I går inträffade årets skräll i Champions League. Holländska Twente slog ut tyska mästarinnorna Bayern München via totalt 3–3 och fler mål på bortaplan.
Att ett av de tyska lagen skulle åka ut redan i första utslagsrundan mot ett lag från en mindre liga är förstås grymt oväntat. Faktum är att det känns som en av de allra största knallarna någonsin i Champions League.
Visst gjorde Twente det bra mot PSG i fjol och skakade fransyskorna, men jag hade ändå inte kunnat tro att man skulle kunna slå ut stabila Bayern. Det var oväntat, men samtidigt väldigt roligt eftersom det visar att alltfler lag och länder håller klass.
Det visade sig också genom att ett annat tyskt storlag, Wolfsburg, behövde hela 120 minuter för att få hål på serbiska mästarinnorna Spartak Subotica. Det dubbelmötet slutade 4–0 till tyskorna.
Utöver Twente stod även tjeckiska Slavia Prag och spanska Atletico Madrid för smärre skrällar. Prag slog ut Bröndby med totalt 4–2 och Madrid besegrade ryska Zorkij med totalt 3–2. Det mest överraskande här var att spanjorskorna föll med 2–0 på hemmaplan, men vände och vann med 3–0 i Ryssland. Starkt.
Båda våra svenska lag tog stabila segrar och nu väntar en spännande lottning på måndag. Där är både Rosengård och Kif Örebro starka kandidater på kvartsfinalplatser. Frågan är om de svenska lagen kommer att vara det i framtiden. Radiosportens expert Richard Henrikssonspådde i går att det är bland de sista gångerna som våra damallsvenska lag slåss i Europatoppen. Han får svar av EFD:sLinda Wijkström.
Henriksson har ju rätt i att de damallsvenska lagen sakta men säkert kommer att falla på Europarankningen, men möjligen har Wijkström också rätt. Då tänker jag på att fallet inte kommer att vara dramatiskt, utan att våra lag kommer att stå sig hyfsat väl även de kommande tio åren.
På måndag lottas alltså åttondelsfinalerna. För första gången är det seedning även i åttondelarna, vilket är en mycket god nyhet. Rosengård tillhör de åtta seedade lagen och kommer att vara favorit vilket lag de än lottas mot. Det finns dock en nitlott i starka Chelsea.
Kif Örebro är oseedat och riskerar att ställas mot en riktigt tuff opponent. Det finns dock tre bra lotter i den seedade potten, tre chanser att överleva höstens spel.
Klart är att lag från samma land inte kan lottas mot varandra samt att de oseedade lagen börjar hemma.
Här är först en kategorisering av lotterna för Kif Örebro:
Mardrömslotter: Lyon, Wolfsburg, Frankfurt och PSG.
Okej lottning: Fortuna Hjörring, Zvezda och Barcelona.
Och här är en kategorisering av Rosengårds tänkbara motståndare:
Tuff lottning: Chelsea.
Okej lottning: LSK Kvinner och Twente.
Drömlottning: Verona, Slavia Prag, Brescia och Atletico Madrid.
För Rosengård handlar det att snabbt ställa om fokus från Champions League till damallsvensk guldmatch. På söndag kommer Linköping till Malmö för en riktigt intressant drabbning.
Jag läste i somras en artikel som hävdade att lag som hade spelade en veckomatch hade 40 procent lägre segerchans än lag som bara spelade helgmatcher. Jag kommer inte ihåg hur det var uträknat och hittar inte heller artikeln nu. Oavsett om siffran är korrekt eller inte är det självklart en nackdel för Rosengård att ha spelat match så tätt inpå guldmatchen.
Angående Rosengård vimlar det ju för tillfället av rykten kring klubben. Förra veckan var det Gaelle Enganamouit som placerades i Malmö, den här är det Marija Banusic.
Slutligen ett klipp med fyra svenskmål från den franska ligan. Det handlar dels om Lisa Dahlkvist:s första i ligan, dels glädjande nog om nickmål från både Sofia Jakobsson (ett) och Lotta Schelin (två). För Schelin var det femte och sjätte målen, något som nu gör henne till delad skytteligatvåa, fem mål bakom suveränt formstarka Ada Hegerberg.
I dag har jag sett tre matcher i tre olika ligor. Finalen i amerikanska NWSL har jag redan skrivit om. Nyss vann Rosengård med 2–0 mot Umeå i en match som aldrig riktigt lyfte. Natasa Andonova gjorde båda målen, och det här var ju riktigt fint:
Malmölaget var minst ett nummer för stort för ett Umeå brandskattat av skador. Jag hade förresten missat att det var korsbandet igen för Hanna Glas. Jag såg förstås att hon lämnade återbud till förra landslagssamlingen på grund av skada, men noterade inte att det var så allvarligt. Det är hennes tredje korsbandsskada – så vansinnigt tråkigt för ytterbacken som ju hade slagit sig in i A-landslaget.
Hanna Glas
Dagens resultat innebär att Rosengård åter är i tabelltoppen. Där kommer man att stanna kvar minst till söndag kväll när Eskilstuna möter Mallbacken.
Dagens resultat innebär också att Piteås chans att ta sig till Champions League är kopplad till att passera Eskilstuna och Linköping. För jag kan inte tänka mig att Rosengård tappar poäng mot AIK i nästa omgång.
Det om damallsvenskan.
Tyvärr hamnade en svensk spelare i fokus även i den Frauen-Bundesligamatch som jag såg i kväll. Segern såg ut att vara säkrad när Wolfsburg ledde med 2–0 mot Freiburg efter 90 minuter – bland annat efter att Ramona Bachmann gjort sitt första mål i sin andra match i den tyska ligan.
Men så tog Nilla Fischer ett felbeslut och tappade bollen till Lena Petermann i 91:a minuten. Petermann blev helt fri och satte säkert 2–1-målet. Strax efter tvingades Fischer göra hörna. Den hörnan nickade en omarkerad Clara Schöne in till 2–2. Fischer hann inte ut på bollen.
Freiburg stod för en mäktig upphämtning, den kan dock bli riktigt dyrbar för Wolfsburg. Fischers lag har ju redan förlorat mot Bayern München och alltså nu tappat fem poäng på de fyra första omgångarna.
Även om Frauen-Bundesliga resultatmässigt oftast är en ganska jämn liga brukar inte topplagen ha råd att tappa speciellt många poäng. Förra säsongen gick mästarinnorna Bayern München obesegrade genom serien och man tappade bara tio poäng. Tvåan Wolfsburg tappade elva och trean Frankfurt 13.
För Nilla Fischer har säsongsupptakten verkligen varit olycklig. Det var ju Fischer som förlorade den nickduell mot Caroline Abbé som innebar Bayerns segermål mot Wolfsburg. Och i dag bjöd alltså svenskan in Freiburg i matchen. Vi får hoppas att Fischer hittar både självförtroende och toppform till EM-kvalmatchen mot Danmark i slutet av månaden.
* I övrigt i helgen riktas blicken mot Vittsjö där Hammarby nog behöver ta tre poäng i morgon för att kunna hänga kvar i damallsvenskan. Blicken riktas också mot Eskilstuna och Kristianstad där United (som möter Mallbacken) och Linköping bör vinna sina matcher på söndag för att haka på Rosengård i toppstriden. Blicken riktas vidare mot Norge där LSK säkrar sitt tredje ligaguld på fyra år om man besegrar Röa i morgon.
Framför allt riktas blicken mot England på söndag klockan 19.00. Där spelas nämligen sista omgången av WSL och om Chelsea vinner mot Sunderland kan Hedvig Lindahl och Marija Banusic titulera sig engelska mästarinnor.
* Slutligen några klipp. Först Amy Rodriguez segermål från nattens NWSL-final. För förarbetet svarar Lauren Holiday och Heather O’Reilly:
Sedan ett klipp med alla mål från förra omgången i franska D1 Feminine. Där finns Ada Hegerberg:s tre mål från Lyons 5–0-seger mot PSG samt Linda Sembrant:s bredsidesvolley som innebar seger för Montpellier mot Saint-Etienne. Lyons 4–0-mål är för övrigt av det konstigare slaget. Både Jessica Houara d’Hommeaux och Lotta Schelin vänder ryggen till vid en hörna. Houara duckar sämst och styr in bollen i eget mål med ryggen:
Helgens höjdpunkt är förstås morgondagens svensk cupfinal mellan Linköping och Rosengård. Det är en vidöppen match, där LFC kanske ändå får räknas som knapp, knapp favorit trots att man står på två raka förluster.
Orsaken är att man har hemmaplan och att man har 3–0 i matcher mot Rosengård på Linköping Arena. Men favoritskapet är som sagt mycket, mycket litet.
15.00 i morgon är det avspark. Matchen direktsänds av SVT1. Hos Rosengård är det ett litet frågetecken för Ramona Bachmann som stukade foten senast mot Eskilstuna.
Det florerade för övrigt rykten i veckan om att Bachmann skulle vara på väg till Wolfsburg. Det dementerades dock från Rosengårdshåll.
* Det spelas även en damallsvensk match i morgon. Det är en riktig ödesmatch för AIK, som tar emot Vittsjö. Skall AIK har en chans att hinna ifatt Hammarby eller Umeå måste Solnalaget dels vinna matcherna mot de tre bottenkonkurrenterna, dels måste man vinna hemmamatcher mot lag som Vittsjö
* I elitettan har Kvarnsveden ryckt åt sig en lucka i toppen. Borlängelaget har tolv segrar och ett kryss på de 13 senaste omgångarna och är nu sex poäng och 15 mål före trean LB07. Laget anförs av Tabita Chawinga från Malawi som har gjort 24 mål. Räkna med att Chawinga spelar i ett större sammanhang än elitettan nästa år.
På den andra damallsvenska platsen ligger förhandsfavoriten Djurgården. De har dock bara en poäng till LB07 och två till Hovås Billdal. Inom sex poäng bakom Djurgården finns även IFK Kalmar och Sirius.
Här spelas två mycket viktiga sexpoängsmatcher i helgen, dels i dag när IFK Kalmar tar emot Hovås Billdal, dels i morgon då LB tar emot Djurgården.
* I USA:s NWSL vann Sky Blue i natt med 2–0 borta mot Houston Dash. Därmed är fem lag inom tre poäng i kampen om den sista slutspelplatsen. När lagen har mellan fyra och sex matcher kvar är det egentligen bara Boston Breakers som känns som borta ur kampen.
De två topplagen Seattle Reign och Chicago Red Stars kan vara rätt säkra på sina platser i semifinalerna. Även trean Washington Spirit ligger väldigt bra till. Men i övrigt är det alltså öppet race. I princip alla matcher i de kommande omgångarna är således hyperviktiga. Kul.
* Premiärerna i de stora europeiska ligorna i Tyskland och Frankrike dröjer ända tills månadsskiftet. I väntan på dem fick vi i veckan en sjätte svenska i D1 Féminine. Det var mittbacken Maria Karlsson som lämnade italienska Brescia för Saint-Etienne. Karlsson sällar sig därmed till den lilla skara svenska spelare som spelat i högstaligan i minst fyra olika länder. När hon debuterar för Saint-Etienne har hon spelat i Sverige, England, Italien och nu Frankrike.
Utöver Karlsson har även Kicki Bengtsson (Sverige, USA, Japan och Norge) och Louise Schillgard (tidigare Fors: Sverige, Spanien, Australien och England) spelat i fyra olika högstaligor.
De har en överkvinna, för såvitt jag kan komma på är Sofia Jakobsson värst i den här kategorien, hon har nämligen spelat i fem högstaligor; Sverige, Ryssland, Tyskland, England och Frankrike. Om jag har glömt någon svensk spelare som spelat i minst fyra länders högstaligor får ni gärna höra av er.
* Till England, där det har varit en tung vecka för Notts County. I jämna WSL försämrade laget i onsdags sina möjligheter att vinna ligan när man föll hemma mot jumbon Bristol Academy med 1–0.
Samma förlustsiffror blev det ju även i förra helgens FA-cupfinal inför 30710 åskådare på Wembley. Där gjorde sydkoreanska Ji So-Yun målet, men det var Eniola Aluko bakom det mesta för vinnande svensklaget Chelsea.
Hedvig Lindahl spelade hela matchen, medan Marija Banusic blev cupmästarinna från bänken.
* I Asien har slutspelet i Östasiatiska mästerskapet spelats i veckan i form av ett gruppspel mellan Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea. Det avgörs faktiskt nu på förmiddagen när Sydkorea utan Ji So-Yun möter Nordkorea. Matchen står 0–0 efter tio minuter. Båda lagen stod på full poäng inför avspark. I nuläget leder Nordkorea på målskillnad, vilket innebär att de tar hem guldet vid kryss mot sin södra granne.
Ett ungt japanskt lag och ett VM-betonat Kina är nollpoängare och gör upp om bronset i eftermiddag, svensk tid.
Jag har haft kameran med mig när jag åkt runt och kikat på träningar, presskonferenser och matcher. Det har dock inte blivit så mycket tid att kolla igenom de bilder som tagits. I dag har jag dock haft lite tid över, så ovan rullar nu ett bildspel med alla de bilder jag hunnit ta fram. De föreställer lite av varje…
Dagens presskonferenser var intressanta. Det känns som att båda lägren tror rätt säkert på seger på tisdag. Och personligen tycker jag att det är naturligt. Båda lagen visade klass senast och har positiv energi med sig in i matchen.
Jag kommer att erbjuda mer uppsnack inför matchen i morgon. Då har förresten Sverige sin officiella matchpresskonferens klockan 02.15 på natten svensk tid. Det är inte många medier som får med något därifrån…
I går var det däremot bättre. Då fick vi i media tillgång till samtliga spelare, vilket är väldigt positivt. Hoppas det händer fler gånger. Då var det lite fokus på skadorna.
Det står nog ganska klart att varken Emma Berglund eller Kosovare Asllani kommer att vara aktuella för spel i de kommande matcherna. Asllani pratar om sin frustration över skadan i den här artikeln. Hon säger bland annat:
”Jag räknar inte med att få starta. … Det är klart att det är störande. För det är ju VM och man vill vara tillgänglig för att spela 90 minuter. Det som är mest irriterande är att man inte får ut allt som man vill.”
Och om sin insats i premiären:
”Fy, fan – katastrof! Man får ju andra förutsättningar när man inte är hel. Passningar som jag aldrig brukar slå bort slog jag bort i premiären.”
En tredje spelare som är borta från spel ett tag är Emilia Appelqvist, som fått en spricka i underarmen och nu går gipsad.
Det är ju svårt att veta hur Berglund och Asllani kände sig inför och jag har svårt att klandra dem för att de ville chansa – självklar vill man hysteriskt gärna spela i ett VM. Men nog känns det som att Sverige hade vunnit och redan varit klart för slutspel om vi spelat med elva friska spelare från start? Alltså borde de inte funnits med i startelvan.
Slutligen, här är mina nya bilder igen, en och en. Och för mina utländska läsare: Here’s my pictures taken from Winnipeg and the Women’s World cup in football (soccer) 2015. It’s pictures both of Team Sweden, The Matildas of Australia and of US WNT. Enjoy.
Bilden ovan föreställer Memorial Field i Winnipeg. Där bakom det som ser ut som en svart mur, men är ett svart skynke, har just vårt svenska VM-lag avslutat en blöt träning.
Vi i media fick chansen att se de första 45 minuterna av träningen. Men när regnet kom efter 25 tyckte jag att det var nog och gick in för att blogga.
Inför träningen var det pressträff med Lilie Persson och tre spelare; Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran och Emilia Appelqvist. All svensk riksmedia är på plats så man fick inte direkt någon ensamtid med Sjögran eller Dahlkvist. Som väntat var Appelqvist däremot inte lika populär, så jag henne gick det att få en enskild intervju med.
Inom kort kommer ni att överösas med artiklar om nämnda tre spelare. Dahlkvist berättade om att nigerianskorna är kaxiga på spelarhotellet och tacklas i hissen. Dahlkvist hade inte tacklat tillbaka, hon sparar tacklingarna till matchen på måndag. Sjögran sa väl inget som välter kiosker, men verkade ha gott självförtroende och var på gott humör. Hon sa även att det svenska laget skall se Kanada–Kina ihop i eftermiddag lokal tid. Appelqvist hoppades få speltid och tyckte att det var väldigt lätt att komma in i laget. Hon varnade även för oförutsägbara Francisca Ordega, som ju var i Piteå under knappt två år.
När övriga svenska spelare anlände hit till Memorial Field sa Lotta Schelin till GP:s Eric Hilmersson att det skall döna på måndag. Hoppas hon syftade på fotboll och inte på vädret. Hon verkade i alla fall på strålande humör – det är något som ger mig lite hopp.
Jag hann byta några ord med Mimmi Löfvenius på vägen till planen. Hon visste inte exakt vad som gäller för henne, Marija Banusic och Marina Pettersson Engström, men sannolikt blir det hemresa efter första matchen för trion.
Noterbart från dagens träning är att alla var med utom Hedvig Lindahl – som hade planerad vilodag.
För egen del känns det som att den här veckan i Winnipeg kan bli ett riktigt äventyr. Parallellt med VM, där ju publikmagneten USA spelar sina två första matcher i staden, så drog festivalen ”Pride of the Prairies” igång i går. Krocken gjorde att det var jättesvårt att hitta boende i staden.
Jag lyckades till slut hitta ett rum. Så i går kväll checkade jag in som inneboende hos Melanie i ett villaområdet i utkanten av stan. Den drygt 30 minuter långa bussresan i morse från Melanies lilla hus in till centrum var spännande. Eller rättare sagt deprimerande. Jag har bara varit här i 16 timmar ännu, men hittills ligger Winnipeg mycket högt upp på topplistan över de tråkigaste städerna jag har varit i. Mycket högt.
Nu tänkte jag ta mig till VM-arenan Investors Group Field, eller Winnipeg Stadium som den kallas på Fifa-språk. Dels för att bekanta mig med miljön där, dels för att hämta min ackreditering. Det är ju först när man har den där plastbiten hängande om halsen som man på allvar känner att man är del av ett mästerskap. I dag var vi sju svenska reportrar utan ackreditering som fick hjälpas in på träningen av förbundets presschef Rebecca Hedin.
Sedan hoppas jag kunna se lite av både Champions Leaguefinal och dagens båda VM-matcher. Visst börjar febern att stiga?
Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.
Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.
I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.
Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.
I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.
Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.
Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:
Backar (8): Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).
Mittfältare (7): Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).
Forwards (5): Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).
Reserver: Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).
I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.
Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).
Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.
Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.
För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.
Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.
Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.
Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:
”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”
Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.
Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?
Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.
Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.
Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…
Säga vad man vill om Lotta Schelin, men mål det gör hon i mängder.
I går gjorde hon fyra när Lyon vann med 14–0 i den betydelselösa matchen mot nedflyttningsklara Arras. 8–0-målet var hennes mål nummer 200 i Lyon – ingen har nått den drömgränsen förr. Stort.
Inför omgången var ju den enda frågan som återstod egentligen vem som skall vinna skytteligan. Schelins fyra mål innebär att hon nu leder på 32 mål, fyra fler än tvåan Eugenie Le Sommer och sex fler än trean Ada Hegerberg.
Schelins målnotering är hennes bästa någonsin och att Lyon har gjort 144 mål visar väl att laget fortfarande är det klubblag med klart högst högstanivå i Europa – och sannolikt även i världen.
Schelins 32 mål är den fjärde bästa noteringen sedan D1 Feminine startades säsongen 2002/03. Nu har hon en omgång kvar att utöka sin målskörd, men för att få kliva upp på prispallen för flest mål under en säsong i D1 Feminine krävs att hon gör fyra till i sista omgången. De bästa målnoteringarna är nämligen:
Som den besserwisser man ibland är så tänkte jag här påpeka att nästan hela Medie-Sverige i går gick ut med den felaktiga uppgiften att Lyon säkrade guldet i och med gårdagens seger. Så var det ju inte.
Eftersom det är inbördes möten går före målskillnad i D1 Feminine var Lyon redan klara mästarinnor inför avspark. Guldet firade man ju alltså redan efter 6–0-segern borta mot Rodez den 28 mars. Däremot fick man pokalen och sina medaljer i samband med den här matchen. Lägligt, eftersom man då kunde fira med hemmasupportrarna.
* Så till damallsvenskan. Jag har inte hunnit se någon av helgens matcher, men noterar att både Linköping och Göteborg har fått igång målskyttet. LFC:s 4–0-seger i kväll mot AIK måste ha varit vansinnigt skön för laget efter den senaste tidens måltorka.
Göteborgs tre mål på matchens första 29 minuter vid 3–0-segern mot Hammarby lär också ha lättat oroliga supportrar efter lagets darriga start. Elin Rubensson gjorde sin damallsvenska debut för GFC och blev målskytt direkt.
Linköping och Göteborg ligger nu trots allt trea och fyra i tabellen. De är dock redan långt bakom de två fullpoängarna Rosengård och Eskilstuna. Rosengård fortsätter att vräka in mål. I de tre första omgångarna gjorde de alla sina 13 mål efter paus. Mot Piteå satte man fyra före sidbytet. Det ser ut att ha varit rena uppvisningen. Den största godbiten är ju Ramona Bachmann:s fantastiska assist till Sara Björk Gunnarsdottir:s 4–0-mål:
Rosengård imponerar alltså framför allt genom blixtrande offensiv och 18 gjorda mål på fyra omgångar – alltså 4,5 i snitt. Konkurrenten i toppen Eskilstuna United har ”bara” gjort sju mål framåt. United imponerar istället huvudsakligen genom noll insläppta mål.
Jag har kollat in Eskilstuna alldeles för lite i serieupptakten för att ge någon mer ingående analys av deras 3-5-2-uppställning. Men det lilla jag har sett har laget presterat ett småtrevligt passningsspel. Mot Kristianstad i lördags kom mål en från distans, framför allt drog Petra Larsson i väg ett härligt vådaskott på en lätt studsig passning:
Mötet mellan Rosengård och Eskilstuna den 17 maj kan bli en riktigt höjdare. Hoppas även det blir en publikmässig höjdare. För publikt har säsongsupptakten varit en besvikelse. I kväll var bara 208 åskådare på Linköpings match och bara 513 såg Kristianstad–Eskilstuna i lördags – det trots att det var fri entré. Tråkigt.
* Slutligen en snabbkoll på våra utlandsproffs. Schelin är nämnd. Även Sofia Jakobsson blev målskytt i helgen. Hon gjorde ett av Montpelliers mål vid 3–1-segern mot Juvisy.
I England tog sig Chelsea med Hedvig Lindahl i målet och Marija Banusic på bänken i dag till final i FA-cupen genom att besegra Manchester City med 1–0. Målet gjordes i slutskedet av sydkoreanska storstjärnan Ji So-Yun. I finalen som spelas den 1 augusti väntar Notts County.
I Italien vann Verona med Stephanie Öhrström med 1–0 mot tabelltrean Mozzanica, vilket innebär att Verona behåller guldgreppet inför slutomgången. Man leder med en poäng före Brescia, där ju Maria Karlsson spelar.
I norska toppserien leder mästarinnorna LSK på full poäng och noll insläppta mål efter fem omgångar. Det är knappast anmärkningsvärt. Däremot är det lite märkligt att laget bara har gjort sex mål framåt, man har alltså tagit fyra 1–0- och en 2–0-segrar. Mimmi Löfwenius har haft speltid i alla fem matcherna, fyra har hon spelat från start.
Mitt fokus i går var hårt på Champions League. På kvällen säkrade dock Lyon sin nionde raka ligatitel i Frankrike. Man har alltså vunnit varje titel sedan 2007 – imponerande.
Egentligen gratulerade jag ju Lotta Schelin och hennes lagkamrater redan när de i praktiken säkrade guldet genom att besegra PSG i seriefinalen för ett par veckor sedan. Men det är läge för en ny gratulation nu när guldet även är 100-procentigt klart.
I går vann man med 6–0 borta mot Rodez efter två mål vardera av Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Schelin spelade hela matchen men gick mållös av planen och är nu bara ett mål före glödheta Le Sommer i skytteligan. Två omgångar återstår och även Ada Stolsmo Hegerberg som är fyra mål bakom Schelin har väl en teoretisk chans att bli fransk skyttedrottning.
* I Champions League fixade inhoppande Kosovare Asllani en straff när PSG i går kväll vann med säkra 5–0 (totalt 7–0) mot Glasgow. I dag såg jag stora delar av Frankfurts 7–0-triumf mot Bristol, ett resultat som innebär att tyskorna avancerade med totalt 12–0. Det var precis så överlägset som siffrorna avslöjar.
Semifinalerna spelas alltså mellan Wolfsburg–PSG och Frankfurt–Bröndby. De båda tyska lagen har hemmaplan i första mötena 18/19 april. En vecka senare har vi sannolikt klart med en heltysk final på tysk mark. PSG har kanske 35-procentig chans mot ett skadedrabbat Wolfsburg medan Bröndbys chanser mot Frankfurt är under tio procent.
* Faktum är att Frankfurt och Wolfsburg kan mötas i två finalmatcher på kort tid. Lagen möts ju även i sista ligaomgången i Tyskland. Där gick Bayern München i dag upp i serieledning genom 2–1-seger borta mot nedflyttningshotade SC Sand. Det mest intressanta därifrån utöver resultatet var att tyska landslagsspelaren Lena Lotzen gjorde comeback efter skada genom ett kortare inhopp.
Lena Lotzen
Potsdam besegrade tillika nedflyttningshotade Duisburg med 1–0 efter att målet kommit på självmål i samband med en frispark från Natasa Andonova. Makedonskan skall för övrigt lämna Potsdam efter säsongen. Någon ny klubbadress har jag dock inte sett. Däremot såg jag delar av dagens match, den borde ha slutat med större segersiffror för ett överlägset med uddlöst Turbinelag.
Dagens resultat innebär att Bayern fortfarande har en reell guldchans och Potsdam har kvar sin lilla, lilla chans att få spela WCL till hösten.
* I Italien var det svenskmöte och seriefinal i går. Maria Karlsson och Brescia vann med 4–2 mot Stephanie Öhrström och Verona. Men det är Verona som leder serien med en poängs marginal med fem omgångar kvar att spela.
* I dag har det även varit ligapremiärer i Japan, England och Norge. Den klart mest intressanta matchen i Nadeshiko League var den mellan mästarinnorna Urawa Reds och de senaste årens japanska storlag Inac Kobe Leonessa. Där såg 3878 åskådare i Saitama Kobe vinna med 3–2 efter att legendaren Homare Sawa gjort sitt lags tredje mål i 90:e minuten.
Homare Sawa
I England tjuvstartade WSL redan i onsdags med att de två senaste årens mästarinnor Liverpool överraskande föll hemma mot nykomlingen Sunderland. I dag var det dags för svensklaget Chelsea, som även är min guldfavorit, att kliva in i matchen. De vann borta mot Notts Co med 2–1 efter två mål av Gemma Davison. Hedvig Lindahl spelade hela matchen medan Marija Banusic bara fick ett par minuters inhopp.
Slutligen till Norge där Toppserien drog igång med ett förmodat toppmöte mellan de regerande mästarinnorna från Lilleström och fjolårstvåan Stabaek. LSK, med Mimmi Löfwenius i startelvan, vann med 1–0 efter segermål av Isabell Herlovsen just innan halvtidsvilan. Spelare 12 har skrivit ett längre referat från matchen.
* Så slutligen till lite inhemsk fotboll. Det har ju faktiskt spelats tävlingsmatcher i Sverige också i helgen. I går sköt Sanna Talonen vidare Kif Örebro i Svenska cupen. Finskan som tackat nej till landslaget i år gjorde båda målen när Kif vann med 2–0 borta mot Kvarnsveden.
Sanna Talonen
I dag följde Umeå och Piteå med Kif till kvartsfinalerna. Piteå vann efter straffläggning i Eskilstuna, inför blott 212 åskådare. Därifrån kunde jag genom Elena Sadiku:s utmärkta twitterrapportering notera att de tre sista straffarna missades. Eller snarare, den allra sista räddades av Hilda Carlén som därmed blev Piteås matchvinnare.
Jenny Hjohlman
Umeå behövde förlängning för att besegra AIK med 1–0. Där gjordes segermålet av Jenny Hjohlman i 104:e minuten. Utöver de tre lag som blivit kvartsfinalklara i helgen har tidigare Rosengård, Djurgården och Hovås Billdal säkrat platser. På tisdag avslutas kvartsfinalspelet med Mariebo–Jitex och Linköping–Vittsjö.
I dag har Pia Sundhage tagit ut sin trupp till landskamperna mot Schweiz och Danmark i början av april. Eller, det var visst Lilie Persson som presenterade truppen.
Vilket som var det i stora drag samma trupp som var i Algarve cup. De förändringar som görs jämfört med ursprungstruppen till Algarve är att Fridolina Rolfö och Antonia Göransson får kliva åt sidan och ge plats åt Marija Banusic och Emilia Appelqvist.
Emilia Appelqvist
Banusic gjorde hattrick för Chelsea i cupen i helgen och verkar ha god form, däremot är jag tveksam till Appelqvist. Jag tycker att hon är en god damallsvensk spelare, men hon har knappast i en VM-trupp att göra. Tyvärr har Sundhage nu en handfull spelare i sin trupp som hon inte skulle ha någon nytta av i Kanada. Det är både oroande och tråkigt.
Jag har flera gånger skrivit att jag tycker att de fem–sex sista platserna i en mästerskapstrupp borde fördelas mellan spelare med spetskompetens och sådana som har framtiden för sig. Ett exempel på en sådan spetskompetens är Jenny Hjohlman:s snabbhet – den borde ta henne till VM.
När det gäller framtiden har Sundhage aldrig tänkt speciellt mycket på den. Hon ifrågasätter ibland varför inte fler flicklandslagsspelare får chansen i de damallsvenska lagen, men i hennes trupper är spelare under 23 år en bristvara.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på den sista matchen i Algarve, den mot Tyskland. Jag har ju inte kommenterat förlusten för knappt två veckor sedan.
I den matchen spelade Silvia Neid med tre 91:or (Almuth Schult, Tabea Kemme och Alexandra Popp), två 92:or (Dzsenifer Marozsán och Kathrin Hendrich), en 93:a (Jennifer Cramer), två 94:or (Melanie Leupolz och Lena Petermann) samt en 95:a (Sara Däbritz). Och då var ändå ordinarie 93:an Louisa Wensing skadad och kunde inte vara med. På skadelistan finns även en annan högaktuell 93:a, Lena Lotzen. Trots det var alltså fler än hälften av de 17 spelare Neid nyttjade 24 år eller yngre.
Bland Sveriges 13 spelare i matchen är det bara en, Elin Rubensson (1993), som är född 1991 eller senare. Med tanke på att Sverige vann F19-EM för tre år sedan borde det inte saknas svensk talang i aktuella åldrar. Det tycks dock vara betydligt mycket längre väg mellan ungdoms- och A-landslag i Sverige än i Tyskland.
I matchen var det tyska laget minst en klass bättre än det svenska. Framför allt väckte 2–1-förlusten i tredjeprismatchen en hel del frågor om svensk försvarsorganisation. Som jag ser det darrade alla i backlinjen i defensiven.
Jag räknade till 7–2 i tysk favör i riktigt heta målchanser, något som dels skvallrar om att Carola Söberg var klart bästa svenska spelare i matchen – dels om att de tyska segersiffrorna var i underkant. Söberg var glädjeämnet, kul att hon visade stabilitet i två matcher i rad. Och viktigt.
För mig heter för övrigt Sveriges tre VM-målvakter i nuläget Hedvig Lindahl, Söberg och just det, Zecira Musovic.
Tillbaka till försvarsspelet. Tyskorna kunde gång på gång spela längs marken mellan våra backar, framför allt matade de passningar mellan mittback och ytterback. Dessutom var det lätt att spela genom det glesa svenska mittfältet. Några gånger skar markpassningar genom både mittfält och backlinje – det är inte godkänt.
Sveriges lag kändes glest och dåligt organiserat, medan det tyska laget var kompakt och aggressivt. Hade man inte vetat bättre kunde man trott att det var Sverige som spelade med ett ungdomligt lag.
Matchen fick mig att undra om Sundhages idé om att odla ett mer passningsorienterat spel är rätt tänkt. Danska Eurosportexperten och tillika Koldingtränaren Lene Terp sa efter matchen i sin analys att:
”Ibland måste man koncentrera sig på det man är bra på och acceptera att andra är bättre på vissa saker.”
Rosengård släppte stoltheten i Wolfsburg och spelade efter sina resurser. Jag hade gärna sett att Sundhages landslag gjorde det ibland också. Inte minst i matchupptakterna där det ju ofta är rena hönsgården.
Nu vet vi ju att VM spelas på konstgräs och där biter inte den höga press Tyskland kör med på samma sätt som på lite studsigt portugisiskt vårgräs. Så vi kanske skall vänta lite med att såga Sundhages byte av spelstil helt och hållet. Klart är i alla fall att vårt lag hade svårt att skapa målchanser mot kvalificerat motstånd i Algarve.
Slutligen dock något positivt. Sveriges reduceringsmål mot tyskorna var ju fantastiskt. Det började hos Lina Nilsson nere i defensivt vänsterhörn. Nio passningar senare klackade Caroline Seger fram bollen till Lotta Schelin som sköt i stolpen. Returen nådde målskytten Sofia Jakobsson, som var sjunde svenska spelare i anfallet. Kan tjejerna prestera ett sånt här passningsspel även framöver behöver jag inte oroa mig över det passningsorienterade grundspelet…
Större delen av sekvensen, samt andra höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:
Som bekant vann USA turneringen före Frankrike. Jag tycker nog ändå att fransyskorna känns som det starkaste laget för tillfället. Frankrike, USA och Tyskland är de tre lag som känns som de hetaste guldkandidaterna till sommarens VM.
Japan kan nog också vara med där uppe, men deras insats i Algarve väcker en del frågor. Samtidigt har Norio Sasaki visat känsla tidigare. Nu spelade han med två olika uppställningar, en gammal och en ung. Kanske blir det annorlunda i VM.
På Cypern fortsatte England att imponera. De vann finalen mot Kanada med 1–0. Kanske kan England vara redo för att utmana om medaljerna i sommar.
Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
Marija Banusic blev i går klart som vårt senaste utlandsproffs. Banusic flyttar till England och Chelsea och fortsätter således att vara lagkamrat med Hedvig Lindahl.
Jag brukar ju vara positiv till att spelare ger sig ut i världen och skaffar sig nya erfarenheter. Det här är inget undantag. Att lämna tryggheten i Sverige för något nytt kan vara mycket utvecklande, inte minst bör det kunna skapa viktig mental hårdhet.
WSL är en liga på uppgång, även om den drivs långt ifrån de stora rubrikerna i England. Och för Banusics del undrar man ju om den här flytten gynnar henne i jakten på en plats i sommarens VM-trupp.
Samtidigt som jag står bakom alla beslut att skaffa internationell erfarenhet så tycker man ju att det är lite tråkigt att våra svenska profiler i väldigt stor utsträckning numera spelar utomlands. För damallsvenskans del är ju den här utvecklingen inte så kul.
* Apropå svenskar inom den internationella fotbollen fick Lotta Schelin bästa möjliga start på 2015. Lyonstjärnan satte två bollar – 2–0 och 5–0 – när Lyon slog ut andraligalaget Saint-Maur ur franska cupen. För svensk del är Schelin förstås den stora nyckeln till VM-framgång i sommar, det är således väldigt positivt att hon fortsätter vräka in mål.
Lucie Martinkova
Irena Martinkova
* På svensk mark har Kif Örebro dragit intressanta rubriker de senaste dagarna. I dag blev det klart att tvillingarna Martinkova lämnar Närke för Sparta Prag. Därmed frigör Kif Örebro pengar för två svenska prestigevärvningar.
Enligt Expressen skall Lisa Dahlkvist vara nära ett kontrakt. Dessutom uppger Sportbladet att Hanna Folkesson redan har skrivit på.
Hanna Folkesson
Därmed skulle Kif Örebro i alla fall se till att två VM-aktuella spelare blir kvar på svensk mark. Kul. Dessutom ser jag värvningarna som förstärkningar, även om Irena och Lucie Martinkova varit väldigt nyttiga under de två säsonger de spelat för Örebro.
Utöver de prestigevärvningar Kif har på gång har man i dag förlängt kontraktet med viktiga mittbacken Marina Pettersson Engström.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
I går sammanfattade jag damallsvenskan 2014 i ord. I dag följer jag upp med ett gäng bilder.
Under året har jag haft med mig kameran till de damallsvenska matcher jag besökt. Framför allt är tanken att få bilder på så många spelare som möjligt för att kunna bildsätta inläggen här på bloggen.
Det tar ju dock rätt mycket tid att gå igenom och fixa till bilderna och tid har varit en bristvara tidigare under året. Men nu i helgerna har det funnits möjlighet att gå igenom materialet.
Resultatet blev att jag nu har laddat upp 175 bilder från säsongen som gått, bilder på nio av de tolv damallsvenska lagen. Om jag skulle ha namngivit någon eller några spelare på felaktigt sätt välkomnar jag rättelser, men jag tror och hoppas att jag har lyckats identifiera alla rätt.
Här är först ett bildspel:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Och här är även alla de 175 bilderna som miniatyrer:
Året är snart slut och det är hög tid för min sammanfattning av damallsvenskan 2014. Jag passar på att slå två flugor samtidigt genom att kombinera tillbakablicken med en koll på hur lagen ligger till i silly season.
Dessutom stämmer jag av med mina förhandstips. Där fick jag rätt på ettan och på de tre sista lagen. Fast de tre jumbolagen placerade jag ändå på fel placering i och med att jag inte förutsåg Tyresös konkurs…
När det gäller silly season finns fortfarande ett stort antal svenska spelare ute på marknaden, inte minst ett gäng målvakter i Sofia Lundgren, Kristin Hammarström och Carola Söberg samt landslagsaktuella spelare som Lisa Dahlkvist, Marija Banusic, Emma Lundh och Hanna Folkesson. Det blir intressant att se var de hamnar nu när klubbarnas spelarbudgetar börjar ta slut.
FC Rosengård, svenska mästarinnor 2014
1) FC Rosengård
Mitt tips: 1
Att pricka Rosengårds placering den här säsongen var tyvärr (för seriens skull) lite för lätt – och inget tyder på att det blir svårare 2015. Den stora frågan för nästa år är om de kan klara av att bryta Wolfsburgs dominans i Champions League.
2014 var överlägsenheten i damallsvenskan så stor att den största dramatiken var att man skiftade i klubbledningen. Först lämnade klubbchefen Niclas Carlnén för MFF vid seriestart och under sommaruppehållet gick tränaren Jonas Eidevall till danska Lyngby. Under sommaren hade man även ganska stor genomströmning i truppen, sannolikt väl så stor som det blir nu i vinter.
Efter säsongen har man nämligen tvingats hålla lite i plånboken. Det innebär dock inte att man försvagat truppen. På minuskontot finns att man har tappat underskattade karaktärsspelaren Katrin Schmidt och användbara Elin Rubensson.
Det vägs upp av att man värvat den snabba mittback som saknats i Emma Berglund och skrivit långtidskontrakt med Marta. Dessutom finns en hel hög duktiga, unga talanger och bankar på dörren.
När jag såg Rosengård slå Göteborg med 3–2 i höstas var känslan att storstjärnorna Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag och i viss mån även Therese Sjögran inte hade hittat rätt rollfördelning. Jag tyckte mest att de var felvända och att alla samlades kring bollen.
För tränare Markus Tilly är utmaningen att hitta rätt roller för alla stjärnor, och få dem att turas om att springa i djupled. Klarar han det kan Rosengård nå riktigt långt, för Tilly har numera en trupp som är redo att vinna internationella titlar. Rosengård har exempelvis tre spelare på min lista över världens 20 bästa det här året. Bara Wolfsburg, Lyon och Seattle Reign har lika många.
Sarah Michael
2) KIF Örebro
Mitt tips: 3
Många tyckte att det var en skräll att Kif lade beslag på Sveriges andra Champions Leagueplats. Jag tillhörde dock den skara som inte chockades.
Med tanke på den stabilitet som Örebro visade 2013 och att man hade kvar både succétränaren Rickard Nilsson och i princip hela truppen så förväntade jag mig att laget skulle slåss i toppen. Utöver premiärförlusten mot Eskilstuna var också Kif precis så stabilt som jag väntat mig. Och när man i somras först bortaslog Linköping med 4–0 och sedan även vann hemmareturen med 2–0 förstod man att det stora silvret troligen skulle hamna i Närke.
Kif har fortsatt kontinuitet på tränarsidan och det ser även ut som att man skall kunna få behålla hela spelartruppen vilket gör att om bara skyttedrottningen Sarah Michael håller sig frisk är målvaktsfrågan det enda hotet mot att det blir toppstrid även nästa år.
Det mesta talar ju för att årets succémålvakt Stephanie Labbé kommer att ingå i Kanadas storsatsning inför hemma-VM, vilket innebär att hon först kan vara aktuell för damallsvenskan efter sommaren.
Om ersättaren heter Kristin Hammarström lär det jublas både i Örebro och i förbundsborgen i Solna. För det skulle ju även gynna en svensk VM-satsning. I övrigt hoppas garanterat Kif-ledningen på att Lisa Dahlkvist flyttar hem.
Uppdaterat i efterhand: Ungefär samtidigt som det här inlägget publicerades stod det klart att Kif Örebro har löst målvaktsfrågan. Det blir Carola Söberg som tar över efter Stephanie Labbé, en lösning som bör kunna bli bra för laget.
Maren Mjelde
3) Göteborg FC
Mitt tips: 5
I går skrev GP:s Johan Rylander att GFC floppade i allsvenskan i år. Jag tycker tvärtom att de lyckades klart bättre än vad man kunde förvänta sig.
Laget genomgick ju en närmast total förvandling efter förra säsongen och inför avspark ställde jag mig frågande till om man skulle kunna få ihop sitt nya lag tillräckligt tidigt för att blanda sig i toppstriden. Starten var sensationellt bra, men efter ett par omgångar blev det tydligt att man hade problem på det centrala mittfältet.
De problemen löstes under sommaren när Maren Mjelde anlände från Potsdam. Mjelde får sällan några stora rubriker, men jag skulle definitivt ranka henne som en av damallsvenskans tre toppvärvningar under året – kanske den allra bästa.
Tyvärr klarade inte juniorlandslagets lagkapten Julia Wahlberg av att bära laget under våren. På hösten fick Wahlberg bara fyra inhopp på totalt 20 minuter. Förhoppningsvis kan Wahlberg lära sig av Mjelde så att det förväntade lyftet kommer under 2015.
Göteborg hade greppet om den viktiga andraplatsen inför bortamötet med Kristianstad i näst sista omgången. Förlusten där kostade dock en Champions Leaguesatsning inför nästa år. Nu kommer budgeten inför 2015 att ligga på samma nivå som årets, vilket innebär att GFC återigen lär slåss med Linköping och Örebro om Sveriges andra Champions Leagueplats.
I somras anslöt även Lisa Ek och efter säsongen har Sabrina Viguier (Saint-Etienne) och Annica Sjölund tvingats lämna, medan man värvat Elin Rubensson, Filippa Curmark och Adelina Engman. De värvningarna antyder att man tänker spela Mjelde som mittback kommande säsong. Eller är det även en mittback på väg in?
Intressant också att man säger att man ser Rubensson som yttermittfältare, medan det nog är som ytterback hon kan slå sig in i en VM-trupp.
Fridolina Rolfö
4) Linköpings FC
Mitt tips: 2
Fjärdeplatsen var helt klart en missräkning för Linköpings talangfulla lag som får trösta sig med att man vann cuptiteln och är kvar i Champions League.
I damallsvenskan visade det sig att laget var för ojämnt för att sluta topp två – man hade en otroligt hög högstanivå men kunde också spela väldigt dåligt.
Efter att det portugisiska passningsgeniet Claudia Neto anslöt i somras gick laget som tåget i en månad och vann fem raka matcher. Bland annat besegrades Rosengård på bortaplan. Då talade det mesta för att man skulla ta hand om andraplatsen. Men på senhösten slutade man göra mål och 0–0 hemma mot Eskilstuna och 1–1 borta mot AIK förstörde Europadrömmen.
Utöver Neto var som väntat norska Kristine Minde ett kanontillskott som användes i en mängd olika roller. Dessutom fick Fridolina Rolfö ett lyft in i rampljuset och landslaget. Jag lanserade Rolfö till nationselvan för flera år sedan, bland annat i det här inlägget från hösten 2012. När hon bytte från Jitex till ett topplag insåg även landslagsledningen Rolfös storhet. Kul.
Mindre kul var att följa Stina Blackstenius utveckling under året. Jag skrev inför avspark att talangen borde kunna göra 15–20 mål i år. Det blev tre – och ganska mycket tid på bänken. Nu behöver inte det här vara ett minus för 18-åringen, för de spelare som har psyke att resa sig efter motgångar är också de som har möjlighet att nå hela vägen.
Under silly season har LFC hittills tappat fyra spelare utan att ha fyllt på med någon ny. Dock ingick ingen av de fyra i den ordinarie elvan, vilket innebär att förlusterna inte bör betyda så mycket. LFC kommer att vara med och slåss topp fyra även nästa år. Förhoppningsvis kan de pricka in nästa formtopp redan i mars när Bröndby väntar i WCL-kvartsfinal.
Elisabet Gunnarsdottir
5) Kristianstads DFF
Mitt tips: 9
KDFF stod för ett av årets stora positiva lyft. Man studsade tillbaka upp på tabellens övre halva efter den stora besvikelsen ifjol. Framför allt kom lyftet eftersom tränare Elisabet Gunnarsdottir lyckades hitta receptet för hur man skulle täta till i defensiven.
43 insläppta mål 2013 sjönk till fina 18 under 2014. I snitt innebar det att man gick från 1,95 insläppta per match till 0,90 – en förändring som självklart gör det lättare att vinna matcher.
Klubben har länge brottats med ekonomiska besvär. Den brottningsmatchen är långt ifrån över med följd att man har svårt att behålla uppvaktade nyckelspelare, samtidigt som man har svårt att ge sig in i dragkamper om tänkbara, attraktiva ersättare.
Man har tappat Hedvig Lindahl, Therese Björck, Marija Banusic och höstlånet Becky Edwards efter säsongen. Dessutom lär man inte kunna räkna med gravida Sif Atladottir.
Man har hittills ersatt med talangfulla spelare från lägre divisioner och så har man fått tillbaka Margret Lara Vidarsdottir – vilket bör garantera en fortsatt vass offensiv.
Skall man bli ett lag för den övre tabellhalvan även 2015 bör man självklart även hitta en stabil ersättare till Lindahl samt ytterligare någon eller några defensiva kuggar.
Tillagt i efterhand: Så här löser KDFF målvaktsfrågan.
Emma Berglund
6) Umeå IK
Mitt tips: 4
UIK hamnade precis mitt i tabellen, vilket var lite sämre än både jag och klubben själv hade trott och hoppats.
Laget var inledningsvis väldigt stabilt och målsnålt, något som gav hopp om att man skulle kunna blanda sig i striden om andraplatsen. Men under sommaren visade det sig att UIK inte räckte till mot de fem topplagen. Från den 8 juni och tre månader framåt vann man inte en enda match, utan inkasserade sju raka förluster och föll som ett sänke genom tabellen.
En hyfsad avslutning gjorde att man ändå hamnade på sjätte plats – ett hack sämre än 2013. Risken är att man faller ytterligare något snäpp till nästa år. För även om man har en fin talangutveckling är det oroande att man tappar sin stora ledare Emma Berglund och att Emmelie Konradsson lägger av. Dessutom har det funnits uppgifter om att även Hanna Folkesson skulle kunna vara på väg bort. Där har bland annat Piteå nämnts.
Klart är att man byter tränare för andra året i rad. Jonas Wikström lämnar över till Maria Bergqvist. Några fler nykomlingar har man inte presenterat, men man får i alla fall behålla skyttedrottningen Jenny Hjohlman och talangen Lina Hurtig. Hurtig fick inte det lyft man hoppats på och hade ett mellanår precis som sina kollegor i det svenska F19-EM-laget Wahlberg och Blackstenius.
Precis som för de två andra får vi hoppas att Hurtig får sitt lyft nästa år i stället. Det lär ju inte minst UIK-ledningen hoppas på, för Hurtig har potential att lyfta laget upp på den övre tabellhalvan.
Malin Diaz
7) Eskilstuna United Mitt tips: 8
Inför avspark tyckte jag att Eskilstuna kändes som en riktigt intressant nykomling och chansade genom att tippa dem så högt upp som på åttonde plats. Det visade sig tidigt att jag borde ha tagit i lite till.
För Eskilstuna fick en kanonstart där de inledde med att besegra Örebro och Tyresö och man spelade seriefinal mot Rosengård i mitten av maj. Därefter tappade man som väntat lite fart, men det var aldrig någon fara för kontraktet.
Eskilstuna hade värvat förnuftig. Backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson var stabil och framåt gav Gaelle Enganamouit nödvändig tyngd. Efter Tyresös konkurs anslöt dessutom Malin Diaz med kreativitet och teknik.
Framför allt hade man sin hemmapublik som ett extra vapen. Snittet på 1940 åskådare var kanske årets roligaste nyhet i damallsvenskan. Förhoppningsvis var det inte bara nyhetens behag utan vi får hoppas att man kan ligga kvar på över 1500 i snitt även nästa år.
Under silly season har man förstärkt truppen ytterligare genom tillskotten av Glodis Perla Viggosdottir, Petra Larsson och Olivia Schough. Enda tyngre förlusten hittills är Kim Arodin som slutar. Eskilstuna blir minst ett stabilt mittenlag 2015.
Minna Meriluoto
8) Vittsjö GIK
Mitt tips: 7
Nordskånskorna hade en riktigt tung vår och tog bara åtta poäng under de första tolv omgångarna. Man var således länge under någon form av nedflyttningshot – om man nu kan prata om något sådant i år. Efter sommaren växlade Vittsjö dock upp och man tog 15 poäng på de sista åtta omgångarna vilket ledde till en slutlig åttondeplats.
Efter säsongen har det dock varit väldigt oroligt i leden. På tränarsidan lämnar Simon Sjöfors och ger plats till Denise Reddy bredvid Thomas Mårtensson. Man tappar också en hel hög bärande spelare i Minna Meriluoto, Hayley Lauder, Sofie Andersson, Mandy van den Berg, Elin Nilsen och underskattade Emma Sjödahl.
Visst blir Antonia Göransson nästan som ett nyförvärv och man har hittills även knutit upp Linda Sällström och ett par talangfulla spelare. Men det lär behövas fler etablerade nytillskott om man skall kunna undvika att vara indraget i nedflyttningsstriden hela nästa år.
Faith Ikidi
9) Piteå IF
Mitt tips: 10
Piteå fick en bra start och hade 14 poäng och tätkänning efter åtta omgångar. Sedan tappade man lite av den defensiva stabiltet som man hade inledningsvis och laget föll sakta men säkert genom tabellen. Det var aldrig så man var illa ute, men hösten blev som en enda lång transportsträcka.
Trots att det bara blev sju poäng på de sista tolv omgångarna noterade man fina 1130 i publiksnitt, seriens tredje bästa bakom Eskilstuna och Linköping.
Den starka våren gjorde att såväl Emilia Appelqvist, Josefin Johansson som Hilda Carlén fick känna på landslagsluften. Carlén finns med även i 2015 års första trupp, något som överraskar mig. Jag har nämligen aldrig sett den Ystadsbördiga målvaktens storhet, men förhoppningsvis får jag möjlighet att upptäcka den framöver.
Lagbygget inför nästa år tyder hittills på att laget blir ungefär jämnstarkt med årets – alltså ett lag just över nedflyttningsstrecket. Nyckeln blir att lösa defensiva nyckelspelaren Faith Ikidi. I övrigt har man ett intressant nyförvärv i Sunnanås Nina Jakobsson.
Det har alltså ryktats om att Hanna Folkesson skulle vara på väg in, något som skulle innebära ytterligare ett lyft för en Piteåtrupp som har många unga, talangfulla framtidsnamn.
AIK
10) AIK
Mitt tips: 11
Jag tippade AIK näst sist och så blev det. Fast genom Tyresös konkurs slapp man nedflyttning. Solnalaget var väldigt tunt och blekt under våren. Efter halva serien stod man på sex poäng och hade målskillnaden 5–28. På hösten hittade man lite mer stabilitet, även om det bara blev åtta poäng och 8–20 i målskillnad under de sista tio omgångarna.
Klart är att laget måste höja sig minst en klass om man skall spela kvar i damallsvenskan även 2016. Faktum är ju att Tyresös nämnda konkurs borde kunna innebära ett lyft för AIK och Hammarby, då de är de enda damallsvenska lagen från Stockholmsregionen.
Bland de nämnda namnen i det här inläggets ingress skulle nog flera helst vilja spela i Stockholmsklubbar, fast under förutsättningen att man gör rätt satsning. Vad jag förstått har tyvärr inte AIK de musklerna.
Värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi är lovande. Nordin kommer in med stabilitet och Kemppi är en snabb kontringsspelare.
På minuskontot finns Emma Lundh som har deklarerat att hon tänker lämna. Det borde vara ett stort avbräck att tappa en landslagsspelare, men personligen har jag uppfattat Lundh som en stor besvikelse. Hon gjorde ju exempelvis bara två mål på hela säsongen.
Emily Zurrer
11) Jitex BK
Mitt tips: 12
Var given jumbo på förhand och infriade förväntningarna… Men att Mölndalslaget skulle sluta på noll poäng hade jag inte trott. Tvärtom tippade jag ju att de skulle kämpa till sig så många pinnar att de fick bättre facit än 2013 års jumbo Sunnanå.
Jitex stora brist var att man var i total avsaknad av spets. Defensivt skötte man sig oftast riktigt bra. Jennifer Falk är en klassmålvakt och Emily Zurrer en mittback av världsklass. Fast inte ens duktiga försvarsspelare klarar av att hålla emot när man i match efter match tvingas tillbringa minst 85 minuter på egen planhalva.
Så var det för Jitex i år. Bristen på duktiga forwards gjorde att man aldrig fick fast bollen på offensiv planhalva. Målchanserna bestod oftast i fasta situationer, gärna slagna mot nickstarka Zurrer.
Inför årets säsong tappade Jitex hela laget. Trots att det blir nedflyttning har man bättre kontinuitet den här vintern. Visst tappar man Falk och Zurrer samt Filippa Curmark, men i övrigt blir de flesta kvar. I en elitetta som i nuläget känns rätt öppen kanske Jitex unga lag kan hävda sig väl.
Förbundskapten Pia Sundhage brukar ju för övrigt så ofta hon får chansen plädera för att klubbar skall satsa på unga svenska spelare. Jitex följde hennes önskemål och släppte fram en mängd talangfulla juniorlandslagsspelare – facit blev alltså att man tog noll poäng.
Matchen på Åbyvallen mellan Jitex och AIK, som ju också satsar ungt och svenskt, är den sämsta damallsvenska match jag sett på väldigt många år. Hoppas inte Sundhage vill att vår högsta serie skall hålla den nivån.
Fabiana
12) Tyresö Fotboll Mitt tips: 6
Vad kan man säga mer än att Tyresö stod för det historiskt stora fiaskot inom svensk damfotboll. Som första klubb någonsin tvingades man dra sig ur allsvenskan mitt i säsongen till följd av konkurs. Det är förstås ett rekord som inte kan slås – bara tangeras.
Jitex tog alltså noll poäng, vilket också är svårslaget. Men man hade i alla fall vettet att dra i den ekonomiska handbromsen innan man gick under. Mölndalsklubben släppte alla dyra spelare och körde ungt och billigt. Tyresö däremot gick in i året med tomt bankkonto och miljonskulder – ändå värvade man in fyra dyra brasilianska spelare under januari.
Dyrast av de fyra var Fabiana, som man inte lyckades få arbetstillstånd till innan klubben försattes i rekonstruktion. Där fick således vi skattebetalare stå för en lön till en spelare som inte tilläts spela en minut i sin svenska klubb.
På frågan om framtiden sa ordförande Hans Lindberg gång på gång att det inte var någon risk för att man skulle tvingas lägga ner verksamheten. Han försäkrade bland annat på den damallsvenska upptaktsträffen att Tyresö skulle ha ett elitlag även 2015.
Jag var skeptisk och fick lite skit i bloggens kommentarsfält från supportrar som tyckte att jag gjorde osmakliga övertramp mot Tyresöledningen. Tyvärr visade det sig att situationen till och med var värre än jag hade befarat.
Svenska Fotbollförbundet tvingades gå in och betala klubbens resa till Lissabon och Champions Leaguefinalen. Redan på kvällen efter att Tyresö hade förlorat med 3–2 mot Wolfsburg splittrades laget. Och ytterligare några dagar senare var konkursen och urdragningen ur damallsvenskan ett faktum.
Nykomlingarna:
Eilish McSorley
Mallbackens IF Sunne Vann elitettan
Mallbacken imponerade genom att omgående marschera tillbaka till högsta serien. Värmländskorna var väldigt stabila hela säsongen – om man undantar en märkligt riktigt djup svacka i somras där man med några dagars varsel föll med 7–1 mot Djurgården och 5–0 mot Hammarby.
Utöver de båda rasen gick man som tåget och vann serien på starka 59 poäng. Eftersom man var uppe så sent som 2013 är såväl klubbledning som ett stort antal spelare medvetna om vad som krävs för att klara sig i damallsvenskan.
Mimmi Larsson är en klasspelare, Jennifer Falk ett utmärkt nyförvärv på målvaktssidan och skotska Eilish McSorley känns intressant. Men att Julia Karlenäs lämnar för Hammarby var inte bra för klubben. I nuläget känns Mallbacken som en given avstigningskandidat.
Katrin Schmidt
Hammarby IF Damfotboll Tvåa i elitettan
Hammarby låg bara fyra i elitettan efter halva serien, men var starkast av alla på hösten där man bland annat tog in fyra poäng på suveräna Mallbacken.
Som jag skrev om AIK ovan finns det goda öppningar för satsningar för lagen från Stockholmsregionen. Och sedan uppflyttningen blev klar har Söderbönorna förstärkt truppen på ett mycket intressant sätt. Katrin Schmidt är en riktig klassmittfältare som inte minst blir ovärderlig vid fasta situationer med sitt starka huvudspel. Julia Karlenäs borde kunna bli ett klockrent komplement till Schmidt på centralt mittfält.
Man har även värvat Clara Markstedt som ju är en riktig murbräcka framåt. Känslan är att Bajen så smått börjar få ihop ett lag som kanske kan klara kontraktet.
Nilla Fischer är en av de 13 kandidaterna till att vinna Jerringpriset 2014. I den juryn stod sig alltså hennes meriter starkare än Lotta Schelin:s. Vad jag tycker om det vet ni ju redan…
Eftersom jag på sistone ifrågasatt Schelin flera gånger går det nog att tro att jag har något emot Schelin. Därför vill jag informera nytillkomna bloggläsare om att jag känner stor beundran för Schelin. Hon är en fantastisk representant för svensk damfotboll, inte minst eftersom hon är en person som alltid sprider en positiv energi runt sig.
Jag tycker absolut att Lotta Schelin är förtjänt av sin plats på listan över de 20 mest omskrivna svenska idrottspersonligheterna. Hon är dessutom en av våra bästa fotbollsspelare.
Schelin finns ju också med i dagens startelva mot Kanada. Återigen är det avspark i Los Angeles kring 23.30, och återigen är det en match vi som inte är på plats på arenan inte kan se. Tråkigt. Inte minst eftersom Pia Sundhage mönstrar många nya ansikten i startelvan. Den ser ut så här:
Malin Reuterwall (debut) – Lina Nilsson, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Mia Carlsson – Caroline Seger – Olivia Schough, Lisa Dahlkvist, Marija Banusic – Emma Lundh och Schelin.
Det blir åtta nya spelare jämfört med i måndags. Tanken var att Emma Berglund skulle ha spelat på Ilestedts bekostnad, men magsjuka sätter stopp för den 26-åriga mittbacken som är på väg bort från Umeå IK.
Eftersom jag lobbat för test av nya spelare är jag glad att flera nya ansikten får chansen. Dock hade jag hellre sett att man testat ett par åt gången. Att byta åtta spelare från match till match brukar inte vara något framgångsrecept. Det är få lag som klarar att hålla kvaliteten när man ändrar så mycket. Å andra sidan verkar det svenska spelet ha varit så dåligt senast att det kanske inte kan bli mycket sämre…
I dag har jag för första gången sett att Sundhage ifrågasätts. Det är på twitter som flera insatta i svensk damfotboll börjar tveka på om vår förbundskapten verkligen är rätt person på rätt plats.
Jag har ju också haft synpunkter på hur hon sköter sitt jobb, framför allt på hur hon tagit sig an föryngringsprocessen. Det innebär dock inte att jag vill byta förbundskapten. Jag kommer självklart att ha synpunkter på laguttagningarna framöver också, men jag tycker att Sundhage skall få sin chans fullt ut att bygga lag över VM.
Precis som Schelin är ju Sundhage en fantastisk ambassadör för damfotbollen och jag hoppas verkligen att hon vet vad hon håller på med och att hon kan få landslaget att lyfta i Kanada nästa sommar.
Det vore förresten inte helt fel om hon kunde få ett par positiva svar redan de närmaste timmarna…
En blogg om internationell damfotboll 