorde det för ett lag som åkte ur, Kvarnsveden. I elitettan vann Växjös Anna Anvegård på 33 mål.
I Frankrike delade Lyonduon Ada Stolsmo Hegerberg och Eugenie Le Sommer på skyttligasegern med 20 mål vardera. Frankfurts Mandy Islacker var bästa målskytt i Frauen-Bundesliga för andra året i rad. Den här gången på 19 mål. I NWSL vann Sam Kerr på rekordnoteringen 17 mål.
Höstens skyttedrottning var tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. Norskan gjorde 31 mål på 16 matcher för Lyon. Sannolikt har hon redan avgjort skytteligan i Champions League, trots att hon bara spelat fyra matcher där. På dem har hon dock gjort 13 mål, vilket blir svårt att toppa. Turneringsrekordet ligger på 14. En notering Hegerberg har bra chanser att slå.
Snällaste: Jonna Andersson, som tog sig till landslaget som back utan att dra på sig en enda varning under hela karriären. Mot Rosengård på senhösten sprack dock sviten. Där drog Andersson på sig ett rätt billigt gult kort i en duell med Anja Mittag.
Sparkade tränare: Jack Majgaard Jensen tvingades lämna Rosengård under hösten och när Kif Örebro i princip redan var klart för nedflyttning fick Martin Skogman byta arbetsuppgifter. Tvärtom var det i elitettan, där Växjös Pierre Persson fick gå när laget i praktiken var klart för uppflyttning.
Efter säsongen tvingades även mästartränaren Kim Björkegren lämna sitt jobb. Även Stefan Rehn fick tacka för sig i Göteborg.
På landslagsnivå var det ett tungt år för franska förbundskaptener. Både Oliver Echouafni och Bruno Bini (som ledde Kina) tvingades söka nya jobb. Även Brasiliens Emily Lima fick lämna jobbet. Det tyngsta fallet drabbade ju ändå Englands Mark Sampson. Se ovan.
Spridning bland segrarna: Konkurrensen inom damfotbollen blir allt större. Det märks på spridningen av segrare i årets större turneringar. Den blev så här:
EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Ostasiatiska mästerskapen: Nordkorea
Ingen av stormakterna den senaste tioårsperioden; USA, Tyskland och Japan lyckades alltså ta någon titel under 2017.
Svenska bakslag 1: FC Rosengård blev avklätt av Barcelona i vårens kvartsfinal i Champions League. Det spanska laget vann med totalt 3–0.
Svenska bakslag 2: FC Rosengård blev avklätt av Chelsea i höstens åttondelsfinal i Champions League. Det engelska laget vann med totalt 4–0.
Svenska cupmästarinnor: Blev FC Rosengård för andra året i rad. Cupmästarinnor i andra länder blev bland annat Wolfsburg, Lyon, Manchester City och Avaldsnes.
Svenska mästarinnor: Linköpings FC försvarade sitt guld. Man var inte lika svårslagna och suveräna som 2016. Men LFC vann ändå med nio poängs marginal till slut, vilket förstås är väldigt starkt.
Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Caroline Seger både i Frankrike och i Champions League, Nilla Fischer i Tyskland, Stephanie Öhrström i Italien och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande spelare tackat för sig: Sofia Lundgren, Lina Nilsson, Carola Söberg och Christie Rampone. Tack.
Tårar: 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg grät sig först ur EM, sedan också ur det norska landslaget.
TV 2 ask Hegerberg if she believes in coach Sjögren's project. Ada: We have 0 points after 3 games, so I will not comment on it now. #NORDENpic.twitter.com/x0jVSkH5ri
Utspel: Var många, och ett stort antal levererades från Malmö och frispråkige Jack Majgaard Jensen. Han började i mars med att hårt kritisera svensk talangutveckling samt matchningen av landslaget i Algarve cup. I april var han kritisk mot hur Pia Sundhage matchade skadade Lotta Schelin. Och i september vände han sig mot domarnivån i damallsvenskan.
Det var en genomgång av lite av varje. Jag har garanterat missat en hel del godbitare. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2018!
Under onsdagseftermiddagen (klockan 14.30) presenterar Peter Gerhardsson den landslagstrupp som skall till Bordeaux och spela mot Frankrike den 27 november.
Det blir förstås intressant att se hur truppen formeras nu när Sofia Jakobsson bör vara aktuell på forwardssidan, medan varken Jessica Samuelsson eller Johanna Rytting Kaneryd är tillgängliga.
Men ännu intressantare än truppen blir ju vilken startelva Gerhardsson kommer att välja, och hur laget kommer att spela. Vår nye förbundskapten har ju sagt att han kommer att anpassa valet av spelare och spelsätt efter motstånd.
Mot Kroatien och Ungern har ju Gerhardsson kunnat tänka 95 procent offensivt. Mot Frankrike måste han höja den defensiva procenten rätt rejält.
Med det sagt är det dags för en liten tillbakablick på EM-kvalmatchen i Borås för två veckor sedan. Jag har kollat om matchen och gjort lite noteringar. De kommer här i den ordning som de hamnade på mitt anteckningspapper:
* Matchinledningen: Plottrigt spel, men väldigt många korta passningar. Dessutom inte alltid med 100-procentig precision. Den typen av spel kan funka mot svaga lag som Ungern, men känns som lite av självmordstaktik mot Frankrike.
I tolfte minuten försökte Mia Carlsson med ett långt uppspel från backlinjen, in bakom den ungerska. Vad jag kan minnas var det både det första och det enda långa, svenska uppspelet i matchen.
Linda Sembrant
* Snabbhetsproblem i vänsterförsvaret. Carlsson och Linda Sembrant hängde inte riktigt med när det blev s defensiva omställningar. Följden blev att Sembrant föll ner några meter och tog extra djup.
Det lär inte vara någon bra taktik mot snabba franska kantspelare. Med tanke på att Samuelsson också är borta blir en av Gerhardssons viktigaste uppgifter att hitta snabbhet i backlinjen till Frankrikematchen.
Jämfört med deras EM-lag kan ju Frankrike nu spela med blixtsnabba kantspelare både till vänster (Amel Majri) och höger (Delphine Cascarino).
* För mycket tvåtouch i uppspelsfas. När Sverige byter kan har ofta såväl Nilla Fischer, Linda Sembrant som Caroline Seger två tillslag innan de spelar vidare. Följden blev att Ungern lätt hann flytta över sitt lag.
Mot Frankrike måste Sverige flytta bollen mycket snabbare i backlinjen. I den 31:a minuten fick vi dock till ett kanonanfall, mycket tack vare en snabb vändning i backlinjen. Det började med att Samuelsson spelade direkt till Sembrant, som tog med sig bollen med sitt första tillslag och spelade vidare ut på kanten till Mia Carlsson på det andra. Kristianstadsbacken stötte fram bollen med ett direktpass till Hurtig som fick autobahn fram till vänster. Hurtig valde ett tidigt inlägg mot bortre stolpen där Fridolina Rolfö först var nära att göra mål. På returen var det ett upplägg för Stina Blackstenius, som dock sköt över från nära håll.
Trots att det inte blev mål var det ett föredömligt anfall. Men de svenska spelarna måste alltså jobba på att minska antalet tillslag, inte minst gäller det här Seger, som gärna slår till bollen två gånger. Hon behöver lära sig att jobba med ett tillslag mycket mer. Hade jag varit hennes tränare hade jag nog förbjudit henne att spela med fler än ett tillslag på träning, och dessutom tvingat henne att spela framåt. På så sätt skulle hon kanske få ett lite snabbare, offensivt beslutsfattande. Nu tar det ofta lite för lång tid innan hon blir rättvänd, och då hinner motståndarna stänga till luckorna.
Lina Hurtig och Zecira Musovic
* Lina Hurtig var fantastisk i den första halvleken. Jag fick ju lite kritik för att jag gav Hurtig för högt betyg – en fyra. Men när jag kollar om matchen finner jag ingen anledning att sänka det betyget.
Linköpingsspelaren var direkt inblandad i fyra av Sveriges fem första, riktigt heta målchanser. Totalt var hon direkt eller indirekt inblandad i fyra av de fem målen. Solklar fyra, speciellt som det var hon som visade vägen genom att göra det viktiga 1–0-målet och få hål på Ungern.
* I den andra halvleken tappade det svenska laget lite fokus. Det blev ännu mer tvåtouch, och dessutom alltfler slarviga passningar. Alltså passningar bakom medspelare, eller på fel fot, saker som gjorde att vårt lag tappade tempo i spelet.
Under några perioder blixtrade dock laget till, och till slut hamnade vi enligt min räkning på 15–0 (8–0) i klara målchanser.
* Jag står fast vid att Kosovare Asllani var bästa svenska spelare, men Lina Hurtig var inte långt efter. När det gäller den betygsättning jag medverkade till i BT, se länk ovan, står jag i princip fast vid den. Mia Carlsson gjorde mycket bra, men hade väldigt många felpass, vilket gör att hennes trea känns svag.
Marija Banusic
Kvaliteten på de fasta situationerna från Marija Banusic var såpass hög att hon nosade på en trea. Mina fokusspelare inför matchen var just anfallsduon med Banusic och Stina Blackstenius. Banusic briljerade med högklassiga hörnor och frisparkar, däremot tyckte jag att hon var rätt medioker i själva spelet. Blackstenius ville otroligt mycket, men var ärligt talat inte speciellt lyckad. Hon kommer nog mer till sin rätt när det blir mer djupledsspel, vilket det lär bli mot Frankrike.
I den matchen kommer mitt fokus sannolikt riktas mot defensiven, där ju inte minst Caroline Seger har en nyckelroll. Vi får väl se vilken elva Gerhardsson väljer, men troligt är att man kommer att kolla in Seger lite extra på tv-sändningen från Frankrike.
Julia Spetsmark
* Det om senaste landskampen. I den truppen ingick ju Julia Spetsmark. Hon har stått för dagens svenska damfotbollsnyhet genom att skriva på ett ettårskontrakt med Manchester City. Det blir intressant att följa hur hon lyckas där.
* I dag har även kandidaterna till Årets tränare presenterats. De tre blev Kim Björkegren (Linköping), Elisabet Gunnarsdottir (Kristianstad) och Joel Riddez (Djurgården). Det rimliga är att Björkegren tar hem det, men man tycker ju att Gunnarsdottir också borde prisas för sitt tålmodiga arbete med Kristianstad.
* Slutligen har Dalarnas Tidningar i dag kommit med uppgifter om att Tabitha Chawinga skulle vara klar för Jiangsu Suning i den kinesiska ligan. Det skulle ju sannolikt innebära att hon kommer att få en rejäl lön, vilket är kul.
Men nog hade man velat se henne i någon av de stora europeiska ligorna? För att få se hur många mål hon hade kunnat göra där.
Lagen som står först inleder med hemmamatch 8/9 november. Returerna spelas 15/16 november.
Sveriges båda representanter börjar alltså borta. Rosengård ställs mot engelska svensklaget Chelsea med Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson. Tillsammans med Montpellier var det tuffast möjliga lottning för Malmöklubben. Med tanke på nuvarande form håller jag Chelsea som ganska klara favoriter i det dubbelmötet. Såg 65–35 i engelsk favör.
Svenskmöte blir det också mellan Fiorentina och Wolfsburg, där självklart tyskorna är megafavoriter. Noterbart i övrigt att isländska Stjarnan i Slavia Prag fick en lottning som gör det fullt möjligt för laget att ta sig vidare till vårens kvartsfinal.
För Linköping var de båda lagen från Prag de drömlotter som fanns att tillgå. Den tjeckiska huvudstaden är för övrigt första stad någonsin att få med två lag till åttondelsfinal. Och visst hade de svenska mästarinnorna flyt. Sparta är det sämsta laget av de åtta seedade. Här ser jag LFC som storfavoriter, det är minst 90–10 i svensk favör.
Apropå Linköping såg jag sent i går kväll Kristine Minde:s segermål mot Kristianstad. Norskan är en av damallsvenskans allra nyttigaste spelare. Hon är sällan glimrande, men alltid stabil. Dessutom har hon en fantastisk förmåga att göra viktiga mål.
Nu i höst har Minde gjort 1–0-målet i fem av lagets sju senaste matcher i damallsvenskan och Champions League. Otroligt imponerande.
Dessutom är ju Minde mer allround än de flesta andra spelare. Jag vet inte hur hon är som målvakt, men alla andra positioner löser hon klockrent.
Jag blir inte förvånad om hon gör ytterligare några viktiga mål den här hösten. Fast i damallsvenskan är det ju inte ens säkert att LFC behöver göra några fler mål.
För sett till vad som Rosengård visade upp på Valhalla i går känns det långt ifrån säkert att Malmölaget tar full poäng i de sista tre omgångarna. För efter målkalasen mot Djurgården och Cluj var det trubbiga och statiska Rosengård tillbaka igen.
Jag trodde möjligen att Anja Mittag skulle lyfta självförtroendet av att dels göra ledningsmålet mot Djurgården, dels visa vägen mot Cluj. Men inte ens det där 50:e Champions Leaguemålet verkar ha fått tyskan att lyfta på huvudet.
För mot Göteborg såg hon allt annat än självsäker ut. Hon stod för ett par riktigt grova missar i den andra halvleken, bland annat lyckades hon vid ett par tillfällen att skjuta över såväl målet som det fångstnät som finns bakom. Bland annat inträffade det vid en frispark från ett väldigt bra läge.
* I dag har landslagstruppen samlats i Göteborg inför fredagens VM-kvalmöte med Danmark. Dagens nyhet är att Sofia Jakobsson ansluter till samlingen för att träna med laget.
Jakobsson startade igen, och spelade 86 minuter i gårdagens 1–0-seger för Montpellier. Någon som är bättre utbildad inom rehabilitering efter knäskador än jag får gärna säga till om jag är helt ute och reser. Men visst känns det väl som fullständig idioti att Jakobsson direkt efter sin långa skadefrånvaro för korsbandsskada har spelat 45, 85 respektive 86 minuter inom åtta dagar?
Noterbart att Stina Blackstenius däremot fick inleda på bänken. Hon byttes in i 53:e minuten. Det blev dock inga svenskmål i den franska ligan i helgen. Däremot blev vann båda svensklagen PSG och Montpellier sina matcher med 1–0.
* Det tyska svenskmötet mellan Wolfsburg och Turbine Potsdam slutade 2–2 efter att lagen bjudit varandra på varsitt mål. Amanda Ilestedt utmärkte sig med en spektakulär brytning i den andra halvleken, och Nilla Fischer slog den öppnande passningen som ledde till 2–1-målet. Höjdpunkter finns här.
Utöver höjdpunkterna hann jag se några få minuter i matchupptakten innan jag stack till Göteborg i går. Uppfattade jag kommentatorn rätt hade Zsanett Jakabfi tackat nej till att vara med i Ungerns landslag den kommande samlingen. Stämmer det blir motståndet i Borås nästa tisdag ännu mer överkomligt. Jag har försökt hitta den ungerska truppen till Sverigematchen, men inte lyckats.
* Så till USA där det såg ut så här när Portland Thorns kom hem till Portland:
Spelmässigt var alltså inte finalen någon höjdare. Även publiksiffran på 8124 var en liten besvikelse. Den amerikanska ligan ligger annars flera klasser före de europeiska när det gäller publikintresset.
Snittet i grundserien blev 5083 åskådare. Flest hade förstås Portland Thorns med 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.
Sämst publiksnitt i år i NWSL hade FC Kansas City med 1 788. Det är det bara Eskilstuna United som slår i damallsvenskan.
Apropå NWSL blev Christine Sinclair första spelare att vinna fyra proffstitlar i USA. Hon vann WPS 2010 med FC Gold Pride och 2011 med Western New York Flash. Nu har hon vunnit NWSL två gånger med Portland. Hon har dessutom 4–0 i ligafinaler.
Efter en usel period har Anja Mittag hittat tillbaka till målformen. När Rosengård vann med 4–0 mot Cluj blev hon målskytt för andra matchen i rad. Därmed blev hon även historisk i damernas Champions League.
Tyskan blev nämligen först av alla att nå upp till 50 mål i turneringen. Topp tio i skytteligan genom tiderna går att läsa här.
I listan går att notera att flera av spelarna har Sverigeanknytning. Utöver Mittag även:
3) Marta, 46 mål – samtliga gjorda för svenska klubbar.
4) Lotta Schelin, 42 mål.
6) Hanna Ljungberg, 39 mål.
Skytteligan i årets turnering leds av Ada Stolsmo Hegerberg på fem fullträffar. Noterbart är att 22-åringen redan har gjort totalt 27 mål i Champions Leaguesammanhang. För att komma in på topp tio genom tiderna krävs 33 mål. Den norska Lyonstjärnan kan mycket väl vara uppe på topplistan redan under den här säsongen.
Hegerberg gjorde två mål under onsdagskvällen. Lika många satte Sofia Jakobsson när Montpellier vann med 2–0 borta mot Zvezda Perm. Det första kom efter fin framspelning från Stina Blackstenius:
Det är förstås otroligt kul för Jakobsson att göra sådan succé direkt i sin comeback. Jag gläds enormt med henne.
Samtidigt måste jag säga att det kändes som rent vansinne att låta henne spela 85 minuter i Ryssland. När man kommer tillbaka från en så allvarlig skada som en korsbandsskada ändå är bör man matchas mycket försiktigt i början. Att följa upp söndagens 45 minuter med 85 på onsdagen är knappast vad som går under försiktig matchning. Men vi får hoppas att Montpelliers lagledning vet vad de gör.
De båda svenska lagen tog säkra segrar i kväll. Linköping vann med 3–0 mot Apollon – höjdpunkter finns här. Dock hade LFC lite otur med övriga resultat, vilket gör att laget med största sannolikhet blir oseedat i åttondelsfinalen.
Det usla seedningssystem som Uefa har för damernas Champions League har nämligen gjort att nästan hälften av de seedade lagen har åkt ut. Av de 14 lag som gått vidare är det åtta seedade och sex oseedade. LFC är just nu lag nummer åtta. Men eftersom Manchester City med stor sannolikhet går vidare på torsdagskvällen kommer LFC att petas ner till niondeplatsen.
Det innebär att man riskerar att ställas mot storlag som Lyon och Wolfsburg i nästa omgång. Det finns dock även drömlotter bland de seedade lagen. Där tänker jag i första hand på de båda tjeckiska representanterna Slavia och Sparta Prag, men även italienska Brescia vore en bra lottning.
Rosengård blir förstås seedat. För dem står det i första hand Chelsea och Montpellier på de sportsliga nitlotterna.
Chelsea vann onsdagens mest spännande match, även om man förlorade. Bayern München vann ju nämligen returen med 2–1, men Chelsea gick vidare med totalt 2–2 och fler mål på bortaplan.
För Bayern var det här ett nytt bakslag i den turnering där alla andra tyska lag brukar ta sig mycket långt. Men Bayern är ett undantag till den regeln. Det här var tredje gången av fyra som man försvann redan innan jul. Enda gången man klarat sig förbi åttondelen var i fjol, och då åkte man ut i kvartsfinal.
Den här gången hade Bayern dock väldigt mycket otur med domslut. Fast det såg länge rätt mörkt ut. Fran Kirby sprang igenom i 60:e minuten och fixade så att Chelsea fick det där viktiga bortamålet som skulle tvinga Bayern att göra tre för att avancera.
Münchenlaget pressade på, inte minst genom att mata in höjdbollar i Chelseas straffområde. Det jag såg var Millie Bright fantastisk på att ta bort de där höjdbollarna. Men hon skulle ändå hamna i centrum av andra skäl. Även om Fridolina Rolfö officiellt är bokförd för Bayerns kvittering är det ju nämligen ett oturligt självmål från just Bright i 75:e minuten.
Och drygt sex minuter senare var det 2–1 efter att Lucie Vonkova utnyttjat en ganska grov tavla från Hedvig Lindahl. Plötsligt hade Bayern ganska okej med tid att fixa avancemanget.
Men man hade inte domaren med sig. För nog är väl det här en situation där det mycket väl kunde ha blivit, och till och med borde ha blivit straff? Det är för övrigt just Millie Bright som är syndaren igen.
Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.
På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:
”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”
Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.
Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.
För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:
Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.
Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.
Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:
FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”
Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.
Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.
Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.
Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:
Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.
Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.
Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.
På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.
Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.
Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.
Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.
Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.
I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.
I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:
Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.
Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.
Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.
I'm speechless! Thank you for all the support and a special thanks to my teammates and family, without them I couldn't achieve this!❤ pic.twitter.com/djd8WZm0wO
Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…
Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.
Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.
Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.
Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.
Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.
Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.
Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.
ICYMI: Nils Nielsen steps down from coaching Denmark WNT. Interim coach will be Søren Randa-Boldt, who is currently leading the U19 WNT. https://t.co/NbAwLdrsHD
* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.
I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.
* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.
Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.
Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.
I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.
Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.
När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.
Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.
Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.
Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.
Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.
I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.
Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.
Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.
Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.
Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.
Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma Holmgren på Nathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?
Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.
Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.
I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.
Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.
I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.
* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.
Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.
Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:
* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:
Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1
I morgon 20.45 är det dags för årets största match i klubbsammanhang, finalen av Champions League. Här är min stora guide till det franska gigantmötet:
Final i UEFA Women’s Champions League 2016/17
Torsdag den 1 juni 20.45: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain
Plats: Cardiff City Stadium, Cardiff, Wales Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland. Assisterande domare: Katrin Rafalski och Christina Biehl, båda Tyskland. Fjärdedomare: Riem Hussein, Tyskland.
Bibiana Steinhaus
TV: Eurosport 1 20.45, kommentatorer Marcus Bühlund och Sara Thunebro. Tips: 65–35 Lagens tio senaste möten i tävlingssammanhang:
19/5 2017, cupfinal (neutral plan): Lyon–PSG 1–1, Lyon vann efter straffläggning.
13/5 2017, ligan: Lyon–PSG 3–0
17/12 2016, ligan: PSG–Lyon 1–0
2/5 2016, Champions League: PSG–Lyon 0–1
24/4 2016, Champions League: Lyon–PSG 7–0
5/2 2016, ligan: PSG–Lyon 0–0
27/9 2015, ligan: Lyon–PSG 5–0
21/2 2015, ligan: PSG–Lyon 0–4
12/11 2014, Champions League: Lyon–PSG 0–1
8/11 2014, Champions League: PSG–Lyon 1–1
Totalt: Lyon sex segrar (varav en efter straffäggning), PSG två segrar och två oavgjorda matcher. Målskillnad (utan straffar) 24–4 till Lyon.
Kommentar: Fransk damfotboll är glödhet. Sedan Olivier Echouafni tog över som förbundskapten i september har Frankrike varit världens bästa lag. Man har inte förlorat en enda landskamp under Echouafni, och då har man ändå mött lag som Tyskland, USA, England (två gånger), Spanien, Nederländerna och Brasilien.
Dessutom kommer alltså båda lagen i Champions Leaguefinalen för första gången från Frankrike. Det är andra gången två lag från samma land ställs mot varandra. 2006 möttes tyska storklubbarna Frankfurt och Potsdam.
För 2010-talets europeiska suveräner Lyon är det här den sjätte finalen. Man har chansen att ta sin fjärde titel och därmed tangera Frankfurt i flest antal segrar.
Lyon har alltså totalt sett varit världens bästa klubblag under 2010-talet – och är det troligtvis fortfarande. Svensklaget är således storfavoriter i den här finalen. Lyon har både historiken och formen på sin sida, dessutom har man den bästa spelartruppen. Man har ju bland annat alla tre forwardsen från Fifpros världslag.
Lyon har även ett fantastiskt kantspel, världens bästa försvarsspelare i Wendie Renard och ett par otroligt passningsskickliga centrala mittfältare i Saki Kumagai, Camille Abily och Dzsenifer Marozsan.
Det mesta talar alltså för att man försvarar sin titel. Svensklaget har ju alltså 24–4 på PSG i lagens tio senaste möten. På de 14 senaste har man 30–5.
Ändå vill jag kasta in en liten varning för PSG. Det är andra gången Parisklubben är i en Champions Leaguefinal. De har ett bättre lag den här gången än de hade 2015, då man föll mot Frankfurt. I höstas var ju faktiskt PSG Frankrikes bästa lag, de vann mot Lyon i höstmötet och ledde ligan utan poängförlust vid juluppehållet.
Men under trettondehelgen kom nyheten som sänkte PSG i ligan. Det visade sig att laget missat att skriva upp en spelare i laguppställningen vid 4–0-segern mot Albi. Där förlorade PSG fyra poäng, och i förlängningen också en plats i höstens Champions League.
PSG måste alltså vinna finalen för att få spela i Champions League till hösten. På så sätt är det tung press på Parisklubben. Även om Lyon har den större vinnarkulturen har PSG flera rutinerade och meriterade spelare som Laura Georges, Shirley Cruz samt brasilianska duon Formiga och Cristiane.
PSG var starkt i cupfinalen härom veckan, där gjorde för övrigt Cristiane ett fantastiskt mål. Jag har lagt upp det här klippet förr, men det går att se om många gånger:
Cristiane känns för övrigt som det stora hotet mot Lyon. Hon är fortfarande en av världens allra bästa forwards. Minns hur Brasilien tappade i kvalitet i fjolårets OS när Cristiane sträckte sig, och inte längre klarade av att spela 90 minuter.
Spelar Lyon på sin toppnivå vinner man finalen med flera måls marginal. Men faktum är att Lyon hittills aldrig spelat på sin toppnivå i en UWCL-final. Och utöver alla styrkor har man förstås även några svagheter.
En svaghet är att det brukar kunna se lite spänt ut i stora finaler. En annan är att målvakt Sarah Bouhaddi ibland kan göra rätt grova missbedömningar. Och en tredje är att den kanadensiska mittbacken Kadeisha Buchanan ibland satsar lite vårdslöst i sina tacklingar, och därmed drar på sig rätt många fasta situationer i och kring straffområdet.
De troliga startelvor jag tagit ut ovan bygger på hur lagen ställde upp i den franska cupfinalen härom veckan. Möjligen kan Veronica Boquete vara aktuell för att starta i PSG, annars tror jag inte på så många förändringar i Parislagets elva från cupfinalen.
Hos Lyon gissar jag på fler ändringar. I varje fall tror jag att Méline Gérard, som vaktade målet i cupfinalen, och Elodie Thomis får ge plats i startelvan för Sarah Bouhaddi och Jessica Houara d’Hommeaux. Men även Pauline Bremer och Alex Morgan skulle kunna vara tänkbara för spel från start. I Morgans fall är hon tillbaka i truppen efter sin skada (bristning i baksida lår på vänsterbenet). Om hon hade varit frisk under någon vecka tror jag att hon hade startat, trots att hon gjort förhållandevis få mål i Lyontröjan – exempelvis ”bara” fem på åtta matcher i ligan.
När det gäller Caroline Seger är hon inte riktigt nära startelvan. Kanske, kanske att det kan bli aktuellt med ett inhopp.
* På svensk mark fick vi en skräll i dag när Djurgården vann med 1–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag kan inte säga att jag kollade matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag såg kunde det ha gått hursomhelst. Båda lagen hade chanser att vinna.
Resultatet innebär att en redan jämn tabell blir ännu jämnare. I helgen kan det bli ännu mer rafflande. Det är ju nämligen tre matcher där bottenlag ställs mot lag i mitten. Vinner bottenlagen Kvarnsveden (mot LB07), Kif Örebro (mot Vittsjö) och Hammarby (mot Göteborg) kommer väldigt många lag vara indragna i nedflyttningsstriden.
Om Rosengård reser sig och slår Kristianstad kan laget plötsligt ha riktig kontakt i guldstriden igen, för Linköping har en tuff bortamatch i Piteå på söndag. Även om LFC är favoriter i matchen utesluter jag inte ett kryss där.
* Jag hade helt tappat bort cupsemifinalerna i mitt förra inlägg. Där gick det som förväntat, alltså med segrar för just Linköping och Rosengård. Det blir en kul cupfinal i höst.
* Ovan har jag nämnt Frankrike och deras landslag. I går presenterades deras EM-trupp. Den ser ut så här:
Et voilà les 23 joueuses qui disputeront l'Euro 2017 aux Pays-Bas à partir du 18 juillet (+6 réservistes)!!🇫🇷🙌 pic.twitter.com/1GWEyStisv
— Equipe de France ⭐⭐ (@equipedefrance) May 30, 2017
Présentation en vidéo des joueuses retenues par Olivier Echouafni pour disputer l'Euro 2017 Féminin cet été aux Pays-Bas! 👊 @UEFAWomensEUROpic.twitter.com/spJHTNJKEU
— Equipe de France ⭐⭐ (@equipedefrance) May 30, 2017
Det är förstås en grymt stark trupp. På pappret har fransyskorna det bästa laget. Det är som vanligt deras bristfälliga vinnarkultur som talar emot dem. Frankrike har ju som bekant aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap på seniornivå ännu.
* I går presenterades även vinnaren i BBC:s pris till årets bästa spelare i världen. Det gick till Ada Hegerberg. Jag hade kanske inte valt norskan just nu, men nog är man bra när man vinner den franska skytteligan även när man har en lite sämre säsong.
* I England pågår vårserien, en serie som jag egentligen inte förstår vad den är bra för. Såvitt jag förstått är det mest en träningsserie i väntan på EM.
Jämnt är det i alla fall. Med en omgång kvar ligger fyra lag inom en poäng. Arsenal vann med 1–0 mot Manchester City i helgen. Där stod Jordan Nobbs för ett snyggt frisparksmål:
Det spelades en full omgång i dag. Där vann de tre topplagen Chelsea, Man City och Arsenal sina matcher. Chelsea leder tabellen inför slutomgången på bättre målskillnad än Man City.
* Slutligen till USA där helgens TV-match i Houston väckte känslor. Redan innan avspark fick matchtiden kritik, eftersom det ansågs vara för varmt i Texas mitt på dagen under den här årstiden.
Kritikerna fick vatten på sin kvarn när engelska Rachel Daly kollapsade just efter slutsignalen.
En blogg om internationell damfotboll 