EM är över – mästerskapet avrundades med en orange jättefest…

…och ett par röda:

Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.

Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.

Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.

Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.

Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.

Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.

Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.

Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.

Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:

”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”

Neid sa även att:

”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”

Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.

Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.

Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.

Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.

Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.

Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:

1) Nederländerna
Gruppsegrare. 18 poäng (sex raka segrar). 13–3 i målskillnad.

Värdnationen vann EM-guldet, och supporterskaran på hemmaplan växte rejält. Även om supportrarna inte höll på Nederländerna utan på Holland…

Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.

Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:

Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.

Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:

2) Danmark
Grupptvåa. 10 poäng, (tre segrar, en straffseger och två förluster). 6–6 i målskillnad – exklusive straffarna.

Precis som för Nederländerna gjorde jag min stora analys av det danska laget redan inför finalen.

Kortfattat kan man säga att Danmark gjorde ett fantastiskt bra mästerskap med tanke på hur skadedrabbat laget var inför och under turneringen.

Och även i Danmark blev det riktig EM-feber till slut. Här en bild från Rådhuspladsen under finalen:

Och här några till från hemkomsten. Du missade väl inte videoklippet i början av texten?

Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.

3) England
Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad. 

Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.

Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.

Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.

Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.

På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.

Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.

Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.

3) Österrike
Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.

Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.

För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.

Även semifinalen lockade många av Wiens invånare till Rathausplatz. Intresset för damfotboll verkligen exploderade i Österrike under mästerskapet:

De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.

Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.

Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.

Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.

Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.

När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.

Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.

29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.

Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.

Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.

5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.

De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.

Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.

Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.

Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.

En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.

6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?

Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.

Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.

Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.

Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.

Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.

Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?

Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.

Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.

För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.

7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.

Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…

8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.

Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.

För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).

I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.

Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.

Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.

Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.

Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.

Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.

Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?

9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.

Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.

Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.

I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.

Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:

Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.

Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.

10) Belgien
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.

Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.

Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.

Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.

I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.

Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.

Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.

Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.

11) Ryssland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.

Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.

Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.

Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.

Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.

Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.

I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.

12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.

Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.

Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.

Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.

Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.

En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.

13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.

Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.

Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.

Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.

För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.

14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.

Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.

Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.

Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.

Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.

Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.

15) Norge
Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.

Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.

Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.

Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.

Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.

Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.

Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.

En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.

På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?

För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.

16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.

Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.

På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.

I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.

Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.

I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.

Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.

Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.

Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.